9789137133782

PROLOG

Mannen som fรถrsvann

Ibland tycker hon sig se honom. En nacke i trängseln på tunnelbanan ser bekant ut, en halvprofil i vimlet på en fest påminner om honom och hennes hjärta tar sats, vill börja rusa. Men det är aldrig han, bara ett spöke från förr, en önskedröm som bubblat upp ur det undermedvetna, och det händer alltmer sällan.

Bokmässa i ett regnigt Göteborg. Förlaget hade gett henne ett hotellrum i samma byggnad som mässhallen, och med det vidriga höstvädret och hennes pressade schema hade hon inte en chans att se något av staden. Sorlet i mässhallen var som en massiv vägg, sövande och upphetsande på samma gång. Hon satt i förlagets monter och signerade sin första bok, egentligen bara en samling av hennes frågespalter för kvällstidningen. Hon hade inte fyllt trettio än och kunde fortfarande se sig själv som ung och lovande. På kvällarna var det alltid cocktailparty någonstans i hallen, därefter följde hon med strömmen till någon av de stora förlagsfesterna, och vid midnatt hamnade alla i baren på Park. Hon blev alldeles för full och somnade alldeles för sent och nästa morgon började alltsammans om igen. Hon älskade det.

Sista kvällen i Göteborg smet hon för första gången från 9

mässområdet. En av hennes idoler, den tvåfaldige Augustpristagaren, hade bjudit ut henne på middag. Han hade bestämt platsen, en anonym restaurang där de garanterat inte riskerade att träffa någon de kände. Det visade sig snart att den tvåfaldige August-pristagaren var en enfaldig självförhärligare och en parodi på sig själv. När han på fullt allvar sa att kvinnor bara läser Vita Serien insåg hon inte bara hur gammal han var, utan också att det var dags att gå. Hon betalade för sig och bad honom vara försvunnen när hon återvände från toaletten.

Hon stannade kvar där inne tillräckligt länge för att vara säker på att han skulle hinna ge sig av.

Bartendern såg på henne med en förstående blick när hon till slut gläntade på dörren och kikade ut. Innan hon hunnit fråga hällde han upp ett glas rött och sköt det mot henne. Hon log snett och tog tacksamt emot det.

– Vilken idiot, sa han.

Och de små orden var början på deras relation.

Hon tyckte om vinet, bad honom skriva ner namnet åt henne. Hans slarviga versaler på lappen var desamma som på brevet han skrev bara ett halvår senare: FÖRLÅT MIG. JAG KAN INTE BERÄTTA VARFÖR. LETA INTE EFTER MIG. HATA MIG INTE. Naturligtvis hade hon hatat Jakob. Och naturligtvis hade hon letat.

Jakob var inte-helt-perfekt på precis det där sättet hon gillade. Håret föll i mörka vågor utan styrsel. De inre ögonvrårna var svagt vinklade nedåt, snett in mot näsan. Ögonens irisar var kolsvarta. Senare skulle hon få veta att han hade samiskt påbrå.

Ett skarpt utmejslat adamsäpple guppade när han pratade. Hans leende var fantastiskt och det kändes som en 10

seger varenda gång hon lyckades locka fram ett. Hon satt i baren och drack ett andra glas vin medan personalen stängde restaurangen, och hon blev kvar medan han räknade kassan.

Det var hon som föreslog att han skulle följa med till hennes hotellrum. Hon skulle åka hem dagen därpå och ville inte missa chansen. Tog för givet att det bara var en engångsgrej.

Det var inget himlastormande sex, inte den där första natten. Men hon tyckte om att sova med honom. Han höll om henne som om han ville innesluta hennes kropp i sin.

Och hon ville för en gångs skull inte fly.

Hela hösten och vintern träffades de hemma hos henne så ofta han kunde komma upp till Stockholm. De gick sällan ut, träffade aldrig andra. De hade fullt upp med varandra och levde som i ett vakuum. Hon kunde inte föreställa sig att hon någonsin skulle kunna bli mätt på hans kropp, lukten av hans hud i gropen just ovanför nyckelbenet.

