PENNY VINCENZI
Ingen ängel Översättning Jan Järnebrand
I_Vincenzi_1-4.indd 3
2012-03-08 15:05:12
”Ingen ängel vill jag ha, blott henne.” Anonym
www.fenixbok.se Engelska originalets titel No Angel Copyright © Penny Vincenzi, 2000 Omslagsfoto © Ayal Ardon / Arcangel Omslagsdesign Malin Westman Första svenska utgåva Albert Bonniers Förlag 2002 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-024-3
I_Vincenzi_1-4.indd 4
2012-03-08 15:05:12
Till Paul, med kärlek. För att inte tala om en enorm uppskattning av vissa särskilt avgörande strukturella råd.
Författarens tack Som vanligt har jag en lång lista över personer utan vilka den här boken inte skulle ha kommit till stånd. Platsen överst på listan bör förmodligen tillfalla min agent Desmond Elliott (inte släkt med styckets skurk) för hans encyklopediska kunskaper om bokutgivning efter ett helt liv i branschen. Historier, anekdoter, fakta och siffror strömmade från hans telefon till min, och boken skulle ha blivit mycket torftigare utan honom. Jag står i stor tacksamhetsskuld till Rosemary Stark, som gav mig ytterst värdefull information om tvillingar; detsamma gäller Jo Puccioni. Jag skulle vilja tacka Martin Harvey för att han visade mig runt på Garrick Club och med så stort tålamod redogjorde för klubbens historia och dess anknytning till förlagsbranschen, och Ursula Lloyd, som än en gång vägledde mig genom den svårforcerade terräng som medicinen under den första delen av 1900-talet utgör, och Hugh Dickens för en oerhört auktoritativ överblick över militära förhållanden. För juridiska och andra råd står jag som alltid i en enorm tacksamhetsskuld till Sue Stapely, som antingen själv vet vad det nu är som jag behöver veta eller känner någon som gör det, liksom till Mark Stephens, som förenar sina överväldigande kunskaper om ärekränkningslagar och bokutgivning med entusiasm och originalitet. Jag har fördjupat mig i och hämtat information ur en del särskilt underbara böcker, framför allt Despatches from the Heart av Annette Tapert, In Society: The Brideshead Years av Nicholas Courtney, The Country House Remembered utgiven av Merlin Watterson, Mrs Keppel and her daughter av Diana Souhami och den fantastiska Round About a Pound a Week av Maud Pember Reeves. Jag har – återigen – blivit utgiven på ett underbart elegant sätt av Orion. Det är så många på förlaget som har bidragit till det, men jag vill särskilt tacka Susan Lamb, Dallas Manderson och hans fantastiska försäljningsteam, Anthony Keates och det lika fantastiska marknadsföringsteamet samt Richard Hussey, som har spelat den kanske allra viktigaste rollen, nämligen att se till så att boken verkligen har blivit producerad och tryckt. Jag vill också tacka Lucie Stericker för den senaste 7
utvecklingen på omslagsfronten och Camilla Stoddart för att hon vid flera tillfällen har lyckats stänga stalldörren långt innan hästen ens har funderat på att smita. Och Emma Draude och hennes medarbetare på Midas för att de har sett till att boken har blivit omtalad och omskriven. Och en mycket central person är förstås Rosie de Courcy, som redigerar med sådan charm, skicklighet, kreativitet och framför allt, och kanske värdefullast, med sådant tålamod, att hela processen är ett rent nöje. (Nåja, nästan …) Ett enormt stort tack går till mina fyra döttrar Polly, Sophie, Emily och Claudia, som fortsätter att med vänlighet och medkänsla uthärda min självupptagna och panikartade virrighet när utgivningsdatum närmar sig och aldrig för ett ögonblick antyder att de finner den årliga upprepningen av dramat ganska tröttsam (vilket de måste göra). Jag är och förblir oerhört tacksam mot dem. Och mot min man Paul, som måste stå ut med ännu mer av det och som (nästan) aldrig antyder något sådant heller … Jag står i stor tacksamhetsskuld till alla. Det har som alltid, åtminstone när jag ser tillbaka, varit fantastiskt roligt.
