9789127119567

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 5

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 5

Innehåll Förord Peter Handberg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

i

hushållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13

var jag levde och vad jag levde för . . . . 104 läsning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 126 ljud

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140

ensamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 160 besökare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 172 bönodlingen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 byn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205 skogssjöarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 213 baker farm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 245 högre lagar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 255 djuren till grannar . . . . . . . . . . . . . . 271 uppvärmning av huset . . . . . . . . . . . . . 288

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 6

tidigare invånare och vinterbesökare

. 308

vinterdjur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 326 tjärnen på vintern . . . . . . . . . . . . . . . 339 vår . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 358 avslutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 381 Om Thoreaus Walden Steven Hartman och Henrik Otterberg . . . . . . . 398 Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 422

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 7

Förord En oansenlig stuga vid tjärnen Walden i Massachusetts var under drygt två år på 1840-talet hemvist för den knappt trettioårige författaren Henry David Thoreau (uttalas som engelskans thorough). Han snickrade ihop den själv av delvis inköpta brädor och lånade verktyg och röjde en jordlott där han odlade bönor och andra grönsaker.

Här levde han sedan vad som ibland har kommit att uppfattas som ett eremitliv. Han hade inget jobb att gå till; eller åtminstone inget jobb som hans medmänniskor uppfattade som jobb. Han läste, förde dagbok, skötte sin odling, var en »självutnämnd inspektör av snöstormar och skyfall» och skildrade senare denna tid i bokform. Men, det upptäcker man snart vid läsningen av Walden, alldeles isolerad var han inte. Den nydragna järnvägen passerade förbi på andra sidan tjärnen och det lilla samhället Concord befann sig på cirka två kilometers avstånd. Thoreau fortsatte att träffa människor. Strömmen av besökare – samt inte lika välkomna skådelystna och nyfikna – tycks ibland ha varit om inte strid så åtminstone jämn. Någon i

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 8

Peter Handberg

enstöring var Thoreau aldrig. Kanske var det tvärtom så, säger han på något ställe, att han under de här två åren odlade några av sina bekantskaper som aldrig förr.

Walden – med den ursprungliga undertiteln or, Life in the Woods (eller livet i skogarna), som Thoreau senare strök – är utan tvekan en av den amerikanska litteraturens mästerverk. Som sådan belyses den förstås ur allsköns aspekter av litteraturvetare, collegestudenter och andra uttolkare. En av de vanligare frågorna brukar vara om Thoreaus levnadsexperiment över huvud taget är realistiskt. Kan man verkligen ta efter detta eller ens ta det på allvar? Frågan ställdes av illvilliga grannar lika väl som den ställs av bekväma storstadsbor idag, men om man fäster avseende vid mer programmatiska sidor hos boken märker man onekligen en mängd brister och motsägelser, vilket förvisso delar av den moderna filosofin sedan länge ansett vara inbyggda i allt slags filosofi. Kan man således betrakta Thoreaus exempel som seriöst? Moderna Thoreau-anhängare besvarar naturligtvis frågan med ett rungande ja, men även detta ja klyvs som allt annat av frågan om renlärighet.

Sex år innan Walden publicerade Karl Marx och Friedrich Engels Det kommunistiska manifestet, en bok som idag knappast blir läst utan att multipliceras med eftervärldens fastslagna koefficient som heter förtryck av människa och själ. Thoreau drar många liknande slutsatser som Marx och Engels, exempelvis om utsugningen av arbetaren eller förhållandet mellan människa och maskin och en förödande stordrift, men han utvecklar aldrig någon traktat om en tänkbar lösning eller en modell för vilket förlopp historien kan tänkas ta. Den som förväntar sig entydiga ii

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 9

Förord

levnadsregler i Walden blir besviken. Tvärtom förefaller det som om Thoreau medvetet motsäger sig själv emellanåt. Kanske kan det förklaras med att man endast finner sanningen om sig själv och sitt liv inuti sig själv och inte utifrån abstrakta lagar. Det anarkistiska drag som man skönjer hos honom härrör från en större trohet mot just infall och inre strömmar. Sådant är inte irrationellt utan tvärtom en djup insikt: den att liv inte kan underordnas en modell som aldrig helt kan omfatta detta liv. Här ser man en tydlig koppling till den tyska romantiken. På sätt och vis uppfyller Thoreau Friedrich Schlegels berömda sentens från 1700-talets slut: »Det är lika dödligt för anden att ha ett system som att inte ha ett. Den måste således besluta sig för att förbinda dessa.»

Trots detta kan man ändå urskilja flera genomgående idéer i Thoreaus författarskap: ett liv i större samstämmighet med naturen, en enklare livsföring, en mild protest mot det ständiga behovet av nyheter. Sådant låter naturligtvis som falsk musik i den moderna läsarens öron, men kanske finns det trots allt något hos Thoreau som sticker än mer i ögonen: samtidens besatthet av så kallad kommunikation. Ständigt uppkopplade på en massa maskiner förväntar vi oss ett jämnt flöde av nyheter, information och kontakter som skall berika våra liv. 150 år tidigare gjorde sig Thoreau lustig över folk som trängdes vid telegrafen och tidningsredaktionen för att få ta del av senaste nytt, vilket i grunden bara var en upprepning av sådant som hänt tidigare. Här tror jag Thoreau säger något betydligt väsentligare än det som dagligen basuneras ut i tvsoffor eller sätts på pränt under feta rubriker i tidningarna: ditt liv kan bara berikas om du ser dig själv. Sådant iii

