9789164205377 by Smakprov Media AB

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0537-7

1 Jag öppnar ögonen. På min högra sida sitter en oklippt pojke med hängande axlar, till vänster två flickor i tidig skolålder. Mittemot mig har jag en fånigt leende man. – Allt bra? frågar han. Jag förstår inte. Pratar han med mig? Jag har en gaffel i min vänstra hand, en kniv i den högra. På tallriken framför mig ligger en påbörjad pannbiff, sallad och potatis. Det är som om jag satt och åt. Jag lägger ner besticken. – Älskling …, säger mannen. Tonen i hans röst får barnen att reagera. Nu tittar alla på mig. Jag skjuter ut stolen från bordet och reser mig. – Mia? Jag krockar med dörrkarmen på väg ut ur köket. Vardagsrummet är stort. Genom fönstren ser jag andra hus, 5

villor i välbärgad förort. Jag känner inte igen mig, är vilse i ett främmande hus. Jag snurrar på stället tills jag upptäcker hallen och flyr dit. Jag hör ljud bakom mig, mannen lämnar sin plats för att ta upp jakten. Det är bråttom om jag ska lyckas ta mig härifrån. Jag trycker upp ytterdörren och springer mot grinden. Snön är kall och blöt mot fötterna, jag springer för livet. En människa med hund får syn på mig och är på väg att hälsa men hejdar sig. Mannen från köket är mig i hälarna. Han har skor på sig och det känns som fusk. Han hinner ifatt mig i korsningen, griper tag i min arm. Jag fäktar vilt omkring mig, han kopplar ett grepp, trycker mig tätt intill sig. Kvinnan med hunden stirrar på oss. – Ambulans, skriker mannen, ring ambulans! Han håller mig hårt, vägrar släppa. Han för mig tillbaka till huset med armen om min axel, tvingar ner mig på en stol i hallen och säger åt barnen att hämta en handduk. Han tar av mig de blöta strumporna och torkar mina fötter. – Hör du mig, Mia? Barnen står bredvid. – Kan du lyfta armarna? Han visar hur jag ska göra. Jag förstår inte vad han vill. Barnen tittar på mig. Det känns olustigt och krävande. 6

– Mamma, säger en av flickorna. Hon pratar med mig, förväntar sig ett svar. Sirenerna kommer som en befrielse, mannen går ut för att möta. Barnen står kvar och bevakar. Jag är omringad, kan inte fly. Utanför talar mannen snabbt och upphetsat med ambulanspersonalen. Hallens väggar blinkar blått. En kvinna med reflexkläder sätter sig på knä framför mig, frågar om jag hör vad hon säger. Jag förstår inte frågan. – Har du ont någonstans? Huvudvärk? Jag har inte ont. Varför skulle jag ha ont? – Kan du hålla ut armarna framför dig? Hon visar, ser ut som Frankensteins monster. – Varför ska jag hålla ut armarna? säger jag. Hon verkar lättad över att jag pratar. – Du kan ha fått en hjärnblödning. Kan du göra så här? upprepar hon. Jag håller ut armarna för att få tyst på henne. – Bra, berömmer hon. Kan du säga ditt namn. – Mia, säger mannen, hon heter Mia. Ambulanskvinnan blundar ansträngt. Mannen ska i detta nu vara tyst. Det är jag som ska prata, inte han. – Kan du säga ditt namn, säger kvinnan. Mia … – Berggren, säger mannen, Mia Berggren. Jag lutar mig fram mot kvinnan. – Han tog i mig, hårt, säger jag anklagande. Drog in mig i huset och tvingade mig ner. 7

– Du menar din man? – Mia, känner du inte igen mig? Rösten är orolig, ändå anar jag viss lättnad. Som om det jag säger är bevis för att han inte har ringt larmcentralen i onödan. Han sätter sig på huk, söker mina händer. Jag drar dem till mig. Vi vänder oss båda mot ambulanskvinnan, den tillfälliga auktoriteten. – Vi satt och åt när hon plötsligt slöt ögonen. Sen reste hon sig och sprang ut ur huset utan skor på fötterna. – Jag vet inte vem han är. – Älskling, säg inte så där. Det är jag, Erik. Återigen söker han mina händer som om de var hans att ta. Jag håller upp handflatorna mot honom. Han svarar med att vända sig om och göra en svepande gest mot barnen. – Känner du inte igen oss? Jag vänder mig mot kvinnan. – Är ditt namn Mia Berggren? säger hon. – Verkligen inte, säger jag. – Vad heter du? Det är en konstig fråga. Jag förstår inte hur jag ska svara på den. – Du vet inte vad du heter? säger kvinnan. – Jag heter inte Mia Berggren, säger jag med ett eftertryck som inte har avsedd effekt. 8

