9789175751436 by Smakprov Media AB

En livstidsdömds dagbok del 1 – Tidaholm 12 juni 2011 – 11 juni 2012

En livstidsdömds dagbok del 1 – Tidaholm 12 juni 2011 – 11 juni 2012 Ricard A R Nilsson Med förord av Pierre D Larancuent Rarn Media

Ricard A R Nilsson har som ena halvan av författarduon Nilsson & Larancuent tidigare utgivit: Män utan nåd, Lindelöws bokförlag (2012) Med döden som skugga, Lindelöws bokförlag (2013)

Rarn Media www.rarnmedia.se info@rarnmedia.se © Ricard A R Nilsson 2014/07 Omslag/formgivning: Ingrid Nilsson Omslagsbakgrundsfoto: iStock.com/Fenykepez ISBN 978-91-7575-143-6

Till dem som 채r mest 채lskade pappa, mamma, syster, systerson, systerdotter

“För att lyckas i livet måste man ignorera många människor som säger till dig att det är omöjligt.” Taylor Swift, amerikansk sångerska ”Gör vad du kan, där du är, med det du har tillgängligt.” Teddy Roosevelt, amerikansk president

Förord Självupptagen. Jag tror att det ordet bäst beskriver hur jag uppfattade Ricard Nilsson när vi först möttes år 2007 på Kumla. Han bodde i cellen bredvid min och pluggade hela dagarna, förutom när han stöttade andra intagna med sina studier. Själv var jag inne i en djup depression och brydde mig inte om något annat än att försöka komma bort från Kumla. Jag hade ansökt och fått avslag ett halvdussin gånger under de gångna åren, så när någon föreslog att jag skulle snacka med Ricard om mitt förflyttningsärende hade jag inget att förlora. När han väl övertog ärendet dröjde det inte ens en månad förrän jag fick beslut om förflyttning. Placeringsenheten ansåg att Tidaholmsanstalten var lämpligare för mig än Kumla, där jag hade suttit i nästan fyra år. Med tanke på att detta beslut innebar att Kumlaplitarnas rutinmässiga förnedring av mina besökare var över, vore det en underdrift att påstå att jag blev glad av beskedet. Skärpt och hjälpsam. När jag flyttade från Kumla var det nog dessa ord som bäst sammanfattade min åsikt om Ricard. Så vad var orsaken till att den förändrades så radikalt på mindre än en månad? Som fånge är man statlig egendom. Folk som inte suttit själva klagar ibland på att det serveras för bra mat och att internerna har TVapparater i cellerna. Men när det gäller kriminalvårdsfrågor finns det sällan anledning att lyssna på dem som inte vet – personer som aldrig har varit i en situation där man har lika lite inflytande över sin vardag som en slav på 1800-talet. En skillnad är dock central: plantageslavarna i USA skyddades inte av lagar och regler, vilket vi intagna gör. I teorin. Men i praktiken är detta skydd bara obegripliga ord i en lagbok, drömbilder som aldrig kan förverkligas innanför murarna och rakbladstaggtråden. Om man inte kan förvaltningsrätt, vill säga. Ricard var – och är fortfarande – just en sådan intagen, en som kan förstå de obegripliga orden och göra verklighet av drömbilderna. En som kan förändra vardagen för andra interner och deras föräldrar, partners, barn och syskon. När jag insåg detta, och att han gjorde det

varje dag, så blev också min bild av den livstidsdömde grannen helt annorlunda mot vad den var då vi först träffades. Lojal, omtänksam och outtröttlig. Så ser min uppfattning om Ricard ut idag. Efter allt vi gått igenom i form av tvångsförflyttningar, juridiska bakslag och framgångar, gemensamt författande av artiklar och böcker – för att inte nämna flera års vardagsliv i en allt annat än vardaglig miljö – vågar jag påstå att jag är den som känner honom bäst. Hans familj undantagen, såklart. Det jag ser är en generös människa som ständigt ger av sig själv, en person som vet i detalj hur Kriminalvården fungerar och därför är bättre lämpad att svara på frågor i ämnet än vilken kriminalvårdare, politiker eller generaldirektör som helst. Jag ser en människa med mer ödmjukhet inför andras brister än jag själv har; en man som ångrar sitt brott mer än någon annan jag mött; en bror som inte har någon högre önskan än att få återförenas med sin syster; en medintagen som är så välvillig att folk försöker utnyttja honom. Det ligger ljusår mellan kvällstidningarnas schablonbilder av livstidsdömda och den Ricard jag känner. Det är också vad denna bok handlar om, att ingen fånge är den andre lik och att alla människor utvecklas – ibland på de minst sagt oväntade sätt. Det framgår av skildringen av det senaste kapitlet i Ricards liv – livet som författare, journalist, bloggare och allt annat som han rent statistiskt sett inte borde ha kunnat bli på kåken. Det är en berättelse om hopp, ambition och viljan att göra det bästa av livet; en berättelse om att det går att uppnå sina drömmars mål, vart man än befinner sig. Och det är en berättelse om en oerhört dyster miljö. Så passera alla elstängsel, betongmurar och ståldörrar. Glöm bort utsidan, glöm livet i frihet. Välkommen in i fängelsets värld. Pierre D Larancuent

Ni som läser denna bok kommer troligen att undra hur jag ser på mitt brott, därför vill jag inleda med en krönika som jag skrev för rätts- och kriminalmagasinet Para§raf (www.magasinetparagraf.se). På detta sätt hoppas jag att ni kan få en större förståelse för mig och den jag är idag.

Varför? Jag sitter dömd till livstids fängelse för ett trippelmord. Men varför begick jag detta horribla brott? Här funderar jag över hur allt kunde gå så fel. Genom åren har jag ägnat ett otal timmar både ensam och tillsammans med psykologer samt en diakon för att söka svar på frågan: Varför mördade jag? Om den förklaring som vi funnit är hundraprocentig är svårt att säga, men det är nog så nära sanningen som jag lär komma. Skulle det finnas några ytterligare skäl i mitt undermedvetna så lär de nog stanna där, för olika experter har grävt med varje tänkbart verktyg för att få fram det som förträngts. Om mina insikter är kompletta eller inte är av mindre betydelse, det viktigaste är att jag inom mig vet att något liknande aldrig kommer att hända igen. En mörk och regning septemberkväll åkte jag med desperationen som bundsförvant för att begå ett rån. Min plan gick ut på att lura en bilhandlare till en öde plats under förespeglingen att jag hade en bil till salu. Han skulle ha kontanter med sig som jag under pistolhot skulle ta. Tidigare hade jag bestämt ett möte med samma person, men då klarade jag inte av att genomföra rånet eftersom han hade sin sambo med sig. Att hota kvinnor är nämligen något som det finns en absolut spärr emot inom mig. Därför bestämde jag en ny träff. Men bilhandlaren var – med all rätt – osäker och misstänksam inför detta andra möte, vilket var skälet till att han tog med sig sin far samt en vän till denne. Maskerad med en huvtröja samt en keps nerdragen över ögonen, så träffade jag de tre männen. Rånet skulle rädda mig från förödmjukelse och en företagskonkurs. Det var i alla fall så jag kände. Om jag inte lyckades betala och

upprätthålla ett sken av välgång så skulle livet inte vara värt att leva. Allt härstammade från min dåliga självkänsla som delvis berodde på den övervikt jag led av som liten. I de sena tonåren och som ung vuxen handlade nästan allt om min vilja att bevisa att jag duger, att lyckas. Att det feta barnet kunde utvecklas och bli något. Utåt sett bar jag en mask som hade till syfte att visa hur framgångsrik jag var, trots att så inte alls var fallet. Det var viktigt för mig att bjuda på krogen trots att jag inte hade råd. Det var viktigt för mig att verka vara en framgångsrik företagare trots att sanningen var en helt annan. Desto mer jag ljög och levde i lögnen, ju viktigare blev det för mig att inte tappa ansiktet. De sista två åren innan morden var en ständig jakt på pengar. Från det att jag vaknade, till dess att mina ögon slöt sig på kvällen gick mitt liv ut på en sak – att få ihop tillräckligt för att hålla näsan över ytan. En enda lång lögn där upprätthållandet av den mask av framgång som jag så falskeligen bar, skulle ske till varje pris. Till sist gick det inte längre. Slutligen hamnade jag i en situation där det enligt mitt dåvarande sätt att tänka var helt kört. Ingen utväg, var tvungen att få fram pengar på något sätt och att råna någon blev min lösning. Och när hela rånet gick helt fel – bilhandlaren hade inga pengar på sig – då sköt jag. Många har genom åren spekulerat i att mitt syfte redan från början var att rånmörda, men så var det inte. Min avsikt var att begå ett rån och inget annat, vilket i sig är illa nog. En fråga som ofta ställts är varför jag inte bara gick därifrån när inga pengar fanns? Det är en fråga jag ställt mig själv många gånger och diskuterat nästan lika ofta med olika terapeuter. Och jag vet faktiskt inte. Det närmaste svar vi har kommit är att jag led under en sorts psykos och var helt inställd på att genomföra ett rån och när det inte gick som planerat tappade jag greppet om mig själv. Det är inte ett särskilt bra svar och jag beklagar att min förklaring inte är bättre, men tyvärr har jag själv svårt att förstå mitt eget handlande. Dessutom är mitt minne fragmentariskt från den kvällen, vilket gör det svårt att lägga ett färdigt pussel. Så här i efterhand är det svårt att tänka tillbaka på den jag

var. Hur kunde allt gå så åt helvete bara för att jag inte kunde inse mina egna brister och fatta att jag inte behövde bära någon mask. Skulderna som hopade sig är dessutom något som hade kunnat lösas med några telefonsamtal. Ja, jag hade stora skulder, men en öppen dialog med fordringsägarna hade med största sannolikhet lett till en avbetalningsplan med fryst ränta. Det var vad jag gjorde för drygt tio år sedan. Från anstalten Kumla kontaktades telefonledes alla de jag var skyldig pengar och vi kom överens om en långsiktig avbetalningsplan. Men då, för snart fjorton år sedan, kunde min hjärna inte tänka ut den mest logiska lösning – istället var det en kriminell utväg som valdes. Något jag för alltid kommer att ångra. Alltför många har fått lida till följd av det jag gjort. Vet inte vad jag ska skriva mer. Ord är så tomma. Ord kan inte lindra och de kan inte förmedla hur fylld av skuld jag är. Jag vet inte … förlåt.

Bakgrund I 11 år 8 månader och 12 dagar har jag suttit inlåst när jag börjar skriva denna dagbok. Mycket positivt har hänt i mitt liv på sistone. Just för att detta är en förändringens tid väljer jag att börja skriva ner mina tankar, dels för mig själv och dels för att jag vill dela med mig till er alla hur man faktiskt kan förändra sig själv under ett fängelsestraff. Den allmänna opinionen går oftast ut på att vi ska låsas in och aldrig komma ut. Många tycker att det daltas med oss fångar, men jag hoppas ni efter att ha läst denna bok förstår att världen inte är svart eller vitt – utan allt är betydligt mer nyanserat än så. När ni nu börjar läsa ser mitt liv ut som följer: jag sitter på anstalten Tidaholms E-paviljong. Detta är en anstalt med säkerhetsklass 1, den högsta i en tregradig skala. Jag och min gode vän Pierre D Larancuent har ett förlagskontrakt på vår första kriminalroman Män utan nåd. Jag är krönikor i rättsmagasinet Skurk samtidigt som jag och Pierre skriver någon enstaka artikel då och då till tidningen. Jag arbetar med att hjälpa mina medintagna med vissa juridiska ärenden. Dessutom pluggar jag på universitet vilket jag har gjort sedan år 2000. Ännu har jag inte fått några normalpermissioner, vilket jag kämpar för att få. Jag går ut på så kallade lufthålspermissioner två gånger om året. Detta innebär att jag utan förvarning hämtas av personal och får lämna den tunga anstaltsmiljön under fyra timmar för att äta en bit mat, handla lite, fiska eller göra något annat under rigorösa säkerhetsarrangemang. Så ser alltså läget huvudsakligen ut. Välkommen till min vardag.

Söndagen den 12 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Klockan är snart 23:00. Jag har precis färdigställt några juridiska ärenden åt ett par intagna som behövde hjälp. Månen syns precis ovanför murkrönet. Jag öppnar vädringsluckan bredvid gallerfönstret för att kolla om det är kallt ute. Lukten av sommar väcker många minnen till liv, så mycket jag har glömt och gärna vill komma ihåg. Jag har aldrig tidigare i mitt liv skrivit en dagbok. Att börja nu när jag är 35 år fyllda och efter att ha suttit inlåst i snart 12 år känns konstigt. Men jag hoppas att det blir ett sätt för mig att få mina tankar på plats. På radion spelas låten 17 år av Veronica Maggio. Hon är en av mina favoritartister för tillfället, dessutom ser hon väldigt bra ut, vilket aldrig skadar. Jag längtar efter en flickvän, någon som jag kan vara kär i. Jag har inte kysst någon på över ett decennium. Jag vill väldigt gärna starta en familj, men mitt straff kommer att vara ett antal år till innan jag får tidsbestämt och det är inte schysst att en käraste ska behöva vänta på mig. För att inte tala om svårigheterna att träffa någon. Min älskade lillasyster berättade för mig att hon var gravid. Helt plötsligt är vi vuxna och här sitter jag i fängelse och upplever en stor hjälplöshet. Men det är otroligt härligt, jag kommer att bli en morbror och jag kommer att skämma bort mitt systerbarn. Jag vet att syrran kommer att bli den perfekta mamman, hon är tålmodig, kärleksfull, tolerant och en otroligt stark individ. Hon befinner sig långt borta och jag saknar henne oerhört mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med psykologen om hur mycket jag saknar min syster. Alldeles för många gånger har jag suttit ensam i min cell efter inlåsning och känt saknaden tynga mig. Men det är själviskt att tänka på det sättet, hon har sitt liv och jag mitt. Dagen har i övrigt varit ganska händelselös, jag har spelat dubbelbadminton, som jag gör varje söndag. Dessutom har jag arbetat med redigeringar på en av de böcker jag skrivit tillsammans med min vän 17

Pierre. Att vi lyckades få ett förlagskontrakt är bland det roligaste som någonsin hänt mig. Män utan nåd ska komma ut i mars/april 2012, jag längtar så.

Måndagen den 13 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En varm och skön dag om än aningen blåsigt. Trots att jag inte brukar vara ute särskilt mycket så har jag ändå suttit ute i några minuter och fått tillräckligt med solljus på huden för att täcka dagsbehovet av D-vitamin. Försökte ordna så att fotografierna jag och Pierre tog för några veckor sedan kom iväg till rätt personer. Men det gick trögt. Vi fick tillstånd att ta några foton tillsammans – trots att det normalt sett inte är tillåtet. De behövs nämligen till vårt bokomslag och i marknadsföringssyfte. En ur personalen tog alltså våra foton för ett tag sedan och de skulle sedan gås igenom – så att inga säkerhetsanordningar råkade komma med på bild – sedan skulle en vakt sända dem via e-post till ett par personer som skulle välja ut de bästa och skicka till förlaget. Några skulle även läggas upp på min och Pierres hemsida som pressfoton. Men allt går segt inom Kriminalvården, så fotona kom inte iväg idag heller. Det börjar bli bråttom eftersom vi snart ska intervjuas av Expressen och då behöver bilderna finnas tillgängliga. Annars har det varit mycket arbete idag. Bland annat hjälpte jag en kille på ett annat fängelse med en JO-anmälan. Han heter Hasse och är ganska rolig. Hasse flyttade från Tidaholm till anstalten Halmstad för att vara närmare sin familj. Hursomhelst hade de på Halmstad fattat ett antal konstiga beslut och därför ville han ha hjälp med att få JO att utreda allt. Skrev även till anstaltschefen och bad om ett möte innan han går på semester nästa vecka. Det är vissa saker som inte fungerar här som jag hoppas han kan ta itu med. Jag har alltid tyckt det är bättre att gå till högre beslutsfattare än att gå till personalen på golvet. Vanliga kriminalvårdare har inget att säga till om i större frågor, trots att det egentligen är dem som vet hur allt i praktiken fungerar. Men så är det ofta, högre upp fattas beslut som inte är förankrade hos dem som arbetar i verkligheten. Fick ett brev från en kille som vill återuppliva tidningen Hallbladet, 19

han sökte skribenter. Eftersom jag inte vet vem det är så skrev jag tillbaka och bad om mer detaljer innan jag åtar mig att bidra med material. Men det blir väl som med många andra förfrågningar jag får, goda intentioner, som det inte blir något av i slutänden. Förväntar mig faktiskt inget svar.

Tisdag den 14 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag träffade jag psykologen, precis som jag gjort varje vecka under de senaste åren. Detta var sista gången innan sommaruppehållet (även psykologer behöver visst semester). Kände mig ganska bra för tillfället, har bearbetat en hel del under flera års tid. Det har stundom varit jobbigt att förstå den jag är innerst inne. Under mitt liv har jag gjort mycket fel, gärningar som är oförlåtliga. Först på senare tid har jag börjat förstå varför jag agerat på ett visst sätt och begått vissa handlingar. Idag kan jag förklara mitt handlande, men samtidigt leder all insikt till att ett ok av skuldkänslor och ångest tynger mig. Nu har jag slutfört vårterminens studier, återlämnade kurslitteraturen jag lånat till biblioteket. Om bara mina avslutande inlämningsuppgifter och tentor godkänns kan jag nu räkna en grundkurs i pedagogik respektive socialt arbete till mina studiemeriter. Det skulle innebära att jag nu har omkring 900 högskolepoäng, vilket är smått otroligt. Då är det väl bara att ge sig på sommarkurserna. Så mycket har blivit sämre sedan Lars Nylén blev generaldirektör i 2004, nu när han har fått sparken kan förhoppningsvis saker och ting bli mer humana inom kriminalvården. När jag fick reda på hans avskedande i förra veckan blev jag väldigt glad. Alla mina kritiska artiklar i olika tidningar – exempelvis publicerades en artikel i Expressen med rubriken ”Lars Nylén måste sparkas” – i kombination med mina många överklaganden samt anmälningar har nog gjort att jag inte varit den populäraste person hos de högre beslutsfattarna. Men idag lägger jag inte tid på att vara jobbig, utan har insett att det i livet finns betydligt viktigare saker än att vara en av Kriminalvårdens främsta antagonister.

Onsdag den 15 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Anstaltschefen var nere på avdelningen för att träffa mig idag. Han ska gå på semester nästa vecka och jag ville diskutera ett par saker med honom innan dess. Framförallt gällde det att han skulle godkänna mediekontakter när vi (jag och Pierre) skickar ut ett pressmeddelande om vår kommande bok. Det var inga problem, han gav samordnaren på avdelningen delegation att fatta beslut om enstaka telefonsamtal till journalister. Arbetade med ett ärende där jag hjälper den intagen som suttit längst någonsin i svensk kriminalvårdshistoria. Min vän Leif Axmyr är inne på sitt 29:e år (effektiv tid) och ännu har han inte fått några permissioner på egen hand. Jag har hjälpt honom överklaga det senaste avslaget om att få egna permissioner och jag har lyckats få till en muntlig förhandling. På tisdag om en knapp vecka är det dags för mig att träda in i rätten och agera ombud åt min gode vän. Det som är för jäkligt med hans fall är att han är dömd för mordet på före detta finansminister Allan Larssons styvson och just därför verkar det som om han inte fått sitt straff tidsbestämt. Flera journalister har grävt i hans ärende och det finns en del som verkar ”skumt” – deras ord, inte mina. När Leif dömdes var den genomsnittliga tiden en livstidsdömd satt inne 7-8 år, ingen satt mer än tolv. Därefter har tiden man avtjänar successivt höjts, men ändå har Leif med råge suttit längre än vad som är mänskligt. Han är 73 år gammal och förtjänar att komma ut i frihet. Man ska inte behöva sitta inspärrad längre för att man är dömd för mordet på en politikers styvson. Påstående om att alla människor är värda lika mycket stämmer uppenbarligen inte. En politiker är visst mer värd och om en dylik makthavare utsätts för ett brott så ska gärningsmannen straffas hårdare. För ett par månader sedan fick Leif dessutom ett stort bakslag. Han hade ansökt om att få sitt straff omvandlat hos Örebro tingsrätt. Tidigare fanns endast möjlighet för regeringen att bevilja nåd, men sedan några år tillbaka 22

kan man som livstidsdömd även ansöka om att få tidsbestämt och då är det en domstol som gör bedömningen. Tingsrätten beviljade i alla fall Leifs begäran och omvandlade hans straff till 46 år och 6 månader, vilket skulle innebära en frigivning efter 31 år enligt 2/3-delsregeln. Men åklagaren överklagade till hovrätten och då ändrades tingsrättens beslut. Leif blev återigen dömd till livstid. Att först ges möjlighet till ett liv i frihet, att omslutas av hopp och framtidstro, men sedan få mattan undandragen – fy fan, vad fult gjort. Jag kokar inombords när min tankar vandrar till min vän, så förtjänar ingen att behandlas.

Torsdag den 16 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Äntligen fick vi tillgång till de fotografier som togs av mig och Pierre inför vår boklansering. Nu har vi foto till bokomslaget och till media. Vi fick dem nerbrända på CD-skivor som vi skickade ut till anhöriga så att de kan läggas upp på vår hemsida och personal skulle sedan skicka dem till förlaget. Det fungerade visst inte att e-posta dem, verkade vara någon spärr med Kriminalvårdens system. Jag är mig lite nere, vet inte riktigt varför men jag är inte på topp. Trots att det under omständigheterna går bra för mig, är det jobbigt att vara borta från min familj. Livet går vidare därute medan jag sitter härinne. Måste inrikta mig på små positiva saker härinne för att få upp humöret. En sak att se framemot är kiosken, som vi hade idag, precis som vi har varje torsdag, och jag köpte en chipspåse. Just mat är en stor njutning i fängelset, nästan som om det smakar bättre eftersom tillgången är begränsad och att det inte går att sticka till affären och handla när man känner för det. Just nu är det nya chipssmaker jag har fått dille på, alla nya kryddblandningar ger ett visst mått av förväntan – kommer det vara gott, kanske en ny favorit – små saker blir stora härinne. Det gäller dock att hushålla med pengarna eftersom vi bara får handla för en begränsad summa. De flesta har bara några hundra att handla för varannan vecka, och det ska räcka till telefonkort, frimärken och eventuellt godsaker. Dessutom är det pressbyråpriser som gäller, så pengarna räcker inte särskilt långt. Tyvärr måste jag erkänna att en del av det jag köper handlar om att tröstäta. Jag mår bättre när jag äter, vilket också förklarar varför jag är lite överviktig, det finns så få njutningar i fängelse att det blir viktigt att unna sig något gott – något som upplevs positivt. Nu är jag inte på något sätt jättestor, men har tillräckligt med extrakilon för att ett stygn av dåligt samvete tränger fram efter att en chipspåse har tagit slut. Måste ta itu med vikten igen, det blir svårare desto äldre man 24

blir. Tränar förvisso tre-fyra gånger i veckan, men borde inrikta mig mer på konditionsträning istället för styrketräning. Jag tittade på TV-programmet Klassträffen. Ett program där en avgångsklass från högstadiet återförenas under några dagar på en solig plats. Det fick mig att tänka tillbaka på min egen skoltid. Jag har kontakt med två av mina barndomsvänner, men jag undrar vad alla andra håller på med idag. Främst är det tjejerna jag undrar över. Jag hade nog en liten förälskelse i flera av tjejerna vid något tillfälle. Tyvärr var jag aningen nördig och framförallt överviktig vilket gav mig både dåligt självförtroende och dålig självkänsla, så det blev aldrig att jag vågade visa mina känslor. En klassträff hade varit roligt att gå på, men det får vänta tills jag får min frihet tillbaka. Något att längta efter, det är viktigt att ha härinne, något att se framemot. För att inte tala om att ha något att drömma om.

Fredag den 17 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pratade med pappa idag, något jag gör varje fredag. Han var på gott humör vilket även gör mig glad. Brukar vanligtvis även prata med mamma, men hon är i Upplands Väsby och hälsar på en vän. Samtalen med pappa är en viktig del av min veckorutin, både för mig själv och för honom. Jag har bara haft besök en gång under hela straffet, detta eftersom han behandlades väldigt illa av vakterna på Kumla. Efter det besöket har jag inte bett om fler så att han inte ska behöva riskera att utsättas för kränkningar. Min kontakt med pappa sker alltså bara via telefon till dess att jag kan få egna permissioner och åka hem till honom. För mig är det ett skönt avbrott från livet härinne och ett sätt att få stöd från en av mina närmaste anhöriga. Både mamma och pappa har alltid funnits där för mig, deras stöd har varit ovärderligt. Även pappa verka uppskatta våra samtal och de diskussioner vi har. Ringde också syrran, hon var på sitt första ultraljud häromdagen och fick höra sitt barns hjärta slå. Hon berättade hur överväldigande det var, för första gången kändes det som om graviditeten var verklig. Jag är otroligt glad för hennes skull, är bara ledsen eftersom jag inte kan vara ute och stötta henne så mycket som jag vill. Ibland känner jag mig otillräcklig; en storebror ska stötta och skydda sin lillasyster, men jag kan inte göra mitt jobb. Just att kunna ringa till sin nära och kära är något som är en livlina för många fångar. Problemet är att man måste ansöka om telefontillstånd. Vi kan alltså inte ringa till vem vi vill, hur som helst, utan det görs en noggrann framförallt säkerhetsmässig bedömning. Vi får exempelvis aldrig tillstånd att kontakta någon som har ett IP-telefonnummer eftersom det går att vidarekoppla, detta trots att denna typ av abonnemang inom en inte alltför avlägsen kommer vara de enda som finns. Här på en anstalt med högsta säkerheten, kan vi alltså bara få tillstånd att ringa analoga telefonnummer. Denna regel skapar mycket frustration och irritation. Har exempelvis ens fru och 26

barn ett IP-nummer så blir enda sättet att ringa dem genom ett så kallat veckosamtal. Detta innebär att man varje vecka får ringa hem från en så kallade tjänstetelefon som finns i vaktrummet, maximallt får man 10 minuter per barn. Helt orimligt att man ska få tala så lite med ens barn bara för att telefontillstånd till IP-nummer är förbjudet. Nej, får avsluta nu, Smallville (TV-serien om Stålmannen som ung) börjar om en timme och jag måste få ett par saker ordnade innan dess.

Lördag den 18 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En dag av lättja. Inte gjort mycket mer än läst böcker och tittat på TV. Ringde förstås Joakim, min förtroendeman (detta är vad en lekmannaövervakare kallas för oss som är livstidsdömda). Förutom att vara min förtroendeman så är han en god vän och vi talas vid minst en gång i veckan. Han är en av dem som hjälper mig med sådant som jag inte kan sköta själv. Jag är otroligt tacksam för hans vänskap. Dessutom har jag ett par andra vänner och min familj, mitt supportnätverk är stort och det är något som hjälper mig att överleva. Många av mina medfångar har inte ens en enda person som stöttar och hjälper dem, jag är lyckligt lottad och kommer i framtiden ha större chans att klara mig tack vare de som finns i min närhet. Tittade på en film som heter Conviction. Den handlade om en kvinna vars bror blir oskyldigt dömd till livstids fängelse och hon är så övertygad om hans oskuld att hon utbildar sig till advokat och lyckas få honom friad 18 år senare. En berättelse baserad på verkliga händelser om en syskonrelation som minst sagt är något utöver det vanliga. Ännu en gång påmindes jag om hur mycket jag saknar min egen syster. Jag menar inte att jag är oskyldig och att någon ska slåss för att jag ska frias, mina handlingar är mitt eget ansvar och ingen annans. Men min syster har varit helt fantastisk och stått bakom mig hela tiden och älskat mig för den jag är. Utan hennes stöd under åren hade jag inte klarat mig, jag hade gett upp för länge sedan. Min mammas, pappas och avlidne farmors support ska absolut inte förringas och jag älskar dem fruktansvärt mycket – men min syster är något utöver det vanliga. Hon är stark och snäll, på många sätt min motsats, men samtidigt är vi så lika. Hon känner mig bäst av alla precis som jag känner henne. En dag kommer vi att umgås i det fria igen, den drömmen hjälper mig genom många mörka stunder.

Söndagen den 19 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Just nu är det måndag morgon innan upplåsning. Var så trött igår kväll att jag gick och la mig direkt efter inlåsning, därför skriver jag söndagens inlägg nu istället. Vet egentligen inte varför jag var helt slutkörd. Det är inget särskilt som har hänt utan det handlar om en för mig vanlig nedgång. Jag brukar bli trött och inte orka ta tag i något alls när jag är nere. Det har börjat hända allt oftare de senaste två åren, tror att det har ett samband med alla psykologsamtal; all insikt har gjort mig nästan överkänslig. Alltsedan jag slutade stänga ute mina känslor har jag förvisso känt mig mer levande, men samtidigt känns livet och mitt straff överväldigande. Det hände ändå inget speciellt igår. Spelade som vanligt badminton, annars inget. Höll mig på min cell, kände inte för att träffa någon annan.

Måndagen den 20 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Det är alldeles för mycket regn och kyla med tanke på att vi befinner oss i slutet av juni. Det var ovanligt varmt i april, men nu är det kallt och blött. Inte för att jag är ute mycket, men lite värme hade inte skadat. Hur tråkig är jag? Det enda jag skriver om är vädret. Eller snarare, hur tråkigt är det att sitta i fängelse? När det mest intressanta som hänt mig under dagen är dåligt väder, ligger ribban ganska lågt. Visst, jag förberedde mig inför den muntliga förhandlingen som jag ska ha i förvaltningsrätten imorgon och arbetade även med ett par andra juridiska ärenden, men helt ärligt så är vädret roligare att berätta om. Jag ska helst undvika att göra detta till en renodlad arbets- och studiedagbok, det är knappast särskilt intressant att läsa om. Jo förresten, jag spelade MS Röj och Hjärter på min dator, det var väl intressant? Just den stationära datorn jag har på min cell är en berättelse i sig själv. Jag får av säkerhetsskäl inte ha en privat dator, därför lånar anstalten ut en och det är bara till oss som är högskolestuderande och som spenderar mycket tid för självstudier. Denna lilla maskin jag har är minst 10 år gammal, naturligtvis har den ingen Internet. Den är även begränsad så att jag bara kan använda vissa grundläggande program, i mitt fall Word och Excel. MS röj och Hjärter är den enda spel som finns och hårddisken är bara på några hundra megabyte. Det finns alltså ingen CD/DVD-spelare eller liknande. Dessutom hänger det hänglås här och var så att höljet inte ska kunna öppnas. Allt som ska skrivas ut måste ske under överinsyn av någon vakt. Med andra ord så är det en glorifierade skrivmaskin, men jag är ändå tacksam för det underlättar mina studier. Min gamla dator får mig att fundera på hur tekniken har gått framåt under alla år som har passerat. Jag har aldrig provat en läsplatta eller en touchscreentelefon. Min senaste mobil var första modellen av Nokias communicator. Till och med mina föräldrar som är pensionärer har så kallade smart phones. Jag kan inte ens definiera 30

vad en smart phone är för något, så långt bak i teknikutvecklingen hamnar man efter många år i fängelse. Idag började nya rutiner gällande upplåsningen av våra celldörrar. Tidigare öppnades våra celler kvart i åtta på morgonen, nu börjar istället upplåsningen 08:00 och den intagen vars cell låses upp sist släpps inte ut förrän fem minuter över åtta. Visst, det kanske inte verkar mycket, men det märks mycket mer när man sitter inne. Vi låses in 19:45 på kvällen och kommer ut tidigast 08:00, mer än halva dygnet sitter vi inlåsta ensamma i våra celler. Den relativa frihet som upplevs när man kan umgås med andra intagna är viktig, människan är en social varelse och behöver kontakt med andra för att må bra. Det är alltså inte de extra 15-20 minuterna i sig som irriterar mig, utan principen. Det är inte bra att sitta isolerad långa tider. Dessutom blir jag less på samma dagliga slentrianmässiga tillvaro: upplåsning, frukost, arbete/studier, lunch, arbete/studier, fritid, inlåsning – samma sak, dag ut och dag in, månad efter månad, år efter år. Har nu varit fängslad i 11 år, 8 månader och 20 dagar. Fan, vad trött jag är på att sitta inlåst!

Tisdag den 21 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag gjorde jag något riktigt roligt och dessutom unikt. Jag var ombud åt min vän Leif ”Myran” Axmyr i förvaltningsrätten, vi försökte få igenom permissioner på egen hand för honom. Jag tyckte den muntliga förhandlingen gick bra. Det var en härlig känsla att få agera juridiskt ombud, här sitter jag som fånge och kan ge hjälp åt en medfånge i en rättslig förhandling – fantastiskt. Förhoppningsvis blir det även en vinst. Dom faller i slutet av veckan. Kriminalvården lät som en trasig skiva och upprepade samma sak om och om igen. ”Axmyr har flera riskfaktorer.” Har vi inte alla riskfaktorer? När man läser den senaste riskbedömning som gjorts så står där tydligt att han bör ges egna permissioner som ett första steg för att pröva hans goda skötsamhet. Hoppas att rätten lyssnade på oss. Efter snart tre decennier i fängelse förtjänar Myris att få uppleva på världen på egen hand, 30 år i anstalt, det är svårt att förstå hur lång tid det är. Att sitta inlåst så länge ska inte förekomma i ett demokratiskt samhälle. Samhället ska inte syssla med hämnd, och i Myrans fall känns det som ren och skär hämnd för att han tog livet av en tidigare ministers styvson. Fick två CD-skivor jag beställt. Veronica Maggios senaste skiva Satan i gatan och Timbuktus alster Sagolandet. Bägge skivorna var suveräna, men Veronicas är något extraordinärt, hon har en skön och sensuell röst. Med det sagt så är Timbuktu tveklöst den bästa rapparen vi har i Sverige, han har annorlunda och sköna beats som är unika. Dessutom är han skåning, med den skönaste dialekt som finns i detta avlånga land. Jag längtar en del till Skånes öppna och platta vidder, det har gått många år sedan mina fötter rörde skånsk mark.

Onsdag den 22 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Imorse beordrades jag att lämna urinprov. Det är alltid lika förödmjukande, man tvingas klä av sig naken och kissa i en plastmugg framför en annan person. Förnedring när den är som värst. Jag har aldrig under alla år vägrat lämna urinprov eller lämnat ett positivt urinprov. Detta är dokumenterat i min verkställighetsplanering (alltså den planering som alla intagna har där deras straff planläggs, uppdateringar sker hela tiden så det som står däri är aktuellt), jag har alltså inte någon som helst missbruksproblematik, ändå ska jag med jämna mellanrum förnedras genom att tvingas lämna urinprov. Man skulle kunna tycka att en individuell bedömning borde ske i större utsträckning. Idag har jag skrivit några brev till andra som sitter inlåsta. Som livstidare har man lärt känna väldigt många. För tillfället brevväxlar jag med personer från nästan samtliga av de drygt 50 anstalter som finns. Brev skriver jag alltså väldigt mycket, har kontakt med många och vill hålla mig ajour med hur det är på andra anstalter inför en framtida flytt. Sedan är det alltid bra att ha ett nätverk av vänner och bekanta på olika fängelser. Man ska komma ihåg att den kriminella världen är liten och gör man bort sig sprider detta sig till alla andra. Så är det inte minst inom fångvärlden, har man ljugit, lurats eller stulit från en medintagen kommer det förr eller senare fram vart man än flyttar och då är man körd. Ens rykte är viktigt och det är väldigt lätt att kolla upp. Efter alla år har mitt nätverk blivit ganska brett, speciellt med tanke på att jag har en tendens att vara för snäll och hjälpa alla med olika typer av skrivelser och överklaganden. Försöker dra ner på det hela eftersom jag måste börja koncentrera mig mer på mig själv och mitt eget liv. Det är i alla fall vad min psykolog säger, alla kan inte hjälpas hur mycket jag än vill. Det är kanske svårt att förstå för någon på utsidan, men ibland är arbetsbördan så stor att jag sitter vaken på nätterna för att hinna med. För det är ändå viktigt att ta 33

vara på en av sakerna som jag faktiskt får lov att göra härinne. Skriva. På tal om att skriva så har jag och min författarpartner Pierre D Larancuent eventuellt sålt en längre novell till tidningen Skurk. De verkar intresserade och diskuterade betalning idag. Novellen som heter Brun hämnd är fiktiv och handlar om livet i anstalt. Än är det inte helt säkert att de tar den, men det verkar luta åt ett positivt besked. Jag och Pierre är lyckligt lottade, att kunna sitta härinne och skriva böcker samt artiklar är få förunnat. Att vi dessutom får betalt gör inte saken sämre. Min taxerade inkomst kommer inom ett par år att vara större nu när jag sitter i fängelse än jag var ute. Det säger en hel del om det liv jag levde då. Nu har jag en annan syn på livet, omvärlden och framförallt på mig själv. Det känns förvånansvärt bra att göra rätt för sig även om den svenska skattesatsen är för hög. Att en del pengar även går till att betala brottsoffren och andra skulder gör inte saken sämre.

Torsdag den 23 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick domen gällande Myris idag. Avslag. Jag förstår det inte, jag tyckte bevisningen var till hans fördel. Är både besviken och ledsen, han förtjänade verkligen egna permissioner. Ska försöka få prövningstillstånd i kammarrätten och få ärendet prövat igen. Chansen är liten men jag måste prova. Pratade även med Myris och han var lika besviken, men ändå redo att kämpa vidare. Inte ens en tendens att ge upp, även om denna strid har förlorats fortsätter kampen. Att behålla hoppet är viktigt härinne, för annars går man ner sig och vissa hamnar i en så djup depression att de aldrig blir helt återställda, livet i frihet slutar då för många i självmord.

Fredag den 24 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Midsommarafton, en dag som får mig att tänka tillbaka på tiden i frihet där man umgicks med kompisar och/eller familj. Oftast grillade vi och hade roligt. Längtar efter att få komma ut, ibland känns det som om jag inte orkar mer. Men precis som Myris så är jag inte typen som ger upp. Det är tiden efter inlåsning som på många sätt är värst eftersom jag tänker mycket på det som har varit och det som komma ska. För mycket tänkande kan göra en galen. Jag lagade mat idag till den grupp av intagna som jag umgås mest med. Brukar inte laga mat eftersom det oftast är väldigt otacksamt. Men ibland går bra. Den här gången blev det revbensspjäll. En av grabbarna sa att det var det bästa han ätit sedan han åkte in. Min hemlighet är att jag alltid kokar revbenen i två timmar med lagerblad, salt, peppar samt en del annat smått och gott. Därefter grillar jag dem eller kör dem i ugnen. Jag penslar då på min speciella grillsås. Eftersom jag kokat köttet innan är det redan färdiglagat, det gäller bara att stryka på grillsåsen och ge revbenen extra färg. Det är helt underbart att äta eftersom köttet bokstavligen ramlar av benen och är så mört att man knappt behöver tugga.

