Copyright © Peter Stjernström 2005 Utgiven enligt avtal med Grand Agency. Utgiven av Hoi Förlag 2013 www.hoi.se Tidigare utgiven hos Bazar Förlag AB, 2005 Illustration: Nicolas Krizan Foto: Jann Lipka Formgivning omslag: Per Olsson ISBN: 978-91-86775-59-9 E-boksproduktion: Publit, 2013
Jesus gick på vatten. Hans mamma var oskuld. Den här boken är tillägnad Josef. Och alla andra som tror att deras medmänniskor talar sanning.
Kvällstidningens redaktionella policy
Medieföretaget Kvällstidningens uppdrag är att effektivt konkurrera på tidningsmarknaden, internet och i andra mediekanaler. Kvällstidningen ska aktivt och kritiskt granska samhället, driva opinion och ge journalistisk service. Kvällstidningen ska ge röst åt vanligt folk. Dess journalistik ska vara sann och saklig, åsikter ska skiljas från fakta. Inga lojalitetsband, vare sig till ägare, ideologier, annonsörer eller samarbetspartners, får hindra Kvällstidningen att skildra verkligheten så ärligt det står i mänsklig makt.
1 Reflexträsket
Den kritvita färgsörjan rör sig med vällustiga vågor i den stora burken. Håret på den kraftige journalisten Per Robert Isakssons underarmar reser sig när expeditkillen blandar i den väldigt gröna pigmentpåsen. Killen trycker på locket med en smäll och ställer in färgburken i blandningsmaskinen. Tjagong, så drar maskinen igång. Vänder burken. Blandar. Vänder igen. Mmmm… Ahhh… Per Robert Isaksson, även kallad Prisse, mår bra. Färgen väcker spännande förhoppningar. Livet är bannemej värt att leva. Ha! »Jahaja, illgrönt. Vad ska det bli här då?» undrar färgkillen som har tuggat tusen tugg på sitt tuggummi sedan Prisse kom in genom dörren. »Ett tonårsrum?» Prisse svarar inte. Tonårsrum … Hurså? Är färgaffären något slags biktbås? Måste man verkligen berätta om sina innersta drömmar här? Den där killen vet väl inget om hur det är att ha ett mål i livet!? 9
Allt han vill är att vinna på tipset. Allt han vill är att få extra ost på pizzan. Allt han vill är att Arsenal ska ta en trippel. Det där är inte drömmar, tänker Prisse. Det där är reflexer. Kvarlevor från urtidsmänniskan. Den där killen vill inte förändra världen. Han vill bara överleva. Vill och vill förresten, det handlar väl knappast ens om vilja, det han håller på med. Han är bara resultatet av miljoner års nedärvda reflexer. Äta, skita, sparka boll. Äta, skita, sparka boll. Reflexer, reflexer, reflexer. Jag vill använda mina unika mänskliga egenskaper, tänker Prisse. Jag vill skilja mig från djuren. Jag har drömmar. Det jag vill är stort. »Okej, det blir fyrahundratio kronor», säger killen utan att blinka. Inga ögonreflexer! En reflexmänniska utan ögonreflexer tyder på en mycket kallhamrad själ. Undrar varför, hinner Prisse tänka innan färgkillens budskap når fram till miniräknaren i Prisses hjärna. »Va, förra veckan kostade det bara trehundranittio spänn!» stönar han. »Du vet, det var väl självlysorange, va? Det var extrapris på orange. Orange går inte så bra längre. Och det är stora burkar du köper.» Prisse håvar fram pengarna och lägger dem på disken. Han behåller ett par fingrar på dem för säkerhets skull. Det är alltid lika tråkigt att skiljas från pengar. Oavsett om det är hans egna eller någon annans. »Artikelkoden på kvittot. Kan du göra så det står kontorsmaterial som vanligt?» »Jaja … Börjar bli tjusigt nu va? Färgstarkt, lik10
som. Ett kontor i regnbågens tecken», säger reflexfiguren och kväver ett flin. Återigen utan att blinka. Prisse lyssnar inte längre. Han släppte taget om både sedlarna och killens babbel så fort han sa »jaja». Så har han ordnat ännu en vecka med hederlig kvittoredovisning. Skönt. Ekonomiavdelningen slutade acceptera kontantutlägg utan schysta kvitton redan för något år sedan och Prisse har flera gånger varit tvungen att finansiera sin nyhetsverksamhet med egna pengar. Och då måste man betänka att han inte är en Berlusconi eller Stenbeck. När Prisse sponsrar medievärlden med nyheter genom egna utlägg svider det till ordentligt i kassan. Ideellt arbete. Jag