Han var tre år äldre än hon men hade just börjat plugga journalistik och jobbade i baren för att försörja sig under tiden. Han var uppvuxen i Landsån, en liten by utanför Överkalix, och flyttade till västkusten när han var nitton.

Han hade fobi mot clowner. Han var en hängiven köttätare, men protesterade aldrig mot hennes vegetariska mat. Han trodde på Gud, men inte på religion. Han löste korsord på kvällarna och hon följde roat hans omedvetna minspel, som pendlade mellan djup koncentration och nöjda småleenden.

Hon insåg att hon älskade honom. På riktigt älskade honom. Det kändes som om någon äntligen såg henne. Den riktiga Jessica, som hon alltid velat vara, känt på sig att hon skulle kunna bli. Hon hade aldrig på allvar planerat 11

en framtid med någon, men det blev svårare och svårare att stå ut i veckorna som gick mellan hans besök. Allt var bara en enda lång längtan. Han började prata om att söka kurser i Stockholm i stället.

Hennes vänner sa till henne att ta det lugnt, inte gå så fort fram. Hon sa till sig själv att han var för bra för att vara sann. Men det var så svårt att hejda sig när hon bara ville rusa in i framtiden för att hon aldrig upplevt något liknande.

Tidigare hade hon sett den nykära fasen, som andra pratade så drömmande om, som den värsta formen av psykologisk tortyr. Hon hatade ovissheten och de paranoida tankespiraler den framkallade. Hon ville ha klara besked, skriftliga garantier, tydliga ramar redan från början. Men med Jakob var det annorlunda. Hon tillät sig att vara euforiskt, löjligt, klyschigt nykär på ett sätt som var helt nytt för henne. I mitten av januari bestämde de sig för att bli sambo på prov till våren. Han sa upp kontraktet på sin andrahandslägenhet. Han skulle flytta till henne. Han älskade henne.

Och fem veckor senare var han försvunnen.

Några dagar senare fick hon brevet.

Ovissheten gjorde henne galen och sömnlös, sömnlösheten gjorde henne ännu galnare. Hon fick ingen rätsida på hur hon skulle hantera situationen, hur hon skulle bena i de olika känslorna, rädslan och oron och ilskan och sorgen och den totala handfallenheten. Och sedan, ett missfall i tionde veckan. I kaoset hade hon inte ens förstått att hon var gravid. Hon rev sönder hans brev och slängde det. Ville inte se orden igen, men de finns kvar inuti henne, precis under ytan.

FÖRLÅT MIG. JAG KAN INTE BERÄTTA VARFÖR. LETA INTE EFTER MIG. HATA MIG INTE. 12

DEL 1

Jessica

1 Jessica stirrar på den silverfärgade kartan med vita tabletter som om den kan ge henne ett svar. Försöker räkna ut hur många tabletter som borde finnas kvar om det nu är så att hon verkligen har glömt ta sin Zoloft.

Hon har inget minne av att hon lade tabletterna på tungan i morse, kände den kemiska smaken innan hon sköljde ner dem med ett glas vatten. Å andra sidan, varför skulle hon minnas något så vardagligt? Det vore lika omöjligt som att försöka minnas om hon kissat på morgonen eller inte. Eller? Minns folk sådant?

Hon borde ha kapitulerat för flera år sedan och köpt en sådan där dosett på apoteket. Då skulle hon slippa stå så här. Igen. Men det är något med tanken på alla de där tabletterna, väntande i små fack, som gör henne nervös.

Jessica lägger ifrån sig tablettkartan på handfatet. Hennes läkare på Sophiahemmet, han med fuktiga ögon och torra händer, har sagt att om hon blir osäker på om hon har tagit sina tabletter ska hon inte ta dem. Att glömma dem en dag gör inget i långa loppet, de lagras tydligen på något sätt i kroppen, men en dubbel dos kan ge bieffekter som påminner om de gamla attackerna av panikångest.

