9789137146157

djävulsdoften

Mons kallentoft

Tidigare utgivning Vattenänglar 2012 Food Junkie. Livet maten döden 2013 Vindsjälar 2013 Jordstorm 2014 Eldjägarna 2015 På annat förlag Pesetas 2000 Marbella Club 2002 Food noir. Mat, mord och myter 2004 Fräsch, frisk och spontan 2005 Midvinterblod 2007 Sommardöden 2008 Höstoffer 2009 Vårlik 2010 Den femte årstiden 2011 Zack 2014 Leon 2015 Bambi 2016

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Mons Kallentoft 2016 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency, Malmö Omslagsbild Eva Lindblad, 1001bild.se Omslagsdesign Niklas Lindblad, Mystical garden design Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2016 ISBN 978-91-37-14615-7

Prolog I det sista mörkret Kan inte röra mig.

Måste kunna röra mig, måste ut ur mörkret, bort från stanken.

Jag trodde att jag hade gett upp, men ingen gör någonsin det.

Jag känner hur jag skakar, hur axlarna nästan slits itu när det hårda jag ligger på rister. Armarna är låsta bakom ryggen, fötterna och benen som sammansvetsade.

På min gravsten kommer det att stå evig fuck-up, älskad av ingen.

Hatad av sig själv. Saknad bara av maskarna som ätit upp hennes kropp och vill ha mer.

Var kommer tankarna ifrån?

Jag har inte tid med dem.

Jag ska ut.

Sedan försöker hon skrika.

Släpp ut mig, vill Malin skrika, men något fyller munnen och hon biter och det är inte en svullen tunga utan något mjukare, och hon slår med armarna uppåt i mörkret, känner hur huden på knogarna spricker när de river mot det hårda. Hon är fast i en mörk kista av metall som sakta gungar av och an, ner mot en främmande botten, och hon försöker skrika igen, och i hennes inre blandas ljudet av orden och ljudet från metalldelar som skaver mot varandra med ljudet från en motor.

Svetten rinner i det gasugnsvarma utrymmet. Strupen kvider av törst.

Och ingen kan höra henne.

Kommer du sakna mig, Tove?

Jag vill inte dö.

Jag trodde det, men något inom mig vill hålla fast i andetagen.

Pojken.

5

Jag kan inte rädda honom.

Men jag kan rädda hans minne.

Hans kropp naken, sargad, ett A inbränt på hans bröst, de söndersmulade benen inne i honom och så blåbärsriset som letat sig från skogsdungen och ut på ängen som om det ville sluka honom.

Sedan din kropp. Genomborrad av knivhugg, med ett kopierat papper som täckte ditt ansikte.

Kom till mig nu, låt oss vara kärlek.

Jag rör mig igen.

Sparkar, slår, jag ska leva, jag ska döda dig som vill döda mig.

Hur hamnade jag här?

Allt är för sent.

Tove.

Din kärlek som jag missbrukat som allt annat.

Du klarar dig bättre utan mig, snart slipper du mig.

Jag har alltid vetat det. Men inte velat inse det.

Bara några få människor lever utanför helvetet.

Jag är inte en av dem.

Och bortanför helvetet finns något mycket värre.

Dit ska jag nu.

6

Del 1 Den skamliga kärleken

1 Bangkok, måndag den första september Fondtapeten visar en havshorisont satt i brand av en sjunkande sol.

Våderna släpper i kanterna ner mot en gråspräcklig tunn heltäckningsmatta.

I taket är fläkten en helikopters oroliga rotorblad, och Malin skulle vilja se taket lyfta, är övertygad om att hon sover, att hon drömmer, men att hon är på väg till de medvetnas land. En kackerlacka kryper över det fläckiga vita lakanet, stannar till på hennes fot, verkar dra i sig ångorna från hennes svett innan den kilar vidare ner från sängen, in under nattduksbordet och sedan försvinner i badrummets ljusblå sken.

Malin famlar med handen över en lackad yta med brännmärken från cigaretter.

Ljus.

Den vaknas skarpa blinkningar.

Det är solen som tränger in mellan gliporna i den gröna gardinen, och hennes blick faller på en skylt på det lilla kylskåp som står en bit bort.

Rent room by the hour, half hour and all night.

Up to you.

Fimpar i en askkopp.

En stångjärnshammare i skallen, svullen kropp, och bladen ovan henne vispar runt utan att skänka svalka. Hon sluter ögonen, känner hur spriten dröjer sig kvar i kroppen som en tjatande viskning, får den att falla ner på knä och be om mer nu när nivån i blodet är oroväckande låg.

Finns det en flaska här?

Hon blundar. Det satans ljuset.

Hon orkar inte öppna ögonen igen.

De får förbli slutna och hon försöker hålla alla tankar borta, rensa 9

hjärnan från minnen, och hon ser en stor glödande vithet.

Det hugger till i skallen.

Så känner hon magen dra ihop sig, men hon lyckas hålla tillbaka reflexerna, öppnar ögonen och rör sig åt ena hållet på sängen, och det finns något på lakanen, något mörkt och varmt och vackert, något renare än hon, något mjukt och strävt som får henne att le, något som hon vill ska vara där.

Den vita klänningen, de svarta trosorna och den svarta behån ligger på mattan.

Hon känner sina värkande bröstvårtor skava mot lakanets polyester, fondtapetens lågor slår emot henne, glipan i gardinen är ett hån.

Han verkar sova djupt.

Hon vrider på huvudet, och då ser hon den, flaskan med Mekong­ whisky, på vars botten det skvalpar lite brun vätska, och hon sträcker ut armen, greppar flaskan.

Hon dricker de sista tio femton centilitrarna liggande på rygg. Hettan inom henne gör henne lugn och kroppen reagerar direkt. Hon kan resa sig, sakta, sakta.

Flaskan är tom.

Det är ingen fara, jag behöver inte mer nu, dricker inte för mycket, ska inte dricka en droppe till den här veckan.

