9789152635889 by Smakprov Media AB

onas Jonson sätter in Svenska kyrkans mest betydelsefulle ledare under 1900-talet i hans sammanhang och gör honom känd för en ny tid. Tyngdpunkten ligger på Nathan Söderbloms internationella verksamhet. Författaren visar på de många trådar som löpte samman och gjorde Söderblom till den han blev.

»JAG ÄR BARA

JONAS JONSON , f. 1939, var biskop i Strängnäs stift 1989–2005. Han är docent i missionsvetenskap, författare och psalmdiktare. Hans senaste böcker är Ekumenik på världens villkor (2008) och Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman (2011). Jonas Jonson har under många år spelat en fram trädande roll i Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet.

SATT TILL TJÄNST»

FOTOGRAF CECILIA DYKERT

NATHAN SÖDERBLOM

en 8 november 1914 vigs Nathan Söderblom till Svenska kyrkans ärkebiskop. Tiden är turbulent, första världskriget har brutit ut och tron på den västerländska civilisationen skjuts i sank. Kyrkorna står också emot varandra. Söderblom vill förena dem i ett gemensamt arbete för fred. Det tar honom ett decennium, men han ger aldrig upp. Han är en sann europé som behärskar franska, tyska och engelska. Han älskar konst och musik, är berömd som religionshistoriker och känd för sina internationella kontakter. Han får inte mycket stöd inom kyrkan, men studenter flockas kring honom. Bland professorer, konstnärer och aristokrater har han sina vänner. Som ärkebiskop ska han skapa en ny samhörighet bland Europas kristna, räknas som den främste bland världens evangeliska kyrko ledare, hyllas som forskare, kulturpersonlighet och fredsstiftare men också hela tiden möta motstånd.

Varje bild är en tolkning, varje berättelse en konstruktion. En biografi rymmer delar av ett liv, men inte mer.

»JAG ÄR BARA

NATHAN SÖDERBLOM SATT TILL TJÄNST»

JONAS JONSON ISBN 978-91-526-3588-9

789152 635889

EN BIOGRAFI JONAS JONSON

jag är bara nathan söderblom satt till tjänst

· 1 ·

路 2 路

jonas jonson

Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst En biografi

· 3 ·

©2014 verbum och jonas jonson omslag anna larsson inlaga sarapion/magnus åkerlund utgiven med stöd från samfundet pro fide et christianismo (kyrkoherde nils henrikssons stiftelse) och från olaus petri-stiftelsen tryck scandbook, falun 2014 isbn 978-91-526-3588-9

verbum ab box 22543, 104 22 stockholm tel 08-743 65 00 www.verbum.se

· 4 ·

Innehåll

Inledning 11 1. En prästpojke i nedre Norrland Barndomen i Trönö · Släkten från Hälsingland och Danmark · Väckelsemiljön · Skolgång i Hudiksvall · Studentexamen

2. Än klappar hjärtat med friska slag Uppsala i förvandling · Minnet av Boström, Geijer och Wikner · Studentmissionsföreningen · De teologiska lärarna

3. Prövad och född på nytt Teologiska föreningen · Samfundet Fritt ur hjärtat · Wellhausen och Ritschl · Troskamp och klarhet

4. Med Moody och Mott i Amerika Första långresan · New Englands fläckfria protestantism · Studenter i energins tidevarv · Väckelsens legender och ekumenikens lärlingar

5. Med ordet i sin makt Den nyprotestantiska vägen · Den unge Luther · Mötet med Guds helighet · Anna Forsell · Studentkårens ordförande · Retorikens mästare · Prästvigning

6. Pastorn i Paris Valet av religionshistoria · Zarathustra · Persiska språk · Drömmen om Paris · Giftermål · La ville lumière · De svenska konstnärerna

· 5 ·

7. Social kristendom och kristen socialism Auguste Sabatier · Kristna sociala rörelser · Jesu bergspredikan · Religionsvetenskaplig kongress i Stockholm · Disputation

8. Den unge professorn Provföreläsningar i Uppsala · Fredsduvor med blod på vingarna · Världsutställningen · Talet till de teologie studerandena · Undervisningen · Torgny Segerstedt