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 10

Peter Handberg

kan låta självklart, men frågan är om inte den moderna tekniken är på väg att sudda ut många av de kunskapsinstrument med vilka vi tidigare lyssnade inåt. Det finns en rad bilder för detta i Walden. En svindlande vacker sådan är när Thoreau glider ut på den knappt bärande spegelblanka isen och liggandes på mage betraktar de små uppstigande luftbubblorna från botten och speglar sitt ansikte i bubblorna, varje gång med en ny tanke. Sådant skärskådande är asocialt kanske någon tycker; och samma läsare blir säkert förtörnad när författaren på sitt obetalbara barnsliga vis i timmar leker tafatt med en lom och tittut med en mus. Eller när han i en halv dag betraktar den rinnande sandens olika mönster i en slänt. Tycker man sådant är konstigare än att i timmar titta på en tv-bild eller läsa av och skicka sms är man förvisso långt ifrån att vara thoreauvian. Kanske är man istället en betjänt åt sina maskiner och ringsignaler, eller som Thoreau så vackert uttrycker det: »människan har blivit till sina verktygs verktyg.» Och: »Våra liv plottras bort på struntsaker.»

Om det hade velat sig illa kunde Walden ha hetat Flint.

Thoreau hade ursprungligen frågat ägaren av Flint’s Pond om han fick bygga sin stuga vid stranden av den tjärnen men fick nej. I boken nämner han ingenting om detta, men Flint’s Pond och dess ägare beskrivs i nedsättande ordalag. Vattnet är smutsigt. Vinteristäcket är grått. Fisken som fångas där är konstig och oätlig. Det är visserligen bara en detalj i Thoreaus äventyr, men det låter oss ana att det kanske inte är lika romantiskt och äventyrligt som han vill få oss att tro. Till detta kommer också att han knappast var någon squatter (ockupant) av mark; den tillhörde vännen och filosofen Ralph Waldo Emerson som iv

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 11

Förord

gett honom tillstånd att bygga stugan där och också hjälpte honom med uppförandet av den. På samma sätt klarade han inte vardagen helt och hållet själv, något som han i boken gör en dygd av; till exempel fortsatte hans mor att regelbundet tvätta hans kläder och försåg honom emellanåt med mat.

Men detta är naturligtvis petitesser beträffande en man som sade sig vilja »leva på djupet och suga all märg ur livet, leva så ståndaktigt och spartanskt att allt som inte var liv drevs på flykten». När man betänker detta inser man att det thoreauska närmandet till världen onekligen fördjupar också samtalet med medmänniskan. Den taktila kärna som blommar i hans språk är i grunden inställd på – kommunikation, förädlad av kontemplation.

Först och främst är Walden förstås en skönlitterär bok, den lever av sitt vackra språk och sina livgivande metaforer. Men detta är inte bara. Det som föds i språket kan aldrig skalas ned till enbart idéinnehåll, som lika gärna kunde uttryckas annorlunda; ingen annan skulle ha kunnat skriva Walden. Det är författarens personliga avtryck.

När han i bokens inledning ursäktar sig för att han talar i jagform är man ändå högst tacksam för att han vill göra det. Idag när den så kallade objektiviteten blivit till ett slags ansiktslöshet, en standardmodul som rättar in sig i ledet bland alla korrekt avhandlade samhällsfrågor, blir Thoreaus projekt nästan av det asociala slaget, så som tidigare antytts. Mycket av styrkan i Walden ligger i att den fortfarande, efter mer än 150 år, har förmågan att störa och irritera en läsare. Det som inte riktigt kan kategoriseras och placeras väcker irritation; till sist möter det rent av ignorans och glömska. Men det har som tur är aldrig v

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 12

Peter Handberg

drabbat Thoreaus märkliga bok Walden, som fortsätter att komma ut i nya upplagor och numer också kommenteras på en rad webbsidor.

Den första svenska utgåvan av Walden, med titeln Skogsliv vid Walden, kom 1924 i Frans G. Bengtssons berömda översättning. Det är dock en nedskuren version där fyra hela kapitel saknas och likaså en rad avsnitt från flera av de övriga kapitlen. Orsaken till detta finns inte angivet någonstans i de svenska utgåvorna, möjligen är det utgivaren själv som har satt saxen till.

Walden, denna tjärn eller skogssjö som så mycket kretsar kring i boken, är av Frans G. Bengtsson konsekvent återgivet med »damm». För mig var detta en omöjlighet då det alldeles för mycket leder tankarna till något anlagt med grodor vid strandkanten och en stallbacke lite längre bort. Jag har istället valt tjärn, som lämnar en mustig förnimmelse av någonting dolt i skogen. Var går storleksgränsen för tjärn? Kanske överskrider Walden i själva verket denna, men då måste man också betänka att dimensionerna är amerikanska, fast nu återgivna i svensk språkdräkt.

Tjärn, en ursprunglig betydelse i fornnordiska språk är »blick» eller »öga» – något som överensstämmer väl med Thoreaus syn på Walden som ett klart öga som blickar upp mot himlen och begrundar en evig gåta. När han stiger ut i tjärnens kristallklara vatten, som han älskar så djupt, finns den uppenbara viljan där att bli ett med denna natur.

Ett slags föreningstanke som genomsyrar hela naturen.

