9789186729103

Profetmorden En Hop-çIKi -yAYaDECKARE av MehmeT

Murat SoMer

Översättning Översättning Martin Palm

2244 2244

www.2244.se isbn 978-91-86729-10-3 turkiska originalets titel: Paygamber Cinayetieri copyright Š Mehmet Murat Somer, 2002

ScandBook AB, Falun 2012

ordlista

abi – storebror abla – storasyster, används ofta som tilltal inom gaykretsar abloş – slang för storasyster abdest – muslimsk tvagningsritual aman – åh! ah! men! för guds skull! ayol – (ung.) hörru ay – känsloutrop, oftast använt av kvinnor ayran – salt yoghurtdryck bey – herr börek – pirogliknande bakverk gül – ros güveç – mat lagad och serverad i lergryta hanım – fru eller fröken lokum – Turkish delight meze – turkisk förrätt poğaça – matbröd i bullform, med eller utan fyllning rakı – sprit med anissmak yahu – (ung.) alltså Profeterna i översättning

Bünyamin – Benjamin İbrahim – Abraham İsa – Jesus Lut – Lot Muhammed – Muhammed Musa – Moses Nuh – Noa Salih – Salih Yahya – Johannes döparen Yunus – Jona Yusuf – Josef Zekeriya – Sakarja

Kapitel 1

Med tidningen och kaffet i hand sjönk jag ner i fåtöljen framför

fönstret. Detta är min morgonritual. Jag dricker bara två koppar kaffe om dagen. Alltid en på morgonen, vilket för mig är när vanliga människor äter lunch. Jag är en nattmänniska. Går aldrig och lägger mig före midnatt.

Rubriken på sidan tre fick mig att stelna till. ”Transvestit bränd till döds.”

Jag fick en besk smak i munnen. Njutningen av kaffet försvann, och den sista klunken fick jag pressa ner. Jag ställde ifrån mig koppen och läste noga igenom artikeln. När något händer våra flickor blir jag alltid illa till mods. De flesta är inte lika privilegierade som jag, och många måste tjäna sitt levebröd på gatan. Det hårda livet gör dem känslokalla och fientliga.

Dödsfallen bland våra flickor har ökat den senaste tiden, och det finns flera förklaringar. Livsvillkoren har hårdnat, de utsätts hela tiden för småbrott, de tar större risker och det allmänna våldet har brett ut sig. Människoliv har sjunkit i värde och flickorna mördas för en spottstyver.

Många som arbetat längs vägarna har dött i trafikolyckor. De tror att de ska klara sig för att de jobbar i grupp, men icke. De går ett snabbt och bittert slut till mötes.

Språket var nedsättande och simpelt i vanlig kvällstidningsanda, precis som sig bör för nyheterna på sidan tre. Naturligtvis hade de 7

satt in en bild på offret som man. Det var en helt annan person än den livliga och färgstarka tjej som jag kände. Dessutom en dålig bild som hämtats från id-kortet. Hon hette Ceren och var transvestit.

Jag kände henne inte så väl, för hon tillhörde inte klientelet på natt­ klubben. İbrahim Karaman var hennes riktiga namn. Och hon var bara tjugotre år gammal.

Jag läste snabbt igenom hela artikeln. Det stod att hon brann inne i sitt hem i Tarlabaşı. Som tur var bodde ingen annan i den övergivna byggnaden. Brandkåren antog att branden berodde på en glödande cigarettfimp eller kortslutning i ett eluttag.

Våra flickor är överlevare. De står ut med mycket och genomlider det mesta. Men är man berusad eller påtänd kan man sova utan att märka vad som händer runtomkring en. Jag antog att det var så det gått till. Det skar i hjärtat. Att bli berövad livet i så unga år, när hon kanske just börjat dra nytta av fördelarna med att vara transvestit.

Jag lyfte blicken från tidningen och stirrade ut över gatan. Tankar­ na flög genom huvudet. Alla dessa flickor vi förlorat. Jag kunde inte komma på en enda som dött en naturlig död. Det var alltid någon form av missöde eller olycka. I polisens register sorteras de utan undantag in under ”olösta fall”. Om det inte rörde sig om mord var det alltid våra flickor själva som fick skulden. Så även i detta fall.

Påtänd, berusad transvestit innebränd i sitt hem! Jag svor högt för mig själv, men det räckte inte för att bli av med vreden.

