9789175774343

KOM TILLBAKAA TILLBAK Kom tillbaka

JONASCARLSTRÖM

KOM TILLBAKA JONASCARLSTRÖM

Kom tillbaka Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Jonas Carlström | www.komtillbaka.se © Omslag: Lennart Lusth Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2016 ISBN: 978-91-7577-434-3

Till Catharina

Prolog

Disa drog tillbaka spjutet och lutade sig samtidigt lätt framåt för att behålla balansen. Hennes far hade hängt upp en halmdocka på trädets nedersta gren. Dockans hjärta och häl var markerade med röd färg.

Hon kastade sig framåt och förde med kraft spjutet mot halmdockans häl. ”Det är bra”, ropade hennes far. ”Nu kan du sticka honom i hjärtat.”

I fantasin såg halmdockan ut som en riktig människa, med ett elakt, skäggigt och surmulet ansikte.

Disa drog snabbt tillbaka spjutet och körde in det i magtrakten på dockan, långt under det markerade hjärtat. ”Nej”, sa hennes far. ”Det var illa siktat. Nu kan han leva ett bra tag till.”

Disa log. ”Ja”, svarade hon, ”det var det som var meningen. Han kommer ha fruktansvärt ont sin sista tid.”

Hennes far försökte se barsk ut, men kunde inte hindra ett skratt. ”Var inte så blodtörstig! Utgå från att alla kommer vara större och starkare än du. Du måste vara snabb och smidig, det är dina fördelar. Tillfoga dem ett banesår och dra dig undan. Inget

7

annat. Försök en gång till. Stick först sönder hans hälsena och efter det en snabb stöt i hjärtat. Om du inte hinner med stöten i hjärtat kommer han åtminstone inte kunna hinna ikapp dig.”

Disa ställde upp sig framför halmdockan igen. Hon kisade med ögonen, dockan tog åter form av den skäggige mannen.

Hon stirrade hatiskt på bilden av sin bror och kastade sig framåt.

8

Kapitel 1

Nummer Tre stod och borstade tänderna. Han visste inte om att han var Nummer Tre. Det gjorde ingen. Än så länge var han bara Wilhelm ”Wille” Streg. Det kanske inte var så ”bara”, men faktum kvarstod, Wille var en så vanlig trettonåring som man kunde vara. Det var inte Nummer Tre. Väl ute ur badrummet skrev han en lapp till sin mamma. ”Jag följer med Anton hem efter skolan i dag.” Han skrev under lappen med ”Wille” och en glad gubbe.

Willes största problem för tillfället var att han inte tyckte att idrott var särskilt roligt. Det var ett problem eftersom de flesta av hans kompisar tyckte det. Han tyckte om att rita och läsa. Det var inte särskilt socialt och han visste att hans föräldrar önskade att han skulle försöka sig på något som han kunde göra tillsammans med andra. För att göra dem glada hade han gått med i skolans fotoklubb, men tröttnat efter några få tillfällen. När han var med sina vänner spelade de oftast spel eller såg någon film. ”Försök att hitta något som intresserar dig”, hade hans mamma sagt. ”Du kan inte leva på att läsa böcker.” ”Jo”, hade Wille svarat. ”Jag kan bli bokkritiker.” Wille såg framför sig hur han i en framtid låg i en hängmatta och läste böcker. Han skulle förstås vara tvungen att skriva recensioner också, men borde kunna hålla dem korta. ”Bra bok. Läs den.”

9

Wille bodde tillsammans med sina föräldrar, som var helt okej för det mesta även om de kunde vara riktigt irriterande ibland, i ett stort hus i centrala Älgviken. Huset var både vackert och opraktiskt. Det gick dubbla trappor upp till huvudingången, en till höger och en till vänster. Dörren som ledde in i huset var också dubbel och flankerades av träpelare. I huset fanns betydligt fler rum än de behövde fördelade på tre våningar. Älgviken var en stad som var uppbyggd på fiske. Den hade gått från en liten, obetydlig fiskeby till en stad på några få hundra år. Tre gånger hade staden bränts ner till grunden. En gång av ryssarna och de andra två gångerna av byborna själva – av misstag. När man på 1940-talet erhöll sina stadsprivilegier inleddes, motsägelsefullt nog, även Älgvikens nedgång.

Willes farfars far Fredrik Streg var den som först såg att Älgviken var på fall.