Absolut inte.

Jag behöver inte det. Har inte druckit mycket sedan jag kom hit. Det här fungerar.

Han ligger på sängen.

Hon hör hans andetag.

Hur gammal är han? De har aldrig pratat om ålder.

Tjugosex? Trettio?

Solstrimman som bryts i hennes hår gör ljusa rundlar på hans bärnstenshud. Bröstkorgen rör sig sakta upp och ner i en långsammare takt än fläktbladen, revbenen var vågor för hennes fingrar inatt, och framför väggarna svävar dammkornen i luften.

Hon står naken och ser på honom.

Första gången kunde hon inte minnas hans namn.

10

De har så svåra namn här, omöjliga att lägga på minnet. Förkortningar av långa krängande bokstavsormar, som skapade för att själarna inte ska fångas när någon uttalar dem.

Malin drar det tomma påslakanet över hans ben, vidare upp över höfterna, men inte över bröstkorgen, vill låta blicken dröja på ljusrundlarna, på huden som blänker mörk som våt hårt packad sand i palmskugga, och hon ser halva hans ansikte, hur ögonbrynen övergår i tinning, hans kind som är så mjuk att hon kan minnas Toves kind som den var för länge sedan.

Kärlekens ansikte.

Skammens.

Han sover tungt.

Djupt.

Hon böjer sig ner, rafsar åt sig sina kläder. Tar på dem framför spegeln i badrummet.

Ingen människa går fri från sig själv.

Först den svarta behån, sedan trosorna. Därefter klänningen, halvt genomskinlig faller den över höfterna mot golvet och de svarta underkläderna är tydliga genom tyget, jag vill, vill inte se mig själv.

Oanständigt.

För vågat för en kvinna i min ålder.

Han viskar något på thai i sin sömn. Vad säger du?

I badrumsspegelns nedre kant ser hon hans ben, hans kropp under lakanet.

Vill väcka honom.

Säga att hon älskar honom. Visa att hon älskar honom igen.

Baren där de träffades och träffas. Den ligger på en tvärgata, en liten soi, en bit nedanför Nana Plazas kokande betonggryta, inte med öppen inbjudande entré som flickbarerna, utan med en liten stängd dörr ut mot infarten, ett anständigt ställe.

Palmkronor som käftar över barens tak.

Råttor stora som pudlar vid soptunnorna vid köksingången och så en orange neonskylt neddriven i asfalten.

11

Lady Deluxe.

Hon öppnade dörren dit igår, i den heta mörka kvällen.

Klev in i den stånkande, frustande luftkonditioneringskylan.

Discokulan i taket reflekterade de färgade glödlampornas ljus i en evig cirkelrörelse. Röda sammetsdraperier för fönstren. Umgänget vid bardisken, thailändarna och farangkvinnorna som pratade med varandra, drack drinkar, umgicks som civiliserade varelser.

De unga männen på rad längs väggarna. Några sittande på rangliga campingstolar i vit plast, andra stående med cigaretter i mungipan och tajta jeans och vita eller svarta linnen.

Tatueringar, Elvisfrisyrer, långa, smala muskler. Svarta ögon som sökte kontakt.

Sedan började dansen.

Spelet.

Uppvaktningen.

Dofterna av spilld öl och skenande testosteron och östrogen, små icke subtila signalsubstanser som irrade likt asteroider i regnbågsljuset.

Malin satt kvar i baren. Den första som kom fram ville bjuda på en drink, eller få en, men hon avböjde.

Not you, tänkte hon. ”Not now.”

Singhaskyltens gula ljus speglade sig i tequilaglaset.

Hon väntade på honom, visste att han skulle komma, som han gjort första gången, alla gångerna.

Hans nummer i mobilen.

Men hon tycker om att se honom komma in genom dörren. Söka med blicken.

Efter mig.

Den andra som kom fram fick kyssa henne på halsen, och hans läppar var varma men hon vinkade skrattande iväg honom, smällde i sig två shots och rörde sig i takt med musiken, thailändsk pop med ett vemodigt backbeat.

Så kom han.

Såg henne.

12

Hur ensam måste hon inte ha sett ut?

Men han kom inte fram, utan satte sig med några andra killar i ett bås i ett hörn, sög stilla på en öl och Malin försökte få hans uppmärksamhet, vinkade, och en av de andra i båset pekade på henne.

De skrattade och han reste sig, kom fram, och hon kände benen bli svaga på barstolens fotstöd, nästan lealösa ner mot golvet. Han log och hans svarta sträva hår föll ner över öronen, över pannan, men inte över de svarta ögonen och den nästan overkligt smala näsan. Läpparna var som ett löfte, tungan innanför dem fuktig och ljust rosa, redo att röra sig närmare och närmare den punkt på hennes kropp där hon helst ville ha den. ”Har du väntat på mig?”

Hon nickade. ”Ska vi gå?” ”Bara så där? Du vill inte ha en drink först?” sa han. ”Nej.” ”Hur länge har du väntat?” ”Hur länge du vill. Du kunde ha ringt.”

Han rynkade pannan.

Hon gled ner från barstolen, lade tusen baht på disken, nickade mot bartendern och han nickade tillbaka.

Ute var det ännu varmare nu.

Och i skyltens orange ljus såg han på henne, verkade förstå att hon ville att han skulle ta hennes hand, säga något vänligt. ”Du är vacker”, sa han och lekte med fingrarna i hennes handflata. ”Till och med vackrare än vad kvinnor från Switzerland brukar vara.” ”Du vet var jag kommer ifrån.” ”Just fucking with you, Malin.”

Hon kollar klockan på sin mobil. Strax efter tio, han har två timmar på sig innan de slänger ut honom.

Hon ser hans jeans innanför dörren, sedlar sticker upp ur en av framfickorna.

Han ligger på sidan nu, ansiktet vänt ifrån henne.

13

Som om det inte längre finns.

Hon vill väcka honom.