Det verkliga undret är när det sker genom språket. peter handberg

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 13

hushållning

När jag skrev följande sidor, eller snarare den största delen av dem, levde jag ensam, i skogarna, mer än en kilometer från närmaste granne, i ett hus som jag själv hade byggt vid strandkanten till skogstjärnen Walden, i Concord, Massachusetts, och jag förtjänade mitt levebröd med inget annat än mina egna händer. Jag levde där i två år och två månader. För tillfället är jag åter gäst hos civilisationen.

Jag skulle inte i så hög grad besvära mina läsare med egna angelägenheter om inte folk i trakten hade gjort särskilda förfrågningar angående mitt levnadssätt, något som vissa skulle kalla påträngande men som jag själv inte uppfattar som det minsta påträngande utan, med hänsyn till omständigheterna, som något fullt naturligt och relevant. En del frågade vad jag hade att äta, om jag inte kände mig ensam, om jag inte var rädd och liknande saker.

Andra har varit nyfikna på hur stor del av min inkomst som jag skänkte till välgörande ändamål, och några, som har stora familjer, hur många fattiga barn jag sörjde för.

13

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 14

Henry David Thoreau

Jag ber därför de av mina läsare som inte hyser något särskilt intresse för min person att förlåta mig om jag ger mig i kast med att besvara en del av de här frågorna i den här boken. I de flesta böcker är jaget eller första person utelämnat; här skall den hållas i minnet, det är vad egotismen beträffar den enda skillnaden. När allt kommer omkring glömmer vi oftast att det alltid är första person som talar. Jag skulle inte tala så mycket om mig själv om det fanns någon annan som jag kände lika väl. Olyckligtvis är jag bunden till detta tema på grund av min begränsade erfarenhet. Dessutom kräver jag för egen del av varje författare, först och främst, en enkel och ärlig redogörelse för hans eget liv och inte bara sådant som han hört om andra mäns liv; en sådan redogörelse som han skulle skicka till sina släktingar från fjärran land; ty om han har levt ärligt så måste det ha varit fjärran land för mig. Kanske är de här sidorna särskilt adresserade till fattiga studenter. Vad resten av mina läsare beträffar får de ta till sig sådana portioner som passar dem. Jag hoppas att ingen pressar på sig rocken så att den spricker i sömmarna, ty om den sitter bra på någon kan den bli till stor nytta för honom.

Jag ville gärna säga något som inte rör kineserna och invånarna på Sandwichöarna lika mycket som läsarna av dessa sidor, vilka sägs leva i Nya England; något om era förhållanden, i synnerhet de yttre levnadsförhållandena eller omständigheterna i den här världen, i den här trakten, vad det innebär, om det med nödvändighet måste vara så illa som det är och om det inte kan förbättras likaväl som det förblir vid det gamla. Jag har rört mig en hel del i Concord och överallt – i affärer, på kontor och ute på 14

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 15

Hushållning

fälten – får jag känslan av att invånarna är i färd med att sona sina synder på tusentals märkliga vis. Det jag hört om brahminer som utsätter sig för fyra eldar och stirrar rakt in i solen; eller som hänger med huvudet nedåt över eldslågor; eller som ser mot himlen över axeln »tills det är omöjligt för dem att återgå till sin naturliga hållning, samtidigt som de med sin förvridna hals inte kan inta något annat än flytande föda»; eller som framlever sitt liv fastkedjade vid en trädstam; eller som med sina kroppar likt kålmaskar mäter upp imperiers omfång; eller står på ett ben uppe på en pelare – inte ens sådana former av medveten botgöring är mer otroliga och häpnadsväckande än de scener som jag dagligen iakttar här. Herkules tolv stordåd är struntsaker i jämförelse med det som mina grannar tar på sig, ty det handlade bara om tolv och de tog slut en gång, men aldrig har jag sett att de här männen slog ihjäl någon eller tog ett monster till fånga eller blev färdiga med något som helst arbete. De har ingen vän som Iolaos som med ett hett järn kan bränna sårstumpen efter hydrans avhuggna huvud, utan så snart ett huvud huggits av skjuter två nya upp.

Jag ser de unga männen här i staden vilkas olycka det är att ha ärvt gårdar, hus, stallbyggnader, boskap och jordbruksredskap; ty det är lättare att lägga sig till med sådant än att bli av med det. Det hade varit bättre om de blivit födda ute på öppna fältet och ammats av en varghona, då hade de med klarare blick kunnat se vilket fält de var satta att bruka. Vem gjorde dem till slavar under jorden?

Varför skall de äta sina sextio tunnland när människan är dömd att äta blott sin tillmätta jordbit? Varför måste de börja gräva sina gravar så snart de blivit födda? De måste 15

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 16

Henry David Thoreau

försöka leva ett mänskligt liv, stretande med alla dessa saker som tynger dem och fortsätta leva så gott det går.

Hur många stackars odödliga själar har jag inte mött som varit nära nog krossade och kvävda under sin arbetsbörda, de har krypit fram längs livets väg och skjutit framför sig en lada på tjugofem gånger femton meter, deras aldrig rengjorda augiasstall, och till det etthundra tunnland jord, åker, vall, betesmark och skogslott. De egendomslösa, som inte kämpar med några sådana ärvda och onödiga hinder, finner att det är tillräckligt hårt arbete att betvinga och kultivera några få kubikmeter kött och blod.

Men människan arbetar under en villfarelse. Den bättre delen av henne är snart nedplöjd i jorden som gödsel.