8
Del ett
1904–1914
Kapitel 1 Celia stod vid altaret, log mot sin brudgum och undrade om hon skulle komma att pröva hans löfte att älska henne i nöd och lust litet tidigare än han kanske hade föreställt sig. Det kändes verkligen som om hon skulle kräkas inför församlingen, kyrkoherden, kören. Detta var i sanning det stoff som mardrömmar görs av. Hon blundade ett ögonblick, drog ett mycket djupt andetag och svalde. Genom sitt klibbiga illamående hörde hon otydligt hur kyrkoherden sa: ”Härmed förklarar jag er för man och hustru”, och det faktum att hon hade gjort det, att hon hade gått i land med detta giftermål, gått i land med den här dagen, att hon var gift med Oliver Lytton, som hon älskade så högt, och att ingen kunde ändra någonting nu, fick henne på något sätt att må bättre. Hon såg att Olivers blick vilade på henne, öm men en aning ängslig, och hon lyckades le igen innan hon tacksamt sjönk ner på knä för att ta emot välsignelsen. Det var inget idealiskt tillstånd för en brud: hon var gravid i tredje månaden. Men å andra sidan, om hon inte hade varit gravid skulle hennes far i alla fall aldrig ha låtit henne gifta sig med Oliver. Det hade varit en ganska drastisk åtgärd, men det hade fungerat. Och det hade verkligen varit roligt – hon hade tyckt mycket om att bli med barn. Välsignelsen var över nu, och de visades in i sakristian för att skriva sina namn i kyrkoboken. Hon kände hur Oliver tog hennes hand, och hon kastade en blick över axeln på de församlade. Längst fram satt hennes föräldrar. Hennes far såg oerhört bister ut, den gamle hycklaren; under sin uppväxt hade hon sett den ena söta husan efter den andra bli förvisad från huset. Hennes mor log ståndaktigt. Olivers skröplige gamle far stödde sig på en käpp och på Olivers syster Margaret, och omedelbart bakom dem satt Robert och Jack, Olivers båda bröder. Robert var ganska stel och formell, medan Jack, som var den yngste, såg otroligt bra ut när han med sina lysande blå ögon skärskådade församlingen för att se om det fanns några söta ansikten där. Bakom dem syntes gästerna, bara mycket nära vänner och släktingar, och folk från byn och godset, som naturligtvis inte för allt i världen ville missa hennes bröllop. Hon visste att hennes mor på sätt och vis ogilla11
de detta mer än något annat – att det inte var ett jättestort bröllop som hennes syster Carolines, med tre hundra gäster i Saint Margaret’s Church i Westminster, utan en stillsam ceremoni i bykyrkan. Ja, det hade hon inte något som helst emot. Hon hade gift sig med Oliver, hon hade fått sin vilja fram. ”Naturligtvis kan du inte gifta dig med honom”, hade hennes mor sagt, ”han har inga pengar, ingen ställning, och din far kommer absolut inte att gå med på det.” Hennes far hade upprepat allt som modern hade sagt. ”Löjligt. Du ska förstås gifta dig inom din egen klass, med någon som kan försörja dig på ett rimligt sätt.” Hon sa att hon ville gifta sig med Oliver därför att hon älskade honom; han hade en lysande framtid och hans far ägde ett framgångsrikt bokförlag i London. ”Framgångsrikt, dumheter”, sa hennes far, ”om det var framgångsrikt skulle han inte bo i Hampstead, eller hur? Utan på något ställe på landet. Nej, raring” – för han avgudade henne, sin yngsta dotter – ”hitta någon passande så kan du gifta dig tvärt. Den här gossen kan inte ens rida.” Hon hade skrikit, rasat och svurit på att hon aldrig skulle gifta sig med någon annan, och de hade skrikit och rasat mot henne och sagt att hon uppenbarligen inte hade en aning om vad giftermål handlade om, att det var en allvarlig sak och inte någon absurd idé om kärlek. ”Mycket överskattat, det här med kärlek”, sa hennes mor osentimentalt. ”Den varar inte, Celia. Och när den är borta behöver man andra saker, tro mig. Äktenskapet är en affärsuppgörelse, och det fungerar bäst när båda parter ser det på det viset.” Celia var bara arton år gammal när hon träffade Oliver Lytton. Hon hade betraktat honom tvärsöver rummet på en lunchbjudning i London och blivit hjälplöst förälskad i honom redan innan de hade sagt ett enda ord till varandra. Hon kände sig omedelbart förändrad när hon plötsligt hade funnit medelpunkten i sitt liv. Det var i första hand en känslomässig reaktion, en önskan att vara hos honom, nära honom på alla sätt, inte bara en fysisk attraktion som hon i viss mån hade upplevt tidigare. Han såg förstås alldeles ovanligt bra ut: han var lång och ganska allvarlig, med ljust hår, blå ögon och ett underbart leende som helt förvandlade hans ansikte och gav det ett uttryck av sprudlande livsglädje. Han var också charmerande, mycket belevad och uppenbarligen 12
