9789172995154

yra Johanna kände med detsamma att någon bodde i huset. Att det fanns någon här inne.

Hon gick några steg framåt, till ett draperi som skiljde hallen från nästa rum.

Länge efteråt skulle Myra Johanna fundera över var­ ifrån hon fick sitt mod. Hur det kom sig att hon vågade gå rakt in i detta okända, spöklika hus.

Och varje gång skulle hon komma fram till samma svar. Hon förstod det inte. Hon kunde inte förklara det.

Men på något sätt kände hon sig alldeles säker på att inget ont skulle hända.

Stefan Casta

ISBN: 978-91-7299-515-4

Stefan Casta

Illustrerad av Staffan Gnosspelius

Text © Stefan Casta, 2012 Illustrationer © Staffan Gnosspelius, 2012 Bokförlaget Opal AB www.opal.se ISBN: 978-91-7299-515-4 Tryckt hos Greif, Estland, 2012

Stefan Casta

HUSET DĂ„R HUMLORNA BOR Illustrerad av Staffan Gnosspelius

Opal

8

Kapitel 1 Innan det börjar …

Det var en av de sista dagarna den vintern.

Det rullade in mjukt väder från havet och stranden var bäddad i ett fuktigt dis.

Det luktade ute. Luften ångade av smältande snö. Några kråkor ropade med snarkiga röster, annars var det tomt på ljud. Till och med vågorna låg utslätade, som om de vore begjutna med en tunn hinna av is.

Det var mycket stilla.

Man skulle kunnat stå mitt på stranden och lyssna till tystnaden inom sig.

Myra Johanna gick längs stranden. En mås skrek gällt utifrån havet men hon såg den inte. Dimman begränsade synfältet. Världen kändes liten och fattbar. Som om allt som fanns på jorden rymdes inom den disiga kupa hon kunde överblicka.

Det var tryggt.

Som att ligga hoprullad i mammas mage eller i en varm grotta under duntäcket i sängen en söndagsmorgon.

Hon var oåtkomlig. Osynlig. Osårbar.

9

Men det fanns en annan känsla också. En otäckare känsla av instängdhet.

En guldfiskkänsla.

Hon skrek sitt svar till måsen.

Kriiiäääh!

Med en ilandfluten pinne ritade hon jättebokstäver i den fuktiga sanden. Bokstäverna täckte hela strandens bredd, från strandrågen vid sanddynerna ned till havets silversöm.

GUD BEVA RE MORGON. Mellanrummet i bevare berodde på en sten. Så slängde hon pinnen i en vinande båge ut över vattnet och ropade åter till ­måsen.

Kriiiäääh!

Hon gick tillbaka till cykeln och trampade iväg på den steniga vägen.

Mooorgon! Hit! Först när hon hörde honom flåsa bakom sig ökade hon farten.

Vägen var bara ett par hjulspår som letade sig fram mellan stenarna utmed havet. Denna knappt urskiljbara och skumpiga strandväg löpte längs hela den havsvik som fått namnet Marsjölandet.

Man såg inte mycket av det en sådan här dag.

Men landskapet var platt och bestod till största delen av steniga ängsmarker som gränsade till havet. Här och var stod ett gammalt taggtrådsstängsel eller en stengärdsgård som delade markerna i avlånga rutor.

10

På sommaren var de fulla av kor och får och hästar.

Då växte det orkidéer och smörblommor där.

Myra Johanna kände varje tuva på de öppna fälten, varje stig som sökte sig ned till havet, varje slånbärssnår, smultronställe och tänkbar badplats, varje doft som kom svepande med den saltkryddade vinden.

Hon visste hur den heta sanden kunde dofta under högsommaren. Och hur lukten från tången och vildrosorna kunde förena sig och få hela trakten att bli som parfymerad.

Tillfälliga besökare brukade undra över det. Vad kunde det vara som doftade så vidunderligt gott!

Men nu var allting grått och olustigt i den sparsamma dagern.

En smutsig snöfläck hukade på norrsidan av en mur.

Längs vägen låg ett par gamla båthus och en väderbiten lada, annars var det glest mellan husen. Ja, egentligen fanns det bara två stycken. Myra Johannas och Jungfruhuset ute på Svartholmen.

Alla andra bodde några kilometer längre in i landet, där byn Marsjö låg.

Jungfruhuset hade förresten stått obebott så länge att det nästan inte räknades heller. Myra Johanna bläddrade bland somrarna i minnet.