Få honom att göra exakt samma sak som han gjorde igår.

Hon vill stå som en hund och höra deras låga gnyenden ljuda i takt med fläktbladen och ensamheten och förvirringen.

Vad heter du?

Aroon.

Du får sova. Hon vill höra honom säga sitt namn. Sjunga sitt långa namn så att hon kan fånga hans själ.

Hon stapplar ut ur rummet, känner att Mekongen inte räcker till, hon mår illa men magen är tom, och det är stengolv i korridoren och i det gulmålade taket blinkar lysrörslampor, och väggarna är täckta med fototapeter föreställande dimmiga djungelklädda kullar och stränder som ser ut som de i Krabi där hon och Daniel en gång var på semester.

Det svinet.

Hon tar trapporna.

Vilken våning är jag på? Vilket hotell?

Hon stapplar ut i lobbyn.

Blå galonsoffor runt ett bord, två äldre män med två tonårsflickor klädda i linnen och paljettkjolar och skor med tunna höga guldklackar.

En manlig receptionist med fett stripigt hår kammat över hjässan står bakom en disk i gul plast. Girlanger i guld och rött hänger ner från taket ovan honom och formas till ett HAPPY NEW YEAR!!! ”All paid for, madam”, ropar han mot henne och viftar avvärjande med handen när hon går mot hotellets svängdörr där en kvinna i orange sarong sätter händerna framför bröstet, bugar och säger: ”Sawadee kaa.”

Malin gör det samma innan hon fortsätter framåt.

Ett klistermärke på glaset.

Royal Inn. Så är hon ute i en gränd. På avstånd kan hon ana tågen som går över Sukhumvit. Stadens skytrain på höga betongpelare svartfläckiga av avgaser.

Däråt, tänker hon.

Hon rör sig mellan gatuståndens fräsande frityrfett, hon går sakta 14

genom röken från skränande motorcyklar, förbi stanken av nyss uppskurna durianfrukter, mortlad chilipasta och sjudande inälvor, förbi doften av nyhackade limeblad och vitlök och koriander och grillad bläckfisk. Hon rör sig genom en främmande stads andedräkt, och inom sig hör hon slagen av sitt eget bristande hjärta, och mumlar till sig själv: ”Du är okej, Malin, du är okej.”

Hon ser hur thailändarna stirrar på henne och ler. Ler de med ögonen eller bara med munnen? Ser jag ens leendena bakom deras munskydd?

Hälften av dem är klädda i klart gult. En giftig nyans. Måndagar är kungens dag, den åldrande Bhumibol som de dyrkar som en gud.

Månens dag, Chandras dag.

En dag gul som det innersta av en cancersvulst.

Som en dröm om en sol.

Jag måste jobba idag, tänker hon.

Måste visa mig på ambassaden.

15

2

En öl.

Malin känner hur benen nästan försvinner under henne när hon köper en kall flaska av en tandlös man. Han har en skäggvårta på hakan och långa grova strån hänger ner över hans bröstvårta som sticker fram under linnet.

Hans business är en kylväska på smutsig asfalt. Han grinar mot henne när hon ger honom tio baht extra. Han har cola också, men ölen ser kallare ut och hon behöver svalkan.

Stående i skuggan under ett gulnande palmblad, bakom ett stånd som säljer grillad snapper, sveper hon ölen, känner balansen bli bättre. Sedan fortsätter hon bort mot Sukhumvit där trafiken står stilla åt båda håll. Sex filer under tågen som dånar förbi ovanför henne, ett slagborreljud som får henne att ducka, och luften är mer avgaser än syre och hon svettas, vill inte ta en taxi, det vore meningslöst i den här trafiken.

En kambodjansk tiggare med båda benen amputerade under bålen, säkert bortsprängda av en mina, sträcker fram handen utanför ett 7-Eleven där tre flickor i blågröna skoluniformer dricker laxfärgad vätska ur fyrkantiga flaskor med sugrör.

De fnissar, dricker, fnissar, och en indisk skräddare skriker efter henne: ”Suit madam, suit madam, cheap price.” Fem tonåringar i rosa Hello Kitty-tröjor drar förbi, frenetiskt tryckande på sina mobilskärmar och mobilfodralens stora öron fladdrar i draget från ett luftkonditioneringsaggregat.

Malin tar ut pengar i en ATM. Får tvinga tillbaka galla när en äldre dam i vitt nattlinne går förbi 16

henne och tuggar på en torkad bläckfisk som stinker av stillastående hav och söndertorkat liv. En man med sina varor utlagda på en filt på trottoaren säljer plastbunkar och nyckelringar föreställande en yngre kung i safaridräkt och med kamera i handen.

Satan.

Rulltrappan upp till biljettperrongen är avstängd och hon känner hur världen domnar bort när hon steg för steg kämpar sig uppåt och fram till biljettluckan.

Växlar till mynt, köper en pollett i automaten och glider sedan upp med en fungerande rulltrappa till den plattform där tågen norrut går, eller är det söderut?

Hon vet inte.

Men hon vet ändå åt vilket håll hon ska.

Ingen stirrar på henne här, ingen av de hundratals asiater som verkar stå helt stilla runtomkring henne och vänta på nästa tåg. Flera av dem är onaturligt vita i huden, kemiska processer på otaliga skönhetssalonger har bränt dem vita, och de skyr solen mer än cancern behandlingarna kan ge.

Hon går fram till en reklamskylt som visar en datoranimerad skyskrapa i vad som ser ut som aluminium med andelslägenheter till salu.

Starting price: 25 million baht!

Malin vänder sig om.

Tåget kommer, och hon tränger sig in.

Människorna står tätt packade, men det är svalt i vagnen och en vänlig man ger plats åt henne på ett av sätena längs fönstren. En högtalarröst ropar ut slutstationen och så rör sig tåget och hon blickar ut, ner på palmkronor, lappade plåttak på låga hus och bussar med rödfläckiga tak. Sedan letar sig blicken vidare, bort mot skyskrapor med skinande glasfasader som kråmar sig i solen och överallt skyltar på thai, snirkliga tecken hon inte kan tyda.