mycket intelligent. Han talade faktiskt om saker som hon aldrig hade hört en ung man prata om tidigare, om böcker och litteratur, om pjäser och konstutställningar. Han hade också – vilket hon fann mer intagande än något av det andra – ett sätt att behandla henne som om hon var lika begåvad och lika beläst som han. Celia, som tillhörde en generation och klass vars flickor fick sin undervisning i hemmet av guvernanter, hade blivit uppfostrad att gifta sig med någon ur sin egen klass och att leva ett liv som var exakt likadant som hennes mors, bilda familj och sköta ett hushåll. Från den stund då hon fick syn på Oliver Lytton visste hon att det inte var vad hon önskade sig. Hon var yngsta dottern i en mycket gammal och socialt otadlig familj. Beckenhams räknade sina anor från femtonhundratalet, och släkten hade ett praktfullt och storslaget hus och gods som hette Ashingham i Buckinghamshire, inte långt från Beaconsfield, och ett mycket vackert hus på Clarges Street i Mayfair. De var extremt rika och tillbringade det mesta av sin tid på landet. Lord Beckenham drev huvudgården, jagade en hel del på vintern och fiskade på sommaren; lady Beckenham deltog i sällskapslivet både i London och på landet, red, spelade kort, övervakade personalen och – mer motvilligt – såg till att hennes omfattande garderob sköttes om. Böcker, liksom tavlor, var något som täckte familjen Beckenhams väggar och uppskattades för sitt värde mer än för sitt innehåll. Konversationen vid middagsbordet kretsade kring deras eget liv snarare än kring abstrakta ting som konst, litteratur och filosofi. När de ställdes inför en dotter som förklarade att hon var kär i en person som med deras mått mätt inte bara var utfattig utan också nästan lika främmande för dem som en zulukrigare, blev de uppriktigt förfärade. Celia antog att hon skulle kunna gifta sig med Oliver när hon hade fyllt tjugoett, men dit var det ofattbart långt. Men så, när hon hade gråtit så mycket att det sved i ögonen, kom hon plötsligt på lösningen. Den hisnande, svindlande enkla lösningen. Hon skulle bli med barn, och sedan skulle de bli tvungna att låta henne gifta sig med honom. Ju mer hon tänkte på det, desto vettigare verkade det. Det enda alternativet till detta var att rymma, men Oliver hade motsatt sig det, vänligt men bestämt. ”Det skulle såra alltför många människor, såväl min familj som din. Jag vill inte att vi ska bygga vårt liv tillsammans på andra människors olycka.” Vänligheten var bara en av de många saker som hon älskade hos honom. 13
Han skulle alltså inte gå med på den här planen utan vidare. Han skulle hävda att en graviditet också skulle vålla stor bedrövelse, och han skulle inte inse att de förtjänade det, hennes blinda, okänsliga, hycklande föräldrar, som själva knappast var några mönster av äktenskaplig dygd – hennes far med husorna, hennes mor med en älskare sedan många år. Hennes syster Caroline hade berättat om honom året innan vid hennes egen debutantbal på Ashingham. Caroline stod tillsammans med Celia mellan två danser och tittade bort mot deras föräldrar som samtalade livligt. Celia sa impulsivt att det var rart att de fortfarande var så lyckliga tillsammans, trots husorna, och Caroline hade sagt att det till stor del var George Pagets förtjänst. Celia hade pressat Caroline att förklara exakt vad hon menade, och då hade hon sagt att George hade varit hennes mors älskare i över tio år. Till hälften chockad och till hälften fascinerad bönföll Celia henne att berätta mer, men Caroline skrattade åt henne och försvann ut