107

9. Gud talar flera språk Uppenbarelsereligion och kulturreligion · Religiös erfarenhet som grund · Oändlighetsmystik och personlighetsmystik

119

10. Professorn som präst Stabby prästgård · Helga Trefaldighet · Den förberedde improvisatören · Teologi översatt till kyrkokonst · Unionsupplösningen · Den nya nationalromantiken

129

11. Ekumenisk förövning Sjukdom och räddare i nöden · Olaus Petri-stiftelsen · Första mötet med ärkebiskopen av Canterbury · Överläggningar med anglikaner i Uppsala 1909

141

12. Studentväckelsen Litterära essäer · Ungkyrkorörelsens framväxt · Kyrkans kropp och själ

155

13. Institutionens tvång eller andens frihet Modernismen i den katolska kyrkan · Religionsproblemet · Resan till Rom och Konstantinopel

167

14. Med helgonen för ögonen Hjältar, snillen och helgon · Allhelgonapsalm · Uppenbarelsekyrkan

181

· 6 ·

15. Ett uppehåll i Leipzig på väg mot ärkebiskopsstolen Professor i Leipzig · Gudstrons uppkomst · Ärkebiskopsvalet i Uppsala

191

16. Svea rikes ärkebiskop Världsläget · Vigning · Gustav Adolf och Martin Luther · Herdabrev

203

17. Vilja och innerlighet Drömmens uppfyllelse · Primus inter pares · Tjänsten blir vad han gör den till · Kommunikationens och ansvarsglädjens biskop · Musiken och bönen

213

18. Trosdiplomaten Sverige 1914 · Fredsappell · Medarbetare · Hjälpen till krigsfångar · De neutralas fredskonferens

227

19. Biskop i Uppsala stift Ärkestiftet · Visitationer och prästmöten · Predikans plats i liturgins fest

239

20. Kyrkans frihet Biskopsmötet och kyrkomötet · Arthur Engbergs kulturkamp · Kyrka och stat · Arbetarrörelsen

253

21. Praktisk kristendom Inställda konferenser · Olaus Petri-stiftelsen som ekumeniskt instrument · Hungrande barn · Sveket mot freden

269

22. Guds kärlek förenar fiender Misslyckade konferensförsök · Faith and Order i Uppsala · Oud Wassenaar · Evangelisk katolicitet · Engelsk medverkan vid biskopsvigningar

279

· 7 ·

23. Luther och lutherdomen Reformationsjubileum 1917 · Humor och melankoli hos Luther · De skeptiska lutheranerna

293

24. Psalmer, snille och smak Kuppen på kyrkomötet 1920 · Författarnas vän · Inträdet i Svenska Akademien

305

25. Mission är dialog Svenska kyrkans mission · Indien · Universitetsplaner i Kina · Karl Ludvig Reichelt

315

26. Mare lutheranum Nordiska biskopsmötet · Finland · Estland · Lettland · Polen

327

27. Tagore, Heiler, Sundar Sing, Schweitzer och Ras Teferi Nobelpristagaren Rabindranath Tagore · Teologen Friedrich Heiler · Sadhu Sundar Singh · Missionsläkaren Albert Schweitzer · Etiopiens kronprins Ras Teferi

339

28. Vägen till Stockholm Genève 1920 · Ortodox närvaro · Faith and Order · Helsingborg 1922 · Biskoparnas protest mot fransk ockupation av Ruhr

353

29. En avstickare till Amerika USA 1923 · Augustanasynoden · Inför Stockholm: sångbok och kåpa

367

30. Kristenhetens möte Organisation · Photios · Mål · Gudstjänst · Guds rike · Avslutning

381

· 8 ·

31. Den vanskliga vägen vidare 60-årsdagen · Bern · Nationernas Förbund · Lausanne 1927

393

32. Påven tar strid med den svenske ärkebiskopen Encyklikan Mortalium animos · Söderbloms svar · Max Pribilla · Kristi pinas historia · Den inställda resan till Jerusalem

407

33. I svagheten stark Biskoparnas motion om en friare kyrka · Eisenachresolutionen · Nobelpriset 1930 · Ensam på barrikaderna

417

34. Ett helgons död Giffordföreläsningar · De sista dagarna · Söderbloms död och begravning · Eftermäle · Arvet att förvalta

