Issuu on Google+


Cees Nooteboom

R I T UA L E R Översättning av Signe Zeilich-Jensen & Ingrid Wikén Bonde

Modernista stockholm


Förord

O m man ser till enbart kvantitet har inte romanen någon framskjuten plats i Cees Nootebooms författarskap: sju volymer under snart sextio år. Svenska läsare har i så motto fått en ganska snäv bild av en författare som skrivit ett tjugotal reseskildringar och ett tiotal diktsamlingar, jämte noveller, essäer och reportage. Romanen kan vara – och är förstås i detta fall – central på ett annat sätt: ett unikt laboratorium, där idéer och erfarenheter genom fiktionen kan bevara sina inbördes motsägelser. Det betyder inte att ansvaret är mindre för den som skriver en roman än den som ger ut till exempel essäer. Essän, som jag tror kan betraktas som Nootebooms huvudfält och där han ibland tar sig ut som Den gode föredragshållaren; lärd men personlig och ofta rolig, bör åtminstone i ämne hålla sig till det möjliga (nog så stort, och svårt) medan romanen, Nootebooms romaner, i större utsträckning upptas av det omöjliga. Ritualer [Rituelen, 1980] brukar omtalas som en sorts äntlig återkomst, och man pekar på de tjugofem åren som gått sedan debutboken (De ridder is gestorven, 1963, hans andra roman, omtalas mer sällan). Det är förvisso orättvist mot reseböckerna och poesin, men det är också sant att Nooteboom här för första gången träder fram som en betydande romanförfattare. Philip och de andra [1955] är en egenartad debut, men den som skriver Ritualer är en helt annan författare med helt annan utsikt. Inni Wintrop, den melankoliske, stint iakttagande protagonist vi här får följa i tre tidsplan, med utgångspunkt i årtalen 1953, 1963 och 1973, är snarast motsatsen till den romantiske och lite V


naive Philip som liftar runt på kontinenten, även om det också finns överensstämmelser. Inni är på en gång mycket ensam och mycket social. Hans far dog under kriget 1944 (precis som Nootebooms far), modern har han ingen kontakt med. Nästan alla i hans släkt, som en gång hade framgångar i textilbranschen, är antingen halvgalna eller döda. I romanens upptakt – det är sextiotal – har Innis fru Zita precis lämnat honom för en italienare och han försöker hänga sig i slipsen. Han kommer till medvetande i sängen, nedspydd och blodig. Livet ter sig för Inni som »en lite konstig förening som han hade råkat bli medlem av«. Han vet inte hur han ska förhålla sig till det, och därför ter sig också döden underligt tom; den skulle inte innebära någon verklig subtraktion; 0 – 0 = 0. Han tycks ointresserad av pengar, kanske delvis för att han inte behöver bekymra sig så mycket om den saken, efter ett något dunkelt arv och senare en lyckosam affär med guld. Men: »Om han någonsin hade haft någon ambition hade han varit beredd att kalla sig misslyckad.« Han har fostrats först protestantiskt men blev från tolvårsåldern satt i klosterskola (precis som Nooteboom själv). Gud tror han inte på: Gud är möjligen »den stora platonska datorn«, som ser både allt vad som sker och kan ske – men inte vad som skall ske. Över huvud taget ser Inni med skepsis som gränsar till förakt på alla slags frälsningsläror som söker fylla tomrummen efter de stora systemens utträde – eller helt enkelt överallt där människor lever nära varandra: »Medeltiden tog tydligen aldrig slut.« Mer akut är att Inni heller inte riktigt tror på sig själv. Omgivningen besväras inte bara av hans märkliga namn utan framför allt av att han inte verkar höra hemma någonstans. Han umgås med upprörande olika slags människor och är snarast inbegripen i ett rollspel med livet som manus. Det handlar dock inte om förställning, eftersom han själv inte tycker att han har någon identitet att förställa. Han är alls ingen misantrop – det är zeitgeisten han inte kommer till tals med. Närmast med ett leende, även om VI