Fredrik, som var ägare till Älgvikens största fiskebåtsflotta, såg sina inkomster minska och var tvungen att göra något åt saken. Lösningen kom under en resa i Amerika. I en stad han besökte hade ett varv gått i konkurs. Fredrik tog fram papper, penna och räknesticka. Efter hårda förhandlingar såg han till att varvets viktigaste maskiner skruvades ner och stuvades in i lastbåtar. Drygt ett år senare kunde Älgvikens Båt- & Skeppsbyggeri leverera sin första båt. Företaget växte och när Carl, som senare skulle bli Willes pappa, föddes var det mer eller mindre självklart att han skulle ägna sitt liv åt att bygga båtar. Carl hade många intressen som barn, men båtar var inte ett av dem. Det var hans smala lycka att han hade en äldre bror. Gustaf brydde sig inte så värst mycket om båtar, men att driva ett stort företag var han intresserad av. Intresset var större än hans förmåga men innan konkursen var ett faktum hade Carl haft en arbetsfri inkomst från varvet som lät honom jaga sin egen dröm. Att ha en egen veterinärklinik.

10

Under studietiden i Uppsala träffade Carl sin blivande hustru, Charlotte, som läste till tandläkare i Stockholm.

Med en veterinärlicens i ena handen och ett krympande startkapital i den andra, öppnade Carl Älgvikens Veterinärklinik.

Några år senare startade Charlotte Älgvikens Dentalvård. De flyttade in i familjens stora hus. Gustaf hade flytt till Amerika efter konkursen och ville aldrig mer se Älgviken. Under Willes uppväxt funderade de flera gånger på att sälja den enorma villan som Fredrik Streg byggt. Den kostade en mindre förmögenhet att underhålla och så fort något var lagat gick något annat sönder. Men de älskade huset och hade trots allt råd att bo kvar.

11

Kapitel 2

Arkeologen hade krupit in under ett par stenblock som formade en mindre grotta. Han grävde försiktigt bort det översta jordlagret med en liten trädgårdsspade.

Området var egentligen redan genomsökt, men de hade till morgondagen på sig innan utgrävningen måste vara avslutad.

Det var onödigt att inte använda den tiden, även om han inte hade några större förhoppningar om att göra några fynd.

En motorväg skulle byggas på platsen, men bygget hade stoppats temporärt då man hittat spår efter ett boställe, troligen från vikingatiden. Arkeologerna hade fått två veckor på sig att gräva ut området, därefter skulle vägbygget fortsätta.

De gjorde flera intressanta fynd. Intressanta, men inte sensationella. Några pilspetsar, flera glaspärlor, en förbränd spjutspets, bränt lergods, vävstenar, rester efter två, möjligen tre människor. Det var svårt att avgöra. Benbitarna låg huller om buller i en slarvigt arrangerad grav.

Det hade funnits ett boställe här. Människor hade bott, arbetat och dött på den här platsen.

Han hade läst en intervju med en marinarkeolog som deltagit i undersökningen av ett örlogsskepp från 1500-talet. Med några få ord lyckades mannen sammanfatta det arkeologen älskade med sitt jobb.

12

”Jag hittade resterna av en sjömanssko. Personen som en gång gick i den skon har garanterat träffat Gustav Vasa. Vi vet att kungen var ombord på skeppet dagen innan det sjönk. Tänk dig, den här skon har mött Gustav Vasa!”

Precis! Att hitta föremål som legat gömda under flera århundraden skapade en bro till historien. Vems var spjutspetsen? Varför var den bränd? Vems var glaspärlorna och vad hade hänt personen som burit dem?

Historia var inte bara en massa årtal. Historia var människorna som levt den. Själva var de borta, men deras ägodelar fanns kvar.

Grottan låg utanför det planerade utgrävningsområdet, men eftersom han ändå var där ville han kontrollera den också. Han körde försiktigt ner spaden i jorden och övervägde att flytta sig närmare den bortre väggen när motståndet plötsligt upphörde.

Han hade kört spaden genom en liten trälåda. Lådan var murken och väggarna gav vika. Arkeologen svor över sin egen klumpighet, men nyfikenheten tog snabbt över. Bland de murkna träflisorna anade han något grått.

Han lade ifrån sig spaden och började försiktigt pensla bort träflisorna. Till slut låg det gråa blottlagt.

Han lyste med en ficklampa och flämtade till. Det var en platt, fyrkantig lerbit. Någon hade lagt möda på att få sidorna släta och fina. Men det var inte det som fick honom att flämta till. På lerbiten fanns runor inristade. Text från vikingatiden … ett budskap som kanske var mer än tusen år gammalt.

Han ögnade snabbt igenom raderna. Det verkade vara en bön eller något liknande. Runorna såg ut att vara ristade i all hast, de var olika stora och hade svaga streck. Han tvivlade inte på att han skulle kunna tolka dem, bara han fick dem rengjorda.

Han vände på lerplattan. Det var skrivet på baksidan också. Det krävdes inte mer än ett ögonkast förrän besvikelsen vällde över honom.