Lördag den 25 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En skön och avslappnad dag, ett allmänt välmående har omfamnat mig. Pratade med syrran och ringde även pappa en extra gång. Dessutom åt jag gott. Precis som på de flesta fängelser har vi ett förtroenderåd, detta består av ett par intagna som röstas fram av avdelningen för att vara representanter i diskussioner med anstaltsledningen, de fixar olika fritidsaktiviteter med mera. Förtroenderådet ordnade idag med en midsommargrillning, vilket resulterade i en grillad köttbit, potatisgratäng och sallad till alla fångarna. Det var sol nästan hela dagen, även om det blåste kyliga vindar. Aningen jobbigt att sitta ute och käka, men det blev ändå lyckat. En liten grillad köttbit kan göra så mycket, smaken ger positiva minnen som ger förnimmelser av glädje. Har bearbetat klart min del av den roman som jag och Pierre planerar att ge ut inom några år, den heter Bakom galler. Nu ska vi bara göra en sista korrekturläsning, sedan är den redo att sändas till förlaget. Vi bearbetar troligen våra manus betydligt mer än de flesta författare innan vi skickar den till förläggaren. Det är viktigt att lämna ifrån sig en bra produkt. Detta var dessutom ett av skälen till att förlaget valde att skriva kontrakt för vår första kriminalroman; ”den kändes färdig och behövde inte bearbetas så mycket”, har han sagt i efterhand. Det kan vara ett tips till alla ni som kanske vill få en bok utgiven. Låt er inte nöjas med första utkastet, utan arbeta igenom manuset flera gånger och låt andra läsa det innan det skickas till olika förlag. Veronica Maggios senaste skiva har gått varm i flera dagar på min CD-spelare. Den är så bra att jag inte kan sluta lyssna. Den sensuella rösten får nackhåren att resa sig, känslan av förlorad kärlek som förmedlas är bland de bästa jag upplevt. Jag kan i nuläget inte bli trött på den. Glad midsommar! 37

Måndag den 27 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Äntligen rejäl sommarvärme! Kände mig mannad att gå ut i solen och försöka få färg på min bleka hud, ibland när jag ser mig själv i spegeln så är min hy vitare än vampyrerna i Twilightfilmerna. Är just idag aningen fåfäng eftersom jag ska träffa Aftonbladet imorgon. Mitt mångåriga samt offentliga engagemang i fångfrågor och det stora antal debattartiklar jag har skrivit, i kombination med min ökändhet på grund av mitt brott, gör att media ibland kontaktar mig för intervjuer. De vill denna gång prata om livstidsstraffet, men min tanke är att försöka få in samtalet på mitt och Pierres skrivande. Måste bara få besked från Expressen om de tänker köra en artikel om vår kommande bok eller inte. Kan inte gå och prata med Aftonbladet om något som jag har lovat Expressen förtur på. Hursomhelst ska jag berätta om tidningen Skurk och att jag skriver däri med Pierre, det ger ändå indirekt bra reklam för vår bok eftersom jag rent allmänt kan prata om författande i fängelse. Just kriminalmagasinet Skurk är en riktig lyckoträff för mig och Pierre. Det är mina goda vänner Dick Sundevall och Peter Isaksson som är med och driver tidningen. Dick var den som gav oss chansen att skriva riktiga artiklar och bli journalister. På tal om att skriva så gjorde syrran färdigt min och Pierres författarhemsida häromdagen, fick se en utskriven skärmdump som kom i brev – den blev riktigt bra. Jag är otroligt tacksam för att hon finns och för att hon ställer upp som hon gör. Nu är vi redo att möta media och börja lansera vår bok. Det kommer att bli en händelserik vecka, med lite tur kommer både Expressen och Aftonbladet att skriva artiklar och förhoppningsvis plockas vårt efterföljande pressmeddelande upp av andra medier. Jag är verkligen spänd inför detta. Tänk att jag har kunnat förverkliga en författardröm i fängelse. Skrivandet har gett mig hopp och mening. Det hade varit så lätt att deppa ihop, som alltför många gör i anstalt. Att dagarna i ända packa skosnören eller tvingas göra någon annan monoton och understimulerande 38

sysselsättning hade varit döden. Åren hade förlorats i en dimma av depression och ångest. Jag är så glad att min väg blev en annan, att jag tog chansen och gjorde ett annat val. Arbetade en del med uppföljaren till Män utan nåd, del två kommer preliminärt att heta Sagolika skäl. Boken är påbörjad sedan tidigare och jag skrev på kapitel fyra idag samt planerade allmänt kring bokens handling. Planering, planering, planering! Det är superviktigt när man författar, speciellt eftersom vi är två. Pratade även med anstaltens diakonissa Annwor idag. Brukar ha samtal med henne varannan vecka. Även om jag pratar med psykolog regelbundet känns det på något sätt personligare att prata med Annwor. Det blir liksom inte lika kliniskt. När vi träffas handlar det inte om religion, utan om medmänsklighet. Hon har gett mig och många andra fångar stöd och hjälp i många år. Tack vare henne har jag utvecklats som person, samtalen har även underlättat bearbetningen av mina brott. Ibland när jag har varit riktigt nere och väggarna härinne varit alltför påträngande, då har jag kunnat vända mig till Annwor och för det är hon värd en stor eloge. Klockan är 0:12, sitter fortfarande och skriver. På radion hörs en av Robyns låtar. Allt är så lugnt, det är bara fläktsystemet som lågmält mullrar när luften cirkuleras. Jag ser min egen reflektion i fönstret med muren som bakgrund. Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem…

Tisdag den 28 juni 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Det har varit en lång dag så jag var helt slutkörd när de låste in mig vid 19:45, var tvungen att sova några timmar innan jag kunde ta itu med arbetet. Nu är klockan 23:16 och jag är lagom utvilad. Det är väldigt varmt och kvavt i cellen. Varje år är det samma visa, har det varit riktigt varmt ute blir det som en bastu i bostadsrummet efter inlåsning. Men inget av detta kan göra mig på dåligt humör idag, alldeles för mycket roligt har hänt. Först träffade jag Aftonbladet som intervjuade mig om hur det är att sitta dömd till livstid, rutiner, med mera. Jag fick in en del om skrivandet och om jag inte får Expressen att skriva om min och Pierres romandebut, så kommer de journalister jag träffade idag att köra en artikel (under förutsättning att deras redaktör godkänner det förstås). Ska få slutligt besked från Expressen imorgon och vet sedan om jag ska ordna med Aftonbladet eller inte. Även om det gick bra med intervjun i Aftonbladet hände något som var ännu roligare. Tidningen Skurk beslutade att publicera min och Pierres novell Brun hämnd i sitt sommarnummer. Därför ska jag när detta dagboksinlägg är klart, skriva en ingress och ordna med mellanrubriker i vår novell för att skapa luft i texten. Dessutom fick vi besked från Helsingborgs Dagblad att även de kommer att publicera en av våra noveller. De brukar köra sommarläsning i tidningen och tyckte alltså att min och Pierres thrillernovell Knackningar var värd att publicera. Jag jublar inombords. Det är nästan så tårar av glädje tränger fram. Fantastiskt att det inom fängelset faktiskt går att lyckas! Författandet börjar komma igång ordenligt och vår debutroman är inte ens ute i handeln än. Jag är överlycklig, allt bara snurrar i huvudet på mig. Är nästan rädd för att vakna och märka att det bara var mina fantasier från en god natts sömn. Det enda negativa idag är att jag pratade med syrran. Naturligtvis är det aldrig negativt att prata med min älskade syster, utan det var tråkigt att hon mådde dåligt. Hon trivs nämligen inte på jobbet men 40

på grund av den ekonomiska situation som uppstår nu när hon är gravid kan hon inte byta arbete riktigt än. Hoppas hon snart mår bättre. Skulle egentligen ha färdigställt en inlämningsuppgift till en av sommarkurserna jag läser. Får skriva den färdig nu ikväll. Jag pluggar två kurser Internet och world wide web samt Moderna kriminalromaner. Vill hålla mig á jour med Internet eftersom det är ett viktigt verktyg som man måste behärska när man en dag blir fri. Den andra kursen däremot har med mitt författande att göra. Brukar läsa någon extra skrivarkurs eller något annat författarrelaterat. Även om det ibland är tungt att jobba på inom den begränsade värld där jag bor, så är tankar om framtiden hela tiden närvarande. Måste skapa en grund att stå på. Måste göra allt för att se till så att jag aldrig återfaller. Måste hålla min motivation uppe, annars riskerar jag att gå under.

Fredag den 1 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En upplyftande dag! Expressen körde artikeln om min och Pierres deckardebut och det blev stort genomslag. På löpsedeln stod det: ”Trippelmördare ger ut deckare” och så mitt foto, vi fick en del av omslaget och en helsida i tidningen där ett foto av mig och Pierre upptog nästan halva sidan. Vi visste att det skulle bli centrerat kring mig och mitt brott, men vi är ändå mycket nöjda med exponeringen. Vårt förlag likaså. Självklart tycker jag det är jobbigt att mycket har fokuserats kring mina gärningar, men jag hoppas att det avtar efterhand som författaren Ricard A R Nilsson blir mer etablerad, och brottslingen Ricard A R Nilsson hamnar i periferin. Även om mitt mörka förflutna alltid kommer att vara en del av mig, så hoppas jag att den person som idag har utvecklats också får utrymme att finnas. Pierre råkade ha en permission idag och när han åkte tåg till Göteborg visste han ännu inte om att Expressen släppt nyheten. Så när han kom tillbaka till anstalten berättade han om hur uttittad han blivit. Han satt på tåget, helt ovetande om att hans foto fanns i tidningen, och kände att folk stirrade på honom. En ung tjej i 18-årsåldern satt och fnittrade och flörtade med honom. En äldre herre tittade gång på gång i tidningen och sen på honom. En dam stirrade ilsket på honom. Han trodde först att det vara paranoia, kanske var det förföljelsemani som hade utvecklats efter alla år i fängelse. Efter att ha skakat av sig känslan ringde hans fästmö och berättade att hans foto fanns i tidningen och då förstod han att de faktiskt tittade på honom. Flera andra medier plockade upp nyheten, i min hemstad Kristianstad skrevs en stor artikel om mig och mitt tidigare liv som rockmanager och skivbolagsdirektör. Även ett par skandinaviska nyhetssajter plockade upp vårt pressmeddelande som vi skickade efter att Expressen släppt nyheten. En bra början på en förhoppningsvis framgångsrik författarkarriär. Stort tack till Josefine Elfström på Expressen som skrev reportaget om oss. 42

Söndag 3 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En slitsam dag. Arbetade med ett flertal juridiska ärenden, skrev brev och spelade badminton. Eftersom gårdagen var lättjefull tog jag igen det idag. Allt i ett försök att jobba undan den hög av arbete som jag hade … och jag lyckades. Nu kan jag med gott samvete ta ledigt i en vecka. En del skulle kanske undra vad jag pratar om, jag sitter ju trots allt i fängelse och bör ha hur mycket tid som helst. Men så är inte fallet. Heltidsstudier på universitetet, pågående arbete med nya böcker, pågående slutredigeringar på boken som snart kommer ut, juridiska ärenden, brevskrivande, träning, med mera – just jag har inte särskilt mycket tid över. Officiellt är det redan måndag, klockan är nämligen sex minuter efter midnatt, därmed har min semester börjat. Varje sommar tar jag 1-2 veckor helt ledigt, för att fokusera på hur viktigt livet i sig är, allt handlar inte om arbete och framgång. Jag var färdigt med allt för några timmar sedan och har ägnat kvällen åt att se på SVT:s direktsändning från Ullevi: Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica, alla på samma scen, ”The Big 4” som turnén heter. Ett helt underbart sätt att börja ledigheten på. Jag har lyssnat på dessa fyra band under min ungdom, och i viss mån även i vuxen ålder, men det är framförallt Metallica som är min favorit. Jag började lyssna på dem när jag var femton och har sedan dess varit ett stort fan. Det är tack vare dem jag ville lära mig spela gitarr och efter alla år av träning är jag i alla fall inte usel. Deras musik har hjälpt mig igenom många svåra stunder under min tid i fängelse, men jag saknar möjligheten att spela elgitarr eftersom det inte är ett tillåtet innehav här på Tidaholm. Nej, dags att lägga sig så att jag orkar njuta av min ledighet.

Måndag den 4 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En underbart avslappnande dag. Läste en bok av min favoritförfattare Dean Koontz, han är en spänningens mästare. Jag skulle till och med vilja påstå att han är en av världens språkmässigt sett mest underskattade författare. Den språkliga hanteringen är den bästa jag har läst (jag försöker alltid att läsa böckerna på originalspråket om det är engelska). Då jämför jag även med nobelpristagare och andra distingerade författare. Gjorde även en telefonintervju med tidningen Norra Skåne gällande min och Pierres kommande romandebut. Jag trodde intervjun skulle handla mycket om mitt brott. Tidningens målgrupp är trots allt de som bor i mina gamla hemtrakter Kristianstad och Arkelstorp med omnejd. Döm därför om min förvåning när intervjun nästan uteslutande handlade om mitt författande och att jag tillsammans med en annan intagen skrivit en deckare som ett etablerat förlag antagit. Det gladde mig mycket att jag kan ses som något annat än en mördare. Jag har alltid hävdat att man måste skilja på gärningsmannen och gärningen. Detta var en av få gånger då en journalist gjort det, vilket gav mig hopp om framtiden. Kanske jag kan få en andra chans att återgå till samhället. Fick tre CD-skivor jag hade beställt. Det var country/poptjejen Taylor Swifts samtliga utgivningar. Ja, jag lyssnar faktiskt på henne. Hon har en skön röst som gör mig avslappnad och på gott humör – helt enkelt feel-good songs.

Tisdag den 5 juli 2011

Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag hade vi tillgång till biblioteket, och en hel hög med böcker som jag beställt hade kommit. Blev riktigt glad, nu har jag flera bra böcker att läsa under min ledighet. Jag älskar att läsa, för det är inte bara bildande utan även ett tidsfördriv som får mig att glömma var jag är. Att förlora sig i en bra roman är bland det bästa jag vet. Tänkte på hur mycket böcker jag har i min cell. Studielitteratur, nöjesläsning, referenslitteratur, pärmar – har bara en drygt 2 meter långa hylla som sitter ovanför sängen till mitt förfogande, den är standard i varje bostadsrum och hos mig är den belamrad. Jag får inte förvara något på under sängen eller någon annanstans på golvet. De begränsade innehavsmöjligheterna gör att jag hela tiden måste sortera och hålla ordning på allt. Knappt sjukvadratmeter är storleken på min tillfälliga bostad och här finns skrivbord, stol, garderob, tvättfat och säng – det blir alltså ganska trångt. Generellt sett är avdelningen inte stor, hela E-paviljongen består av två ben (E1 och E2, jag bor på E1) som formar ett L, med vaktrummet placerat i vinkeln. Här finns ett kapprum, ett minimalt pentry, ett mindre vardagsrum och en matsal. Ute har vi en mindre inhägnad promenadgård. Här spenderar jag mitt liv. Fick läsa artikeln som publicerades i tidningen Norra Skåne. Den blev precis så bra som jag trodde. Författandet tillsammans med min förändring under anstaltsvistelsen stod i fokus, istället för mina brott.

Fredag den 8 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Ringde pappa och pratade i ett par timmar. Jag tycker om att prata med honom. Vi har inte alltid samma åsikt, men samtalen är alltid intressanta. Tänker ofta på hur jag vill hjälpa honom, min mamma, syster och andra i mitt liv med att få det bättre. Ge dem möjlighet att resa, friheten att inte behöva oroa sig över en dålig pension. Jag tror och hoppas att mitt författande kommer att ge mig den möjligheten. De inkomster jag får från mitt skrivande ska i första hand gå till att betala skulder till brottsoffer och andra, men det som blir över vill jag dela med mig av till mina närmaste anhöriga. Pratade även med syrran, vilket alltid får mig på gott humör. Bara att höra hennes röst får mig att må bra. Bad dessutom en vän på utsidan att ringa till polisen, behövde kolla upp reglerna kring en husrannsakan åt en kille jag hjälper. Han hade blivit av med en del saker efter att ha blivit gripen och nu söker han ersättning från polisen. Problemet är att det fanns ett par extra nycklar till hans lägenhet i omlopp och därför menar polisen att de inte har något ansvar. Samtalet med polisen gav inte de svar som jag sökte. Alltså är det inte lönt för killen att gå vidare. Det blev visst en del jobb idag trots semestern.

Lördag den 9 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Redigerade ett par artiklar och påbörjade en ny krönika. Ja, detta skedde under min semestervecka, men jag räknar inte det som arbete utan som ett rent nöje. Även om jag får betalt och det därför kan ses som ett jobb, så är det för mig avkopplande att skriva. Tänk att allt övande med att skriva akademiskt har utvecklat mitt språk så mycket att jag med hjälp av input från bland andra min syster kunnat finslipa det till att bli skönlitterärt gångbart. Det är svårt att förstå hur det kommer sig att författare och andra skribenter så ofta klagar över skrivkramp, idétorka, med mera. Fast å andra sidan sitter jag i en helt annan sits än de flesta författare. Jag har inget ”vanligt” jobb att gå till som upptar 9-10 timmar av dygnet, inklusive transporter fram och tillbaka. Jag har inga barn som kräver uppmärksamhet, skjuts till träningar, kvartsamtal i skolan och allt vad föräldraskapet nu innebär. Jag har så gott som inga av de problem som jag föreställer mig dödar även etablerade författares kreativitet med jämna mellanrum. Istället består min vardag av en outhärdlig tristess och en verklighet som jag vill bort från varje sekund. Och mitt sätt att lämna denna verklighet, om än bara mentalt, är att skriva. Skrivandet ger mig lycka i en miljö full av olycka. Skrivandet är det mest positiva som finns i min tillvaro av betong och taggtråd. Så nej, jag förstår inte andra författares problem vad gäller att konstant producera nya böcker. Men det är fullt möjligt att jag kommer hamna i samma situation den dag mitt liv börjar se ut som en vanlig medborgares. Annars tycker jag det är intressant att ta del av andra författares liv och inspirationskällor. Lyssnade på radioprogrammet Sommar i P1, idag pratade Jonas Jonasson, författaren till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag har lyssnat på Sommar i flera år, inte på alla som har pratat, men ändå en hel del. Jonas Jonasson är tveklöst den hittills mest intressanta och underhållande sommarprataren jag har hört. Till skillnad från de flesta andra sitter han inte med en monoton röst och läser sitt manus innantill, utan han har inlevelse 47

och en berättarförmåga som är få förunnat. Det var grymt roligt! Idag bjöds det på muckartårta. Det är tradition att den som friges bjuder på tårta. Inom det snaraste kommer två av mina medintagna att friges från E-paviljongen. Vilket misslyckande av Kriminalvården. Ena dagen anser man att de intagna måste sitta på en anstalt med hög säkerhet, men nästa dag anses de helt ofarliga och kan släppas ut. Allt handlar om att Kriminalvården ska skydda sig själv, man ger inte dessa interner någon utslussning i form av permissioner eller liknande eftersom de kanske missköter sig, men om de återfaller efter frigivning är det inte Kriminalvårdens ansvar. Detta om något visar på att det alltför ofta handlar om förvaring och inte om vård.

Söndag den 10 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Sista semesterdagen. Låg i sängen och slöade nästa hela dagen. Spelade badminton på eftermiddagen, men annars har jag bara njutit av min sista ledighet. Dock stördes lugnet av bråk. En fotbollsmatch blev nämligen inledningen till vad som kunde ha urartat. Ett par interner kom i bråk under matchen och hårda ord utväxlades. Den ena fången tog till alltför hårda ord och fick därför en smäll med öppen hand av den andre så att han tappade fotfästet och ramlade. Här kunde det ha varit slut, men då kom en tredje intagen och sparkade på den som låg. Intressant är att han som utdelat smällen även var den som stoppade den tredje fången. Den som sist la sig i har alltså agerat riktigt fegt – varför sparka på en som ligger när man dessutom inte ens har med saken att göra? De två internerna som började bråka pratades vid och bad varandra om ursäkt, bägge kände att de agerat överilat. Men han som la sig i bad inte om ursäkt. Det kan alltså bli en fortsättning på dagens händelse. Allt för att en feg person, som inte på något sätt hade med saken att göra, tyckte det var okej att sparka på en som låg. Som tur är såg personalen ingenting. Att jag nu berättar om incidenten så här långt efter beror på att ingen av mina medfångar kan få problem, hade det varit minsta risk för det skulle jag aldrig ha skrivit om händelsen. Här inne har små saker en tendens att bli stora. Vår värld är liten och vardagen så tråkig och begränsad vilket gör att man lätt hänger upp sig på petitesser. Sådant som man på utsidan inte skulle bry sig om, blir på insidan ofta en situation som kan sluta riktigt illa. Vi är 32 personer, tvingade att bo tillsammans på en minimal yta, ingen har valt sina rumskamrater. Det är svårt att undvika varandra och allt detta är en potentiell grogrund för problem. Men oftast kommer alla förvånansvärt bra överens, i alla fall har det varit min erfarenhet under mina år på anstalter med den högsta säkerhetsklassen.

Måndag den 11 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Back to business. Arbetade med min magisteruppsats i rättsvetenskap, har haft den liggandes ett tag och måste avsluta det sista så att jag får min examen. Måste dock säga att jag börjar bli hjärtligt trött på att studera, närmare mig tusen högskolepoäng och har studerat mer än heltid sedan sommaren 2000. Samtidigt bättrar jag mig själv, utvecklar mitt språk och skapar en framtid. Dumt att klaga, vilket inte heller är vad jag gör, önskar bara att få ombyte ibland – just därför är författandet så viktigt för mig. Men studierna är ändå en viktig del av mitt liv och jag är väldigt tacksam för att möjligheten finns för mig att studera. All tid som finns här i fängelse används då till något viktigt. Jag är otroligt tacksam för all hjälp som de olika universitetslärarna har gett mig, ofta har de beviljat mig dispens från att skicka in uppgifter via Internet och stället har jag kunnat skicka dem via vanlig snigelpost. Sen har det även funnits en och annan kriminalvårdare som underlättat och officiellt godkänt mina studier, men alltför ofta har jag motarbetats. Annars skrev jag ett brev till en av mina gamla högskolelärare som jag fortfarande har kontakt med. En del juridiskt arbete åt en klient på utsidan som har problem med att få ersättning från ett försäkringsbolag för en tandskada orsakad av en klåpare till tandläkare. Dessutom en JO-anmälan gällande långa handläggningstider uppe hos Kriminalvårdens högst beslutande organ: Huvudkontoret. Pierre har väntat i över fyra månader på ett beslut om särskilda villkor, han väntar på att få utökade permissionsmöjligheter och tillstånd för utslussning inför frigivningen. Kriminalvården är stundom arroganta, mer än en månad handläggningstid är vanligen för lång tid enligt lagen, fyra månader är under alla omständigheter helt oacceptabelt. Enligt interna instruktioner från en chef vid huvudkontoret kan man förvänta sig väntetider på sex månader. Man skyller på personalförändringar, ny lagstiftning, med mera. Men det är inga giltiga ursäkter. Gång på gång händer det att Kriminalvården har oacceptabelt långa 50

handläggningstider. Gång på gång JO-anmäls det och myndigheten kritiseras. Men i slutändan sker ändå inte förbättring. Frustrerande! Särskilda villkor är förresten det beslut som reglerar allt från möjligheten till att få permissioner till vilken säkerhetsklass en fånge ska sitta på. Alla med en strafftid på över fyra år får alltid särskilda villkor, i undantagsfall även de med kortare verkställigheter. Det är Kriminalvården, huvudkontoret som har ansvaret och dessa villkor omprövas med jämna mellanrum.

Tisdag den 12 juli 2011

Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick andra halvan av vår roman från förlaget, korrekturläst och färdigt. Nu ska vi bara göra de sista ändringarna och sedan återstår en genomläsning, därefter är det dags för tryckning. Allt är spännande, mycket att se framemot. Att ett förlag är villigt att investera pengar i vårt författande är underbart, roligt, nästan overkligt! Går omkring med extra energi och är helt upprymd inombords. Läste ett nystartat förlags novellböcker. Förlaget heter Novellix och ger ut noveller av redan utgivna författare. Deras tanke är att man ska köpa dem billigt och ha som snabb underhållning på exempelvis tåget eller bussen. De kostar bara 39 kronor stycket, alltså lite ”slit och släng”-böcker. Jag tycker det är en intressant idé, att inte behöva lägga all den tid som krävs för att ta sig igenom en hel roman, men ändå ha möjlighet att läsa god litteratur istället för att bläddra i en dagstidning. Det finns bara ett problem med idén: valet av noveller. Jag har nu läst de fyra första novellböckerna och blir förvånad över att etablerade författare och skribenter inte kan bättre än så. Ett par av dem var helt ok, men novellen från den mest etablerade författarinnan, Unni Drougge, var usel. Hon har ju en vana att gnälla på andra författare så jag känner inget dåligt samvete över att kritisera hennes alster. Nu har jag aldrig läst något annat av henne, men denna novell – Kärlek in i döden – var överpretentiös, intetsägande och tråkig. Efter att ha läst den förstod jag inte riktigt vad hon ville få fram, man fattade inte storyn. Dessutom hade hon en konstig twist på slutet som inte gick att förstå förrän man läste en slutkommentar hon lagt till. För att vara säker att det inte bara var min subjektiva uppfattning om litteratur som spökade bad jag andra läsa den (inklusive två andra författare och ett par journalister). Alla kände likadant som jag. Blev faktiskt besviken, bara för att man är ett känt författarnamn får man visst ge ut vilken skit som helst.

Torsdag den 14 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 När jag blickade ut genom det gallerbeklädda pansarglaset i min cell möttes jag av ett kallt, regnigt och allmänt dystert väder. Var är sommaren? Eller är hösten extremt tidig? Även idag har min tid upptagits av skrivande i varierande form. Inte arbetat så mycket som jag egentligen borde ha gjort. Alldeles för mycket av dagen har ägnats åt att undvika att jobba eller plugga. Känner mig nere men vet inte riktigt varför, om det beror på vädret eller något annat. Trött och hängig, har ingen egentlig ork. Har gått upp lite i vikt och mår dåligt över det, måste lösa det. Även små viktuppgångar får mitt samvete att ljuda högt. Härinne är njutningarna få, och då kan onyttigheter ge en stunds välbehag, men det är bara temporärt. Dagens stora händelse var att ännu en kille frigavs. Även om jag är glad för dem som kommer ifrån detta misslyckade system av så kallad vård och rehabilitering, händer det att jag ibland blir nedstämd av att se andra lämna murarna bakom sig medan jag själv är kvar år efter år. Min egen dödlighet blir uppenbar, mitt eget straff upplevs som tyngre, alla år i fängelse blir verkligare. Så mycket jag missar! Självklart är det mitt fel att jag sitter inlåst – mitt liv och mitt ansvar. Men jag är inte mer än mänsklig och ibland är det extra tungt att bära. Hur mycket jag vissa dagar försöker tränga undan alla tankar som virvlar runt inom mig, så går det inte.

Lördag den 16 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Var väldigt lat idag. Omotiverad. Har helt enkelt inte orkat göra något för att beta av högen av arbetet som ligger och väntar på mig. Skippade träningen. Det enda vettiga var att jag som vanligt ringde min vän och förtroendeman Joakim och fixade med ett par saker, men annars har jag spenderat dagen i sängen. Vet inte varför, men jag känner mig helt enkelt omotiverad att ta itu med något. Måste göra något vettigt imorgon, kanske jag tar tag i saker och arbetar inatt eftersom jag nog inte kommer att kunna somna särskilt tidigt – inte efter att ha legat och dåsat flera timmar under dagen.

Söndag den 17 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Jag är tillbaka, tror att jag hade ett virus i kroppen. Men efter att ha gått och lagt mig vid åtta igår kväll och sovit i tolv timmar känns allt mycket bättre. Har jobbat undan en hel del idag. Dessutom fullkomligt krossade jag allt motstånd på badmintonplanen. Ännu en kille muckade i morse. Denna umgicks jag lite mer med än han som frigavs häromdagen. Jag fick ”ärva” nästan alla hans saker. När någon friges är traditionen att man ger bort allt till dem som sitter kvar. Idag fick jag en bärbar CD-spelare, en batteriladdare och en del annat smått och gott. Tack så mycket Patrik, jag önskar dig all lycka. Många kommer och går, men mitt eget straff består.

Måndag den 18 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Klockan 19:47, har precis blivit inlåst för natten. Det ösregnar utanför mitt fönster och jag sitter här i min ensamhet. Pierre fick riktigt goda nyheter idag, hans begäran om övernattningspermissioner beviljades. Dessutom fick han besked om att han inom det snaraste kommer att få beslut om utslussningsmöjligheter. Jag är glad för honom. Det är också bra för mig – eller rättare sagt för vårt författande. Mycket av marknadsföringen vi har planerat är beroende av att Pierre är ute och kan använda Internet, telefon, med mera. Nu kommer allt att ordna sig.

Onsdag den 20 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Grabbarna hade friidrottstävling idag, det var längdhopp, kast med liten boll, kulstötning och en del andra grenar. Jag själv var inte med, inte något för mig. Är sannolikt alldeles för traumatiserad sedan gympalektionerna i grundskolan. Men trots att friidrott inte intresserar mig, så är det viktigt att man som intagen får ett avbrott i den annars monotona vardagen. Nästan halva avdelningen deltog i tävlingen. Så här på sommaren brukar det finnas olika aktiviteter som ska få folk att tänka på annat än att de sitter inlåsta under de (stundom) varma sommarmånaderna. Ibland läser jag insändare i tidningarna om folk som tycker vi ska sitta inlåsta utan något att göra. Problemet med ett sådant scenario är att man blir extremt rastlös och irriterad av att gå sysslolös i en så destruktiv miljö som ett fängelse utgör. Det leder i sin tur till ilska, frustration och ökat våld – vilket man kan se på häktenas restriktionsavdelningar. Så ur ett strikt säkerhetsmässigt perspektiv är det oerhört viktigt att vi fångar har sysselsättningar och inte bara sitter inlåsta i små celler dagarna i ända. Jag själv gjorde alldeles för lite, har inte gjort något trots att det är flera viktiga saker som måste vara färdiga till imorgon. Orkade helt enkelt inte. Nu får jag betala priset. Efter att jag skrivit färdigt detta måste jag sitta uppe nästan hela natten för att göra klart sådant som måste gå ut med posten imorgon och som måste lämnas in till universiteten. Ska kanske ta och sova ett par timmar och gå upp vid midnatt och för att börja arbeta. Jag får se.

Torsdag den 21 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Gick upp klockan 05:00 för att hinna göra färdigt studieuppgifterna innan jag skulle gå till skolan vid 13:20. Behövde dessutom färdigställa ett par avtal. Hann både med arbete och den tvätt som jag ordnar med varje torsdag. Även om vi kan lämna iväg anstaltskläderna för tvättning en gång i veckan så måste vi själva hålla privata kalsonger och strumpor rena. Det finns en tvättmaskin och torktumlare på paviljongen som varje fånge har tillgång till en gång i veckan enligt ett rullande schema. Det känns ganska bra att sköta hushållssysslor, sådant som man måste göra i det fria. Att ta hand om mina egna kläder ger nästan en känsla av frihet. Idag publicerades min och Pierres novell Knackningar i Helsingborgs Dagblad. Egentligen publicerades den igår, men eftersom Tidaholm ligger långt ute på vischan får jag min tidning dagen efter den kom ut. Detta är vår första officiella skönlitterära publicering. Det var med iver i fingrarna och ett leende på läpparna, som jag bläddrade igenom tidningen tills sidan där vår novell fanns i tryck uppenbarade sig. Euforin sköljde över mig som en flodvåg och lämnade mig med ett bestående lyckorus – så jäkla häftigt!

Fredag den 22 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag exploderade det en bomb i Oslo utanför regeringsbyggnaden. Samma person verkar även ha åkt till ett politiskt ungdomsläger i Norge och skjutit ihjäl över 80 personer iklädd en polisuniform. Det sägs vara ett terrordåd från en högerextremistisk person. Att något sådant händer i Norge är förvånande. Ofattbart egentligen. Helt horribelt! Vi är uppenbarligen inte så skyddade här uppe i Skandinavien som vi skulle vilja tro. För mycket sådan skit i dagens globaliserade samhälle – religion och politik har skapat mycket problem över hela världen. Jag får många brev från intagna som behöver hjälp, men jag har inte tid att hjälpa alla, trots att jag vill. Måste säga nej mer än vad gör idag, måste prioritera mig själv mer. Ofta är det intagna som inte pratar särskilt bra svenska, om ens någon alls. De körs ibland över av Kriminalvården och dess personal. Minsta motståndets väg för många kriminalvårdare är att säga nej när en utländsk fånge frågar – ”han vet ju ändå inte sina rättigheter”, verkar vara deras resonemang. Nu menar jag inte att alla som arbetar inom fängelsevärlden beter sig på detta sätt, men jag har sett alldeles för många som inte håller sig till gällande regler. Jag blir både trött och frustrerad på allt sådant maktmissbruk.

Tisdag den 26 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Bortsett från träning på kvällen, har hela dagen ägnats åt att göra redigeringarna av vår bok enligt förslagen från förlaget. Det tar längre tid än man tror och även om förlaget inte hittat jättemycket fel som måste åtgärdas, så sitter man och bearbetar texten själv för att förbättra den. Hoppas bli färdig senast under morgondagen. Det blev tjafs mellan mig och en annan fånge idag. Han pratade illa om en vän till mig och kallade honom bland annat för hora. Jag klargjorde i starka ordalag att han inte får prata så om min vän framför mig. Jag frågade vad han hade för problem och då framkom att den intagne hade bildat sig en uppfattning om min vän trots att de aldrig hade träffats. Han hade hört rykten och annat trams som inte stämde. Jag blev hursomhelst förbannad och vi la slutligen ner diskussionen, utan att något mer hände. Det är irriterande hur respektlösa vissa är, men jag vet hur viktigt det är att säga ifrån härinne. Man får inte låta sig köras över. Samtidigt känner jag att livet är för kort för att man ska vara långsint. Mycket roligt och positivt händer i mitt liv, därför tänker jag inte ägna någon större tid åt onödigt tjafs. Samtidigt kan jag inte acceptera att skitsnack slängs i mitt ansikte.

Fredag den 29 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Skrev några brev idag och pratade som vanligt med pappa. Dessutom sökte min frivårdsinspektör mig, hon skulle visst gå i pension och ville meddela vem som tar över hennes jobb. Orkade inte gå träna, har lite dåligt samvete för det. Hade ingen giltig ursäkt men kände helt enkelt inte för det idag. Måste skaffa mig bättre disciplin då det gäller träningen. Om jag inte går till gymmet så är min enda motion när jag går till köket för mat eller går på toa – totalt går jag säkert flera hundra meter på en dag. Den livsviktiga vardagsmotionen missas härinne. Vanligt folk tar sig till jobbet, affären för att handla mat, går på stan för att träffa vänner med mera, allt detta innebär att de kommer ut, rör på sig och faktiskt bränner extra kalorier. Vi här inne är däremot stora delar av dagen orörliga. Pierre rekommenderade mig en bok igår som han precis läst ut. Jag började läsa den direkt och fastnade omgående, blev klar med den i förmiddags. Den klättrade direkt upp på en delad första plats sett till de bästa böckerna jag någonsin har läst. Jag betygsätter allt jag läser – skalan är 1-10 – och skriver in författare, titel och betyg i min dator. Denna bok och en annan är de enda två som har fått maximala poäng. Kvinnan som skrivit den heter Jean Kwok och boken heter Girl in Translation. Wow, är det enda jag kan säga. Det är Jean Kwoks debutroman och hennes språkliga hantering såväl som den stilistiska samt dramaturgiska förmågan är helt enastående. Den andra bok som fått 10 poäng är skriven av Gregory David Roberts och heter Shantaram. Bägge är semifiktiva och bygger till stora delar på författarnas egna liv och upplevelser. Jag kan varmt rekommendera alla att läsa dessa böcker. Det enda negativa är att när man läst färdigt dem så känner man sig nere (det gjorde i alla fall jag), eftersom man aldrig kommer att få uppleva samma känsla igen som när man läste dem för första gången. 61

Idag kom även sommarnumret av Skurk, med fanns min och Pierres artikel samt vår novell Brun hämnd. Vi är väldigt tacksamma för denna publicering eftersom vi tror att många dörrar kommer att öppnas. Med vår bakgrund finns det tveksamheter och rädsla att publicera sådant som vi skrivit. Men när två tidningar redan tagit steget i kombination med att ett förlag skrivit kontrakt med oss, hoppas vi att andra också vågar ge oss en chans.

Söndag den 31 juli 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Lördagar och söndagar är de dagar då intagna försöker få tiden att gå på egen hand. På vardagarna är vi enligt lag tvungna att gå till anvisad sysselsättning, i mitt fall högskolestudier på heltid, men på helgerna sköter vi oss själva. Kortspel, backgammon, träning och matlagning upptar veckans två sista dagar. Själv har jag, som vanligt, spelat badminton, arbetat och skrivit. Just kortspel sysselsätter sig de flesta med. Det vanligaste heter Mulle och är ett särskilt kåkspel, det bygger på kortspelet kasino. Om man stöter på någon som kan spela mulle i det fria, så kan jag garantera att han eller hon har suttit inne. Fick betydligt mer gjort idag än igår, om än inte tillräckligt för att jag ska vara nöjd. Fortfarande alldeles för mycket att beta av på min ”att göra lista”. Helt ofattbart att jag som sitter i fängelse ibland inte får dygnet att räcka till. Måste sluta ta på mig så mycket. Även om jag blivit bättre på att säga nej med åren, så kommer ordet ja ur min mun alltför ofta. Nåväl, imorgon är en ny vecka med nya utmaningar.

Fredag den 5 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick ett glädjande brev från syrran där hon bifogat sina ultraljudbilder. Troligen en pojke, men det är inte säkert än. Hon frågade även om jag ville vara gudfar till barnet. Vilken enorm ära. Naturligtvis kommer mitt svar att vara ett rungande ja! I förmiddags gick Pierre ut på sin första övernattningspermission. Han återkommer imorgon eftermiddag. Det gläder mig oerhört att en av mina absolut bästa vänner, och den jag kan vända mig till för vad som helst, får mer frihet i sitt liv.

Tisdag den 9 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick ett glatt besked när jag pratade med redaktören för tidningen Skurk, nu vill de att jag och Pierre har tre fasta vinjetter som vi skriver artiklar till och blir en stadigvarande del av redaktionen. Detta kommer att innebära mycket positiv exponering för mig och Pierre och vårt varumärke Nilsson & Larancuent. Idag såg jag en kanin vid muren utanför mitt gallerfönster. Har inte sett en vildkanin på tolv år. Den verkade vilsen. Strök längs muren som för att försöka hitta en väg ut. Undrar hur den har lyckats ta sig in? Den har väl troligen grävt sig under alla staketen (inklusive elstängslet), sedan har den väl tagit sig igenom något av dräneringshållen som finns i muren. Det var roligt att se kaninen, så mycket jag saknar, de små sakerna är de jag saknar mest. Jag satt med några av grabbarna och pratade om olika anstalter där vi suttit. Själv har jag flyttat runt bland tre av de tyngsta fängelserna: Kumla, Hall och Tidaholm. Så många berättelser jag hade från de senaste tolv åren. Jag har varit med om en hel del, men samtidigt har jag missat mycket och levt en minst sagt begränsad tillvaro. Jag vill gärna ha en familj, en flickvän saknar jag mest. Någon att älska på det där speciella viset som man bara kan göra med en käraste. Kanske en dag i framtiden. Kanske!

Söndag den 14 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Jag har stoppat i mig en massa mat idag, vi var några som grillade fläskkarré och så bakade dom äppelpaj. Det finns begränsade möjligheter att beställa vissa varor – mest onyttigheter som godis och chips – från kiosken här på anstalten och dessa kan tillagas någon enstaka gång i veckan i det lilla pentry vi har tillgång till. Några lyxmåltider är det absolut inte tal om, utan bara om något enstaka mål mat som förhöjer tillvaron lite. En annan intern bjöd på muckartårta och en tredje som fyllde år hade också bakat tårta, därför körde jag ett extra hårt träningspass på badmintonplanen. Om jag bara kunde hålla mig från att ta en liten chokladbit efter träningen så hade det förstås gjort mer nytta. Tyvärr är vissa onyttigheter min akilleshäl. Turligt nog är jag inte särskilt förtjust i godis – förutom choklad då förstås. Jag och Pierre skrev klart artikeln om Danny Trejo, den före detta brottslingen som blev känd Hollywoodskådespelare. Riktigt välskriven med bra dramaturgisk uppbyggnad – jag är förstås jävig i min bedömning, men det betyder ju inte att jag har fel. Ringde min förtroendeman och betalade räkningar samt ordnade med annat praktiskt. Pratade även med syrran, vilket alltid får mig att må bra.

Måndag den 15 augusti 2011| Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Skrev ett yttrande till mitt eget överklagande om Kriminalvårdens rökförbud. Denna tvist har hållit på i flera år. Det började med att ett förbud mot att röka i bostadsrummet infördes trots att det i tobakslagen tydligt står att cellerna i anstalt är undantagna det annars gällande rökförbudet i offentliga byggnader. Jag överklagade och fick upp ärendet ända till Högsta förvaltningsdomstolen, där jag vann. Därefter införde Kriminalvården ett nytt rökförbud med hänvisning till att regeringen beslutat om en ny förordning. Idag finns alltså en förordning som står i motsats till vad tobakslagen fastställer. Detta innebar att jag fick börja om hela överklagandeprocessen från början. Egentligen bryr jag mig inte så mycket längre – själv är jag inte rökare, men det har blivit en principsak. Om jag överklagar och vinner i den högsta förvaltningsrättsliga instansen bör jag kunna ha en rimlig förväntan att beslutet följs. Att Kriminalvården då går bakvägen och ber regeringen införa en förordning känns fel, och blir rättsosäkert. Den förordning som införts av regeringen är dessutom rent hierarkiskt lägre rankad än tobakslagen som riksdagen har beslutat om. Detta borde innebära att regeln som finns i förordningen inte ska tillämpas eftersom den står i motsats till en lag. Kort sagt krävs det ett riksdagsbeslut för att införa ett generellt rökförbud i våra celler. Det förbud som idag finns och som jag strider mot saknar alltså stöd i lag. Får se hur det går, det finns en risk att detta dras ut i ytterligare några år.