Efter en stund tog jag mig samman. Trots alla sorger och bedrövelser måste livet gå vidare. Min agenda var fullspäckad. Först skulle Fatoş abla komma på besök och vaxa min kropp. Hon var en transvestit modell äldre. Innan hon skulle bli för gammal och skröplig och, som hon själv uttrycker det, för att slippa skämmas, hade hon påbörjat en ny karriär. Hon kommer hem till oss och erbjuder vaxning och plockning av ögonbryn, och för dem som vill sprutar hon in en valfri dos hormoner.

Jag är född med välformade ögonbryn. Hormonsprutor har jag inte använt än, och har heller ingen avsikt att börja. Jag tycker om mig själv både som man och som kvinna. Men vaxningen, den behövs med jämna mellanrum.

8

Fatoş abla har talets gåva. Hon berättar underhållande om sina minnen från ungdomen och får en att skratta, sedan skriker man när hon rycker bort vaxremsorna. Trots att jag vaxat benen och ibland även armarna och rumpan sedan flera år gör det varje gång så ont att det tåras i ögonen. ”Det är inte så lätt, för din kroppsbehåring är ju som borst”, säger Fatoş abla. Ja, manliga brunetter har kropps­ behåring som borst, men ljushyade personer som jag har bara fjun på kroppen. I alla fall är det vad jag har. Det kanske är för att jag har känslig hy som det gör så ont. Ibland lider jag tyst, ibland skriker jag så att fönsterglasen skallrar.

Fatoş abla knackade på dörren exakt på sekunden. Ju äldre hon blir desto mindre tid lägger hon ner på sitt yttre, och sminkningen är därför numera ytterst alldaglig. Om jag såg henne på stan skulle jag säga att hon såg grov och kantig ut. Hon hade på sig en krämfärgad kortärmad klänning med stora röda rosor på. Fötterna hade hon tryckt ner i ett par alldeles för små lågsandaler i skinn och över axeln hängde en jättelik halmväska. På huvudet satt en gammaldags stråhatt, och runt den hade hon knutit ett band av samma tyg som klänningen. Stora mörka glasögon som en gång i tiden säkert kostat en förmögenhet täckte halva ansiktet.

Hon förberedde vaxet och jag klädde av mig. Jag valde musik som kunde lindra smärtan och som jag kunde skrika i takt med: en cd som en vän spelat in åt mig med gamla turkiska poplåtar. Där fanns alla slagdängor från slutet av 60- och början av 70-talet som var nästan helt bortglömda. Det är en fröjd att få sjunga med i de låtar man kommer ihåg. Fatoş abla kan varenda versrad, och hon brukar till och med berätta vad det skvallrades om i dåtidens poptidningar.

Först ut var ”Birazcık Yüz Ver” (Visa lite intresse), en fartfylld låt av Gönül Turgut, som jag hade stor respekt för, inte minst som kvinna. Fatoş abla satte genast igång. ”Visste du att Gönül Turgut på sin tid var en riktig superstjärna?

Till och med Ajda Pekkan tog efter henne när hon började bli känd.” ”Vad hände sen?” frågade jag. ”När hon gifte sig la hon musiken på hyllan. Det var en stor förlust.” ”En sån mezzosopran! Precis som vi.”

9

”Vilken förolämpning! Hur kan du prata så om Gönül Turgut?

Som om vi skulle ha lika starka och perfekta röster. Lyssna nu!”

Hon fick mig att skrika i högan sky när hon obarmhärtigt drog loss vaxremsan för att demonstrera skillnaden mellan min röst och Gönül Turguts.

Samtalet övergick från artisterna och deras äventyr till morgonens nyhet om att Ceren blivit innebränd. Nyheten hade nått även Fatoş abla. Hon strök ut det ljumma vaxet över mitt ben och satte igång. ”Ceren bodde inte där. Hennes lägenhet låg i Cihangir, precis bakom Tyska sjukhuset. Jag var där flera gånger och vaxade hennes ben.” ”Vad?” sa jag. ”Hon dog alltså inte i sitt hem?” ”Det verkar inte så. Som jag sa bodde hon i Cihangir och inte i nåt ruckel i Tarlabaşı. På Sıraselviler Caddesi, för att vara exakt. Långt ifrån ett övergivet hus. Rekorderliga människor på alla våningar.

Förresten bodde en av våra flickor där ett tag, Afet, i lägenheten ovanför.”

