Leif GW Persson
Den döende detektiven – en roman om ett brott
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Den döende detektiven_CS3.indd 3
10-07-05 11.24.34
Av Leif GW Persson: Grisfesten 1978 Profitörerna 1979 Samhällsbärarna 1982 Mellan sommarens längtan och vinterns köld 2002 En annan tid, ett annat liv 2003 Linda – som i Lindamordet 2005 Faller fritt som i en dröm 2007 Den som dödar draken 2008
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012482-3 © Leif GW Persson 2010 ScandBook AB, Falun 2010
Den döende detektiven_CS3.indd 4
10-07-05 11.24.34
I
Öga för öga… Andra Mosebok, 21:24
Den döende detektiven_CS3.indd 5
10-07-05 11.24.34
Den doĚˆende detektiven_CS3.indd 6
10-07-05 11.24.34
Kapitel 1
Måndag kväll den femte juli, 2010
På Karlbergsvägen 66 i Stockholm ligger Günters, Sveriges bästa korvkiosk. Omgiven av välbyggda flervåningshus i sten som uppfördes under begynnelsen av förra seklet. Murverk i tegel, omsorgsfullt lagda, sten på sten, med kalkbruksputsade fasader, burspråk och gammaldags spröjsade fönster. Generösa gräsmattor framför fastigheterna och – vid den här tiden på året – lummiga träd som kantar gatan. När man väl kommer in i husen är det i regel marmor i både entréer och trapphus, takfriser, stuckatur, till och med bröstpaneler på sina ställen. Lister och dörrar i ek och ett område som ger ett både burget och ombonat intryck. Dessutom är Günters väl beläget innanför tullarna till världens vackraste huvudstad. Bara några hundra meter söder om Karlbergs slott och Karolinska Universitetssjukhuset och alldeles i närheten av de två stora utfartslederna från norra delen av innerstaden. Före detta chefen för Rikskriminalpolisen, Lars Martin Johansson, skulle egentligen ha varit på sitt sommarställe uppe i Roslagen den här dagen, men på morgonen hade han varit tvungen att åka in till staden för att ha ett möte på banken och avsluta en skogsaffär som han gjort tillsammans med sin äldste bror. När detta väl var bestämt hade det som vanligt tillstött diverse andra förrättningar och ärenden, av en mer privat och blandad karaktär, som han av praktiska skäl lika gärna kunde klara av 7
Den döende detektiven_CS3.indd 7
10-07-05 11.24.34
på samma gång. Listan på göromål hade snabbt blivit lång och när det var dags att återvända till hustrun och sommarfriden på Rådmansö var klockan närmare åtta på kvällen och Johansson var hungrig som en varg. Bara några hundra meter innan han skulle passera Roslagstull för att köra norrut, hade begäret övermannat honom. Aldrig i livet en timmes körning med en mage som redan skrek åt honom. Istället en snabb avstickare till Sveriges bästa korvkiosk, en välkryddad jugoslavisk bratwurst med åländsk saltgurka, surkål och senap från Dijon. Kanske en zigeuner wurst med en doft av både nymalen peppar, paprika och lök? Eller skulle han bejaka sitt norrländska ursprung och inmundiga en lättrökt älgkorv med Günters hemstampade mos gjort på mandelpotatis? Upptagen av dessa angenäma funderingar hade han parkerat bara några meter från kiosken, strax bakom en av Stockholms polisens piketbussar och precis som de hade han ställt sig halvvägs upp på trottoaren innan han klev ut. Visserligen pensionerad sedan tre år, inte helt lagligt, men praktiskt och bra, inte minst för passerande trafik, och vissa av de vanor som han förvärvat under nästan femtio år som polis satt i märgen på honom. En varm och solig dag i början på juli, en kväll som var lika varm som dagen hade varit, långt ifrån idealiskt väder för korv och sannolikt var detta förklaringen till att hela kön framför kiosken utgjordes av fyra yngre kolleger från Piketavdelningen i Stockholm. Före detta kolleger, om man nu skulle vara noga, men igenkänd var han hur som helst. Nickningar, leenden, befälet som markerade med högerhanden mot sitt snaggade huvud trots att han stuckit uniformsmössan innanför bältet. – Hur är läget pojkar, frågade Johansson, som hade bestämt sig så fort han känt de himmelska dofterna som strömmade mot honom. Älgkorven fick vänta till hösten. Rökdoft, väl avrundade smaker och norrländsk flegma i all ära men en kväll som denna 8
Den döende detektiven_CS3.indd 8
10-07-05 11.24.34