En man ser med avsmak på henne. Syns det så tydligt att jag är en svag, värdelös människa?

Malin sluter ögonen.

Låtsas att hans blickar inte finns.

17

Känner en kyla rinna ur ett skogsbryn, ner på en äng, vrida åt om hennes fötter som en orm.

Risets fingertoppar kittlar henne.

Hon minns pojken på ängen.

Naken, huden glasaktig och blå, mörkt hår och han var nio tio elva år gammal. Han verkade vila bland blåbären, vädja till henne att ge honom livet tillbaka, där han låg fri för himlens alla svarta ögon att beskåda, och bara verkade ha en vädjan som var omöjlig att uppfylla: Ge mig livet åter.

Jag ska inte vara död.

Och så en röst. Pojkens röst igen, en röst som om den kommer från de döda, en röst som ringde ut över ängen i en ton som fick träden att vika sig i skogsbrynet.

Hon hör den igen nu. ”Jag vill inte.”

Det versala A:et på hans bröst.

Inbränt som på en kalv. Som tecken på ett ägarskap.

Och kylan på ängen som krälade vidare ut i världen. Tog allt syre, kvävde de sista resterna av oskuldsfullhet i mig.

Vad hade du gjort för ont? tänker hon och känner vagnen vibrera.

Vad var det du inte ville? Vad gjorde någon med dig?

Något tog slut inom mig då. Jag vet inte varför. Vet vi någonsin varför?

Vi vill gärna tro att något händer och så förändras vi. Men är det så?

Kanske. Men jag gjorde konkurs inom mig, undan för undan, och så plötsligt blev jag full och tom i ett och samma ögonblick. Kanske är det så en människa går sönder. Du tror dig klara allt, så ser du något som hittar den lilla sprickan i din själ, och du faller. Allt blod, allt våld jag sett, kanske var du på ängen min spricka, dina stulna andetag det som kunde nå in i mig, och kanske förgöra mig.

Jag blev kanske den jag alltid var ämnad att bli på ängen vid din kropp.

Jag blev den som öppnat den sista dörren och stirrat in i det mest skrämmande av allt: ett ingenting.

Och på kvällen fullbordades världens verk, samma kväll, när jag kom 18

hem till min och Daniels pråliga lägenhet och han väntade på mig vid köksbordet med en uppsyn jag aldrig sett förut.

Hände det när han bad mig sätta mig? När han sedan utan omsvep berättade att han en jourkväll på tidningen råkat ha sex med en kollega, en yngre kollega, och att hon nu väntade hans barn, och att han ville försöka med henne, få en familj, något som han ville ha innan det ”är för sent”. ”Jag är ledsen, Malin”, sa han. ”Så ledsen. Det bara hände och det är så här det måste bli. Det är rätt mot barnet, eller hur?”

Hon satt tyst.

Väntade tills han pratat klart.

Sedan flög hon på honom.

När den undangömda vodkaflaskan var tömd, gick hon till Hamlets bar och där satte hon sig på en vinglig stol och drack sig medvetslös.

Vaknade mitt i natten i ett av krogens bås, de hade stängt och låst, låtit henne sova.

Hon smög alltjämt drucken hemåt, och Daniel var borta och hon visste att det var för alltid, försvunnen med en kvinna som kunde ge honom det barn hon själv aldrig skulle kunna ge honom.

Så hon söp.

Söp med en målmedvetenhet hon aldrig haft förut.

Destination undergången.

Och hon försökte finna pojkens mördare.

Men de kom ingen vart. Och hon söp ännu mer.

De fick inte ens fram hans identitet. Det var som om han släppts från en elakare himmel bortom den hon kunde se, en himmel som bränt och torterat honom och sedan släppt honom som en bräcklig fågelunge från skyn, för att smulas sönder mot marken.

Hon hävde i sig sprit.

Gick till Daniel, till hans nya lägenhet där han bodde med sitt luder, skrek sin förtvivlan rätt in i hans nya liv, skrek att hon skulle döda honom och till slut ringde han polisen, och de hämtade henne och körde henne till fyllecellen och Zeke och rotelchefen Göran kom dit, vakade över henne tills hon vaknade och sedan sa Göran: ”Jag skickar dig på rehab.

19

Det här är din sista chans, Malin, sedan kan jag inte göra mer. Det är nu eller aldrig.”

Tove kom och hälsade på henne uppe i Medelpad, i skogen, på en gammal kursgård omgjord till hem för alkoholister som alltjämt hade ett stycke liv att rädda, ett gäng likasinnade avfällingar som var hårsmånen från att förlora allt. ”Skäms du för mig?” ”Jag vägrar skämmas för dig, mamma. Jag är färdig med det. Men jag är orolig.” ”Var inte det. Jag klarar mig.”

Och Tove log och Malin ville bli en bättre människa, inte för sin egen skull men för Toves, och hon försökte att hålla emot när hon kom tillbaka till Linköping, men såg Daniel med sin nya kvinna, hennes putande mage och då var det omöjligt. Malin söp och tänkte på sin egen sönderskjutna livmoder.

En tid senare satt Göran Möller i sitt tjänsterum med ett papper i handen. ”Sambandsofficer i Bangkok”, sa han. ”Med kontor på ambassaden.

Polismyndigheten behöver en sambandsofficer i all hast, den gamla ska gå i pension och den nya som skulle tillträtt imorgon har just blivit diagnosticerad med någon autoimmun sjukdom. Jag har ordnat så att du kan få jobbet. Men du måste åka imorgon, du får tjänstledigt härifrån.

Det är ett vikariat, ett halvår till att börja med.”

Bangkok.

Här där hon sitter nu. Hon öppnar ögonen och ser att mannen med den äcklade blicken är borta.