Utifrån det som tros vara ödesbestämt och som vanligen kallas nödvändighet ägnar de sig åt, som det heter i den gamla boken, att samla på sig skatter som förstörs av mal och rost och blir stulna av inbrottstjuvar. Det är ett dåraktigt liv, något som de kommer att finna när de har nått slutet av det, om inte förr. Det har sagts att Deukalion och Pyrrha skapade människan genom att kasta stenar bakåt över sina huvuden: Inde genus durum sumus, experiensque laborum, Et documenta damus qua simus origine nati.

Eller som Raleigh återger det på välklingande vers: Därför vårt släkte är hårt och skyr ej att mödorna fresta, bärande vittne alltså, varifrån vi leda vårt ursprung.

16

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 17

Hushållning

Så går det när man blint lyder ett otillförlitligt orakel och kastar stenar över axeln utan att se efter var de faller.

De flesta människor, också i detta förhållandevis fria land, är – av ren ignorans och på grund av missförstånd – så upptagna av livets artificiella omsorger och onödigt förgrovande arbete att de alls inte kan plocka dess bättre frukter. Av alltför hårt slit är deras fingrar för klumpiga för det och de darrar också för mycket. I själva verket har den arbetande ingen tid över för att dagligen kunna åtnjuta ett verkligt oberoende; han har inte råd att upprätthålla en mänsklig relation till andra människor; det skulle försämra hans marknadsvärde. Han har inte tid att vara annat än en maskin. Hur skulle han kunna bli varse sin okunskap – vilket är nödvändigt för att växa – han som så ofta måste använda sin kunskap? Vi borde ge honom gratis mat och kläder då och då och bemöta honom hjärtligt innan vi dömer honom. De bästa egenskaperna i vår natur kan, likt daggen på frukten, bevaras endast genom den mest varsamma hantering. Men vi behandlar varken oss själva eller varandra särskilt varsamt.

Som vi alla vet är några av er fattiga, ni finner livet hårt att leva och liksom kippar efter andan. Jag hyser ingen tvekan om att några av er som läser den här boken är oförmögna att betala för alla de middagsmål som ni faktiskt har ätit, eller för de rockar och skor som håller på att bli utslitna eller redan är det; ni sitter med denna bok uppslagen för att tillbringa lånad eller stulen tid och berövar därmed era fordringsägare en timme. Det är helt uppenbart, och jag har en blick skärpt av erfarenhet, vilket tarvligt och lågsinnat liv många av er lever; alltid på gränsen, precis på väg att påbörja någon ny affär eller på 17

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 18

Henry David Thoreau

väg att dra er undan en skuld, en urgammal historia som romarna kallade æs alienum, en annans koppar, ty en del av deras mynt var gjorda av koppar; levande, död och begravd av den andres koppar, och alltid lovar ni att betala tillbaka, lovar att betala tillbaka, i morgon, och så dör ni idag, oförmögna att betala; ni försöker ställa er in och skaffa er kunder på jag vet inte hur många olika sätt, bara det inte leder till en plats på ett statligt fängelse; genom lögner, smicker, omröstningar, genom att pressa in er själva i ett nötskal av anständighet eller spridas ut i en enda tunn atmosfär av töcknig storsinthet, bara för att övertala grannen att ni skall få göra hans skor eller hans hatt eller hans rock eller hans vagn eller importera livsmedel åt honom; och ni blir sjuka av era försök att spara ihop och lägga undan något för de dagar då ni är sjuka, något som ni kan gömma undan i en gammal kista eller i en strumpa bakom tapeten eller, vilket är säkrare ändå, på bankkontoret med murar slagna av tegel – det spelar ingen roll vart, mycket eller lite gör detsamma.

Ibland förvånar det mig att vi kan vara så, jag skulle nästan vilja säga lättsinniga, att vi kan delta i den grova men i viss mån främmande träldom som kallas för negerslaveriet, det finns ju så många villiga och raffinerade herrar som förslavar både nord och syd. Det är hårt att ha en förman från södern över sig, det är än värre att ha en från norr, men allra värst är att vara sin egen slavdrivare. Allt detta prat om det gudomliga i människan! Se på kusken på landsvägen som på dagen eller natten är på väg till marknaden, finns det något gudomligt i honom kanske?

Hans högsta plikt är att utfordra och vattna sina hästar!

Vad betyder hans öde för honom jämfört med sjöfartens 18

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 19

Hushållning

verksamhet? Kör han inte för en verklig gåpåare? Så gudalik och odödlig han är. Se hur han hukar och slingrar sig, dagen lång en vag fruktan att varken vara odödlig eller gudomlig utan en slav och en fånge under sin egen åsikt om sig själv, en ryktbarhet vunnen av sina egna handlingar. Den allmänna uppfattningen är en svag tyrann i jämförelse med vår egen privata uppfattning. Det som en människa tänker om sig själv är det som bestämmer eller snarare ger en indikation om hennes öde. Att frigöra sig själv till och med i fantasins och föreställningens västindiska provinser – vilken Wilberforce finns för att få något sådant till stånd? Tänk också på nationens bättre damer som broderar utstyrsel för toaletten mot den sista dagen för att inte visa ett alltför omoget intresse för sitt eget öde! Som om man kunde döda tiden utan att såra evigheten.

