Djävulsdåd änglavrål
DjävulsdåD och änglavrål
och
Helena von Zweigbergk
Helena von Zweigbergk
Helena von Zweigbergk Dj채vulsd책d och 채nglavr책l
Zweigbergk_Djavulsdad och anglavral.indd 1
2010-06-28 14:25:16
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Helena von Zweigbergk 2010 © Omslag: Peter Bergting Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67425-5 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Zweigbergk_Djavulsdad och anglavral.indd 2
2010-06-28 14:25:16
Kapitel 1 Allt börjar en fredag. Åke är ensam hemma. Han ligger på sin säng och funderar över sin läxa. Den ska handla om vad som har hänt under helgen. – En sida tycker jag nog ni ska försöka få ihop, sa hans fröken Susanna. Om det känns svårt att komma på nåt, tänk på höjdare och bottennapp. Vad var roligast och vad var tråkigast. Åke undrar om han kommer att ha något att skriva om. Ska det hända något speciellt den här helgen? Om han bara visste. Åke bor tillsammans med sin mamma Malin i ett hus som är tre våningar högt och har en loftgång. Det betyder att man åker hiss till våningsplanet dit man ska, sedan går man en gång utomhus innan man når fram till rätt lägenhet. Åkes och mamma Malins loftgång ligger högst upp. Deras ytterdörr ligger längst in i gången och på den står det Svensson. 3
Zweigbergk_Djavulsdad och anglavral.indd 3
2010-06-28 14:25:16
De andra två dörrarna står det Koskinen och Utterström på. Och det är här, i loftgången utanför Åkes och hans mammas lägenhetsdörr, som det underliga händer. Det är mörkt ute, men inte så sent. Kanske är klockan sju. Då hör Åke ett underligt ljud. En hög röst som sjunger en klagande sång. Sången får det att isa sig längs ryggraden. Sedan hörs en djup suck. Men det är inte en vanlig suck. Det är en suck som man blir orolig av. En suck som får Åke att genast resa sig från sängen och gå mot ytterdörren för att se efter vad det är som låter. Precis innan han ska öppna tvekar han. Hans mamma är och storhandlar med en granne som har bil. Hon kommer hem först om någon timme. Storhandla är det tråkigaste Åke vet. Därför valde han att stanna hemma. Nu, med de konstiga ljuden utanför dörren, ångrar han sig. Nu hade han hellre plockat ner storförpackningar med toalettpapper och frysta fiskgratänger i en kundvagn. – Hallå? ropar Åke genom nyckelhålet. Samtidigt känner han på dörrhandtaget för att försäkra sig om att dörren verkligen är låst. – Hallå där ute? Sedan lutar han örat mot nyckelhålet och hör ingenting alls. 4
Zweigbergk_Djavulsdad och anglavral.indd 4
2010-06-28 14:25:16
Just som han själv suckar, lättad över att det bara var inbillning, kommer ljudet tillbaka. Först den klagande sången, som en isande vind runt nacken, och sedan en djup suck till. Innan Åke egentligen har bestämt sig för det, har han öppnat ytterdörren. Låset tjorvar som vanligt. Åke rycker otåligt i dörren. Han kan inte förstå varför. Men det känns som om det är bråttom. Ute i loftgången är det mörkt och stilla. Det är bara i Åkes lägenhet som ljuset är tänt. Hos både Utterström och Koskinen är det mörkt. Ljuset från Åkes kök lyser upp precis utanför deras dörr. Mitt emot ytterdörren finns Åkes snowracer. Mamma har lagt en gammal trasmatta över den. När Åke står blickstilla och försöker förstå var de konstiga ljuden kommer ifrån, märker han att det rör sig under mattan. Och plötsligt ser han handen. Den blekaste hand Åke någonsin har sett sticker fram under mattan. När han ser det springer han tillbaka in i lägenheten och stänger dörren om sig. Han låser noga och andas häftigt, som om han hade sprungit långt. Sedan undrar han om han verkligen såg rätt. Han går in i köket och tittar ut mot trasmattan och snowracern. Han ser ingenting. Det är för mörkt. Han står så nära fönstret 5
Zweigbergk_Djavulsdad och anglavral.indd 5
2010-06-28 14:25:16
att det blir immigt när han andas på det. Han går bort till dörren igen och låser upp. Men han vågar inte gå ut i loftgången. Istället står han i dörröppningen och sträcker på sig så mycket han kan för att försöka få syn på handen igen. Kanske finns där något blekt. Det är kallt ute. Åke har bara en t-shirt på sig. Han korsar armarna över bröstet och bestämmer sig för att vara aningen modigare. Två steg närmare trasmattan och snowracern. Och det är mycket riktigt en hand. Nästan lika stor som hans egen. Åke sätter sig på huk för att se lite mer noggrant på den. Den ser ut som en människohand, men är nästan vit. Skimrar i blågrått. Åke petar försiktigt på handen. Den känns sval. Han trycker lite hårdare. Den är mjukare än en människohand. Mjuk som en färsk mashmallow, fast kall som kinderna när man åkt skridskor om vintern. Åke reser sig upp och drar bort trasmattan. Den är tung och han får ta i. När han äntligen får bort den måste han flämtande ta ett steg bakåt. Något märkligare har han aldrig sett. Lutad över hans snowracer sitter en ängel.