13

Arkeologen stönade. Fyndet, som han i någon minut eller två hoppats skulle kröna hans arkeologiska karriär, var värdelöst. Det var gjort tidigast på 1960-talet och troligen ett gott stycke senare. Med lerbiten i handen tog han sig ut ur den lilla grottan. Han hade fått mer än nog av den och ville bara därifrån.

Lerbiten lade han i en papperspåse innan han for hem.

När han var tillbaka på jobbet nästa morgon registrerade han plikttroget fyndet. Han markerade att det med all säkerhet rörde sig om en modern ristning. Lerbiten placerade han i en låda som märktes med en sifferkod och arkiverades.

En tid efter att lerbiten arkiverats försvann den vid ett inbrott.

Inbrottet upptäcktes aldrig och lerbiten var det enda som stals.

14

Kapitel 3

Filmen var skakig och hade dålig skärpa, men de hade aldrig sett mer spännande bilder. Ett buskage, ett nedbrunnet träd, en äng med högt gräs, och i slutet av sekvensen en liten skogsdunge.

Det lilla som syntes av himlen visade att det var en strålande dag. Inga ljud hördes mer än ett svagt susande.

Föredragshållaren lämnade podiet och den lilla gruppen begrundade tyst vad de nyss sett och hört. Statsministern sträckte sig efter ett vattenglas och tog ett par klunkar medan han tänkte på vad filmen innebar. ”Fantastiskt”, sa han till slut. ”Helt fantastiskt! Finns det några hälsorisker?”

Per Ehn som just avslutat sitt föredrag svarade. ”Nej. Inga alls. Nummer Ett har gjort över tjugo resor. De flesta har varat i ungefär en timme, det är vår minimumtid.

Filmen var från den sista resan, den enda där han har fått röra sig i målområdet. Vi har kontrollerat allt vi kan och lite till. Det finns inga förändringar. Nummer Ett är helt opåverkad.”

Statsministern ställde ner glaset. ”Det ger du oss ditt ord på?” frågade han och log.

Per Ehn besvarade leendet och gick mot dörren. ”Ni behöver inte alls lita på mig. Jag antog att ni ville träffa

15

honom.” Han öppnade dörren och ropade något. En man släppte in en rufsig hund av obestämd ras i rummet.

Efter mötet satt Per Ehn och statsministern kvar. ”Och nu planerar du att sända Nummer Två?” frågade statsministern. ”Ja, här är förresten hans kontrakt.” Statsministern skummade igenom pappret och signerade det. ”Det är inte mycket han begär.” ”Han vill verkligen åka och han har sett att riskerna är obefintliga. Det är dessutom otroligt bra betalt för en timmes effektivt arbete.” ”Du räknar med att allt kommer gå bra?” ”Helt och fullt.” ”Bra, då går vi över till att hitta Nummer Tre. Har du någon idé om hur det ska gå till?” ”Ja, du kan se förslaget här.” Per Ehn sträckte fram ett papper som statsministern snabbt läste igenom. Han skrattade till. ”Ja, det där fungerar nog. Se till att hitta honom snabbt. När togs den här filmen förresten?” ”Cirka två månader innan.” ”Innan vad då?” frågade statsministern muntert. ”Innan Nummer Tre ankommer.” ”Åh”, sa statsministern och all munterhet försvann.

16

Kapitel 4

Willes lärare tittade ut över sin klass och konstaterade att endast en elev var frånvarande. Emma var sjuk den här dagen också.

Han skrev in hennes namn på formuläret han fått några dagar tidigare. ”I dag ska vi ha ett prov”, började han och log åt alla förskräckta ansikten som stirrade på honom. ”Nej, det är inte så farligt som det låter. Det kommer inte att påverka era betyg, utan det är ett nationellt prov som genomförs för att ta reda på sjuornas kunskapsnivå. Alla sjuor i Sverige ska göra det här provet och jag kommer inte ens att gå igenom svaren. De skickas iväg för central rättning. Fyll i namn och klass högst upp på pappret.”

Han skickade runt en bunt med frågeformulär. ”För er egen skull, skulle jag rekommendera att ni själva gör en anteckning om det är delar som ni känner er svaga på. Jag har läst igenom frågorna och det här är en bra repetition av vad ni förväntas kunna vid det här laget. En del frågor kräver lite mer utförliga svar, men ni har hela lektionen på er och när ni är klara kan ni … vänta tills klockan ringer och då samlar vi in alla svar.” ”Ähh!” hördes det från flera i klassen. ”Har alla fått sitt prov? Då kan ni sätta igång.”