Benen gjorde inte så ont, men när hon närmade sig skrevet kom mina skrik som på beställning. Fatoş abla stannade upp och tänkte efter. ”Alltså, jag tror att hon bor kvar. Hon ringer inte mig längre, men sist jag var där sprang jag på henne i trapphuset. Hon hälsade inte ens.”

Det var uppenbart att hon var förnärmad över att Afet inte hälsat, men varför låta det gå ut över mig genom att rycka upp hårrötterna ännu hårdare? Jag fick tårar i ögonen av smärtan. ”Ta det inte så hårt”, kved jag. ”Världen är full av ohövliga männi­ skor.” ”Det gör jag inte heller. Vad spelar det för roll om hon hälsar eller inte? Som om det var jag som behövde växa upp.” ”Nykomlingarna har ingen respekt längre”, tillade jag. ”Jaså, min lilla fröken, hur gammal är du själv i gamet? Tur att ingen annan hör dig.”

Vi skrattade båda två. Men skrevet var verkligen en pina.

Samtalet gled från det ena till det andra. Vid låten ”Anılar” (­Minnen) av och med Uğur Akdora, som var en av de första att med10

verka i Melodifestivalen, gjorde vi ett avbrott och drack kall ayran. Vi var båda överens om att det var en av de bästa låtarna i popmusikens historia och stämde in i refrängen. ”Den här tjejen försvann också”, sa jag. ”Tjejen? Hon är i samma ålder som din mamma. Och vad då försvann? Hon är med i alla damtidningar. Jag tror till och med att hon skriver i en av dem, vilken det nu var.” ”Gifte hon sig inte rikt och slutade med musiken?” ”Nej, nej, lilla vän. Hon tillhörde redan societeten. Hon släppte tre låtar som gick hem i stugorna, sen återvände hon dit hon kom ifrån.”

Fatoş abla pekade upp mot taket.

Till slut var jag len som en babyrumpa. För att undvika svullnad stänkte hon citronvatten på de områden där hon hade ryckt upp mina hårstrån och gav mig samtidigt en halvdan massage.

Precis när hon var på väg ut sa hon: ”Det är nåt som inte stämmer.

Vad hade hon i det där rucklet att göra? Ensam … Hon var alltid kräsen när det gällde både kunder och ställen hon arbetade på. Hon skulle aldrig sätta sin fot i förorten eller områden med låg klass. Jaja, må Allah låta oss leva länge.”

Sedan var hon borta.

Det hade inte slagit mig tidigare, men Fatoş abla hade gjort mig uppmärksam på det. Vad hade egentligen en av våra flickor att göra i ett övergivet hus, mitt i natten, och dessutom ensam?

11

Kapitel 2

Jag kunde inte släppa Ceren och det övergivna huset. Låt säga

att hon hade något där att göra. Varför stannade hon då kvar när hon var färdig? Varför flydde hon inte när det började brinna?

Jag kunde inte komma på några rimliga förklaringar. Men jag visste ett par personer som kanske kunde hjälpa mig. Jag slog mig ner vid telefonen och ringde först upp Hasan, vår bartender som själv kallade sig för ”maître de club”. Trots att han jobbar på en transvestitklubb är han inte gay. I alla fall påstår han det själv, och vi har liksom accepterat det. Ingen av oss, inte heller jag, vet om han någonsin varit med en man, kvinna eller transa. Han känner alla flickor och står många av dem mycket nära. Han är den som har koll på oss alla och vet vem som är vem, vem som gör vad med vem och hur. Ingenting går honom förbi. Är det något han inte känner till får han genast reda på det. På alla sätt en mycket speciell ung man.

Han hade just vaknat och svarade med sömndrucken röst. Nej, han visste inte att Ceren var död. Ja, han beklagade verkligen det inträffade. Nej, han kände inte Ceren särskilt väl, hade bara sett h ­ enne tillsammans med några andra flickor vid ett par tillfällen. Vad han visste hade det gått bra för henne. Hon hade varit välbetald och alltid varit öppen för kundernas mest underliga önskemål. Att få information av Afet, hennes granne, var kanske inte det enklaste, för de hade legat i luven på varandra. När hon gått för att jobba var det oftast med Gül, ett nytillskott på transscenen. Nej, Hasan kände inte henne heller så 12

väl. Ja, han skulle fortsätta sova efter samtalet. Nej, det berodde inte på att han äntligen varit ute på amorösa eskapader, utan det var barnet i våningen ovanför som hade skrikit så att han inte fått en blund på hela natten. Vi skulle ses på nattklubben senare under kvällen.