Onsdag den 16 augusti–torsdag den 18 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Sitter och skriver detta i anstaltens besökslägenhet. Ska ha den i två dygn med mamma och hennes nya sambo. Han är mycket trevlig, men framförallt gör han min mamma lycklig. Hon förtjänar lycka och välmående nu när hon är pensionerad. Jag hoppas att min pappa också kan hitta någon att älska på ålderns höst. Det är nu sista kvällen här och imorgon klockan 10:00 är besöket över. Vemodet är alltid närvarande när man tar farväl av personer man älskar. Mina två besökare har gått och lagt sig, men jag brukar stanna uppe och äta en bit mat och titta på TV. Det är en frihetskänsla att inte vara inlåst på 7 kvm utan toalett och andra vardagliga bekvämligheter. Den besökslägenhet jag nu sitter i är som en mindre lägenhet med kök, vitvaror och hela kittet. Det är alltså som att vara fri trots att jag fortfarande befinner mig bakom Tidaholmsanstaltens höga murar. Jag lagar alltid mat åt mina besökare. Idag gjorde jag kycklingschnitzel med champinjonsås och nypotatis. Utsökt! Åt precis en tallrik med rester som nattmål. Här finns två besökslägenheter: den stora där jag är för tillfället och den lilla där man får vara max två vuxna och ett barn. Här i stora får man vara max 4 vuxna och ett par barn. Jag saknar min syster. Hon är oftast med på dessa besök med min mamma och vi har alltid jätteroligt tillsammans. Jag saknar dig syrran, riktigt mycket. Det hade även varit roligt om min pappa kunde komma. Jag har bara träffat honom en gång under de senaste 11 ½ åren, det var på Kumla. Men vakterna behandlade honom illa där. Därför vill jag inte be honom att komma på besök igen. Han hade säkert känt sig tvingad att säga ja och jag vill inte utsätta honom för den pressen. Men jag saknar och älskar honom väldigt mycket.

Fredag den 19 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Är trött, var uppe sent i besökslägenheten och gick upp tidigt, men jag måste hålla mig vaken till 22:00 så att jag får se sista avsnittet av Smallville. Ikväll tar Stålpojken på sig den blåröda dräkten för första gången och blir Stålmannen. Ja, jag vet, kan vara nördig ibland, men sån är jag och det är inget att skämmas över. Pierre gick nu vid inlåsning för att sova framme i en cell på mottagningsavdelningen. Detta måste han göra för att kunna gå ut på permission klockan sju på morgonen. Om han sover i sin cell släpper de inte ut honom så tidigt. Imorgon är Pierre och hans fästmös stora dag, de ska bli man och hustru. Trist att jag inte kan vara med, hans fästmö är som en extrasyster och Pierre är en av mina absolut bästa vänner. Jag önskar dem bägge all lycka, det förtjänar de verkligen.

Lördag den 20 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Åter till arbetet, har hjälpt ett par intagna med skrivelser och även skickat iväg en beställning av olika myndighetsbeslut som behövs inför en av min och Pierres kommande böcker. Ska försöka motivera mig själv till att skriva sista inlämningsuppgiften till en av mina sommarkurser, Moderna kriminalromaner. Men det känns som om att jag inte kommer att orka. Beror på om det finns något som är sevärt på dumburken, det brukar det inte vara på lördagar. Mina nattliga drömmar upptas ofta av tjejer, nu menar jag inget sexuellt, utan jag drömmer att jag har ett vanligt förhållande eller att jag håller på och flörtar med en tjej. Ibland är det någon från mitt förflutna, ibland är det en tjej som min fantasi hittat på. Samtidigt som jag är otroligt glad för Pierre och hans fästmös bröllop som i dag gick av stapeln, så påminner det mig om min egen ensamhet. Detsamma gäller min systers graviditet. Hon har hittat en man att bilda familj med, men jag är fortfarande ensam. Någon att dela det dagliga livet med är bland det som jag önskar mig mest just nu.

Söndag den 21 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pierre kom tillbaka från sin permission, han var helt salig vilket verkligen värmer mitt hjärta. Han är nu gift och han beskrev bröllopet som den bästa dagen i hans liv. Det är han och hans fru väl värda. Pierre har ett starkt och lojalt hjärta, jag är glad och stolt över att han är min vän. Han berättade även att en av gästerna hade läst att det hade börjat bloggas kring vår roman, i positiva ordalag. Detta är mycket glädjande. Innan Pierre ens har kommit ut på sin utslussning och börjat arbeta, så har ett intresse uppstått för vår kommande bok. En intervju jag gjorde för ett par månader sedan med Aftonbladet publicerades idag. Artikeln om mig var bra och som jag ser det positiv. Artikeln skulle behandla livstidsstraffet och ytterligare en fånge var intervjuad. Problemet jag ser är att samtliga livstidsdömda hängdes ut med namn och ålder, flera även med bild. Detta har så vitt jag vet aldrig hänt förr, det har då skrivits X-åringen dömd för det eller det mordet. Att jag som har valt att vara offentligt hängs ut med jämna mellanrum är inget att orda om, men folk som har hållit en låg profil ska inte behöva hängas ut. Ibland har media inte ens skrivit ut personernas namn i samband med deras rättegångar, så en artikel av detta slag minskar drastiskt deras möjlighet att återgå till samhället som laglydiga medborgare. I minst ett fall gjorde Aftonbladet en riktigt stor tabbe, de namngav en som jag vet fick tidsbestämt för ett tag sedan. Han har alltså inte ens livstid längre och borde därför inte vara med på listan överhuvudtaget. Efter många år av skötsamhet och hårt arbete med sig själv, har han nu ett ordnat liv att komma ut till och så hängs han ut av Aftonbladet. Hade jag vetat hur de tänkt lägga upp artikeln hade jag inte ställt upp på en intervju.

Måndag den 22 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Klockan är strax efter 19:00 och jag skriver för att jag ska gå och lägga mig i några timmar direkt vid inlåsning. Har två studieuppgifter som måste skickas in imorgon och jag är inte färdig, faktum är att jag knappt har börjat. Varje uppgift ska utgöra 3-4 sidor, vilket inte är så farligt, det är mest att jag för tillfället är uttråkad av allt pluggande att jag har svårt att motivera mig själv att komma igång. Idag fick jag ett par utskrifter från bloggar om min och Pierres bok via brev. Det är roligt och positivt att det skrivs om vår bok, den kommer ju trots allt inte ut förrän nästa vår. Vi får betydligt mer uppmärksamhet än den vanlige romandebutanten. Fast vissa inlägg är alltför hätska, en kommentar på en blogg löd så här: ”Yttrandefrihet är ju viktigt men frågan är om det fungerar här? Just det, ska man kunna extraknäcka i finkan..? Då kan man ju också spekulera på börsen om man sitter inne för ekonomiska brott …” Alltså, jag förstår inte hur folk tänker – vet de inte att en person som exempelvis sitter för ekonomisk brottslighet visst kan spekulera på börsen om han har pengar och inga skulder? Det är inget som hindrar oss som sitter i fängelse från att tjäna pengar. Jag skriver för att kunna få en liten extrainkomst och betala av mina skulder till bland annat brottsoffren. Vore det bättre om jag inte försökte göra rätt för mig? Desto roligare var det att läsa en blogg på Svenska Dagbladets kulturhemsida, den hade även publicerats som en notis i den tryckta tidningen. Där ställde man frågan om varför Jens Lapidus som är advokat skriver om kriminella och den undre världen, medan vi som sitter i fängelse skriver om en advokatbyrå. Skribenten tyckte att det borde vara tvärtom. Oavsett vad som skrivs, är jag glad att det skrivs. Åsikter och tankar väcker känslor och nyfikenhet, vilket förhoppningsvis kommer att skapa en lust att läsa vår bok. 72

Tisdag den 23 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag fick jag en massa foton som pappa hade skickat från släktträffen för en dryg vecka sedan. Kusiner, farbröder, kusinbarn, med flera. Jag kände inte igen hälften av dem. Från en uppväxt som i allt väsentligt var mycket bra, bättre än de flesta får uppleva, finns många roliga minnen. En intagen kom in till mig idag och visade ett beslut om varning som han hade fått för att personal hade hittat en fimp i hans cell. En varning är det strängaste skriftliga straff som kan utdelas vid mis�skötsamhet av Kriminalvården, varje varning kan inför frigivningen komma att innebära att den villkorliga frigivningen senareläggs, alltså att en intagen tvingas sitta inlåst längre. Nu riskeras alltså fängelse för en fimp. Fången ifråga har dessutom slutat röka för länge sedan. Och jag vet även att det var en annan intern som rökte och slängde fimpen i den nu aktuella cellen. Men hela grejen med att kriminalvårdspersonal jagar fimpar är korkat. Som om en fimp i sig innebär någon allvarlig säkerhetsrisk. Nej, jakten på cigaretter och smygrökare har tagit bort fokus från annat som är betydligt viktigare.

Torsdag den 25 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Jag och Pierre ändrade i vår utgivningsplan. Nästa bok i det vi kallar för Rättvisa-serien om advokatbyrån Feldt & Partners har vi påbörjat och den boken handlar om ett narkotikabrott som en oskyldig människa blir dömd för. Men vi har beslutat att det får bli del tre i serien. I bok två kommer vi istället att behandla livstidsstraffet och lyfta fram ett fall vars huvudperson är en vän till oss bägge. Vår vän heter Jan-Erik Mariniusson och han har nyligen fått avslag på sin resningsansökan. Hela det fallet är för jävligt och Mariniusson blev dömd till livstid utan någon som helst konkret bevisning, bara en massa gissningar från åklagarsidan. Genom att skriva om honom och hans fall hoppas vi kunna få upp mediernas ögon för det inträffade.

Fredag den 26 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Vi fick en väldigt rolig förfrågan idag från redaktören på Skurk. Det är pressläggning nu på tisdag (alltså om fyra dagar) och de behöver en artikel till. Så vilka vänder de sig till för att få en bra artikel på kort tid? Jo, mig och Pierre. Det är väldigt smickrande. Naturligtvis sa vi ja och arbetar på med artikeln för fullt. Den är nästan färdig, men behöver finjusteras vilket vi fixar lätt under helgen. Allt har gått riktigt bra detta år, ända sedan vi skrev på vårt förlagskontrakt i december 2010 har det bara sett bättre och bättre ut med vårt artikelskrivande och författande. Allt arbete har fått mig att glömma bort studierna. Kollade min e-post via en vän som jag ringde till (får min e-post uppläst via telefon). Alla kurser börjar nästa vecka och jag har glömt att registrera mig på mina kurser och starta nya konton på de lärosäten där jag inte har inloggningsinfo. Men det löser sig, inget att stressa upp över. Hade ett långt samtal med syrran idag. Hon mår inte alls bra på sitt arbete, när hon mår dåligt och är ledsen blir även jag nedstämd. Jag försöker få henne att förstå att en ljus framtid ligger precis bakom hörnet. Det är jag säker på. Önskar jag kunde göra något mer för henne. Jag känner mig hjälplös. Det mest glädjande var att hon troligen kommer på besök i oktober. På måndag morgon ska jag ordna med besökslägenheten. Än är det inte helt säkert att hon kommer, allt beror hur det går på hennes arbete när hon tar en diskussion med sin chef som hon inte kommer överens med. Men syrran vantrivs så pass mycket att om chefen bråkar om ledigheten så säger hon upp sig. Hoppas det inte kommer till det. Det är kvavt och fuktigt i luften. Jag duschade precis innan inlåsning, men nu en dryg timme senare är huden klibbig igen. Ska nog sitta uppe sent och arbeta så att cellen hinner kylas ner av nattens svalka. 75

Onsdag den 31 augusti 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pratade med redaktören för Skurk idag och han var mycket nöjd med artikeln som jag och Pierre skrev i all hast. Känns bra att vi nu är fasta frilansmedarbetare, det kommer att ge oss mycket inför framtiden. Fick knappt något gjort idag heller. Jag städade rummet och bonade golvet i ett par timmar, helt otroligt vad jag är villig att göra istället för att sätta mig och uträtta något vettigt. Jag har bara inte ork att komma igång. Fan! Jag är alldeles för lat, har en hel hög med arbete att ta itu med, men saknar energi. Under de senaste månaderna har jag minst någon gång i veckan känt mig hängig och lite deprimerad och har därför inte orkat ta itu med något. Snart tolv år i anstalt sätter sina spår och jag mår inte bra av det. Utan min familj och mina vänner hade jag nog inte orkat med. Försöker ta en middagslur ibland, men det går inte heller eftersom man väcks av högtalarsystemet som finns i varje cell Var gång vakterna söker någon av fångarna ropas det ut så att hela paviljongen hör det. Pierre brukar ändå försöka sova, men vaknar upp med hjärtklappning varje gång ett anrop sker. Dessutom är det ofta en del skratt och stoj, det blir alltså aldrig riktigt tyst under dagen, detta gäller speciellt helgerna. I detta sammelsurium pluggar och jobbar jag. Har blivit van efter alla år, så det enda jag reagerar på är när någons tonläge blir aggressivt, annars stängs omvärlden till stor del ute.

Fredag den 2 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Igår kväll tittade jag på Scream 4 och trots att det är den fjärde uppföljaren i Scream-serien tyckte jag den var helt okej. Tycker om de flesta skräckfilmer, de enda jag inte klarar av är ”slasher-varianterna” där det sprutar blod och inälvor överallt. Filmer som Saw, Hostel, med flera går alltså helt bort. Fredag igen, dags för fredagsmys, vad det nu innebär när man sitter ensam och inlåst i en minimal cell på 7 kvadratmeter. Fredagsmys, helt otroligt vad man påverkas av reklam. Chipsföretaget OLW har verkligen lyckats när de får hela svenska befolkningen att använda begreppet ”fredagsmys”. Skippade träningen igen, fan också. Blir irriterad på min egen lättja. Måste träna, måste träna, måste träna. Egentligen mår jag dåligt när jag inte tränar, men ändå orkar jag inte ta tag i det. Fick beslut om besökslägenheten idag. Syrran kommer tillsammans med mamma i ett par dagar. Skönt att snart få träffa min älskade syster och mamma. Skrev även några brev och gav råd till grabbar som hade problem på andra anstalter. De vill överklaga och anmäla, men oftast är det inte lönt och då skriver jag och säger det. Men i de fall där de har en rimlig chans att vinna ger jag stöd utan att för den sakens skull gå in som ombud och ta över ärendet helt. Hjälp till självhjälp brukar vara det bästa. Pratade med Annwor idag, alltså diakonissan som jag brukar ha samtal med minst varannan vecka. Hon var tillbaka från sin semester och vi pratade om sådant som hänt över sommaren. Hon har varit ett stort stöd för mig, egentligen är jag inte särskilt religiös av mig och 77

det är inte därför jag pratar med Annwor, utan snarare för att hon är en sympatisk, empatisk och otrolig person som har gett mig och många andra ett enormt stöd under många år. Hon kommer vara en vän för livet, det vet jag.

Måndag den 5 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick en del gjort idag, men inte mycket. Jag har räknat ut varför jag har varit orkeslös och nedstämd under en tid och därmed haft svårt för att komma igång ordentligt med allt arbete. Först trodde jag att det berodde på att jag var deprimerad, och visst – jag är inte på topp – men det är inte huvudskälet till min lättja. Det handlar om att jag inte tycker det är roligt och att det finns saker som är betydligt roligare för mig att ägna min tid åt. De saker jag inte kommer igång med är juridiska ärenden, och det är betydligt tråkigare än att skriva artiklar och romaner. Nu börjar dessutom studierna också kännas ointressanta, i alla fall jämfört med annat skrivande. Jag har trots allt pluggat mer än heltid i över elva år. Som tur är kommer jag att läsa en skönlitterär skrivarkurs och en kulturjournalistisk kurs, det blir förhoppningsvis mycket roligare än ”vanliga” studier.

Tisdag den 6 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Hade samtal med psykologen idag och mår nu bättre. Vi kom fram till att min orkeslöshet och nedstämdhet i alla fall delvis beror på att min nära vän Pierre snart ska flytta. Även om jag tidigare har vetat att han ska flytta så finns nu ett datum, och då har allt blivit verkligt. Pierre är en väldigt god vän, jag skulle nog påstå att han är min bästa vän så det är klart att det inte känns bra att han ska flytta – även om jag naturligtvis är glad för hans skull. Men jag kommer att sakna honom. Här i fängelset går det inte att välja vem man sitter med, man tvingas ihop med främlingar. Att ha turen och träffa någon man kommer så bra överens med som jag gör med Pierre, är mycket ovanligt. Rena lottovinsten faktiskt. Det stöd han varit som vän, bollplank, studiepartner och författarkollega är guld värt.

Fredag den 9 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Nu har jag ångan uppe och kör på för fullt. Skrev sju brev, hjälpte en kille med ett överklagande – gav formuleringar och förslag, sen fick han själv sammanställa skrivelsen. Pratade med pappa, mamma och syrran. Sorterade som vanligt veckans pappers/postskörd (all post och andra papper jag får under veckan lägger jag i en hög och tar itu med varje fredag – om det inte behöver tas hand om direkt förstås). Denna vecka var högen ovanligt stor, men jag gick igenom allt, skrev in saker i min filofax däribland en deadline för att överklaga ett beslut jag fick. På detta sätt har jag koll på vad som ska göras och när. På samma sätt skriver jag in vilka studieuppgifter som ska göras och när. Arbetade även med min och Pierres artikel om yrkesmördaren Richard ”Ice Man” Kuklinski, den är till nästa nummer av Skurk. Alltså en överfull dag, tyvärr var jag för lat för att gå och träna. Fick dåligt samvete igen över det. Fan, måste komma igång ordentligt med träningen! Jag fick tillbaka ett beslut från förvaltningsrätten där jag var ombud, det gällde ärendet där Kriminalvården gett en intagen en varning för att man hittat fimpar och aska i hans cell. Kriminalvården menade att det bevisade att han brutit mot rökförbudet. Eftersom jag har protesterat mot rökförbudet under ett antal år och överklagat flera ärenden, så gjorde jag i detta fall ett undantag från min policy att inte vara ombud och åtog mig ärendet. Det var väl tur att jag gjorde det, förvaltningsrätten ansåg efter mina inlagor att Kriminalvården hade gjort fel och de upphävde beslutet om varning. Den intagne befanns alltså vara oskyldig till anklagelserna ifråga, och då riskerar han inte heller att få sin villkorliga frigivning senarelagd. Ibland går det att få rätt mot Kriminalvården när de gör fel, trots att det inte är särskilt ofta det händer.

Lördag den 10 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Jag ringde en vän på utsidan och bad honom att e-posta Raja, Skurks ägare, han har ännu inte betalat fakturan för artikeln och novellen som publicerades i sommarnumret. Jag och Pierre tar betydligt mindre betalt för våra alster än de flesta skribenter och därför känns det nesligt att han inte betalar de fakturor jag skickar. Tror han att jag kan ignoreras bara för att jag sitter i anstalt? Att man inte har något behov av pengar när man sitter i fängelse? Jag behöver ersättningen för att kunna betala av mina skulder. Alla mina ansträngningar är till för att skapa en framtid och se till att jag, så långt det är möjligt, återbetalar den skuld jag har till samhället. Jag gör verkligen mitt bästa.

Tisdag den 13 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pratade med syrran idag, hennes resa hit är bokad, betald och färdig inför hennes och mammas besök. Jag är jättelycklig, min älskade syster kommer hit och ska hälsa på. Min älskade syster som är gravid och ska bli mamma. Det är otroligt häftigt. Syrran har formgett visitkort till mig och Pierre, eller egentligen är det en typ av reklamblad i visitkortsstorlek. Pierre ska ju åka på bokmässan nu i slutet av september och då ville vi ha något att kunna dela ut som gör reklam för vår kommande bok. Syrran är grym på att formge saker. Är ofantligt tacksam för hennes hjälp och support med allt. Hon är min klippa. Pratade med redaktören för Skurk och uppdaterades om redaktionsmötet de hade i förmiddags. Vi fick ett nytt uppdrag: att skriva korta, lättsamma artiklar om rättigheter. Vinjetten heter ”Din rätt” och tar upp olika aspekter gällande vilka rättigheter man som medborgare egentligen har i Sverige. Vi ska skriva ihop några olika varianter, de är lätta att sätta in i tidningen. Ska nog börja med rätten till skadestånd som väldigt få har kunskap om. Är man exempelvis anhållen i mer än 24 timmar och sedan inte anklagas eller frias från misstankarna, så finns en stor chans att man får skadestånd från staten. Sitter och funderar vad mer jag har gjort idag och inser att det inte är särskilt mycket. Var i Lärcentrum (skollokalen) under förmiddagen och under eftermiddagen har jag inte gjort något särskilt. Hm, blir fundersam eftersom jag inte har suttit och latat mig. Vart tog tiden vägen?

Onsdag den 14 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Klockan är nu 17:33 och jag passar på att skriva nu eftersom det är en film jag tänkte se ikväll. En action/sci-fi som alla säger är kass, men jag ska göra ett försök i alla fall. Filmen heter World Invasion: Battle of LA. Är mest nyfiken på om den verkligen är lika dålig som ryktet gör gällande. Läste igenom en uppsats åt en på utsidan idag och gav mina kommentarer och tankar kring dess innehåll. Inte den bästa uppsatsen, hade läst en tidigare version och då gett mina kommentarer, men studenten som skriver hade inte tagit till sig av mina förslag. Får se om hon gör det denna gång. Jag har ju trots allt viss studieerfarenhet. Idag hade jag besök av en högskolelärare som undervisade mig i början av min verkställighet. Han är en av dem som jag har hållit kontakt med genom åren. Är tacksam för hans besök och vänskap. Det är ett trevligt avbrott och dessutom har vi många intressanta diskussioner. Världen är full av snälla, godhjärtade människor och han är definitivt en av dem. Trots att det bara är mitten av september börjar det bli riktigt kallt ute. Nu använder jag ett påslakan med tre filtar i för att inte frysa. Cellen är dåligt isolerad, kylan tränger in utan någon större ansträngning.

Fredag den 16 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Faruk, en medfånge som sitter här på min avdelning, fyller år idag. Så jag var och gratulerade honom. En schysst och trevlig kille som verkligen ställer upp för sina vänner. Träffade honom första gången under hans förra straff, sedan dess har han förändrats en hel del och är idag en mognare och lugnare person. I medierna målas vi fångar ofta ut som monster, men när man lär känna grabbarna märker man att de allra flesta är trevliga. Vissa är naturligtvis trevligare än andra, och så finns det ett och annat rötägg. Men så är det även ute i friheten, såvitt jag minns. Stereotyper stämmer så gott som aldrig in på alla människor i en hel grupp, inte när man väl bekantar sig med de enskilda individerna. Fick bekräftelse på att min omprövning av de särskilda villkoren gick iväg i tisdags. Nu är det någon månads väntan på att få besked om jag äntligen kan få påbörja mina bevakade normalpermissioner och kanske få flytta till en anstalt med mindre säkerhet. Jag vill gärna känna att det finns hopp även för mig att en dag få bli fri. Utan hopp blir livet lätt meningslöst.

Lördag den 17 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Jag läste färdigt Annika Östbergs självbiografi. Hon skriver mycket personligt och man får verkligen empati för henne. Hon berörde mig djupt, en mycket begåvad författare som fångar mig och mina känslor. Hennes liv har varit fullt av motgångar men ändå har hon lyckats ta sig ur den djupa avgrund hon en gång befann sig i. Livet hon levat har inte varit det lättaste, trots detta framkommer inte en rad i boken där hon gnäller, utan hon lever väldigt mycket i nuet. Efter 28 år i amerikanskt fängelse är hon – mot alla odds – en samlad och ödmjuk person. Trots att jag inte känner henne gläder det mig något oerhört att hon till sist överfördes till Sverige från USA. Idag är hon en fri kvinna och framtiden ligger vid hennes fötter. Jag önskar henne verkligen lycka till. Fick ett e-post från Dick Sundevall uppläst via telefon idag. Han skrev att kvinnan som sköter insäljningen till media av hans nya bok Det farliga Sverige, bland annat hade fastnat för kapitlet som handlar om mig. Hon ville använda det i marknadsföringen och undrade om hon kunde ge mitt namn till intresserade journalister, något jag naturligtvis tycker är helt okej. Det ger ytterligare ett tillfälle för mig att marknadsföra min och Pierres kommande bok. Allt faller på plats.

Söndag den 25 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pierre kom tillbaka från permissionen och bokmässan idag. Hans nätverkande gick bra. Våra visitkort delades ut till allt och alla och flera viktiga kontakter knöts. Dolph Lundgren kände för övrigt igen Pierres pappa eftersom de hade träffats flera gånger tidigare och de pratade en stund om vår bok. Leif GW Persson fick ett visitkort och en kort introduktion av vår bok. Intressant är att GW var både öppen och glad när han pratade med Pierre, men när det blev dags för fotografering satte han på sig sin buttra min. Hans butterhet är visst en del av hans offentliga person. Men det bästa som Pierre berättade om var när han kom ut från bokmässan och gick förbi tre alkoholister som satt på en parkbänk och drack. De ropade till honom, så som de ofta gör till passerande, och han gick fram. Både jag och Pierre har sympati för dem som är längst ner på samhällsstegen, så han stannade till och pratade med dem vilket de blev glada för. Ofta går folk bara förbi och ser ner på dem, men Pierre bekräftade att även de har ett människovärde. Där stod alltså Pierre i sin kostym på väg hem från bokmässan och de frågade om han köpt några böcker. Pierre berättade att han varit på mässan, men inte köpt några böcker utan marknadsfört sin egen. En av herrarna tyckte det verkade aningen suspekt, nästan som om han undrade varför en kostymklädd kille som säger sig vara författare tog sig tid för dem. Herren frågade vad det var för något Pierre hade skrivit. Efter att ha fått förklarat för sig att Pierre var på permission och hade skrivit boken tillsammans med en annan fånge blev de intresserade. De undrade då vilken anstalt Pierre satt på och han sa Tidaholm. Då sken den skeptiske herren upp och frågade Pierre om det var han som var i Expressen för ett tag sedan. Visst, bekräftade Pierre, varpå herrarna blev helt begeistrade och ville bjuda på vin – något Pierre artigt tackade nej till. Där bröts isen och de pratade en stund. Trots allt annat positivt som Pierre berättade och som kommer att främja våra författarkarriärer, så är 87

händelsen med de tre herrarna på parkbänken det som berörde mig mest. Det är viktigt att inte se ner på folk och ta sig tid för dem som har det sämre ställt. Alla har ett människovärde.

Måndag den 26 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Såg filmen Limitless idag. Den handlade om en sorts drog, egentligen medicin, som gjorde att man nyttjade 100 % av sin hjärnkapacitet. Skulle nog vilja säga att det är bland de topp fem bästa filmer jag har sett. Rekommenderar den verkligen. Pratade med Skurks redaktör Peter Isaksson idag. Han är en trevlig kille som alltid verkar ha humöret på topp. Vi pratade om hur jag och Pierre bidrar med så mycket material att de tvingas fimpa en del, med detta menar han att artiklarna läggs i den så kallade slasken och kommer med i framtiden. I nästa nummer har vi med fem artiklar och Peter sa att risken är att det blir ”Ricards och Pierres” tidning, om vi skriver de flesta artiklarna. Något vi tyckte lät komiskt. Peter gjorde klart att det är tacksamt och roligt att vi bidrar med så mycket, han tyckte nästan synd om oss och sa: ”Där sitter ni i anstalt, två underbetalda skribenter och skriver bland de bästa artiklarna.” Väldigt smickrande. Peter berättade om hur han tidigare kontaktades av uppåt 20 frilansjournalister i veckan som bad om möjligheten att få skriva för Skurk. Han är jäkligt schysst så han gav dem en chans att ge en bra artikelidé, men de flesta kom med helt absurda idéer. Någon ville skriva om Lasermannens 25-årsjubileum, hans story har ju skrivits sönder. Peter tyckte att de flesta inte hade någon vettig idé, vilket fick honom att kommentera att jag och Pierre kommer med nya fräscha idéer hela tiden. Sådant som inte har skrivits om i Sverige tidigare men som ändå är intressant. Peter Isaksson och Dick Sundevall, när ni läser detta ska ni veta att jag och Pierre är jäkligt tacksamma för er hjälp och support – ni har öppnat många dörrar för oss.

Onsdag den 28 september 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Känner mig riktigt trött, men vill stanna uppe och se reprisen av Skavlan som går 00:35, Annika Östberg är gäst. Kanske tar och sover någon timme innan och går upp när det börjar. Dessutom har jag mycket att göra innan morgondagen – visst låter jag som en repig skiva, men jag har faktiskt mycket att göra nästan hela tiden. Idag var annars en rolig dag. Jag höll en mindre föreläsning för ett 20-tal personer som var på besök hos Annwor. De gick kyrkans grundkurs och Annwor bad som mig att berätta om livet i anstalt och svara på frågor. Jag tycker det är roligt att träffa nytt folk och beskriva hur det verkligen är i fängelse. Det som folk läser i tidningarna stämmer sällan. Intresset från de jag träffade idag var stort. De bombarderade mig med frågor som gällde allt från storleken på cellerna till hur ofta det är slagsmål. Tiden hann ta slut innan alla frågorna var besvarade. Men de lämnade nog anstalten med en annan syn på vad en fånge är. Tror att de i framtiden kommer att läsa kvällstidningarnas sensationsartiklar med viss skepsis. Dessutom passade jag på att dela ut reklamvisitkort med information om min och Pierres kommande kriminalroman.

Lördag den 1 oktober 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag ”firar” jag 12-årsdag. Tolv år inom Kriminalvården, mer än ett decennium har jag suttit inlåst. 12 år där min bostad varit en knapp 7 kvadratmeter liten cell. 12 år där jag saknar min syster, mor och far. 12 år av att inte kunna gå på toaletten på natten. 12 år av utsikter genom gallerfönster. 12 år av institutionsmat. 12 år av fängelsekläder (och därmed även 12 år av att slippa bry mig om klädemodet på utsidan). 12 år utan en flickvän. 12 år av för mycket TV-tittande. 12 år av både bra och dåliga böcker. 12 år av nakenvisitationer. 12 år av att tvingas se andra friges. 12 år av att tvingas bo med främlingar. 12 år av påtvingade urinprov. 12 år av ovisshet inför framtiden. 12 år av längtan efter friheten.

Tisdag den 4 oktober 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag fick jag tag i Dick Sundevalls nya bok Det farliga Sverige, där ena kapitlet handlar om mig. Jag har ännu inte fått böckerna som Dicks förlag skickade, men det är inte hans fel. Paketet har kommit till anstalten, men den sedvanliga byråkratin gör att det tar sin tid innan jag får upp den till avdelningen. Nej, denna bok köpte jag extra för att vara säker på att ha ett exemplar med mig till besöket på torsdag. Vill visa syrran och låta henne läsa. Kapitlet om mig blev hur bra som helst och jag är tacksam att Dick lät mig skriva en del egna tankar däri. Boken i sig var väldigt bra som helhet, Dick gör många tänkvärda analyser och har man en halv hjärna och läser det han skrivit förstår man att Sverige inte är tillnärmelsevis så farligt som media, politiker med flera målar ut det som. Bästa kapitlet var om Lillemor Östlin, även hon hade skrivit ett inlägg själv. Hon berättade hur polisen stormar in till henne i full stridsmundering och ”säkrar” hennes lägenhet. Då bör man ha i åtanke att hon är 70 år gammal och hur fredlig som helst. De trodde att hon hade sålt stora mängder knark, vilket den efterkommande rättsprocessen friade henne ifrån. Polisens resursallokering är inte den bästa. Jag och Pierre fick ett meddelande från förlaget idag, nästa vecka kommer ett förslag på omslag till vår debutroman. Mycket spännande! Det enda förlaget avslöjade var att formgivaren hade tagit fasta på den ”anonyma makten” som förekommer i vår bok. Nu börjar utgivningen närma sig med stormsteg. Drygt fem månader kvar, vilket inte alls är lång tid inom förlagsbranschen. Snart är jag och Pierre publicerade författare. J

Torsdag den 6 oktober–måndag den 10 oktober 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fredag morgon, strax efter åtta. Jag sitter i besökslägenheten. Glömde att skriva igår natt. Syrran skulle ha kommit igår men tyvärr blev hon försenad på grund av omständigheter bortom vår kontroll. Eftersom lägenheten ändå var bokad fick jag tillstånd att gå ner själv. Jag lagade korv stroganoff och bakade en morotskaka samt chokladkakor inför att syrran skulle komma. Hon kommer om cirka en timme. Jag fick mycket hjälp från personal under gårdagen och dagen dessförinnan med att få tillstånd för syrran att komma tidigt idag och för mig själv att få tillstånd att gå till besökslägenheten tidigare. Annars är det väldigt strikt med klockslag för in- och utsläpp. De flesta av kriminalvårdarna här på Tidaholm är professionella och vill hjälpa till när de kan. Sedan finns det förstås en och annan i personalen som är ”tjuvhatare”, men så är det inom alla yrkesgrupper. Rötägg finns överallt. Det var skönt att komma ifrån avdelningen. Det hade förstås varit roligare om syrran kommit direkt, men jag fann det även rogivande att vara själv innan hon anlände. Är ju sällan ensam utanför min cell. Besökslägenheten är betydligt större än mina 7 kvadratmeter. *** Är tillbaka på avdelningen efter mina dagar i besökslägenhet. Sätter mig direkt och skriver om allt som hänt eftersom det blev väldigt lite skrivande i lägenheten, det var naturligtvis viktigare att umgås med nära och kära än att arbeta med min dagbok. Syrran kom under fredagsmorgonen och det var inga problem för henne att bli insläppt. Jag var rädd att det skulle vara strul eftersom besökare vanligtvis inte släpps in så tidigt, men strax innan halv tio på fredagen fick jag äntligen krama min älskade syster. Jag hade inte träffat henne sedan i julas. Vi spelade olika ordspel (hon vann alla gångerna), pratade, lagade mat och umgicks. Hennes mage hade 93

börjat bli ganska stor och jag fick känna mitt systerbarn sparka för första gången. Det var en helt overklig känsla som fick mig att fälla några tårar av glädje. Hon berättade dessutom att även hennes sambo tyckte att jag skulle bli gudfar. Det betyder mer för mig än jag kan beskriva i ord. Helt otroligt, min lillasyster bär ett liv inom sig och jag ska bli gudfar. Det är sådant som är viktigt i livet, inte pengar eller berömmelse. Men jag är besviken och ledsen att jag kommer missa födseln. Syrran tyckte inte jag skulle ha rakat huvud och övertalade mig att låta håret växa tills hon kommer på besök till sommaren. Jag kan inte säga nej till henne, så mitt hår lär väl växa ut igen. Under söndagen anlände även mamma. Vi firade hennes 75-årsdag. Hon fyllde för ett par veckor sedan, men vi passade på att fira med tårta och presenter nu när vi tre var samlade. Vi lagade mycket mat, jag gick upp tre kilo under de knappt fem dagar jag befann mig i besökslägenheten. Jag tycker om att laga mat och baka tillsammans med mina närmaste. Det blev – förutom den redan nämnda korv stroganoffen – lasagne, fläskfilé med champinjonsås, kycklingschnitzel, ägg och bacon, amerikanska pannkakor med bacon och mycket fikande med småkakor och morotskaka. Jag hade med senaste numret av Skurk och även Dicks bok där ett av kapitlen handlar om mig. Hade med tre exemplar av varje, ett till mamma, pappa och syrran. Både syrran och mamma påminde mig hur bra jag har lyckats och att de var stolta över mig. Jag är lyckligt lottad att ha dem i mitt liv. Min syster påminde mig om hur glad jag var för mindre än ett år sedan när möjligheten gavs att vara krönikör i Skurk. Nu är jag och Pierre fasta redaktionsmedlemmar som har med ett flertal artiklar i varje nummer. Dessutom har vi ett förlagskontrakt och vår debutroman ska komma ut om fem månader. Så mycket positivt har hänt, mycket som ger mig en framtid där jag kan leva som en stolt samhällsmedborgare – om än med ett mörkt förflutet. Jag har varit ett tag på Tidaholm och de flesta ur personalen känner till mig. En specifik kvinna utgör en av karaktärerna som jag

och Pierre ibland tar med i våra böcker och noveller, vi kallar henne alltid för Gun Jansson. Leta efter henne i våra olika verk så märker ni att hon dyker upp då och då. Hon är i alla fall en person som verkar tagen ur en bok eller film. Med sin extrema västgötska dialekt så måste jag ofta koncentrera mig för att förstå henne. Men å andra sidan har hon svårt att fatta min skånska. Hennes skratt tränger igenom de tjockaste betongväggarna och hon har en personlighet som är minst sagt säregen, dock på ett underhållande sätt. Hursomhelst hade hon inte jobbat nattskiftet sedan jag hade besökslägenheten i augusti med mamma. Nu råkade hon jobba natt igen under mitt senaste besök. Hon berättade att när hon såg mitt namn trodde hon inte sina ögon och sa till sina kollegor att: ”Nu kommer Ricard tro att jag förföljer honom.” Hon är som sagt en speciell person som jag inledningsvis inte kom överens med. Vi hamnade regelbundet i konflikt, men numera har vi lärt oss leva med varandra och till och med komma ganska bra överens. Det visar att alla kan förändra sig och anpassa sig. Efter alla år i anstalt lär man sig vikten av att just anpassa sig – till medfångar, vakter och livet som inlåst. Hursomhelst så var det helt underbart att träffa min mamma och syster igen. Familjen är det viktigaste. Det enda som saknades var min pappa.

Torsdag den 13 oktober 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Igår kände jag mig krasslig därför jag gick och la mig tidigt för att kroppen skulle få några extra timmar att slåss mot en begynnande förkylning, och det gick bra. Men idag gick jag och styrketränade, blev helt yr och det kändes nästan som om jag skulle svimma. Ändå fortsatte jag, så nu är förkylningen tillbaka. Problemet härinne är att om en blir sjuk, blir de flesta andra också det. Jag har tur eftersom mitt immunförsvar är utöver det vanliga, under alla år i fängelse har jag aldrig haft något värre än en lättare förkylning. Det viktiga är att man lyssnar på sin kropp och sover extra länge samt dricker extra mycket när krassligheten börjar tränga sig på. Tittade på en dokumentär om Jan Guillou och hans arbete med sin senaste bok Brobyggarna. Ett intressant program där man fick en inblick i hans författarskap. Det känns som om varje författare är unik genom att han eller hon har sitt eget sätt att skriva på. Varje gång jag läser en artikel eller ser ett program om någon känd författare så slår det mig alltid hur de har hittat sitt eget sätt att angripa författandet på. För min och Pierres del så har all tid inlåst säkert varit en viktig del i skrivandet. En del författare åker till tropiska stränder med en vidunderlig havsutsikt för inspiration, jag själv använder mig av taggtråd och högra murar för att hitta de berättelser som finns inom mig.

Söndag den 16 oktober 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag vaknade jag till av något helt bisarrt. Jag hade legat och tittat på TV under söndagsförmiddagen och gick ur min cell strax efter elva. Inom kort kom flera intagna fram till mig och sa att någon hade bajsat i handfatet. Det var en medfånge dömd för ekobrott som hade hittat bajset. Alla var ilskna och ville hitta den skyldige. Ett flertal fångar hade kollat och sagt att det var avföring. När de spolat vatten på bajset, som inte verkade vilja lösas upp, kändes en omisskännlig lukt. Alla var helt övertygade om det var bajs, även jag – i alla fall inledningsvis. Men sedan tänkte jag efter lite och frågade alla om de hade kollat närmare på det, vilket ingen hade. Alla hävdade ändå bestämt att de visste vad det var. Men det var något som inte stämde, därför jag gick helt sonika in på toaletten med en massa hushållspapper och torkade upp bajset som fortfarande låg i tvättfatet. På behörigt avstånd luktade jag och insåg att det bara var snus. Jag förklarade detta för ekobrottslingen och alla andra. Saken är den att handfatets vattenlås är dåligt och på morgonen slinker det ibland avloppslukt upp när man vrider på kranen första gången. Men även när avloppslukten var bortspolad inträdde alltså en masspsykos där alla som gick för att kolla i handfatet förväntade sig att hitta bajs, därför kände de lukten de förväntade finna utan att den fanns. Där ser man hur grupptrycket kan fungera. En annan sak som hände var att en av de intagna begärde frivillig isolering. Det var en ung kille som ville imponera och hade lovat guld och gröna skogar till andra äldre interner. Men allt visade sig vara en lögn. Härinne kan man inte lova en massa som man sedan inte håller, då kan det gå illa. I detta fall var grabbarna schyssta, han slapp stryk och fick gå från avdelningen oskadd. Jag fattar inte en del personer, de verkar inte förstå att detta inte är en lekstuga. Hur dum får man vara som ljuger erfarna kriminella rakt upp i ansiktet? Nej, mytomaner blir sällan långlivade härinne. 97

Jag och Pierre skrev färdigt det debutantporträtt som ska publiceras tillsammans med ett foto av oss i Svensk Bokhandels katalog av alla böcker som kommer ut till våren. Det är en katalog som går ut till alla bokhandlare, förlag och andra aktörer som har något intresse av nya böcker. En viktig del av marknadsföringen. Pierre har permission imorgon och kommer då se till att förlaget får materialet.