Det stora flertalet människor lever ett liv i stilla förtvivlan. Det som kallas resignation är kronisk desperation. Från den tröstlösa staden beger vi oss ut på den tröstlösa landsbygden, man får hämta tröst hos minkens och bisamråttans tapperhet. En stereotyp men omedveten förtvivlan finns dold till och med i det som kallas mänsklighetens lekar och förströelser. Det finns inget mått av lek i dem, de försiggår efter arbetet. Men det är ett vishetens kännetecken att inte göra något desperat.

När vi överväger vilket som är – för att använda katekesens ord – människans yttersta bestämmelse och vad som är verkliga livsnödvändigheter och vilka möjligheter livet har, förefaller det som om människorna frivilligt hade valt det vanliga sättet att leva, därför att de föredrar det framför alla andra. I själva verket tror dessa männi19

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 20

Henry David Thoreau

skor att det inte finns något val. Men vakna och friska naturer minns att solen gick upp klar. Det är aldrig för sent att ge upp våra fördomar. Inget sätt att tänka eller handla på, hur gammalt det än är, kan accepteras utan bevis.

Det som alla upprepar eller tyst låter passera som sanning kan visa sig vara falskt i morgon, blott åsikters rök som många tog för ett moln som skulle komma med berikande regn till deras fält. Det som gamla människor säger att du inte kan göra, prövar du själv och finner att du kan göra. Gamla människor har sina vanor och unga har sina.

De gamla visste en gång inte tillräckligt, kan man tänka, för att samla bränsle och hålla elden vid liv; människor idag stoppar in lite torr ved under en panna och slungas runt jorden med fåglars hastighet – på ett sätt som skulle ta livet av gammalt folk, som ordspråket säger. Ålderdomen är varken bättre eller mer lämpad som instruktör än vad ungdomen är, ty den har inte vunnit lika mycket som den har förlorat. Man kan nästan tvivla på om ens den klokaste man har lärt sig något av absolut värde genom att leva. I praktiken har de gamla inga verkligt viktiga råd att ge de unga, deras egna erfarenheter är alltför ofullständiga och deras liv har varit sådana miserabla misslyckanden, av ren slump, som de inbillar sig själva; men det kan hända att de har kvar något av den tro som motsäger denna erfarenhet, vilket bara innebär att de inte är lika unga som de en gång var. Jag har levt i trettio år på denna planet och ännu har jag inte hört ens det första tecknet av ett värdefullt eller allvarligt menat råd från någon äldre människa. De har inte berättat ett dugg och förmodligen kan de inte heller säga något som är av betydelse. Här är livet, ett experiment som jag till stor del ännu inte utforskat; 20

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 21

Hushållning

men det är inte till någon nytta för mig att de har prövat på. Om jag gör någon erfarenhet som jag tycker är av vikt, så tänker jag alltid att det här sade inte mina rådgivare någonting om.

En farmare sade till mig: »Du kan inte leva uteslutande på grönsaker, det ger ingenting åt benstommen»; således ägnar han sig plikttroget en del av dagen åt att förse sitt system med råmaterial för sin benstomme, och hela tiden medan han talar går han bakom sina oxar, vilka med vegetabiliskt uppbyggda ben drar honom och hans tunga plog framåt trots alla hinder. Vissa saker är verkliga livsnödvändigheter i en del kretsar, i de mest hjälplösa och sjukliga, medan de på andra håll är ren lyx och hos ytterligare andra ännu är helt okända.

Hela grunden för mänskligt liv, både dess höjder och dalar, framstår för en del som upptrampad av deras föregångare och allt har det redan dragits försorg om. Enligt Evelyn »fastställde den vise Salomo förordningar för det exakta avståndet mellan trädstammarna och de romerska pretorerna bestämde hur ofta man utan att göra intrång får gå in på grannens mark och plocka ekollonen som fallit till marken samt hur stor del av ekollonen som tillhör grannen.» Hippokrates har till och med lämnat anvisningar om hur vi skall klippa fingernaglarna: längs med fingertopparna, varken kortare eller längre. Utan tvekan är den leda och långtråkighet som antas ha urholkat livets alla möjligheter och glädjeämnen lika gammal som självaste Adam. Men människans förmåga har aldrig blivit uppmätt; inte heller kan vi döma vad hon kan åstadkomma genom att göra jämförelser med tidigare händelser, det är så lite som har blivit utprovat. Hur dina miss21

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 22

Henry David Thoreau

lyckanden än sett ut hittills så »bli inte nedstämd, mitt barn, ty vem kan tillskriva dig sådant som du inte har gjort?».

Vi skulle kunna pröva våra liv genom tusen enkla prov; som till exempel tanken att den sol som får mina bönor att mogna på samma gång lyser upp ett helt system av världar precis som den lyser upp den här världen. Om jag hade haft det i tankarna skulle kanske ett par misstag ha kunnat undvikas. Det var inte i det ljuset som jag rensade dem. Stjärnorna är spetsar i underbara trianglar! Långt bort i universums olika boningar betraktar varelser helt annorlunda än vi samma stjärna i samma ögonblick! Naturen och människan är lika skiftande som vår konstitution. Vem skall säga till en annan människa vilka möjligheter livet erbjuder? Kunde ett större mirakel ske än om vi för ett ögonblick såg genom varandras ögon? På en timme skulle vi ha genomlevt världens alla tidsåldrar, ja levt i alla världar under alla tider. Historia, poesi, mytologi! – Jag känner inte till någon läsning av en annan människas erfarenhet som skulle vara lika häpnadsväckande och upplysande som detta.

