Issuu on Google+

EN NATT Turk & Timotej

Lina Forss

•

nikl as Kro g


turk & timotej: en natt

Copyright © Lina Forss och Niklas Krog 2012 Svensk utgåva enligt avtal med Grand Agency Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2012 Omslag och grafisk form: Fredrika Siwe Typsnitt: Adobe Caslon Tryckt av CPI – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland, 2012 isbn 978-91-638-7156-6 www.bonniercarlsen.se


Turk

Stressleta julklappar på kvällen den 22 december, vilket skämt. Turk trängde sig sammanbitet fram efter Adrian i passagen mellan Plattan och källaringången till NK . Människor överallt och hans huvud sprängde redan, trots att de bara hunnit några hundra meter från tunnelbanan. Men Adrian rörde sig snabbt och lätt, som om det var alldeles underbart att knuffas med horder av människor med jagade blickar, vacklande under julklappskassar. Världens bästa idé. Turk drog på munnen. När de passerade ingången till Gallerian blev det så trångt att all rörelse framåt upphörde. Svettiga, muttrande människor överallt och det kröp i honom. Han petade till kompisen. ”Vi skiter i det.” ”Aldrig.” Svaret kom så snabbt att Adrian måste ha väntat på att han skulle säga det. ”Turka inte ur nu.” ”Va?” ”Låtsas inte att du blir överraskad.” Ett halvt flin i kompisens ansikte. ”Så fort något blir bökigt börjar du böla och vill ge upp. När det handlar om något annat än basket. Alltid samma sak. Turka ur.” ”Du snackar skit.” Turk la inte kraft på att bli arg, det skulle bara få Adrian att svinga hårdare.

5


”Gör jag?” Adrian hittade en öppning och trängde sig vidare mot NK och Turk kunde inte stå kvar. Han följde efter och ville protestera, säga något skarpt och sant och täppa till truten på kompisen. Men han visste inte vad han skulle säga. Det kunde till och med vara så att Adrian hade rätt. Han tyckte verkligen inte om att trängas med hela Stockholms befolkning i alldeles för små och skitvarma varuhus. Vem gjorde det, liksom? Adrian stannade och väntade in honom. ”Jag åkte med dig in till stan för att leta efter en sista panikjulklapp till din lillsyrra och jag tror jag vet var vi kan hitta den. Det är alltså jag som gör dig en tjänst. Men om du vill åka hem och lipa så gör vi naturligtvis det. Låt inte mig hindra dig.” ”Du snackar för mycket”, muttrade han och gick förbi Adrian. ”Det säger alla.” Kompisen följde efter. ”Och vet du, det betyder alltid att jag har rätt.” Det mest irriterande med alltihop, det som fick Turks tinningar att bulta, var att det stämde. Adrian hade erbjudit sig att följa med in till stan ett par dagar före julafton och hjälpa honom att slita åt sig en julklapp till lillsyrran och egentligen var Adrian det perfekta sällskapet, en kille som tyckte om att trängas och som sällan … turkade ur. Fan, till och med där hade kompisen rätt. Turk bet ihop medan han fortsatte att gå och såg att människor flyttade sig ur hans väg. Han visste att han kunde vara smågrinig och att han hellre struntade i något som blev bökigt när han inte hade lust. Men lillsyrran skulle överleva utan en meningslös panikjulklapp. Egentligen var det bara basket han hade lust med. Med

