TRO Fร R ATT LEVA
Hans-Erik Lindstrรถm
1
2
TRO Fร R ATT LEVA Hans-Erik Lindstrรถm
3
© 2018 Hans-Erik Lindström & Verbum ab Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet omslag & grafisk form Margareta Brisell Axelsson författarfoto Bildcopy Libris tryck Drukarnia Dimograf Sp.zo.o., Polen 2018 isbn 978-91-526-3746-3 Verbum ab Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se
4
5
innehåll
Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Berättelsen om den barmhärtige samariern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 Möte med en främling – en personlig berättelse . . . . . . . . . . . . . 12 Huvudpersonerna i berättelsen – den slagne mannen, prästen och leviten, samariern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 DEN SLAGNE MANNEN På väg till Jeriko . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Att bli slagen som människa . . . . . . . . . . 37 Att bli slagen som Gud . . . . . . . . . . . . . . 45
6
PRÄSTEN OCH LEVITEN Att gå förbi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 Att ha för bråttom . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 Långsamhetens lov . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 SAMARIERN Medan han gick . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 Att stanna upp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 Barmhärtighetens ansikte . . . . . . . . . . . . 91 BARMHÄRTIGHET OCH SOLIDARITET Återerövras . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 Efterord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107
7
förord
Ibland tar Gud tag i oss – vi kan bli ”drabbade av Gud”. Den man som är utgångspunkten för denna bok blev rånad och halvt ihjälslagen i en öde bygd på väg från Jerusalem, han blev drabbad av Gud. Inte när han blev nerslagen, Gud slår inte ner människor. Utan när en främling, en samarier, såg honom och räddade hans liv. Guds oväntade tilltal beskrivs som en låst dörr som öppnas. Ja, när livet brister, när ens världsbild och alla ens teorier om livets mening blir tomma, då är Gud där i medmänniskan, som sätter sig bredvid och som drivs av barmhärtighet. När samhället brister, då är Gud där, i medmänniskorna som drivs av solidaritet. Samma Gud, samma källa. Franciskus, helgonet, mötte denne Gud och förvandlades. Hans-Erik, bokens författare, fick göra samma möte och förvandlades. 8
Hans-Erik mötte andra – mig till exempel. Och vi förvandlades. Berättelsen om den barmhärtige samariern har en inneboende kraft, en kraft som förvandlar. ”Ner med Gud i skiten” läser Hans-Erik på en vägg – ja, Gud är redan där, bland alla de som anses vara på samhällets botten. Gud reser upp, ger självkänsla, förvandlar människor och samhällen. Går inte förbi. Den bok du nu håller i handen är liten till formatet, men inte till innehållet. Den utmanar – mig som medmänniska, mig som medborgare och kyrkan. Med psalmens ord: till uppbrott, förvandling – glömma bort vårt jag, driver oss ut att bygga broar till en okänd morgondag. Och att aldrig glömma att Gud är en väntande famn. Sven Erik Wånell, teolog och socionom
9
berättelsen om den barmhärtige samariern
En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom 10
till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!” lukas evangelium kapitel 10:25–37
11
möte med en främling – en personlig berättelse
Det var en gång en morgon som förändrade mitt liv. En helt avgörande händelse i mitt liv – den när jag fick en gudstro, som på ett ögonblick (så tyckte jag att det var då) och för alltid förändrade min framtid. Men då den också blev upprinnelsen till min kommande livsinriktning, och då den är själva grunden till att jag skriver den här lilla boken – vill jag lite mer i detalj försöka beskriva vad det var som hände den där förunderliga och helt fantastiska sommarsöndagen för mer än ett halvt sekel sedan. Frågan om hur en flertusenårig berättelse, återgiven i en mörk och nästan folktom landsbygdskyrka så totalt kunde fånga mitt då 20-åriga hjärta, kvarstår ännu i denna dag obesvarad. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad som hände. Men jag fick ett nytt liv. Det räckte för mig då. Det räck12
