hon ska hjälpa att flytta eller sy upp gardiner åt, och hon kommer ihåg allas födelsedagar och bakar alltid en kaka. Vi har ingenting gemensamt. Lillebror Zapp arbetar med IT-support. Lite tillbakadragen och sluten. Jag gillar dem allihop men kan inte säga annat än att våra relationer varit mer av det praktiska slaget och rutinmässigt sammanbundna med födelsedagar. Förutom när det gäller Mats, som var den förste som såg mig för den jag var. Julhelgen gick vidare. Jag tänkte inte särskilt mycket på mamma. Min lillebror hade lugnat mig och min storasyster hade sms:at att allt var under kontroll. Men jag började drömma konstiga saker, att jag åt grus, att jag satt i sandlådan, eller var högt upp i ett träd. I varje dröm höll jag mig om huvudet. Mammas hjärna röntgades. Man kunde se förändringar, men inget man kunde dra några definitiva slutsatser av och hon skickades hem som om ingenting hade hänt. Hon ringde mig senare samma dag och var mer pratsam än vanligt. Hon hade haft det jättebra och hade vilat ut och haft det så trevligt på sjukhuset. Hon lät riktigt upplivad. Men hon var mer manisk än förut. Jag trodde att hon höll på att sprängas. Jag kunde se henne framför mig när jag pratade med henne i telefonen. Uppspärrade ögon, och så lät det som om hon tuggade på något hela tiden. Det verkade som om hon var jagad och som om hon hade fruktansvärt mycket hon skulle hinna med. Jag bad att få prata med pappa men han svarade bara med ”ja” eller ”nej” och avslutade samtalet med ”prata med Ylva”. Kontakten mellan honom och mig har alltid varit kylig. Så här mycket hade vi inte försökt prata med varandra på länge. De följande dagarna ägnade jag åt långa samtal med min lillebror och med min storasyster. Jag drabbades av ett illamående jag först trodde berodde på något jag ätit men förstod till slut att det var skuld som nu byggt bo i mig. Jag fick dåligt samvete över 19
Sjöström Route 66 inl.indd 19
11-06-16 13.08.55