(Norcross, 2002) och potentialen för förbättring är betydande.5 MI är inte en ”färdig” metod utan stadd i fortgående utveckling. Den huvudsakliga källan till MI är naturligtvis Millers och Rollnicks båda metodbeskrivande böcker (1991; 2002). Nyligen har på samma förlag, Guilford Press, ett par böcker med specifika tillämpningar av MI publicerats, som förutom att de belyser hur MI kan användas praktiskt (Arkowitz m.fl., 2008; Rollnick, Miller & Butler, 2008) också ger en god inblick i metoden ur praktikerperspektiv. Flera olika definitioner av MI har passerat revy. Under hösten 2008 fördes en allmän debatt inom nätverket om en ny definition som bland annat syftade till större kongruens med den senaste utvecklingen. Debatten kan dock inte sägas ha utmynnat i allmän konsensus. Millers och Rollnicks senaste definition av MI är: Motiverande samtal är en på samarbete grundad, personcentrerad form av vägledning för att framkalla och stärka motivation till förändring. På så sätt skiljer den sig från Rogers ursprungliga klientcentrerade idiom. Det måste finnas ett mål för förändring för att MI skall kunna tillämpas. Sedan den andra utgåvan av MI-boken (Miller & Rollnick, 2002) utgavs har mycket hänt. Upptäckten att vad klienter och patienter säger kan vara direkt beteendepredicerande (Amrhein m.fl., 2003) har förändrat tyngdpunkten i MI. Människor kan tala sig själva in i beteendeförändring men också in i icke-förändring. Fokus riktas nu på att framkalla klienters uttalande om förändring och hur den skall åstadkommas. Centralt är att framkalla problemigenkänning (skäl till förändring) och att kunna fortsätta framkalla 5
Scott Miller jämför utvecklingen inom olympisk idrott det senaste seklet, med ibland nära 50-procentiga förbättringar i resultatlistorna med utvecklingen inom behandling, där inte ens förbättring med en enda procent kunnat noteras de senaste 30 åren (Top Performance Blog, april 2009).
introduktion
förändringsprat längs de olika stadierna i förändringsprat. Men för att kunna framkalla förändringsprat måste personen ha en upplevelse av att den nuvarande situationen ter sig mindre önskvärd och att det kanske finns bättre alternativ. Rådgivaren har en verktygslåda med färdigheter som syftar till att öka diskrepans, det vill säga att hjälpa klienter och patienter att nå fram till denna upplevelse. Utgångspunkten är dock att det är personen själv som utforskar och resonerar om sin situation, medan MI-rådgivaren är ett stöd i arbetet och helt och hållet koncentrerad på sin klients upplevelse av sin situation. Stilen är framkallande, inte förmedlande. En annan tydlig och för praktiker viktig distinktion görs numera mellan direkt motstånd och sådana uttalanden som syftar till att bevara nuvarande livsstil (status quo) och de bör följaktligen också bemötas olika av rådgivaren. Det här är en viktig förändring av teori och praktik inom MI som inte framgick i den senaste metodboken (2002).
Människor kan tala sig själva in i beteendeförändring men också in i icke-förändring. Syftet med att öka klienters och patienters motivation till förändring är att öka sannolikheten för beteendeförändring men det är långtifrån samma sak. Om motivationen inte kan realiseras på grund av omständigheter som personen själv inte kan påverka är det kanske till och med risk för bakslag. Ett tredje och viktigt spår i utvecklingen handlar därför om begränsning av användningsområdet. Evidens finns för att klienter som kommit in i FAS 2, det vill säga det stadium när klienten visar beredskap för förändring, inte bör utsättas för uttalat klientcentrerad och ambivalensutforskande MI. 21