Av Sara Lövestam: Udda 2009 I havet finns så många stora fiskar 2011 Tillbaka till henne 2012 Hjärta av jazz 2013
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0423-3 © Sara Lövestam 2014 Utgiven av Piratförlaget Illustrationer Sara Lövestam Omslag Jerry Lasota Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2014
Grejen med verb
Grejen med verb är att de inte är saker som man gör. Inte alla, och inte hela tiden. Att verb är saker som man gör är bara en av alla halvsanningar man får lära sig innan man förstår att världen är komplex. Så här kommer min alternativa ramsa. Inte lika trallvänlig, däremot fullkomligt sann: Verb är ord som byter form om man ändrar dem från nutid till dåtid. Förutom ett verb, som inte alls byter form. Häpp!
15
Apropå verb och vad de är – Vad är ett verb egentligen? – Ja … Det är något som man gör. – Som ett projekt? – Nej, alltså det är det som händer. I en mening. – Som till exempel inbrott? – Nej, eller ja … om man gör ett inbrott så är det gör som händer. – Nej, det är inbrottet. – Okej, säg en mening så ska jag visa dig vad verbet är. – ”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål.” – Verben är måste och bo. – Nej, verbet finns inte! Det var en kuggfråga. – Vad menar du? – Har du inte sett filmen? Det händer absolut ingenting i den där meningen. Hon vill ju till och med knarka. – Vill och knarka är verb. – Okej, jag fattar. Inte. Finns det alltid två verb? – Ät nu.
16
Presens och infinitiv, allvarligt nu Här slutar raljansen kring den ramsa som lärt miljoner barn om verb: Verb är faktiskt oftast saker som man gör, till och med när inget händer. Man kan ändå tänka sig, till och med i Fucking Åmål, att någon håller på med något, nämligen bor. Mer exakt måste de bo, vilket i filmen Fucking Åmål innebär att Elins mamma tvingar henne att bo i Åmål. Grammatiskt innebär det att ordet måste tvingar ordet bo att stå i infinitiv. Låt oss inte diskutera huruvida verb kan ha känslor, för det kan de otvetydigt icke. Alltså behöver vi inte gå in på vilka känslor det kan frammana hos ett verb att behöva stå i infinitiv. Men OM man själv hade varit ett verb hade det varit bra mycket trevligare att stå i presens, jag vill bara säga det.
17
Infinitiv och presens, tema kroppsliga ljud
infinitiv
Presens
hicka
hickar
hosta
hostar
nysa
nyser
prutta
pruttar
snarka
snarkar
Presens använder man enkelt förklarat när man talar om nutid (Tanten hostar).
Infinitiv använder man efter hjälpverb och direkt efter ”att” (Tanten måste hosta, det är kul att hosta).
18
Varför skulle det då vara trevligare att stå i presens än i infinitiv? Jo, exempelvis för att man som presens får en mycket mer framträdande roll i satsen. Man blir bärare av nutid (hickar talar om att hickan sker i nutid, hicka säger inte ett knyst om när hickan framträder), och framför allt får man stå på den populära plats två i positionsschemat. Mer om det i kapitlet Verbets position. Poängen är i alla fall att ett ord som prutta får enormt mycket mer pondus i meningen: Jag pruttar än i meningen: Jag behöver prutta.1 Till försvar av infinitivformen kan sägas att infinitiven stundom (om än sällan) får stå i satsens fundament (se kapitlet Verbets position), att den ståndaktigt nog aldrig förändras när tempuset gör det och att den alltsomoftast får stöd av ett hjälpverb.
1 Här opponerar sig den här bokens faktagranskare. Hon menar att hjälpverbet ska påverkar hela satsen och att en mening som Jag ska prutta innebär att talaren snarast hävdar att pruttandet kommer att äga rum, och inte att huvudverbet prutta får mindre pondus än i Jag pruttar. Hon försvarar vidare hjälpverben med att ”ett huvudverb i infinitiv kräver ett finit hjälpverb. Så vem är det som tvingar vem, egentligen?” Det är tydligt vilken sida hon skulle välja om hjälpverben en dag drog ut i krig mot de stackars huvudverben.
19
Hjälpverb ska vill måste bör
+infinitiv
brukar kan får
Hjälpverb följs vanligen av ett huvudverb i infinitiv: – Jag vill brista ut i sång. – Nej, du måste hålla dig. – Jag kan inte stoppa det. – Då får du sjunga in i kudden.
20
Hur vi kan se på hjälpverben Skrev jag verkligen, på sidan 19, att ett verb i infinitiv alltsomoftast får ”stöd” av ett hjälpverb? Jag måste ha haft en ovanligt nådig stund, för vi kan lika gärna se hjälpverben som små illvilliga parasiter, som tar ifrån huvudverbet både dess tempusbärande funktion och dess effekt i verkliga livet. Du såg exemplet om prutten, universum är fullt av dem (exemplen). Alla som har barn, har varit barn eller över huvud taget lever, känner till att skillnaden mellan Jag städar och Jag ska städa kan vara helt avgörande för städningens själva existens.
21
Fler exempel på situationer där hjälpverbet gör huvudverbet svagt och osäkert
det raka,
det försvaGande
obändiGa Presens
hjälPverbet
Hon är otrogen
Hon kan vara otrogen
Jag biter dig
Jag vill bita dig
De tjongar till varandra
De ska tjonga till varandra
Du ramlar
Du kan ramla
22
Man kan lätt bli upprörd, när man tänker på det där med hjälpverb. Hur de parasiterar på huvudverben, som faktiskt har riktiga, rejäla betydelser och inte förtjänar att bli puttade till infinitivplats med försvagat inflytande. Men då måste man också fråga sig vad som säger att alla med vissa egenskaper förtjänar något i egenskap av sina egenskaper. Förtjänar man att få mycket ragg för att man föddes med sug i blicken? Förtjänar man att kallas ”hon” för att man föddes med kvinnliga könsorgan? Förtjänar man att bli utförsäkrad för att man fick diskbråck av städjobbet, förtjänar man att dö av malaria för att man föddes i Uganda? Vi mår alla bra av att få ett mer solidariskt perspektiv på hjälpverben.
Hjälpverb eller inte Precis som när det gäller oss människor, såväl som det mesta i världen, finns det bland hjälpverben några existenser som flyter mellan definitionerna. Ordet börjar, är det ett hjälpverb eller inte? Vi kan visserligen fylla på med ett huvudverb i infinitiv (Prästen börjar redan nibbla på gelén) men lika gärna med ett helt vanligt objekt (Pippi börjar skolan) eller kanske ingenting alls (Jag börjar).
23
Ett helt gäng verb kombineras också gärna med andra verb – om man ser till att peta in det lilla infinitivmärket att (Han gillar att skjuta svan), medan andra både kan ha och mista detta att (Vi kan anklagande utropa ”Den här gumman försökte putta oss överbord!” lika gärna som ”Den här gumman försökte att putta oss överbord!”). Så är det inte med hjälpverb. Hjälpverb följs alltid av ett annat verb, och aldrig med ett litet att emellan. – Vad läser du om? kanske någon frågar just när du läser det här avsnittet. – Verbens valens, kan du svara då och ha helt rätt.2 Men nu ska jag börja läsa om verbformer och tempus.
2 Valens betyder vilken sorts ord ett annat ord kan kombineras med, t ex om ett verb kan följas av ett annat verb, eller av en preposition eller något annat spännande.
24