Jag känner deras misstro växa. – Har du ett namn? Jag kommer inte på något. – Vad lystrar du till? Jag svarar inte nu heller. Mannen som kallar sig Erik ser hysterisk ut. På vippen att börja gråta eller bråka, oklart vilket. Barnen är allvarliga. Kvinnan vänder sig mot sin kollega. Han har fram till nu stått i dörröppningen och sett på. De nickar mot varandra och mannen går ut till ambulansen. Kvinnan reser sig och tilltalar mannen som säger sig vara min. – Vi tar med henne in, säger hon. Erik närmar sig på nytt, jag trycker mig bakåt på stolen. – Älskade Mia, säger han och lägger sina klumpiga händer på mina knän. Jag flyttar benen åt sidan. – Kan du stå? frågar kvinnan. Jag reser mig häftigt, vill därifrån så fort som möjligt. Ambulansmannen skramlar in på tomten med en bår och stannar precis utanför huset. Kvinnan leder mig ut och nerför trappsteget. Erik nästlar sig in på min andra sida. Håller sin hand runt min arm mot min vilja. Jag lägger mig lydigt på båren. Erik går med hela vägen till bilen. – Vi kommer efter, säger han och böjer sig över mig för att kyssa min bortvända kind. 9

Kvinnan hoppar in bredvid mig i ambulansen, mannen stänger dörren om oss, går runt och sätter sig bakom ratten. Kvinnan kränger en manschett runt min arm och börjar pumpa för att kolla blodtrycket. Hon trycker ett stetoskop mot armvecket. – Helt normalt, säger hon. – Jag vet inte vem han är, säger jag. Han, mannen. Vi anländer till sjukhuset. Någon lyser med en ficklampa i mina ögon. Jag flyttas till en ny bår och spänns fast. Jag transporteras genom korridorer och in i ett rum. Jag får vänta. Människor pratar som om jag inte är där. Jag skjuts in i ett rör. Det känns vetenskapligt och dyrt. Jag kostas på, kanske ska jag känna mig smickrad. När undersökningen är klar körs jag vidare på en rullande säng, ser fula innertak och lysrör. Jag åker hiss till en annan våning och placeras i ett rum. En glad sköterska tar blodprover och en läkare frågar om jag har huvudvärk och eller om jag har varit med om någon olycka på sistone. Jag skrattar till. Läkaren förstår inte det roliga. – Och eller, säger jag. Det lät kul. Läkaren delar inte mitt sinne för humor. Hon ber mig berätta vad som hände, redogöra för det sista jag minns. – Jag öppnade ögonen, satt vid ett bord i ett kök med människor jag aldrig sett förut. 10

– Kan du säga ditt namn? Läkaren har satt sig på en stol bredvid sängen. Dramatiken har avtagit, det är tydligt. – De säger att jag heter Mia Berggren. Jag vet inte. Det låter påhittat. Mia Berggren … Skulle du vilja heta det? – Vad minns du från före uppvaknandet? Jag kommer inte på något. – Minns du din barndom? Var du gick i skolan? Pojkvänner? Jobb? – Jag vaknade på en stol i ett kök. En man och tre barn satt vid bordet. Jag har inte sett någon av dem innan. – Du minns inte din egen familj? – De kan omöjligt vara min familj. – Menar du att de ljuger? Mannen från huset är här, jag hör hans röst i korridoren. Den är myndig och manlig, ger intryck av att han har rätt att vara där. Han pratar med vårdpersonalen, kräver svar. De kan inte ge honom några. Läkaren ser att jag reagerar igenkännande. – Det är din man, säger hon. Minns du inte din egen familj? Jag svarar inte. – Det såg ut som om du kände igen hans röst. – Den mannen är inte min man. Dörren öppnas och mannen och barnen från köket 11