6


basketen orkade han hur mycket som helst. Där fanns inga gränser. Adrian och han hade tränat på förmiddagen – det var där idén till julklappsjakten fötts – men nu hade han fått order om att vara helt basketledig åtminstone till annandagen, även om han tvivlade på att han skulle kunna hålla sig borta så länge. Det var ju inte så mycket annat i livet som var roligt. Han pressade ihop käkarna ännu lite hårdare och kroppen blev stel, nästan som om den låste sig. Han behövde träna sig trött för att det skulle släppa, för att han skulle bli lugn. Och fri. En träning om dagen räckte inte. Han behövde mer. Framför allt älskade han känslan när kroppen svarade och han kunde tänja på sina gränser, hoppa högre, använda en ny fint, arbeta smartare i försvar och ta bort en motståndare. Nå bortom sitt yttersta. Det fanns så mycket att leka fram. Att vinna var mindre viktigt än tillfredsställelsen att överträffa sig själv. Nästan som ett rus. Där fanns hans glädje. Bara där. Men det var en stor och alldeles underbar glädje. ”Och nu ler surpuppan också.” Adrians röst trängde in i hans bubbla. ”Totalt random, som värsta bruden. Men det här är ingen dejt, bara så du vet!” Turks leende växte. ”När du ändå säger det, Adrian. Du och jag har faktiskt ett hatkärlekförhållande.” ”Jaså?” Adrian låtsades gäspa. ”Ja, du älskar mig och jag hatar dig.” Han hörde hur kompisen drog in luft och skyndade skrattande före in på NK :s bottenplan.

7


”Där borta.” Adrian nickade och Turk sträckte på sig och försökte se vad kompisen menade. Ibland var det bra att vara lång. Nästan alltid, faktiskt. De hade tagit sig fram till rulltrapporna och åkt upp några våningsplan. Fortfarande sjuka mängder med svettiga julklappsmänniskor överallt. ”Den där backen med halsdukar på ralla.” Adrian pekade. ”Ser du? Rena ormgropen. Fan, den var ju överfull häromdagen. Skynda dig!” Adrian knuffade honom i rörelse och han klämde sig in mellan två killar som grävde bland de dyra märkeshalsdukarna. Killarna sneglade på honom och makade sig sedan lite åt sidan. Han drog på munnen. Ja, det var nästan alltid bra att vara lång. Och sur. Han körde ner en hand på måfå bland alla andra händer och halsdukar. Fick upp en neongrön skapelse som var så självlysande att han blev tvungen att kisa. Nix, den skulle inte passa Fia. Fanns nog ingen människa i hela världen som skulle passa i den färgen. Men där. En skymt av något mjukt och hallonrött fick honom att luta sig fram. Handen slöt sig om det hallonröda och det var så mjukt att han omedelbart bestämde sig. Perfekt till Fia. Men halsduken rörde sig, som om den hade ett eget liv, eller som om … Snabbt drog han den åt sig tills hans hand stötte emot en annan hand, en liten och varm hand. Lustigt, handen fick sällskap av en annan hand som mjukt försökte bända upp hans fingrar. Han klämde åt lite hårdare om halsduken och lyfte blicken. På andra sidan av backen stod en blond tjej med ett stort leende. Hon log så där som bara vissa tjejer kan, med hela

8


kroppen, inte bara med munnen och ansiktet, så att hon liksom strålade. ”Ska vi slåss om den?” sa hon med ett fniss. Men han log inte. Inte heller släppte han greppet. Snarare slöt sig handen hårdare om det mjuka, hallonröda. Han kunde hennes typ. Bortskämd överklasstjej med solglasögon inkörda i det blonderade håret, mitt i vintermörkret – kom igen! En tjej som gled förbi vartenda hinder i livet med ett leende, som aldrig blev vägrad något och som därför på fullt allvar trodde att han skulle ge henne Fias halsduk. Bara för att hon var tjej. Tätt intill henne stod en tjej och betraktade honom nyfiket. Samma sort, med samma överklassblick. ”Kom igen bara”, sa han utan att röra en min. Förvåningen i hennes ansikte var så tydlig att det var nära att han hade dragit på munnen. Hon var uppenbarligen inte van att bli nekad någonting, precis som han trott. De stirrade på varandra tvärs över backen medan leendets strålglans slocknade. Han hade trott att hon skulle bli arg och vråla efter en pappa eller kanske en livvakt, med krokodiltårar sprutande åt alla håll. Men istället såg hon uppriktigt ledsen ut, som om hon inte hade väntat sig hans tjurighet. Han svalde och visste inte vad han skulle göra. ”Hallå”, sa Adrian. ”Varför blev det världskrig?” ”Hon försöker sno Fias halsduk”, sa han utan att släppa taget och något av hans beslutsamhet återvände. ”Hon?” En rynka klöv tjejens panna. ”Är det mig du menar?” ”Vem annars?” Han vägrade se på henne. ”Är Fia din flickvän?” frågade hon. ”Ärligt, tror du verkligen hon behöver den här tjusiga halsduken mer än jag? Hon har ju dig. Världens bästa kille.”