Bangkok en hägring då. En möjlig dröm, en verklighet nu. ”Det är ingen bra idé. Jag måste lösa fallet med pojken.” ”Vi kommer ingen vart med fallet. Acceptera det, Malin. Vi har kört fast. Och du också. Försök starta på nytt i Bangkok, så kan du komma hem och lösa fallet sedan.”

Bangkok.

Jag hade sett bilder, men aldrig varit här. ”Vad har jag för alternativ?”

20

”Jag vet att du fortfarande dricker, Malin. Att rehab inte fungerade.

Det är för farligt att ha dig i tjänst här. Alternativet till att åka är att du begär avsked. Tjänsten i Bangkok är en observations- och understödstjänst. Du behöver inte delta aktivt i några utredningar. Du tar det jäkligt lugnt helt enkelt.”

Nästa morgon vinkade Zeke adjö utanför Arlandas avgångshall, i ett stilla vårregn, och så satt hon på ett plan till Helsingfors. På eftermiddagen satt hon på ett annat plan till Bangkok och hon höll sig nykter.

Vinkade förbi flygvärdinnorna när de gled mot henne med vagnar fulla av sprit.

Ploenchit, säger rösten i högtalaren och tåget saktar in.

Min station.

Hon reser sig, pressar sig genom muren av varmt människokött, känner sin egen andedräkt studsa tillbaka mot henne, hur den doftar vagt av öl.

Hem. Inte som i Linköping-hem utan som i hyreslägenhet-i-Bangkok-hem.

Hem som i en dusch och rena kläder. Som i munsprej och ögondroppar.

På planet tänkte hon att Bangkok blir bra.

Det kanske gick för snabbt, beslutet, men det blir bra.

Bangkok är ett stopp på vägen hem för strandturister, en stor stad i the land of smiles. En stad byggd av synder värre än mina, det blir bra för mig att komma bort, hamna i ett nytt sammanhang. Få nytt ansvar.

Få vara helt ensam ett tag. Gå på spa, meditera, kanske yoga till och med.

Hon log för sig själv, läste i inflightmagasinet om Bangkok, hur staden förändrades snabbt, som om den återfödde sig själv med hjälp av en framväxande medelklass.

Börja om. ”Let a different sun shine its rays on little me.”

Så tänkte jag, tänker Malin när hon glider nerför rulltrappan, ner mot blomsterförsäljarna på trottoaren, hon som enligt ryktena ska dra 21

in över tiotusen baht om dagen även om det kan omöjligt kan vara så.

En fin stad, tänkte jag.

Här, i staden som vädjar till en människas sämsta sidor, kan jag bli den bästa versionen av mig själv.

22

3

Malin sätter nyckeln i dörren på artonde våningen, vrider om och en unken doft slår emot henne.

Nyss hälsade hon på husets receptionist. En äldre thailändsk man klädd i vit uniform, och hon njöt av hur den kalla luften smet åt om hennes kropp.

Som att springa i regnet längs Stångån i Linköping.

Fast utan regn.

Sju kvarter in från Sukhumvit, i soi sex, i ett tjugo våningar högt hus inklämt bland nya skrapor som är långt mycket högre. En pool på ett däck utbyggt på fjärde våningen, skuggad av palmer, glas och betong, men angenäm att simma i.

Det första hon gör i lägenheten är att slå på luftkonditioneringen.

De lite för gamla aggregaten sparkar igång.

Deras kalla utandning slår emot henne, och hon drar undan gardinerna och öppnar balkongdörren.

Kliver ut. Åt ena hållet anar hon köpcentret Siam Paragons rundade silverfasad, reklamskylten där en ung asiatiska med uppenbart opererade ögon stirrar mot henne med ögonfransar längre än elefantbetar. Hon är klädd i en vit klänning med för djup urringning och gör reklam för märket Jaspal, inhemskt och tjusigt i thaiögon, men ratat av de rika som fyller garderoben med Louis Vuitton, Gucci, Hermès, Prada och tusen andra märken Malin aldrig ens har hört talas om.

Hon drar i sig den tunga luften.

Lyssnar till knattret av motorcyklar. Nere på gatan bråkar två män, skriker till varandra på thai. När vreden väl bryter ut här är den fruk23

tansvärd, härmar den galenskap den betraktas som.

Rakt fram ser hon en vanskött liten park, inklämd mellan tre höga lägenhetshus med balkonger som verkar svanka under fuktens tyngd.

I parkens hjärta omger kaktusar en fontän med fiskskulpturer vars munnar inte sprutat vatten på länge.

Vid infarten till huset finns ett litet altare där rökelsen ständigt brinner, och där offergåvorna – riset, kycklingspetten, orkidéerna – får förgås i värmen.

Hon går in, stänger dörren bakom sig.

Ser ut över lägenheten.

Andas djupt, vill dricka, men kan stå emot impulsen, vet att hon måste. Jag kan, tänker hon, nästan jämt. Tillräckligt ofta. Men vad ska man göra när livet attackerar en från alla håll? När rösten skriker inifrån: Ge mig lugn, ro, lindring? Hur ska man kunna tro på nödvändigheten att stå emot då?

Ibland vill hon bli en gammal människa, långt bortom klimakteriet, med absolut inget att förlora.

Men hon vet att hon måste komma till ro, här och nu, hålla emot, inte bli slukad.

Av begären, av ensamheten.

Inte blunda för tillkortakommandena, för sig själv. Driva ut sina smärtor, sin sorg och saknad och längtan, för hur skulle hon kunna hålla kvar Daniel? När ett barn var vad han ville ha, det barn hon aldrig kan ge honom.

Hon har rätsida på tankarna nu, men inte känslorna, och hon vill slå honom igen. Ha honom här och slå honom, säga att hon förstår honom, men undra: ”Hur kan du? Du är ju en av de goda.” Och han skulle svara: ”Det är jag. Men Malin, min ande, mina gener, måste finnas även efter att jag är borta.”