Hon tror honom, hon minns fortfarande den första långsamma tillvänjningsperioden, då hon inte kunde sova, inte 15

kunde äta och det kändes som om ögonen skulle hoppa ur skallen. Hon kan livligt föreställa sig hur en dubbel dos på hundrafemtio milligram skulle få hennes hjärna att börja brinna.

Så hon borde bara strunta i det här nu, helt enkelt inte ta några tabletter, i trygg förvissning om att det faktiskt inte gör någon skillnad. Men hon har svårt att lämna badrummet och börja göra sig i ordning inför kvällen.

Kanske om hon bara tar en halv tablett? En halv för mycket är knappast farligt, det är samma ökning som under upptrappningen i början, och om hon nu har glömt att ta tabletterna tidigare idag så är väl en halv bättre än ingen?

Jessica svär otåligt för sig själv. Om hon ändå hade glömt att hon kanske har glömt att ta sina tabletter. Nu när hon vet att hon kanske har glömt spelar logiken inte längre någon roll. De välbekanta myrkrypningarna sprider sig under kraniet, det känns som om hjärnbarken börjar dra ihop sig i kramper, hon får kalla stickningar i pannan och runt tinningarna. Hon vet att det bara är inbillning, men hon känner det ju, så vad spelar det för roll? Visst, hon kanske bara är en hypokondriker, men det är stressande, och det var stressen som gjorde henne sjuk för flera år sedan. Hennes stora skräck är att skräcken för att bli sjuk igen faktiskt kommer att göra henne sjuk.

Hon bet ihop det där första året efter att Jakob hade försvunnit, bet ihop tills käkarna värkte när hon vaknade på morgnarna. Hon berättade inte för någon om missfallet.

Det var lättare att begrava sig i andra människors problem. Mycket lättare. Jobbet med frågespalter och relationsartiklar blev en tillflyktsort, men till slut svek också det henne.

16

Det värsta med att gå in i den där berömda väggen, eller rättare sagt rusa rakt in i den, var att smällen blev så hård, så fullständigt knockade all luft ur henne, att hon inte kände igen sig själv efteråt. Hon kunde inte längre lita på sig själv, på sin kontroll.

I efterhand var det lättare att se var det började gå överstyr. Men det var så dags då.

Jessica skakar på huvudet medan hon ser sig i spegeln och rabblar listan på argument som talar mot att hon kommer att bli sjuk igen.

Jag har lärt mig mycket om mig själv tack vare min KBT och min stressterapeut. Jag har bättre självförtroende nu.

Jag har bearbetat allt det där med Jakob, så gott det nu går. Jag jobbar mycket mindre. Jag har lärt mig att säga nej, åtminstone ibland. Jag har släppt lite på kraven på att alltid vara perfekt. Jag vågar vara ensam. Jag yogar och joggar och har legat som en nåldyna på den där smutsiga britsen hos Stockholms mest rekommenderade akupunktör. Jag började äta lyckopiller till slut, tack och lov. Jag har dragit ner på kaffet. Och om jag mot all förmodan ändå är på väg att bli sjuk igen så kommer jag att känna igen varningstecknen den här gången, jag kommer att dra i handbromsen innan jag skenar ur spår. Allting kommer att ordna sig till det bästa.

Och förresten var hon aldrig sjuk. Det bara kändes så.

Det bara kändes som om hon skulle dö. I själva verket var panikångesten som höll henne inlåst i lägenheten bara en sund reaktion på en ohållbar situation. Det är åtminstone vad hennes stressterapeut påstår.