Måndag den 17 oktober 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Jag sitter här med ett stort leende på läpparna. Fick ett förslag till omslag till boken från förlaget idag. Det ser riktigt bra ut. Några mindre justeringar vill jag diskutera med Pierre, men det kommer att bli helt suveränt. Kan fortfarande inte riktigt förstå att vi snart kommer ut med en bok. Allt är surrealistiskt. Är rädd för att vakna och inse att allt bara var en dröm. Ska prata med Pierre när han är tillbaka från sin permission.

Onsdag den 19 oktober 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pierre kom tillbaka från sin 48 timmars permission idag. Han var verkligen trött efter att knappt ha sovit något. Så blir det tyvärr när man vill hinna med så mycket som möjligt under en kort tid. Dessutom var han nedstämd eftersom en vän till honom hade blivit skjuten och låg på intensiven. Det var en av få personer inom Pierres bekantskapskrets som fortfarande sysslar med kriminalitet. Vi pratade om att det alltför ofta slutar på det sättet när man väljer att leva det livet. Minsta lilla skitsak kan få någon att börja skjuta efter en. Pierres vän kommer att överleva och nu är förhoppningen att han finner något alternativ till att leva ett liv som medför så allvarliga risker. Den riktiga stora nyheten idag var ett brev från vår förläggare där följande stod: Hej Ricard och Pierre, Jag har varit i kontakt med Örebros bokmässa. Det är bl a ABF som har tagit över arrangörskapet och de har också flyttat mässan till våren och till nya moderna lokaler i Örebro. De förbereder nu en inbjudan av Matti Rönkä som speciell deckargäst under de här dagarna i april, 13 - 15 april, 2012. Vi har också diskuterat Män utan nåd, och debutantutgivningen. Deras upplägg är att ordna lite extra kring detta, om boksläppet görs på deras mässa. En av arrangörerna skriver så här i ett mail till mig: ”Om vi får till ett boksläpp med Nilsson & Larancuent skulle ni kanske kunna sälja ett antal signerade ex utöver vanlig upplaga? Jag förstår att det är omöjligt med ett författarbesök från dem, men vilka är möjligheterna till videolänk eller en förinspelad intervju att kunna visa upp under mässdagarna?” Goda nyheter, hur det än blir. Ska bli kul att höra er reaktion - Tomas

100

Fantastiskt! Sådana här möjligheter får väldigt sällan debutanter. Vi har naturligtvis tackat ja och Pierre kommer att närvara personligen. Detta innebär att vi senarelägger utgivningen med 20 dagar, men det har ju ingen betydelse. En sådan här möjlighet får man bara inte missa. Nya numret av Skurk kom idag, den blir allt bättre. Jag och Pierre hade med fyra artiklar och en bokrecension denna gång. Det är verkligen meningsfullt att ha något vettigt att göra.

101

Söndag den 23 oktober 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag var bråk på avdelningen. En liten sak blev till ett stort problem, vilket inte är ovanligt härinne. När okända människor tvingas leva tätt inpå varandra är det oundvikligt att man ibland går varandra på nerverna. Det som hände var att några stycken hade en högljudd diskussion i en cell. Dennes granne, som låg och sov, väcktes och gick in i cellen bredvid. Dessvärre var han för hård i orden när han sa till dem att vara tysta. Till saken hör att det finns en överenskommelse att det på under lördag och söndag ska vara tyst på avdelningen fram till 10:00. Det som nu hände var alltså innan klockan 10:00. De som var högljudda tyckte grannen var respektlös och då började glåporden och hoten hagla. Ena killen tog tag i den andre, några intagna drog isär dem och sedan fortsatte glåporden. Någon timme senare hoppade ena killen på den andre och utdelade ett slag. Därefter pratade de om det och allt verkade lugnt. Så är livet i anstalt – våld och tumult bara för att någon blivit väckt. Fick även reda på att några ur personalen inte har mycket övers för mig. Vet inte varför eftersom jag försöker hålla en låg profil (även om jag skriver artiklar – vilka är ganska harmlösa – så väljer jag medvetet att inte lämna in många överklaganden och JOanmälningar, trots att det finns en massa saker som är helt åt helvete inom Kriminalvården). Det stör mig. Enligt en trovärdig uniformsklädd källa hade de på ett personalmöte diskuterat mitt ”beteende”, men jag fick inte så mycket mer information. Det vore bättre om de tog upp eventuella problem direkt med mig istället, då hade vi kunnat reda ut det. Jag följer reglerna och är hövlig, då vill jag också behandlas med respekt och lämnas ifred. Spelade som vanligt singelbadminton idag och jag totalkrossade allt motstånd (ett av seten vann jag med 21-6). Tänkte på att jag i min ungdom aldrig varit särskilt bra på någon sport alls. Men nu när jag 102

är 35 år fyllda slår jag helt plötsligt vältränade killar som är flera år yngre än jag själv. Roligt att jag har fått färdigheter inom sportens värld.

103

Måndag den 24 oktober 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Måndag igen. Vaknade väldigt trött i morse, kände mig inte alls utvilad och hade nog behövt ytterligare ett par timmars sömn, men den stundande arbetsbördan tvingade upp mig från sängens varma famn. Vägde mig som jag brukar på måndagar och vågen visade 96,9 kg, vilket inte alls gjorde mig glad. Förvisso tränar jag en del styrketräning och muskler väger mer än fett, men jag är ändå alldeles för tjock. Snart börjar ett nytt avsnitt av 2 ½ män. Ashton Kutcher fungerar faktiskt väldigt bra som ersättare för Charlie Sheen som fick sparken från serien efter att ha knarkat och haft en sexorgie för mycket.

104

Torsdag den 27 oktober 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Ikväll ska jag se på Wall Street 2, Money Never Sleeps. Har förvisso sett den innan men tycker den är riktigt underhållande. Har köpt chips och gjort dipp. Fick reda på att en livstidare som sitter på paviljongen bredvid min fick tidsbestämt till 22 år. Det innebär cirka två år kvar tills två-tredjedelsfrigivningen. Jag känner inte honom personligen, men är ändå jätteglad att alltfler livstidare kommer ut. Samtidigt är jag ledsen och påminns om hur gärna jag vill fortsätta leva mitt liv i friheten, istället för att vara instängd i något som närmast liknar en likkista av betong. I mer än tolv år har fängelsemiljön varit mitt hem. Jag vet att jag har mig själva att skylla, men stundom upplevs ändå straffet som överväldigande. Jag ska söka tidsbestämt i oktober nästa år när jag har suttit 13 år, men har inga förhoppningar om att få bifall. Självklart hoppas jag på det bästa, men måste ändå tänka realistiskt. Egentligen har jag så mycket: min kriminalromansdebut, inkomster från journalistiken som gör att jag kan betala av skulder, en familj som älskar mig, nära vänner som ställer upp i vått och torrt, möjligheter att studera och en framtid som är få förunnat ens i det fria – men ändå har jag inte det jag vill ha mest: frihet! Frihet och en flickvän är det jag idag mest önskar mig. Men en dag kommer väl även min stund. Jag hoppas och längtar.

105

Lördag den 29 oktober 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Vi har fått en ny smith-maskin (en styrketräningsmaskin för att göra bänkpress) till träningslokalen, och jag engagerade mig – dumt nog – i att ordna med ett schema så att alla skulle få träna på maskinen. Jag gick runt och frågade minst en från varje träningslag om tiderna var okej, vilket alla sa ja till. Men ändå blev det strul, en av tiderna passade inte en av dem som tränade, han ville personligen ha gett sitt godkännande. Jag hade bara frågat en annan kille som han tränade med, vilket inte räckte. Då blev det en diskussion mellan mig och fången, ett vanligt meningsutbyte om än lite hetlevrat, men inget aggressivt. En av vakterna hörde när vi pratade och ringde in extra personal för att kolla så att inget bråk var på gång. Jag har aldrig varit inblandad i en incident under över tolv år – i alla fall inte som personal har fått kännedom om. Mina främsta vapen är den hjälp andra har fått av mig – något som ger många allierade, mitt munläder och min långa stubin. Ändå kom en av larmcheferna (alltså en av två som ska ta kommandot ifall ett larm går) och frågade mig om allt var lugnt, naturligtvis sa jag att det inte var något problem alls. Det hade jag förvisso sagt även om det varit problem (jag kan inte sitta och ange folk, det skulle jag aldrig göra), men nu var det hursomhelst inga problem. Vakterna har en tendens att överreagera, bara för att ett par fångar för en diskussion och inte håller med varandra tror de att det finns risk för slagsmål, knivhuggningar och gud vet allt. Sanningen är egentligen att det sällan leder till något, utan de flesta kan man diskutera saker och ting med. Även om vakterna måste ta det säkra före det osäkra så borde de göra individuella bedömningar, är jag inblandad i en diskussion så handlar det knappast om att det är något egentligt problem.

106

Tisdag den 1 november 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pratade med ekobrottslingen som jag kallar för direktören, vi brukar snacka politik och annat som jag annars bara pratar med Pierre om. En intressant äldre herre som normalt sett inte brukar placeras på den typ av anstalt där jag sitter. Men han hade hållit sig undan sin verkställighet ett tag och anses därmed rymningsbenägen så han har högre säkerhetsklassning än normalt. Hans vänner och familj är riktigt oroliga för honom eftersom de tror mycket på de skräckscenarion om livet i fängelse som målas upp av medierna. Dessutom har han berättat om våra badmintonmatcher. Hans syster googlade mitt namn och blev smått förfärad av det som stod om mitt brott. När direktören beskrev hur han ibland vann över mig i badminton gick hon i taket. Han berättade att hon nästan panikartat hade sagt: ”Är du inte klok. Vann du över honom? Nu går du genast och ber honom om ursäkt så han förstår att du inte menade att vinna.” Då skrattade han och försökte ännu en gång förklara att jag inte var den galning som media utmålade mig att vara, utan att jag faktiskt var en ganska trevlig kille. Ja, Google kan ofta ge en felaktig bild av en person. Jag blir allt oftare trött på att bo i kollektiv. För det är just vad man gör i fängelse. Att tvingas bo med ett 30-tal andra personer och även på natten höra dem genom dåligt ljudisolerade cellväggar gör att man längtar efter att få vara ifred, att få vara för sig själv. Ensamhet är underskattat. Ofta kan jag känna att det är skönt när inlåsningen kommer och att man får vara för sig själv även om man aldrig riktigt är det eftersom man hela tiden påminns om ljud från andra celler: TV, stereo, hostande, nysningar, fisar, rinnande vatten från handfatet, stön från folk som tillfredställer sig själva, personer som skriker till varandra genom cellväggarna i ett försök att ha ett samtal – allt påminner en om att man aldrig är helt själv. Att man aldrig får vara ifred med sina egna tankar. En total tystnad saknar jag ofta. 107

Onsdag den 2 november 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag hände det ÄNTLIGEN, efter att ha suttit inlåst i 12 år 1 månad och 2 dagar fick jag möjlighet att påbörja normalpermissioner. Vid lunch kom klienthandläggaren och delgav mig mina nya särskilda villkor och jag beviljades bevakade normalpermissioner fyra gånger om året. Min lycka går inte att förstå om man själv inte har suttit i fängelse. Jag har alltså fram tills nu bara fått möjlighet att gå ut på fyra timmars permissioner med personal två gånger om året och dessa har jag inte fått planera eller veta om i förväg, så kallade lufthålspermissioner. Nu kommer jag att kunna bestämma vad jag vill göra och jag får mer tid att disponera, även om personal fortfarande är med så har jag nu lite mer frihet. Vanligen får livstidsdömda bevakade normalpermissioner när de suttit cirka 6,5 år, jag har alltså nästan väntat dubbelt så lång tid. Jag och flera ur personalen är helt övertygade om att det beror på att den före generaldirektören Lars Nylén inte tyckte om mig och att när han nu har fått sparken har beslutsfattarna kunnat ge mig ett positivt besked. Nu kanske detta låter som om jag (och personalen) lider av paranoia, men det finns faktiskt bevisning för mitt påstående. Förra gången när jag ansökte om bevakade normalpermissioner var beslutsunderlaget i allt väsentligt detsamma som det vara denna gång, ändå blev det skilda beslut. I beslutsskälen kan man dessutom läsa följande i avslaget jag fick av Lars Nylén: ”Av den senaste riskbedömningen (2008) framgår att det är extremt svårt att i vetenskaplig mening uttala sig om risker beträffande Ricard Nilsson. --- Försiktighet och eftertänksamhet bör iakttas vid planeringen och hanteringen av Ricard Nilssons framtida verkställighet.” Och utifrån denna typ av argumentering och med hänvisning till riskbedömning 2008 (som är ganska bra) avslog man min begäran. Tittar man på beslutet jag fick idag (efter att Lars Nylén inte längre är chef för Kriminalvården) framgår bland annat följande i beslutet: ”Av underlag för riskbedömning upprättat i januari 2008 framgår bland annat att … försiktighet och eftertänksamhet bör iakttas vid 108

planering och hantering av framtida verkställighet.” Riskbedömningen är alltså det som spelar störst roll vid beslut om permissioner och i mitt fall hänvisade man till exakt samma riskbedömning både när man meddelade avslag och när man gav bifall. Det enda som har förändrats är att Lars Nylén har fått sparken. Jag är hursomhelst överlycklig över dagens beslut. Även klienthandläggaren (den främsta administrativa kontakten för oss fångar) var väldigt glad å mina vägnar. Detta har jag kämpat för så länge, många gånger har nedstämdheten sköljt över mig på grund av mina dåliga särskilda villkor och utsiktslösheten över att få komma ut och en dag bli fri, för alla chanser att få tidsbestämt minskar drastiskt om man inte har fått någon typ av normalpermission. Men idag fällde jag en tår av glädje och ringde sen upp min syster. Så många gånger har hon och jag blivit besvikna över negativa besked, men nu kom äntligen beslutet vi väntat på. Även Pierre blev jätteglad. Euforikänslorna har försatt mig i ett tillstånd av välbehag som gör mig orkeslös. Ett par timmar efter att beslutet kom var jag helt utmattad och tvingades ta en tupplur under eftermiddagen. Känslorna som svallade – och fortfarande svallar – inom mig tar musten ur en, men på ett bra sätt. Nu har personalen redan planerat in en lufthålspermission, men det bli min sista. Från och med december kommer jag att kunna gå ut på bevakade normalpermissioner en gång i kvartalet. Nu kanske fyra gånger om året inte låter som särskilt mycket, men för mig är det underbart och mer än vad jag har fått uppleva de senaste tolv åren. Detta innebär dessutom att jag kommer att kunna åka hem och hälsa på pappa inom en relativt snar framtid. Efter att ha gjort ett år med bevakade permissioner kan jag ansöka om det som heter ”permissioner under åtföljande av personal”, vilket innebär att endast två vakter följer med som inte har något direkt bevakningsuppdrag utan som ska vara ett socialt stöd för mig. Därefter finns möjlighet att ansöka om permissioner på egen hand.

109

Fredag den 4 november 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Satt och pratade en del med direktören – desto mer jag pratar med honom ju vettigare verkar han. Han har en helt annan syn på världen och framtiden än många andra intagna. Nu kallar jag honom för ekobrottslingen eftersom jag inte vill hänga ut honom med namn, vilket inte vore schysst. Det handlar alltså inte om att det är så jag definierar honom som person – jag om någon kan skilja på en gärning och gärningsmannen. Hursomhelst ser jag framemot att lära känna honom mer, vi har väldigt intressanta politiska diskussioner. Jag fick ju beslut om att få påbörja normalpermissioner häromdagen och många har gratulerat mig, men vissa har varit väldigt falska. Folk tror inte att jag får reda på vad som sägs om mig. Det är så otroligt många som har fått min hjälp med olika råd, skrivelser och annat under åren, vilket gör att om det snackas skit om mig får jag oftast reda på det. Nu fick jag veta att ett par personer som alltid ler och är trevliga när vi ses egentligen tycker illa om mig. En av dem visste jag sedan innan, men den andre förvånade mig. Han har fått mycket hjälp av mig, men nu kommer det fram att han tycker det är för jävligt att jag fått bevakade permissioner. Samtidigt gratulerar han mig och ler ett falskt leende. Förvånansvärt hur mycket falskhet människor är kapabla till.

110

Söndag den 6 november 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Spelade som vanligt badminton idag, vann en match och förlorade en. Jargongen härinne kan vara ganska rå och hård, stundom även aningen pervers. En av grabbarna, vi kallar honom för Söder, hade bastat och av något outgrundligt skäl kom han ut för att visa upp sitt könsorgan i hallen när vi spelade match. Troligen för att på något sätt distrahera spelet, men det kändes ändå lagom konstigt och bisarrt. Som sagt, en ganska rå och grabbig jargong. Direktören berättade ännu en gång för sin syster att han vann en match över mig i badminton. Då utbrast hon: ”Att du ens ger honom ett rack som tillhygge.” Sedan frågade hon: ”Finns det många nödutgångar där du kan ta dig ut om det blir problem?” Men denna gång frågade hon med glimten i ögat eftersom hon insett att jag knappast är så farlig som vissa artiklar hon läst på Internet gör gällande.

111

Fredag den 11 november 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag kom utskrifterna av vårt typsatta bokmanus, det vill säga vi fick utskrifter som ser ut exakt så som det kommer att se ut i tryck. Totalt blir kriminalromanen på cirka 330 sidor. Jag och Pierre ska nu göra en sista korrekturläsning. När finjusteringarna är ordnade på omslaget så är allt klart för att skickas till tryckeriet. Det känns häftigt, kan fortfarande inte riktigt förstå att vi lyckades ta oss in på den svåraste genren, där konkurrensen är störst. En karriär som kriminalromansförfattare har möjlighet att inte bara ge ekonomisk säkerhet, utan även ett liv där jag kan ägna mycket tid åt familj och vänner. Jag kommer att göra allt för min framtida fru och barn (när jag en dag har det). Hoppas bara att vi lyckas sälja bra, är väl medveten hur svårt det är att lyckas som heltidsförfattare, även om oddsen är emot en så måste man ha hoppet kvar. Överklagade ett avslag jag fått gällande rökning i mitt bostadsrum. Sista chansen, om inte Högsta förvaltningsdomstolen tar upp det är det inte mer att göra. Sträckte en magmuskel idag när jag tränade. Höll på att göra sit-ups på en bänk när något small till i buken, sedan kändes det som om magen höll på att spricka varje gång jag gjorde en sit-up. Nåväl, får låta magen vila.

112

Onsdag den 16 november 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag gick brandlarmet idag efter att en intagen rökt i sitt bostadsrum. Brandkåren kom och två intagna skickades till isol för att ”statuera ett exempel”, enligt vad personalen sa. Det är ingen anledning att isolera någon, denna åtgärd får nämligen enligt lag inte användas för att disciplinera fångar – utan endast om det föreligger någon typ av säkerhetsrisk. Mest irriterande denna gång var att personalen på avdelningen inte ville att en isolering skulle ske av en av killarna. Den andre hade skrikit glåpord och hot, så honom ansåg man att det fanns en säkerhetsmässig anledning att isolera, men inte den andre som personalen trodde hade rökt på det rum där brandlarmet gick. Beslutet togs av en kvinnlig mellanchef som enligt min uppfattning inte alltid fungerar så bra. Jag förstår att det är svårt att vara kvinna och chef i en mansdominerad miljö. Ens handlingar och uttalanden blir inte bedömda på samma sätt som om exakt samma sak hade sagts eller gjorts av en manlig kollega. Men oavsett hur väl jag förstår detta, så har jag ingen empati för att denna kvinnliga chef gång på gång fattar helt oresonliga beslut bara för att visa att hon minsann kan vara lika hårdför som vilken manlig kollega som helst. En person som agerar på det sättet är inte en bra kriminalvårdare och denna chef är mer intresserad av att bevisa sin tuffhet, än att upprätthålla en lugn och sansad miljö. Efter ett par timmar kom det dessutom fram att den andre intagne inte ens hade rökt i cellen där brandlarmet gick, men då var det visst för sent att ändra isoleringsbeslutet vilket innebär att han kan komma tillbaka först imorgon. Det är mycket politik mellan fångarna. Här på avdelningen finns för tillfället två grupperingar. Även om de inte säger det rätt ut så märktes det hur glada den ena grupperingen blev när en från den andra grupperingen åkte på isol. Det är en jäkla massa falskspel och intriger. Just nu är atmosfären laddad, en krutdurk som kan explodera när som helst. Hoppas att allt lugnar sig.

113

Torsdag den 17 november 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Grabbarna som åkte på isol kom tillbaka idag, vilket var bra. Det var särskilt viktigt att den ena killen som var oskyldig till anklagelserna kom tillbaka. Hade han inte kommit tillbaka skulle nog saker och ting ha spårat ur. Rätt ska ändå vara rätt, man ska inte oskyldigt isoleras. Det värsta i sammanhanget är att det i rapporten som låg till grund för hans isolering stod att en ur personalen tyckte att internen såg ”skum ut” när brandlarmet gick. Ingen hade alltså sett honom röka eller ens komma ut från cellen där larmet gick, utan man stötte på den intagne vid köket och tyckte han såg ”skum ut”. Alltså, jag vet inte vad jag ska säga, det är helt absurt. Men så är det härinne ibland, personal tar sig friheter, eller i detta fall var det den kvinnliga beslutsfattaren som tog sig friheter och beslutade om isolering utan grund.

114

Tisdag den 22 november 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag fick jag reda på vem som blir ny KVC (kriminalvårdschef/anstalschef ) när den nuvarande direktören Stefan Björk slutar vid nyår. Det är Sanela Ovcina, en kvinna som tidigare varit kriminalvårdsinspektör här tidigare. Hon är för tillfället chef vid anstalten Borås. Fick även besked från förlaget att utgivningsdatumet för vår bok är satt till den 14 april 2012 på Örebro bokmässa. Nu ska jag kontakta ett par journalister på lokaltidningarna kring Örebro som jag tidigare har pratat med. Med lite tur kan det leda till att vår debut och Pierres medverkan på bokmässan får mycket uppmärksamhet.

115

Torsdag den 24 november 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Var ute på min femtonde och sista lufthålspermission idag. Åt god mat och njöt av en härlig höstdag. Just maten blir en viktig del av alla permissioner. Att få äta något annorlunda, något man själv väljer, är något jag och många andar fångar ser framemot i månader. Som vanligt kom de cirka en timme innan jag skulle ut och sa att jag kunde duscha och göra mig färdig. När det gäller lufthålspermissioner, som man kan ansöka om var nionde månad, får man inte vara med och planera vad man ska göra och man får ingen information om något. Man får inte ens veta när man ska ut förrän någon timme innan det är dags. Skönt att min nästa permission, som jag ska ut på i januari, kommer att vara en normalpermission då får jag vara med och planera. Idag handlade jag hursomhelst en hel drös med julklappar till mamma, pappa, syrran, min svåger och min ännu ofödde systerson. Jag paketerade och skickade allt under permission till respektive person. Det var skönt att komma ut, även om det blev stressigt för att hinna med allt. När man är ute i det fria så sällan blir alla intryck nästan överväldigande. Väl tillbaka på anstalten är jag mig helt slutkörd. Man blir både fysiskt och psykiskt trött. Men det är en bra trötthet, ett avbrott i en annars monoton vardag. Fick även senaste numret av Skurk idag, såg som vanligt bra ut. Tidningen verkar bli bättre för varje nummer. Jag och Pierre hade med fem artiklar, vilket är alldeles förträffligt.

116

Måndag den 28 november 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 För ett par dagar sedan började jag få ont i nedersta leden på vänster stortå och idag blev det verkligen smärtsamt. Det visade sig att gikten var tillbaka. Gikt är en typ av ledvärk som nästan alltid sätter sig i andra stortåleden. Det är så kallade ureakristaller som har fastnat och orsakar kraftig smärta. En överdriven alkoholkonsumtion kan vara en orsak till gikt, men det gäller knappast mig. Sprit har jag av naturliga skäl inte druckit på väldigt många år. Första gången jag hade gikt var för cirka 2 ½ år sedan och nu har det visst kommit tillbaka. Det gör ont så fort jag försöker gå eller på annat sätt röra vänsterfoten. Dessa kristaller löses upp av kroppen, vanligen inom några dagar, så det finns egentligen inget man kan göra förutom att uthärda. Jag fick ett par inflammationshämmande tabletter och ett par värktabletter. Egentligen hatar jag att ta medicin, men just nu gör det väldigt, väldigt ont. Tror inte jag kommer att sova särskilt bra inatt. Hoppas bara att det inte blir värre. Sist kunde jag inte ens stödja mig på foten utan var tvungen att använda kryckor i några dagar.

117

Tisdag den 29 november 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick brev från en tjej jag har börjat brevväxla med, det är väldigt roligt att lära känna nya personer. Jag saknar den dagliga sociala interaktionen som är normalt i det fria. Även om det bara är via brev så finns det en viss spänning. Av naturliga skäl träffar jag inte särskilt många av det motsatta könet härinne. Gikten smärtar inte så mycket idag, även om området kring vänster stortå fortfarande är svullet och stelt. Smärtan är avsevärt mindre än igår så med lite tur kan jag gå normalt imorgon. Ringde Joakim och betalade mina räkningar, det var sista dagen idag eftersom pengarna ska vara alla tillhanda senast imorgon. Det är skönt att ha en ordnad ekonomi och kreditvärdighet. Jag kan fortfarande inte fatta att jag godkändes som borgensman för ett lån, första gången någonsin.

118

Fredag den 2 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pierre kom tillbaka från sin permission och det var ett kärt återseende. Ska umgås så mycket som möjligt med honom i helgen eftersom han åker för gott nästa vecka. Vi fick även Svensk Bokhandels vårkatalog, alltså där alla böcker som kommer ut till våren finns samlade. Däri fanns även mitt och Pierres debutantporträtt samt en annons från vårt förlag gällande deras kommande utgivning, däribland vår kriminalroman. Det var riktigt coolt att se oss tillsammans med andra författare. Allt är så verkligt, men samtidigt overkligt.

119

Måndag den 5 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Imorse vaknade jag till vinterns första snö. Ett vitt täcke låg spritt över anstaltsområdet. Muren ser mänskligare ut med snöstoft som täcker dess krön. Det såg faktiskt ganska vackert ut. Arbetade hela dagen med sista korrekturläsningen och justeringarna av Män utan nåd. Det var roligt att jag och Pierre kunde ägna dagen åt vårt gemensamma projekt. Men det är mer arbete än man tror. Med risk för att låta partisk så skulle jag vilja påstå att just kriminalromaner med en spännande och invecklad story är bland det svåraste att skriva. Alla pusselbitar ska passa ihop och missar man en liten sak får det åverkningar i resten av boken. Det är mycket som måste finjusteras mot slutet, men det är som sagt ett rent nöje. Vi har fortfarande några timmars arbete kvar och det ska vi göra imorgon. Sista dagen innan Pierre åker. Lagade oreganokyckling. Det är en rätt bestående av kyckling och oregano, fetaost, grädde och blandade kryddor – verkligen välsmakande tillsammans med ris och en färsk tomatsallad. Det var min och Pierres avskedsmiddag. Det är få som jag har släppt in och litat på, Pierre tillhör den begränsade skaran. Min vardag kommer att förändras drastiskt när han inte längre är min granne. Han är min författarpartner, min vän och min broder – jag kommer att sakna honom väldigt mycket. Dagen avslutades med en lång kvällspromenad där vi diskuterade igenom det ena och det andra. Magen har varit i uppror på grund av att Pierre ska åka. Mina känslor brukar manifestera sig på det sättet. Det är likadant när min familj lämnar lägenheten, timmarna innan brukar jag må fysiskt illa eftersom vi snart ska skiljas åt.

120

Tisdag den 6 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 09:15 imorse kramade jag om Pierre och följde honom till grinden som skiljer avdelningen från resten av anstalten. Han åkte till ett öppet fängelse vilket gläder mig något oerhört samtidigt som det är tråkigt att inte ha honom som granne. Vi har bott ihop på olika anstalter och avdelningar i över fyra år och vi har blivit bästa vänner. Även om vi naturligtvis håller en nära kontakt dröjer det sannolikt flera år innan vi kan ses igen, något som känns tungt och ledsamt. Livet härinne präglas av en hjälplöshet av att påverka mer än en begränsad del av sin tillvaro, man hämmas av murarna och de regler som finns. Denna hjälplöshet blir än mer påtaglig när en god vän flyttar. Vetskapen om att vi inte kommer att träffas förrän långt in i framtiden påminner en om det begränsade liv man lever i fängelse.

121

Onsdag den 7 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Ringde ett par samtal idag, till mamma och min gode vän Peter, men bortsett från det har jag haft ledigt. Låg och sov slötittade på TV nästan hela förmiddagen och satt och nöjesläste en Dean Koontz roman under eftermiddagen. Skönt att inte göra något, att bara slappna av och inte stressa. Funderade på hur Pierre har det på den nya anstalten.

122

Torsdag den 8 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick besked om att den öppna anstalten Rödjan är helt orimliga i sina krav på Pierre. Han kom dit och tänkte att det mesta skulle vara ordnat, men icke. Väl där säger de att han inte alls får fortsätta studera utan ska gå till ladugården och arbeta. I Pierres verkställighetsplanering (VSP), precis som i min egen, står tydligt vilken sysselsättning vi ska ha och vad som efter en noggrann bedömning av Kriminalvården har funnits utgöra den mest rehabiliterande sysselsättningen. Pierre har inskrivet i sin VSP att han ska avsluta sina historie- och sociologistudier för att göra det lättare att få arbeta i friheten. Sedan en tid tillbaka står det även att han ska fortsätta skriva böcker och artiklar för att skapa en ekonomisk grund att stå på vid frigivning. Men vad gör Rödjan? Jo, de skiter i vad som står i hans VSP. Detta trots att den rättsliga regleringen kring vikten av att följa VSP:n är tydlig. Det finns således ingen ursäkt för att de ska tvinga honom att gå till ladugården och mocka skit. Nej, jag är riktigt förbannad.

123

Fredag den 9 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En ny kille kom till avdelningen idag, 19 år gammal. Verkar vara en helt reko kille, men hur korkad är inte Kriminalvården som placerar ungdomar på högsäkerhetsanstalter? Det fungerar knappast rehabiliterande, snarare befästs en kriminell identitet. Som vanligt tänker beslutsfattarna inom Kriminalvården sig inte för innan de agerar. De verkar helt sakna konsekvenstänkande. Fick ett meddelande från Pierre idag. Nu håller socialtjänsten i Göteborg på och bråkar om hans utslussning. Det enda socialsekreteraren ska göra är att skriva på en så kallad ansvarsförbindelse där socialtjänsten förbinder sig att stå för en månads eftervård efter att Pierre har frigivits. Detta är standard och inget konstigt, men beslutsfattaren tycker inte att Pierre ska åka till det familjehem som redan är bestämt – detta trots att familjehemmet ifråga har ett ramavtal med Kriminalvården och i övrigt är godkänt av alla övriga berörda parter. Hon menar att socialtjänsten i Göteborg inte har ett ramavtal med vårdföretaget ifråga och då tycker inte hon att han ska placeras där. Istället vill hon att han ska någon annanstans. Problemet är bara att utredningar och annat redan är klart gällande det nu aktuella familjehemmet och det skulle ta flera månader att göra om allt från början. Får se hur detta utvecklas.

124

Lördag den 10 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag var det dags för det årliga Luciatåget. Förr kom de till avdelningarna men nuförtiden samlas varje avdelning för sig i kyrklokalen och så får man lyssna på sångerna där. Tjugo interner satt församlade i den lilla gudstjänstlokalen som fylldes till sista plats. En sober stillhet la sig över de församlade. Sju tjejer och tre killar kommer sjungande in i lokalen. Med en krona av levande ljus stod den traditionsenligt blonda lucian och ledde kören (vilket för övrigt är märkligt eftersom Lucia föddes i Syrakusa, Sicilien, där de flesta människor är allt annat än blonda). Trots att de flesta av mina medintagna gick dit för att se på de tjejer som deltog i Luciatåget, infann sig ändå en viss julstämning hos några av oss. En besynnerlig sak inträffade, ett par av grabbarna verkade aldrig ha sett ett luciatåg förr, de insisterade nämligen på att applådera efter varje sång, vilket knappast är kutym. Vid alla de luciatåg jag varit på i mitt liv så har man väntat till dess att alla sånger är sjungna innan man visat sin uppskattning. I samband med fikat efter alla sångerna såg jag hur obekväma de flesta var i en vanlig social situation. Det var stelt, ungefär som i början på en tonårsfest innan spriten har fått hämningarna att släppa. Ganska intressant att se, eller snarare tragiskt. Det sociala samspelet i fängelse är inte särskilt normalt, vilket innebär att man blir ovan vid mer vanliga situationer.

125

Måndag den 12 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag började en av mina årliga mediala favorithändelser, nämligen Musikhjälpen i P3 och som även sänds i TV. Det bra underhållning med livesändningar i sex dagar. En av mina favoritartister, Jason ”Timbuktu” Diakité, brukar vara en av tre programledare – vilket han även är i år. Dessutom är han skåning vilket är ett stort plus i kanten. Han är väldigt underhållande. Programledarna är hursomhelst inlåsta i en glasbur och sänder live i skift. Jag älskar att titta på sådant som sänds live, sådant som händer nu. Jag känner mig delaktig trots att jag sitter inlåst. Att se hur livet i det fria fortsätter och hur det finns så mycket viktigare saker än att vara egoistisk. I år samlar Musikhjälpen in pengar till de drygt 50 miljoner flickor i världen som inte får gå i skola och utbilda sig. En kille muckade idag, han gick ut strax efter åtta på morgonen. Helt otroligt vad många som friges direkt från högsta säkerhetsklassen.

126

Lördag den 17 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En av grabbarna svimmade idag. Problemet är att han levt på cigg och kaffe samt tränat hårt, kombination gjorde att han föll ihop ute på trappen och larmet sattes då igång av personal. Vi låstes som vanligt in på våra respektive avdelningar (varje paviljong består av två avdelningar). Ambulans tillkallades och internen kördes till sjukhus. I skrivande stund (20:12) hade han ännu inte kommit tillbaka, hålls nog för observation över natten. På eftermiddagen gick larmet igen och denna gång var det en allvarlig händelse på B-paviljongen, studieavdelningen. Troligen var knivar inblandade. En person kördes till sjukhus med allvarliga, men ej livshotande skador. Vet inte så mycket än eftersom det hände för bara fyra timmar sedan. Får nog mer information imorgon. Djungeltelegrafen brukar fungera bra. Annars spelade jag badminton och fick storstryk, spelade nog mitt sämsta spel någonsin. Av tre matcher – totalt sex set – vann jag inte ett enda set. Det var för jäkligt, min motståndare är tolv år äldre än mig och när vi började spela för några månader sedan vann jag lätt. Vet inte riktigt vad som hände.

127

Söndag den 18 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick inte på reda på så mycket mer information om händelserna igår, förutom att det sannolikt var en uppgörelse mellan två grupper. Även om det inte är jättevanligt härinne, så händer sådant med jämna mellanrum. Skickade iväg de sista julkorten till de personer jag inte hade någon postadress till. Det är tråkigare att skicka julhälsningar via e-post, men det är bättre än inget.

128

Tisdag den 20 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Klockan visar nu 12:35 och jag har precis ätit lunch efter att ha varit i skolan hela förmiddagen. Bland de bästa möjliga nyheterna mötte mig när jag kom tillbaka till avdelningen. Mattias Flink fick tidsbestämt av Högsta domstolen. Inte nog med att han blev av med sitt livstidsstraff han fick 30 år, alltså det absolut bästa scenario som jag kunnat tänka mig med tanke på att han är dömd för flera mord. Enligt reglerna om frigivning efter två tredjedelar av straffet ska han avtjäna totalt 20 år effektiv tid vilket innebär att han är fri sommaren 2014. Det sätter ribban för oss andra livstidsdömda. Ljuset i slutet av den långa tunnel som är mitt straff har börjat lysa starkare. Slutet är förvisso fortfarande långt borta, men nu känns det plötsligt som om det är inom räckhåll.

129

Torsdag den 22 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 I går kväll gick en kille på självisolering, någon hade pekat ut honom som angivare och därför tvingades han att gå på självisolering eller stå för konsekvenserna. Det är tyvärr en del av vardagen i fängelse. Två nya killar kom till avdelningen idag, unga grabbar från förorten, den ena hade 6 månader kvar av sitt straff och den andre 4 månader. Helt otroligt, varför fortsätter Kriminalvården sätta korttidare med oss långtidare. De som har korta straff bryr sig inte om något utan ställer alltför ofta till bråk och problem, medan vi långtidare vill ha det lugnare. Det är oroligt på anstalten just nu, inte konstigt om man fortsätter placera korttidare här. Det värsta hörde jag idag, på D-paviljongen här bredvid hade en kille som hade 12 DAGAR kommit. Kriminalvården placerar alltså en kille på Tidaholm när han har 12 dagar kvar av sitt straff. Det verkar ju väldigt logiskt. Idag anses han vara så farlig att han måste sitta med en hög säkerhet, men om 12 dagar släpps han fri och är då inte farlig, eller? Nej, Kriminalvården går åt helvete, besluten är inte logiska utan det handlar om att ha ryggen fri. Om en kille som snart ska friges sitter på hög säkerhet har Kriminalvården kontroll på honom, och om han gör brott när han är fri ser däremot inte Kriminalvården det som deras ansvar. Blir irriterad på hur dåligt det fungerar, inte ens samhällsskyddet verkar vara prioriterat från Kriminalvårdens sida. Den nya generaldirektören offentliggjordes idag. Det blev en chef från justitiedepartementet vid namn Nils Öberg. Han fick troligen jobbet på grund av lång och trogen tjänst i maktens korridorer. En byråkrat vars främsta uppgift kommer att vara att kapa kostnaderna inom Kriminalvården. Det blev i alla fall inte ännu en före detta polis, hur denna generaldirektör arbetar återstår att se.

130

Fredag den 23 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 LEDIG! Skönt att inte göra något, att spela kort och ta det lugnt. Detta behövde jag verkligen. Pratade snabbt med syrran, ska ringa henne igen imorgon. Fick elva brev idag, lite mer än vanligt, mycket julkort förstås. Fick även läsa Mattias Flinks dom där hans livstidsstraff omvandlades. Högsta domstolen har formulerat en tydlig dom där de på 12 sidor fastställer vad som ska gälla för omvandling av livstidsstraff, så länge risken för återfall inte är hög. Detta gör att jag har bestämt mig för att söka tidsbestämt till 24 år i första hand och i andra hand låta domstolen bestämma vad de anser vara skäligt. Mest sannolikt är att jag hamnar någonstans mellan 24 och 30 år. Med tanke på att Högsta domstolen fastställt att utslussningstiden inte bör vara för lång och att 2-3 år är lagom, kommer jag sannolikt att få avslag när jag söker första gången nästa år. Men året därefter bör det gå vägen – beroende på riskbedömningen, förstås. Nu kanske en del undrar varför jag då ska söka redan nästa år. Saken är den att jag vill pröva på processen, gå igenom riskbedömningen med mera för att få en känsla för allt. Det var en psykiater som rekommenderade mig att testa en gång utan några förväntningar eftersom jag då inte skulle vara lika nervös.

131

Lördag den 24 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag var det gudstjänst. Jag är inte mycket för religion, men där var en kör som sjöng julsånger och så bjöds det på alkoholfri glögg. Riktigt trevligt, dessutom fanns där några söta flickor som sjöng i kören. Jag tycker det är skönt att träffa personer från utsidan som inte har något med Kriminalvården att göra. Extra kvinnlig fägring skadar definitivt inte. Ringde ett långt julsamtal till pappa och till syrran, hennes sambo och mamma. Syrran hade väldigt ont i fötterna, hon är ju gravid med sitt första barn och det tär på kroppen. Men hon verkade lycklig och är hon glad så är även jag det. Naturligtvis innehöll dagen mycket läckerheter – åt julmat tills jag storknade. Men så brukar det vara och jag få se till att gå och träna imorgon för att döva en del av det dåliga samvetet. Läste ut en bok av Dean Koontz och började på en ny bok av Katarina Wennstam som heter Smuts och är hennes debut inom det skönlitterära. Den är från 2007 och handlar om en advokat, blev intresserad eftersom även jag och Pierre skriver om advokater, jag är alltså intresserad av att kolla in konkurrensen. Dessutom är det tur att jag tycker om att läsa. Härinne är det ett av få nöjen man har, utan böckernas värld hade livet varit mycket tråkigare.