Hon minns hur hon gick till obduktionssalen när Karin Johannison var klar med pojken och hade sytt ihop honom. Hans kropp var täckt av ett vitt lakan, och hon mumlade: ”Jag ska hitta din mördare.”

Det enklaste av löften en polis kan ge, det mest självklara, men hon 24

visste att hon innerst inne ville det mest fåfänga av allt: föra honom tillbaka till livet, föda honom som sin egen son genom sanningen.

Hånskratta åt ingenting genom att göra det till något.

Hon skämdes för att tillhöra en värld som sviker sina minsta på det viset.

Hennes företrädare bodde i den här lägenheten.

Polismyndigheten betalar hyran.

De betalar hyran i Linköping också. Hon får både lön och traktamente, så hon har pengar till allt.

Mer än hon behöver.

Ett vardagsrum med pentry, ett matbord med fyra stolar, en tom bokhylla, en tv, en soffa, en fåtölj. Väggarna målade vita, alla möbler i en grå nyans. Sängen bekväm som ett moln. Badrum med både dusch och badkar och så service. Tvätt, städ, mat, massage. Lyft fingret och allt finns.

Sprit.

I kylskåpet finns en flaska tequila, men inte nu, inte nu.

I sovrummet klär hon av sig naken.

Hon är smalare än någonsin. Äter inte som hon borde, trots att hon gillar maten här, renheten, hettan, ingefäran, citrongräset, den syrliga galangalen, det nötiga riset.

Men hon är aldrig hungrig, alltid törstig.

Men det var en bra idé att komma hit.

Försöka trycka på rebootknappen.

Bli ny.

Hon sätter på sig sin bikini, tar hissen ner till poolen, öppnar glasdörren som leder ut till däcket och där står Wan, småvuxen och med nordthailändskt brett ansikte ler hon mot Malin. Håller fram en frottéhandduk. Nytvättad, pressad och sträv, och hon säger: ”God morgon, miss Fors. How are you today?”

Inte med en min avslöjar Wan vad hon måste se.

Att jag ser ut som skit, tänker Malin. ”Fine”, säger hon och tar emot handduken. Minuten senare står hon redo att dyka ner i poolens vatten, ser hur solstrålarna får den blå 25

mosaiken att skifta i fler toner än havet och vattnet lockar på henne, dess sirener viskar löften om att få må bättre, bli bättre och hon vet att det är sant.

Vatten helar.

Att få omslutas av vatten kan frälsa en människa, ge henne ett nytt namn, nya möjligheter, och Malin ler när hon tar sats med knäna, låter kraften fortplantas ner genom vadmusklerna och vidare ner i fotsulorna.

Hon dyker, låter kroppen hänga i luften innan den faller ner mot ytan, och så en mild explosion och hon känner blodet rusa till huden. Hon dröjer sig kvar vid botten, lägger sig på rygg, stirrar upp mot himlen genom vattnet, det blå har blivit mjölkigt vitt, och här finns bara tystnaden, inte ens ljudet av ett reningsverk.

Håll andan. Låt dig sprängas.

Men instinkterna vinner.

Hon simmar upp till ytan. Kliver upp.

Wan möter henne med handduken och Malin nickar ett tack. ”Tacka aldrig tjänare”, sa en diplomat till henne på en mottagning, en ung broiler från Belgien som läst på Brown i Amerika och var mallig som fan för det.

Axel på svenska ambassaden är bättre.

Hon drar i sig klordoften.

Ropar på Wan efter en öl, men Wan är redan på väg med den.

Colan är inte tillräckligt kall här heller, och ölen är svag, så den kan inte räknas som alkohol.

Wan sträcker flaskan mot Malin. ”Sätt upp den på mitt konto.” ”Will do.”

Hon halsar ölen i sex stora klunkar.

Sedan åker hon upp till lägenheten, tar fram sin pistol ur kassaskåpet i sovrumsgarderoben, en Beretta 9 mm.

Hon lägger sig naken på soffan och leker med vapnet.

Klockan är tolv nu.

Snart kanske de på ambassaden undrar var jag är.

Men kanske inte.

26

Jobbet är fritt, jag kan vara på ett ärende och de har inte med det att göra. Men ambassadören Leif vill ha koll på mig. Det vet jag.

Hon håller pistolen mot tinningen.

Det finns inget magasin i vapnet, så det är coolt.

Eller?

Hon vill trycka av.

Men ändå inte.

Hon viskar hans namn, den korta versionen, om och om igen. ”Aroon, Aroon, Aroon.”

Hon vill ringa honom, kanske kan han komma hit, han har aldrig varit här, och han tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom, och att få komma hit till Bangkok, få träffa honom, få tro på kärleken igen, det är en ynnest.

Hon kollar vapnet, det finns inget magasin.

Kanske älskar han mig, eller kan göra det.

Hon gör femtio armhävningar och hundra situps.

Låser in vapnet.

Klär sig i en blå knälång bomullsklänning.

Utanför fönstret har männen börjat bråka igen.

Förbannelser ger samma ljud på alla språk.

27

4

Malin hoppar av motorcykeltaxin utanför den betongmur som omgärdar ambassaden.

Ger föraren tio baht.

Tar ett djupt andetag och trycker på porttelefonen vid den gråmålade järndörren, ser upp på övervakningskameran och ler. Efter några sekunder glider dörren sakta åt sidan.

Hon går in i trädgården, längs den asfalterade gången. Bakom låga palmer skymtar hon det avlånga trevåningshuset med stenväggar och Carl Larsson-blå knutar. Det thailändskt svankande teaktaket bärs av synliga stålbalkar, och persienner är neddragna för de stora fönstren.

Skuggor rör sig bakom persiennerna.

Framför entrén finns en glaskur där en vakt i grå uniform sitter och halvsover.

Hon hälsar på honom när hon går förbi och han gör en trött honnör tillbaka. Hon håller upp sitt passerkort framför scannern och dörren in till ambassaden glider upp, och hon nickar till de äldre svenska damerna bakom receptionen, passerar förbi dem, håller passerkortet framför ännu en scanner så att glasdörren in till ambassadens första våning med kontor går upp.