det är ett beskt leende, ser han fram emot denna civilisations troligen snara sammanbrott: då skulle äntligen något förändras. I efterkrigstidens mer eller mindre freudianska diagnostik skulle nog Inni, den tjugoårige eller den medelålders, sugas in under kulturvantrivselns stora paraply. När Ritualer kom ut, alltså 1980, kan man tänka sig att läsarna såg en typiskt postmodern europé. Och i dag? Kanske i själva verket fortfarande en emblematisk figur, mitt i den stora tömningen av värden och värdighet, illusionslös och lösgjord från de stora sammanhangen – och reflekterande över att han är det. Dessutom i en del av Västerlandet vi av goda skäl förknippar med en viss småskalig och teoretiskt sett överblickbar samhällsform. Nooteboom har senare häcklat »genomskinligheten« i Nederländerna; att man i denna lilla ordnade världsvrå skryter med att man intet har att dölja. Medelklassen växer, över hela jorden – det är också en lins att beskåda Ritualer genom – och bara den som själv har det gott ställt eller en mycket aristokratisk inställning till civilisationen kan beklaga detta. Och tvärtom! Hur mycket finns det inte att beklaga när medelklass är synonymt med en allestädes tillgänglig konsumtion av skit och en farsotsartad likgiltighet för vad det innebär att välja. I romanens utkant, långt från berättandets spelplatser och ändå djupt förbundna med dem, pågår koloniernas frigörelse. Nooteboom gör egentligen ingen affär av det, men det finns där som fond. Och som alla vet: skuld ärvs. Den Wintropska släktens urartning i slöseri och skörlevnad tycks sammanfalla med ett helt imperiums demontering. Den unge Innis osystematiska telemachiad i femtiotalet är en sorts baksmälla – för att någon annan supit till. På en viktig punkt har Inni alltså en insida: han har både ett förflutet och en historia han försöker få grepp om, även om Nooteboom med en liten blinkning till sig själv som konstruktör VII


låter honom fnysa åt de redogörelser han får om sina förfäder: »Fabler, tänkte Inni, lögner och fabler. Påhittade figurer ur ett påhittat förflutet. För att livet är för tråkigt.« Inni grubblar en del över den märkliga omständigheten att sådant man matats med ur den fjärran historien på något vis blir del av ens minne, och alltså i någon utsträckning ens erfarenhet. Det får honom att känna sig mycket gammal, alltför gammal för en värld som tycks drabbad av en kanske i själva verket långt allvarligare amnesi och föräldralöshet än hans egen. »Så länge man själv inte gjorde någonting«, konstaterar han, tillfälligt ryckt ur sin letargi, »bestämdes ens liv av människorna och sakerna som dök upp i det.« Påståendet tycks mana till att inte bara låta sig flyta med. Problemet är bara att när man väl insett vidden av de mönster varje individ är underställd är man för gammal för att orka göra något åt saken. Det övergripande temat i Ritualer är tiden, »det osynliga element vi hela livet vadar igenom«, och egentligen handlar hela Nootebooms författarskap om att komma till tals med relationen mellan vad man kunde kalla sekunden och historien eller anekdoten och epoken: »det finns«, konstaterar Inni, »nu en gång ingen större fiendskap än den som råder mellan den totala tiden och varje enskild del av den«. Ett urgammalt problem, som leder tanken till Augustinus: eftersom nuet hela tiden försvinner saknar det utsträckning och kan alltså inte mätas. Tiden finns bara som förflutet eller framtid, men det förflutna och framtiden finns i sin tur bara som olika slags frånvaro: minne eller förväntan. Alltså finns inte den objektiva tiden – annat än, naturligtvis, hos Gud. Två figurer i Ritualer är härvidlag särskilt viktiga. Arnold Taads, en före detta älskare till en av Innis fastrar, entusiastisk skidåkare (!) med porslinsöga och en kuvad hund, intar i Innis ungdom rollen av en sorts ömsom repellerande ömsom magnetisk ciceron. Hans oälskade son, den ceremoniellt tedrickande VIII