132

Måndag den 26 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Vägde mig på morgonen och blev glatt överraskad att jag inte hade gått upp något trots att jag ätit en del. Okej, några enstaka hekton, men det ligger inom felmarginalen. Kanske gårdagens träning gjorde nytta och brände bort en del av allt frossande. Gjorde även lite nytta idag. Avslutade ett brev till tjejen jag brevväxlar med och hjälpte henne med en skrivelse som hon bett om. Genom åren har det kommit ganska många brev från olika kvinnor som söker kontakt. En del söker vänskap andra kärlek, oavsett så är det naturligtvis smickrande att en främling finner mig så pass intressant att de spontant tar kontakt. Under min häktningstid svarade jag på alla brev, men efterhand är det med omsorg jag väljer vilken korrespondens som ska besvaras. En anledning är att några av tjejerna som skrev för att de ville ha en ”farlig kille”, helt enkelt inte var riktigt kloka. Brev som börjar med att ”läste om ditt brott och blev fascinerad” eller något likartat går bort direkt. Dessutom har jag tidigare inte varit mottaglig för kärlek tidigare eftersom min framtid varit så osäker, nu när allt känns stabilare så kan jag öppna dörren till ett eventuellt kärleksliv, i alla fall lite på glänt. Ringde Joakim och betalade ett par räkningar. Fick även besked via min e-post (som Joakim läste upp för mig) att Skurk i nuläget inte kan betala de fakturor jag sänt dem senast. Får jag inte betalt för dem får jag ekonomiska problem. Har räkningar som ska betalas och skulder som jag håller på att reglera via månatliga inbetalningar. Ska fundera vidare på detta.

133

Tisdag den 27 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Den milda vintern fortsätter, inte en snöflinga så långt ögat kan nå. Genom de skiftande årstiderna påminns jag om att tiden går framåt. För varje ny säsong upplever jag att mitt straff sakteligen betas av. Temperaturen är för tillfället mer som mitt i hösten än mitt i vintern. Fast jag är nöjd så länge det inte är en massa slask – antingen snö eller tö, inget mittemellan. Även om jag vanligtvis inte går ut så mycket, blir det än mindre frisk luft för mig om det är slask ute – då går jag hellre i ide. Idag frigavs ytterligare en fånge härifrån. Ingen utslussning, inga permissioner som kan förbereda för ett liv i frihet, utan rätt ut med en kasse tillhörigheter i handen. Det är inte konstigt att Sverige har höga återfallsfrekvenser. Jag brevväxlar med flera personer från olika fängelser runt om i världen. En kvinna som heter Marie sitter i Danmark och därifrån fick jag besked om att en långtidare som kom ut på en öppnare anstalt, fick en egen telefon och Internet installerat i cellen. Intressant i sammanhanget är att Danmark har en lägre återfallsfrekvens än Sverige. Den stora skillnaden mot Sverige är att i Danmark premieras en skötsam fånge som försöker förändra sitt tidigare beteende, medan här är det knappt värt något alls om man sköter sig och visar en förändringsvilja. Ringde ett par av mina borgenärer och förklarade att det ekonomiska läget var kärvt efter julhelgerna och att jag behövde skjuta på denna månads betalningar till januari och då betala dubbelt istället. Eftersom jag har skött mina betalningar i flera år så var det inga problem att få uppskov. Har börjat läsa fotbollsspelarens Zlatan Ibrahimovićs självbiografi 134

– intressant och skriven i ett bra tonläge. Läste att den sålt i drygt 500 000 exemplar, vilket är helt otroligt, speciellt med tanke på att det är en biografi.

135

Torsdag den 29 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Det var tjafs mellan ett par fångar om telefonen. Vi har två telefoner per 16 intagna och det finns en regel oss interner emellan att klockan 18:45-19:35 så får man prata i max tio minuter om någon annan väntar på att få ringa. Detta för att alla ska ha möjlighet att ringa hem och säga god natt, vi låses nämligen in vid 19:45 och då kan ingen ringa längre. Den ena fången bad den som ringde att få telefonen och denne blev då otrevlig och kaxig. Till saken hör att det var en ung kille i tjugoårsåldern som kände att han måste hävda sig, vilket leder till problem härinne. Nu ligger irritationen i luften och jag hoppas de löser det imorgon för så som jag känner alla inblandade parter kommer den unge killen att förlora i slutänden. På denna typ av säkerhetsanstalt får man inte bete sig hur som helst, speciellt inte mot vissa personer. Och den person som den unge killen var kaxig emot har många vänner som kommer stå på hans sida. Morgondagen får utvisa hur detta drama utvecklar sig. Pratade med syrran och hon berättade att hon och hennes sambo bestämt sig för två mellannamn, ett från var sida av familjen enligt gammal svensk tradition. Ifall hon föder en pojke, skulle det bli Joseph efter sambons far och Rikard efter mig. Det är en ära som gör mig obeskrivligt glad och varm inombords. Härligt. Fick även information om att Dick Sundevall och Peter Isaksson drar sig ur Skurk, det har varit för mycket strul med att räkningar inte har betalats av ägaren. Även jag har två fakturor som inte har betalats på totalt 30 000 kr. Det verkar som om bolaget är tömt på pengar. Vet inte vad som händer men jag och Pierre måste distansera oss från det som händer. Helt otroligt att ingenting kan fungera som det ska. Överallt är det folk som ska luras. Det är för jävligt. Roligare idag var att jag fick ett nytt omslagsförslag till boken av förlaget. Nu börjar det bli färdigt, en smärre färgjustering och sedan är allt klart. 136

Fredag den 30 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Den unga killen som tjafsade med en annan intagen om telefonen igår, skyllde idag hela problemet på mig, eller rättare sagt: han menade att jag inte skulle ha lagt mig i. Tillsammans med en vän från samma gruppering gick han och klagade till sin ”chef ”. Där fick de dock kalla handen. De två fångarna som gick och klagade blev troligen ännu mer irriterade på mig när deras ”chef ” ställde sig på min sida. Jag har suttit över tolv år i anstalt och lägger mig inte i andra människors problem om det inte finns riktigt bra skäl. I detta fall fanns det viktiga affärsmässiga skäl – legala sådana, naturligtvis – som gjorde det viktigt att skydda den intagne som den unge och kaxiga killen tjafsade med. Nu är det i alla fall utagerat och problemet löst.

137

Lördag den 31 december 2011 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Årets sista dag. Jag sitter här tio minuter efter elva på kvällen och väntar på tolvslaget. På anstaltens filmslinga går Rise of the Planet of the Apes, senaste delen i serien om Apornas planet, här berättades om hur allt började när aporna tog över. Helt okej film. Utanför mitt gallerfönster klär frosten marken i vitt. Någon egentlig snö blir det nog inte i vinter. Jag hoppas få se lite fyrverkeri på den lilla del av himlen som är synlig från min cell. Ljudet av smällare hör jag, men ser än så länge inget. Detta är den trettonde juloch nyårshelgen som jag firar inlåst på en anstalt. Det är en overklig känsla. Så många år i fängelse, så mycket jag har missat samtidigt som jag har åstadkommit en hel del. Tänker på hur 2012 kommer att bli helt fantastiskt: 1. I januari kommer syrran att föda sitt första barn, mitt gudbarn. 2. I januari går jag även ut på min första bevakade normalpermission. Ett viktigt och potentiellt avgörande steg för min framtida frigivning. 3. Dick Sundevalls och Peter Isakssons nya kriminal- och rättsmagasin: www.magasinetparagraf.se lanseras, jag och Pierre är fasta medarbetare från dag ett. 4. Den 14 april släpps Män utan nåd vilket jag är säker på kommer att vara början på en lång och framgångsrik författarkarriär för mig och Pierre. 5. Till sommaren kommer syrran på besök och jag får för första gången träffa mitt gudbarn. 6. I september kommer jag att gå ut på min fjärde bevakade normalpermission och kommer därefter ansöka om att få utökad 138

permissionsgång med mindre säkerhet samt möjlighet till placering i anstalt av lägre säkerhetsklass. Något positivt besked lär det bli, även om jag inte får allt jag önskar mig. 7. Oktober blir månaden då jag kommer att söka omvandling av mitt livstidsstraff. 8. Oktober är även den månad då Pierre blir en fri man. 2012 kommer att bli fenomenalt!

139

Söndag den 1 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Läste klart Zlatans självbiografi och jag måste säga att den är en av de bästa biografier jag har läst. Var inledningsvis tveksam om jag skulle läsa boken, det har varit mycket skriverier och den har sålt i över en halv miljon inbundna exemplar – skulle den leva upp till hajpen? Svaret är: JA! Tänk nu på att jag är så långt ifrån en fotbollsfantast man kan komma. Zlatans viktigaste kvalitet för mig har alltid varit att han är skåning, fotboll har jag aldrig brytt mig om. Om Sverige är med i finalen eller semifinalen av något stort mästerskap kanske jag tittar om jag inte har något bättre för mig. Nej, fotboll är inget för mig, varken att titta på eller spela. Jag har varit med vid ett par matcher här på kåken, men det är så mycket skrikande och tacklande att jag blir förbannad. Visst, låt folk skrika på varandra, men börjar de hålla på med mig blir jag förbannad. Jag visar andra respekt då ska jag ha respekt tillbaka. Zlatan berättar i sin bok om hur det tacklas hårt, hur regelrätta slagsmål bryter ut då och då samt hur han ibland är långsint mot folk som går för långt. Då skulle han spelat en match härinne. Det blir ofta slagsmål. Men, som sagt, boken var helt suverän. En berättelse om att man kan vara sig själv och komma någon vart om man är villig att jobba hårt och stå upp för det man tror på. Jag känner igen mycket av det som Zlatan berättar om sin uppväxt, många av grabbarna som jag mött på landets anstalter delar samma barndom. Mycket problem och småbrott som eskalerar. Man backar aldrig, utan tar alltid fajten även om man vet med sig att man förlorar. Respekt är viktigt, ingen ska få trampa på en. Zlatans talang och hårda arbete gav honom en väg ut, annars hade han mycket väl kunnat hamna i fängelse. Med all respekt för Zlatans liv och den fantastiska resa som han gjort, så måste jag som författare ge en eloge till David Lagercrantz – alltså den man som Zlatan berättat om sitt liv för och som sedan sammanställt allt i bokform. Sättet som boken är skriven på gör berättelsen än bättre. Fotbollsberättelserna blir helt plötsligt intres140

santa, när de lika gärna skulle ha kunnat bli sömnpiller för en person som jag. Nu har jag ingen som helst aning om Zlatans potentiella skrivartalanger, men jag är tämligen övertygad om att i det fall han själv hade satt sig och skrivit allt helt själv hade det inte blivit riktigt lika bra, även om det fortfarande hade varit intressant läsning just på grund av den fascinerande berättelsen. Om han nu läser detta kanske han blir förbannad på mig och tänker att han visst skulle kunna ha skrivit boken själv, men att han inte hann. Ett sådant påstående skulle jag dock ställa mig högst tveksam till, men jag vet som sagt inte. Det enda jag vet är att alla inte kan bli författare, hur mycket vinnarskalle man än är. Precis som att inte alla kan bli professionella fotbollsspelare. Idag började även ett nytt säkerhetsklassningssystem att gälla. Tidigare gällde skalan A-E, där A är högsta säkerheten och E lägsta. Nu har Kriminalvården ändrat systemet igen, skalan är nu 1-3 där högsta säkerhetsnivån är klass 1 och lägsta klass 3. Detta blir fjärde gången anstaltsklassificeringssystemet ändras under min verkställighet. Först var skala 1-4 (där 1 var högsta), sedan blev det öppen, sluten och sluten med förhöjd säkerhet. Därefter övergick man till skala A-F (där A var högsta), för att efter bara något år ändra till A-E och nu slutligen blir det skala 1-3. Undrar hur mycket pengar som har gått åt till att varje gång utreda ett nytt klassificeringssystem? Inte konstigt att Kriminalvården går back. Detta betyder i alla fall att Tidaholm som tidigare var klass B, den näst högsta, uppgraderas till högsta nivån, klass 1.

141

Måndag den 3 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 För tillfället är det reklam på TV så jag passar på att skriva dagens inlägg. Jag tittar på Filip och Fredriks årskrönika 2011. Jag har alltid tyckt de varit underhållande, framförallt tänker de utanför lådan vilket ofta leder till nyskapande program om man jämför med annan svensk TV-underhållning. Nu tycker jag ju om USA efter mina år där borta och deras program är ofta amerikainspirerade, vilket kanske är ett av skälen att jag gillar dem. Det är faktiskt ganska många i anstalt som tycker de är bra. Kanske skulle de ta och göra ett fängelseprogram av något slag? Fick ett långt brev från Pierre, han bifogade bland annat en ny tidning han hade hittat. Den heter Skriva och riktar sig till alla svenska aspirerande författare, vilket verkar vara ganska många i vårt avlånga land. Många bra artiklar. Pratade med Dick Sundevall idag och fick flera bra kommentarer på Män utan nåd. Han hade bra konstruktiv kritik och det uppskattas att han tar sig tid eftersom jag vet hur upptagen han är. Han var i alla fall nöjd med vårt författande och har åtagit sig att introducera oss och vår debutroman på bokmässan i Örebro den 14 april. En till bit som faller på plats. Dick meddelade även att det nu definitivt det är slut med tidningen Skurk. Det har varit på gång ett tag, men inget har varit slutgiltigt, inte förrän nu. Ägaren har lurat allt och alla. Nästan ingen har fått betalt på väldigt länge och alla har nu övergett skeppet, inklusive mig och Pierre. Dags att lägga det kapitlet bakom oss och gå till nästa projekt vilket är Dick Sundevalls och Peter Isakssons nättidning Magasinet Paragraf, vilket lär bli betydligt bättre och framförallt seriösare ur en ekonomisk synvinkel

142

Måndag den 9 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Snön öser ner utanför fönstret. Vintervädret kom visst slutligen till Tidaholm. Vad har jag gjort idag? Jo, såg första delen av SVT:s filmatisering av Lillemor Östlins självbiografi Hinsehäxan. Det var särskilt roligt eftersom jag känner Lillemor och dessutom fick ett brev från henne idag. Hon är en stark kvinna som har levt ett spännande och minst sagt intressant liv. Trots allt hon har varit med om så skiner levnadsglädjen fram. En konstig sak hände idag. Ett flertal av avdelningens köksbestick (stekspadar, salladsslevar, och dylikt) var slängda i papperskorgen tillsammans med en stekpanna. Allt var diskat och inte smutsigt. Detta har betydelse eftersom om det varit odiskat och legat ett tag kan avdelningsstädaren ibland bli förbannad och slänga vissa saker för att markera för alla intagna att ”nu är det fan dags att ni sköter er”. Men denna gång hade någon alltså gått in i lådorna med rena bestick och tagit ut en del av dem – inte alla – och slängt dessa. En del trodde att det var personal, en del att det var en fånge. Nu kanske de flesta tänker att personal inte skulle göra så. Faktum är dock att stämningen bland personalen inte är bra. De bråkar sinsemellan och detta går ibland ut över oss. Dessutom vet jag att en ur personalen vid ett tidigare tillfälle sagt: ”Ni har för mycket köksutrustning, ni måste faktiskt respektera att det blir jobbigare att visitera.” Sådana kommentarer gör mig misstänksam, men rimligen bör väl inte utrustning som köpts in av Kriminalvården slängas för att någon ur personalen är irriterad. Jag utesluter hursomhelst varken personal eller någon av internerna. Just nu sitter här flera psykiskt sjuka intagna som går på tunga mediciner. Ett par av dem borde egentligen vara på en psykiatrisk klinik, men idag får dessa fångar ingen hjälp. Istället proppas de så fulla med psykofarmaka att de hasar fram likt zombies genom korridorerna. Kanske det är någon av dessa intagna som har slängt köksutrustningen, jag vet inte. Men det kan konstateras att miljön på landets anstalter har blivit allt sämre de senaste åren. 143

Torsdag den 12 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick det kompletta omslaget till boken idag. Det ser riktigt, riktigt bra ut. Ett par mindre förändringar behöver göras, men som helhet är det suveränt. Iögonfallande och kriminalromansaktigt, ett omslag som passar boken. En liten bit av framtidens kriminalromansscen kommer att tillhöra mig och Pierre. Sände iväg en ansökan om pengar från en fond. Jag måste ju själv finansiera mina studier och böcker samt annat material är dyrt. Kriminalvården ger ingen ekonomisk hjälp när det gäller högskolestudier. Och eftersom jag inte kan söka studiebidrag så skriver jag till olika fonder och söker pengar. Får se hur det går.

144

Fredag den 13 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En fredag som vilken annan, telefonsamtal med pappa. Min och pappas relation har blivit allt starkare genom åren. Vi har kommit varandra närmare under min tid i fängelse. Hans stöd har varit konstant och för mig ovärderligt. Pratade även med min gode vän Basse och fixade med några skrivelser. Sorterade igenom veckans post och skrev in ärenden i min filofax. Tyvärr tränade jag inte eftersom släppet till träningshallen blev försenat med en tjugo minuter och då tyckte jag inte det var lönt att gå dit. Anledningen till förseningen var att en intagen på D-paviljongen hämtades till isoleringsavdelningen. Vet inte varför och bryr mig inte, jag sköter mitt utan att vara för nyfiken. Dessutom händer sånt med jämna mellanrum. Livet i anstalt kan för en utomstående ibland te sig tufft. Alla interna regler som måste följas, en hierarkisk ordning där de som befinner sig högst upp ofta styr med järnhand. Allt är underförstått och när bråk blossar upp avgörs det ganska fort, oftast genom en hetsig diskussion och ibland genom slagsmål. Ibland leder det till mord. Men detta är min och många andras verklighet.

145

Lördag den 14 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pratade med syrran och hon hade varit på en ny läkarundersökning eftersom bebisen är ganska stor. Läkaren räknar med en födelsevikt över fyra kilo, de ville därför hålla en extra koll så att hon inte går över tiden. Men den största nyheten var att de nu vet könet. Det blir en pojke. Jag kommer att bli gudfar till en pojke. Min egen systerson. Han kommer att heta Richard som ett av mellannamnen. Det är fantastiskt, otroligt och alla andra superlativ som man kan komma på. Fick även ett e-post uppläst idag från tidningen Café. De ställde några frågor till en artikel som de tänkte skriva om min och Pierres bok. Riktigt coolt att media kontaktar oss spontant på detta sätt. Snart kommer vår bok leva ett eget liv och all marknadsföring kommer då av sig själv. Nu börjar filmen Baksmällan 2. Flera säger att den inte är bra, men jag vill ändå ägna ett par timmar åt lätt underhållning.

146

Söndag den 15 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En kille ska flytta till en annan anstalt imorgon och några av de andra grabbarna ville ge honom ett typiskt muckavsked. När någon friges för första gången är det nämligen tradition att man slänger in honom i duschen med kläderna på eller dylikt. Nu skulle denna killen inte mucka utan flytta, men ändå bestämde sig några av grabbarna för att slå hål på ett antal burkar med raklödder och slänga in i hans cell. Nu missade de och ett par av burkarna hamnade i korridoren, så både korridoren och cellen var fulla av raklödder. Men den intagne tog det med gott mod. Det var trots allt bara ett grabbigt skämt fångar emellan.

147

Måndag den 16 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Ännu en intagen frigavs idag. Minst ett par i månaden friges från min avdelning. Det är frustrerande och irriterande att hela tiden se hur andra återfår friheten medan jag sitter där jag sitter. Inte för att jag missunnar dem att släppas, men jag som har lång tid kvar ska inte behöva se andra komma och gå i den omfattning som nu sker. Det är psykiskt påfrestande att jag själv inte kommer få chansen på många år. Flera andra långtidsdömda här på avdelningen håller med och känner likadant. Dessutom blir stämningen mycket sämre när inte alla har lång tid kvar. Jag brukar väga mig varje måndagsmorgon för att hålla koll på min vikt, men idag hade vågen gått sönder. Nej, det var inte mitt fel, den var sönder innan jag ställde mig på den. Bad personalen fixa en ny. Får se hur det går, ibland kan saker ta orimligt lång tid.

148

Tisdag den 17 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Jag läser för tillfället Veronica von Schencks debutdeckare Änglalik. Ännu en bra kriminalroman. Det är glädjande att jag fortfarande hittar guldkorn bland det ofta undermåliga sortimentet av kriminallitteratur. Precis som med Sofie Sarenbrant så har Veronica von Schenck en annorlunda vinkel på sitt skrivande. Känns fräscht. Har förvisso bara kommit till sida 27, men är än så länge positivt överraskad. Syrran uppdaterade min och Pierres hemsida. Jag är väldigt tacksam för att hon tar sig tid att hjälpa mig trots att hon snart ska föda en son. Hon har alltid varit där för mig i hela mitt liv, till och med när jag inte har förtjänat det. Min syster personifierar hur viktigt det är att en familj håller ihop. Fick även första halvan av Män utan nåd utskriven från förlaget, nu är det dags för absolut sista korrekturläsningen (fast det har jag sagt förr). Larmet gick i samband med inlåsningen, vilket innebar att de av oss som ännu inte hunnit bli inlåsta för kvällen fick stanna ute på avdelningen ytterligare tjugo minuter. Fascinerande hur glada vissa av mina medintagna blev. Personligen brydde jag mig inte särskilt, jag sitter ändå på rummet och arbetar. Vad det var som hade hänt vet jag inte, det var på en annan avdelning. Får kanske reda på det imorgon.

149

Onsdag den 18 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Larmet igår var inte falskt. Ett par intagna hade börjat slåss vid inlåsning på en annan avdelning. Troligen var det minst en av dem som ville bort från avdelningen, annars startar man inte ett slagsmål vid inlåsning framför personal. För att slippa begära självisolering händer det att fångar startar slagsmål framför personal, då hamnar de på isoleringsavdelningen utan att behöva ”skämmas” för att ha begärt sig dit själva. Det kanske låter konstigt för en ute i det fria, men att begära självisolering anses fegt och kan tolkas som ett erkännande om att man har brutit mot de oskrivna lagarna. Välkommen till fängelselogiken. Jag stod och pratade med en rysk intagen och han sa en väldigt intressant sak på ett väldigt artikulerat sätt, trots att hans svenska kanske inte är den bästa. Han hade tidigare suttit i ett ryskt fängelse och tyckte att det på ett sätt var bättre där. I ryska anstalter kunde man nämligen få stryk av vakterna, men sedan var det slut och såren läkte. Hade man pengar kunde man få det materiellt sett lika bra som i Sverige, till och med bättre. Han berättade att man för 100 dollar i månaden kan leva som en kung. I Sverige får man å andra sidan en relativt god materiell standard, men torteras konstant psykiskt. Här kan personal exempelvis hota med att ta bort ens besök om man inte följer reglerna. Sådant förekom enligt denna fånge överhuvudtaget inte i Ryssland, där får man lite stryk och sedan är det inte mer med det. I Sverige kan man inte köpa sig något extra, oavsett hur mycket pengar man har. I Sverige är man inlåst minst halva dygnet i en liten cell, medan man i Ryssland är inlåst på avdelningen. Jag fastnade verkligen för hans beskrivning av hur man i Ryssland kunde straffas fysiskt, medan alla bestraffningar i Sverige var psykiska. Sverige var enligt hans mening ett värre land än Ryssland eftersom psykiska sår inte läker lika lätt som fysiska. Även om han har en viss poäng, så håller jag knappast med om allt. 150

Fick även riktigt goda nyheter. Jag fick brev från Pierre där det skrevs en del praktiska saker kring kommande artiklar samt boklanseringen. Nu har totalt 700 exemplar av vår debut beställts av bokhandeln. Men detta var inte ens de riktigt goda nyheterna, utan Pierre berättade att han ska bli pappa och skrev att jag då blir farbror. Han fru föder i augusti. Helt otroligt och fantastiskt, min syster föder en son, en av mina absolut bästa vänner – mer än en vän, Pierre är min bror (därav att jag blir farbror) – ska också få barn. 2012 kommer att bli ett helt enastående år.

151

Torsdag den 19 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick ett meddelande från förlaget idag, tidningen Skriva vill ha en intervju med oss som debuterande författare. Ska söka telefontillstånd och ringa dem imorgon och se om de vill köra intervjun över telefon eller komma på besök. Bra att allt fler journalister kontaktar oss och skapar gratis reklam. Det kom även ett paket från förlaget med sista halvan av manuset. Ska läsa igenom allt nu under helgen, sedan är allt klart för att gå till tryck. Inom en månad har jag alltså vår bok i handen. Går knappast att beskriva hur mycket jag ser framemot det.

152

Fredag den 20 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Denna dag kommer att gå till historien som en av de bästa i mitt liv. Jag börjar med den största och bästa nyheten. I dag, den 20 januari 2012 klockan 10:31, blev jag stolt morbror och även gudfar till en bebis på 4015 g som är 52,5 cm lång. Syrran födde med akut kejsarsnitt. Jag pratade med henne och hon mår under omständigheterna bra, men kommer att kvarstanna på sjukhuset i några dagar. En ny generation har kommit till världen. En strålande glädje omsluter mig och påminner mig om vad som verkligen är viktigt i livet. Allt annat bleknar i jämförelse. En annan stor nyhet är att jag hade ett långt samtal med mitt och Pierres förlag. Vi diskuterade de sista ändringarna i manuset. Men sedan kom vi även in på en diskussion om framtiden och jag förklarade att vi är väldigt lojala av oss. Lindelöws gav oss chansen och vi ser ingen anledning att byta förlag efter vår debut. Vårt förlag har nämligen haft en hel del blivande storsäljare hos sig som fick sin chans där, innan de gick vidare till större förlag. Men jag och Pierre tänker inte så. Även om vi skulle erbjudas en miljon av Bonniers eller Norstedts så skulle vi tacka nej och stanna kvar där vi är. Vi värdesätter ett fungerande arbete och lojalitet mer än pengar. När vår förläggare förstod detta blev han naturligtvis glad och kunde tänka mer på en långsiktig planering. Då kom vi in på framtida utgivning och jag berättade att vi hade två bokmanus färdiga, som inte hör till den serie vi nu påbörjat, och att vi dessutom redan har påbörjat skrivandet av uppföljaren till Män utan nåd. Förlaget bad oss skicka in dessa så att vi kunde skriva kontrakt på nästa bok. Ingen av dessa är direkta uppföljare till vår debut, utan det blir en fristående berättelse som är början på en annan serie. Jag ansökte om och fick beviljat ett samtal via tjänstetelefonen i vaktrummet och kunde då prata med chefredaktören för tidningen 153

Skriva. Vi kom fram till att han ska träffa Pierre för en intervju under nästa permission och sedan tar vi uppföljningsfrågor med mig via telefon. Allt går framåt och livet känns just nu väldigt, väldigt bra.

154

Söndag den 22 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Låg och drog mig i sängen morse, orkade inte lämna täckets varma värld. Gick och la mig vid 22-tiden igår kväll och steg inte upp förrän tolv timmar senare. När den initiala glädjeyran över min nyfödda gudson, Pierre och hans frus graviditet samt ett potentiellt nytt förlagskontrakt hade lagt sig, var det andra känslor som kom till ytan. Min ensamhet blir allt mer påtaglig desto mer livet går vidare för alla andra. Trots allt positivt i mitt liv är jag väldigt ensam där jag sitter. Än har jag ett icke tidsbestämt straff, jag har ingen aning om när jag kan blir fri, alla eventuella antaganden om hur många år jag har kvar är inget annat än gissningar. Att inte kunna räkna ner tiden utan bara räkna åren som går är tungt. Faktum kvarstår, jag sitter inlåst på en anstalt av högsta säkerhetsklassen och sedan Pierre åkte så har vardagen blivit ensammare. Livstidsstraffet tynger ner mig och lägger en skugga över händelser som egentligen innebär ren och skär glädje. Min egen dödlighet tränger på, mitt liv tickar sakta men säkert vidare och jag har fortfarande ingen kärlek i mitt liv. Min egen framtidsplan om att gifta mig och få barn är som en avlägsen, nästan ouppnåelig dröm. Samtidigt är jag väldigt glad för släktingars och vänners livsutvecklingar. Naturligtvis hade jag aldrig velat att livet skulle stanna av för alla andra bara för att jag klantar till min egen tillvaro och hamnar i fängelse. Fast det tar ju inte bort min längtan efter fru, barn och en framtid där jag inte är tvingad att leva mitt liv tillsammans med 31 andra fängelsedömda män. Fick ytterligare en idé gällande framtida publiceringar. Vanligen finns det två huvudsakliga utgivningsperioder nämligen våren och hösten. Men organisationen Svensk bokhandel ger även ut en bokkatalog för sommarmånaderna, även om utgivningarna under den perioden är betydligt mindre. Men inför nästa år funderade jag på om denna dagbok som jag nu skriver i inte skulle kunna publiceras till sommaren 2013. Vid det laget har jag och Pierre två böcker utgivna och 155

jag bör anses tillräckligt känd för att mina dagliga anteckningar ska vara intressanta. Dessutom finns nog ett allmänintresse just för att det handlar om livet för en livstidsdömd i anstalt. Jag ska ta och prata med Pierre om detta för att se om han tycker det är okej att jag ger ut en bok själv. Denna bok är ju lättredigerad på ett sätt som en vanlig roman inte är.

156

Måndag den 23 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick se min lilla gudson på bild för första gången. Overkligt. Han ser otroligt söt ut och fadern utstrålar stolthet. Syrran är trött efter förlossningen, men trots detta skiner hon på fotona – en nybliven mamma. Min lillasyster är en mamma, wow! Ett nytt kapitel i allas våra liv har nu inletts. De första orden har präntats ner i och med min systersons födelse och snart kommer en allt ljusare framtid att skina på mig och alla jag älskar. Läste färdigt Veronica von Schencks bok Änglalik idag och trots att det var en så kallad police-procedural-deckare (man följer polisens arbete), så skilde den sig från andra polisutredningsbaserade kriminalromaner, den var betydligt bättre. Hon målade upp intressanta karaktärer som föreföll betydligt mer sympatiska och mänskliga än vad som brukar vara fallet i denna typ av romaner, även om storyn var ganska standard – en seriemördare som jagas av polisen. Skulle väga mig imorse, men någon ny våg hade inte kommit än. Personalen hade inte hört något trots att det gått en vecka sedan jag påpekade att den gamla var trasig – att en sådan enkel sak ska ta sådan tid. En vakt ringde och kollade med den ansvarige, men fick till svar att ingen våg fanns att tillgå för tillfället. De skulle kolla igen om ett par dagar.

157

Fredag den 27 januari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En ganska givande dag. Pratade med pappa som jag alltid gör på fredagar. Det är ett trevligt avbrott och något jag ser framemot varje vecka. För mig är det viktigt att ha en bra relation till mina föräldrar. De har trots allt satt mig till världen, uppfostrat mig och framförallt alltid backat upp mig i mina mörkaste stunder. Därför vill jag vara där för dem. Aldrig att de ska få hamna på ett ålderdomshem. Antingen bor de med mig eller så ordnar jag privathjälp om och när det behövs, något syrran håller med om. Jag tycker mycket bättre om det österländska sättet att se på familjen där man tar hand om sina egna. All uppdagad vanvård och alla dödsfall på många av landets ålderdomshem, speciellt på de som drivs av företaget Carema, får mig att rysa. Profithungern från den privata sektorn har lett till en helt oacceptabel äldrevård. Hade även ett samtal med min vän, journalisten Peter Isaksson, det är han som tillsammans med Dick Sundevall och Nina Silventoinen, drar igång ett nytt rättsmagasin på nätet. Nästa vecka ska jag och Pierre komma in i det hela mer och kolla in logotyper med mera. Det är verkligen schysst att vi vår vara med från start. Den 1 mars är det tänkt att sidan drar igång officiellt.

158

Tisdag den 31 januari 2012

Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick ett helt underbart foto från syrran av min lilla gudson. På bilden är han tre dagar gammal och har precis somnat efter att ha ätit sig mätt. Han ser belåten och avslappnad ut. Läste Carolina Gynnings skönlitterära debutroman Laura men slutade efter sjätte kapitlet. Det var förnedringssex, våldtäkter och tjejer som utnyttjades av sviniga män. Om en kille skrivit det hade säkerligen ett ramaskri följt, dessutom tror jag aldrig ett förlag hade publicerat boken ifråga om det var en manlig författare. Knappt att någon annan än just Carolina Gynning hade fått den typen av text publicerad. Nu har jag som sagt inte läst hela boken och den kanske blir bättre, men jag klarar inte av att läsa om hur illa tjejerna i boken behandlas – inte utan att jag blir fysiskt illamående. Det är kanske i och för sig ett bra betyg att jag som läsare påverkas, men jag vill hursomhelst inte läsa mer. Pratade med Peter Isaksson om projektet med den nya tidningen. Det börjar närma sig och jag skulle skicka in alla artiklar som jag och Pierre har färdiga. På tal om Pierre så fick jag ett långt, långt brev från honom idag. Saker och ting verkar lösa sig med hans utslussning, förhoppningsvis är han ute inom en månad, vilket ger honom cirka sex veckor att marknadsföra Män utan nåd. Det mesta ser ljust ut, även om jag personligen fortfarande inte är på topp.

159

Onsdag den 1 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Började dagen med att prata med syrran. Hon har kommit in i mammarollen och funnit en bra rytm då det gäller att ge den lille mat. Hennes sambo hjälper till så mycket han bara kan och syrran ser med tillförsikt på framtiden. Stärkt av samtalet kom jag igång och började ta mig ur den period av nedstämdhet som har präglat min tillvaro de senaste dagarna. Hade ett telefonmöte med förlaget för att diskutera ett par frågor. Framförallt gällde det att göra en ljudbok av Män utan nåd. Det ljudboksförlag som Lindelöws brukar samarbeta med undrade om citaten vi använder från offentliga dokument är verkliga. De tänkte främst på att vi skriver hur Thomas Bodström och Beatrice Ask har avslagit flera nådeansökningar och därigenom indirekt skickat en man till döden i sitt hemland Iran. Jag kopierade alla dokument och skickade till förlaget så att de kan se att allt vi citerar är sant och kommer från offentliga dokument. Hade varit roligt om det även blir en ljudbok, men vi får se hur det går. På radions spelas just nu Journeys låt Don’t Stop Believin, en fantastisk låt om att allt är möjligt så länge man inte förlorar hoppet.

160

Fredag den 3 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 I natt vaknade jag av att något ”geni” i en av cellerna bredvid spelade en rysk låt klockan halvett på natten. Hur tänker man när man sätter stereon på högsta volym och väcker halva avdelningen? Ibland är folk respektlösa. Jag bet mig själv i tungan och konfronterade inte den jag trodde det var. Tidigare har jag skällt ut dylika idioter, men jag orkar inte längre. Istället stoppar jag i öronpropparna om jag störs på natten. Men händer det igen så kan jag nog inte hålla mig. Det är riktigt kallt just nu. Det kittlar i halsen, börjar nog bli förkyld. Jag ska sova ut ordentligt inatt och ge kroppen möjlighet att slåss mot viruset. Den kyliga vintern kom sent men nu har snön och kölden anlänt. Som kallast var det natten till idag -42,7 grader, det var i byn Kvikkjokk i mellersta Lapplandsfjällen. Här i Tidaholm var det cirka -15 grader i morse. Har fått den gamla sommarplågan Hej, hej Monika på hjärnan. Tror gruppen som spelade in den hette Nick and the Family. En av de vikarierande vakterna heter nämligen Monika och hon uppskattar det inte särskilt mycket när man påminner henne om den gamla slagdängan. Nynnar på låten varje gång jag ser henne. Hon verkar inte särskilt road.

161

Lördag den 4 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 I natt spelade samma intern hög musik strax innan midnatt, men nu blev flera andra intagna riktigt förbannade. Ett par intagna skrek på honom under natten och till slut skruvade han ner volymen. I morse när vi gick upp var flera av medfångarna riktigt förbannade och ville slå honom, men jag och ett par andra lugnade dem och så gick en annan rysktalande kille in och förklarade att det efter 22:00 ska vara tyst. Hoppas han inser att det måste bli ändring, om han spelar högt igen sent på natten lär det inte bli roligt för honom. Ringde Joakim för att betala några fler räkningar och kolla min e-post. Förlaget hade skrivit att litteratur-TV-programmet Babel var intresserade av att jag eller Pierre skulle delta. Det måste naturligtvis bli Pierre eftersom han har permissioner och troligen är på utslussning när det spelas in. Detta erbjudande är helt fantastiskt. Babel är det största och mest populära TV-programmet då det gäller litteratur. Vanligtvis är det bara etablerade författare som Leif GW Persson, Jan Guillou, Susanna Alakoski och dylika personer som är gäster. Att de är intresserade av oss är obeskrivbart häftigt. Inte ens i mina och Pierres mest vidlyftiga marknadsföringsplaner, där vi verkligen är nytänkande, vågade vi tro på ett deltagande i Babel. Det känns som om att detta kan bli hur stort som helst.

162

Söndag den 5 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Sov ut idag så att den begynnande förkylningen inte skulle får fäste. Satte på TV:n vid tiotiden och orkade inte stiga upp förrän vid elva. Den intagne som spelade hög musik sent på natten har i alla fall slutat efter att ha fått sig en rejäl tillsägelse. Ofta undrar jag hur folk är funtade. Trettiotvå man fördelat på två avdelningar i en paviljong ska samsas. Då finns det inte mycket utrymme för egoistiskt beteende. Alla måste tänka efter lite extra så att man inte trampar varandra på tårna. För konsekvenserna härinne blir ofta värre än om man exempelvis beter sig egoistiskt i en studentkorridor. Men inte alla verkar kunna tänka klart och det är väl rätt så ofta ett av skälen till att de dömts till fängelse i första taget – dålig impulskontroll.

163

Tisdag den 7 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Jag är riktigt mätt just nu. Var ute på min första bevakade normalpermission idag och ägnade en stor del av tiden till att äta (hm, märker att jag ofta skriver om mat i min dagbok). Först käkade jag en hamburgare och tog foto av detta, eftersom en medfånge jag brukar skämta med har gått omkring och tjatat om hur han vill ha en riktig hamburgare. Sedan handlade jag en del saker, en leksak till min gudson, ett par mamma-böcker åt syrran och annat smått och gott. Därefter åt jag kinesisk mat, för att sedan äta sushi och slutligen fika med en budapestbakelse och en semla. Tog även en del andra foton. På min förra och sista lufthålspermission köpte jag en digitalkamera att använda vid mina permissioner. Eftersom man kan få framkallning direkt från minneskortet så brukar jag gå till en fotoaffär mot slutet av permissionen, vilket jag även gjorde idag. Sen gick jag till posten och skickade alla presenter till syrran och mamma. Sände även ett vykort och foton till pappa. Allt som allt en trevlig dag. Men det viktigaste är att jag nu påbörjat normalpermissioner, ett svagt ljus börjar urskönjas i slutet av en lång, lång tunnel. Sista utskriften av manuset kom från förlaget idag. Ska sätta mig och läsa så mycket jag hinner. Nu handlar det bara om en absolut sista snabbläsning, där jag koncentrerar mig på vissa specifika saker där jag vet att ändringar har skett. Trodde aldrig att det skulle bli så här många genomläsningar, varje gång tror jag är den sista, hoppas att det verkligen är det denna gång. Fick två fantastiska fotografier av min gudson. Syrran hade, hennes vana trogen, skapat två vykort av foton på honom. På ena ligger han sovande på magen efter att precis ha ätit sig mätt. På det andra håller min mamma honom i famnen och han tittar storögt på sin mormor – otroligt sött och obeskrivligt älskvärt. Min högsta önskan just nu är att få åka och hälsa på min familj, men det är omöjligt. Jag vet 164

att det händer mycket positivt för mig här inne med mitt skrivande. Men alla viktiga vardagliga saker, som att hälsa på min syster som precis har fött barn, är ogenomförbara. Så fotografierna är just nu min viktigaste länk till de jag älskar mest.

165

Onsdag den 8 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Jag var uppe i kyrkan idag eftersom besöksgruppen var där. Detta är frivilliga människor som kommer utifrån och besöker oss intagna i kyrklokalen. Det hålls en kort gudstjänst efter vilken man fikar och pratar. Även om jag inte är särskilt religiös av mig brukar jag gå dit ibland, att träffa andra personer är alltid ett välkommet avbrott. Dessa är de enda personer förutom personal, intagna och personliga besökare, som vi kan träffa. Det är dessutom schysst att de ger oss av sin tid, att sitta och prata över en kopp kaffe om väder och vind är uppskattat. Vill rikta ett stort tack till alla i besöksgruppen – ni vet vilka ni är.