Hissen ligger direkt till vänster och hon kliver in i den lilla spegelsalen, trycker på knappen för våning tre och snart är hon uppe i en ny korridor med tjänsterum på två sidor, glasväggar med fördragna gardiner i blommiga Josef Frank-mönster, bakom Franks fantasier finns tjänstemän som jobbar med gud vet vad.

Hon stannar framför dörren till sitt eget rum.

Blundar.

28

Känner överläppen darra. Stillar den genom att bita ihop.

Sambandsofficer.

Hennes jobb är att verka som mellanhand i utredningar som rör flera nationer och som också kan beröra Sverige. Det kan gälla knarksmuggling, människohandel, tullärenden med illegal handel av ormar och spindlar.

Det hon gör är att försöka ordna fram dokument och annan information som poliser på andra ambassader behöver, och svara på liknande förfrågningar från thailändsk polis. Fyra månader har hon varit här nu. Hon deltar aldrig aktivt i några utredningar och när hon står med passerkortet i handen fram dörren till sitt rum, saknar hon utredningsarbetet. Tydligheten i det: att vara den som aktivt söker ett svar, som försöker få det goda att vinna över det onda.

Att reducera livet till det.

Det är vad som återstår för mig, tänker hon och tränger bort Aroons ansikte, törs inte hoppas, och hon vänder sig om, behöver kaffe innan hon tar itu med dagens papper och telefonsamtal.

Ingen formalia hindrar henne egentligen från att aktivt bedriva utredningsarbete, så länge den thailändska polisen samtycker. Ibland assisterar hon dem med uppgifter om någon svensk råkat illa ut i landet, eller brutit mot thailändsk lag och åkt fast. Men hittills har hon mest bidragit med information, främst namn och nummer till släktingar.

Om det skulle dyka upp ett svårare fall där en svensk är brottsoffer eller blir mördad ska hon fungera som länk mellan polisen här och de svenska målsägande. Försöka hålla koll på utredningen, så att den sköts på rätt sätt, medverka om thailändarna vill det.

Men något sådant fall har inte dykt upp sedan hon kom hit.

Hon går mot det lilla pentryt längst ner i korridoren.

Det får bli en stor kopp kaffe.

Idag ska hon skriva en utförlig uppdatering om svenska kriminella som vistas i Thailand. För några år sedan hade svenska Hells Angels en liten klubb på Phuket, men den drev kinesiska maffian bort, så nu rör det sig främst om några bankrånare som sätter sprätt på pengarna efter avtjänat straff hemma i Sverige.

29

Hon skulle kunna göra jobbet i sömnen.

I princip på fyllan.

Papper och mer papper, korta telefonsamtal och ibland mottagningar på organisationer och ambassader och företag där sambandsofficerarna från de olika länderna förväntas medverka.

Ibland har hon längtat efter att något ska hända, att en svensk ska råka riktigt illa ut, så att hon ska kunna ta sig in i utredningen, delta på riktigt. Hennes företrädare Beata Lundgren antydde att hon gjort det, speciellt i ett fall med en svensk lärarinna på Koh Chang som blev ihjälkörd av en lokal byggmagnat. Men naturligtvis hade de inte kommit någon vart med fallet. Polisen mutad till tystnad och lojalitet med den thaikinesiska ökungen. ”Provinserna här är laglöst land”, hade Beata sagt när de drack kaffe dagen innan hon åkte hem till Sverige.

Hur länge sedan är det nu?

Malin rör sig långsamt genom korridoren.

I två månader har jag känt Aroon.

Och inget har hänt i Linköping med utredningen om pojken sedan jag kom hit.

Jag har hållit mig i skinnet, inte gjort en massa dumt, eller hur?

Det här är en nystart.

Handen skakar när hon för kaffekoppen mot maskinens pip, fingrarna skakar när hon trycker på knappen för en dubbel espresso och så hör hon en yngre mans röst bakom sig: ”Blev det sent igår, Malin?”

Axel Stålskiöld låter lätt sarkastisk, eller bara ironisk, som hon tycker att han alltid gör, och hon bevärdigar inte hans fråga med ett svar utan väntar stilla tills kaffet runnit klart innan hon vänder sig om och ser på honom i några sekunder. ”Och hur mår du då, Axel?” säger hon sedan.

Hans skräddarsydda linnekostym är skrynklig på precis rätt vis. Den rosa skjortan är uppknäppt i halsen och knuten på slipsen nonchalant dragen bara nästan ända upp.

Den tjugoåttaåriga pojken från den fina familjen med lång tradition 30

i Utrikesdepartementet har diplomatin i blodet, inte tu tal om det, och Malin ler när hon ser honom, hans skarpskurna haka och blonda, raka hår kammat i perfekt sidobena. Det finns egentligen bara ett fel i Axel Stålskiölds uppenbarelse och det är hans längd, han är bara en och sjuttiofem, lite längre än Malin själv, och det gör honom mindre stilig än vad han nog själv tycker att han är. ”Jag mår bra, tack.” ”Ska du ha kaffe?” ”Gärna.”

Han förblir stilla, väntar på att hon ska göra en kopp åt honom. ”Varsågod. Det fixar du så bra själv.”

Got you, tänker Malin. Han är lätt att fånga i sin programmerade väluppfostran.

Hon kliver åt sidan och Axel sätter sin mugg vid automatens pip, trycker på en latte. ”Man har inte mjölk i kaffet efter frukost”, säger Malin. ”Jag vet att du kan allt om drycker, Malin”, flinar han tillbaka.

Got me, tänker Malin nu.