är en sann idealist, en filantrop, tänker Prisse och sträcker stolt på sig. Reflexmannens reptilhjärna skickar en signal till handen som snappar upp pengarna från disken och stuvar ner dem i kassaapparaten. Prisse skärskådar honom. Han känner minsann igen typen. Blir det en Vesuvio med bearnaise och extra salami till lunch? Nya Nikedojor till helgen? Solbrillor för tolvhundra spänn? Boxerkalsonger för några hundra som inte ens har ordentlig gylf? Två deciliter vax till det nyslingade håret? Ett par extra karat guld runt halsen? Jävla reflexkonsumtion. Jävla pappskalle. Reflexpucko. Jävla, jävla, jävla förbannade jävla färgexpeditidiot. Nåväl, dags att bita ihop. Ett viktigt uppdrag måste utföras. Världen ska förändras. Förbättras. 11
Prisse befriar burken, nästan med ömhet, från färgkillen och slänger ner den i den gamla kånkenryggan. Den ryms precis. Han slänger upp ryggan med den dyrbara lasten på magen och går ut från reflexträsket. Med sin bruna jacka och sina trötta ögon ser han ut som en gammal känguru med en alldeles för stor unge i pungen. Det är en viktig burkunge han bär på. Inom kort ska den spela en stor roll.
2 Fabian von Anka
»Kvack. Fick du nåt fett på sylen i helgen då?» flinar Fabian. Otack är världens lön, tänker Prisse. Bara för att man är den som skriver särklassigt flest notiser på hela tidningen ska man få den där praktikantlustigkurren Fabian på halsen. Bara för att man är expert på att få fram spännande miniscoop mitt i den värsta sommarstiltjen måste man vara tvungen att dras med ett sommarbarn. Prisse är den enda i hela branschen som fortfarande kan hitta nyheter på polisradion och nu är han fast med den där flaggstången med vaxad guldknopp. Om det åtminstone hade varit en ung nybakad journalistflicka. »Kvack? Lite skön köttsallad med majonnäs? Mumsat på lökringar?» Den långe, vackre och blonde Fabian Winchester tror att han har humor. Han tror att han äger hela världen och alla kvinnorna i den. Han tror att han är framgången personifierad. Förresten, han tror inte. Han vet. Han har 29 gånger 36 i jeansstorlek. 13
Prisse har också storlek 36. 38 gånger 36. Fabian har förstås aldrig behövt söka sommarjobb på Kvällstidningen. Eftersom hans släkt äger Kvällstidningen var det mest en fråga om vilken redaktion Fabian skulle jobba på. Fabian var själv inne på att Nöje kunde passa, han är ju ytligt bekant med kungabarnen och det kunde ju komma väl till pass. Men familjen Winchester är en hederlig gammal mediefamilj som i alla tider har ogillat genvägar och uppkomlingar. Så Fabian måste börja från botten. Hos Prisse. Jajamänsan. Fabian ska få lära sig journalistjobbet av en gammeldags och hederlig reporter, en tvättäkta murvel. Prisse är tidningens okrönte notismästare. Det var många år sedan Prisse gjorde sitt val: att uteslutande skriva om nyheter som ryms på några få rader. En riktig nyhet behöver ingen bild, enligt Prisse. En riktig nyhet talar sitt eget språk. En riktig nyhet ryms i en notis. Om inte nyheten ryms i en notis är det något annat. Ett reportage, en intervju, en betraktelse, en krönika, ja vad tusan som helst. En notis är en nyhet, och vice versa. Så är det bara. Fabian Winchester har just gått ut andra året på journalisthögskolan och tycker att livet leker. Det gör det också. En katt-och-råtta-lek. Men det har inte Fabian upptäckt än. Han flinar mot Prisse. »Kvack. Hallå Prisse? Lever du?» »Sluta upp med det där kvackandet. Jag blir helt 14