433

Efterord 445 Hänvisningar till viktiga källor 451 Källor och litteratur 455 Bilder 465 Personregister 467

· 9 ·

路 10 路

Inledning

början av 1900-talet kretsar mycket kring stora personligheter

som Harald Hjärne, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Ellen Key, Anders Zorn, Hjalmar Branting, Sven Hedin och många andra. Nathan Söderblom är en av dem. I tre decennier står han mitt i den svenska offentligheten. Han ska låta tala om sig långt utanför landets gränser och länge efter sin död. Den 8 november 1914 – för 100 år sedan – vigs han till Svenska kyrkans ärkebiskop. Några månader har gått sedan ärkehertig Frans Ferdinand mördades i Sarajevo och första världskriget bröt ut. Allt har tagit en ny vändning. »La belle époque« är slut. Tron på den västerländska civilisationens överlägsenhet, som gett kolonialismen legitimitet och åren kring sekelskiftet sådan glans, skjuts i sank. Kristendomen hamnar i en djup kris. Dess världsbild är förlegad, de stora orden tömda på kraft. Anspråket på att vara fredens religion förlorar trovärdighet när den ena kristna nationen efter den andra går med i kriget och unga män i hundratusental slaktas i skyttegravarna. Medan Nathan Söderblom kläds i den gyllene kåpan i Uppsala kämpar franska och engelska trupper för att rädda hamnstäderna Calais och Dunkerque från att falla i tyskarnas händer. Han har varit sjömanspräst där och sett sina barn leka på stränderna. Han kan föreställa sig fasorna när Atlantkustens skira ljus förvandlas till klibbig dimma, eld och ond bråd död. Han älskar fransk, tysk och engelsk kultur och har vänner på ömse sidor om stridslinjerna. Han har redan på egen hand inlett det fredsarbete som ska bli hans livsverk. Det är, liksom ekumeniken i stort, hans självpåtagna ansvar och har

· 11 ·

inte tidigare funnits med i förväntningarna på en svensk ärkebiskop. Han nyttjar sin ställning för att förverkliga sina ekumeniska visioner. Han får mindre stöd av biskopar, präster och kyrkopolitiker än av akademiker, konstnärer och aristokrater. De hoppas att han ska modernisera kristendomen. Med sina internationella kontakter, sin teologiska vidsyn och innerliga fromhet bör han, om någon, kunna leda kyrkan genom den förödande katastrofen och formulera uppdraget för en ny tid. Men inte ens de som satsar mest på honom anar vilken roll han ska spela på den europeiska scenen. Han har önskat att bli ärkebiskop och tror sig om att klara uppgiften. Hans fars sista ord ringer i hans öron: »Icke såsom herrar över församlingen, utan såsom medhjälpare till eder glädje.« De orden håller egocentriciteten och självöverskattningen i schack. Nathan Söderblom är övertygad om att särskilt utvalda personer bestämmer mänsklighetens vägval. Nu läggs ansvaret på honom. Han upplever sig kallad av Gud att med sitt liv skriva historia. Han har följt tankens vägar till avgrunder där allt upplöses i tvivel och relativitet men blivit förvissad om att Gud lever. Han hade mött Guds förtärande helighet och gränslösa barmhärtighet och överlåtit sig åt den. Förtröstan är hans källa till frihet. Gud är större än teologerna ens vågar tänka och låter sig inte snärjas i dogmer eller stängas in i bönhus och katedraler. Evangeliet tillhör alla. Gud har en bundsförvant i varje människa. Kyrkan känner inga gränser. I tretton år har Söderblom varit professor; i nästan sjutton ska han vara ärkebiskop. Han leder den ålderstigna svenska statskyrkan in i moderniteten och ger den stolthet och självförtroende, men strukturerna rår han inte på. Han erbjuder den europeiska kristenheten en ny känsla av samhörighet och en stor dos ekumenisk energi. Efter första världskriget framträder han som den främste bland världens evangeliska kyrkoledare, konstruktiv och kontroversiell, profetisk och pådrivande. Han blir hyllad som forskare, kulturpersonlighet och fredsstiftare. Fjorton hedersdoktorat och medlemskap i Svenska Akademien, Musikaliska Akademien och Vetenskapsakademien bär syn för sägen. Han får en lång rad ordensutmärkelser, bland dem riddartecken av norska Sankt Olavs orden och franska Hederslegionen och är sedan 1926 ledamot i andliga ståndet av Serafimerorden. Till slut får han ta emot Nobels

