Nuvarande rättsläge
SOU 2011:16
nödställd på grund av något specifikt brott. Det var alltså fråga om samma tanke som den som ligger bakom betraktelsesättet att underlåtenhet att avslöja eller hindra brott enligt 23 kap. 6 § BrB är av betydelse såsom reservbestämmelse i fall där någon misstänks för brott men inte kan överbevisas om mer än att på förhand ha känt till brottet (se ovan angående den s.k. Kodeproblematiken; jfr KBrB). Som närmare ska utvecklas i ett följande avsnitt ställde sig regeringen inte bakom Straffansvarsutredningens förslag, varför rättsläget är i princip detsamma i dag som då Lindomefallet prövades rättsligt. En tendens, ehuru svår att empiriskt belägga, i senare rättspraxis synes likväl vara att domstolarna mer än tidigare är beredda att utsträcka ansvaret för ett och samma brott till flera medverkande, som enligt äldre praxis skulle ha undgått ansvar med hänvisning till att de inte aktivt bidragit till brottets utförande. 4 Emellertid kan den i Kodefallets efterföljd etablerade vidgade möjligheten att döma en misstänkt gärningsman för underlåtenhet att anmäla eller avslöja brott, i praktiken vara tillämpbar också i Lindomefallsliknande situationer. En annan förändring i samma riktning och som kan få betydelse i vissa sådan situationer är, som framgått, att skyldigheten enligt 23 kap. 6 § BrB att anmäla eller avslöja brott har skärpts väsentligt i fråga om ett antal sexualbrott.
4
I Petter Asp m.fl., Katedralen, Tre texter om straffrätt, 2009, s. 60 ff., beskriver docenten, tillika experten i Handlingspliktutredningen, Claes Lernestedt tre tendenser i rättstillämpningen beträffande vilka det hävdats att Lindomefallet utgjort en utlösande faktor: a) ett minskat fokus på vad var och en av flera (möjligen) inblandade faktiskt har ”gjort”, utfört, i den yttre världen, samt ett ökat fokus på den deltagande personens inställning till vad som sker; b) en ökad benägenhet att döma personer i gärningsmannaskap i stället för som medhjälpare eller anstiftare (man tycks i dag behöva ha åstadkommit allt mindre för att i slutändan, på ett eller annat sätt, klassificeras som ”gärningsman”); samt c) en ökad benägenhet att döma personer för medhjälp i stället för att fria dem, något som innebär att området för det över huvud taget straffbara vidgas.
44