krävde starkare don. Fast inte för starka, inte från södra Balkan. Paprika, lök, peppar, lättrimmad och grovmalen grisfärs dög gott och med tanke på vädret och hans sinnesstämning kunde det inte bli bättre. – Det är lugnt, så vi tänkte passa på att ladda innan stormen brakar lös, svarade befälet. Chefen kan gå före, om chefen vill. Vi har ingen brådska. – Jag är pensionär, sa Johansson av någon anledning. Ni ska ju jobba. Vem orkar härja med buset på fastande mage? – Vi funderar fortfarande. Piketbefälet nickade och log. Så, det är lugnt. – Då så, sa Johansson och vände sig till personen i luckan. En zigenare med surkål och fransk senap. Så vill jag ha en kall dricka också. Ge mig en flaska vatten med bubblor i. Det vanliga, du vet. Han nickade uppfordrande mot den senaste i raden av Günters medhjälpare. En yngre förmåga som hette Rudy, österrikare till ursprunget, precis som Günter själv, och trots att denne varit död i snart ett decennium var det nästan alltid från hans gamla hemland som man fortfarande hämtade sin personal. Günters bäste vän Sebastian, som tagit över redan före Günters död, Udo, som jobbat där i många år, Katja, som bara var där ibland. Någon som han glömt namnet på och nu senast Rudy. Johansson kände dem alla, de kände honom sedan åtskilliga hundra korvar tillbaka, och medan Rudy effektuerade hans beställning hade han ägnat sig åt angenämt småprat med sina yngre kolleger. Eller före detta kolleger, om man nu skulle vara noga. – I år blir det fyrtiosex år sedan jag började vid Ordningen i Stockholm, sa Johansson. Eller var det fyrtiosju, tänkte han. Skit samma, förresten. – På den tiden ni bar sabel? Brett leende från den som verkade vara den yngste i besättningen. – Passa dig noga, pojk, sa Johansson. Trevlig grabb, tänkte han. 9
Den döende detektiven_CS3.indd 9
10-07-05 11.24.34
– Men sedan blev det span, konstaterade den yngre förmågans chef, som tydligen var väl insatt i Johanssons historia. – Så, det vet du. Femton år, instämde han. – Tillsammans med Jarnebring, inflikade en annan. – Jajamensan. Ni har koll på dom gamla stötarna. – Jobbat där. Jarnis, Bosse, var min chef. Bästa chef jag haft, tillade han av någon anledning. – Ska jag stoppa den i ett franskbröd eller vill chefen ha bricka, avbröt Rudy och höll upp den nygrillade korven. – Som vanligt, sa Johansson. Ta en baguette, riv ur inkråmet, stoppa i korv, surkål och senap. Ska det vara så svårt att komma ihåg, tänkte han. – Var var vi, frågade han och nickade mot kollegan som haft hans bäste vän som chef. – Jarnebring, Bo Jarnebring. – Just, sa Johansson, med onödigt mycket eftertryck som den som nästan tappat tråden. Jarnebring, ja. Han är pensionär som jag, gick vid sextiofem, för ett år sen. I övrigt är det prima liv. Vi träffas regelbundet och ljuger ihop gamla minnen för varandra. – Chefen får hälsa honom, hälsa från Patrik Åkesson, hälsa från Petvå. Vi var två Patrik i gruppen och jag kom dit sist, så Jarnis döpte om mig för att undvika onödiga misstag i samband med utsättningen. – Låter som Jarnebring, sa Johansson. Nickade, tog emot sin växel, korven och mineralvattnet som han hade beställt. Nickade igen, och mest för att han inte hade något mer att säga. – Var rädda om er pojkar, tillade han. Jag har förstått att det inte är som på min tid. Samtliga hade nickat tillbaka, allvarliga plötsligt, och deras chef hade än en gång markerat sin respekt med handen mot sitt kortklippta huvud. På min tid hade du fått sparken om du gjort honnör utan mössa, tänkte Johansson när han med viss möda krånglade sig in på 10
Den döende detektiven_CS3.indd 10
10-07-05 11.24.34
förarplatsen, placerade sin dricka i hållaren mellan sätena och flyttade korven från vänster till höger hand. I samma ögonblick måste någon ha kört en isdubb i nacken på honom. Inget molande förebud om en vanlig huvudvärk utan en skarp skärande smärta som plötsligt drog genom hela bakhuvudet. Ljuden från gatan som blev otydliga, svåra att uppfatta, och försvann, mörkret som slöt sig framför hans ögon, först höger öga, sedan vänster, som om någon dragit ner en rullgardin som hängt sig på tre kvart. Armen som domnat och fingrarna som blivit stumma och stela. Korven som han tappat mellan sätena. Sedan bara mörker, bara tystnad.