Det ringer på dörren. Jessica lägger tablettkartan i badrumsskåpet och stänger det med en bestämd smäll. Hon korsar vardagsrummet, bilderna på väggen fladdrar förbi 17

i ögonvrån: Petra och Enzo (tillsammans i skärgården), mamma och pappa (aldrig tillsammans), farmor och farfar och Viktor (det är alldeles för länge sedan hon träffade dem). Hennes nakna fötter rör sig ljudlöst över det mjuka, vitlutade trägolvet som hon älskar så mycket. Trots att hon mått så dåligt i den här lägenheten har det aldrig känts som om ångesten satt sig i väggarna.

När hon öppnar dörren blir det korsdrag i lägenheten.

Fönstren står på vid gavel längs den norra väggen mot Tjärhovsgatan och luften som rusar runt omkring henne känns ljus, tar med sig lukten av försommarkväll.

Sean, hennes frisör, står ute i trapphuset med en svettfuktig hinna över ansiktet. Han har just skjutit ut underläppen för att blåsa bort en hårtest som fallit ner i ögonen.

Händerna är upptagna av två tunga verktygslådor vars innehåll ska göra henne tillräckligt snygg inför kvällen.

– Var Micke nervös innan han gick?

Sean ger henne en lätt shiatsumassage i hårbottnen. Jessica har just slutit ögonen och kurat sig ännu längre in i morgonrocken. Hon vill helst inte tänka på vernissagen.

Det faktum att hon om en dryg timme ska dricka billigt vitt vin med kulturkoftor och medieelit på Kulturhuset känns fortfarande behagligt avlägset.

Men Seans fingrar lämnar de spända musklerna på hennes hjässa. En hårfön klickar till och börjar vina. De varma fläktarna smeker hennes nacke, som fortfarande är så ovan vid sin nya nakenhet. Hon öppnar ögonen men slår snabbt undan blicken från sitt osminkade ansikte i spegeln. Hinner bara få en hastig glimt av sina ögon, vill inte möta den växande paniken i dem. Hon undrar om andra också kan se den. Sean tycks inte märka något.

– Jag antar det, säger hon.

18

Egentligen skulle hon vilja bli ompysslad i någon timme till och sedan gå och lägga sig igen. Ta en Atarax för att vara säker på att få sova hela natten. Men hon kan inte göra så mot Micke, han är sedan länge trött på att hon aldrig vill följa med honom någonstans. Han påstår att folk snart kommer att tro att han ljuger när han säger att de är tillsammans.

– Tack för att du kunde ställa upp med så kort varsel, säger hon till Sean för att snabbt byta ämne.

Han viftar otåligt med handen.

– Självklart, raring. Sedan jag klippte dig kort har jag fått massor av nya kunder. Jag bjuder på det här.

Hon ler, en smula illa till mods. Hon lyckas aldrig vänja sig vid att vara ett känt ansikte, och ännu mindre ett som någon skulle vilja efterlikna. Sean gnuggar in mjukt vax i händerna och börjar lägga de korta slingorna på plats.

19

2 Jessicas hjärna börjar koka i sin egen lag när hon korsar Sergels torg. Genom Kulturhusets stora panoramafönster ser hon massan av människokroppar på tredje våningen.

Någonstans där uppe är Micke, i centrum för all uppmärksamhet.

Hon tvingade Sean att stanna kvar och dela på en flaska champagne när han var klar med henne. Hon frågade till och med om han ville vara hennes ”plus en”, och det gör henne generad att hennes brist på vänner är så uppenbar.

Den enda som fortfarande står henne nära är Petra, men just den här kvällen är hon upptagen med sin son och kan inte följa med.

Jessicas rygg har hunnit bli våt av svett när hon närmar sig en grupp vernissagegäster som står och röker utanför entrén. De är svala och snygga, helt befriade från underhudsfett. Hon känner igen moderedaktören från ELLE, som mest verkar hålla de andra sällskap, och tidningens senaste omslagsmodell. Jessica harklar sig och nickar igenkännande när hon passerar dem. Det känns som om hennes leende blir en smula underdånigt.