tokig på det. Du får börja läsa något annat än serietidningar. Världen består inte av superhjältar eller krulliga kusiner med flax. Och det här är inte Ankeborg. Det här är en stad där helt vanliga människor lever helt vanliga liv. Där helt vanliga tidningsartiklar är den enda dramatik de nånsin kan få. Om du ska bli en riktig reporter måste du kunna sätta dig in i hur riktiga människor har det. Jag menar allvar, Fabian. Börja läsa annat än serietidningar. Börja idag. Nu!» mässar Prisse och hämtar andan. »Fnys», säger Fabian och börjar rota bland de insända breven, vykorten och mejlen. Att utropa »fnys» och »kvack» som inledning på allt man tänker och säger är en självklarhet för en person som Fabian Winchester. Han har läst varje nummer av Kalle Anka sedan han lärde sig läsa. Alla barnen i Fabians mediesläkt brukar få en prenumeration av Kalle när de fyller år. Ja, faktum är att alla generationer i hela klanen Winchester läser tidningen med stor behållning. Det är till och med så att det inte finns någon annan tidning eller litteratur som de läser så noggrant som Kalle Anka. Möjligen taxeringskalendern. Och det är därför en Winchester hellre identifierar sig med Farbror Joakim än med Kalle. På morgonens redaktionsmöte har Fabian fått i uppdrag att leta fram veckans citroner. Citronen är ett stående inslag på tidningens första uppslag där läsarna kan berätta om något de är sura på. Den får vara högst tjugofem ord och får handla om vad som 15
helst som upprör. Varje vecka kommer det in flera hundra citronförslag till redaktionen. Enligt en färsk läsarundersökning är citronen och notiserna det mest lästa i hela tidningen, endast slagna av tv-tablån. Fabian är väldigt missnöjd med sitt uppdrag. Ett par jobbiga år på journalisthögskolan – och så ska man ägna sig åt en massa surskallar som inte har något bättre för sig än att formulera citroner på max tjugofem ord. »Milda makter vilka fårskallar som befolkar detta land», suckar han högt. »Jag fattar inte att vi måste ha med den här förbannade citronen varenda dag. Suck.» »Fårskallar? Har du inte fattat någonting? Citronen är det viktigaste i hela tidningen. Den ger uttryck för människans allra innersta väsen. Visst, det är kanske många som är intresserade av politik och vad som händer i andra länder. Eller att läsa om bilolyckor och nya forskningsframsteg inom medicinen. Men de allra flesta är intresserade av sitt eget lilla kosmos. Det som snurrar runt i deras värld. Du kanske tror att folk skrattar åt citronen. Att folk tycker att de som skriver dit är för arga och trångsynta. Men det är helt fel. Folk älskar citronen och i smyg så håller de med citronförfattarna. Citronen får folk att må bra. Den får folk att inse att de inte är ensamma i sina mikrosträvanden. Det finns alltid någon som är ännu argare över till synes obetydliga detaljer», säger Prisse och tecknar stora citattecken med sina knubbiga fingrar när han säger »obetydliga detaljer». 16
»Men flämt liksom, lyssna på den här: Varför hälsar flygplanspersonalen passagerarna välkomna till destinationsorten när planet landat? Det borde göras av någon som redan befinner sig där!» deklamerar Fabian. »Va, det är helt sjukt. Har de inget bättre för sig än att reta upp sig på skitsaker?» »Ja, det kanske man kan tycka», säger Prisse lugnt. »Men håll med om att mycket av det som händer på ett flygplan är direkt stötande. Ta storleken på stolarna till exempel. De är byggda för dvärgar. Jag får alltid förstoppning om jag så bara ska åka till Jönköping. Undra på att folk applåderar när flygplanet landar. Det är ungefär som på operan. Det är bäst när det slutar. Folk ställer sig upp så fort de kan och applåderar hysteriskt tills någon öppnar dörren. Pust. Så har man överlevt ännu en föreställning. Eller flygtur. Det kan ta dagar innan magen hämtar sig från sånt.» »Fnys. Nä, jag tycker inte att det är så farligt. Jag gillar flygvärdinnor. De är glada och snygga. Mjuka, liksom. Mums. Hör på den här då, från Sverker Pettersson: Alla skyller på utbrändhet nuförtiden. Man ’orkar’ inte gå på bio när man i själva verket inte vill eller har lust!» »Exakt!» utropar Prisse. »Det är ju helt sant! Även den citronen skildrar mänskligheten i ett nötskal. Vi ljuger hellre än talar sanning. Lögnen är mycket snällare än den sanna verkligheten. Mjukare, liksom. Sanningen är hård och omänsklig. Det enda som är sant är att vi alla ska dö, att ingen bryr sig om oss 17