· 12 ·

fredspris. Han avlider 1931, 65 år gammal. Så länge han lever möter han motstånd. Efter sin död tillskrivs han en plats bland de helgon som enligt hans egen definition med sina liv visat att Gud lever. Den som studerar Nathan Söderblom kan se hur hans mål, strategi och taktik växer fram efterhand. Ingenting är klart från början. Han anpassar sig till en yttre verklighet som snabbt förändras, men förlorar inte fokus. De teologiska förutsättningarna förblir i stort sett desamma. Den första är att Gud är en levande Gud, som uppenbarar sig genom profeter, historiska händelser och i all äkta religion och som handlar genom människor som ställer sig till förfogande. Den andra är att kyrkan som organisation kan ta sig olika uttryck, men att kristendomen har en själ som är gemensam, bestående och samlad kring försoningens kors. Den tredje är att alla kyrkor – katolska, ortodoxa och evangeliska – har del i kyrkans katolicitet på lika villkor, och att biskopsämbetet är ett synligt uttryck för deras samhörighet och förbindelse med sitt gemensamma ursprung. Till detta kommer att Sverige, genom historiska omständigheter, har fått ett särskilt uppdrag att föra samman kyrkorna och bidra till fred i världen. Söderblom upplever det som en personlig kallelse att förena kyrkorna i gemensam handling och stärka den internationella rätten som en väg till fred. Hans strategi är att först samla kyrkor som redan står nära varandra genom sin evangeliska bekännelse och det historiska biskopsämbetet för att sedan inkludera även ortodoxa kyrkor. Han inser tidigt att det är utsiktslöst att få med den romersk-katolska kyrkan så länge den kontrolleras av reaktionära krafter, som håller moderniteten, vetenskapen och demokratin på avstånd. Hans taktik är att med Uppsala som centrum skapa ett nätverk av ledande kristna personligheter, föra dem samman till gudstjänst och överläggningar och till slut skapa ett ekumeniskt råd som kan ge kristenheten en samlad röst i världen. För att genomföra detta måste han bruka sin diplomatiska förmåga till det yttersta och mobilisera moraliskt och finansiellt stöd. Hela den västerländska civilisationen står på spel. Europas karta ritas om och imperierna faller, men Versaillesfreden är bedräglig. När Söderblom går ur tiden har börskraschen ägt rum och den stora depressionen börjat slå till med full kraft. Hitler och Mussolini marscherar redan på gatorna.

· 13 ·

Det här är en berättelse om Nathan Söderbloms liv. Tyngdpunkten ligger på hans internationella, ekumeniska verksamhet. Skildringen bygger huvudsakligen på andras forskning, som jag kommenterar i slutet av boken, men också på hans egna skrifter och brev, originaldokument och tidningsklipp. Söderblom var angelägen om att så långt som möjligt hålla familjen utanför offentligheten. Därför innehåller boken inte mycket om hans personliga förhållanden. Syftet är att sätta in Svenska kyrkans mest betydelsefulle ledare under 1900-talet i sitt sammanhang och göra honom känd för en ny generation. Det tidiga 1900-talet var annorlunda än det tidiga 2000-talet. Varje generation måste skriva sin historia för att inte drabbas av kollektiv glömska. Minnet bleknar fort även av personer och händelser som fortfarande påverkar oss. För att få veta vem Nathan Söderblom var, hur han tänkte och vad han gjorde, har jag hämtat fram både gammalt och nytt ur överfyllda förråd. Trots allt jag läst och hört har jag bara sett en skymt av honom, småspringande med prästrocken uppknäppt, guldkorset dinglande på bröstet och fickuret i västfickan, hatten i hand och armarna utsträckta som om han ville sluta alla han mötte i sin famn.