När Jessica stiger av rulltrappan snappar hon åt sig ett plastglas med vin som sträckts fram på en bricka och sve20

per det gående medan hon tar sikte på Micke.

Plötsligt blockeras hennes väg av ett två meter långt nyhetsankare med alldeles för fett hår och alldeles för orange spraysolbränna.

– Men titta, vem har vi här, då?

Hon stannar upp mitt i steget, rakt framför honom. Hon ångrar sig genast, hon borde bara ha gått förbi honom med ett artigt leende.

– Jessica Wilcox, säger han med något som liknar ironi i rösten.

Men ironi över vad?

– Hej, säger hon så neutralt hon kan.

– Jessica Wilcox, säger han igen, högre den här gången. han driver med mig, och han vill att alla runt omkring ska höra eftersom de är med på skämtet, de kanske såg mig genom fönstret och har pratat om hur jag – Jag ska gå och hälsa på Micke, mumlar hon. Allt är bra med dig, hoppas jag?

– Bra, bra. För fan.

Han ler lite för strålande mot henne och Jessica får en känsla av att samtalen runt omkring dem har avstannat.

Hon sträcker instinktivt på sig.

– Kul att se dig, säger hon och rundar honom.

– Kul att se dig, Jessica Wilcox! ropar han efter henne och hon låter ryggen bli ännu lite rakare.

Micke lyser upp när han får syn på henne. Det gör henne rörd.

– Äntligen! ropar han och hon låter honom kyssa henne lätt på munnen.

– Får man en guidad tur? säger hon.

Han ler ursäktande åt gruppen runt omkring dem och 21

hon är tacksam över att hon inte känner igen någon av dem, inte kommer att bli avkrävd något artigt kallprat.

Micke tar henne under armen och leder henne bort mot väggen mitt emot fönstren.

– Har allt gått bra? viskar hon i hans öra.

– Jag tror det. Kom du hit ensam?

Hon nickar. De har stannat framför ett av porträtten och Jessica kväver en gäspning.

Micke är en av landets mest anlitade mode- och reklamfotografer, en av de där nyckelpersonerna i branschen som kan kosta på sig att lunsa runt i slitna jeans och en rejäl prilla under överläppen, och trots det, eller just därför, bli avgudad av varenda fashionista-führer och kräsmagad modell. Han har arbetat med den här samlingen porträtt till och från under flera år, men de ser ut att vara tagna vid ett och samma tillfälle. Ute på uppdrag för modetidningar och reklambyråer har han övertalat modeller och kändisar att ställa sig framför kameran igen, när sminket är borttaget och rekvisitan bortplockad. Så har han lockat dem att gäspa och tagit ett porträtt i närbild i just det ögonblick då gäspningen når sin zenit, då ögonen sluts automatiskt och halsmusklerna vidgas maximalt.

Resultatet är faktiskt häpnadsväckande. De välbekanta ansiktena på bilderna är för en gångs skull totalt oförställda, nästan hjälplösa. Och dessutom smittar gäspningarna från de endimensionella bilderna: runt omkring i lokalen står människor och gäspar diskret bakom knutna nävar, samtidigt som de utbyter roade blickar. Jessica kväver ännu en gäspning, smittad av både bilderna och de andra gästerna. Hon får en känsla av att det skulle kunna uppstå en total gäsppsykos här inne.

– Det funkar, eller hur? viskar Micke ivrigt medan han leder henne vidare i lokalen.

22

– Det blev precis som du tänkt dig, säger hon.

Jessicas mobiltelefon ringer i jackfickan och hon tar fram den. Det är hennes pappas nummer. Hon lägger tillbaka mobilen i fickan. Micke tittar hastigt på henne men frågar inte.

Micke försvinner in i folkmängden igen. En journalist från Metro som ser ut att vara fjorton år gammal vill intervjua honom och sedan står TV4 Stockholms reporter på tur.