Jag hade inte fått någon klarhet i vad som hänt, men jag hade fått reda på lite grann om Ceren, lustigt nog av en person som knappt kände henne.

Jag skulle nog få ut något av att kontakta Afet, trots allt. Även om hon inte är en av stamgästerna besöker hon klubben då och då. Hon har en arrogant och bitchig utstrålning, och genom att fluffa upp sitt långa lila hår försöker hon göra sig längre. Eftersom hon inte kan stå raklång i sina högklackade skor kröker hon knäna medan hon går.

Hela hennes uppenbarelse ger ett aggressivt intryck.

Afet svarade men sa att hon inte hade tid om det inte var akut. Vi kunde prata på nattklubben, hon kunde komma lite tidigare. Jag nöjde mig med det och vi bestämde ett klockslag.

Trots två telefonsamtal hade jag inte kommit någonvart. Jag väntade på att mitt favoritprogram på tv skulle börja, en frågesport som jag följer slaviskt. För att slå ihjäl lite tid slog jag mig ner vid datorn och kollade in chatten. Med mig tog jag ett stort glas iste och en tallrik spenatbörek som jag beställt hem.

Egentligen tycker jag om att laga mat och är riktigt bra på det, men den senaste tiden har jag inte haft någon lust. På sin höjd har jag stekt upp en liten köttbit och gjort en sallad. När jag äter ute på fina restau­ ranger är det ingen fara. Problemet är min svaghet för skräpmat. Om jag fortsätter på det här viset blir jag snart tvungen att byta ut hela min garderob. Ajöss med min mondäna Audrey Hepburn-look.

Chattsidorna på internet ökar i popularitet för varje dag. Det märks tydligt i besöksantalen. Förutom de vanliga sexforumen finns det chattrum för lesbiska, bögar och transvestiter. Ett av dem är jag ansvarig för. Det kallas för ”Pojkflickor” efter en roman med samma namn. Under gymnasiet kom jag över boken och hade stora förhoppningar, men när det visade sig vara en tårdrypande melodram tappade jag intresset och glömde bort den. Även om boken inte var någon höjdare var namnet mycket passande. Ibland följer jag bara konversa13

tionerna, ibland loggar jag själv in och deltar i chatten. Ser jag någon som verkar intressant, vilket händer om jag sitter tillräckligt länge, öppnar jag alltid ett privat chattrum.

Namnet Pojkflickor drar ibland till sig aggressiva besökare. De lägger sig i konversationer, svär och kommer med hotelser tills de blir utslängda. Vi som ofta hänger på chatten är övertygade om att de här människorna själva är smygbögar. Vissa är nog väl medvetna om sin läggning, andra har inte insett det ännu. Med lite arbete skulle man kunna hitta deras ip-adresser och stänga av dem för alltid. Men i och med att de flesta sitter på internetcaféer eller loggar in från sina arbetsplatser kan man inte spåra dem, så det finns inte mycket man kan göra. De kommer alltid på något sätt att ta sig in igen.

Ett exempel är signaturen ”Jihad2000”, en religiös fanatiker. Varje kväll kommer han in minst en gång och skriker ut att vi alla förtjänar ett kok stryk, att det är vårt fel att det ser ut som det gör i landet, att det ska regna stenar på oss, att vi ska brinna i helvetet och så vidare. Han säger att vi skulle häda om vi tog Allahs namn i våra smutsiga munnar.

Det tar honom maximalt två minuter att få ur sig sin vrede. Han störtar in på chatten, avbryter alla samtal, skriker ut sina smädelser och försvinner. Har han inget bättre för sig kommer han förbi en gång till.

Jag antar att namnet Jihad2000 är riktat mot oss.

I de övriga rummen chattar han artigt med alla. Skriver man i vänlig ton svarar han med en gång. Sedan börjar han skryta om hur duktig han är på att manövrera datasystem. På den punkten har han dock rätt. Om det inte är för privat svarar jag på hans frågor, och han förklarar och tipsar om hur man kan använda olika dataprogram.

Och så fort han får chansen vill han visa hur skicklig han är.

Man kan nästan säga att vi har blivit kompisar på nätet. Det är ingen närmare bekantskap och än så länge har det inte heller funnits någon anledning att fördjupa den. Vad jag förstår är han en kuvad och oerfaren smygbög. Flickorna ger honom ibland oanständiga svar och det kan gå riktigt vilt till i diskussionerna. Det som dock oroar mig är att någon av dessa incidenter ska leda till att de stänger ner hela chattrummet för gott.