Det mesta som betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt, och finns det något jag ångrar är det med största sannolikhet mitt goda uppförande. Vad är det för demoner som jag var besatt av och som gjorde att jag uppförde mig så väl? Du kan komma med det klokaste du har på lager, gamle man – du som har levt i sjuttio år, inte utan heder – och inom mig hör jag en obeveklig röst som ändå lockar mig bort från allt det där. Den ena generationen överger den andra generationens vågstycken som strandade fartyg.

22

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 23

Hushållning

Jag tror att vi lugnt kan sätta vår tillit till betydligt mer än vad vi i själva verket gör. Vi kan avstå exakt så mycket uppmärksamhet om oss själva som vi uppriktigt kan ägna något annat. Naturen är lika väl anpassad till vår svaghet som till vår styrka. Den oupphörliga spänning och oro som många lever under är snudd på en obotlig sjukdom.

Vi är skapade att överdriva betydelsen av det arbete vi uträttar, och ändå: hur mycket är det som vi inte gör! Eller tänk om vi hade blivit sjuka? Så försiktiga vi är och fast beslutna att inte leva i tillförsikt om vi kan undvika det; hela dagen lång på alerten och på kvällen ber vi motvilligt aftonbön och överlämnar oss själva åt ovissheten. Vi känner oss tvingade att leva uppriktigt och fullständigt, att vörda våra liv, och förnekar därmed alla möjligheter till förändring. Detta är det enda sättet, säger vi, men det finns lika många sätt som man kan dra radier från en punkt. All förändring är ett mirakel att meditera över, men det är ett mirakel som äger rum i varje ögonblick.

Konfucius sade: »Att veta att vi vet vad vi vet och att vi inte vet vad vi inte vet, det är sann kunskap.» När en människa omvandlat en fantasibild till att vara en del av hennes kunskap, så förutser jag att alla människor i längden kommer att bygga sina liv på en sådan grundval.

Låt oss för ett ögonblick betrakta vad den största delen av den oro och de problem som jag berört handlar om, och hur nödvändigt det egentligen är att vi känner oss oroliga eller åtminstone försiktiga. Det är en fördel att leva ett enkelt liv i samhällets utkanter – mitt i en utåtriktad civilisation – om så bara för att lära sig vad som verkligen är livsnödvändigt och hur man har gått till väga för att upp23

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 24

Henry David Thoreau

nå det; man kan också titta i en köpmans gamla kassaböcker för att se vad det var som folk köpte mest av i affären, vad som fanns på lager, det vill säga vilka var de begärligaste specerierna. Ty samhällets utveckling har bara haft en marginell inverkan på de väsentligaste lagarna i människans existens; precis som våra skelett möjligen inte kan skiljas från våra förfäders.

Med ordet livsnödvändigt menar jag allt det som människan uppnått av egen ansträngning och som från första början var, eller efter lång användning blev, så viktigt för henne att få om ens någon någonsin försökt klara sig utan det, vare sig det nu handlar om barbari, fattigdom eller filosofi. För många varelser existerar i den meningen blott en livsnödvändighet – mat. För bisonoxen på prärien innebär det lite välsmakande gräs med vatten till; kanske söker han också skydd i skogen eller i skuggan av bergen.

Inget av de oskäliga djuren behöver mer än mat och skydd. Det livsnödvändiga för människan i ett klimat som vårt kan på det hela taget delas in under huvudrubrikerna Föda, Skydd, Kläder och Bränsle; ty inte förrän vi tryggat dessa är vi i stånd att ta oss an livets verkliga problem i frihet och med en utsikt att lyckas. Människan har uppfunnit inte bara hus utan också kläder och lagad mat; och av den tillfälliga upptäckten av den värmande elden och det efterföljande bruket av denna – till en början en lyx – växte kanske det senare behovet fram av att sitta vid denna eld. Man kan se hur katter och hundar lägger sig till med samma slags andra natur. Genom gott skydd och lämpliga kläder kan vi på ett rimligt sätt bibehålla vår inre värme; men vid ett överdrivet bruk av dessa eller genom bränsle – det vill säga med en yttre värme som är större än 24

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 25

Hushållning

vår egen inre – kan man då inte säga att det i egentlig mening är kokkonsten som börjar? Naturforskaren Darwin säger om invånarna på Eldslandet att samtidigt som de i hans egen grupp, som var rejält klädda, satt nära elden och var långt ifrån alltför varma, så kunde han till sin stora överraskning iaktta hur de nakna vildarna, som satt längre bort från elden, »badade i svett som om de var på väg att stekas». På samma sätt, berättas det, går urinvånaren i Nya Holland omkring naken utan besvär medan europén darrar av köld i sina kläder. Är det omöjligt att kombinera den härdade vilden med den civiliserade människans intellektuella företräden? Enligt Liebig är människans kropp en ugn och födan bränslet som upprätthåller den inre förbränningen hos lungorna. I kall väderlek äter vi mer, i varm mindre. Kroppsvärmen är resultatet av långsam förbränning, när den är för snabb inträder sjukdom och död; och av brist på bränsle eller på grund av något fel i luftdraget slocknar elden. Naturligtvis kan man inte blanda ihop kroppens nödvändiga värme med elden; det är bara menat som en jämförelse. Av det ovanstående framgår således att uttrycket djurliv [animal life] är närapå synonymt med uttrycket kroppsvärme [animal heat]; för samtidigt som Föda kan betraktas som Bränslet som håller elden brinnande inom oss – och Bränsle tjänar endast till att laga denna Föda eller för att öka kroppstemperaturen genom tillskott utifrån – så tjänar också Skydd och Kläder enbart till att bibehålla värmen som således frambringats och upptagits.