Jessica strosar längsmed lokalens väggar, studerar porträtten noggrant. Hon plockar upp små fragment av samtalen runt omkring, iakttar de andra gästernas ansikten men tittar bort om någon försöker möta hennes blick. Hon ler bara hastigt, går vidare och hoppas att hon inte framstår som en diva.

Jessica har en känsla av att Micke har varit otrogen mot henne med flera av kvinnorna på porträtten, men så länge hon inte behöver veta något konkret spelar det ingen roll.

Så länge hon slipper ta ställning är det okej. Just en snygg expert på sex och samlevnad, tänker hon, inte för första gången. Det är faktiskt ganska ironiskt.

Jessica läste naturvetenskap på gymnasiet, fastän det kändes som en fortsättning på allt hon avskytt med högstadiet.

Hon ville egentligen inte plugga alls, men det var svårt att motivera ett avhopp när hon var så bra på det. Jessicas betyg var genomgående höga, och hennes pappa räknade med att hon också skulle bli läkare. Han som under sin egen läkarutbildning utvecklade en så stark hypokondri att han fick för sig att han drabbats av varenda sjukdom han läste om. Det var uteslutande därför han valde att inrikta sig på gynekologi, den perfekta banan för en hypokondriker utan vagina. Hans yrke var en ständig källa till genans.

23

Särskilt när vissa av hennes klasskompisar råkade hamna på hans mottagning när det blev dags att skaffa p-piller eller få flytningar inspekterade. Vid det laget hade Jessicas föräldrar redan skilt sig, och några av de där klasskompisarna träffade hennes pappa betydligt oftare än hon själv gjorde.

Själv var hon inte särskilt intresserad av att ha sex. Till och med lite äcklad av tanken. Medan hennes väninnor förlorade oskulden en efter en blev Jessica i stället den de kunde gå till med sina frågor. Hon lusläste sexspalterna i kvällstidningar och veckotidningar och kollade upp mer kliniska fakta i pappas läkarböcker. Ju mer information hon absorberade, desto mindre kändes sex som något hon hade lust att ägna sig åt. Hon blev besatt av sex utan att vilja ha det. En expert i teorin, men aldrig en utövare i praktiken.

Naturligtvis är hon inte oskuld längre. Och hon tycker om sex, ibland, även om Zoloften får orgasmerna att tyst sväva bort i fjärran som sprängfyllda heliumballonger, omöjliga att fånga in. Innan hon träffade Micke hade hon inte legat med någon på nästan tre år. Det är fortfarande ett mysterium för henne hur sex och kroppar och deras innehåll ibland kan vara så otroligt vackert och upphetsande och ibland det mest motbjudande man kan föreställa sig.

Jessica tittar diskret på mobildisplayen. En kuvertsymbol visar att hennes pappa har lämnat ett meddelande, men det är klockan hon är intresserad av. Hon har varit här tillräckligt länge nu, nästan i trekvart, och har till och med pratat med några av gästerna. Micke kan inte säga något om hon går hem nu.

Hon befinner sig i en djup Atarax-driven sömn när Micke kryper ner i hennes säng. Hon känner hans andedräkt på 24

långt håll, den luktar sur sprit och gammal rök och han viskar något i hennes öra, alldeles för nära inpå. Det kittlar obehagligt och hon simmar motvilligt upp till ytan för att kunna fäkta bort honom.

– Jag trodde du skulle sova hemma inatt, mumlar hon.

– Jag saknade min lilla gumma, viskar han och flyttar sig närmare.

Hans hand har letat sig in under täcket och gör några halvhjärtade försök att knåda hennes högra bröst.

– Det är ingen stressboll det där, säger hon.

Han fnissar berusat till och faller ner på sin sida av sängen med en duns, och hon är tacksam för att han inte blir arg och kallar henne frigid igen. Handen blir liggande, tung på hennes bröstkorg.

Han har redan somnat.

Hon är klarvaken.

25