166

Fredag den 10 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pratade med mamma, pappa, syrran, och redaktionschefen för Magasinet Paragraf Peter Isaksson. Dagen var alltså fylld med telefonsamtal. Allt detta telefonerande kostar en del. Vi måste köpa telefonkort i kiosken som bara kan användas i Kriminalvårdens INTIK-system, och det är dyrare än på utsidan. Ett 20-kort – som kostar 20 kronor – räcker i en knapp timme. Så efter alla år i fängelse är det min gissning att Kriminalvården har tjänat en rejäl hacka på mitt telefonerande. Pierre hade sin första intervju på egen hand. Fick ett e-post från honom uppläst där jag uppdaterades. Det var med tidningen Skriva och han berättade att det gick riktigt bra. Journalisten han träffade var sympatisk och genuint intresserad. Artikeln kommer i juli-/augustinumret. Blir precis lagom, boken är nyligen publicerad och intervjun kommer att vara högaktuell. Det var en bra mjukstart för Pierre att träffa media. Med lite tur så kommer snart ett riktigt eldprov, ett TV-framträdande i Babel. Hjälpte även en intagen med att skriva en JO-anmälan gällande att personal de senaste månaderna låst upp våra celler på morgon upp till tio minuter för sent. Det kanske inte låter som särskilt mycket, men man måste tänka på att vi fångar går till arbetet 08:30. Om cellerna öppnas först 08:10 innebär det att hela avdelningen – 32 man – bara har 20 minuter på sig att gå på toaletten, göra frukost, bädda sängen och i övrigt komma i ordning. Och tänk då även på att det bara finns 8 toaletter och 2 spisar. Det är alltså svårt för alla att hinna bli klara. Det enda vi begär är att de öppnar klockan 08:00, inte flera minuter senare. Personalen menar att deras officiella arbetstid börjar först klockan 08:00 och att även om de nästan alltid är på plats redan 5-10 minuter innan, så får de inte börja jobba förrän prick 08:00. En ur personalen är speciellt nitisk och hindrar sina kollegor att börja jobba tidigare trots att de vill. Denna övernitiske 167

vakt hänvisar till facket och att all personal måste hålla ihop. Just nu är det sandlådenivå bland en del av personalen. Bland de vakter som jobbar här på E-paviljongen råder osämja, vilket tyvärr skiner igenom i deras yrkesutövning. De mår inte bra och det märks tydligt. Detta beror framförallt på att flera nyligen har tvångsplacerats här på E-paviljongen och några klagar dagligen över detta, gnället irriterar i sin tur de som vill vara här. Ibland har jag kommit in i vaktkuren och där står då två vakter och skriker på varandra. De ser mig men bryr sig inte – istället fortsätter de att bråka. Hela situationen blir alltmer ohållbar och jag förstår inte hur det kan vara så svårt att bete sig någorlunda professionellt. Den enda av dem som är tvångsplacerad här och som beter sig någorlunda professionellt är Ola Sandén, han köper läget i alla fall.

168

Lördag den 11 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Efter en del korrespondens med Pierre har vi nu gått igenom allt det senaste inför boklanseringen, artiklar och annat som ska ske i samband med lanseringen av Magasinet Paragraf. Vi bestämde bland annat att jag inte ska söka permission för att komma på boksläppet i Örebro den 14 april. Anledningen är att min närvaro riskerar att flytta fokus från vår bok till mig och mitt brott, samt de vakter som kommer att följa med – dessutom är chansen liten att en permission beviljas överhuvudtaget. Det kan hursomhelst bli väldigt fel och vi vill att vårt författande ska stå i centrum. Det är ganska omständligt att ha kontakt genom att personer på utsidan agerar ombud och läser, skriver och skickar e-post åt oss när vi talas vid i telefon, men det är enda alternativet eftersom jag av ospecificerade säkerhetsskäl inte får ringa till Pierre eller skicka e-post via anstalten. Den av vakterna som är min kontaktperson, Joakim Johansson, berättade idag att han gick i samma skola som tennisspelaren Robin Söderling. Kriminalvårdaren beskrev honom som en ”dryg jävel utan vänner”. Min kontaktperson har dessutom själv spelat tennis och mötte faktiskt Robin Söderling i Kalle Anka Cup, men det gick visst åt helvete. Han tog inte en enda poäng. Har ingen aning om varför detta kom på tal, men tänkte det var tillräckligt intressant kuriosa för att platsa i min dagbok.

169

Måndag den 13 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Slöfocken inom mig har fått ett fast grepp. Har tittat på TV, men i övrigt inte gjort någonting alls. Stirrat på skärmen och lyssnat till ljudet av fläkten från datorn. Mår faktiskt fysiskt dåligt över att jag inte fått något gjort. Det är inte alls bra. Vet inte riktigt vad det är med mig, men jag är trött på allt. Blir irriterad för minsta lilla och känner att det är bäst att jag håller mig på mitt rum så att jag inte blir arg på någon i onödan. Konstigt, har suttit snart 12 ½ år i fängelse – på anstalter med mycket hög säkerhet – ändå är det först på senare tid jag upplever stress från själva straffet. Min psykolog säger att det har att göra med att jag kommit till många insikter och förändrats samt att jag låter känslorna komma fram. Tidigare stängde jag av och lät inga känslor komma till ytan. Skyddade helt enkelt mig själv. Det var på ett sätt mycket lättare, för när känslorna får utrymme blir vardagen mycket tyngre. Fyller 36 år i april och mycket saknas i mitt liv. Trots att jag egentligen bör skatta mig lycklig med alla framgångar blir det stundom jobbigt att möta dagen. I morse ville jag bara ligga och sova, men visste hur mycket arbete som väntade. Steg därför upp, bäddade min säng och satte mig i min stol vid skrivbordet. Längre än så kom jag inte. Kunde inte uppamma tillräckligt med ork för att sätta igång.

170

Tisdag den 14 februari 2012

Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick iväg sista korrekturläsningen, nu är det i alla fall klart. En sista ändring på omslaget och sedan är allt färdigt för tryck. Fick ett meddelande från förlaget där en journalist ville ha en intervju, det var visst till mässtidningen som hör till Örebro bokmässa. Det flyter alltså på. I mitt nedstämda tillstånd är en flykt in i böckernas värld välkommet. Läste ut bok nummer två i den thrillertrilogi som Anders de la Motte skrivit, Buzz hette denna del. Precis som med första boken, Geim, så var den spännande från första sidan. Faktiskt tyckte jag denna var bättre än den förra. Ser verkligen framemot sista och avslutande delen. Konstigt att den inte har fått större genomslag, dess originalitet och höga spänningsfaktor borde ha skapat ett större intresse än vad den gjort. Nu menar jag inte att böckerna är helt okända, Geim vann Deckarakademins pris Årets debutant. Men med tanke på hur bra dessa böcker är så förtjänar de betydligt mer medialt utrymme än många andra kriminalromaner. Men så är det ibland, en överlägset bra bok tränger inte alltid igenom mediebruset. Hoppas vår bok gör det.

171

Fredag den 17 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Genomförde intervjun med den som håller på och skriver artiklar till mässtidning för bokmässan. Verkade vara en trevlig och sympatisk kille. Fick också en intervjuförfrågan från Kvällsposten/Expressen. Ska ställa upp eftersom det är bra reklam för boken, men jag kommer att planera intervjun noggrant. Vet inte vem journalisten är och även om det låter fördomsfullt så är kvällstidningarnas inriktning ofta överdriven och de vrider gärna på citaten. Inte alltid naturligtvis, men det har ändå hänt ett antal gång under årens lopp. Trots allt är jag glad över att inledningen på min och Pierres författarkarriär lyckas tränga sig igenom mediebruset. Min cellgranne som det har varit jidder med om ett par saker kom och snackade med mig idag och bad om ursäkt. Det är bra och jag tycker det är stort när folk kan erkänna att de haft fel, alldeles för få personer klarar av att göra det.

172

Lördag den 18 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Tittade på Whitney Houstons begravning som sändes live i TV. Varade i flera timmar och jag zappade in då och då. En stjärnspäckad tillställning, med bland andra Oprah Winfrey och Stevie Wonder. Jag har alltid älskat hennes musik, och klassikern I Will Always Love You är en av mina topp 10 favoritlåtar. En otrolig sångerska har gått ur tiden, men jag måste hålla med en del av artiklarna och krönikorna jag läst i olika tidningar. Whitney ansågs de senaste åren vara en pundare som gått ner sig och som aldrig skulle uppnå sin storhetstid igen, men när hon dog upphöjdes hon till ikonstatus. Naturligtvis ska man inte strö salt i såren, men det känns motsägelsefullt att en person från en dag till en annan får en sådan statusförändring. Jag kollade även in deltävling tre av Melodifestivalen. Mitt intresse för denna årliga mastodontföreställning har skiftat med åren. Ibland följde jag varje deltävling slaviskt, men på senare år har intresset falnat. Idag skulle Björn Ranelid delta i en duett med sångerskan Sara Li. Han är överpretentiös i allt han företar sig och skryter konstant (även om han själv inte anser det vara skryt). Skulle Björn Ranelid hamna i fängelse och tvingas genomgå rättspsykiatriska bedömningar, skulle han med stor sannolikhet bedömas lida av en narcissistisk personlighetsstörning och troligen anses vara i behov av hög säkerhet och en hårdare grad av kontroll än den genomsnittliga internen. Men för att återgå till hans deltagande i Melodifestivalen så har det varit väldigt omskrivet och han är tveklöst den av årets deltagare som har fått mest medial uppmärksamhet. Jag kan dock konstatera att Jan Guillou hade rätt när han tidigt kommenterade Ranelids deltagande genom att säga att han blir en driftkucku. Låten Mirakel var i sig ganska bra, men hans deltagande bestod av att rakt upp och ner läsa upp en samling svulstiga meningar om kärleken under låten. Det absolut värsta är att han på något sätt 173

blev röstad direkt till finalen. Jag förstår inte det. Visst, de delar som sjöngs av Sara Li var härligt att lyssna på, men helhetsintrycket förstördes totalt av Ranelids prat.

174

Söndag den 19 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Det var premiär för TV-programmet Big Brother. Vet inte riktigt varför jag tittade på det. Riktig skräpunderhållning, men ändå fascinerande. Kanske är det för att de också är inspärrade som gör det intressant för mig? Förra säsongen var det flera som bröt ihop av att vara inlåsta och övervakade tillsammans med en massa människor de inte känner. Det är den perfekta beskrivningen av min situation. De som bryter ihop av att vara inlåsta i Big Brother – där dagarna är fyllda av tävlingar, lekar och spritorgier – skulle inte klara sig en vecka i fängelsets hårda miljö. Fick reda på att det är problem med Pierres utslussning. Igen. Helt plötsligt beslutar Kriminalvården att de ska säga upp avtalet med det familjehem som Pierre planerat att åka till i snart ett år. Detta besked kommer först nu när planen var att han skulle vara ute om mindre än en månad. Detta beslut förstör en hel del av vår planering, hoppas det löser sig.

175

Måndag den 20 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En månad har passerat sedan vågen på avdelningen gick sönder. Hittills har det inte kommit någon ny, trots att jag har tjatat om en. Det har varit flera ursäkter om att den är beställd, men inte har kommit än, med mera. Idag sa dock personalen att det inte var säkert att en våg längre skulle ingå i den utrustning som vi ska ha tillgång till. De nämnde något om besparingstider. Helt ofattbart, det var en vanlig våg som kostar ett par hundra kronor att köpa. Om det är på detta sätt som Kriminalvården tänker minska sitt underskott på flera hundra miljoner så lär de aldrig hamna på plus igen. Nu ska i alla fall innehavslistan, alltså vilken utrustning som ska ingå på respektive avdelningen, diskuteras av ledningsgruppen. Problemet är att jag vet att utrustningslistan redan har diskuterats i flera månader utan att ett slutligt beslut har fattats. En våg borde rimligen ur ett hälsoperspektiv anses viktig. Att hålla koll på sin vikt när man rör sig så begränsat som vi gör i fängelse, borde vara en självklarhet. Jag ser inga större förhoppningar om att få tillgång till en våg på avdelningen inom den närmaste framtiden. Välkommen till den byråkratiska Kriminalvården. Pratade med journalisten från Kvällsposten/Expressen. Det var visst någon av redaktörerna som ville ha ett porträtt eller liknande av mig och min tid i fängelse. De tyckte det var aktuellt med tanke på boksläppet. Journalisten var helt ärlig och öppen med att en del av intervjun kommer bli kring det jag är dömd för, men att man också kommer att skriva om min tid i anstalt, mina studier och författandet. Även om Pierre naturligtvis kommer att nämnas, skulle artikeln i övrigt vara centrerad kring mig och min verkställighet och allt som har lett fram till Män utan nåd. Det verkar bli en stor artikel. Vissa saker blir mina medfångar lite väl glada över. Intagne Joakim Söder hade sett Big Brother igår kväll – det hade i och för sig de 176

flesta andra också – men han sitter och diskuterar de transsexuella som är med och är allmänt uppspelt. Sedan fäller han kommentaren: ”Det är skönt att Big Brother är igång igen så att man har något att prata om.” Mitt eget intresse för ekonomi, politik och litteratur går alltså inte alltid hem, inte för att det är mina enda intressen, men personligen föredrar jag att diskutera nästan vad som helst förutom vad som hände på Big Brother igår kväll.

177

Tisdag den 21 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Ett riktigt bra styrketräningspass idag, jag kommer att sova gott ikväll. Korrekturläste en uppsats åt en vän och gav mina kommentarer innan den skulle lämnas in till examinatorn. Jag har ju en del högskolepoäng så det händer med jämna mellanrum att någon ber mig ge förslag och kommentera ett akademiskt arbete. Fick ett brev från min och Pierres förläggare. Han har börjat läsa de två andra böckerna vi har färdiga och hans kommentar så här långt var: ”Gillar vad jag läser. Spännande.” Jag ser framemot att skriva kontrakt för nästa bok. Pratade även med Magnus Hörnqvist som är docent vid kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. Han ger mig råd och stöd gällande mina studier. Fick reda på att han förlängt sin pappaledighet från jul till den förste april. Tanken är att jag ska vara gästföreläsare på en kurs. Hittills har jag fått avstå eftersom jag inte har haft regelbundna permissioner, men nu kanske det snart kan bli aktuellt. Jag är verkligen tacksam för de möjligheter som ges mig.

178

Torsdag den 23 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pratade med syrran idag. Dopet ska ske på söndag och hon ville att jag skulle skriva ett kort tal som kunde läsas upp eftersom jag är gudfar, men inte kan vara på plats. Naturligtvis gör jag det. Jag är väldigt stolt och glad över att vara gudfar. Ska ringa henne imorgon bitti och läsa upp talet där jag kommer inrikta mig på hur viktig familjen är och den ära det innebär för att få blir gudfar. Sökte kurser till sommarterminen. Vi som läser på högskolenivå får inte ta sommarlov utan måste läsa någon kurs under de varmare månaderna om vi ska få ha heltidsstudier som sysselsättning. Om vi inte pluggar något måste vi gå till det vanliga arbetet som kan bestå av exempelvis paketeringsjobb, snickeri eller plåtverkstad – de som har annan verksamhet får nämligen inte heller ledigt. För några år sedan fanns någon form av avbrott från sysselsättningen, men den har numera avskaffats. Fick även meddelande från min och Pierres förläggare. Han vill ge ut en kriminalroman som heter Med döden som skugga under våren 2013. Spännande! Upplyftande! Overkligt! Livet går i 120 och jag blir nästan yr av allt nytt som händer.

179

Fredag den 24 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick ett brev från Högsta förvaltningsdomstolen, de beviljade inte prövningstillstånd i rökfrågan. Därmed är den frågan avgjord – vi får alltså inte röka i cellerna. Är aningen irriterad över detta. Jag har ju tidigare överklagat och vunnit i högsta rättsliga instans, men då gick Kriminalvården och bad om en ändring av reglerna från regeringen, vilket de fick. Med stöd av detta infördes rökförbudet igen och i den andra överklagningsomgången som nu alltså är färdig så förlorade jag. Inte mycket mer att göra, men det är irriterande att man vinner den lagliga och rätta vägen, sedan använder Kriminalvården sina kontakter med Justitiedepartementet för att ändra de regler som man vann enligt. Det är inte rättssäkert. Men det roligaste idag var mitt telefonsamtal med pappa. Han berättade nämligen att Björn Ranelid, mitt i all Melodifestivalhysteri, hade ringt honom nu i veckan. Nu är det inte så att pappa känner honom utan allt började med att någon av kvällstidningarna publicerade en bild där det påstods att Ranelid parkerat på en handikapparkering. Till saken hör att min pappa är utbildad trafiklärare och har haft egen körskola en gång i tiden, han är alltså väldigt insatt i gällande trafikregler. Pappa såg att bilden som publicerades, tvärtemot vad media påstod, visade att Ranelid inte hade gjort något fel. Bilden togs nämligen på en av de parkeringsrutor som tillhör hotellet och inte på allmän färdväg, detta innebär att handikapparkeringen börjar till vänster om skylten och inte mitt framför den, vilket var den plats Ranelid stod på. Nu skulle det kunna vara en handikapparkering i alla fall om det är markerat på marken, men med all snö och slask kanske det inte syntes och på bilden visades inget sådant. Enligt den bild som media publicerade hade Ranelid alltså inte parkerat fel. Pappa insåg detta och skickade ett e-post till journalisten som skrev artikeln och förklarade läget. Dessutom skrev han till programmet Malou efter tio som går på TV4 varje vardagsförmiddag eftersom han såg att 180

Ranelid skulle vara med där. Någon på redaktionen visade troligen Ranelid e-postmeddelandet vilket föranledde honom att ringa upp pappa och tacka för engagemanget. Det slutade med att de talades vid i uppemot en halvtimme och slutligen bad Ranelid pappa om han inte kunde ringa till journalisten också, vilket pappa gick med på. Efter att ha lagt på kontaktades journalisten. Det var en hispig kvinna som svarade, hon hade läst pappas e-post och skyllde ifrån sig och hänvisade till sina chefer. Hela episoden fann jag underhållande eftersom jag så sent som förra helgen skrev om Ranelid i min dagbok.

181

Söndag den 26 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Läste ut Ulla Bolinders deckare Utsaga. Väldigt annorlunda rent skrivtekniskt, hon har nämligen skrivit boken så att den består av påhittade polisförhör och intervjuer av en fiktiv journalist. Hela boken består alltså av en samling utsagor. Det kanske inte låter särskilt intressant, men det fungerar faktiskt. Inte för att man kan skriva ytterligare en bok på samma sätt, men just som en engångsföreteelse var det ganska underhållande. Fick ett e-post från vår förläggare idag uppläst via telefon, TV4 hade kontaktat honom och ville ha mig eller Pierre i morgon-TV för att diskutera Män utan nåd. Det är helt otroligt, inte för att jag kan närvara men Pierre kommer säkert att göra ett alldeles lysande framträdande. Att synas i TV är helt suverän exponering och förträfflig gratisreklam för boken. Det är få debutanter förunnat att lyckas tränga igenom mediebruset på detta sätt. Örebro bokmässa hade även sänt ut ett pressmeddelande gällande att Män utan nåd släpps på bokmässan. En ganska lång introduktion skickades ut till media där kommentarer från mig bland annat ingick. Nu börjar det verkligen röra på sig.

182

Måndag den 27 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick ett långt brev från Pierre som jag besvarade med vändande post. Även om det fortfarande finns vissa problem med inkompetenta kriminalvårdare, verkar det som om hans utslussning förhoppningsvis kommer att ordna sig inom en inte alltför avlägsen framtid. Tänkte på hur många brev jag skriver, inom fängelsevärlden fyller gammal hederlig snigelpost fortfarande en viktig funktion trots att resten av samhället håller på att bli digitalt. Pratade snabbt med journalisten från Kvällsposten/Expressen. Han hade varit i kontakt med anstaltschefen och fått allt godkänt. Preliminärt bokades ett besök måndagen den 12 mars för intervju och fotografering. Vi kom även överens om att jag skulle få läsa igenom artikeln innan och rätta till eventuella felcitat eller andra missuppfattningar, det känns bra och seriöst. Kommer att bli bra exponering. Käkade popcorn på kvällen när jag tittade på komediserien 2 ½ Män, tycker faktiskt att den är bättre sedan Charlie Sheen sparkades och ersattes av Ashton Kutcher. Idag när jag skulle väga mig fanns fortfarande ingen våg, nu har det gått över två månader sedan den gick sönder. Jag pratade därför med kriminalvårdsinspektören för E-paviljongen (chefen för min avdelning) och frågade om inte förtroenderådet istället skulle kunna köpa in vågen. Han skulle kolla den möjligheten. Jag la en anhållan där jag begärde att få köpa en våg genom förtroenderådet för 200-300 kr. Får väl se var detta leder.

183

Onsdag den 29 februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En dag av glädje. Jag känner mig tillfreds och upplever en delaktighet i allas liv på utsidan. Ensamheten är inte så påtaglig. Kom till denna insikt idag när jag talade med psykologen. Jag har kommit en bra bit i min personliga utveckling och framtiden är både öppen och full av möjligheter. Har precis tittat färdigt på en riktig feel good film. En romantisk komedi som heter Larry Crowne med Tom Hanks och Julia Roberts i huvudrollerna. En berättelse som visar att allt är möjligt. Hur hopplöst livet än kan verka vid ett visst tillfälle så ordnar sig allting om man bara kämpar. Det är aldrig för sent med förändring, något alla som verkar hatar oss i fängelse borde komma ihåg. Filmen passade min känslostämning perfekt.

184

Torsdag den 1 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Solstrålar har värmt min dag, cirka 15 grader i solen vilket leder mig till slutsatsen att våren är här för att stanna. Det sista snöslasket kom och försvann i förrgår, nu går vi mot varmare tider. En friskhet finns i luften som gör det skönt att leva. Jag är tacksam för allt jag har – min familj, mina vänner, mitt författarskap, mina journalistiska uppdrag och att jag är frisk och glad. Min situation är som den är och jag har gjort det bästa möjliga av den. Har gjort mitt yttersta för att göra rätt för mig och betala både ekonomiska skulder som moraliska skulder. Är säker på vem jag är inombords och vet att det finns en framtid även för mig.

185

Fredag den 2 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Vi var inlåsta i våra celler hela förmiddagen efter att ett slagsmål utbrutit i morse direkt vid upplåsning – över en skitsak. Men så blir det ofta härinne, hönan är aldrig långt efter när fjädern väl har uppenbarat sig. I en sluten värld där personer dömda för grova brott tvingas ihop på små ytor är det oundvikligt att man går varandra på nerverna. För många är våld enda sättet att lösa konflikter på och därmed uppstår slagsmål med jämna mellanrum. Men det är inte i närheten så illa som medierna ofta påstår, här på min avdelning var det nästan ett år sedan någon hamnade i handgemäng senast. Folk misshandlas inte dagligen på landets anstalter, vilket media ibland vill påskina. Vi är inga monster vars enda uppgift i världen är att orsaka misär, vi är människor som ibland utagerar i en frustrerande situation. Jag säger inte att det är rätt, jag menar bara att det är resultatet av en illa fungerande kriminalvård. Gun Jansson är tillbaka efter att ha jobbat ett tag på en annan avdelning. Det är vakten med en så genomträngande västgötsk dialekt att till och med hennes kollegor har svårt att förstå vad hon säger. Jag som skåning blir ju därmed chanslös och måste stundom be henne att upprepa sig. I morse var hennes röst det första som skar i mina öron när jag gick ur min cell. Hon är i alla fall tillbaka som ordinarie personal på min paviljong efter en sejour på en annan del av anstalten.

186

Lördag den 3 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Igår skrev jag om hur media blåser upp allt och porträtterar oss intagna som monster och farliga. Idag fick jag ett tydligt bevis på detta. Uppgifter om slagsmålet som inträffade igår läckte som vanligt ut till media (vanligtvis är det någon ur personalen som ringer och får tipspengar – de tjänar ju inte särskilt bra). Så här skrev Aftonbladet: Upplopp på Tidaholmsanstalten i morse I det tumult som uppstod efter larmet försvann alla vakter utom en. Kvar blev ett 30-tal interner och det var i den situationen som slagsmål uppstod.

Hela citatet (och även en stor del av resten av artikeln) är ren och skär lögn. Aftonbladet hänvisar till någon anonym källa men jag tvekar till att någon sådan finns eftersom ingenting stämmer. Saken är den att larmet gick när personal såg en skadad intagen, då låstes alla vi interner in i våra celler. Det uppstod alltså inget tumult, inga vakter försvann – tvärtom, avdelningen fylldes med vakter såsom den alltid gör vid ett larm. Något slagsmål uppstod inte i något tumult, några 30 interner blev definitivt inte kvar eftersom de flesta fortfarande låg och sov. Det är sådant här som jag blir så trött på att läsa, rubriken är upplopp och egentligen var det bara vardaglig osämja mellan två fångar. Men det hade inte varit en säljande rubrik. Som aspirerande journalist undrar jag hur det gick till när skribenter av detta slag förlorade sin yrkesstolthet och förmåga till källkritik.

187

Måndag den 5 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Studier, arbete och ett brev till förlaget där jag bekräftar att vi (jag och Pierre) är överens med förläggaren om planerna för framtiden. Fick även besked att Pierre troligen inte kan närvara i TV4:s morgonprogram eftersom det inte passar in med hans permissioner och han kan inte få extra permissioner. Vissa saker är bara för bra för att vara sanna. Fick ett brev från Gordon, en kille som jag satt med på Kumla 2007-2008, han frigavs 2010 men har nu åkt in igen. En ganska rolig snubbe som är helt suverän på schack. Utan tvekan den bästa schackspelare jag stött på under alla mina år i anstalt, vilket säger en hel del. Det är många som spelar och alla har vi gott om tid att öva och bli duktiga. Han ville hursomhelst kolla läget och undrade om jag kunde rekommendera en advokat åt en intagen han sitter med. Den intagne behöver hjälp när han ska söka omvandling av sitt livstidsstraff. Och det kan jag ju ställa upp med, en rekommendation tar ingen tid från mig.

188

Onsdag den 7 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag hade vi en storvisitation på avdelningen, vilket innebär att vi alla låses in i våra celler och sedan tas vi ut en och en, visiteras och flyttas till ett tomt rum. Sedan söker vakterna igenom cellerna, idag hade de även en knarkhund med sig som sniffade runt. Detta händer med jämna mellanrum. Men mindre visitationer görs dagligen. Sånt är livet på en högsäkerhetsanstalt. Man vänjer sig tyvärr att konstant vara övervakad. Kylan är tillbaka, enligt prognoserna kommer det att snöa en del imorgon. Tråkigt eftersom det har varit soligt och ganska fint väder i en vecka nu. Jag hade föredragit att solen trängt undan all kyla och att sommaren kommit tidigare än vanligt. Men man får inte alltid som man vill. Pratade med redaktionschefen för Magasinet Paragraf, nu närmar sig lanseringen. Den 19 mars är det nya lanseringsdatumet, då ska www.magasinetparagraf.se vara igång. Ser framemot detta, det kan bli något alldeles förträffligt av denna tidskrift.

189

Torsdag den 8 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Snön föll idag, min förhoppning för några veckor sedan om att våren hade kommit var uppenbarligen alltför optimistisk. Men snön smälte bort lika fort som den kom. Med lite tur var det nu sista gången jag behöver se marken täckt av vitt. Pratade med syrran idag, ett kort samtal. Egentligen ringde jag för att tala med min svåger. Syrran fyller år imorgon och hon vill gärna att hennes sambo fortsätter med vissa traditioner som vi hade när vi var små. Under hela vår uppväxt väcktes vi alltid med frukost i sängen när vi fyllde år. Då fick man mat, tårta och presenter. Förra året hade syrran berättat om detta för sin sambo, men han glömde bort det och hon blev ledsen. I år påminde jag hennes sambo i god tid så att det inte glöms bort. Ringde min advokat Björn Attnarsson, jag har känt honom sedan innan jag dömdes för över 12 år sedan och har hållit kontakt med honom. Dessutom skickar han mig varje år en ny lagbok och han ställer alltid upp om något juridiskt problem uppstår. En av de få bra advokater som finns i Sverige. Han har varit väldigt snäll och hjälpsam, vilket är oerhört uppskattat. Vi pratade om vad som hänt på sistone, men framförallt om att jag ska söka tidsbestämt till hösten och att han då ska representera mig. Jag påbörjade en ny bok och fastnade sedan i flera timmar när jag läste Sankta psyko av Johan Theorin. Jag har läst samtliga av hans andra böcker Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge. De som jag nämnde sist är de tre första delarna av hans Ölandskvartett, medan den jag nu läser är en fristående spänningsroman. Är förtjust i Johan Theorins sätt att skriva och bygga upp spänning. Han använder ett subtilt sätt att skapa dramatik, man får en känsla för karaktärerna som gör att man vill veta vad som händer dem. Det är alltså inte vilda biljakter 190

och skottlossningar (inte för att jag har något emot det, jag och Pierre har en hel del sådant i våra böcker), men Johan Theorins författarskap är mer psykologiskt än actionladdat. Detta är en av de få författare som jag läser allt av enbart för att det är han som är författare.

191

Fredag den 9 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Läste ut Sankta psyko, är inte överförtjust i slutet, jag vill gärna ha lyckligare slut. Blev besviken över hur allt bands ihop, men boken var likt väl mycket bra. Fast besvikelsen kan komma av att han är en av mina favoritförfattare och då är även kraven högre. Nästa bok som står på tur är P-O Enqvists Ett annat liv, det var en present från mamma. Fick ett meddelande att jag skulle ringa upp journalisten Nina Löfgren vid Sveriges television. Det var ett tag sedan jag pratade med henne. Träffade henne första gången när hon jobbade med Uppdrag granskning och hon höll på med ett program om Kriminalvården, det var väl en fyra år sedan. Programmet blev både intressant och avslöjande. Framförallt visades vilken åsna före generaldirektören Lars Nylén är. Men tyvärr blev det inte så mycket medial uppmärksamhet kring alla avslöjande om svensk så kallad kriminalvård. Ända sedan programmet har jag hållit sporadisk kontakt med Nina, hon är trevlig och har en humanistisk syn på sina medmänniskor – vilket inkluderar oss fångar. Hon ringde för att en vän till mig hade sökt henne men hon kunde inte få tag i honom. Hon trodde att han fortfarande satt i fängelse, men han muckade för ett par år sedan. Så jag gav henne kontaktinformationen hon behövde och sen pratade vi om fängelselivet och om min och Pierres kommande bok. Fick även besked att journalisten och fotografen från Kvällsposten/ Expressen kommer på tisdag.

192

Måndag den 12 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Satt ute under promenadtiden och njöt av solens värmande strålar. En härlig dag, en bra början på en ny vecka som förhoppningsvis för med sig mycket positivt. Känner mig glad och upprymd idag. Det mesta i mitt liv är upplyftande just nu. Den enda smolk som finns i bägaren är att Pierre ännu inte har kommit ut på familjehem. Fick även ett e-post från förlaget uppläst via telefon. TV4 vill veta hur man får tillstånd att komma och filma på anstalten. Vet inte om det gäller enbart morgonsoffan eller om det även gäller Malous bokklubb i Efter tio. Oavsett vilket så innebär en eventuell filmning att TV4 gör en extra ansträngning vilket i sin tur gör att vi troligen får mer tid i TV. Men inget är färdigt än, jag väntar med att fira tills beslutet är fattat av TV4 och tillstånd har getts av anstaltschefen för dem att komma hit och filma. Av erfarenhet vet jag att det ofta inte blir av.

193

Tisdag den 13 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Träffade Kvällsposten/Expressen idag. Vi talades vid i nästan två timmar och jag har goda förhoppningar om att artikeln blir väl avvägd. Journalisten kommer att skicka ett utkast till kriminalvårdsinspektören (chefen) för min avdelning så att jag kan läsa och eventuellt kommentera. Det tyder på att det är någorlunda seriöst. De hade ringt förlaget igår och gjort en intervju. Jag talade ganska mycket från hjärtat och hoppas att bilden av mig blir någorlunda sympatisk och inte bara vrids till värsta möjliga för att skapa en löpsedelsrubrik. Det var en del frågor om brottet jag är dömd för och jag har nu talat ut en gång för alla och offentligt tagit på mig skulden. Förhoppningsvis svalnar intresset för just den delen av mitt liv nu när det inte längre är en nyhet. Men det mesta av intervjun handlade om boken, hoppas att det får stort genomslag och leder till att många vill läsa den. Det var även en del intriger på avdelningen idag. Men för ovanlighetens skull var det personal som skapade det. Helt plötsligt kom en vakt som även är larmchef (alltså den vakt som ska styra och ställa vid en larmsituation), han gick och frågade ett par intagna om det är lugnt. Han hade nämligen fått indikationer på att en viss intagen var i konflikt med en annan fånge och att det eventuellt kunde leda till slagsmål. De han pratade med klargjorde tydligt att han har fått felaktiga indikationer (vad vakten trodde sig veta framkom inte), och att allt var lugnt. Med det nöjde sig larmchefen och lämnade avdelningen. Men när vi en halvtimme senare var i träningshallen kom säkerhetsgruppen och hämtade den ena internen som de trodde eventuellt skulle bråka och tog honom till isoleringsavdelningen. Detta medförde en del intriger eftersom några då naturligtvis ställer frågan varför larmchefen först pratade med ett par fångar och sedan hämtade någon till isol. En del funderade över om någon sagt något olämpligt, vilket inte var fallet – många hörde nämligen diskussionen som fördes i det öppna. Men det är otroligt korkat att först prata 194

med intagna och sedan hämta någon till isol. De interner som pratat med larmchefen riskerar att hamna i dålig dager. Jag och ett par andra tillkallade larmchefen efter gymmet och bokstavligen skällde ut honom för hans agerande. Han tillstod att det inte var särskilt smart. Larmchefen lovade att skulle kolla upp läget med den intagne som tagits till isol och troligen ta tillbaka honom till avdelningen imorgon. Denna typ av dåligt omdöme från vakter kan få en fånge stämplad som angivare vilket kan leda till misshandel och i värsta fall döden. En golare är bland det värsta man kan vara.

195

Fredag den 16 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Ägnade flera timmar åt pokerspel idag. Jag är verkligen förtjust i pokervarianten No Limit Texas Hold ’Em. Satt i över fem timmar med ett parti, vi körde utslagning och jag var kvar sist tillsammans med två andra. Men till slut gav vi upp och delade på den symboliska vinsten – vi får nämligen inte spela om något av värde härinne. Tycker det är avslappnande att sitta vid spelbordet, dessutom är jag ganska bra. Får se om det blir något mer spel imorgon. Men dagen har inte bara ägnats åt kortspel. Har fyllt i alla papper och hemställan för att ansöka om min nästa bevakade normalpermission. Hade tänkt ha den efter den 14 april så att jag kan se min och Pierres kriminalroman i bokhandeln och ta ett foto. Ska nog även köpa ett exemplar. Styrketränade också och som alltid pratade jag med pappa i ett par timmar. Ringde syrran. Talade dessutom med Peter Isaksson, ansvarig utgivare och redaktionschef för Magasinet Paragraf. Allt var inte riktigt klart med hemsidan därför sköts lanseringen fram ytterligare en vecka till måndag den 26 mars. Och nu är det dessutom mindre än en månad innan min och Pierres bok kommer ut. Mycket är på gång.

196

Måndag den 19 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Hann ifatt en del läsning idag. Läste ut senaste numren av Svensk bokhandel, Advokaten, och Jusektidningen. Försöker hålla mig ajour med det som händer i världen och prenumererar därför på flera tidningar. Var i övrigt trött och orkade inte arbeta, tog det alltså ganska lugnt. Tror det är förväntan på att Män utan nåd kommer från tryckeriet denna vecka, artikeln som snart kommer i Kvällsposten och Expressen samt min och Pierres deckardebut i allmänhet. Surrealistiskt och glädjande, men framförallt är jag spänd på det nya kapitel av mitt liv som börjar ta form. När jag fokuserar på allt detta är det som att jag för en kort stund inte längre är inlåst. Fick beslut från kvinspen idag gällande vågen, det är okej att köpa en via förtroenderådet så nu kanske det äntligen kan lösa sig. Fick även tillstånd att köpa den med hjälp av personal via Internet.

197

Onsdag den 21 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Dagen har varit full med jobb. Det mesta av tiden har gått åt till att ordna med bokföringen. Pratade med min revisor i morse och fick klargjort att jag omgående måste skicka in de sista bokföringsuppgifterna om de ska hinna göra allt klart innan bokslut och deklaration ska lämnas in i maj. Så jag tog mig själv i kragen och ÄNTLIGEN blev jag klar. Lägger brevet på lådan i morgon bitti. Otroligt skönt att vara färdig. Dessutom hann jag med att gå till besökgruppen i kyrklokalen. Idag var det sex personer som kom. Men det var bara jag och ytterligare en intern som gick dit. Vi brukar vara betydligt fler, men så blir det ibland.

198

Torsdag den 22 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag var det sommarvarmt. Så otroligt skönt, det var över 24 grader i solen och relativt vindstilla. Den lilla blåst som fanns bar med sig ytterligare värme. Betydligt otrevligare än det ljuvliga värdet var att jag tvingades lämna urinprov imorse. Kom på att det kanske är något att skriva om eftersom det är väldigt typiskt för Kriminalvården. Har tidigare inte reflekterat över det eftersom jag är så van, det är helt enkelt en del av livet i fängelse. Hela proceduren går i alla fall till som så att en vakt säger till mig att ett urinprov ska lämnas. Därefter tar jag av mig alla mina kläder och får en morgonrock som utlånas av anstalten. Sedan går jag till ett speciellt rum med flera speglar där en av vakterna står bredvid när jag kissar i en plastmugg. Inte särkskilt trevligt alls. Hur ofta man lämnar beror på ens situation, har man drogproblem i sina papper lämnar man kanske en gång i veckan. Men har man som jag inget missbruk alls, blir det mer sällan. Fick se mässtidningen till Örebro bokmässa, jag och Pierre är på omslaget och i tidningen har vi nästan en helsida. En väldigt bra artikel om oss och förträfflig exponering. Jag fick även ett utkast till artikeln som ska köras i Kvällsposten/Expressen, också en suverän artikel. Väl avvägd gällande mitt brott och nu har jag talat ut. Även bra om boken. Nu vet jag förstås inte hur rubriksättningen blir eller om redaktören på tidningen gör några ändringar, men journalisten jag träffade har i alla fall gjort ett professionellt jobb. Eventuellt skulle de även skriva en sidoartikel gällande bara boken. Det blir hursomhelst bra exponering för min och Pierres författardebut.

199

Fredag den 23 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Till stor del en vanlig fredag. Fortsatt fint väder så jag var ute mer än vanligt. Pratade med pappa i ett par timmar. Hade även ett samtal med syrran, i bakgrunden hörde jag min gudson – fantastiskt. Men saknaden gjorde sig påmind, vill så gärna åka och hälsa på. Ringde dessutom till min vän och förtroendeman Joakim när han var på väg hem från jobbet. De senaste gångerna vi talats vid har det känts som om han inte kunnat tala fritt eftersom någon annan funnits i närheten. Nu när han var ensam kunde han prata öppet. Det är tyvärr så att hans nya flickvän och numera sambo inte alls är förtjust i mig. Hon tycker inte om att Joakim har en morddömd person som vän. Men han stod på sig och sa att han inte tänker välja mellan henne eller mig och att det fanns plats för oss båda. De hade visst bråkat i två dagar om detta och till slut kommit fram till att hon inte kan förbjuda vår vänskap, men jag ska aldrig få träffa henne eller hennes son. Det är inte så att hon känner mig, hon går enbart på det jag har gjort. Jag är tacksam för Joakims vänskap och att han vägrade ge upp den. Men det fick mig att fundera. Är det rätt att någon som inte känner mig hatar mig? Är främlingars hat något jag har förtjänat? Är personen som jag är idag helt överskuggad av personen jag var när jag begick brottet? Är det hat jag har att vänta mig när friheten en dag blir min? Jag har gjort allt för att bättra mig själv och göra rätt för mig, i den mån det går. Men det är ändå en konstig känsla att en främling tar sådant avstånd från mig. Naturligtvis hänger jag inte upp mig på att någon tycker illa om mig på grund av mitt brott, det handlar snarare om rädslan att mista min vän. För det blir ohållbart för honom att vara i en relation med en kvinna som inte vill veta av en av Joakims bästa vänner. Det jag egentligen inte förstår är hur det kommer sig att hon inte kan lita på honom, mannen hon bor med 200

och säger sig älska. Ett förhållande handlar om tillit och om hon inte litar på hans bedömning av mig som person är det något som är fundamentalt fel i deras relation. Jag vet inte, måste fundera mer på detta.