kliver in, klampar in. Läkaren reser sig, jag griper tag i hennes arm och tittar vädjande på henne: Gå inte. Mannen lutar sig över mig och kysser min kind. Jag stirrar på honom. – Hej, älskling, hej, säger han. Jag är tyst. Barnen står kvar bakom, vågar sig inte fram. Jag söker läkarens blick för stöd och hjälp. Hon andas djupt, klappar min axel och lämnar rummet. Erik sätter sig på hennes stol, lägger händerna på min bädd och ser mig i ögonen. – De väntar på resultatet från datortomografin, säger han. De misstänker en blödning i hjärnan. Du ska se att allt kommer tillbaka. Rösten är överdrivet manlig, som tillhör den en amerikansk filmstjärna som till varje pris måste dölja sin egentliga läggning. Jag kan omöjligt vara gift med en sådan röst. Han vinkar till sig barnen, vill att de kliver fram. Tonåringen ser skärrad ut. Som om allvaret i situationen tillfälligt konkurrerat ut hans försök att framstå som världsvan och uttråkad. – Det måste vara en blödning, upprepar Erik. Det finns ingen annan förklaring. Svaren kommer snart, jag stannar tills vi vet säkert. Jag har ringt din mamma, hon är på väg, hon tar barnen. Fick du ont i huvudet? Älskling … Han lutar sig fram mot mig och jag ryggar tillbaka. 12

Jag måste markera. Om jag inte sätter gränser tar han sig friheter. – Älskling …, upprepar han. – Kalla mig inte det. – Mia, vi har varit tillsammans i nästan tjugo år. Jag tittar förskräckt på honom. – Våra barn, säger han och håller ut armen mot dem som om han presenterade en cirkusakt. Han börjar nästan gråta. Det verkar äkta. Han ligger över sängen och ber mig att minnas. Jag kan inte låtsas för att göra honom glad, det är orimligt att begära. Jag sträcker mig efter larmknappen. Två sköterskor kommer in i rummet. De ser frågande och tjänstvilliga ut. – Jag vill vara ifred. – Men … – Jag behöver vila, jag är trött. De hjälper Erik upp på fötter, leder honom ut. Han vrider huvudet över axeln. – Jag kommer tillbaka, säger han med gråt i rösten. Barnen ser rädda ut. Jag gillar det inte, de sprider osäkerhet. Det är skönt när de äntligen försvinner. Efter en stund bryts tystnaden bara av ljudet från personalens mjuka sulor mot plastgolven. Utanför fönstret är det slaskigt och rått, jag har det varmt och skönt. En försik13

tig knackning bryter förtrollningen. Det är en leende kvinna med vita kläder. – Jag kan tyvärr inte erbjuda någon mat förrän alla prover är klara, men dricka går bra. Vi har vatten och juice. – Finns det saft? – Jag kan hämta. Röd eller gul? – Apelsin. Hon försvinner ut i korridoren och kommer tillbaka med ett glas som hon ställer på nattduksbordet. – Säg till om du vill ha mer, säger hon och lämnar mig. Jag sätter mig upp, tar en klunk och konstaterar att livet artar sig. Dörren öppnas på glänt och en äldre dam tittar in. När hon får syn på mig trycker hon upp dörren och störtar fram. En kort sekund är jag rädd att hon ska attackera mig. – Älskling, vad är det som har hänt? Erik sa hjärnblödning. Mia, hör du mig? Lilla gumman, älskade vän. Jag är säker på att jag aldrig har träffat kvinnan innan. Hon pratar oavbrutet, andas knappt. När hon flyttar stolen till sängen passar jag på och trycker på larmknappen. Tanten fattar mina händer. – Du känner väl igen mig? Snälla, säg något. Titta inte på mig så där, jag blir ju rädd. Det är jag, mamma. – Va? – Å du kan prata, tack gode gud, jag trodde du hade 14