Den stora nödvändigheten för våra kroppar är således att hålla sig varma, att upprätthålla den vitala värmen inom oss. Och vilka besvär har vi inte för den sakens skull, 25

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 26

Henry David Thoreau

inte bara med vår Föda och våra Kläder och vårt Skydd, utan också med våra sängar – som inte är någonting annat än våra nattkläder – vi plundrar fågelbon och fågelbröst på fjädrar för att ordna ett skydd i skyddet, precis som mullvaden har sin bädd av gräs och löv i änden av sin håla! Den fattige brukar beklaga sig över att detta är en kall värld; och till kylan, i både fysisk och social mening, hänför vi utan vidare en stor del av våra besvär. I en del klimat gör sommaren det möjligt för människan att leva ett slags paradisiskt liv. Bränsle, förutom vid tillagningen av Föda, är således onödigt; solen är hennes eld och många frukter blir tillräckligt vällagade av dess strålar; samtidigt som Födan i allmänhet är mer variationsrik och lättare att skaffa och Kläder och Skydd är helt eller delvis onödiga. I denna stund och i detta land finns det en del saker som kommer nästintill nödvändigheterna – något som jag vet av egen erfarenhet – det är en kniv, en yxa, en spade, en skottkärra etcetera, och för den kunskapstörstande lampsken, stillhet och tillgång till några böcker, något som kan anskaffas för en obetydlig summa. Och ändå finns det en del ovisa, som reser till andra sidan jorden, till barbariska och ohälsosamma trakter och ägnar sig åt handel i tio eller tjugo år för att de skall kunna leva – det vill säga hålla sig behagligt varma – och till sist dö i Nya England. De rika som lever i lyx nöjer sig inte bara med att hålla sig varma, de är onaturligt upphettade; precis som jag tidigare antydde så är de grillade, naturligtvis à la mode.

De flesta lyxvaror, och många av livets så kallade bekvämligheter, är inte bara överflödiga, de är också ett direkt hinder för mänsklighetens upphöjande. Vad lyx och 26

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 27

Hushållning

bekvämligheter beträffar har de visaste alltid levt ett enklare och knappare liv än de fattiga. De gamla kinesiska, indiska, persiska och grekiska filosoferna tillhörde en klass som i yttre avseende var fattigare än någon annan någonsin varit, men i inre mening rikare än någon annan någonsin varit. Vi vet inte så mycket om dem. Det är anmärkningsvärt att vi vet så mycket om dem som vi vet.

Samma sak kan sägas gälla för de mer moderna reformatorerna och välgörarna av deras art. Ingen kan vara en opartisk eller vis observatör av människolivet annat än utifrån det vi skulle kalla en frivillig fattigdoms fördelaktiga position. Ett liv i lyx föder mer lyx, vare sig det handlar om jordbruk, handel, litteratur eller konst. Det finns idag professorer i filosofi, men inga filosofer. Likväl är det beundransvärt att undervisa eftersom det en gång var beundransvärt att leva. Att vara filosof betyder inte bara att tänka subtila tankar, inte heller enbart att bilda skola, utan att älska visdomen så att man lever i enlighet med det som den föreskriver, ett liv i enkelhet, oberoende, ädelmod och förtröstan. Det är frågan om att lösa några av livets problem, inte bara i teorin utan också i praktiken. Den framgång som lärda och tänkare av rang har är vanligen en hovmannamässig framgång, inte en kunglig eller manlig. De ser till att leva ett liv i konformitet, i praktiken precis som deras fäder gjorde, och är inte på något sätt föregångare för ett ädlare människosläkte. Men varför degenererar människor egentligen? Vad är det som får familjer att dö ut? Hur är den lyx beskaffad som förslappar och förstör nationer? Är vi säkra på att det inte finns någonting av detta i våra egna liv? Filosofen är före sin tid till och med vad beträffar hans liv i yttre mening. I 27

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 28

Henry David Thoreau

jämförelse med sina samtida får han inte samma föda, skydd, kläder och värme som dem. Hur kan någon vara filosof och inte upprätthålla sin vitala värme med bättre metoder än gemene man?

När en människa väl fått värmen genom de olika sätt som jag beskrivit, vad är det då hon vill ha därefter? Säkerligen inte mer värme av samma slag, såsom mer och kraftigare föda, större och praktfullare hus, finare och tjusigare kläder, eldar som är talrikare, oupphörliga och hetare, och så vidare. När hon skaffat sig det som är nödvändigt för livet, finns det ett annat alternativ än att bara skaffa sig överflödigheter; det är att våga börja leva i nuet, då frigörelsen från det dagliga knoget tar sin början. Jordmånen är bra för plantan, tycks det som, ty den har skjutit sina rötter ned i jorden och kan nu också med tillförsikt skjuta i höjden. Varför har människan rotat sig så fast i jorden om inte för att kunna spira upp till himlen med motsvarande kraft? – Ty de ädlare växterna värderas för de frukter som de till sist bär upp i luften och ljuset, högt ovan marken, och behandlas inte som de simplare grönsaker, vilka trots att de är tvååriga endast odlas tills roten är fullt utvecklad och av den anledningen ofta får toppen avklippt så att de flesta aldrig har sett dem när de blommar.