201

Söndag den 25 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Vaknade imorse och kände att idag ska jag ta ledigt. Morgonsolen sken in genom mitt gallerfönster och när jag drog upp rullgardinen uppenbarade sig en klarblå himmel som var lätt späckad med molnrester ovanför murkrönet. Tyvärr syns även taggtråden och förstör vyn. Insåg ändå att det skulle bli en härlig dag då det passar att slappna av. Idag är dessutom våffeldagen och några av grabbarna gick upp i morse och fixade våfflor till några av oss. Det var länge sedan jag åt denna lättlagade men utsökta kulinariska läckerhet, okej kanske lite överdrivet, men gott var det i alla fall. Annars har jag skrivit brev och fixat med en del annat arbete. Ganska fullt upp. Jag försökte fåt tag i min vän och förtroendeman Joakim. Idag var den helgen i månaden då jag behövde betala räkningar, men fick bara tag i honom vid ett tillfälle och då sa han att jag skulle återkomma efter 18:00. Försökte sedan ända fram till inlåsning men fick inget svar. Jag förstår att jag är nedprioriterad och jag inser att han inte alltid vill svara eftersom Camilla (hans sambo som tycker illa om mig) är i närheten, men då måste han säga det till mig och vara ärlig med att han inte kan sköta de saker jag behöver och att jag måste hitta andra sätt att lösa det på. Ska försöka få tag i honom imorgon igen. Kommer han ha tid över till mig och inte bara sin flickvän (som han känt i några få månader), eller kommer jag hela tiden att bortprioriteras? Just idag var det extra viktigt eftersom jag behövde ha pengar inskickade till mig från mitt konto. Saken är den att vi har löneutbetalning en gång varannan vecka och har man inte pengar införda på anstaltens postgirokonto senast onsdag morgon löneveckan, måste man vänta två veckor till för att få sina pengar disponibla. Vi har inga kontanter och allt vi köper går via ett speciellt kioskkort. Veckan som börjar imorgon är lönevecka, för att jag ska vara säker på att få in extra egna pengar måste jag lägga betalningen idag för att de ska dras från mitt konto imorgon. Nu kommer jag troligen inte att få 202

extra pengar och måste leva mer sparsamt, kan alltså inte köpa alla de frimärken och telefonkort jag behöver för att hålla kontakt med min familj och mina vänner. Därför är jag irriterad, ledsen och besviken, det känns nämligen som om vänskapen hänger i på en skör tråd och det gör ont.

203

Måndag den 26 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pratade ett kort samtal med Joakim idag och ställde ett par direkta frågor om Camilla. Hon var i rummet så han kunde bara svara ja eller nej. Men jag fick i alla fall reda på att han ibland inte svarar när jag ringer eftersom hon är i närheten och att hon verkligen inte vill att vi ska fortsätta vara vänner. Märker att Joakim inte mår bra och jag berättade kort om mina tankar kring det hela och sa sedan att jag skulle skriva ett långt brev som han kunde fundera över och sedan skulle vi försöka hitta en tid att prata utan att Camilla kunde höra. Satte mig sedan och skrev brevet. Det kändes bra att få ur mig alla funderingar kring situationen som nu uppstått. Joakim kommer förhoppningsvis att hålla med om allt och sedan får vi se hur det utvecklas. Camilla har med all önskvärd tydlighet klargjort sin ståndpunkt och jag har – enligt min åsikt, på ett betydligt mer rationellt och sansat sätt – förklarat hur jag känner. Nu ligger bollen hos Joakim. Jag hoppas innerligt att han har en bra lösning, helst där han kan behålla både sin sambo och min vänskap. För jag vill honom verkligen gott och att han ska vara lycklig om denna tjej är den rätta för honom.

204

Onsdag den 28 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag fick jag första exemplaret av boken i min hand. Känslan av att hålla i sin debutroman slår allt jag hittills har upplevt under mitt snart 36-åriga liv. En helt fantastisk och surrealistisk känsla, jag är hela tiden beredd på att vakna och besviket inse att allt bara var en dröm. Jag har tidigare läst att de flesta författare upplever att just debuten är något speciellt, en författardröm har blivit verklighet när man för första gången håller boken i sin hand. Väldigt få saker i livet kommer att slå den eufori som sköljde över mig när jag för första gången höll Män utan nåd och bläddrade i den. Pratade med syrran och berättade om att jag aldrig tidigare i mitt liv upplevt en sådan glädje, vi kom fram till att troligen de enda gånger glädjen kommer att vara större är när jag håller min systerson samt när jag en dag får hålla mina egna, ännu ofödda, barn. Alla som ville hålla i den tvingade jag att tvätta händerna innan, detta är mitt första exemplar som jag för alltid kommer att spara och jag vill därför inte ha några onödiga fläckar på den. Nu ska förlaget skicka ut den till recensenter innan den officiellt släpps och finns tillgänglig i handeln den 14 april. Wow – jag och Pierre är författare.

205

Torsdag den 29 mars 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Är fortfarande upprymd över att ha fått första exemplaret av Män utan nåd. Kan inte hålla mig från att med jämna mellanrum plocka upp den och bläddra. Livet kommer att bli helt annorlunda. Slog även en signal till förläggaren och sa att jag och Pierre är riktigt nöjda med slutresultatet. En spännande framtid är att vänta. Försökte köpa en våg via Internet med hjälp av personal, men det gick naturligtvis inte. Att få faktura till ett förtroenderåd som inte är en person eller företag, accepteras inte av något företag och Kriminalvården accepterar inte att jag köper den i mitt namn å förtroenderådets vägnar – moment 22. Verkar inte som om vi någonsin kommer att få en ny våg. Nu ska personal kolla om jag kan köpa en våg på min nästa permission. Följetången fortsätter.

206

Söndag den 1 april februari 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Trots det kyligare vädret hade jag och ett par av grabbarna grillpremiär. Det är något speciellt med årets första grillbit, den rökiga smaken som påminner en om att sommaren ligger runt hörnet. Speciellt härinne där man lever i en ytterst begränsad värld med små ytor, där det finns regler som bestämmer minsta lilla del av ens liv – just härinne blir smaken av nygrillat en känsla av frihet. En köttbit ger en smak av det paradis som stavas FRIHET. Efter alla år i fängelse uppskattar jag det små vardagliga höjdpunkterna, mina pretentioner är mycket mindre idag än vad de var tidigare. Låt mig bara få njuta av en öppen eld, en sen sommarkväll i friheten, tillsammans med vänner och släktingar – så kommer mitt egna lilla himmelrike vara uppnått. Kvällsposten körde artikeln om mig idag, Expressen skulle visst köra den imorgon. Jag ringde journalisten och påminde om att han skulle skicka mig några exemplar. Efter att ha pratat med honom verkade han ursäktande och förklarade att tidningens redaktör lagt till en del. Den artikeln jag godkände finns med sa han, men den har byggts ut. Är därför undrande inför hur det slutliga resultatet blev. Det var visst totalt fyra sidor, vilket är mycket. Hoppas på det bästa.

207

Måndag den 2 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick besked att artikeln inte skulle köras i Expressen, vilket är helt okej eftersom den inte riktigt blev som jag hoppades, där var visst en genomgång av hela brottet igen. Dessutom publicerade Kvällsposten en uppföljningsartikel på måndagen. Men nu är det gjort – det offentliga erkännandet. Även om jag redan förra sommaren uttalade mig offentligt om min skuld, så var detta den första stora artikel som till stor del var koncentrerad på mitt brott och mitt ansvarstagande. Jag har tidigare erkänt för personal, psykolog med flera – tror första gången var under 2007 eller 2008. Men jag har medvetet väntat med att göra det offentligt. Detta eftersom jag inte har känt mig emotionellt redo. Skrev till de lokala tidningarna här i Tidaholm med omnejd och frågade om de ville göra en intervju. Det är ju trots allt unikt att en kriminalroman har skrivits på en högsäkerhetsanstalt och eftersom anstalten Tidaholm har lokalförankring är min förhoppning att någon tidning är intresserad av en intervju. Varje artikel är gratis reklam som kan generera ytterligare försäljning och i övrigt positiv uppmärksamhet. Fick en förhandstitt på Magasinet Paragrafs hemsida idag – allt ser suveränt bra ut. Laneringen blev dock framflyttad. Det fanns ytterligare förbättringar att göra och varför stressa, vi vill ju alla ha bästa möjliga utgångsläge. Så det blir minst en vecka till innan vi kör igång.

208

Torsdag den 5 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Hade behandlingskollegium idag, detta sker vanligtvis var tredje månad eller är det var fjärde, reglerna kring när det ska ske har ändrats genom åren. Under dessa kollegium sitter internen med sin kontaktperson och klienthandläggaren för att gå igenom det som hänt sedan sist. En uppdatering sker av den intagnes verkställighetsplanering för att fatta framtida beslut om permissioner och dylikt. Med mig var det inget nytt, allt fortsatte på ett positivt sätt. Min nästa normalpermission är på sex timmar under bevakning och sker i april eller maj (har inte fått datum eftersom det ännu inte är bokat). Det blir min första sex timmars permission. Tidigare har jag bara varit ute i fyra timmar. Att få komma ut och uppleva extra frihet kommer fylla mig med glädje. Tänk att två ynka timmar kan betyda så mycket. Två timmar extra där jag inte bara är fånge nummer 08-22, utan även en människa. Fick Kvällspostens artikel med posten idag och den var väl okej, även om den var väldigt inriktad på mitt brott. De hade även gjort intervjuer med brottsoffer. Jämförelsevis var det väldigt lite om boken, men den nämndes i alla fall. Och jag som person framstod som ganska ärlig. Nu är det i alla fall gjort, jag har talat ut i ett offentligt sammanhang. Imorgon börjar en fyradagarshelg, grabbarna är lediga och då blir det några turneringar under de närmaste dagarna så de har något att göra: dubbelmulle (alltså man spelar i lag om två och två), poker och biljard har jag för mig att det blev. Egentligen hade jag inte tänkt delta i något, men den andre livstidaren här på avdelningen frågade om vi skulle köra tillsammans i dubbelmulleturneringen och jag gick med på det. Han har trots allt suttit 18 år, det minsta jag kan göra är att ställa upp. Dessutom blir det ett bra avbrott för mig – lite avkoppling skadar inte. 209

Fick även besked om att jag inte får köpa en våg till avdelningen på min nästa permission. Nu är vi tillbaka på ruta ett, alltså att anstaltsledningen måste godkänna innehavslistan. Men när vakten Gun Jansson hörde detta erbjöd hon sig att ringa den ansvariga för att ordna en beställning. Hon har nämligen en tendens att få igenom saker som ingen annan får igenom, dels eftersom hon jobbat länge på anstalten och dels eftersom hon verkligen inte ger sig när hon väl bestämt sig för något. Den ansvariga sa att han nog kunde ordna detta. Jag blev helt paff, fattar ingenting. Jag har hållit på i över två månader med att försöka fixa en våg och så ringer hon och löser problemet med ett enda samtal. Jag är försiktigt optimistisk, får ett slutligt besked nästa vecka.

210

Lördag den 7 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En decimeter snö har fallit sedan igår kväll. På morgonen när jag gick upp vid 8-tiden var det vitare ute än det var i julas. Ett vackert gnistrande täcke dolde marken och mycket av taggtråden, muren samt stängslen. Min vy gick från kargt och hårt, till vackert och livsbejakande. Och det lyckades ligga kvar under hela dagen. Även om jag har gissat på detta ett stort antal gånger i år, hoppas jag nu att detta var sista snön. För hur vackert det än är så föredrar jag grönt gräs och varmare väder. Tog det väldigt lugnt idag, åt påskmat (sill, lax och dylikt) men vilade i övrigt. Läste en bit på den norske kriminalförfattaren Jo Nesbös bok Huvudjägarna och tittade på TV. Under eftermiddagen tog jag även en tupplur vilket är ganska ovanligt för mig. Nu är jag så pass till freds med mig själv att jag inte alls känner mig stressad och verkligen kan ta det lugnt på ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare. På kvällen gick den tredje filmen i Twilight-serien, Breaking Dawn del 1. Trots att dessa filmer anses vara för ungdomar tycker jag ändå de är sevärda. Bläddrade i böckerna som filmerna är baserade på men de är dåliga, i alla fall på originalspråket engelska. Stilistiskt fattiga även om idén är bra. I just detta fall föredrar jag filmerna framför böckerna, vilket är väldigt ovanligt. Det är en del allmänt tjafs på avdelningen eftersom det har kommit sju nya fångar som tror de kan ta all mat som kommer från köket och lägga undan till sig själva. Maten levereras av personal till vår paviljong och därefter ställer avdelningsstädaren fram allt. Sen står vi alla i kö och tar vår respektive portion. En del respekterar inte andra och tar dubbelt, vilket då innebär att någon blir utan mat och att personalen måste övertalas att hämta mer – vilket de inte alltid gör. Vi övriga på avdelningen har sagt till och om de inte skärper sig blir det riktiga problem. 211

Söndag den 8 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Läste ut Jo Nesbös Huvudjägarna, en ganska bra bok, lite annorlunda – som en modern American Psycho. Annars var det pluggande som gällde. Terminen börjar sakta men säkert gå mot sitt slut och vissa uppgifter måste göras klart. Fick dessutom ett e-post från förlaget uppläst för mig och där stod att det var dags för kontraktsskrivning inför nästa bok. Förläggaren ville även fundera en gång extra om vi ska ge ut uppföljaren till Män utan nåd som heter Tills döden dig friger eller en fristående kriminalroman som heter Med döden som skugga. Som det är just nu kräver uppföljaren mer research och den sker bäst när Pierre är ute, vilket han bör vara inom tre veckor – men man vet aldrig. Även om vi har börjat på Tills döden dig friger så är Med döden som skugga färdigskriven och ganska genomarbetad. Det lutar därför åt att köra den fristående romanen först. Ska naturligtvis skriva till Pierre om detta och föra en diskussion, men vi brukar vara överens. Kommer dessutom att passa på att diskutera detta med förläggaren när jag träffar honom nu på onsdag. Vilka lyxproblem, vilken av alla våra böcker ska vi ge ut härnäst? Det är glädjande att detta är nivån på mina problem just nu.

212

Måndag den 9 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Annandag påsk, gick upp vid cirka 10:30. Vaknade uppfylld av ett inre lugn, ser på framtiden med tillförsikt och är i balans inombords. Så många år har jag ägnat åt sådant som inte varit viktigt. Nu när insikten om vad som i själva verket är viktigt här i livet, är det som om en tung börda har fallit av mig. Mitt inre grubblande, alla samtal med psykolog och diakonissa – allt har gjort nytta och hjälpt mig in på rätt väg. Det är en massa småaktigt tjafs på avdelningen mellan olika intagna. Nu har vi ett par interner som inte har den bästa hygienen, vilket skapar väldigt mycket irritation. För några år sedan hade jag själv blivit arg, men nu går jag in på mitt rum och sköter mitt. Börjar bli för gammal för allt sånt. Måste koncentrera mig på mitt eget liv och sådant som är viktigt för min framtid. På tal om framtiden fyller jag år imorgon. Men ingen av mina medfångar vet om det. Efter alla år i fångenskap är födelsedagar inget jag firar längre. De är bara påminnelser om att ännu ett år av mitt liv har passerat utan att jag har återfått min frihet.

213

Tisdag den 10 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 ETT STORT GRATTIS TILL MIG SJÄLV. Idag fyller jag 36 år. Nu är jag närmare 40-strecket än vad jag är 30-strecket. Hur känner jag inför detta då? Det är naturligtvis tråkigt att fira födelsedagen härinne, men med tanke på allt bra som händer i mitt liv kan jag under omständigheterna inte klaga. Fick ett paket från syrran med posten idag, perfekt tajmat. Det innehöll jättemånga foton av syrran, hennes sambo, mamma och förstås min gudson. Min lilla systerson fanns med på varje foto och med varje tänkbar min. Jag längtar efter att få hålla honom i min famn. Pratade även med mamma, pappa samt syrran, och de gratulerade mig. Även om jag inte är mycket för att fira är det skönt att ha en familj som bryr sig. Dagstidningen Nerikes Allehanda har en vinjett som heter ”Vi väljer” och där väljer olika redaktionsmedlemmar tre olika böcker inom fyra olika genrer: handarbete, deckare, romaner och lyrik. Och gissa vilka som fanns inom deckargenren, Åsa Larsson, Ingrid Hedström samt Ricard A R Nilsson och Pierre D Larancuent, så här stod det: Ricard A R Nilsson & Pierre D Larancuent Män utan nåd (Lindelöws) Pierre D Larancuent kommer till Örebro bokmässa nu i helgen för att prata om debuten Män utan nåd som han skrivit tillsammans med en medfånge på en av Tidaholms säkerhetsklassade avdelningar. Boken är första delen i en planerad serie om den påhittade advokatfirman Feldt & Partners. Huvudpersonen Reza Amani är dock inte påhittad. Han var under en tid författarnas medfångar och utvisades efter avtjänat straff till Iran. Ingen har sedan utvisningen hört av honom.

Coolt, riktigt coolt! Män utan nåd i media igen.

214

Onsdag den 11 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick brev från en journalist, det var svar på ett av de brev som jag skrev till lokalpressen för att fråga om de var intresserade av att göra en intervju med mig om boken. Jag fick ett positivt svar från en redaktör från nöje- och kultursidorna vid Västgöta-Bladet/Falköpings Tidning/Skaraborgs läns tidning (de har ju alla samma ägare och samma stab av journalister). Det innebär att artikeln kommer med i alla tre tidningarna. Journalisten skulle ringa till kriminalvårdschefen imorgon och boka tid för besök. Riktigt bra. Hoppas att det väcker intresse i närområdet eftersom nästan alla häromkring jobbar här på anstalten eller känner någon som gör det. Intresset för en bok som är skriven på Tidaholm bör rimligen vara stort. Dessutom hade TV4 kontaktat förlaget igen och de ville komma och filma mig. Även om det ännu inte är klart, verkar de vara i sista planeringsstadiet. Får mer information om detta imorgon. Personal hade vid en visitation idag hittat ett par egen tillverkade knivar. Tyvärr är det en del av vardagen på landets säkerhetsanstalter. Det är en hård och stundom dödlig miljö som jag för tillfället kallar mitt hem. Ibland upplever interner att de är hotade eller kränkta, deras sätt att reagera är med våld. Många kan inget annat. Hela deras uppväxt har präglats av att konfliktlösningar innebär ett fysiskt utagerande. Och här i fängelse vill de ha ett övertag, vilket gör att knivar ibland tillverkas. Fick ännu ett negativt besked gällande vågen, inte ens Gun Jansson klarade av att ordna det så nu vet jag inte vad man ska göra. Det enda som nu återstår är att vänta på att anstaltsledningen ska fastställa utrustningslistan, alltså att låta byråkratins långsamma hjul mala vidare. Hoppas bara de inkluderar en våg i listan när den väl är klar.

215

Torsdag den 12 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Hade besök av min och Pierres förläggare idag. Första gången jag träffade honom och det var väldigt trevligt. Vi åt den inom statliga myndigheter traditionsenliga ärtsoppan med pannkakor, vi har nämligen möjlighet att köpa dagens lunch till våra besökare. Pratade om allehanda författarerelaterade ämnen, allt från allmänna förläggarfrågor som jag hade, till utlandslansering av Män utan nåd och vilken vår nästa bok ska bli. Jag och Pierre kan inte riktigt bestämma oss om vi ska köra den fristående och helt fiktiva kriminalromanen Med döden som skugga eller den delvis verklighetsbaserade fängelseboken Bakom galler. Bägge är färdigskrivna men har olika för- och nackdelar. En sak handlar om att vårt verklighetsavslöjande sätt att skriva som vi kallar för ”prose provocatif ” hade passat bättre i romanen Bakom galler, men det är ingen spänningsroman på det sättet. Med döden som skugga har fördelen att den är i samma genre som Män utan nåd. Tanken är en utgivning av en skönlitterär roman inte är till vår fördel, utan vi bör först etablera oss i kriminal-/spänningsgenren och sedan ge ut annat. Frågan är vad som är bäst ur ett långsiktigt perspektiv, alltså vilken bok bygger vårt varumärke som författarduo bäst? Får se vad vi till slut kommer fram till. Dessutom är nu Magasinet Paragraf igång. Sajten lanserades igår klockan 17:00 och har på mindre än ett dygn fått över 1000 unika träffar, vilket är en bra början. Nu gäller det att jag och Pierre börjar producera artiklar igen. Fantastiskt att vi får vara med från dag ett. Det enda tråkiga idag var att jag fick besked att det inte blir något med TV4. De sa att de ville komma hit, men de ville även att Pierre skulle vara med. Journalister verkar inte riktigt förstå hur det fungerar på högsäkerhetsanstalter, fångar från andra fängelser kan knappast promenera in som de vill. Nåväl, så är det. Fler chanser kommer att erbjudas, det vet jag. Vi fick även besked att Babel inte hört av sig 216

igen, undrar om de drar öronen åt sig på grund av våra omständigheter? Inte lätt att veta. Ena stunden kommer med hopp, nästa med besvikelse – det var i alla fall kul att de två största TV-kanalerna visade sitt intresse.

217

Lördag den 14 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Det är spänt på avdelningen, en gruppering har tillverkat knivar och försöker nu ta över och bestämma allt. Men det kommer varken jag eller någon av de övriga drygt 20 fångar att tillåta. De har gått på ett par av de svagare internerna, men det kommer vi andra sätta stopp för om det händer igen. Det verkar som om någon har gått till personalen och berättat vad som har hänt, men vi har ingen aning om vem det kan vara. Härinne råder vissa interna regler, den främsta är att inte gola. Oavsett vad man tycker om dessa regler måste man följa dem om man ska klara sig i fängelset en längre tid. Detta innebär också att vi fångar tar hand om våra egna problem. Den absoluta majoriteten av oss vill ha det lugnt och bara göra vår tid, då kan man inte acceptera en liten grupp som slipar knivar och tror att de ska bestämma över alla andra. Annars släpptes Män utan nåd officiellt idag. Pierre var på Örebro bokmässa och enligt det meddelande jag fick gjorde han alldeles lysande ifrån sig. Dessutom knöt han en del bra kontakter. Riktigt coolt! Nu ska det bli väldigt intressant att se vad första månadens försäljningar visar för siffror, detta får vi reda på i början av maj. Pratade även med Peter Isaksson och han berättade att under de tre första dagarna hade www.magasinetparagraf.se över 3000 unika träffar, vilket är suveränt. Än bättre är att den genomsnittliga tiden en besökare var på hemsidan var 7,5 minut, vilket innebär att artiklarna faktiskt läses. Fortsätter det så här kommer nättidningen att bli en rungande succé.

218

Söndag den 15 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Igår natt när vi var inlåsta var det visitation ute i allmänna utrymmen och även ute på vår lilla promenadgård. Vet inte om de hittade något. Men det är ytterligare ett tecken på att vakterna har aningar om att något är på gång. Larmet gick idag här på paviljongen. Blev slagsmål på fotbollsplanen efter att den gruppering som försökt ta över avdelningen gick ett steg för långt i sina provokationer. Därefter gjorde nästan alla på avdelningen en gemensam aktion för att få ytterligare en person att flytta. På ett möte där hela avdelningen närvarade förklarade vi lugnt och sansat för en av personerna från den ovälkomna grupperingen att han fick packa sina tillhörigheter och be att få självisoleras efter inlåsningen ikväll. Han kommer med största sannolikhet att gå frivilligt, vi är mer än 90 procent av avdelningen som vill ha bort honom. I slutändan vill vi alla ha det lugnt och avtjäna våra straff utan risk för att huggas av en kniv. Möten av detta slag är faktiskt bästa sättet att behålla lugnet på en avdelning. Vi fångar kan sköta våra egna angelägenheter utan vakternas inblandning. Det har nu gått så lång tid att jag kan berätta om detta utan att varken jag eller någon av mina medfångar kan få problem, hade det varit minsta risk för det hade jag aldrig skrivit om händelserna. Dessutom är ingen av de intagna kvar på avdelningen där allt hände, många har flyttat till andra anstalter och övriga har frigetts. Under hela arbetet med denna dagbok har jag varit väldigt noga med att ingen medintagen ska kunna identifieras, om han inte först har godkänt det förstås. Ingen fånge kan alltså drabbas av negativa konsekvenser på grund av det jag skriver.

219

Tisdag den 17 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick besked idag att journalisten från Västgöta-Bladet/Falköpings tidning/Skaraborgs läns tidning kommer på torsdag för en intervju. Ser väldigt mycket framemot detta. Dels är det den första intervjun efter det officiella boksläppet i lördags och dels är detta första intervjun från en tidnings kultur- och nöjesredaktion istället för kriminalredaktionen. Känns bra, som första steget till mitt nya liv. Ett liv som författare.

220

Torsdag den 19 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Intervjun idag gick över förväntan. Inte en enda fråga om mitt brott och hon som kom hit var väldigt trevlig och verkade genuint intresserad av mitt och Pierres författarskap. Faktiskt den bästa intervju jag har deltagit i någonsin. Ser framemot artikeln som kommer om ett par veckor. Journalisten skulle läsa ut boken hon fick sig tillsänd från förlaget och åka till Spanien i en vecka och därefter skriva färdigt artikeln. Skrev ett långt brev till förlaget gällande nästa bok. Allt från kontraktsvillkor till tankar kring att skaffa en agent ventilerades. Nu får vi se hur vi går vidare. Hoppas vi kan skriva kontrakt snarast på nästa bok, Med döden som skugga. Fick dessutom ett paket tillsammans med ett frankerat kuvert från en läsare som ville ha sin bok signerad. Wow! Jag skrev en personlig dedikation och återsände boken. Roligt att göra sådant här. Känns fortfarande overkligt – jag är författare. Fick brev från Pierre och han går i väntans tider på att få besked om när beslut om hans utslussning kommer. Hoppas nu att allt flyter på så att han kommer ut från det dårhus som anstalten Rödjan verkar vara, en plats där dårarna styr – det vill säga den maktfullkomliga personalen.

221

Fredag den 20 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag publicerades första recensionen av Män utan nåd. Det var en recensent vid namn Christer B Johansson – Tidningen Kulturen (www.tidningenkulturen.se) – som blev först ut, han skrev bland annat: Om förläggare Lindelöw gjort ett fynd eller inte lär försäljningssiffrorna för Män utan nåd visa. Eller siffrorna för den förmodade uppföljaren nästa år, eller pocketutgåvan som lär komma däremellan. Men skriver bra gör de, Nilsson och Larancuent. Båda är gravt belastade brottslingar som använt sina långa fängelsetider till att läsa in akademiska examina, dock ej i svenska, varför någon av dem måste var en naturbegåvning som skribent. Kanske båda. …ska bli roligt att följa det här författarskapet i framtiden. För skriva kan de här killarna.

Vår första recension, inte bara för vår bok utan den första någonsin. Någon har alltså tagit sig tid att läsa något som vi har skrivit och därefter gjort en bedömning. Det är nästan som om jag befinner mig utanför min kropp och tittar på, som om det inte ens är jag som upplever allt – så osannolik känns min tillvaro. Jag blir så uppspelt inför alla nya erfarenheter.

222

Lördag den 21 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Regnet faller hårt på fönsterblecket till min cell. Varmare väder är utlovat till nästa helg, men för tillfället är det ruskigt och vått. Natten faller sakta utanför medan jag sitter här och skriver. Åt en riktig god blåbärspaj idag. En av grabbarna (Joakim Söder – jag vet att han vill nämnas) var på bakningshumör så han fixade en paj till sig själv och bjöd några av grabbarna. Annars har jag skrivit brev, läst, löst korsord, arbetat med ett överklagande, ringt min vän och förtroendeman (som också heter Joakim) för att betala räkningar, kolla min e-post och en del annat. Allt löste sig med hans sambo Camilla, eller rättare sagt före detta sambo. De har numera gjort slut, det hade inget med mig att göra, utan de kom fram till att det inte fungerade att bo tillsammans. Pratade även med syrran. Det var faktiskt det första jag gjorde i morse, ville berätta om min och Pierres första recension. Hon blev lika glad som jag över de positiva omdömen vi fick för Män utan nåd. Känner mig ganska trött just nu, vet inte varför, sov bra i natt och har inte gjort något fysiskt ansträngande. Tror att det kanske är en avslappnad trötthet, alltså att jag är så pass nöjd och avstressad att kroppen bara slappnar av helt.

223

Tisdag den 24 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick ett glädjande besked om att Pierre hade fått sin familjehemsplacering godkänd. Äntligen, jag är överlycklig. Han är nästan fri och kommer även att få möjlighet att träffa sin gravida fru mycket mer. Det är skönt att min vän efter många år kommer ifrån anstaltsvärlden. Sedan skadar det förstås inte att han verkligen kan ta itu med marknadsföringen av Män utan nåd, men i sammanhanget är det sekundärt. Hans lycka och möjlighet att vara med sin gravida fru är betydligt viktigare. Läste ut Carl-Johan Vallgrens senaste roman Havsmannen, en berättelse om en storasyster som gör allt i sin makt för att skydda sin lillebror, även ett inslag av det övernaturliga. Men boken visade även hur illa en del behandlar andra och hur vissa gärningar driver folk till desperation och avgrundens rand. Det var definitivt ingen ”feel good” bok, utan ganska deprimerande, även om den var välskriven. Var uppe hos Annwor för ett samtal. Idag pratade vi mest om mitt senaste mediala framträdande i Kvällsposten och den första recensionen av Män utan nåd. Gällande just mediala framträdanden vill jag gärna ha respons på hur jag framstod, om det är något jag bör tänka på inför framtiden, med mera. Denna gång talade jag spontant och från hjärtat när jag träffade journalisten, något som utmynnade i en artikel där jag framstod som ganska sympatisk. Ibland vet hjärtat bäst.

224

Torsdag den 26 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick besked att min gode vän Pierre nu äntligen slipper anstalten Rödjan. I morse klockan åtta hämtades han och fick komma iväg till sin familjehemsplacering. Inget mer fängelse för honom. Jag är lättad och glad, de sista sex månaderna av hans 14-årsstraff kommer att bli bra. Familjehemsplacering är ett alternativ till utslussning som finns, det innebär att den intagne bor med en familj som är godkänd av Kriminalvården under sista delen av sitt straff för att lättare komma in i samhället. Kontrollen är fortfarande hård och man kan inte göra som man vill, men det är mer likt livet i frihet än att sitta kvar i anstalt. Paketerade ett antal exemplar av Män utan nåd och skickade ut till familj och vänner som ännu inte fått sina gratisexemplar. Vill gärna ge till några fler, men har inte några gratisexemplar kvar.

225

Fredag den 27 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Direktören var ute på sin första egna permission igår och skulle ha kommit tillbaka vid 18:30. Men på grund av tågförseningar och en hel rad med andra otursrelaterade omständigheter (en olycka kommer sällan ensam, som man brukar säga), så blev han nästan två timmar försenad. Under denna tid trodde många i personalen att han hade avvikit och inte tänkte komma tillbaka, detta trots att han hela tiden höll kontakt med vakthavande befäl så som reglerna föreskriver. Men ändå trodde många vakter att han höll på att luras för att dra ut på tiden och därigenom förhala en efterlysning. De visade sig ha fel. Han kom tillbaka, om än lite sent.

226

Söndag den 29 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En klarblå himmel lät solens strålar obehindrat värma det västgötska landskapet där anstalten Tidaholm är belägen, något som även trängde undan kylan i min cell. Vädret återspeglar mitt humör. Min glädje är stor över bokens publicering, positiva recensioner, att Pierre äntligen kommit ut på sin utslussning och allt annat som är lyckosamt i mitt liv. Men samtidigt som senvåren sakta släpper fram sommaren och mitt liv flyter på, känner jag mig fysiskt utmattad. Jag (och Pierre) har nått en av våra stora målsättningar och en tyngd har fallit från mina axlar. Nu kan jag unna mig att slappna av och ägna tid åt mig själv utan att må dåligt över en växande hög av arbete. Satt därför i mitt rum nästan hela dagen. Var knappt alls ute och njöt av vädret, utan ägnade tid åt mig själv och mina tankar samt lyssnade på musik. Tänkte på att det kan svänga snabbt, ena veckan glad, andra nere och irriterad. Det blir så härinne, en skitsak kan få en på dåligt humör och kan bli början på en negativ spiral. Men just nu är jag på topp och tänker njuta av det. Mitt huvudsakliga avbrott var ett par matcher badminton. Nästa viktiga mål i mitt liv är att komma i form och träna bort de sista kilona. Nu när jag är mentalt stabil och min självkänsla är på topp så har jag inget behov av tröstätande utan kan koncentrera mig på att äta nyttigt och träna hårt. Livet består av en ständig förändring, det viktiga är att man jobbar för att denna förändring ska vara positiv.

227

Måndag den 30 april 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick brev från Marie som sitter i Danmark. Hon berättade om en åtgärd som fängelset där hon sitter har vidtagit för att få bort otillåtna mobiltelefoner. Jag blev helt häpen – på ett positivt sätt – när jag läste den danska kriminalvårdens åtgärd: de hade beslutat sig för att dela ut mobiltelefoner till de intagna. Tanken var att anstalten på så sätt skulle ha koll på vem fångarna ringde till. Det hade i nuläget varit helt omöjligt i Sverige. Inte när Kriminalvården så ofta – om än inte alltid – har en repressiv hållning mot oss fångar. Istället för att ge den enskilde intagna en chans att visa god skötsamhet (som man gör i Danmark), placeras man i Sverige på en högre säkerhetsnivå från dag ett och sedan flyttas man ner i takt med att man visar sig kunna förvalta detta förtroende. I Danmark är det som sagt tvärtom: den enskilda internen ges redan från början relativt stora friheter under eget ansvar och det är först om man missköter sig som man successivt flyttas högre upp i säkerhetsnivåerna. Deras system har visat sig fungera bättre än det svenska – antalet misskötsamheter är mindre, detsamma gäller återfallsfrekvensen. Något som svenska politiker bör ha i åtanke när de planerar den framtida kriminalvårdspolitiska agendan. Har i övrigt fullt upp med att skriva artiklar till Magasinet Paragraf. Eftersom jag och Pierre inte sitter tillsammans måste vi använda snigelposten för att skicka artiklar, vilket blir omständligt, men det går. Vi skriver utkast till olika artiklar och sedan skickar vi dem till varandra för korrigeringar och kommentarer. Minst fyra artiklar i veckan ska vi producera, detta inkluderar boktips. Nu när Pierre är ute kan han göra research på ett helt annat sätt och allt går mycket smidigare och lättare.

228

Tisdag den 1 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Hela dagen har ägnats åt skrivande. Påbörjade bland annat en artikel om en kvinna vid namn Catherine Lawes, hon var fru till anstaltschefen på säkerhetsfängelset Sing Sing, och ägnade de sista 17 åren av sitt liv till att göra tillvaron drägligare för fångarna. Min och Pierres slutliga version av artikeln som publicerades på www.magasinetparagraf.se, följer i sin helhet:

Sing Sings ängel Catherine Lawes var en kvinna som visade att även de mest förhärdade brottslingar förtjänar respekt och omtanke, något som fick många att förändra sina liv. Säkerhetsfängelset Sing Sing är kanske inte lika internationellt känt som Folsom, San Quentin eller Alcatraz, men likväl är det en av de mest beryktade amerikanska anstalterna. Sedan den första fången kom dit 1825 har över sextio anstaltschefer styrt över livet innanför murarna. Genomsnittstiden som en direktör stannade på Sing Sing var alltså cirka tre år. Ett stående skämt bland fångarna var därför att det snabbaste sättet att komma bort från Sing Sing var att bli dess chef. Men en man klamrade sig fast vid tjänsten längre än alla andra, han hette Lewis E Lawes och var anstaltsdirektör på det beryktade fängelset i över 20 år. Han var gift med den godhjärtade och omsorgsfulla Catherine Lawes som kom att bli känd under epitetet ”Sing Sings ängel”.

Fångarna behandlades som människor

Anstaltschef Lawes var en reformvänlig person som lyssnade mycket på sin humanitära fru Catherine. Från att ha varit USA:s hårdaste fängelse blev Sing Sing en plats där medmänsklighet och rehabilitering var ledorden – detta trots det stränga regelverket. Många av

229

förändringarna hade fångarna Catherine att tacka för. Trots att hon var kvinna och hade tre egna barn, var hon aldrig rädd när hon rörde sig inne på anstaltsområdet. Hon visste att om man visade kärlek fick man kärlek tillbaka. Genom att se fångarna som människor, och inte bara som brottslingar, vann hon deras hjärtan. Internerna fick hjälp på många sätt av Catherine. Hon samtalade med dem och skrev brev åt de som saknade läs- och skrivkunnighet. Många av de intagna fick även hjälp med olika ärenden på utsidan och till och med anhöriga till fångarna vände sig till henne för stöd och råd.

Lärde sig teckenspråk

En fånge som var blind fick besök av Catherine. Hon frågade om han kunde läsa blindskrift, varpå han svarade att han inte hade någon aning om vad det var för något. Catherine förklarade hur systemet fungerade för honom och ägnade sedan många månader åt att lära den blinde internen att läsa. En annan fånge var dövstum och hade därför stora svårigheter att göra sig förstådd samt att umgås med andra. För att underlätta hans situation gick Catherine en kurs och lärde sig teckenspråk, på så sätt kunde hon tolka åt honom och se till att han blev förstådd både av sina medfångar och av vakterna. Hennes kärlek och omtanke genomsyrade hela anstalten och fångarna kom att se Catherine som en ängel som sänts till jorden för att göra deras liv drägligare. De älskade och respekterade henne, precis som hon älskade och respekterade dem.

Dog i en bilolycka

Under 17 år var Catherine Lawes Sing Sings ängel, men en dag i oktober 1937 fick sagan ett tragiskt slut. En bilolycka tog hennes liv. Trots att Catherine dog, visade det sig snart att hennes goda gärningar levde kvar. När nyheten om hennes bortgång nådde fångarna blev de chockade och en dyster stämning lade sig över Sing Sing.

230

Begravningen skulle hållas utanför murarna, vilket fick fångarna att protestera. De begärde att i alla fall få besöka anstaltschefens hem, där Catherines kropp låg till beskådan, för att därigenom visa sin respekt. Denna önskan beviljades och någon dag senare öppnades den södra grinden till Sing Sing. Flera hundra fångar – allt från mördare, till rånare och tjuvar – gick med tunga steg för att säga adjö till den kvinna som betytt allt för dem. Det fantastiska med detta var att inga vakter eskorterade dem. Med det egna samvetet och direktörens tillit som enda bevakning, tog sig samtliga fångar till Catherine för att en sista gång visa hur mycket hon betytt för dem. En efter en passerade de hennes öppna kista och när alla var färdiga gick de i tystnad tillbaka till fängelset. Inte en enda fånge flydde denna dag, trots den uppenbara möjligheten; det hade vanärat Catherines minne.

231

Fredag den 4 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pratade med kriminalvårdsinspektören om den pågående följetongen kring vågen som jag vill beställa till avdelningen. Nu hade äntligen anstaltsledningen beslutat att en våg ska ingå i utrustningssortimentet. Äntligen! Så under dagen ringde Gun Jansson till den ansvariga som sköter beställningen, men han sa då att han inte hade fått ett skriftligt godkännande från ledningen. Då förklarade Gun Jansson att hon hade talat med kriminalvårdsinspektören och hon intygade att det var okej att beställa en våg, men det räckte inte – han krävde ett skriftligt beslut. Det är bara att fortsätta vänta, nu har det gått över tre månader. Ett brev från förlaget damp ner i mitt postfack, det var kontraktet på nästa bok. Jag läste igenom, skrev under och la de tre exemplaren i ett brev till Pierre för hans underskrift. Med döden som skugga blir vår andra kriminalroman och kommer under nästa år. Fick även mitt första officiella recensionsexemplar av en bok. Jag och Pierre har skrivit till olika förlag och beställt recensionsexemplar till intressanta böcker som passar Magasinet Paragrafs utgivningsprofil. Sedan läser vi dem och skriver en recension, nu är vi alltså officiella recensenter när vi får gratisexemplar. Första boken för min del blev Hello Kitty måste dö av Angela S. Choi. Annars pratade jag med mamma, pappa och syrran idag. Syrran har kommit in i mammarollen hur bra som helst, hon är självsäker och glad över sin lille son. Han ler nästan hela tiden och verkar konstant glad, så något måste ju syrran och hennes sambo göra rätt. Dessutom har syrran läst många böcker för att förstå och kunna följa sin sons utveckling. En riktigt cool sak är att han har sagt sitt första ord, det blev ”hello”. Min gudson har även sagt sin första ordkombination, syrran brukar alltid säga ”love you, love you” till honom och har 232

gjort det ända sedan han föddes. Häromdagen hade han försökt sig på orden och det blev ”oveyou” i ett. Han förstår naturligtvis inte vad han säger, men försöker ändå härma vissa fraser och ord, vilket ligger helt i enlighet med utvecklingskurvan. Möjligen aningen före till och med - han är nu 3 ½ månad gammal. Jag längtar tills jag får träffa och hålla honom. Mitt lilla gudbarn som jag redan älskar ofantligt mycket.