Jag hann inte mer än logga in förrän Jihad2000 var där. Han var 14

igång igen. Han la upp de i förväg nedskrivna meddelandena på löpande band. Det fanns ingen chans att gå emellan. Hela rummet tystnade och det enda som fanns i chattfönstret var hans monolog.

Medan jag väntade ut honom ögnade jag igenom listan över inloggade användare. Ett par av dem kände jag till. De flesta vill utmåla sig själva som riktiga machotyper och väljer signaturer som anspelar på sex, vissa inbjudande, andra oanständiga.

Min blick drogs till det Jihad2000 vräkte ur sig. Det handlade om en transvestit som bränts till döds och genomgått skärselden i jordelivet.

Det här var intressant. För första gången gick han in på detaljer. Jag förstod att han läst tidningen och därifrån kokat ihop sina haranger.

Med röda bokstäver skrev han: <NI SKA ALLA BRINNA! NI SKA GRILLAS I ­E LDEN! NI ÄR SJUKA! DET HÄR ÄR INTE RÄTT VÄG! FÖR ER SOM ­VÄLJER DEN BESUDLADE VÄGEN VÄNTAR ­H ELVETET! AVFÄLLINGEN SOM DOG IDAG VAR VARKEN DEN FÖRSTA ELLER DEN SISTA! ERA HÄDISKA KRÄK, FÖRBERED ER! DET HELIGA KRIGET HAR BÖRJAT! SNART ÄR DET ER TUR!>

Sedan loggades han ut. Om det var han själv som gjorde det eller om det var en webbadministratör som slängde ut honom vet jag inte.

Jihad2000 hade rört om i grytan och en smärre panik utbröt.

Frågorna haglade från de nytillkomna. Vem var det där? Vem hade dött? Var? Hur? Vem var mördaren? En religiös fanatiker? Vem stod på tur? Det tog ett tag innan allt återvände till det normala. Jag loggade in på mitt operatörskonto för att gå tillbaka och kontrollera vad han skrivit tidigare. <HÄDISKA KRÄK, AVFÄLLINGAR! NI ÄR ALLA ETT HÅN MOT RELIGIONEN!

15

NI ­FÖRSÖKER ÄNDRA PÅ DET VÅR ALLSMÄKTIGE GUD SKAPAT! VET NI BÄTTRE ÄN HAN? NI ÄR PERVERSA! NI KOMMER INTE UNDAN! NI SKA FÅ ER DOM FÖR ERA GÄRNINGAR OCH LIDA HÄR PÅ JORDEN! IDAG FICK EN AV ER SMAKA PÅ LÅGORNA! SYNDAREN İBRAHIM BRANN! VÄRLDEN BLEV AV MED EN AVFÄLLING!>

Det kokade inom mig. Det här var för mycket. Varför detta hat? Hur kan man känna sådan avsky? Huvudvärken kom smygande.

En av flickorna som bara känner mig via chatten öppnade ett ­privat rum och undrade vad det var frågan om. Hon hade inte läst tidningarna, så jag gav en kortfattad resumé. Först blev hon nedstämd, men det övergick sedan i vrede även för henne.

Jag blev uttråkad. En molande huvudvärk kom smygande. Jag slog av datorn och gick in i vardagsrummet. Nu var det dags för frågesporten.

Egentligen får jag inte ut någonting av att titta på de där programmen, men det har blivit som en drog. Jag blir rent ut sagt bedrövad av att jag kan så mycket mer än de tävlande. Deras okunskap gör mig galen. Hur vågar de ställa upp? Det är något slags masochism, antar jag.

Första deltagaren var en kvinnlig student från ett universitet i Istanbul. Hon gav ett intellektuellt intryck med sina glasögon, sitt raka hår med mittbena och grå kläder.

Jag satt och mumsade på min spenatbörek och kallade henne för både det ena och det andra. Tur att hon inte hörde mig. Hade hon gjort det skulle hon nog ha ett och annat att säga om mig också. Vid femte frågan åkte hon ut.

Det handlade om musiktermer. Av symfoni, sonat, opus och libretto skulle hon välja bort en som inte hörde dit. Självklart visste hon inte att opus är detsamma som verk. Hon gissade på libretto 16

och fick inte vara kvar. Vilken miss. Huvudvärken hade nu blivit så molande att enda lösningen var smärtstillande tabletter.