egentligen och att hela planeten går mot sin undergång. Lögnerna är det enda som håller oss uppe. Lögnerna har alltid följt oss, redan från den första skapelseberättelsen. Lögnen är ett fantastiskt kitt som fyller i de mänskliga sprickorna. Som får oss att må bättre.» »Host, host, hörru. Så varför jobbar du egentligen på tidning, kan man fråga sig? Håller vi inte på med sanningen här på Kvällstidningen, eller? Är det inte det som är vår uppgift? Att vända på så många stenar som möjligt och hitta nya perspektiv för att spegla sanningen?» Fabian sträcker på sig. Han har fattat vad det handlar om. Han tänker inte nöja sig med att sortera citroner. Visst, han tänker bära sin börda den här sommaren och bli citronmästare. Men han tänker också bli en riktig journalist så småningom. En som kan se skillnad på rätt och orätt. »Jo, du kanske har rätt …», muttrar Prisse och sänker huvudet orkeslöst. Rätt eller orätt? Vem bryr sig om vad Fabian tycker? Prisse är mer intresserad av förrätt och efterrätt. Han är alltid lika hungrig. Han tittar på klockan. Är det inte lunch snart? Eller förmiddagswienerbröd åtminstone. »Kvack!» utropar Fabian i triumf när han märker att Prisse tappar fart. »Lyssna på den här från Lisa Cassler: Varför säger kassapersonalen till exempel ’då får du femtio kronor av mig’ när de lämnar tillbaka växeln. Det var ju mina pengar från början.» 18
Prisse kan inte låta bli att hålla med Lisa Cassler. Varför i hela fridens dar måste all butikspersonal vara så näbbig? Han kan inte låta bli att tänka på reflexmonstret i färgaffären. »Aargh!» fortsätter Fabian. »Varför görs det inga kastruller med nedsänkt knopp nuförtiden? Förr kunde man stapla kastrullerna på varandra så att de höll värmen bättre.» Hm, bra fråga, tänker Prisse. Och apropå det, är det inte snart dags att stoppa i sig något gott och värmande?
3 Källa: Ali
Hungern är bästa kryddan, sägs det. Prisse är både hungrig och kryddsugen. Det är hög tid att fylla buken. Idag är han sugen på mosbricka med chorizokorvar och extra stark senap. Det är han nästan varje dag. Hans specialitet är att blanda i lite red-hot-chili-sås i bostongurkan. Och röra ner rikligt med rostad lök i potatismoset. En rätt med klass, om man frågar Ali som förestår korvkiosken utanför tidningshuset. »Hej Prisse, kompis. Min vän. Vad kan jag erbjuda dig idag? Det vanliga?» »Det kan du skriva opp!» säger Prisse och känner hur livslusten återvänder. »Stor cola?» »Minst. Vad händer ute i stora världen då?» »Allt och inget, kompis. Jag pratade med min kusin. Han som bor i Tokyo. Han berättade om nya inneprylen där.» »Jaha, vad är det då?» »Syre. Du vet man kommer till en sån massagegrej eller så va. Och när man ligger och får sina fötter 20
gnuggade eller nåt så får man en slang eller typ mask på snoken som pumpar in en massa extra syre, liksom. Kroppen rensas från skräp och samtidigt är det en liten geisha som steppdansar på din mage. Det är tydligen världens kick att höja syregrejset i blodet. Ganska bra, va?» »Vore det inte roligare med lustgas?» säger Prisse och slänger en längtansfull blick på chorizokorvarna som vältrar sig vällustigt på stekbordet. »Nej, nej. Det är Japan du vet. Hela landet är fullt med gas. De hatar gas. Avgas eller lustgas, spelar ingen roll. De har mer gas än luft där. Nej, nej, ingen gas.» »Men är inte syre en gas också? Syrgas.» »Sluta nu Prissekompis. Ni journalister ska alltid slå sönder allting. Vad är det för fel på att japanerna vill ha lite kul? Låt dem hålla på. Tänk själv att bo i Tokyo och bara äta sushi hela dagarna. Wasabi istället för senap. Stackars jävlar. Va?» Ali slänger upp en jättehög med pulvermos på en fyrkantig papptallrik och kramar ur en stor del av innehållet i en stor gul takupphängd senapstub över moset. Han lägger de bägge maxikorvarna på sidorna och fyller på med rostad lök. »Bostonblandning?» »Självklart.» Ali slabbar upp bostongurkan i ena hörnet och gör en urholkning i den gröna högen. Sedan tar han flaskan med thai-chilin och gör en liten röd sjö i det gröna landskapet. 21