er för mig nu. Det är nog det som kallas Guds nåd. Inte visste jag när jag vaknade denna nya sommardag att livet skulle förvandlas – för alltid. Och detta berodde på en berättelse om en för mig okänd samarier vars ingripande i en utsatt situation grep tag i mig – i mitt allra innersta. Här följer min personliga berättelse från denna himlastormande morgon: Solen lyser och några små stackmolnstussar svävar som lätta fjädrar uppe i den djupblå oceanen av himmel. Några smutsvita måsar skränar och bryter tillfälligt friden, när jag med min blå cykel vinglande viker av från bron över en av de många strida forsarna i Dalälven – drottningfloden i Dalariket. Jag är på väg till en vän i den halvsovande byn Dala-Järna. Det är söndag, jag har nyss fyllt 20 år och hela livet ligger framför mina fötter. Min håg står till sommaren, det välbehövliga lovet efter avklarad studentexamen. Nu är min skoltrötthet som bortblåst av vind, vatten, sol och gröna skogar. Ja, jag tycker jag lever igen efter allt bokdamm. 13
Då – när cykeln når fram till järnvägsspåret, strax innan byns centrum – hörs himlarymderna dåna av tunga klockors klang. Det är tid för gudstjänst i det lilla samhället. Den gamla kyrkan lyser alldeles vit i träddungen en liten bit bort. Jag bromsar in. Varför gör jag det? Jag vet inte. En obestämd känsla av oro, förvåning och förväntan sprider sig i bröstet. Ett sug i magtrakten. Varför? Jag har ju inte varit i kyrkan på fem år – sedan konfirmationen i Solna kyrka, med undantag av några jular. Varför känner jag så här? Och just nu? Kyrkklockornas klang väcker något till liv i mig. Men vad? Liksom i trans viker jag av mot grusgången upp mot kyrkan, ledande min cykel, som jag fått av pappa. Jag ställer den mot en knotig björk och går med dröjande steg in i kyrkans dunkel, svagt upplyst av några levande ljus. Det är inte bara mörkt, det är nästan tomt. Inte många har hittat hit denna söndag. Man vill väl vara ute och ta vara på solen och sensommarens värme. Jag sätter mig längst bak och gömmer mig i hörnet. Prästen är gammal. Jag 14
hör knappt vad han säger. Psalmerna som tonar ut från den stora orgeln begriper jag mig inte på. De berör mig inte, inte heller liturgin som är främmande för mig. Ja, jag sitter på en hård träbänk och känner mig olustig inför alltihop. Då – när jag är beredd att gå därifrån – läser prästen dagens predikotext. Det råkar vara den trettonde söndagen i trefaldighet och det råkar vara den första årgångens texter som läses (det lärde jag mig senare). Jag sätter mig igen och anstränger mig för att höra vad han säger. Efteråt minns jag nästan ingenting av gudstjänsten, men denna berättelse som nu läses med svag och lite knarrig röst får mig att glömma allt annat. Den handlar om en åsneburen resenär som råkar gå förbi en nerslagen man på en dammig väg någonstans i Palestina. Som stannar upp. Som knäböjer vid den slagne mannens sida. Som förbinder hans sår. Som tar med honom till ett härbärge för att vårdas där. Som bryr sig om, efter att några andra tidigare bara gått förbi. 15
Läste du berättelsen om den barmhärtige samariern i början av boken? Främlingen som tog hand om en slagen man på väg till staden Jeriko. Han som av någon outgrundlig anledning stannade upp, använde sin tid, sina pengar, sitt engagemang på en främmande människa, som dessutom tillhörde en folkgrupp som låg i fejd med hans egen. Berättelsen var alldeles ny för mig. Jag hade aldrig tidigare hört talas om någon som så osjälviskt och omedelbart – till synes utan att tveka – hjälpte en slagen man vid vägkanten. Något hände inom mig. Något brast. Eller kanske en låst inre dörr öppnades – inte på glänt utan på vid gavel. Jag blev hänryckt. Det var som om något som legat i dvala plötsligt väcktes till liv. Som ett frö som legat länge i jorden och börjar gro först när regnet bevattnar jorden och solen värmer. Om Gud var som den barmhärtige samariern – då ville jag vara med. Om Gud var den som mer än någon annan ville människor väl och tog sig tid och engagerade sig för andra i utsatthet – då var jag intresserad. Intresserad? 16
Nej, mycket mer. Entusiasmerad snarare. Ville veta mer. Mycket mer. Det var himlastormande. Att ge och ta. Att producera och konsumera. Allt skulle man betala för. Göra rätt för sig. Det var jag uppfostrad med. Och här kommer nu en man och ställer denna mest grundläggande princip på huvudet. Det går att ge utan att ta betalt. Man kan engagera sig i andra utan att få något tillbaka. Man behöver inte göra sig förtjänt av en annans tjänster. Man kan få ändå. Man kan ge ändå. Så fantastiskt. Så egendomligt. Så gudomligt. Så underbart orimligt. Om det var detta som tron på Gud och hans rike handlade om – ja, då anade jag att jag fått syn på en förborgad hemlighet om vad livet egentligen går ut på. Att leva och leva för andra. Att gå, men inte gå förbi. Tänk om det fanns en princip i tillvaron som var mer än något annat – kärlekens och barmhärtighetens princip. Och tänk om den principen benämndes med ordet Gud. Jag hissnade vid tanken. Omtumlad och yr går jag ut ur kyrkans dunkel, kisande mot den bländande solen. Det 17