Jag tog ett piller och funderade på hur jag skulle få utlopp för min överskottsenergi. Lite träning vore nog det bästa sättet. Jag ­behärskar aikido och thaiboxning. Så länge jag inte stöter ihop med någon som har vapen är det ingen match, och därför har människorna här i kvarteret en särskild respekt för mig. Efter att ha sprungit ifatt en ficktjuv och spöat upp honom framför ögonen på hela kvarteret ökade mitt anseende avsevärt. Hur mycket kvinnokläder jag än sätter på mig kallar de mig abi, storebror.

Jag brukar träna i det tomma gästrummet. Oftast till musik, men idag förbjöd min huvudvärk all sorts ljud. Lite fysisk aktivitet och en adrenalinkick skulle göra mig gott.

Efter min vanliga uppvärmning körde jag luftsparkar, först enkla, sedan dubbla. Får jag till ett bra hopp klarar jag tre småsparkar med samma fot i luften. Med små snabba rörelser är det lätt att förvirra motståndaren, och får jag bra stuns kommer sparken i höjd med huvudet.

Sedan varvade jag raka och sneda sparkar. Har jag någon framför mig går det ännu bättre, men det är det inte alltid jag har. Hur som helst var jag nöjd. Jag bytte fot i luften, något som jag inte är så bra på.

Ibland tappar jag balansen. Jag behöver träna mer på det.

När jag var tillräckligt andfådd och trött fick det vara nog. Huvud­ värken var borta. Det var dags för en dusch.

Jag beslöt att gå tidigare till klubben och började göra mig i ordning. När jag inte är på humör tar jag bara på mig något enkelt. Jag lägger inte tid på att sminka mig och bryr mig inte om att ta på mig särskilt eleganta kläder.

Valet idag föll på en vit halternecktopp som jag hittat bland ­mammas gamla kläder från 70-talet och en röd minikjol i fuskläder.

Jag såg ut som en flagga. På fötterna tog jag mina lågsandaler.

Jag funderade på om jag skulle måla mina tånaglar röda istället för att behålla det genomskinliga nagellacket, men bara tanken på att rengöra varje tå med aceton gjorde mig utmattad.

Om jag drog ut mer på tiden skulle jag bli sen till mötet med Afet.

17

Det var dags att ge sig av, så jag ringde efter en bil från den närliggande taxistationen. Jag var säker på att det var Hüseyin som skulle komma.

Han har nästan blivit som min privata chaufför. Mycket riktigt var det han som kom. ”Hej”, sa han när jag satte mig i baksätet.

Han vände sig om, la armen över sätet och såg på mig. Alla chaufförer vid hållplatsen vet att jag åker till nattklubben vid den här tiden. Även Hüseyin. ”Vad väntar du på? Kör nu!” ”Ska ni inte ens säga hej?”

Hur jag såg på honom vet jag inte, men han vände sig om och vi satte av. ”Jag är inte på nåt vidare humör ikväll”, svarade jag. ”Jag ber om ursäkt.”

Han fortsatte som om han pratade för sig själv. ”Hur jag än anstränger mig blir jag bara behandlad som luft.”

Han försökte flirta med mig igen. Så envis. Medvetet säger han ibland du och ibland ni när han pratar med mig, trots att han vet att jag inte gillar att bli duad.

Så fort han får tillfälle förklarar han sin kärlek till mig, och hur mycket jag än avböjer hans inviter ger han sig inte. Hade han möjlighet skulle han alltid springa efter och följa mig som en skugga. När han inte vilade sina hundögon på mig försökte han hålla bilen kvar på vägen.

Jag har förklarat för honom åtskilliga gånger att han inte är min typ.

Men en gång för länge sedan hamnade vi i säng, i ett svagt ögonblick när han behövde kärlek och uppmärksamhet. Det hände bara en gång, men det räckte. Sedan dess är han som en igel på mig. Jag står inte ut med män som trånar och ber. Jag attraheras av män med stolthet, inte av någon som bara springer efter en. Om han verkligen är intresserad borde han dra iväg med mig och ta det han vill ha. Jag vill vara som Serpil Gül, aktrisen från 60- och 70-talet som alltid spelade skör och hjälplös. Det är halva grejen för mig. Men ingen som känner mig skulle våga göra något sådant. Alla vet hur duktig jag är på aikido och thaiboxning. Även Hüseyin. Tålmodigt väntar han på att jag ska ge efter.

18