9


Leendet skymtade igen och han hörde att Adrian fnissade till, men han hade fortfarande ingen lust att le. ”Jag har ingen flickvän”, sa han och lyckades släcka leendet för andra gången på mindre än en minut. ”Inte längre.” Basketen var hans flickvän nuförtiden. ”Fia är min lillasyster”, fortsatte han sammanbitet. ”Den här halsduken hade varit perfekt till henne. Men vet du en sak?” Han tystnade ett ögonblick och lyckades bli ännu lite tjurigare, ännu lite obehagligare. Käkarna malde och han fick nästan bända upp dem för att kunna fortsätta. ”Du får den. Varsågod.” Demonstrativt släppte han taget så att hon kunde dra åt sig halsduken. Men det gjorde hon inte. Istället tog hon sats som för att säga något, med ögon som plötsligt gnistrade av ilska. ”God jul”, sa han och gick därifrån.

10


Timmy

Så jävla ouppfostrat avmätt! Det tog bara en sekund, men Timmy blev galen av ilska. Han kunde ta sin förbannade halsduk, hänga sig i den om det nu var vad han ville, dra åt helvete. Men innan hon hann säga det till killen med de blöta lockarna under sin röda mössa gick han därifrån. Timmy kunde bara inte tro att det var sant. Allting hade börjat så bra. Äntligen jullov i Sverige, några sköna dagar FF innan firandet med släkten skulle dra igång. De hade börjat hemma hos Timmy. Sigrid hade kommit rusande som en tromb mitt i ett snömoln. Timmy hade stått vid ett öppet fönster och sett henne komma trots att det blev svinkallt i rummet och brorsan Fredrik hade vrålat på henne att för fan stänga. Sedan hade Sigrid och Timmy kramats i en halvtimme minst, druckit te och gjort sig klara i badrummet. Eller, Timmy hade fixat medan Sigrid satt på toalettsitsen och såg ut att vilja skruva på de fina kranarna, pumpa i en oanständig mängd rosa skumbad, trycka igång jacuzzin och skita i att någonsin gå hem igen. Sigrid älskade att bada, hon löste alla världsproblem då. Men det gick inte, ännu fler julklappar behövde inhandlas enligt Timmy. Sigrid och Timmy läste varandras tankar så väl att ingen av dem riktigt visste var den enas började och den andras slutade. Äntligen, äntligen var Timmy hemma och Sigrid skulle kunna krypa på krossat glas för hennes skull.

11


”Ärligt talat, Timmy, vi ska till NK , inte en studentfest. Du är skitfin redan, sluta sminka dig!” Timotej af Lilja, artistnamn för Anna Maria fast det var det bara pappa som sa, log i spegeln åt sin bästa kompis. Sigrids bruna lockar, hjärtformade ansikte, dockmun, sorgsna ögon. Åh, vad Timmy hade längtat efter henne! ”Det är allvar, fatta hur många jag kan springa in i som bara längtar efter att jag ska se ut som ett vrak. Blekfet, helt misslyckad, ”alltså, jag bara greppar inte hur du kan tycka att London är så himla bra. Finns det inte typ råttor där?” Timmy gjorde parodi på sig själv och tusen andra Djursholmsbrudar. Just nu var Timmy rockig, smala jeans, turkos t-shirt utan minsta urringning och mörkblå Converse. ”Du kommer att frysa tårna av dig”, skrattade Sigrid. ”Kan vi bara dra nu? Visserligen har NK kvällsöppet så här dagarna före jul, men ändå.” ”Det är lugnt”, svarade Timmy och gned bort lite rosa läppglans från tänderna. ”Vi är där på en kvart.” ”Aldrig, du kommer att stanna var femte meter och hälsa på någon. Precis som en gammal tax som måste kissa hela tiden.” Timmy tog ett par steg fram till Sigrid, kramade om henne. Drog in doften av sin bästa kompis: schampot som Sigrid egentligen inte fick låna av sin mamma för att det var för dyrt, tjuvrökta cigaretter, den där parfymen som Timmy köpt med sig till Sigrid från New York i somras. ”Fredrik, vi sticker”, ropade Timmy uppför spiraltrappan till övervåningen. ”Sover du hemma ikväll?” ”Kommer MJ imorgon”, svarade Fredrik, ”eller på söndag?” ”Svarar du och din brorsa någonsin på varandras frågor?” skrattade Sigrid och drog på sig stövlarna.