· 14 ·

1 En prästpojke i nedre Norrland Det går bra i skolan och jag har fått stora A eller lilla a varenda gång i tyska temaboken. nathan söderblom 1876

athan är tretton år gammal. Han klättrar upp till toppen på kyrktornet i Hudiksvall. Från marken ser hans bror Svante med bultande hjärta hur han kryper ut genom en lucka högst upp. Där finns utstående hakar på det branta taket upp till tornspetsen. Ett klot bär upp det gyllene korset. Nathan klättrar på hakarna och sätter sig på klotet med armarna om korset. Långt nedanför rör sig små människor i gyttret av grå trähus. I hamnen ligger fartyg från främmande länder. Vid synranden flyter hav och himmel in i varandra. Han ser ut över världen. Ännu femtio år senare känner sig Svante sjuk av oro när han berättar om denna dumdristighet.

Det blev en pojke igen. Den första hade dött året innan, nio månader gammal. Pappan Jonas Söderblom var 43 år, en läsarpräst nött av tjänstens och samvetets krav. Han stavade på en bön av förundran och tacksamhet när han såg den nyfödde i den lilla trävaggan intill sin unga hustru Sofias säng. Tio dagar senare skulle pojken i dopet få namnen Lauritz Olaus Jonathan: Lars efter sin morfar, Olof efter farfarsfar och Jonathan – »Guds gåva« – hämtat ur Gamla testamentet, som Jonas så gärna läste på hebreiska. Nathan Söderblom föddes på en kammare i Trönö prästgård inte långt från Söderhamn den 15 januari 1866. Snön drev utför åsarna och ner längs dalgången. Vinterdagen var kort. Trots flera lager av trasmattor drog det kallt i golvspringorna. Pigorna arbetade i det fladdrande skenet från brasor, tjärbloss och talgdankar. När mörkret tätnade vid fyratiden kunde de bara skymta den lilla gråstenskyrkan från 1200-talet genom de små fönsterrutorna.

· 15 ·

Komministergården på den branta backen ett par hundra meter norr om kyrkan var stor och hög, kringbyggd med stall och ladugård, lador och vagnslider. Prästen levde som alla andra i trakten av vad jorden gav. Som den bondson han var skötte Jonas med sina drängar själv jordbruket. De gick bakom plogen, slog hö, skar råg och hackade upp potatisen innan frosten slog till. Arbetet hade sin egen rytm, bestämd av årstid och väder: vedhuggning, byk och bak, sådd, skörd och slakt. För alla sockenbor markerade dop, konfirmation, bröllop och begravning livets växlingar. Söndagar och storhelger påminde om kyrkoårets gång. Gårdarna på dalens sluttningar var omslutna av stillhet, än mer de timrade grå stugorna uppåt skogsranden. Tystnaden bröts när klockan någon gång ringde i den mäktiga stapeln, men också av bräkande får, råmande kor, slamrande kärrhjul och gnisslande medar. Vägarna var ofta svårframkomliga. Det fanns ingen elektricitet eller ens några fotogenlampor. Sju av tio svenskar bodde på landsbygden och levde av jordbruk. Många delade sänghalm och skinnfällar bakom randiga sparlakan. Runt omkring bodde självägande bönder i högresta gårdar med pampiga brokvistar och bibliska motiv på väggmålningar i salen. En del av dem var nämndemän och kyrkvärdar. Målare, spelmän och berättare vandrade mellan byarna. I gårdarna samlades läsarna med nötta biblar och innerliga sånger. Befolkningen växte och gårdarnas areal blev för liten för att kunna skiftas mellan arvingarna. Därför pågick det en social rörelse neråt. De som blev utan jord proletariserades. Bondsöner blev dagakarlar, sökte arbete vid de små sågverken längs älvarna, flyttade till städerna där industrialiseringen börjat komma igång, eller utvandrade till Amerika. Den växande hopen av tjänstehjon och backstugusittare levde ur hand i mun. Jordbrukssamhället som varit tämligen stabilt i flera hundra år knakade i fogarna. Vintrarna var kalla under 1800-talet. Alla hade upplevt höstar då frosten svedde skörden, men aldrig hade det varit så illa som när Nathan var liten. Efter flera svåra år blev 1867 det värsta svagåret i mannaminne med den sista svältkatastrofen i svensk historia. Sjöarna sköljde inte förrän långt in i juni och frosten kom när den sena sådden bara hunnit spira. Skeppslasterna med spannmål, som såldes för dyra pengar, nådde inte hamnarna vid Norrlandskusten innan havet frös till. Från Hälsingland och norröver drev skaror av svältande barn mellan gårdarna för att

· 16 ·

Familjen Söderblom åker med häst och trilla till Norrbo nära Bjuråker för att fotograferas av en ambulerande fotograf. Nathan håller i tömmarna. Omkring 1880.