Jag har inte för avsikt att föreskriva några regler för starka och tappra naturer som sköter sina egna affärer, vare sig de befinner sig i himlen eller i helvetet, och som kanske bygger ståtligare och är slösaktigare än den rikaste man utan att någonsin bli utarmade och som inte har en tanke på hur de lever – om det över huvud taget finns några sådana, som säkert många drömmer om; inte heller 28

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 29

Hushållning

vänder jag mig till dem som just i tingens nuvarande tillstånd finner sin uppmuntran och inspiration och som omhuldar det med tillgivenheten och entusiasmen hos en älskare – och i viss mån räknar jag mig själv till den gruppen; vidare talar jag inte till dem som har en fullgod sysselsättning, kvittar med vad, och som vet om de har en fullgod sysselsättning eller ej; jag talar huvudsakligen till det stora flertalet missnöjda människor som blott passivt beklagar sig över sin hårda lott eller de svåra tiderna, när de i själva verket skulle kunna förbättra dem. Det finns en del som beklagar sig mer energiskt och otröstligare än andra eftersom de, som de själva säger, gör sin plikt. Jag tänker också på den till synes förmögna klass som i själva verket är den utfattigaste av alla klasser, de som har samlat på sig en massa skräp men inte vet hur de skall använda det eller bli av med det och således blott har smitt sina egna gyllene eller silverne fjättrar.

Om jag skulle försöka berätta hur jag har velat leva mitt liv under de gångna åren skulle det förmodligen överraska de av mina läsare som till viss del är bekanta med mitt livs verkliga historia; helt klart skulle det slå dem med häpnad som inte vet någonting om den. Jag skall bara ge en antydan om några av de saker som jag omhuldat.

Oberoende av väder, under alla klockslag dag som natt, har jag varit angelägen om att förädla ögonblicket och också att göra en skåra för det på min käpp; jag har velat stå på mötespunkten mellan två evigheter, det förflutna och framtiden, vilket är ingenting annat än det nuvarande ögonblicket; och på denna linje ville jag balansera på 29

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 30

Henry David Thoreau

tå. Man får ursäkta mig en del oklarheter, det finns fler hemligheter i min verksamhet än i de flesta andras; den är inte dold av fri vilja, utan är oskiljaktig från själva dess natur. Jag skulle gladligen berätta allt jag vet om detta och aldrig måla en skylt med texten »Tillträde förbjudet» på min grind.

För länge sedan förlorade jag en hund, en fux och en turturduva och jag är dem fortfarande på spåren. Åtskilliga är de resenärer med vilka jag talat angående dem, jag beskrev deras spår och vilka tillrop de lyssnade till. Jag har träffat en eller två som hört hunden och hästens hovslag och som till och med sett duvan försvinna bakom ett moln, och de tycktes lika angelägna att återfinna dem som om det vore deras egna förluster.

Att föregripa inte enbart soluppgången och gryningen utan om möjligt Naturen själv! Hur många morgnar såväl sommar som vinter, långt innan mina grannar satt igång med sitt arbete, var jag inte redan fullt sysselsatt med mitt! Många av invånarna i trakten har tveklöst mött mig när jag återvände från detta företag, det var bönder som begav sig till Boston i gryningen eller skogshuggare på väg till sitt arbete. Det är sant att jag aldrig hjälpt solen gå upp, men det råder ingen tvekan om att det var av största betydelse att bara få vara närvarande vid dess uppgång.

Så många höst- och vinterdagar tillbringade utanför staden i ett försök att avlyssna vinden, att lyssna och föra det vidare express! Jag satsade nästan allt jag hade på detta och höll på kuppen på att tappa andan där jag sprang i motvinden. Om det hade intresserat något av de politiska partierna så var säker på att det hade stått i tidningen som en braskande nyhet. Vid andra tillfällen skådande från 30

N&K-Walden pocket

09-05-28

15.11

Sida 31

Hushållning

utkiksplatsen i ett träd eller från någon brant klippa för att telegrafera ankomsten av något nytt; eller om kvällen i väntan på toppen av en kulle på att himlen skulle sänka sig så att jag kunde fånga något, fast jag fångade aldrig mycket och det jag fångade löstes åter upp i solen likt manna från skyn.

Under lång tid var jag reporter på en tidning som inte hade någon större upplaga och vars redaktör aldrig kände sig hågad att trycka det stora flertalet av mina bidrag och, som så ofta är fallet för författare, så var arbetet allt jag fick för min möda. I det här fallet var emellertid mina bemödanden en belöning i sig.

Under många år var jag självutnämnd inspektör av snöstormar och skyfall, troget uträttade jag min plikt; jag var besiktningsman om inte av landsvägar så av alla skogsstigar och hela gyttret av korsande spår, jag höll dem öppna och såg till att det fanns framkomliga broar över ravinerna under alla årstider så att de kunde tjäna varje allmän fot.

Jag har sett efter traktens stam av vilda djur, vilka ställer till en hel del trubbel för en plikttrogen herde genom att hoppa över stängsel; och jag har hållit ett öga på bondgårdens alla ensliga vinklar och vrår, även om jag inte alltid visste på vilket fält Jonas eller Solomon arbetade just den dagen – det angick inte mig. Jag har vattnat den röda huckleberrybusken, sandkörsbärsträdet, bäralmen, rödtallen, svartasken, det vitblommiga vildvinet och den gula violen, vilka annars kunde ha vissnat under perioder av torka.

I korthet, på detta sätt fortsatte jag under lång tid – jag kan säga det utan skryt – att troget sköta mina angelägen31