tappat talförmågan också. Minns du ingenting? Mia? Dörren öppnas bakom henne. – Är allt bra? frågar sköterskan. Kan jag hämta något? Jag grimaserar och knycker med nacken. Hon kommer fram till sängen. – Är allt bra? – Ta bort människan, viskar jag. Sköterskan ler stressat. – Vad säger hon? frågar kvinnan som påstår sig vara min mor. Mia, tala med mig. – Jag orkar inte, säger jag. Sköterskan ser generad ut och lämnar rummet. – Vad sa du, Mia? Prata med mig. Jag blir orolig. Vad är det som händer? Sköterskan kommer in med förstärkning i form av en manlig kollega. De går fram till kvinnan och ställer sig på varsin sida om henne. – Vi kanske ska låta Mia vara ifred, säger de. – Hon är min dotter! – Det är viktigt att hon får vila. – Mia, säg till dem. Prata med mig. Mia … Jag vänder mig bort. Personalen leder ut kvinnan ur rummet. Hon protesterar men har inget val. Dörren stängs med ett sugande ljud och dämpar effektivt den hysteriska tantens protester och krav på svar. Jag sträcker mig efter saften. 15

2 Jag vaknar tidigt. Lakanet är frasigt och utanför börjar det ljusna, allt är tyst och löftesrikt. Sekunder blir minuter, dagen gryr. Aktiviteten tilltar i korridoren, personal skyndar förbi utanför min dörr. Jag går på toaletten och kissar. Medan jag tvättar händerna betraktar jag mig själv i spegeln. Jag vrider ansiktet åt höger och vänster, försöker bedöma hur jag ser ut. Som en medelålders kvinna, konstaterar jag och går tillbaka till sängen och lägger mig. Jag drar det tjocka bomullstäcket över mig. Det knackar på dörren. Jag gillar att det knackar. Det är respektfullt. Jag är nästan på väg att ropa Kom in! men dörren öppnas innan jag hinner. Ett nytt ansikte, ännu ett biträde från mat- och dryckespatrullen. – Jag tänkte fråga om du vill ha lite kaffe. Eller te. – Te, tack. 16

– Te, upprepar han. Juice? Jag har apelsin och äpple. Jag tänker efter. Försöker föreställa mig att jag föredrar det ena framför det andra. – Äpple, svarar jag och tillskriver mig smakpreferens. Allt serveras mig. Det är lika fint som på flygplan, jag bara sitter. Ligger till och med, frukost på sängen. Medan jag dricker tittar jag ut genom fönstret. Det är inte mycket att se. Kala trädtoppar och färglös vinter, längre bort en tungt trafikerad väg. Den varma drycken förändrar mitt sinnestillstånd, fördriver den magiska känslan av nattens möjligheter, drar mig tillbaka till kravfylld vardag. Jag går ut i badrummet och granskar mig på nytt i spegeln. Drar igen dörren, låser och tar av mig sjukhusskjortan. Jag har en liten putmage, det är alldeles uppenbart att jag fött barn. – Hallå? Någon är i rummet utanför. – Ett ögonblick, svarar jag och tar på mig skjortan. Jag kliver ut och möts av en ung man i vanliga kläder. Han är lång och smal och beväpnad med block och penna. Han sträcker fram handen och presenterar sig som patientpsykolog. Det är en fånig titel. – Är det okej om jag ställer några frågor? Jag ser mig omkring. Det finns två stolar och ett mindre bord. Om detta rum är att betrakta som mitt 17

hem bör jag väl bjuda honom att sitta ner. Eller ska jag vara patient och återvända till sängen och se ansträngd ut? Jag vet inte vad som förväntas av mig och återvänder till sängen för att jag kan och vill. Psykologen tar en stol och sätter sig. Han lägger höger fot över vänster knä och lyckas genom detta konststycke sitta bredbent även med korslagda ben. Han klickar fram spetsen på kulspetspennan men ångrar sig och klickar tillbaka, fäster pennan i blocket och lägger alltsammans på golvet. Det är ett tydligt försök att etablera något slags förtroende. – Vad jag förstår minns du inget? säger han med en röst som skvallrar om att han äger den sortens säkerhet som bara är förunnat rika och dumma. Jag svarar inte. – Inte ens vad du heter? Jag pekar på sjukhusarmbandet. – Det står Mia Berggren. En man som heter Erik säger att vi är gifta. Han har tre barn som han påstår är våra. Jag har även haft besök av en äldre kvinna som hävdar att hon är min mamma. Hon pratade utan uppehåll. Psykologen kan inte låta bli att le. Det är provocerande. – Och du känner inte igen någon av dem? – Aldrig sett dem förut, säger jag. 18