Prisse slickar sig om munnen och hivar fram pengarna. Prisse tycker vanligtvis att det är väldigt jobbigt att göra av med pengar men när det gäller Ali har han en annan inställning. Ali är ju inte bara en matkonstnär av rang. Han är också en av Prisses allra vikigaste nyhetskällor. Ali har kusiner i nästan varenda stad i hela landet och i en rad storstäder runt om i hela världen. Han vet alltid vad som är på gång och hur vanliga människor uppfattar det som händer runt dem. Ali är en sorts verbal globetrotter. När han inte pratar med sina kunder pratar han med sina kusiner runt om i världen. Han reser med mobilen till världens alla hörn, varje dag. Hans källor är outtömliga. Prisse njuter av att ha Ali som informatör. Det finns inte en enda nyhetsbyrå i hela världen som har så många korrespondenter som jag, tänker Prisse. Vem behöver internet eller CNN när man har Ali? Jag älskar Ali och hans mat, myser han och hugger plastgaffeln i den korv som har minst steksvärta. Det gäller ju att spara det godaste till sist. »Tack, det är jämna pengar. Syremassage i Japan … Hmm … Runt tusen tecken. Mindre än tvåhundra ord. Perfekt. Vad har du mer?» »Tackar tackar. Gott humör idag? Hur går det med den där praktikanten då?» »Jag har sett till att han får göra citronen resten av sommaren. Han är rätt sur över det, men jag tror att det är bra för honom att se hur vanligt folk tänker. De som skriver till citronen är de mest klarsynta personerna i hela samhället. De inser att man bara kan för22
ändra samhället genom att ta små steg. Det går inte längre att genomföra stora politiska förändringar som får folkets stöd. Nä, jag tror mer på den lilla scenen. Om du tycker att glasskartan inte är som förr, så protestera mot det! Se hur många gånger GB krupit till korset och kommit tillbaka med Igloon. Tror du att det är politiker som har åstadkommit det? Nä, knappast. Det är vanligt folk, såna som du och jag, som får ta ansvar när det verkligen gäller.» »Jo, precis», säger Ali och sträcker fram den sladdriga bägaren med hälften cola och hälften slaskig is. »Det är typ fotfolket som får hjulen att snurra. Smaklig måltid, kompis.» »Det är därför citronen är så viktig. Den ger hopp åt människor. Deras vardag är fylld av knog och slit och släp. De kommer hem på kvällarna, helt slut i skallarna och dåsar bort framför teven. Kollar på korkade sportprogram och dokusåpor som inte handlar om nånting. Sen somnar de, i grunden djupt otillfredsställda. Men när morgonen kommer så möts de av hoppets stjärna i form av citronen. Skriven av människor som förmår att höja blicken en aning och ta itu med vardagsoförrätterna som pågår runt om dem.» »Ja, jag brukar läsa den. Varje dag. Den är jättebra», säger Ali som alltid vet vad Prisse behöver. »Vad har du mer?» »Du vet min kusin som är polis i Uppsala?» »Javisst.» »Du vet, han fångade en rattfyllerist häromdagen. 23
Full som en kaja. Bara raglade ut ur bilen och svamlade. De plockade in honom på stationen och han erkände att han druckit en hel flaska konjak. Han skulle bara ut och köpa cigg. Sen, vid nästa förhör, han minns inget. Däremot han hade hittat ett konstigt plåster på armen dagen efter, som efter ett blodprov. Så kommer hans läkare och vittnar om att han gått i sömnen och att läkemedlet i plåstret på armen kan ha bidragit till att han gick i sömnen. Eller körde. Så rätten slog fast att han var inte ansvarig för sina handlingar. Han blev frikänd.» »Den som sover har ingen skuld.» »Eller hur. Det är bara att ha med sig några konstiga plåster när man ska ut och köra lite på dojan.» »Perfekt, Ali. Femtonhundra tecken, lätt. Kan jag ringa din kusin?» »Jaja, såklart min vän. Mina kusiner är dina kusiner. Syns vi imorgon?» Prisse tippar ett hörn av tallriken mot munnen och skyfflar ner det sista moset i munnen med gaffeln. Han tar en sista slurk ur colahinken och knölar ner skräpet i papperskorgen utanför Alis lucka. Så tar han tag i bältet och rättar till brallorna så att de återigen täcker magen. Han passar också på att vifta lite med tubsockstårna i de tålösa sandalerna. Lunch är frihet. Lunch är inspiration. Här ska jobbas.