· 17 ·

tigga bröd. För dem som inte haft något att samla i ladorna blev det ett förfärligt årtionde. Präster och storbönder klarade sig, men hundratals andra dukade under, barkbröd och nödhjälp till trots. Småbrukare och drängar packade Amerikakofferten för att söka sin utkomst på andra sidan Atlanten. Jonas Söderblom vandrade mellan byarna och predikade, han gick ständigt i gårdarna för att trösta sina församlingsbor. Ibland spände han hästen för trillan och körde till Orsta by i grannsocknen Söderala. Där låg hans hemgård, som gått i arv i minst tio generationer. Hans föräldrar, kyrkvärden och nämndemannen Jon Olsson och Margta Olsdotter, hade sett till att Jonas som den förste i släkten blivit en skolad karl och präst. Hans bror Sven fick ta över gården. Jonas blev student i Uppsala 1844. Alldeles som många andra bondestudenter tog han sig då ett nytt efternamn. Att heta Jonas Jonsson dög inte för en akademiker och präst som ville komma sig fram. Namnet Söderblom skulle för alltid påminna om ofattbart blomsterrika sommarängar i Söderala. Bortsett från studieåren lämnade Jonas aldrig Hälsingland. Han levde hela sitt liv inom en radie på tio mil. En av Nathans förfäder hade varit riksdagsman i bondeståndet. Nu var en ny tid på väg. Representationsreformen, som antogs ett halvår efter Nathans födelse, gav Sverige en tvåkammarriksdag. Lagen var konstruerad så att fortsatt konservativ och försiktig politik tryggades. Prästerna blev de stora förlorarna, för när prästeståndet försvann minskade deras politiska inflytande dramatiskt. Det politiska livet fick nya ramar, men revolutionärer och samhällsomstörtare hölls utanför. I en liten hälsingesocken fanns det få med så stor inkomst eller förmögenhet att de skulle kunna bli invalda i den nya riksdagen. Flera dagsresor bort väckte de politiska uppgörelserna i Stockholm knappast heller något större intresse bland hälsingarna. I småstäderna längs kusten bodde få köpmän och förmögna borgare. En som stack ut var den vitskäggige läkaren Laurentius Blume. Han var dansk och hade kommit till Sverige för att hjälpa till vid en koleraepidemi 1834, stannat kvar och blivit svensk medborgare. Efter tjugo år hade han flyttat till Hudiksvall med sin familj. Han var välbeställd, socialt ansedd, tillgänglig och uppskattad för sitt danska gemyt. Hust run Johanne var prästdotter ur den välkända släkten Koefoed. Hennes