12


”Nä”, fnissade Timmy och fortsatte att ropa för att överrösta teven: ”Skojar du eller, imorgon såklart, söndag är julafton. Försök vara nykter, du ska hämta mamma på Arlanda. Sedan är det skinkan, rimstuga, lacka mot jul och hela rutinen.” ”Har du redan tomtar på loftet?” svarade Fredrik med ett skratt. ”Jag är alltid nykter dagen efter, möjligen bakfull. Du däremot ska komma ihåg att gå hem innan du går och lägger dig.” ”Lägg av nu, jag är snart arton”, sa Timmy och fick på sig en lätt åskblå dunjacka. ”Har man inga föräldrar som lägger sig i var man lägger sig ska väl du inte snacka.” ”Stackars er, ni är verkligen som barnen från Frostmofjället. Övergivna i en etagevåning vid Karlaplan, ingen som bryr sig vem ni ligger med. Hej då Fredrik!” ropade Sigrid och började slåss med gallergrinden. Vägen till NK hade kantats av killar som Timmy inte kunnat bli av med. Okej, hon överdrev, men ändå. Arm i arm över Östermalmstorg, försiktigt så att inte Sigrid slog ihjäl sig på sina skyhöga klackar. Fnittrande hade Sigrid tagit fram ett par solglasögon som hon tvingat på Timmy för att ingen skulle känna igen henne på Nybrogatan. Liten avstickare längs Riddargatan, kolla in skyltfönstret på 12:an, se om någon de kände satt med sina föräldrar under kristallkronorna inne på PA & Co. Såklart, Timmy hade hejat glatt på tusen personer, minst. Men på Biblioteksgatan hade hon frusit till is. ”Ser du”, väste Timmy i Sigrids öra så där att det kittlade och gick rakt upp i hjärnan. ”Filip!” ”Ja. Filip”, suckade Sigrid trött. ”Och? Antingen hånglar du med honom eller inte.”

13


”Vadå hånglar med honom, så lätt är det väl inte?” Timmy började dansa runt i sina tunna skor. ”Man kan väl inte bara beställa fram killar!” Sigrid la huvudet på sned, spelade sin roll. Ibland var den tröttsam. ”Timmy, ärligt talat, vi har talat om det här en miljard gånger. Sen förra julen, då du kickade ut Filip för att han var för på, har du dejtat Liam, Acke, Prinsen, Prinsessan …” Sigrid räknade på fingrarna, men Timmy avbröt henne. ”Med Prinsessan var det bara sex och jag har bara varit kär i Prinsen”, sa hon och fick tårar i ögonen. ”Om han var kär i mig skulle jag aldrig ens låtsas tänka på någon annan.” ”Okej”, sa Sigrid och pussade sin kompis kinder. ”Säg hej till Filip, gå förbi, vänd dig inte om. Alla killar, och tjejer för den delen, behöver inte plockas bara för att dom finns.” NK före jul, det var som om folk hade hur mycket pengar som helst att göra av med, varför skulle de annars hetsa här inne och svettas. Timmy såg medlidsamt på en halvhysterisk mamma med två små ledsna barn i för tjocka overaller. Aldrig att hon tog vinterkängor och svintjock jacka om hon skulle till ett varuhus. Frysa lite utomhus fick man liksom ta, stil och funktion var hennes grej. Så kom Timmy tillbaka till nuet och såg från sina fötter till sina händer, genom fingrarna ringlade en billig halsduk som hon inte ens behövde. Hemma på hennes gata skulle vilken kille som helst ha bockat lätt med ett skevt leende, backat och givit henne halsduken. Men den där killen, visserligen log han snett, men desto spydigare. Och nu stod hon där och kände sig dum som bara den. ”Jag fattar inte”, började Timmy, men tystnade. Timmy sneglade på Sigrid, som ryckte på axlarna.