Wille skrev sitt namn överst på sidan och började läsa frågorna. De var ganska lätta så länge det gällde ren fakta, men sedan

17

dök den första lite mer knepiga frågan upp: ”Vad tror du att en viking skulle tycka om han dök upp i dagens samhälle?”

Vilken konstig fråga, men om de ville veta hans synpunkt fick han väl försöka svara. Han började skriva: ”Han skulle undra varför folk hade trådar i öronen och gick och pratade för sig själva, han skulle undra vad bilar var för något, han skulle tro att datorer …” Wille hejdade sig. Jag kanske inte ska sitta och rabbla upp allt som finns nu och inte då, tänkte han. Det är ju i princip allting.

Han funderade en stund till, suddade ut texten och skrev: ”Han skulle undra varför så få bar skägg, han skulle fundera över varför ingen var beväpnad och han skulle förgäves leta efter spår av sina gudar. Inga tempel, inga asapräster och inga blot. Kanske skulle han undra vilken stam folket omkring honom tillhörde och var hans egen stam höll hus.”

Hette det ”stam” eller ”folk”? Wille grubblade ett tag och bytte ut stam mot ”ätt”. Det lät riktigare för en viking. Han gick vidare till nästa fråga. ”Vad tror du var bättre på vikingatiden än i dag?” Det var en klurig fråga. Vad var bättre? Vikingatiden var fylld med strider och överfall, det fanns ingen polis, den starkaste bestämde … naturen! Det så klart. Luften måste ha varit renare när det inte fanns några bilar eller fabriker. Vattnet hade säkert varit klart och friskt. Han funderade vidare men kom inte på något mer just då. Nästa fråga handlade också om vikingar: ”Om du levde på vikingatiden, vad skulle du vilja göra då?” Det var ett väldigt tjat om vikingar tänkte Wille irriterat, men började ändå formulera sitt svar. ”Jag skulle … ” ”När får vi veta vem som vann?” frågade Otto när läraren samlade in proven. ”Det är inte ett sådant prov”, svarade han.” Det är bara en koll på alla sjuors kunskapsnivå. Det finns ingen vinnare.”

18

Rektorn samlade in svaren från de tre sjuorna i Älgvikens skola. Tillsammans med närvaro- och frånvarolistorna lade han dem i en kartong och lämnade in paketet på vaktmästeriet. Efter ett par dagar var det i Stockholm och låg i ett rum med hundratals liknande paket. Två män satt vid ett stort skrivbord medan två andra sprang fram och tillbaka med kartonger. Den ene mannen vid skrivbordet öppnade dem och läste igenom listan med namn.

Oftast åkte paketet direkt åt sidan men då och då knuffade han på personen bredvid. Den mannen bläddrade snabbt igenom proven och tog ut ett av dem, sällan tog han ut två och bara vid något enstaka tillfälle fler. Högen växte. När alla lådor var genomgångna tog en av männen med sig högen till nästa person i kedjan. Lådorna som innehöll omkring hundratusen prov arkiverades på obestämd tid. Ingen brydde sig om att rätta dem.

Kvinnan tittade enbart på första sidan av de prov hon fått i sin hand. Det här borde inte ta lång tid, tänkte hon medan hon bläddrade igenom högen. Efter att ha gått igenom två tredjedelar fastnade hon för ett av proven. Det rådde ingen tvekan. Hon läste svaren noga. De var bra. Inte så originella kanske, men bra.

När hon var nöjd lade hon provet i en mapp. På framsidan skrev hon namnet på eleven, klassen och skolan med stora bokstäver.

De hade en vinnare.

19

”Det är svårt att förutse vad som ska hända, även om det redan hänt” För tusen år sedan levde vikingarna på samma platser som vi lever idag. Hur lika oss var de? Skulle vi kunna smälta in i deras värld? Skulle de kunna leva i vår? Trettonårige Wille Streg kan få svar på frågorna. Han ska resa tillbaka till tiden för länge sedan.

Allt är förberett, tryggt och kontrollerat. Men när han kommer fram märker han att något är fel.

De som har skickat i väg Wille har inte berättat allt för honom. De har inte berättat varför de valt just Wille, de har inte berättat vad som kommer att hända Disa och hennes familj. Och de har inte berättat om Disas tusen år gamla bön: Kom tillbaka!

Jonas Carlström har sedan uppväxten i trakter kring många fornlämningar fascinerats av våra svenska runstenar och vad som döljer sig bakom stenarnas texter; vem ristade dem, vem ristades de för och vad hände sedan? Det, i kombination med ett intresse för berättelser, har skapat historien om Wille och Disa.

ISBN 978-91-7577-434-3

www.idusforlag.se

9 789175 774343