11
Den döende detektiven_CS3.indd 11
10-07-05 11.24.34
Den doĚˆende detektiven_CS3.indd 12
10-07-05 11.24.34
Kapitel 2
Måndag kväll den femte juli till onsdag eftermiddag den sjunde juli, 2010
Lars Martin Johansson är medvetslös. Strax efter midnatt, och så fort hans tillstånd stabiliserats, har man flyttat honom från intensiven till neurokirurgen. Nära till om komplikationer skulle tillstöta och man skulle bli tvungen att operera honom. Hypnos är sömnens gud i den grekiska mytologin, tvillingbror till Thanatos, dödsdemonen, söner till Nyx, nattens gudinna, men ingen av dem, inte ens Nyx, är Johanssons gudom för Johansson är medvetslös. Visserligen reagerar han på ljus i en rent fysiologisk mening, så fort någon av vitrockarna, som kommer och går vid hans säng får för sig att hålla upp hans ögonlock och lysa in i hans ögon, men eftersom han inte är medveten om det kan det göra detsamma. Hypnos är inte hans gud, för sover gör han inte och det finns definitivt inga drömmar som kan plåga honom eller kanske mildra hans plåga. Drömmar kräver närvaro av personer och händelser, och i brist på sådana kan man till och med klara sig med oskäliga djur eller döda ting som en grön sänkhåv, till och med en som har fel färg, eller kanske en kälke som man åkte på som barn, men mest av allt kräver drömmar en medvetenhet som de kan förhålla sig till, och den saknar Johansson. Inte heller Thanatos råder över honom. För Johansson lever, han andas och hans hjärta slår av egen kraft. Låt vara att det kräver hjälpmedel som stabiliserar hjärtats rytm, sänker hans 13
Den döende detektiven_CS3.indd 13
10-07-05 11.24.34
blodtryck, tunnar ut hans blod. Som lindrar hans smärta, söver och lugnar honom, alla dessa nålar, trådar, slangar och rör som man fäst i och vid hans kropp, men hur som helst så lever han, och om han nu vistas hos Nyx, i natt och mörker, så kan det vara detsamma eftersom han inte är medveten om det. Lika gott är väl det förresten, eftersom Nyx inte är någon trevlig kvinna ens i en mytologisk mening. Bland annat är hon även hämndens gudinna, men vilken anständig människa kan hysa agg till Lars Martin Johansson? Möjligen är det ändå Hypnos som står honom närmast. På bilder från antiken brukar han avbildas som en ung man med vallmokapslar i handen och om inte annat så visar det att även mycket gamla greker insåg sådant som det tog läkekonsten och den internationella narkotikabrottsligheten ytterligare ett par tusen år att fatta. Och hade Johansson bara varit medveten om vad som droppas in i hans vener hade han säkert nickat instämmande. Sak samma. Johansson är medvetslös. Han är inte död, han sover inte, drömmer gör han definitivt inte, nicka är inte att tänka på och det där med mörker eller ljus kan göra detsamma.