Axel Stålskiöld är hennes kontaktperson i diplomatkåren, den hon ska meddela om hennes göranden berör direkta ambassadärenden, och han är den som ska kontakta henne när de behöver hennes bistånd. Senast var det när en förfrågan från turkiska polisen gått till UD i Stockholm istället för direkt till henne här. ”Något på gång?” frågar Axel. ”Papper, och så mer papper”, säger Malin. Hon försöker dämpa handens skakningar och det bildas små svarta vågor i espressokoppen. ”Det är mottagning hos Leif i nästa vecka. Du kommer då, eller hur?

Ditt bästa jag.”

Så ler han, ett vänligt lätt överseende leende och Malin minns den gången han såg henne på Facebar.

Var Aroon med då? Visst hade jag tagit några öl för att kyla av mig, men full var jag inte.

Eller tänker han på det som hände på Belgiens ambassad?

Det har jag förträngt.

31

Men skit i Axel. Låt ungtuppen retas.

Hon ser honom i ögonen, han ser nöjd ut, alltför nöjd, och upplever säkert att han vunnit något slags ordduell här. ”Jag tar på mig bästa gåbortklänningen”, säger hon och med de orden lämnar hon Axel i köket. Just som hon håller passerkortet framför dörren till sitt tjänsterum, hör hon Axels röst igen. ”Leif ville visst träffa dig. Nu direkt, på sitt tjänsterum.”

Leif Andersson.

Sveriges ambassadör i Thailand.

Före detta socialdemokratisk riksdagsman, chef för Riksrevisionsverket, femtiosju år gammal, var lokal boss för sossarna i Karlstad när Sven Sjöman jobbade där, och när de sågs första gången berättade Leif Andersson att Sven bett honom hålla ett öga på henne, utan att säga varför.

Men Malin vet att Leif känner till hennes problem. Kanske berättade Sven ändå, och Leif vill vara diplomatisk, inte få henne att känna sig skamsen, och håller inne med att han vet.

Men det syntes i hans blick.

Ibland har hon fått känslan av att vara övervakad, att någon förföljer henne utanför jobbet. Kan det vara Leif Andersson som försöker hålla koll på henne?

Men jag har inga hemligheter.

Han sitter framför henne nu, klädd i en ljusblå bomullskostym som får hans gråa skägg att se ännu gråare ut. Kostymen är skuren så att han framstår som smalare än han är, han har en bulig infarktmage, mindre än Svens, men ändå för stor.

Han har den starke mannens stålblick och en kort bred näsa. Det gråa håret är ännu tjockt på hjässan, en sosse som få andra, mer skapad för diplomatin än rörelsen, och så slipad att han nog just därför aldrig nådde de riktiga topparna inom partiet.

Hans rum ligger på första våningen in mot den japanska trädgården, och Malin kan se den ljusa stenen krattad i zenmönster, en symbol för lugnet hon skickades hit för att hitta.

32

Hon ler inombords.

Jag är inte riktigt där än.

Leif sitter i en av de två Malmstenfåtöljer som står placerade på var sin sida om ett runt Ikeabord. På golvet ligger en grönspräcklig matta som utstrålar pengar och förfinad smak och som Malin vet är vävd av Märta Måås-Fjetterström. En svensk flagga och en EU-flagga hänger i en ställning bakom hans rygg.

Malin slår sig ner. Ställer kaffekoppen på bordet. ”Jag ville bara höra hur du trivs”, säger Leif Andersson och ler. Och Malin minns gårdagsnatten, baren, Aroon, alla andra kvällar som den. ”Och hur du mår.”

Malin tar ett djupt andetag. Han vet ingenting, tänker hon, för det finns inget att veta.

Hon vill säga: ”Varför undrar du? Skulle jag inte trivas?”

Men väljer att spela med. ”Jag mår bra”, säger hon. ”Trivs här. Man måste älska stöket och värmen.” ”Eller hur?” ”Däremot saknar jag utredningsarbetet.” ”Det förstår jag. Jag kan också sakna något riktigt att ta tag i. Diplomati är mycket rök, många ord.” ”Låter som mänsklig samvaro i största allmänhet.” ”Göran Möller ringde igår”, säger Leif Andersson och lutar sig fram mot henne. ”Ville höra hur du mår. Han verkade visst tro att Bangkoks frestelser kunde bli för stora för dig, men så är väl inte fallet?”

Malin märker hur hela hon hettar nu och hon vill ha en öl, en drink, vad som helst, en riktigt kall Coca-Cola, för att dämpa vad det nu är kroppen vill. ”Inte alls.” ”Bra. Några här tyckte att de sett dig med fel sorts sällskap på en bar.” ”Vilka några? Några som inte förstår att sköta sig själva? Vad jag gör på fritiden är min ensak. Vem jag umgås med.”

Leif Andersson nickar, drar in magen och ser ut mot trädgården. ”Du vet att det inte är så enkelt, Malin”, säger han. ”Jag gillar dig.

33

Mer än jag någonsin kommer gilla de fina små diplomatflickorna från adelskalendern. Redan första gången jag och Sven pratade om dig sa han att du är en briljant person och jag tror honom. Men här, på jobbet, måste du sköta dig perfekt, alltid hålla fasaden uppe, du förstår det, eller hur? Bete dig oklanderligt.” ”Har jag gjort något annat?”

Leif Andersson vänder blicken mot henne, ler menande.

Sedan ringer telefonen på hans skrivbord och han vinkar henne mot dörren.

Malin inser att hon glömde kaffemuggen på Leifs tjänsterum, men beslutar sig för att låta den bli kvar, vill inte störa Leif mitt i hans samtal.

Hon går mot hissen. Känner ilskan bubbla.

Jessica Waldheimer och Sofia Bonde såg henne och Aroon på Appia en gång, och deras fantasi måste ha skenat iväg i takt med att vinet och pastan fyllde deras tröga små huvuden och ännu trängre hjärtan.

Jag skiter i vad ni tror.

Hon går mot sitt rum.

Papperna väntar, rånare på vift, och då ringer hennes mobil.

Hon ser på displayen.

Pimcharns nummer.

Underbara Pimcharn.

Vad kan hon vilja?

Kanske har något äntligen hänt?

34