Fyra år var det minst.

Så lång tid hade förflutit sedan den märklige Humlekungen hastigt försvunnit och huset övergivits. Humlekungen hade han

11

fått heta för att han alltid höll på med sina egendomliga experiment med humlor.

När han försvann hade det gått så många rykten.

Man sa att han hade dränkt sig genom att dra på sig en gammal rustning och hoppa i havet.

Det första året talades det om att en bror skulle ärva huset.

Men någon bror kom det aldrig.

Ljudet av kyrkklockorna i Marsjö nådde henne svagt genom cykelskramlet. Klockorna lät sköra på avstånd. En vildkanin som tryckt i diket sköt iväg över ängen. Hon berömde Morgon som motstod frestelsen.

Duktig Morgon! ropade hon framför sig. Fin hund!

Hon rullade ut på den gamla träkajen mitt emot Svartholmen.

Myra Johanna såg ut mot ön. Den var nästan rund och på sommaren liknade den en grön boll som guppade i havet. Växtligheten hade alltid varit mycket frodig och efter det att Humlekungen försvunnit hade ön förvandlats till en djungel.

Nu vilade det något mystiskt över Svartholmen, tyckte hon.

Något nästan sagoaktigt.

Dimman hade lättat så mycket att hon kunde urskilja den mäktiga vita fasaden mellan nätverket av grenar. Huset var tre våningar högt. Det var en förnäm byggnad, ett bredaxlat herrgårdsliknande hus med säkert hundra år på nacken.

12

Hon tyckte det såg ut som ett Törnrosa-slott i ett ogenomträngligt nystan av växter.

Myra hade varit inne i huset några gånger när hon var liten och följt med sin pappa till ön. Rummen hade varit fyllda av gamla saker. Av väldiga målningar med guldramar, av sirliga möbler med broderade dynor, av prydnadsföremål i finaste porslin, av värjor, gamla rustningar, vapensköldar, älghuvuden, tickande golvur och tunga sammetsgardiner.

Hon kallade till sig Morgon som sprungit iväg längs vattnet.

Medan hon väntade betraktade hon några djupa avtryck i leran vid stranden. Dem hade hon inte sett tidigare.

När hunden inte kom ropade hon på nytt och väntade otåligt.

För ett ögonblick tyckte hon att hon hörde en annan röst som svarade.

En annan röst, en mans röst, som upprepade hennes ord med exakt samma betoning.

Mooorgon!

Hon lystrade intensivt. Sedan slog hon bort tanken.

Man kan faktiskt inbilla sig att man hör saker som inte finns, särskilt om man är mycket ensam. Nu var hon nästan säker på att det var sitt eget eko hon uppfattat.

Hon trampade hemåt med Morgon travande vid sidan.

När hon närmade sig hemmet såg hon att det lyste i ett par av fönstren och blev förvånad över att mamma redan var hemma.

13

Hon sparkade ned handtaget till grinden i farten och rullade de sista metrarna till husväggen och klev av cykeln.

– Hej mamma! ropade hon från gården. Får Morgon komma in direkt idag?

Modern såg på henne med en begrundande blick. Så suckade hon och ryckte på axlarna.

– Det vet du att han får, sa hon trött.

Modern tog ett steg åt sidan för att markera att hon släppte förbi den osynliga hunden. Det hade börjat gå väl långt tyckte hon. Hon ångrade att hon inte sett till att dottern fått ett eget djur.

En katt eller ett marsvin eller ett vadsomhelst. Då hade hon aldrig behövt hitta på denna Morgon som tycktes bli alltmer levande för henne.

Nu undrade hon om ett riktigt djur skulle hjälpa. Om det inte redan var för sent.

– Kom, Morgon, ska du få lite mat, sa Myra Johanna.

14

yra Johanna kände med detsamma att någon bodde i huset. Att det fanns någon här inne.

Hon gick några steg framåt, till ett draperi som skiljde hallen från nästa rum.

Länge efteråt skulle Myra Johanna fundera över var­ ifrån hon fick sitt mod. Hur det kom sig att hon vågade gå rakt in i detta okända, spöklika hus.

Och varje gång skulle hon komma fram till samma svar. Hon förstod det inte. Hon kunde inte förklara det.

Men på något sätt kände hon sig alldeles säker på att inget ont skulle hända.

Stefan Casta

ISBN: 978-91-7299-515-4

Stefan Casta

Illustrerad av Staffan Gnosspelius