14
Den döende detektiven_CS3.indd 14
10-07-05 11.24.35
Kapitel 3
Onsdag eftermiddag den sjunde juli, 2010
Det börjar som en molande värk i bakhuvudet och en förnimmelse av ljus, oklart när och varför, men plötsligt har han vaknat. Upptäcker att han ligger i en säng och att han måste ha sovit på sin högra arm för att den har domnat. Fingrarna känns stumma och han har svårt att knyta sin högra hand. Vid sidan av hans säng sitter en kvinna i vit rock och kortklippt ljust hår. I sin stora bröstficka har hon stuckit ner ett stetoskop för att ytterligare bekräfta vem hon är. Vad fan är det som händer, tänker Johansson. – Vad är det som händer, säger han till kvinnan i den vita rocken. – Jag heter Ulrika Stenholm, svarar kvinnan och ser på honom med huvudet på sned. Jag är biträdande överläkare här på Karolinska Sjukhuset och du har hamnat på min avdelning. Jag tänkte börja med att fråga om du minns vad du heter. Hon ler och nickar vänligt, rätar på huvudet, som för att mildra sin fråga. – Vad jag heter, frågar Johansson. Vad fan är det som händer, tänker han. – Vad du heter. Minns du det? – Johansson, svarar Johansson. Jag heter Johansson. – Och, mer? Ny nick, ännu ett vänligt leende, ny huvudvridning till den andra sidan, men ger sig gör hon inte. – Johansson. Lars Martin Johansson, svarar Johansson. Om du 15
Den döende detektiven_CS3.indd 15
10-07-05 11.24.35
undrar över mitt personnummer har jag körkortet i plånboken. Den brukar jag ha i vänster byxficka. Vad är det som har hänt? Betydligt bredare leende nu, från kvinnan vid sidan av hans säng. – Du ligger på neurologen på Karolinska sjukhuset, svarar hon. I måndags kväll fick du en blodpropp i hjärnan, och så hamnade du här. Hennes huvud ändrar läge på nytt, kortklippt blont hår, lång, smal hals utan tillstymmelser till rynkor. – Vad är det för dag, frågar Johansson. Hon kan inte vara en dag över fyrtio, tänker han av någon anledning. – I dag är det onsdag. Klockan är fem på eftermiddagen och du hamnade här hos mig för knappt två dygn sen. – Var är Pia, frågar Johansson. Det är hustrun, min. Plötsligt kom han ihåg att han hade suttit i sin bil och han känner en stark oro som han inte kan förklara. – Pia är på väg. Det är bra med henne. Jag pratade med henne för en kvart sen och berättade att du höll på att kvickna till, så hon är på väg hit. Nu nöjer sig doktor Stenholm med att nicka rakt av, två gånger. Som för att ytterligare bekräfta det hon just sagt. – Så, då är allt bra med henne? Jag minns att jag körde bil, tillägger han. Den starka oron, som han inte vet varifrån den kommer men som nu viker undan. – Du var ensam i bilen. Din fru var ute på landet och vi ringde henne så fort du kom in till akuten. Sedan dess har hon varit hos dig i stort sett hela tiden. Och som jag sa, så är det bra med henne. – Berätta, sa Johansson. Vad det är som händer? Som har hänt, menar jag. – Om du tycker att du orkar, så. Ny nick, allvarlig och spörjande min. – Berätta. Jag mår prima. Aldrig mått bättre. Mår som en pärla i guld, tillade han för säkerhets skull. Vad fan är det som händer, egentligen, tänker han, för plötsligt känner han sig oförklarligt upprymd. 16
Den döende detektiven_CS3.indd 16
10-07-05 11.24.35
– Jag måste ha somnat på min arm, tillägger han trots att han redan anar varför han inte ens kan lyfta den från täcket. – Vi kommer till det, svarar hon. Vi tar det sen. Du ska inte oroa dig. Om vi bara hjälps åt, du och jag, är jag säker på att vi kommer att få ordning på din arm.
17
Den döende detektiven_CS3.indd 17
10-07-05 11.24.35
Den doĚˆende detektiven_CS3.indd 18
10-07-05 11.24.35
Kapitel 4
Måndag kväll den femte juli, onsdag eftermiddag den sjunde juli, 2010
Det var piketbussens förare som upptäckte vad som hänt med Johansson. När han klev ut ur bussen för att sträcka på benen såg han Johanssons orörliga huvud vila mot ratten och när han öppnade dörren till förarsätet för att se vad som hade hänt hade en medvetslös Johansson trillat ut och sånär slagit huvudet i gatan, om inte kollegan fångat upp honom med armen. Sedan hade det gått fort. På radion uppgav man att ambulansen skulle dröja åtminstone fem minuter, vilket i praktiken brukade betyda det dubbla, och eftersom piketbefälet inte hade en tanke på att låta en av polisens alldeles egna legender dö av det skälet, mer eller mindre i hans egna armar, hade man helt sonika lyft in Johansson i bussen, lagt honom på golvet, slagit på motor, blåljus och siren, och satt högsta fart mot Karolinska sjukhuset. En transport som väl inte var helt i enlighet med reglementet men nu handlade det om en kollega som hamnat i skarpt läge och då kunde samtliga tjänsteföreskrifter och anvisningar ta sig därbak. Till akutmottagningen på Karolinska var det knappt en kilometer fågelvägen. Man hade kört så nära den som det gick och två minuter senare bromsade man in framför dörren till intaget. Med tanke på det liv han levt, och som nu hotade att lämna honom, hade Johansson också gjort en både logisk och storslagen entré. Liggande medvetslös på en bår, omgiven av piketpoliser och 19