tar lång tid innan jag hittar min cykel. Jag har totalt glömt bort min förgäves väntande vän. Jag vill bara vara ifred nu. Så jag leder cykeln till en närbelägen äng och lägger mig i gräset, omgiven av sommarens alla blomster, fjärilar och humlor. Plötsligt, utan att vara medveten om det, sätter jag på mig ett slags nya ”tolkningsglasögon”. Då ser jag för första gången i mitt liv på gräset, blommorna, fjärilarna och humlorna och känner en samhörighet jag aldrig känt förut. Att allt hör ihop. Att jag och hela skapelsen är ett. Senare kom jag att tänka kring det i termer av att vi är som bröder och systrar, mödrar och fäder. Syster blåklocka, broder gräset, broder sol och syster vatten. Allt är vävt i ett enda stycke. Jag är med i denna väv. En del av mönstret. Det gudomliga mönstret. Jag överrumplas av lycka. Jag sätts in i ett sammanhang jag inte visste fanns. Jag känner hur tårarna kommer. Långt inifrån. Är det så här att få en tro? En levande tro? Att tro att den synliga verkligheten inte är den enda. Att det finns något mer. Någon mer. Ett DU. Som 18
vill mig väl. Som vill alla människor väl. Som är som den barmhärtige samariern. Som samtidigt visar sin skapelses härlighet. Inte visste jag … När jag kommer hem till vårt tillfälliga sommarhus i utkanten av byn, går jag upp på den stökiga vinden för att leta rätt på den gamla slitna och halvtrasiga bibel jag hade sett där tidigare. Jag hittar så småningom berättelsen jag hört i kyrkan och läser den igen. Och igen. Så fångas jag – en ung man som nyss lämnat tonåren och som tänkt sig att antingen läsa till skogvaktare eller sportjournalist – av en fingerad gestalt i en berättelse som för mig visat på en annan dimension av verkligheten. Den som kallas gudomlig … Någon månad senare samma år 1964, när jag kommit hem till Råsunda i Solna där jag bodde, gick jag till biblioteket ett stenkast från fotbollens tidigare nationalarena – Råsunda stadion. Jag hade lärt mig bokstaven c, de hyllor där böcker om andlig och religiös litteratur står, och jag botaniserade bland olika bokryggar för att se om det fanns den slags litteratur 19
som kunde hjälpa mig ett stycke till på den nya väg jag precis hade börjat gå. Med osäkra steg. På måfå tar jag ut en blå bok ur en hylla och läser titeln Frans av Assisi, trubadur och helgon av Carl Fredrik Engelstad. Så sätter jag mig på en bänk och börjar läsa. Och jag läser. Och läser. Tiden står stilla. Jag märker av den först när bibliotekarien kommer och knackar mig på axeln och säger att det är dags att stänga. Jag satt som förhäxad och läste kapitel efter kapitel. Jag kunde bara inte sluta. Djupt berörd av denne mans liv gick jag ut i den begynnande skymningen och visste någonstans inom mig att hans livsberättelse skulle komma att påverka min framtid och mina livsval, min gudsbild och min människosyn, min världsbild och mitt värderingssystem som jag har behållit i över femtio år. Franciskus, Guds lille fattige som han kal lades, förändrade sitt liv från att vara en bortskämd rikemansson i mellersta Italien i början av 1200-talet till att bli en lärjunge till den man som vandrade kors och tvärs i det forntida Pa20
lestina som pilgrim, medmänniska och predikant – Jesus av Nasaret. Frans, som han också kallades, förkroppsligade en livsstil som präglades av glädje över skapelsen, av att leva enkelt, att ta dagen som den kom, fri att följa sitt hjärtas längtan och att dela med sig av allt han ägde. Han levde hela sitt liv i barmhärtighetens tjänst. Han var som den barmhärtige samariern. Han delade med sig av allt han hade – kläder, mat och ägodelar. Han gav bort allt han hade. Han levde ett slags ”de fattigas rikedom”. Han tog sitt liv på djupaste allvar. Så blev mötet med två gestalter avgörande för min egen livsväg: en påhittad figur i en berättelse som jag kom att höra i en kyrka i södra Dalarna och ett 800-årigt gammalt helgon, som jag mötte på ett vanligt bibliotek. Båda var vana att gå, men inte gå förbi, representerande den väg som kallas barmhärtighetens. (Delar av berättelsen har jag tidigare skrivit om i boken Maktkamp – om ondska och godhet, Verbum 1994.)