på dansgolvet med sin mans bäste vän. Men nästa dag var hon ångerfull över att hon hade desillusionerat sin lillasyster och sa att hon inte skulle bry sig om det, att det inte var viktigt. ”Mamma kommer alltid att iaktta reglerna.” ”Vilka regler?” sa Celia. ”Samhällets regler”, sa Caroline. ”Diskretion, god ton … Hon skulle aldrig lämna pappa. För dem är äktenskapet orubbligt. Vad de gör, vad hela samhället gör, är att de gör äktenskapet angenämare, intressantare. Starkare, faktiskt, skulle jag vilja påstå.” ”Skulle – skulle du vilja göra ditt äktenskap angenämare på det sättet?” frågade Celia, och Caroline skrattade och sa att för ögonblicket var hennes äktenskap ganska angenämt i alla fall. ”Men ja, det skulle jag nog. Om Arthur blev tråkig, eller började roa sig på annat håll. Se inte så chockerad ut, Celia. Jag hörde häromdagen att mrs Keppel, kungens älskarinna, har gjort äktenskapsbrottet till en skön konst. Det är en ganska god prestation, tycker jag.” Celia hade fortfarande varit chockerad, trots de lugnande orden. När hon gifte sig skulle det vara av kärlek och på livstid. Alltså – Oliver fick inte inse hela vidden av hennes plan. Hon visste exakt hur man blev med barn, hennes mor hade med stor öppenhet upplyst henne om saken när Celia fick sin första menstruation. Hon hyste inga som helst tvivel om att hon skulle kunna övertala Oliver att älska med henne. Förutom att han var löjligt romantisk och skickade dikter, blommor och flera sidor långa kärleksbrev till henne, var han lidelsefullt kärleksfull mot henne och hans kyssar långt ifrån kyska, intensivt upphetsande – för dem båda. 14
Celia hade ganska mycket större frihet än många flickor i hennes ålder. Efter att ha uppfostrat sex barn hade hennes mor tröttnat på uppgiften, så hon var böjd att låta Celia sköta sig själv. När Oliver kom till Ashingham på besök över veckoslutet kunde de ströva omkring på ägorna för sig själva på dagen och sitta i biblioteket och prata för sig själva efter middagen. Strövtågen och pratet hade lett till en massa kyssar, och Celia hade funnit att hon alldeles bokstavligt talat inte kunde få nog av kyssar och längtade efter fler – och det gjorde uppenbarligen även Oliver. Han hade naturligtvis varit mycket respektfull i fråga om hennes dygd, men hon var fullkomligt säker på att hon utan minsta svårighet skulle kunna övertala honom att gå ett steg längre i deras fysiska relation. Naturligtvis skulle han vara orolig, inte bara för att de skulle bli upptäckta utan också för att hon skulle bli med barn. Men hon kunde lugna honom i det fallet och säga att det fanns perioder under månaden då man inte skulle kunna bli gravid, och när det sedan hände – ja, då skulle det inte finnas något mer att oroa sig för. Hon låtsades ha kommit till insikt om att Oliver inte var den rätte för henne – men inte alltför hastigt, för då kunde hon väcka deras misstankar – och stannade plikttroget hemma i flera veckor, samtidigt som hon skrev till Oliver varje dag. Sedan åkte hon till London för att bo hos Caroline några dagar, till synes för att gå i affärer, och alltihop hade varit otroligt enkelt. Caroline var själv gravid och mådde förfärligt illa. Hon märkte knappast att Celia var borta i två eller tre timmar, officiellt för att handla, besöka sömmerskor och prova klänningar, medan hon i själva verket upptäckte det hänförande i att vara tillsammans i sängen med sin älskade. En blandning av känslomässig utpressning och en beslutsam attack mot Olivers sinnen gav snabbt resultat. Hon brukade träffa honom i det stora huset i Hampstead, där han bodde med sin far, tidigt på eftermiddagen; hans far tillbringade fortfarande varje dag på förlaget, och det var lätt för Oliver att låtsas att han skulle äta lunch med författare eller besöka konstnärsateljéer. De brukade gå upp till Olivers rum, ett stort rum en trappa upp med bokhyllor längs väggarna och väldiga fönster som vette mot Hampstead Heath, och tillbringa den närmaste timmen eller så i den ganska smala sängen, som snabbt blev ett paradis för Celia. Det var ett par balettflickor som hade lärt Oliver det han kunde, men det var tillräckligt för att han skulle kunna inviga Celia i den fysiska kärleken. Där låg hon den första gången och beredde sig på obehag, till och med smärta, och upptäckte nästan genast att hon hade en utpräglad förmåga till sexuell njutning. 15