Den döende detektiven_CS3.indd 19
10-07-05 11.24.35
sjukvårdspersonal, rakt in på intensivvårdsavdelningen, förbi alla de ordinarie väntande som satt eller låg där med sina diffusa bröstsmärtor, brutna armar, stukade knän, örsprång, allergier och vanliga förkylningar. Därefter hade allt följt de vanliga rutinerna och fyra timmar senare, den akuta faran avvärjd och diagnosen i stort sett klar, hade man flyttat över honom till neurokirurgen. – Jag pratade med min kollega som hade jouren i måndags kväll, säger hans kvinnliga läkare. Han hade pratat med en av dina kolleger som körde in dig till oss. Det blev ett himla rabalder ska du veta. Hon nickade. Småleende nu, och utan att vinkla på halsen. – Rabalder? – Det var tydligen nån som hade känt igen dig och fått för sig att du hade blivit skjuten i magen. – Skjuten? I magen? – Du hade surkål och senap på skjortan. Massor. Plus alla poliserna förstås. Nån trodde att det var dina tarmar som tittade ut. Nu såg hon ännu gladare ut. – Söte Jesus, sa Johansson. Var får folk allt ifrån, tänkte han. – Du hade tydligen trillat ihop utanför den där korvkiosken uppe på Karlbergsvägen. Innan du hann proppa i dig all den där hälsovådliga maten som du hade köpt. Surkål, senap, stekt vitt bröd, fet, tjock, grillad korv, och jag vet inte vad. Vad pratar hon om, människan, tänkte Johansson. Måste vara Günters, tänkte han. Han hade stannat vid Günters, Sveriges bästa korvkiosk. Han hade pratat med några yngre kolleger. Nu mindes han. Så långt kom han ihåg. – Jag hade en arbetskamrat som dog medan han stod i den där korvkön. Han fick en hjärtinfarkt. Han mer eller mindre levde på sån där mat, trots att han var läkare. Huvudet på sned, allvarlig nu. – Surkål, sa Johansson. Vad är det för fel på surkål? Surkål är väl jävligt nyttigt, tänkte han. 20
Den döende detektiven_CS3.indd 20
10-07-05 11.24.35
– Det var väl snarare korven som jag tänkte på. – Du, sa Johansson som plötsligt kände en obegriplig ilska samtidigt som det hade börjat värka rejält i hans huvud. Om det inte hade varit för den där korven som du tjatar om så hade jag varit död nu. Hon hade nöjt sig med att nicka och skifta vinkel på huvudet. Inte sagt något. – Om jag inte hade stannat och tagit en korv skulle jag ha suttit i bilen på väg till landet och då hade det gått alldeles åt helvete. I värsta fall för fler än mig, tänkte han. – Vi tar det sedan, svarade hon, böjde sig fram och klappade honom på hans arm, som inte hade somnat utan bara slutat att fungera. – Har du en spegel, frågade Johansson. Hon måste ha fått frågan förut. Hon nickade, stoppade handen i fickan på sin vita rock, tog upp en fickspegel och satte den i hans framsträckta vänstra hand. Du ser för jävlig ut, Lars Martin, tänkte Johansson. Hela ansiktet verkade ha hasat ner, munnen hängde på sniskan och under ögonen hade han ett flertal små blåmärken, punktformiga, blåsvarta, inte större än huvudet på en knappnål. – Strypningsfläckar, sa Johansson. – Petekier, instämde hans läkare och nickade. Du slutade visst andas under nån minut men sen hade en av dina kolleger fått fart på dig igen. Han hade visst jobbat som ambulansförare innan han blev polis. Utbildad akutsjukvårdare. Ja, jag håller med dig, fortsatte hon. Det var väl, trots allt, tur att det hände där det hände. – Jag ser för jävlig ut, sa Johansson. Men jag lever, tänkte han. Till skillnad från alla andra som han hade sett med likadana fläckar under ögonen. – Jag tror din fru har kommit nu, svarade hon. Jag tänkte lämna dig så ni får prata i lugn och ro. Jag kommer tillbaka och tittar till dig innan det är dags att sova. 21
Den döende detektiven_CS3.indd 21
10-07-05 11.24.35
– Vet du om en sak? Hon skakade på huvudet. – Du ser ut som en ekorre, sa Johansson. Varför säger jag så, tänkte han. – Ekorre? – Vi tar det sen, sa Johansson.
22
Den döende detektiven_CS3.indd 22
10-07-05 11.24.35