storstadsanakoreten Philip Taads, dyker helt oväntat upp hos en konsthandlare mot slutet av romanen: här bromsar Nooteboom upp tempot för att i allvarsammare gestaltning låta romanens idéer brytas mot varandra. Dessa båda Taadsar och excentriker försöker, var och en med sin metod, hantera tiden genom att inta den augustinska gudens plats. Men jag ska inte beröva läsaren nöjet att själv se hur. Riten eller det rituella, för att koppla på romanens mer uppenbara motiv, är ett sätt att återanvända tid. Vad som plågar Inni Wintrop är hur tillvarons alla nivåer – trivialsociala, religiösa, pekuniära, erotiska och estetiska – upprepar sig. Människor är liksom frusna i klichéer, allt som sker tycks Inni sataniskt inövat. Att han stundligen skärskådar denna besynnerliga lätthet med vilken alla varelser liksom han själv utför saker, medför att han aldrig riktigt bottnar i något mänskligt sammanhang, tvärtom stöts han bort; tryggheten är havande med ledan. Upplevelser av motsatsen finns tack och lov också, och ligger i själva verket ofta alldeles intill desillusionen: en häpenhet inför det verkliga som ibland vidgas i lycka. Denna lycka ligger förstås också i lusten att formulera sig, för Nooteboom är i sin fräna, ibland cyniska psykologi och allmänt nihilistiska världsblick oavlåtligen frisk, ofta briljant, och i bästa mening underhållande. Vissa passager har med sina lätt barocka – vackra, oroande, autonoma – utvikningar nästan en glättig kvalitet. Det är givetvis bara yta; lacken som blänker från allt annat än facila interiörer där bildade (komiska, förstockade, ömkansvärda) människor samtalar, älskar, äter och skäller på varandra, i öppen eller implicit dialog med filosofiska, religiösa och historiska föreställningar. Inte utan begeistring kan läsaren associera till den nederländska målarkonstens mästerverk med dess syntes av närhet och avstånd: rum markerade av gåtfulla artefakter, på samma gång symboler och manifestationer för det borgerliga hemmets framväxt, och kanske ett fönster i fonden i vilket man skymtar IX


en hamn, en skeppsmast, en punkt varifrån världen avgår och till vilken den återvänder. Men Nooteboom fyller dessa rum med ett ironiskt, humoristiskt, avslöjande, ibland partiskt ljus. Eller kärleksfullt. Det var tal om det omöjliga. Det finns ett slags dubbel omöjlighet i Ritualer – liksom i Nootebooms alla romaner. Tematisk omöjlighet å ena sidan: livet är omöjligt, både praktiskt och teoretiskt, moraliskt och ideologiskt. Formell omöjlighet å den andra: romanen är en omöjlig genre och just där infriar den på något vis sin utfästa räckvidd. När Nooteboom får sitt internationella genombrott med Ritualer är det med en sorts narrativt förhinder, och den där relativt låga frekvensen av romaner i utgivningen ter sig både begriplig och vital. – ER IK BERGQV IST –


R I T UA L E R


Det finns egentligen ingen som är mera tolerant än jag. Jag anser att man kan försvara alla uppfattningar; visserligen är mina egna mycket bestämda, men jag inser att en människa som har levat under motsatta förhållanden mot mina också har motsatta idéer. Sten dh a l , Brouillon d’article, 1832


Inneh책ll I. I N T ER M E Z Z O 17 Ii. A R NOL D TA A DS 37 Iii. PH I L I P TA A DS 107


I

INTERMEZZO 1963

Och så fort jag har planer på att göra någonting inställer sig frågan: »Äsch, vad är det för mening med det?«, en fråga som hotar att helt och hållet bemäktiga sig mig. Th eodor Fon ta n e