”Det var underbart, så underbart!” sa hon och sträckte på sig, genomvåt av svett, och log mot Oliver. ”Det var som – som om en stor härva djupt inne i mig … reddes upp.” Han kysste henne, förvånad över att hon hade upplevt en sådan njutning och över att han hade kunnat skänka henne den, och de låg där i en timme och förklarade hur mycket de älskade varandra innan de måste återvända, han till sitt arbetsrum på Lytton Publishing House på Paternoster Row och hon till sin systers hus i Kensington. De träffades på nytt två dagar senare, och ännu en gång efter ytterligare två dagar. Det krävdes två Londonbesök till innan hennes tredje menstruation uteblev, underbart nog, och hon började må illa, vilket var ännu underbarare. Sedan följde, trots hennes lycka, en förfärlig vedergällning. Hon visade stort mod när hon berättade hur det låg till för sina föräldrar, men sedan måste hon också hantera Olivers rädsla och bestörtning. Det var nästan värre. Han fann att han förutom hennes tillstånd stod inför en demonstration av hennes överväldigande viljestyrka och vad han måste inse var hennes förmåga att tillgripa list. Han hade velat använda preventivmedel efter den första gången, men hon hade talat övertygande om en sköljspruta (trots att hon inte ens ägde någon sådan). Oliver hade mycket svårt att acceptera hennes beteende. Men ändå, trots allt detta, trots grälen, vredesutbrotten, hoten om att göra henne arvlös, kasta ut henne, tvinga henne att avbryta graviditeten med ett kirurgiskt ingrepp, hot som hon visste att hon inte behövde ta på allvar, trots Olivers vånda och tvivlet i hans ögon, trots sitt eget allt eländigare fysiska tillstånd, trots allt detta var hon lycklig. Så länge hon levde skulle hon minnas dessa eftermiddagar i den lilla obekväma sängen i det stora rummet, som var fyllt från golv till tak med böcker, då hon upplevde en svindlande orgasm och sedan låg i Olivers famn och lyssnade när han pratade inte bara om sin kärlek till henne utan också om sina förhoppningar och planer för sin egen framtid hos Lyttons. Han berättade om ett underbart nytt rike, en till synes förtrollad plats där böcker skapades, där historier berättades eller omtalades, idéer togs upp och diskuterades, och sedan förvandlades till sidor mellan pärmar, där författare och illustratörer anlitades. Hon kände en omedelbar förståelse för och något som liknade samhörighet med alltihop. På så sätt kom sex och arbete att bli permanent förenade i hennes hjärta, och det skulle de förbli så länge hon levde. Hennes far var mycket hygglig på bröllopet. När han till slut hade samtyckt till det hade han gått in för det med helhjärtad generositet. Han instruerade personalen att duka fram en överdådig bröllopsfru16
kost, höll ett lysande tal och serverade mängder av champagne. Lady Beckenham hade uppfört sig litet mindre väl. Hon var iskallt artig mot familjen Lytton och satt där med stenansikte under talen – särskilt det som hölls av Olivers best man och äldre bror, Robert, som nyligen hade emigrerat till New York för att satsa på en karriär på Wall Street. I en väsande viskning sa hon till Caroline att hon tyckte att både han och det verkade ganska tarvliga. Hon ignorerade Jack helt och hållet och pratade oförskämt litet med mr Edgar Lytton, och nästan inte alls med Oliver. De flesta av gästerna, och säkert alla som tittade på de officiella fotografierna av Celia i den utsökta spetsklänning som hennes far inte hade kunnat neka henne, med släkten Beckenhams tiara på sitt glänsande svarta hår, och Oliver så utomordentligt stilig vid hennes sida, hade svårt att tro att dagen hade varit någonting annat än alldeles ovanligt lyckad. Det unga paret firade en mycket kort smekmånad – som anstod deras inkomst och Celias ganska bräckliga fysiska tillstånd. De reste till Bath på