6
Zweigbergk_Djavulsdad och anglavral.indd 6
2010-06-28 14:25:16
Kapitel 2 Ängeln sitter på snowracern precis som Åke brukar sitta om vintrarna när han dundrar nerför backarna och skriker: Se upp i backen, annars får ni tusen hål i nacken! Ängeln har ena armen över ratten. Ansiktet är lutat över armen. Ängelns andra arm ligger mot marken. Åke förstår att det är en ängel. På ryggen sitter två vingar. De påminner om svanvingar. Samtidigt tycks de på något konstigt sätt suddiga. Ängeln sover. Eller så har hon svimmat. Hennes hår är ett långt ulligt trassel. Som ett tomteskägg som man har satt bak på huvudet istället för fram. Åke lyfter försiktigt på en bit änglahårstrassel. Det känns som sockervadd. Men man blir inte kladdig av det. Håret känns också kallt. Hennes långa skimrande klänning ser lite för stor ut och är ärmlös. Armarna ser smala ut där de sticker fram. Ansiktet är vitgrått. Ögonfransarna täta och tjocka. Munnen lyser rosa i skenet från köksfönstret. Den rosa färgen påminner om sådant som smakar gott. Tuggummi med 7
Zweigbergk_Djavulsdad och anglavral.indd 7
2010-06-28 14:25:16
syrlig hallonsmak. Gräddglass med jordgubbssmak. – Hallå? Hallå, sover du? Åke lutar sig mot hårtrasslet där han tror att ängelns öra sitter. – Hallå, hör du mig? Åke viskar. Han vet inte varför. Egentligen är det bättre att prata högt om man ska väcka någon. Men han tänker att ängeln kanske skulle bli rädd. Eller att han själv skulle bli rädd om ängeln vaknade. – Jag ser att du är en ängel. Men vad gör du här på jorden? viskar Åke. Sedan håller han andan en stund så att han kan höra om ängeln ger något ljud ifrån sig. Ängeln reagerar inte. Däremot slås dörren till loftgången upp. Det är farbror Koskinen, med sin svarta pudel i koppel. Både mamma och Åke har flera gånger försökt prata med farbror Koskinen. Men han svarar ogärna och verkar för det mesta vara sur. Pudeln går alltid några steg efter farbror Koskinen. Det är en tanig hund som är grå om nosen och rör sig stelt med raka ben. Åke brukar tycka synd om hunden. Det kan inte vara roligt att vara hund med en så sur husse. Koskinen ser som vanligt bister ut när han kommer ut 8
Zweigbergk_Djavulsdad och anglavral.indd 8
2010-06-28 14:25:16
i loftgången. Hans lägenhetsdörr är närmast trapphusdörren, så han behöver inte gå förbi Åke. Men Åke blir i alla fall nervös. Han vill ha upptäckten med ängeln för sig själv. Åke ställer sig för ängeln så gott det går, och lyfter handen i en vinkning åt Koskinen. – Goddagens, säger Åke. – Hmpf, säger gubben Koskinen. Det går sakta när Koskinen stretar fram mot sin dörr. Vaggande och stönande går han fram längs loftgången. Det är så mörkt att Åke bara ser honom som en skugga. När Koskinen står vid sin dörr ser Åke Koskinens stora röda näsa under den stora skinnmössan med öronlappar. Koskinen brukar ha på sig den ända fram till sommaren. Gubben låtsas inte om att Åke vinkar åt honom. Den stelbenta gamla pudeln verkar dock plötsligt vakna till. Den börjar bjäbba åt Åkes och ängelns håll. Den sliter i kopplet och viftar ivrigt på svansen. Gubben är så ovan vid att pudeln drar i kopplet, att han tappar det. Pudeln smiter iväg åt Åkes håll, som en svart lurvig, studsig boll. Och innan Åke har hunnit reagera har den smitit in bakom ryggen på honom. Åke kastar sig ner efter kopplet och drar det hårdaste han kan. Han vågar inte titta mot ängeln, utan drar i kopplet 9
Zweigbergk_Djavulsdad och anglavral.indd 9
2010-06-28 14:25:17
och hör hur pudelns klor skrapar mot loftgångens betonggolv. – Men vad tar det åt dig …, muttrar gubben Koskinen när han tar emot kopplet från Åke. Stönande lutar han sig ner, och lyfter upp pudeln i famnen. Åke får en snabb skymt av pudeln innan gubben stänger dörren om dem. Den ser inte ut som den brukar. Pälsen har liksom fluffats upp och det ser ut som om den har några små gnistrande stenar i lurvet på huvudet. Åke förstår vad som har hänt. Han vågar knappt vända sig om och titta efter. Men när han gör det ser han att ängeln har vaknat.
10
Zweigbergk_Djavulsdad och anglavral.indd 10
2010-06-28 14:25:17