– Berätta vad du minns, säger psykologen och sträcker sig efter blocket innan han kommer på sig själv och istället byter sittställning. Denna gång väljer han en bredbent framåtlutad pose. Han vilar underarmarna mot låren och knäpper händerna framför sig. Jag vänder blicken mot väggen och tänker. – Jag vaknade i ett kök. Det satt en man på andra sidan bordet. Till höger hade jag en tonåring, till vänster två flickor, kanske sex och åtta, något sånt. Jag hade en tallrik framför mig, pannbiff. Någon hade ätit av den. – Och sen? – Sen blev det uppståndelse och ambulans. – Du minns händelserna efter uppvaknandet? – Ja. – Allting? – Ja, säger jag och tänker efter. Eller alltså, jag somnade efter att jag blev av med tanten. – Med tanten menar du din mamma? – Jag orkade inte lyssna på henne. Psykologen nickar, jag begriper inte varför. – Känns det obehagligt? säger han efter en paus som är lång nog för att byta ämne. – Vad? – Att inte veta vem du är? – Jag vet vem jag är. 19

– Hur menar du? – Jag tittade mig i spegeln. – Du känner igen dig själv? – Nej, men jag ser ju hur jag ser ut. – Och hur ser du ut? – Som någon som fött barn. Nu tar han blocket och gör en första anteckning. – Du har inte glömt ditt språk, säger han och låter nästan anklagande. Talar du fler språk än svenska? Jag rycker på axlarna. – Do you understand what I am saying? – No, svarar jag och får ett svagt leende i retur. – Den första datortomografin visar inga tecken på blödningar. Läkarna kommer att göra fler undersökningar under dagen och vi väntar svar på de blodprover som togs igår kväll. Han andas lugnt och säger inget på en lång stund. Jag störs inte av tystnad, har all tid i världen. – Hur ska jag veta att du inte driver med oss? säger han vänligt. Hur ska jag veta att du inte bara hittar på för att komma hemifrån, slippa krav och stress och skrikiga ungar? Du verkar inte märkbart oroad över ditt ovanliga, för att inte säga unika tillstånd. – Jag kan omöjligt vara gift med den mannen. Har du träffat honom? – Inte ännu, vi ska ses senare idag. 20

– Rösten. Släpig bas, självutnämnd alfahanne, landsortssilverrygg. Skulle jag vara gift med en sån? Tror inte det. – Och era gemensamma barn? – Jag vet inte vilka de är. De säger mig inget. Jag tittade på dem när de var här igår, försökte föreställa mig något slags kärlek. Gick inte. Bortbytingar allihop. – Så om du aldrig mer får se dem skulle du inte sörja det? – Varför skulle jag? – Du är alltså beredd att överge din egen familj? – Du säger att de är min familj, de kallar mig hustru och mamma. Tanten hävdade att jag var hennes dotter. För mig är de människor på stan, folk på bussen. – Kamrater? avbryter psykologen. Minns du någon av dina vänner? – Jag föddes på en köksstol med en halväten pannbiff framför mig. Det finns inget före. Psykologen tittar skeptiskt på mig. Det är uppenbart att han inte tror på det jag säger. Jag struntar i vilket. – Jobb, säger han. – Jobb? svarar jag. – Du är högstadielärare i historia och svenska. Jag trycker ut underläppen och ger ifrån mig ett konstaterande ljud. Psykologen granskar mig med höjda ögonbryn. 21

– Du minns inte det heller? Jag skakar långsamt på huvudet. Psykologen sammanfattar läget. – Du är alltså kvinna utan minne, pånyttfödd och oskriven. Världen ligger för dina fötter. Du är inte begränsad av erfarenheter och ansvar, kan göra vad som faller dig in. Ren och oförstörd som en nyfödd bebis. – Jag vet inte om jag tycker att bebisar är så oförstörda, säger jag. Egentligen är de väl bara små. – Hur menar du? – Tänk dig en bebis stor som ett hus, då har du Godzilla. Han vaggar huvudet av och an. En fnysning talar om att han tänkt bättre och större själv. Han klappar min säng två gånger, reser sig och försvinner med blocket under armen.