en vecka, och medan de var där började hon plötsligt återhämta sig, så att hon när de kom tillbaka till London hade blivit av med sin blekhet och återfått sin energi. Det var lika så gott. Återigen hade lord Beckenham gjort något som i hög grad hedrade honom: han hade köpt ett hus som bröllopspresent till det unga paret. Det låg på Cheyne Walk – han hade insisterat på att det inte skulle ligga i Hampstead – och var charmigt och stort men i ett förfärligt skick. Fram till barnets födelse i maj följande år hade Celia fullt upp med renoveringen. Hon var jublande lycklig och förvandlade huset till någonting alldeles underbart originellt. I en tid då väggar var murriga och belysningen dunkel var Celias hus idel ljus: vitmålade väggar, gardiner i ljusblått och guld, ljusa trägolv och flera målningar i den nya impressionistiska stilen i stället för de dystra porträtt och landskap som var så på modet då. Efter att ha arbetat med huset hela dagen brukade hon vänta otåligt på att Oliver skulle komma hem, och sedan åt de ofta middag i vardagsrummet en trappa upp med den underbara utsikten över floden, medan hon frågade ut honom om allt som hade hänt under dagen. Oliver hade bara råd med en alldeles utarbetad hushållerska och ett löfte om en barnsköterska när barnet föddes, så Celia lagade och serverade ofta kvällsmaten själv, vilket hon fann stort nöje i. Ganska ofta insisterade hon på att han skulle ta med sig sin far hem på kvällsmat. Hon var mycket förtjust i Edgar Lytton, som hade samma vänliga och tillmötesgående sätt som Oliver, samma charm, samma djupa, poetiska 17
röst. Han var en åldring nu, sjuttiofem år gammal, för han hade fått Oliver och Jack sent, i sitt andra äktenskap. Hans hustru hade lämnat honom året efter Jacks födelse. Men han arbetade fortfarande hela dagarna på Lyttons, tillsammans med Oliver och den barska Margaret, och hade fortfarande den näsa och det affärssinne som hade skapat förlagets för all del ganska blygsamma framgång – och sa att det var där han ville dö. ”Jag hoppas att jag kommer att hittas i mitt arbetsrum, helt omringad av böcker”, sa han till henne mer än en gång, och Celia brukade ge honom en kärleksfull kyss och säga att hon hoppades att ingenting sådant skulle hända på mycket länge. På hennes enträgna begäran tog han med henne till Lytton House, och han blev förvånad och charmerad av det uppriktiga intresse hon visade förlaget och hans historier om hur han hade startat företaget. Lyttons började nu kunna mäta sig med de stora namnen inom Londons förlagsvärld – Macmillan, Constable, Dent, John Murray – men dess ursprung var ytterst blygsamt. År 1856 hade Edgar ingått ett äktenskap som var både lyckligt och lyckosamt med en miss Margaret Jackson, vars far, George, ägde ett bokbinderi som också var tryckeri. När hans ambitiöse unge svärson förklarade att han var intresserad av att trycka en serie lyrikböcker som komplement till de pedagogiska skrifter som redan sålde så bra, uppmuntrade George honom. När George dog 1860 hade man startat förlaget Lytton-Jackson. Dess största framgång byggde på Margarets förslag om en serie böcker som skulle ges ut häftesvis i mr Dickens stil. En ny och lysande begåvad författare anlitades att skriva femtiotvå veckoavsnitt av Heatherleighkrönikan, historien om en liten stad i sydvästra England, inte olik mr Trollopes Barchesterserie. De inbringade en hel del pengar. Nästa uppslag var en serie nybörjarböcker för skolan, och sedan följde en utsökt tryckt och illustrerad samling berättelser ur den grekiska och romerska mytologin. Margaret dog 1875, efter att ha fött Edgar Robert och Lill-Margaret. Edgar var nedbruten och ensam och ingick ett katastrofalt andra äktenskap med Henrietta James, en enfaldig, ytlig kvinna som fem år senare rymde med en skådespelare och övergav två söner, Oliver och Jack. ”Vilken sorglig historia”, sa Celia när Oliver berättade det, ”men jag är så glad över att han gifte sig med henne, för annars skulle jag inte ha dig nu.” Från mycket unga år visade Lill-Margaret stor fallenhet för bokutgivning. Det ansågs ofrånkomligt att hon skulle gå in i firman tillsammans 18