14


Bekräftelsepundande tjurskallig sportdåre som fick hållas bara för att han var bra. Inte ett dugg Timmys typ, så varför brydde hon sig ens? ”Fokusera Timmy”, snäste hon åt sig själv. ”Gör en tanke­ karta, som i skolan!” ”Du ser helt vild ut”, påpekade Sigrid och såg efter killarna som försvann bort mot rulltrappan. ”Men håll med Timmy, dom var faktiskt rätt söta. Det såg ut som om ni hade något på gång där i lådan.” ”Tyst, jag måste tänka”, svarade Timmy. ”Det känns som om det är bråttom.” Hon försökte minnas, se allt framför sig som en film. Om man sorterade upp det som skedde och la det på plats blev det lättare att förstå sig på livet. Timmy lutade sig över halsdukslådan, slöt ögonen snabbt så att filmen fick börja rulla. Hon och Sigrid hade kommit in i ljusgården, åkt rulltrappa, trångt och väldigt mysigt. Timmy älskade julen, klapparna, stämningen. ”Vi drar ett varv här först, va?” hade hon sagt när de klev av på första våningen, men hade direkt fått syn på en låda halsdukar utanför NK Trend. ”Reaprylar, du behöver inget där”, hade Sigrid svarat. ”Fokusera på din mamma nu.” Men försent. Visst, fjolårets halsdukar, men det var som att gosa med luddiga ormar. Kashmir, finaste lammull, Timmy älskade känslan. Och färger, hon skulle aldrig kunna bli depprockare. Mest tyckte hon om knallgrönt och såg en neongrön halsduk men nä, lite för 80-tal. Så dök något upp i den rörliga massan. En hallonröd halsduk som Timmy började dra i, samtidigt som hon undrade vad killen på andra sidan gjorde för hela hans kroppsspråk sa tydligt

15


att han inte ville vara där. Han var lång och hade så där fyrkantiga axlar som sportkillar har. Vilken sport? Handbolls­ killar var minst sexiga, som om de bara råkade hålla på och kasta bollar. Simmare, vad spelade det för roll att de var snygga med de där badbyxorna. Fotboll? Nä, de var ofta rätt taniga, ADHD -hajpade med mindervärdeskomplex som klasskompisarna i nian. Den här killen hade något arrogant över sig, och röd mössa och lite mörkbrunt hår som stack ut i blöta tofsar. Nyduschad, såklart, raka vägen från någon ökentorr träning i en svettig gymnastiksal. Spännande liv. Timmys fniss övergick till skratt. ”Kommer du, eller?” stönade Sigrid och fick tillbaka Timmy till verkligheten. ”Det här är faktiskt inte roligt.” Nu stod Sigrid lutad mot en pelare invirad i fejkgranris och knappade som vanligt på sin telefon, och medan Timmy hade haft dragkamp om halsduken hade Sigrid stått och blängt på en annan kille, kanske sportkillens kompis. Av kompisen att döma var de ungefär jämngamla allihop, och av någon sjuk anledning hade Timmy inte bara gått därifrån. Hon hade velat att killen med mössan skulle märka henne. ”Du darling, det är jättefint att du vill stå här och meditera, men tänk lite på din mamma”, avbröt Sigrid och började röra sig. Som liten hade Timmy och morfar ätit lunch i Bobergs Matsal nästan vareviga lördag. Korv och pommes frites och ischoklad i höga glas tillsammans med morfars gamla simmarkompisar från Sturebadet. Sedan hade de tagit bussen hem till mormor i huset på Djurgården, och så hade mamma hämtat Timmy när hon jobbat undan på kontoret eller vad hon nu gjorde. Morsjäveln, MJ, förkortningen för världens bästa mamma medan pappa Caesar gled runt med någon av