· 18 ·

morfar hade varit borgmästare i Köpenhamn och längre bak i släkttavlan kunde man finna en biskop i Oslo. Blumes tre söner gjorde karriär till sjöss. Den äldste emigrerade till Amerika och blev hamnkapten i San Francisco. En av döttrarna gifte sig med en norrman som etablerade sig som skeppsredare i Stockholm. Familjen var kultiverad och rörlig. Där fanns empati, framåtanda och äventyrslust. Johanne Blume avled 1861. Då fick dottern Sofia, som var sorgsen, nedstämd och inåtvänd, kontakt med läsarprästen Jonas Söderblom. Det hade uppstått en andlig rörelse kring honom i Hudiksvall, och Sofia fann tröst i hans förkunnelse. Han fattade tycke för den religiöst hänförda flickan som svarade ja på hans frieri. Hennes far, den danske doktorn, hade inte mycket till övers för pietister, allra minst av detta norrländskt kärva slag. Han tyckte inte om den smått fanatiske prästen och var rädd att livet som prästfru skulle kräva alltför mycket av hans dotter. Ändå gav han motvilligt sitt samtycke till äktenskapet, möjligen för att Sofia, som hade börjat bli döv, annars kanske inte skulle få någon familj. Hon hade, trots allt, en hel del att vinna på att inordna sig i Jonas värld och valde att ta det onda med det goda. De gifte sig 1863. Hon var 23, han 39 år. Året därpå flyttade de till Trönö. Somliga sockenbor ansåg inte att Söderblom hade den stadga en präst borde ha, och de beskyllde honom för att ha värvat röster i prästvalet. Doktor Blume hade rätt. Jonas Söderbloms horisont var snäv och hans religion omutlig. Han hade formats av den stränga lagiska väckelse som drog genom Hälsingland under första hälften av 1800-talet. Den leddes av präster som ständigt varnade för det farligaste av alla själstillstånd: säkerheten. Deras gammallutherska pietism genomsyrades av syndamedvetande och de levde i skräck för »den gamla ormens list och illfundighet«. Det ledde till grubbel och förtvivlan, ängslan och ruelse. Jonas far Jon Olsson och hans hustru Margta hade blivit omvända 1818. Han hade namn om sig att vara en stillsam och helgad man. Hon var mer livlig av sig. De levde ett gudfruktigt liv. Spelmän och brännvin hölls borta från gården, men läsarna samlades där för att söka ledning i gudsordet och få styrka av sin bön tillsammans. Det slet och drog i de väckta. Också till Söderala kom handlanden Erik Jansson från Biskopskulla och predikade en mer radikal kristendom med egendomsgemenskap och heligt leverne. Med sin suggestiva

· 19 ·

makt över själarna samlade han lärjungar och band människor till sig. Det hände väl ibland att han förväxlade sig själv med Frälsaren. I slutet av 1840-talet, när de svenska myndigheterna hade utfärdat hans häktningsorder, drog han till Amerika med femton hundra efterföljare. De som överlevde strapatserna grundade kolonin Bishop Hill i västra Illinois. Bara från Alfta reste tre hundra personer. De sålde sina gårdar och lade pengarna i den gemensamma kassan. Några från Söderala följde också med. En av dem var Jonas Söderbloms kusin Sven Svensson. Han blev en av de ledande i sekten sedan Erik Jansson mördats 1850. Som tonåring upplevde Jonas en personlig omvändelse och tog över sina föräldrars livshållning. Han kunde väl ha gått samma väg som sin kusin, men efter skolgång i Hudiksvall och Gävle och grundliga studier i Uppsala prästvigdes han 1847 och återvände hem. Lagfromheten, som krävde allt, ledde till en kris i den unge prästens liv. Krisen handlade inte, som i nästa generation, om Bibelns ofelbarhet i vetenskapens värld, utan om rättfärdighet och nåd alldeles som på Luthers tid. Jonas stod på randen till ett psykiskt sammanbrott och kroppen for illa av hans hårda askes innan han till slut vågade lita på att nåden var villkorslös. I trosbekännelsen, som han hade avlagt vid prästvigningen, hette det: »Jag tror på syndernas förlåtelse.« Det satt långt inne för honom att göra den bekännelsen till sin egen. Han lämnade aldrig lagiskheten helt bakom sig, men det kom in en mildare ton i hans förkunnelse. Han kände både P.P. Waldenström och Anders Wiberg, som grundade Svenska Missionsförbundet och Svenska baptistsamfundet, men höll sig till Carl Olof Rosenius och blev starkt påverkad av hans förtröstansfulla undervisning. 1870 blev han sockenombud för Södra Hälsinglands missionsförening och 1895 provinsombud för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Många hälsingepräster tillhörde den evangeliska väckelsen och levde ett allvarsamt, nyktert och fromt liv, men få kunde mäta sig med Jonas Söderblom. Någon särskilt märkvärdig talare var han väl inte, men han kunde sitt hebreiska Gamla testamente så bra att han nog hade kunnat bli kvar som lärare i Uppsala. Men för honom var det en enda uppgift som gällde: att nå ut till så många som möjligt med budskapet om frälsning genom Jesu Kristi blod. Han tvekade inte om människans bestämmelse: Gud ville befria henne från världens tomhet och förgängelse och ge henne evigt liv.

· 20 ·

ISBN 978-91-526-3588-9

789152 635889