233

Söndag den 6 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Klockan är nu 07:15 måndagen den 5 maj, var helt slut igår kväll så jag gick och la mig strax efter inlåsning för att vila ett par timmar. Helt plötsligt var det morgon och här sitter jag nu för att skriva gårdagens inlägg idag. En ny kille kom till avdelningen häromdagen, har inte mer än hälsat på honom, men idag när min celldörr för en gångs skull stod på vid gavel så knackade han på (vanligtvis är alltid min dörr stängd för jag vill vara i fred och jobba). Han var i alla fall från Iran och kom till Sverige som politisk flykting för drygt tio år sedan. Nu satt han dömd till sex års fängelse för narkotikabrott. Han berättade om sin tid i Iran hur han fängslades för sitt, enligt staten, felaktiga politiska engagemang, och hamnade i det ökända Evinfängelset. Där torterades han med elektricitet, slag, sparkar och förnedring genom att vakterna ibland kissade på fångarna. Tillvaron han beskrev för en politisk fånge i Iran var helt vedervärdig. Slutligen lyckades hans far muta en domare och därigenom köpa sonens frihet. Men han fortsatte att engagera sig politiskt och nästa gång polisen kom flydde han och hamnade slutligen i Sverige där två av hans bröder levde. Men han kom aldrig riktigt in i svenska samhället, lyckades inte försörja sig och började med narkotikaförsäljning, vilket slutligen ledde till det fängelsestraff han nu avtjänar. Förstå mig rätt, naturligtvis ska man ta ansvar för sina egna handlingar – men har man väl fått uppehållstillstånd i Sverige ska man också ges möjlighet till integration. Även om brottslighet inte kan ursäktas, kan man förstå att man vill försörja sin familj och ha tak över huvudet. Här är en kille med grav psykisk problematik efter tortyr i sitt hemland, man kan inte förvänta sig att han ska klara sig utan support i form av exempelvis psykoterapi och annat som kan hjälpa honom lägga det förflutna bakom sig. Min poäng är att alla fall är unika och måste behandlas därefter, men tyvärr tar dagens integrationspolitik sällan hänsyn till detta. 234

Spelade ett par matcher badminton, både dubbel och singel. Jag vann stort. Spelade med ett par nya killar, en i 20-årsåldern och en i 30-årsåldern. Bägge trodde att jag med min aningen högre ålder inte skulle han en chans, men man ska aldrig undervärdera sin motståndare. Den unga killen spelade jag bara ett set mot innan han gav upp, jag vann med 21-11.

235

Onsdag den 9 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Dagen har varit ganska annorlunda. I morse vaknade jag till ösregnets smatter mot mitt cellfönster, när jag tog mig upp hade det avtagit. Det första jag gjorde var att öppna upp vädringsluckan i min cell och njuta av den friska luft regnet lämnat efter sig. Efter en lugn förmiddag kallades jag ner till besöksavdelningen eftersom mitt besök hade kommit. Det var min före detta högskolelärare i religionsvetenskap som jag träffade i början av min verkställighet. Han en av dem jag hållit kontakt med och han kommer på besök ett par gånger om året, vilket alltid är roligt och intellektuellt stimulerande. Det var som vanligt trevligt och vi pratade mycket om mitt författande. När jag kom tillbaka till avdelningen under eftermiddagen satte jag mig och spelade poker i några timmar. Det är viktigt att jag unnar mig själv tid att ha roligt. Att konstant jobba och slita är inte bra. Ännu en av många insikter som har kommit efter alla psykologsamtal. Poker får mig att slappna av och inte tänka på allt annat i mitt liv, det är bara korten och spelet som betyder något, att läsa sina motspelare och fatta rätt beslut vid rätt tillfälle. Detta får mig att glömma och spänningarna att släppa.

236

Torsdag den 10 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Det var klibbigt under natten och det fortsatte under dagen. Behövde duscha ett par gånger för att känna mig fräsch. Fick ett brev från Dick Sundevall och han gav mycket positiv feed-back på mina och Pierres artiklar som vi skriver till Magasinet Paragraf, men han hade lite kritik också. Så här skrev han: Jag läser allt ni skriver till Para§raf med mycket stort nöje. Därtill lär jag mig något nytt varje gång. Herbert Söderström brukade säga: Bra journalistik har alltid ett inslag av folkbildning. Men, det finns ju alltid ett men: Jag gillar inte era efterslängar. Den där meningen, eller meningarna som avslutar artiklarna och ska förklara för läsaren vad det är han ska förstå. Vad han ska dra för slutsatser av vad han/hon har läst. Det finns en bra journalistisk regel, som jag lärde mig i unga år: Underskatta gärna läsarnas kunskaper, men aldrig deras förmåga att själva dra slutsatser. Nu ska jag gå in och ta bort de två sista meningarna i ert utmärkta boktips bokrecension om Svenska hackare. Har även gjort så i en del andra av era artiklar. Det här är en liten sak i en helhet som är väldigt bra, vad gäller det ni levererar. Allt gott.

Dick har helt rätt, jag och Pierre har tidigare haft en tendens att förklara alltför mycket för våra läsare, vilket vi inte ska göra fortsättningsvis. Så jag skrev ut Dicks ordspråk och tejpade upp det i min cell vid mitt skrivbord. Det är viktigt att kunna ta emot konstruktiv kritik och jag lyssnar gärna på dem som kan ge mig bra råd.

237

Fredag den 11 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Ännu ingen våg, ännu ingen beställning. Gun Jansson ringde och frågade den ansvariga som hade fått för sig att beslut ska tas av ledningsgruppen först på måndag. Eftersom Gun Jansson hörde att kriminalvårdsinspektören för någon vecka sedan hade sagt att allt var klart så blev även hon förvånad. Helt ofattbart! Inget annat att göra än att vänta till måndag. Bortsett från den fortsatta byråkratiska följetången om vågen har dagen varit bra och jag har fått väldigt mycket gjort. Pratade med mamma, pappa och syrran. Fick färdigt tre juridiska ärenden, arbetade med korrekturläsningen av nästa bok, fortsatte med ett par artiklar och hann till och med ett styrketräningspass samt en match dubbelbadminton. Jag kommer att somna nöjd och belåten senare ikväll. Ska ta det lugnt och nöjesläsa en deckare jag håller på med och titta på TV, ett nytt avsnitt av advokatserien The Good Wife går ikväll.

238

Lördag den 12 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Ser två fiskmåsar på muren utanför mitt gallerfönster. De tittar ut över den skog som omger anstalten. Nu satte sig den ena ner. Vinden rufsar om deras fjädrar. Tänk om man kunde flyga bort från allt. Ibland drömmer jag om att få komma iväg, fri som en fågel – ta mig vart jag vill genom att glida på mina vingar. Ser sällan andra djur än knarkhundarna, så fåglar och andra små varelser fångar min uppmärksamhet. En av grabbarna hade bakat äppelpaj med vaniljsås. Det dricks en del läsk och tomburkarna samlas i en stor säck som vi sedan pantar och köper något till hela avdelningen. Denna gång blev det ingredienser till äppelpaj. Sådana små saker skapar gemenskap och gemytlighet. Små saker gör ofta en stor skillnad härinne. Även grillning stod på agendan idag, grillmästare Joakim Söder stod som vanligt för läckerheterna. Han är riktigt duktig, vi åt potatisgratäng till. Så jäkla gott. Dessa stunder betyder väldigt mycket härinne. Jag, Söder och direktören hade lagt ihop och köpt kött. Det var en trevlig måltid. Solen sken och värmde oss trots blåsten.

239

Tisdag den 15 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag kom beskedet att D-paviljongen (som ligger precis bredvid paviljongen där jag är placerad) måste tömmas inom ett par dagar. Man har nämligen hittat extremt mycket mögel i källaren, det var så mycket att det hängde ner från taket likt stalaktiter. En utomstående firma hade undersökt och kommit fram till att det är extremt hälsofarligt och därför beordrades att D-paviljongen snarast ska utrymmas och saneras. Man börjar flytta intagna redan imorgon. Då det är en ganska stor nyhet kontaktade jag paragrafredaktionen så att en av dem skulle kunna skriva en artikel om det inträffade. Har vi tur kommer andra medier att plocka upp nyheten så att tidningen får mer uppmärksamhet. Spelade dubbelbadminton idag. Jag och direktören hade blivit utmanade av ett par killar, en av dem känner vi och den andra var helt ny. Den nye har ADHD och en missbruksproblematik så jag (och i viss mån även direktören) underskattade honom. Det visade sig dock att han hade tävlat i badminton. Vi höll på att få stryk på planen, men lyckades samla oss och vinna med minsta möjliga marginal. Det viktiga i dubbelbadminton är att alla håller sina positioner, vilket våra motståndare inte gjorde. Om de hade gjort det skulle vi ha förlorat. Det är alltid dumt att underskatta sin motståndare.

240

Onsdag den 16 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Frågade kriminalvårdsinspektören om de hade tagit upp inköp av våg på sitt senaste möte, men av naturliga skäl hade de inte hunnit. Det hade varit tjänstemän från huvudkontoret och regionen på möte med anledning av mögelproblemet på D-paviljongen. Hade även ett snabbt möte med högsta hönset här på anstalten, det var ett par saker jag tidigare skriftligen bett kriminalvårdschef Sanela Ovcina att kontrollera. Det gällde bland annat att vi ville använda någon form av plasthandske vid matlagningen av hygieniska skäl. Säkerhetsgruppen hade gett lite mothugg när vi ville låna engångshandskarna som används vid visitationer, då hade det föreslagits att vi skulle få använda sådana plasthandskar som vanligen används i storkök. Detta skulle någon av cheferna kolla upp närmare. Om kostnaden är försvarbar skulle vi få tillgång till sådana. Dessutom berättade jag att en artikel till Magasinet Paragraf initierats av mig och att en journalist skulle kontakta henne med anledning av mögelskadorna. Jag vill vara ärlig och inte gå bakom ryggen på någon eftersom det kan slå tillbaka. Om jag har kritik eller tänker skriva något i en artikel, tar jag det öga mot öga med berörd person. Det är inte alltid vi är överens, men jag är åtminstone öppen. Och jag står för den kritik jag riktar. Kriminalvårdschefen hade inget emot att jag höll på med en artikel så länge allt var sakligt och korrekt. För att det inte skulle sticka för mycket i ögonen på högre beslutsfattare beslutade jag och Pierre att inte våra namn skulle stå på artikeln. Därför bad vi Nina, en journalist som är med i redaktionen, att skriva artikeln och göra intervjuerna istället. Den skickas ut under kvällen tillsammans med ett pressmeddelande till TT, SVT och andra medier så att de kanske plockar upp det. Ett avslöjande av detta slag kan ge Magasinet Paragraf en extra skjuts. Får se hur allt faller ut imorgon.

241

Torsdag den 17 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Igår natt tittade jag på den engelska filmatiseringen av Stieg Larssons bästsäljare Män som hatar kvinnor. The Girl with the Dragon Tattoo som den heter, var i och för sig ganska bra, men jag förstår inte principen med att skådespelarna i en engelskspråkig film ska ha en svensk brytning, det var väldigt skumt och förstörde en annars fängslande film. Men hur bra den än var kom den inte i närheten av den svenska versionen, speciellt inte den sex timmars miniserie som Sveriges Television sände. För att vara rättvis så brukar man nästan alltid bli besviken när en bok filmatiseras, att destillera ner 300-500 sidor till ett par timmar gör ju att filmskaparna måste ta bort en hel del från romanen. Men det behövde man ju inte när man hade sex timmar till förfogande. Med detta sagt var även den förkortade svenska filmen (drygt två timmar lång) bättre än den engelska. Noomi Rapace är och förblir Lisbeth Salander i min värld, oavsett hur många Hollywoodkändisar som tar sig an rollen. Mögelartikeln publicerades idag på www.magasinetparagraf.se samtidigt som ett pressmeddelande gick ut. Precis som jag och Pierre förutspådde plockade andra medier upp nyheten. På TV4:s text-TV kunde följande läsas: Mögel stänger avdelning på anstalt Säkerhetsanstalten i Tidaholm tvingas stänga ner en av sina avdelningar. Orsaken: extrema mögelskador. – Jag kan inte garantera personalens och de intagnas hälsa och välbefinnande, därför har jag begärt att få stänga den aktuella avdelningen för att sanera det som behövs omgående, säger anstaltschef Sanela Ovcina till magasinet Paragraf.

242

Fredag den 18 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Även Sveriges Television plockade upp min, Pierres och Ninas (hon som skrev artikeln och gjorde intervjun med kriminalvårdschefen) nyhet för Magasinet Paragraf. Så här stod det på SVT text-tv: Mögel stänger avdelning på anstalt Säkerhetsanstalten i Tidaholm tvingas stänga ner en av sina avdelningar. Orsaken: extrema mögelskador. – Jag kan inte garantera personalens och de intagnas hälsa och välbefinnande, därför har jag begärt att få stänga den aktuella avdelningen för att sanera det som behövs omgående, säger anstaltschef Sanela Ovcina till magasinet Paragraf. På mindre än en vecka ska avdelningen tömmas på fångar. Saneringsarbetet väntas vara klart i september.

Lokalnyheterna i SVT Västnytt nämnde Magasinet Paragraf, likaså Dagens Nyheter, ett flertal lokaltidningar och många fler. Pratade med redaktionschefen som var eld och lågor över genomslaget, vilket även Nina var. Också chefredaktören Dick Sundevall var nöjd. Det känns förträffligt, nu är det bara att fortsätta med de reportage och övriga artiklar som vi arbetar med och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer Magasinet Paragraf vara allmänt känt som ett nydanande kriminal- och rättsmagasin – hoppas jag i alla fall. Annars var det en vanlig fredag då jag pratade med syrran, mamma och pappa. Och därefter sorterade jag veckans post och övriga papper och skrev in det i min filofax. Ännu en av mina medfångar muckade idag, ytterligare en i raden av fångar som friges från en högsäkerhetsanstalt utan någon som helst utslussning. Han friges med skulder och aggressioner mot samhället,

243

risken att han återfaller är tämligen stor. Verkställigheten är för många innehållslös och handlar bara om att döda tid. Hjälp och stöd för att rehabiliteras ges sällan. Kombinera detta med olika psykiska problem och/eller bokstavskombinationer, så blir inte framtidsutsikterna lysande.

244

Söndag den 20 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag frigavs den enda kille som suttit här på E-paviljongen längre än mig. Jag kom hit i november 2008, alltså för 3 ½ år sedan. Denna kille kom några månader innan dess. Nu är jag äldst i tjänst på två sätt, dels den på avdelningen som har varit placerad här längst och dels den på avdelningen som har avtjänat mest tid i fängelse överhuvudtaget (drygt 13 år). Det gör att man reflekterar över allt tid som har gått. Det påminner mig om att livet fortsätter framåt trots att jag sitter där jag gör. Något som naturligtvis är självklart, men som man ibland glömmer bort. Många väljer att helt stänga ut omvärlden och bara göra sin tid. De gör slut med sin tjej eller tar ut skilsmässa, vägrar träffa vänner och bekanta. Ansöker inte om några telefonnummer och svarar aldrig på brev från familjemedlemmar, eftersom det helt enkelt gör alldeles för ont att tänka på allt man går miste om. Men att stoppa huvudet i sanden på det sättet är inget för mig. Då kommer chocken vid frigivningen att bli så mycket större. Även om det stundom känns riktigt tungt och ledsamt, är det viktigt för mig att fortsätta leva så mycket som möjligt på utsidan. Det är trots allt där som livet en dag kommer att fortsätta.

245

Tisdag den 22 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Såg en del av lilla prinsessan Estelles dop, den TV-sända ceremonin var livsbejakande och underbar att se. Samtidigt blev jag nedstämd eftersom jag påmindes om att jag missade min gudsons dop. Jag hade väldigt gärna varit där, men hade ingen möjlighet – det grämer mig och påminner mig om hur viktigt det är att jag bibehåller den förändring jag har kämpat för att åstadkomma, allt för att få chansen att en dag leva ett vanligt liv. Pratade med kriminalvårdsinspektören om vågen igen. De skulle enligt tidigare löfte ha tagit ett beslut idag på ledningsgruppsmötet, men fattades något beslut? Naturligtvis inte! Någon tyckte att vågarna gick sönder för fort och att de därför inte skulle ingå i sortimentet, men det stämmer inte. Vågen som gick sönder för några månader sedan här på E-paviljongen hade vi haft i över två år, vilket är bra med tanke på att 32 intagna använder den. Nu blev beslutet uppskjutet till nästa måndag. Jag är av naturliga skäl en aning skeptisk till att man då kommer att fatta beslut i ärendet. Ganska fascinerande att en så otroligt simpel sak som en vanlig våg kan orsaka så mycket huvudbry och ta så lång tid att avgöra. Säger en hel del om hur byråkratin fungerar innanför murarna.

246

Torsdag den 24 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Klarblå himmel och strålande sol, varmt men inte för varmt – men trots det perfekta vädret satt jag och arbetade. På tal om det så pratade jag med redaktionschefen idag och fick information om hur bra genomslag min, Pierres och Ninas mögelartikel fick. Under tre dagar i anslutning till att artikeln publicerades ökade antalet unika besökare med flera tusen, vilket är otroligt bra – speciellt med tanke på att vi nyss lanserade tidningen. Var även uppe i skollokalen idag, och ännu en gång kändes det som om alla lärarna inte uppskattar att jag är där. Detta gäller speciellt en person – vill inte nämna något namn, men han eller hon, verkar tycka om att sitta på sin höga häst och vara bättre än de intagna. Sånt irriterar mig. Att jag då kommer som högre utbildad verkar inte alls vara uppskattat. Ett par av lärarna är bra och duktiga på att lära ut, men de andra verkar tyvärr vara avskrapet från botten av de lärarutbildade. Det värsta är att de ska täcka för varandra i olika ämnen där de inte ens är behöriga. Flera gånger har jag hört hur en viss lärare ska hjälpa en fånge med engelska och då lär ut helt fel, för att vara smidig har jag efteråt pratat med internen och förklarat vad som är rätt. Det känns minst sagt kontraproduktivt att ha lärare som lär ut fel. Fick besked från Pierre att tidningen Situation Stockholm kör en artikel om oss och vår bok nästa onsdag. Väntar fortfarande på Västgötabladet och snart kommer tidningen Skriva – mycket på gång.

247

Lördag den 26 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Har varit irriterad idag. Även om de flesta av mina medfångar är bra killar går hissen inte hela vägen upp hos en del av dem. Vissa inser inte att de ska spola i toaletten efter sig, andra tycker inte att de behöver torka upp kaffe som de spiller på golvet och en del ljuger mer än en häst travar – troligen eftersom deras självkänsla är så låg att de känner ett behov att ersätta allt dåligt i sina liv med en fasad av lögner. När allt kommer samtidigt blir jag uppretad, men i livet är det viktigt att välja sina strider så jag sa till att de måste spola efter sig och även att det bör vara självklart att man torkar upp om man spiller något. Däremot släppte jag lögnerna. Väljer istället att undvika personen ifråga så länge han inte insisterar på att stå och ljuga mig rakt upp i ansiktet, då kommer jag att säga ifrån. Folk verkar inte förstå att man kan kolla upp det mesta med Google och att all information som denna eminenta sökmotor indexerat bara är ett telefonsamtal bort (för oss fångar som inte har tillgång till Internet, vill säga). Ofta när jag skriver debattartiklar eller håller anförande för olika grupper tar jag upp att vi intagna inte är så olika de som bor i det fria. Kom att tänka på det idag när jag pratade med några av grabbarna. Det är final i Melodifestivalen ikväll och en majoritet av de 32 som sitter på min paviljong hade planerat att titta på det. Vi intagna har alltså ofta samma intressen som resten av svenska folket. Skillnaden är att vi har begått brott som de flesta av oss ångrar, men att likställa oss som personer med de gärningar vi begått är inte rimligt. Man måste se till individen.

248

Tisdag den 29 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Aningen kyligare väder idag, vilket i och för sig var ganska skönt. Även om jag inte har ont av värmen blir det aningen behagligare i cellen när inte solen står på för fullt. Är smått förkyld. Näsan rinner, men det är inte något allvarligt. Bara det inte blir värre under natten eftersom jag ska ut på permission imorgon. Idag hade ledningsgruppen ett extra möte och bland annat togs problemet med inköp av vågen upp. Men nu blev kriminalvårdsinspektören för paviljongen där jag bor, trött på att behöva diskutera detta ärende igen. Enligt uppgift är han även trött på mitt tjat. Under kvällen ringde han därför upp min kontaktperson som ska följa med på permissionen imorgon, och gav tillstånd för mig att köpa en våg och ta med in – bara jag slutar tjata. Så efter flera månader blir det ändå jag själv som blir tvungen att köpa in en våg som officiellt kommer att ägas av förtroenderådet. Och än är inte frågan utredd om en våg ska ingå i det sortimentet av utrustning som varje avdelning ska ha tillgång till. Men jag är nöjd bara jag kan väga mig varje måndagsmorgon och hålla koll på min vikt.

249

Onsdag den 30 maj 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 En av de bästa dagar jag har haft på mycket länge. Var ute på min första sex timmars bevakade normalpermission, tidigare har jag aldrig varit ute och känt på friheten i mer än fyra timmar. Det är helt otroligt vad två extra timmar kan göra. Har man inte varit i min situation går det inte att förstå vilken underbar känsla det är att få vara ute ett fjärdedels dygn och gå runt i civila kläder och göra helt vanliga saker, detta trots att uniformsklädda vakter var med mig. Jag handlade kläder till min älskade gudson och även en doppresent som jag fick graverad med hans namn och dopdatum. Att handla barnkläder var nog bland det roligaste jag gjort, det är något speciellt med att köpa pyttesmå kläder till en liten bebis på drygt fyra månader. Jag har aldrig träffat den lille krabaten utan bara hört hans ljud via telefon, men jag älskar honom så mycket att det gör ont. Oj, där blev jag tårögd. Får återgå till att skriva om permissionen i övrigt. Var alltså och handlade, först i Skövde och sedan Tidaholm, men det återkommer jag till. Klippte även håret och sa till frisören att han fick klippa precis hur han ville och jag blev nöjd. Gick även till en bokhandel för att se min och Pierres bok i deras hylla och det var en surrealistisk känsla. Extra skoj var att de flesta böcker stod med ryggen utåt, men just Män utan nåd hade omslaget synligt. Coolt. Tog kort där jag står bredvid boken i hyllan – ett minne för livet. Åt lunch på en restaurang, det blev fläsknoisette med strips, sallad och bearnaisesås. Smakade nästan ofattbart läckert, tror att det hade att göra med att vi satt ute en solig dag då allt kändes perfekt, då blir även maten godare. Slutligen åkte vi till Tidaholm där jag gick till posten och skickade det jag köpt till min gudson. Sände även Pierre, mamma och pappa varsitt vykort i ett kuvert tillsammans med några fotografier som jag hade tagit och framkallat idag. Men nu är jag helt slut, alla intryck tömmer en på energi. Jag kan nu även meddela att följetången med vågen har fått ett 250

slut. Idag var jag och köpte en våg med förtroenderådets pengar. Äntligen! Även om alla tillstånd vara klara igår så är det inte förrän nu, när jag har vågen i min hand, som berättelsen har nått sin ändpunkt.

251

Fredag den 1 juni 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Som alltid, samtal med syrran, mamma, och pappa idag – samtal som jag ser framemot varje vecka. Men idag var det bästa att artikeln och recensionen i Västgöta-Bladet/Falköpings tidning/Skaraborgs läns tidning publicerades. Det enda jag kan säga är: Wow, wow och åter wow! Artikeln (på kultursidorna) var helt inriktad på mitt och Pierres författande, inget om den brottslighet vi båda arbetat så hårt för att lämna bakom oss. Journalisten Åsa Mwansa ska ha ett stort tack för sin saklighet och medmänsklighet. Sedan har vi recensionen som skrevs av Marita Wass och jag låter helt enkelt ett utdrag från den tala för sig själv: Angelägen läsning av inlåsta författare … Män utan nåd har allt en spänningsroman ska ha. Den är bra uppbyggd och spänningen håller i sig. … Det är inte allt för ofta det händer, att jag fastnar i en bok som jag inte vill släppa. Män utan nåd tillhör den ovanliga skaran. Den är välskriven. Den har ett driv, den är spännande och den berör. Det finns bara en sak att säga – läs den!

Vi har läst flera recensioner sedan den första, men ingen har varit så bra som den vilken publicerades idag. Självförtroendet och självkänslan är på topp och min förhoppning om att min och Pierres framtid ligger inom författandet är nu starkare än någonsin.

252

Lördag den 2 juni 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Pratade med syrran idag och läste upp recensionen för henne, hon blev lika glad som jag. Det är härligt att dela glädje med någon man älskar. Vi har växt upp och varit nära varandra hela våra liv, att som vuxna kunna fortsätta vara väldigt goda vänner ger trygghet. Jag vet att även om allt annat i mitt liv rämnar kommer syrran (och även mamma och pappa) att finnas där, det har jag fått bevis på med tanke på min nuvarande situation. Sedan har jag även tre ytterligare nära vänner till vilka jag kan vända mig och jag vet att de inte sviker. Jag är lyckligt lottad, till skillnad från många andra här på insidan som inte har någon som stöttar dem. Hörde att en vän till mig som också är dömd till livstid fick tidsbestämt ganska nyligen. Hans straff omvandlade till 27 år, vilket innebär att han ska avtjäna 18 år effektiv tid. Det är många som nu får tidsbestämt sedan Mattias Flink fick sitt straff omvandlat av Högsta domstolen till 30 år. Den nu senaste omvandlingen är ytterligare en fingervisning om vad jag kan få. Annars har jag inte gjort något idag, är fortfarande förkyld och känner mig därför trött och hängig. Hoppas att bli bra till imorgon, har – som vanligt – en del att göra.

253

Söndag den 3 juni 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Lite väderkuriosa är att det enligt nyheterna idag var den kallaste junidagen i Stockholm på 84 år. Det har varit riktigt kyligt i cellen under natten och min förkylning blev inte bättre av det, men jag sov ut i morse för att hålla en ytterligare försämring av min hälsa på avstånd. Även om jag vanligtvis inte blir riktigt sjuk så är det dumt att chansa. Typiskt svensk sommar, vädret bjuder på ömsom regn ömsom sol. Och i dessa väderskiftande semestertider kommer det alltid en massa vikarier som ersätter ordinarie personal, vilket gör att saker och ting sällan fungerar optimalt. Ofta är det unga tjejer och killar som är osäkra i sina roller och livrädda för att göra fel. För oss fångar som är gamla i gemet blir det lätt tröttsamt när allt vi säger tas med en stor portion skepsis. Den enklaste och mest självklara sak, som att ringa till sin advokat, kan bli tidskrävande och en grogrund för irritation. Men ibland bjuder vikarierna även på underhållning, om än ofrivillig sådan. När jag gick förbi vaktkuren en gång satt tre unga kvinnor och hade rena fnitterfesten. Malin, Josefine och Jonna var som tonårsflickor där de satt vid bordet och fnittrade. En del kanske skulle tycka att det är oprofessionellt, jag tänker precis tvärtom. Något sådant här som bryter enformigheten samt allvaret och kan få mig att dra på smilbanden, är bara av godo. Fick färdigt ett överklagande åt direktören. Han anses ha missköt en permission på egen hand eftersom han missat att stiga av vid rätt tågstation. Att en resenär missar en station är väl något som händer många dagligen, men härinne handlar det om ett regelbrott som anstalten anser ska kunna leda till senareläggning av den villkorliga frigivningen. Det är vad jag överklagat och hoppas att nästa instans inser det logiska i att ett misstag är just ett misstag.

254

Tisdag den 5 juni 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Tittade på sista avsnittet av TV-dokumentären Student 92. Det var en serie i fyra delar som spelats in över en 20-årsperiod. Man följde en gymnasieklass som tog studenten 1992 med femårsintervaller för att följa hur deras liv utvecklas och jämförde med de drömmar de hade när de gick ut gymnasiet. Det fick mig att tänka på mina gamla klasskamrater, både från grundskolan och från gymnasiet. Undrar hur det har gått för dem. Ett par har jag haft sporadisk kontakt med, men jag är väldigt nyfiken på alla. Har de fått liven som de önskat? Det hoppas jag – för alla förtjänar lycka. Själv sitter jag ju i fängelse på livstid, vilket i sig inte är en särskilt bra utveckling av livet. Men å andra sidan har jag ett antal examina, jag arbetar som journalist, får lysande recensioner för min (och Pierres) debutroman och så är kontrakt skrivet för bok nummer två. Jag får trots allt vara ganska nöjd så som livet är, speciellt med tanke på att jag sitter inne. Det känns ibland som om jag har det bättre än jag förtjänar, och det tycker säkert många ute bland allmänheten, men hade det verkligen varit bättre om jag låsts in i en jordkällare och tvingats leva på vatten och bröd? Om någon läsare svarar ja, så kom ihåg att i Sverige kommer alla ut förr eller senare och då måste det rimligen vara bättre att jag betalar av mina skulder (inklusive skadestånd till brottsoffren) och därefter blir en laglydig samt skattebetalande medborgare. På TV sändes idag det absolut sista avsnittet av Desperate Housewives. Det är inte en serie jag egentligen följer, men tänkte att sista avsnittet kunde vara värt att se. Det var sisådär, inget speciellt egentligen, men nu har jag sett det.

255

Torsdag den 7 juni 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Torsdag igen, och lika säkert som att det är ärtsoppa till lunch så har jag tvättat och städat. Vilken rutinmänniska jag har blivit. Undrar om jag fortsätter på samma sätt i det fria efter att ha blivit präglad under alla år?

256

Fredag den 8 juni 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Som vanligt ägnades en stor del av dagen till att prata i telefon. Särskilt samtalet med syrran var extra trevligt eftersom jag råkade få tag på henne när den lille precis hade somnat, annars brukar hon inte ha tid att prata så länge. Men idag talades vi vid i över en timme, vilket var hutlöst dyrt i Kriminalvårdens telefonsystem INTIK – men väl värt det. Allt från barndomsminnen till hennes grannar och det nya livet som mamma avhandlades, det var helt fantastiskt att så avslappnat prata med min älskade syster. Läste ut Roslund och Hellströms 700-sidiga kriminalroman Två soldater, en bra och spännande bok även om jag inte tycker att deras skildringar av anstaltslivet och kriminella har alltför stor förankring i dagens verklighet.

257

Söndag den 10 juni 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Fick ett e-post från Dick uppläst idag när jag ringde hem. Han och ett par andra i redaktionen vill att jag och Pierre ska börja blogga på hemsidan. Dock inte som Nilsson-Larancuent utan var för sig. Pierre har så fullt upp med allt för tillfället att han inte har möjlighet att engagera sig. Jag kommer nog att göra det. Ska ringa Dick på måndag och diskutera det innan jag fattar ett slutligt beslut. Tittade på långfilmen med Tintin. Jag växte upp med serieböckerna och lånade om dem gång på gång i biblioteket. Förvånansvärt nog gjorde filmen serieböckerna rättvisa. Förvisso en tecknad film, eller i alla fall halvtecknad (illustrationerna såg stundom verkliga ut), men ändå väldigt sevärd, som vilken äventyrsfilm som helst. Körde ett hårt pass badminton idag, blev riktigt trött och är skönt slutkörd nu ett par timmar efteråt. Spelade ett par sista matcher med en av grabbarna som muckar nu i veckan. Han släpps ut med en plastkasse tillhörigheter, en tågbiljett till hemorten och de få hundralappar som sparats på hans permissions- och frigivningskonto. Tyvärr är risken stor att han snart kommer tillbaka, och ingen blir väl då särskilt förundrad.

258

Måndag den 11 juni 2012 Tidaholm, E-paviljongen, cell 12 Idag har varit den mest produktiva arbetsdagen på mycket länge. Pratade med Dick och diskuterade om jag skulle börja blogga och bestämde att jag i alla fall skulle testa en runda. Började så smått skriva de första inläggen. Fick iväg fyra juridiska ärenden som jag hjälper olika personer med, det var ett par överklagande av Försäkringskassans beslut och en del annat åt klienter som jag har på utsidan. Skrev även ett brev till syrran, vilket jag alltid tycker är roligt. Sammanställde ett första utkast till min ansökan om omvandling av mitt livstidsstraff som kommer att skickas in till Örebro tingsrätt i oktober. Nu sände jag utkastet till min advokat Björn Attnarsson så att han kan läsa igenom det först. Pratade dessutom med Björn idag, brukar ringa till honom med jämna mellanrum. Och slutligen tränade jag ett styrketräningspass och spelade en match badminton. Både kroppen och hjärnan har alltså fått arbeta idag. Ett år har nu passerat och detta blir sista dagboksinlägget för denna gång. Naturligtvis har jag inte redovisat allt som har hänt under de senaste 12 månaderna, det hade blivit alldeles för tråkig läsning om varenda liten detalj hade redovisats. Dessutom hade boken troligen blivit omkring tusen sidor lång. Men det är min förhoppning att en inblick har getts i hur det är att sitta i fängelse, i alla fall så som mitt liv ser ut. Det känns knappt som om det gått ett år, mycket har förändrats samtidigt som mycket är detsamma. Jag, intagne 08-22, sitter kvar i min sjukvadratmeter cell med nummer 12 på dörren, E-paviljongen, Tidaholmsanstalten – och här lär jag stanna ett tag till, inlåst och frihetsberövad.

259

Epilog Måndag den 16 december 2013 Denna avslutande epilog skrivs bara ett par månader innan dagboken går till tryck. Det har nu gått ett och ett halvt år sedan jag skrev sista dagboksanteckningen och mycket har hänt. Jag är kvar på Tidaholm, men kommer inom ett par dagar att flytta till Kirsebergsanstalten som ett led i min utslussning. För tillfället sitter jag alltså fortfarande i cell 12 på E-paviljongen, men det och mycket annat kommer snart att förändras. Syrran var på besök i augusti 2012 och jag fick se mitt lilla gudbarn för första gången. Något mer underbart än att hålla honom i min famn har jag aldrig upplevt. Fantastiskt är ett alldeles för svagt ord för att beskriva mina känslor. På ett författarplan gick min och Pierres debut Män utan nåd bra. Vår andra kriminalroman Med döden som skugga kom ut i juni 2013. Och just nu är vi i full färd med att skriva klart uppföljaren till vår debut, Tills döden dig friger, där advokaterna hos Feldt & Partners än en gång tar sig an ett nytt besynnerligt fall. Jag och Pierre fortsätter att skriva artiklar och boktips för Magasinet Paragraf på en regelbunden basis. Det inledande genomslaget för min blogg var över all förväntan. Kvällstidningar skrev artiklar, det debatterades i radio, till och med Morgongänget i Rix FM tog upp det. Kunde aldrig tro att det skulle vara av sådant allmänintresse, det är ju inte som om att jag är den första fången att blogga. Men jag är glad att många tycker mina inlägg är intressanta. Numera bloggar jag dock mer sporadiskt och enbart på min och Pierres egen hemsida www.nilsson-larancuent.com. För Magasinet Paragraf blir det istället, utöver artiklar och boktips, en hel del krönikor. Jag har numera fått utökade permissionsmöjligheter, fortfarande sex timmar men får gå ut oftare. Varannan månad har jag en normalpermission under åtföljande av personal, vilket innebär att civilklädd personal följer med mig som ett socialt stöd. Dessutom har min anstaltsklassificering sänkts, nu kan jag sitta på flera klass-2-anstalter, 261

vilket också är skälet till att jag snart flyttar till Kirseberg. I början av oktober 2012 lämnade jag in min ansökan om att få livstidsstraffet tidsbestämt. Förhandling i Örebro tingsrätt ägde rum den 19 april 2013 och det blev som väntat avslag med följande motiveringen: Ricard Nilsson har för närvarande avtjänat cirka 13 år och 8 månader av sitt livstidsstraff. Mot bakgrund av vad som framkommit i ärendet bedömer tingsrätten att det behövs ungefär två år för att förbereda honom för övergången till ett liv i frihet. Med hänsyn till brottslighetens samlade straffvärde får tiden till dess att en villkorlig frigivning tidigast skulle kunna bli aktuell anses vara väsentligt längre än den nyssnämnda utslussningstiden. På grund av det anförda och av tingsrättens ovan redovisade ställningstagande att underlaget för riskbedömningen är alltför svårbedömbart för att tillåta någon säker bedömning av återfallsrisken i Ricard Nilssons fall ska hans omvandlingsansökan lämnas utan bifall.

Även om det naturligtvis hade varit underbart att få mitt straff omvandlat är det inte realistiskt med tanke på mitt brott. Men nu har jag gått igenom hela processen och vet vad jag ska förvänta mig när min nästa ansökan skickas in om ett par år. Då har jag förhoppningsvis fått egna permissioner, något som bör underlätta att få mitt straff tidsbestämt. Framtiden är ett oskrivet blad och jag gör mitt bästa för att sidorna ska fyllas av lycka. Jag har förtröstan om att allt löser sig och är fortsatt tacksam för allt positivt i mitt liv.

Ni som har frågor, kommentarer eller av något annat skäl vill komma i kontakt med mig är välkomna att skicka e-post till ricard@nilsson-larancuent.com.

262

Håll utkik efter nästa del av dagboksserien som kommer under 2015: En livstidsdömds dagbok, del 2 – Kirseberg. Nedan följer ett kort utdrag:

Torsdag den 19 december 2013 Kirseberg, avdelning A5, cell 6 Första dagen på Kirseberg och jag vet inte var jag ska börja med allt elände, för det är verkligen elände. Så mycket som jag kan lägga in anmälningar om, skriva artiklar om och begära skadestånd för – har under mina drygt 14 år aldrig stött på så många fel och i vissa fall potentiella åtalbara lagbrott. Jag tar djupa andetag och räknar till 10 flera gånger när jag hör om olika interna regler. Som tur är har jag inga problem med ett hetsigt humör, utan jag ler och antecknar de problem jag ser. Mindre än 24 timmar efter min ankomst och listan på rättsligt tveksamma regler och rutiner närmar sig 20 till antalet. Men jag tar det lugnt och hoppas innerligt att jag inom kort får högskolestudier på heltid beviljat och blir förflyttad till någon av långtidsavdelningarna, där sägs det vara bättre och då kan jag förhoppningsvis släppa en del av det jag skulle kalla för rena rättsvidrigheter. Är medveten om att det är ett starkt ord, men tyvärr väldigt passande. Tillvaron är just nu väldigt tröstlös.

263

Författarens tack Många i mitt liv är jag skyldig ett stort tack. Min syster, mamma, pappa, systerdotter och systerson/gudson gör livet värt att leva. Pierre D Larancuent, min vän, broder och medförfattare – ditt stöd har räddat mig på så många sätt. Detsamma gäller min vänskap med Joakim G. och Peter B. En särskild hälsning går ut till Nadia. Och så alla ni andra – tack (utan någon särskild ordning): Tomas Lindelöw, Jennifer, Andrew, Kenta, Mats, Annwor, Helena, Dick, Peter I., Nina, Myris, Philip, Stefan ”direktören”, Faruk, Albert, Alban, Kunz, Burim, Tommy Z., Andreas, Håkan, Clifton, Jan-Erik, Lillemor, Rezkar, bröderna Eklund, André P., Toni L., Ingmar ”Lillis”, Susanne och hennes två bröder, Linda B., Josefine E., Jonas F., Feras, Petros, Sebbe och Leo från Kartellen, Josefine, Max H., Marie, AJ och Anette, Micke och Ulrika, Magnus, Zlata, Josef, Linda H., Cristian B., Gordon, Hasse, Henrik och Britta, Joakim S., Johan V., Lelle, Kari, Kamran, Patrik, Awale, bröderna Dahlin, Kostas, Tanken, Martin H., Micke L., Haidar, Denniz, Mekki, Micke S., Mårten T., Nuno, Heigo, Piotr ”Pete”, Putte, Pelle T., Reine, Stefan G., Sören, Leif, Zeljko, Jonas K., Tommy P., Serdar, Tomas N., Bosse, Tamer, Rocco, Delo, Ramear, Buba, Tamer, Mohamed H., Mojje, Joel N., Ibro, Erion, George, Gaz, Falken, Björn ”Chicken”, Håkan P. och sist, men definitivt inte minst, Paul. Min ständige advokat Björn Attnarsson och hans assistent Lotta vid Cefyra advokatbyrå, Colin Roe and Trish och slutligen min gode vän Per-Axel Sverker med familj. Om någon har glömts bort så ber jag om ursäkt.