21
huvudpersonerna i berättelsen – den slagne mannen, prästen och leviten, samariern
Eftersom berättelsen om den barmhärtige sa mariern kom att förändra mitt liv har jag länge tänkt försöka skriva något om den. Det förstärktes under det ”Barmhärtighetens år” som påve Franciskus utlyste år 2016. Jag tycker mycket om hans initiativ, dels för att det aktualiserar evangelisten Lukas berättelse, dels för att själva ordet barmhärtighet får en renässans. Och framför allt för att världen behöver barmhärtiga människor i dag. Liknelsen om den barmhärtige samariern är antagligen den mest kända berättelse om omsorgens förhållningssätt vi har i vår västerländska tradition – kanske den mest kända i hela världen. Den har använts i ett otal sammanhang som inspiration till att sörja för människor som 22
far illa i livet. Risken med en sådan berättelse är samtidigt att många känner till den, att inget mer finns att säga om den. Allt är redan sagt. Men jag tror inte det. En berättelse som denna behöver återerövras i varje ny tid – gång på gång. Den har också något att säga till varje ny fas av livet. Vi behöver på nytt och på nytt bli påminda om vad livet går ut på. Att stanna till vid vår existens vägkanter för att ta hand om varandra. Att gå barmhärtighetens väg. Den väg som Jesus Kristus en gång kallade Guds rikes väg – kärlekens väg. Guds ansikte bär barmhärtighetens drag. Kanske det framkommer tydligast i berättelsen om den barmhärtige samariern. Gud ÄR själv samariern. Gud som stannar till vid livets vägkant, förbinder våra sår, bär oss vidare för att läkas hos den värdshusvärd, som också bär drag av Gud. Och eftersom vi är skapade till Guds avbild, så gäller liknelsen oss. Att vi är till för varandra. Att vi ska försöka likna Gud så mycket vi kan. Bli barmhärtiga, som Gud är barmhärtig. 23
I berättelsen om den barmhärtige samariern finns ett antal roller. Det handlar om ett möte mellan en laglärd, som ville testa Jesus (det hände ett otal gånger under hans fleråriga vandring i Palestina). Kanske den lärde mannen ville veta om Jesus skulle svara på hans fråga om vad man ska göra för att få ett evigt liv med att berätta om Mose lag? Men Jesus hänvisar till det dubbla kärleksbudet och konkretiserar det med liknelsen om den barmhärtige samariern. Här finns rövare, antagligen flera stycken, som slår ner en man på väg till Jeriko. De tar hans kläder och rånar honom sannolikt på allt han har. Här inträder två fromma män i händelsen – en levit (med ansvar för Israels folks andliga liv) och en präst (med ansvar för bland annat tempeltjänsten i Jerusalem). Av någon outgrundlig anledning går de förbi. Här finns huvudpersonen – en samarier – som råkar gå samma väg. Han tillhörde ett folk som låg i fejd med judarna. Men han stannar hos den slagne, som alltså var jude, och bistår honom. En värdshusvärd uppenbarar sig i slu24
tet av berättelsen, han får ta över ansvaret för den slagne mannen. Så radas de upp på scenen: en man som blir nerslagen, några rövare, en levit, en präst, en samarier, en åsna, en värdshusvärd, en lagklok och Jesus. Dessa är aktörerna i denna bibelberättelse. Denna lilla bok utgår från detta persongalleri. Människorna i berättelsen är typiska för olika sidor hos oss. Ibland är vi slagna till marken och förmår inte att ta oss upp själva. Ibland slår vi ner andra – kanske inte med kniv och påk, men med ord och avvisande hållning. Ibland går vi bara förbi och låtsas som att vi inte ser och hör. Ibland rycker vi in och bistår människor i utsatta livssituationer. Ibland tar vi hand om människor som andra lämnat över i vår vård. Alla har vi väl lite av dessa olika sidor inom oss. Vi är människor på gott och ont. Berättelsen om den barmhärtige samariern vill påminna oss om att inte låta rollen som rövare, levit eller präst få utrymme i våra liv, utan låta rollen som samarier och värdshusvärd få en alltmer framträdande plats i vår vardag. 25
tro för att leva är en bok om hur tro kan väckas och bevaras också när livet är svårt. Utgångspunkten är liknelsen om den barmhärtige samariern, som vävs samman med Hans-Erik Lindströms resa till och i tro. Detta är en berättelse om barmhärtighet och solidaritet, och vad det innebär att vara människa.
ISBN 978-91-526-3746-3
26 9
789152 637463