med sin far. I en tid då kvinnorna inte hade några rättigheter förutom dem som deras äkta män beviljade dem, och få fick någon skolgång efter femtonårsåldern, var hon mycket ovanlig, inte bara genom att vinna inträde vid Londonuniversitetet för att studera engelska, en nästan otrolig prestation, utan också genom att inneha en mycket ansvarsfull och krävande post och arbeta sida vid sida med män som deras obestridda jämlike. Robert visade inget intresse alls för förlagsbranschen och blev bankman. Men precis som Margaret tycktes Oliver ha trycksvärta i ådrorna, och när han vid tjugotvå års ålder kom tillbaka från Oxford med en examen i engelska med högsta betyg flyttade han in i det näst största rummet på kontoret som Edgars obestridde arvtagare. Om LM, som Lill-Margaret nu kallades (Lill-Margaret var ett föga passande namn på en flicka som var över hundraåttio centimeter lång, med mäktig röst och myndigt sätt), tog illa vid sig av detta så lät hon det inte märkas. I alla händelser hade hon exakt samma lön som Oliver, och hennes inflytande var lika stort som hans. Vad Jack beträffar visade han föga intresse för någonting annat än söta flickor. Hans husfar vid Wellington hade föreslagit armén som en lämplig karriär och sagt att han om inte annat var modig och utomordentligt populär. Celia var mycket förtjust i Jack. De var jämnåriga, och liksom hon var han yngsta barnet. ”Vi är bortskämda småbarn båda två, det är väl trevligt?” sa han till henne en gång. Han var ytterst charmerande, rolig, ansvarslös, alltid full av upptåg. Oliver avgudade honom, men oroade sig samtidigt för broderns benägenhet att leka sig igenom livet. Nyligen hade Jack emellertid i någon mån skaffat sig upprättelse i familjens ögon. Han hade tagit värvning och blivit placerad vid Tolfte kungliga lansiärregementet, och nu verkade han vara redo för en framgångsrik karriär. Trots svägerskans litet skrämmande personlighet hade Celia tyckt om henne från första början. LM var nästan otäckt begåvad och vältalig och hon verkade ganska allvarlig, men hon hade ett aningen sarkastiskt sinne för humor och en ytterst nyfiken och skarp intelligens. Hon bodde ensam och var förtegen om sitt privatliv. Även om hon klädde sig ganska strikt och hade sitt mörka hår i en stram knut i nacken, hade hon stil och något som måste kallas tjuskraft; männen fann henne, nästan till sin förvåning, attraktiv och rentav sexuellt oroande. Hon var mycket vänlig mot Celia, om än på ett litet strängt sätt, och 19
frågade henne då och då vad hon ansåg om de senaste böckerna. Under den första tiden var Celia, som på det intellektuella planet hyste stor respekt för familjen, dessutom hjälpt av att LM i hög grad betraktade Oliver som sin lillebror. ”Var inte löjlig, Oliver”, kunde hon säga, och ibland fångade hon Celias blick och blinkade åt henne. Hon var redan en mycket värdefull vän, tyckte Celia. Giles föddes i mars 1905. Till Celias stora förvåning anlände hennes mor (som till dess hade vägrat att ha något att göra med henne eller huset) två dagar före nedkomsten med en stor koffert och en av husorna från Ashingham. Hon inte bara var hos Celia under hela förlossningen utan stannade även en månad efteråt – en oerhörd tröst och hjälp. Även om hon varken förklarade eller bad om ursäkt för sitt tidigare uppförande tog Celia gesten för vad den var och accepterade den med tacksamhet. Celia var i själva verket djupt skakad av upplevelsen att föda barn. Hon kände den första sammandragningen i gryningen en dag och födde inte Giles förrän en lysande blodröd solnedgång dränkte floden följande kväll. Det var inte smärtan som bekymrade henne, och inte heller utmattningen, utan snarare det brutala i hela proceduren. Hon låg i deras säng efteråt och höll Giles med armar som var så svaga att hon var rädd för att hon skulle tappa honom, och hon undrade varför hon kände så litet för honom. Han var ett fult barn, och ett stort – drygt 3 600 gram – och han fortsatte att skrika större delen av natten. Celia tyckte att han åtminstone kunde ha