16


sina tusen nya fruar. Timmy skulle köpa något jättefint till mamma och Caesar skulle få betala dyrt med något av hans blanka kreditkort, en randig morgonrock från Paul Smith från hemmashopen på tredje våningen kanske? Timmy kunde NK som innehållet i sin sminkväska. Sigrid var tillbaka vid Timmys sida. ”Lilla gumman, om du inte släpper den där halsduken snart kommer det att komma män i vita rockar och bända upp dina fingrar. Sen kommer de att sätta på dig en fin vit tvångströja och köra bort dig i en buss med blinkande lampor på taket.” Sigrid log så ögonen smalnade. ”Snart”, viskade Timmy och tittade in i Sigrids ögon utan att riktigt se. ”Jag lovar dig, jag vet vad jag gör. Eller, snart kommer jag att veta. Vänta bara ett ögonblick, okej?” Så Sigrid backade med en teatralisk suck som ekade i hela varuhuset, hittade en sådan där vit skinnklädd pall och satte sig att vänta. Timmy såg på sin kompis, älskade henne. Det bodde världens klokaste gumma inuti Sigrid, tänkte Timmy och återgick till att spela upp slutet av sin inre minnesfilm. Hallonbåt, halsduken var så fin att hon hade velat äta upp den. Timmy hade dragit hårdare, men halsduken hade suttit fast. Så hade hon låtit fingrarna följa den där nere i halsduksmörkret tills hon kom fram till – en hand. Stark, stor, lite sträv, så mycket hann hon känna innan handen försvann. Timmy hade tittat upp och rakt in i killens ögon. På en och samma gång höll hon på att svimma och trilla död ner i lådan. Han var så söt! Och under en pytteliten mikrosekund hade det sett ut som om killen också hade gillat vad han såg. Det gnistrade till i hans ögon. Blå, gröna, bärnstensbruna? Långa mörka ögonfransar hade han i alla fall. Blå, de var nog blå.

17


”Försöker du ta min halsduk, va?” hade Timmy sagt och inte kunnat låta bli att le fastän risken var att Sigrid skulle bli galen för att hon våpade sig. ”Utmanar du mig?” I alla fall var det vad hon trodde att hon hade sagt, men killen hade inte nappat alls. Han hade sett så arg ut att Timmy plötsligt känt sig ledsen och sedan hade han vänt sig till sin kompis som stod och snackade om världskrig och sagt att ”hon” hade tagit hans halsduk som han skulle ge till någon jävla Fia! Timmy hade tänkt berätta att man aldrig talar om en person i tredje person när människan själv är närvarande, men det hade förmodligen varit bortkastat på den där killen. Hon ville så gärna se honom le. ”Åh, vad omtänksamt”, eller något hade hon fortsatt, hon mindes inte orden exakt. ”Om jag hade en lika supergullig kille som du skulle jag inte ens behöva en halsduk. Jag skulle ju ha dig!” Killen hade sett på henne. ”Min syrra älskar den här färgen”, hade han helt otippat svarat och sett snäll ut. Men bara för ett ögonblick, innan det där fina leendet slocknade och dog. Varför, vad hade hon gjort? Så fint med en kille som handlade hallonbåtar, oops, hallonröda halsdukar till sin syrra och så var han bara arg. ”Hon är den enda tjej jag skulle köpa en halsduk till”, hade han sagt och fortsatt att se rakt på Timmy. ”Åtminstone numera.” Det hade ilat till i Timmys mage när han sa det. En kille som berättat något sådant, han ville verkligen berätta. För att han gillade henne, eller för att han var ledsen och inte kunde komma över någon? Men insikten slog Timmy där det där ilandet nyss farit fram. Han ville ingenting, det hade han gjort helt klart:

18


”Men du”, avbröt han hennes tankar, ”jag skiter i den där jäkla trasan. Ta den.” Så hade han vänt tvärt utan att se på henne och gått. De hade faktiskt tagit sig till NK på mindre än fyrtiofem minuter och avverkat samtalet med killarna på vadå, en minut? Tid, tid, Timmy såg på klockan. Hur lång tid var det sedan killarna hade stuckit därifrån? ”Nu vet jag!” skrek Timmy så att Sigrid spratt till. ”Skynda, vi har bråttom!” Timmy slet åt sig halsduken ur lådan, rusade mot kassan. Såg kön och höll på att ge upp. Tankarna hann ifatt henne, det idiotiska med alltihop. Men Sigrid fattade: ”Undan, undan!” ropade hon och viftade med armarna som en skolpolis. ”Gör en god gärning, låt tjejen gå före i kön, gud jag tror hon är kär!” Timmy vände sig om och gav Sigrid en mördarblick. Framme vid kassan klev en kvinna åt sidan och sa: ”Kom vännen, du kan gå före mig.” ”Tack”, sa Timmy, ”tusen tack.” ”Är det en julklapp?” frågade expediten och började stryka över summan på prislappen. ”Öppet köp i …” ”Inget silkespapper, bara en påse och behåll växeln”, avbröt Timmy och slängde upp några hundralappar på disken. Timmy fick påsen, ropade tack till alla i kön och började springa. Sigrid hängde på, skrattattacken på lur. Sprang fel, rulltrappan ner på andra sidan, sprang nästan omkull en vulgotjej med en minihund i guldfärgat täcke i famnen. ”Åh vad gullig”, pep Sigrid. ”Inte nu”, ropade Timmy över axeln. ”Vi måste stoppa dem.”

19


Frustande kom de fram till informationsdisken på gatuplanet. Timmy tog ett djupt andetag, rättade till väskan, drog fingrarna genom håret, fick av sig de förbannade solglasögonen som hon hade glömt på huvudet. Svor lite över att de satt där mitt i vintern, det var bara löjligt. Sansade sig så där som vuxna människor helst vill att man ska göra. Läste på namnskylten som satt på kvinnan i informationsdiskens blus. ”Hej Sofia”, sa Timmy snällt och vänligt. ”Är allt bra? Snälla, snälla kan du hjälpa mig?” Sofia, som först sett lite irriterad ut, mjuknade när hon hörde sitt namn och lutade sig framåt. ”Tack, jag mår bra”, svarade hon. ”Hur kan jag hjälpa dig?” Timmy vände sig mot Sigrid som nickade. ”Okej”, sa Timmy, ”så här är det. En kille glömde något uppe vid halsdukarna och jag tänkte ge det till honom. Bara det att jag upptäckte det inte direkt och nu kanske han hinner gå och …” ”Lugn”, skrattade kvinnan. ”Vad heter han?” Timmy ryckte på axlarna, kände sig lite dum. Vad skulle hon säga om han dök upp? Så tänkte hon på hans ögon och hur jävla dum han hade varit, och svalde. ”Jag vet inte, men han har röd mössa.” Då log kvinnan i informationen. ”Ungefär som jultomten?” ”Ungefär som jultomten”, svarade Timmy tyst och såg ner i golvet. ”Bara lite yngre, arton ungefär.” ”Du är inte sann, vet du det?” Sigrid la en hand på Timmys axel. Kvinnan i informationen harklade sig. ”Vi söker en kille i artonårsåldern i röd mössa som nyss tittade på en halsduk.”

20


Så lutade hon sig fram och viskade till Timmy. ”Vad heter du? Och vad vill du honom?” Sigrid såg frågande på Timmy, alla verkade göra det. Vad ville hon egentligen? Timmy ryckte på axlarna igen, men fick inte fram något svar. ”Säg bara att Timmy vill träffa honom”, svarade Sigrid. ”Du kille i röd mössa som ser ut som jultomten, en tjej med rosiga kinder väntar på dig. Hon heter Timmy och om jag var du skulle jag skynda mig till informationen på gatuplanet.” Sofia knäppte av mikrofonen och log. Hennes kollega log, och tanten bredvid henne också. Timmy såg på dem, och på pappan med barnvagn och en gubbe som stod och väntade på sin tur. Alla log. Själv kände hon sig lite snurrig men alldeles varm inuti.

21


9789163871566