givit henne ett leende eller låtit henne trycka ansiktet mot hans överraskande mörka hår. När hon berättade detta för sin mor fnös lady Beckenham och sa att det inte fanns någonting på jorden som var mer otacksamt än en nyfödd människa. Efter att ha läst en massa ganska moderna böcker i ämnet hade Celia bestämt sig för att amma honom, men han kinkade och hon fann det så obehagligt att trycka in en plågsamt öm bröstvårta i hans otacksamma mun att hon med stor lättnad lämnade över honom till barnsköterskan efter två dagar. På det sättet fick hon åtminstone litet sömn. ”Mycket förståndigt”, sa lady Beckenham. ”Det är så tarvligt att amma, faktiskt, sådant som arrendatorerna gör.” Men om Giles var något av en besvikelse för Celia så beredde han sin far desto större glädje. Oliver kunde sitta och hålla honom bokstavligen i timmar, gunga honom på knäet, studera hans ansikte för att försöka urskilja några släktdrag och till och med, till barnsköterskans fasa, mata honom med flaska då och då. 20
Giles födelse föranledde ett vapenstillestånd mellan Oliver och lady Beckenham. Hon var en av naturen pratsam kvinna och var inte beredd att sitta och tiga med honom under måltiderna medan Celia låg i barnsäng. Dessutom hade han lyckats hitta ett ämne där han kunde be henne om råd. Lyttons skulle ge ut en bok om de förnämsta husen i England, och eftersom hans svärmor hade bott i åtminstone hälften av dem personligen kunde hon ge honom en hel del upplysningar. Det var ett mått på hennes vänligare inställning till Oliver att hon faktiskt erbjöd sig att presentera honom för en del av ägarna till de förnämsta husen. ”Jag tycker fortfarande att han är en ganska besynnerlig make till Celia”, skrev hon till lord Beckenham, ”och alldeles för engagerad i babyn, även om man måste medge att han verkligen försöker göra sitt bästa för dem båda. Han har faktiskt en viss fallenhet för att konversera, och han kan vara riktigt rolig, men jag oroar mig för hans politiska åsikter. Han uttrycker en viss sympati för fackföreningsidén; jag antar att det kommer av hans bakgrund och att det inte kan hjälpas. Jag är säker på att han kommer att lära sig med tiden.” Giles döptes i Chelsea Old Church med åtminstone något av den ståt som lady Beckenham hade velat ha vid bröllopet. Han bar familjen Beckenhams dopdräkt, en hundraårig skapelse av böljande spets, fick familjens silversked och bitring av sin mormor, en stor check från sin farfar och kunde räkna en greve och en grevinna bland sina fem gudföräldrar. ”Är det verkligen nödvändigt att ha så många?” hade Oliver frågat, och det var det, hade Celia svarat. ”Carolines baby hade fyra och jag tänker inte låta henne överglänsa mig vid dopet som vid bröllopet.” Oliver hade ingen lust att påpeka att det hade varit helt och hållet hennes skuld att deras bröllop hade blivit en så stillsam historia. Hon hade blivit en smula skrämmande efter Giles födelse. Han var rädd för att det hade något att göra med hennes mors ankomst. Giles dop gladde särskilt Edgar Lytton. Han ägnade en stor del av tiden åt att hålla barnet, och på alla de officiella fotografierna syntes han stråla av lycka. Som han påpekade för LM efteråt hade det varit en av de lyckligaste dagarna i hela hans liv. Och den kvällen fick han en hjärtattack och dog i gryningen. Oliver kunde aldrig riktigt förlåta sig själv att han inte hade stannat och druckit ett glas konjak med sin far efter att ha följt honom hem. ”Stanna ett tag”, hade Edgar sagt, ”jag vill inte att dagen ska ta slut.” Men Oliver hade sagt att han måste tillbaka till Celia och barnet. 21
Vad han egentligen var ivrig att komma tillbaka till var Celia naken i sängen, som hon hade viskat till honom att hon skulle vara innan han lämnade Cheyne Walk. Hon hade först nyligen känt att hon kunde återuppta samlivet, och till bådas lättnad var det lika hänförande underbart som någonsin. Men det dröjde länge innan Oliver kunde uppleva det utan en känsla av skuld och svek. Det andra arv som överlämnades till Oliver efter Edgars död var ledningen av och faktiskt äganderätten till Lyttons.
22