D a g e n då Inni Wintrop tog livet av sig var aktiekursen för Philips 149,60. Slutkursen för Amsterdamse Bank stannade på 375 och Scheepvaart Unie hade fallit till 141,50. Minnet är som en hund som går och lägger sig var den vill. Och det var vad han mindes – om han nu mindes någonting – aktiekurserna och att månen hade lyst på kanalen, och att han hängt sig på toaletten eftersom han för sitt eget stjärntecken i Het Parools horoskop förutspått att hans fru skulle lämna honom för en annan och att han, lejon, därefter skulle begå självmord. Han hade läst en dikt av Bloem också, men han kom inte ihåg vilken. I det fallet lämnade hunden, detta envisa djur, honom i sticket. Det var nu sex år sedan han på Justitiepalatsets trappor vid samma Prinsengracht natten före sitt bröllop gråtit lika äkta tårar som Zita, när han tog hennes oskuld i ett rum fullt av grodor och reptiler på Valeriusstraat. De grät av samma orsaker. Dunkla föraningar och en omåttlig ångest för att ändra någonting i sitt liv om det så bara var genom ett tecken eller en ceremoni. Han älskade Zita mycket. I hemlighet – bara för sig själv – kallade han henne Namibias prinsessa. Hon hade ju också gröna ögon och glänsande rött hår och den matta vit-rosa hy som hör till – idel kännetecken för den högsta namibiska adeln, och hon förfogade över en stilla reserverad häpnad som i alla namibiska provinser anses utgöra den sanna aristokratiska dygden. Zita älskade kanske Inni ännu mycket mer. Det var bara för att Inni inte älskade sig själv som allt hade gått snett. Det fanns förstås också människor som påstod att det berodde på att de båda två hade så löjliga namn. Men både Inni (Inigo, efter den berömde engelske arkitekten) och Zita (Namibias prinsessas mor 19


var en anhängare av det habsburgska huset) var säkra på att de underliga ljud som formade deras namn beredde dem en plats högt över och utanför den övriga världen, och de kunde tillbringa timmar i sängen med Inni Inni Zita Zita, och vid särskilda tillfällen med sammetsvariationer, Zinnior, Itaser, Innizitaser, Zinnininitazer, föreningar av namn och kroppar som de under sådana ögonblick hade velat hålla kvar för evigt – men det finns nu en gång ingen större fiendskap än den som råder mellan den totala tiden och varje enskild del av den, så det gick inte för sig. Inni Wintrop – numera tämligen skallig – men på den tiden försedd med vad som då betraktades som långt, flygigt guldhår, skilde sig från sina jämnåriga genom att han hade svårt för att tillbringa natten ensam, att han ägde en liten summa pengar och ibland fick visioner. Vidare gjorde han ibland affärer med målningar, skrev horoskopet för dagstidningen Het Parool, kunde flera dikter ur den nederländska litteraturen utantill och följde noga börsoch varumarknaden. Alla politiska övertygelser, oberoende från vilken riktning, betraktade han som mer eller mindre allvarliga själsåkommor. För egen del hade han reserverat dilettantens plats i världen, i ordets italienska betydelse. Allt detta uppfattades av hans omgivning som ytterst motstridigt, och när sextiotalet kom i gång upplevdes det i Amsterdam som allt mera pinsamt. Inni lever i två världar, sade hans mycket olikartade vänner som själva bara levde i en värld, men Inni som var beredd att hata sig själv i vilket ögonblick som helst allt efter önskan, gjorde ett undantag i det här fallet. Om han någonsin hade haft någon ambition hade han varit beredd att kalla sig misslyckad, men han hade ingen. För honom var livet en lite konstig förening som han hade råkat bli medlem av och ur vilken man kunde uteslutas, utan uppgift om orsak. Han hade redan bestämt sig för att lämna föreningen om sammanträdet blev alltför tråkigt.

* 20


Men hur tråkigt är tråkigt? Ofta verkade det som om den stunden var inne. Då låg Inni på golvet dagar i sträck med huvudet nedtryckt i den kinesiska rismattans pinande flätverk så att Fontana-aktiga mönster framträdde i hans ganska mjuka hy. Zita kallade det för att frossa men hon förstod att det var äkta sorg som steg upp ur djupa osynliga brunnar och hon tog hand om honom så gott det gick under sådana dystra dagar. Oftast slutade frossandet med en vision. Inni reste sig upp ur mattans maror, vinkade till sig Zita och beskrev de gestalter som just hade visat sig för honom och vad de hade sagt. Åtskilliga år hade förflutit sedan den natten då Inni gråtit på Justitiepalatsets trappor. Zita och Inni hade ätit, druckit, rest. Inni hade förlorat pengar på nickel och tjänat pengar på akvareller av Haagskolans målare. Han hade skrivit sina horoskop och recept för Elegance. Zita hade nästan fått barn, men denna gång hade Inni inte kunnat bemästra sin rädsla för förändringar och givit order om att spärra ingången till den värld som ju inte ens intresserade honom själv. Därmed hade han signerat den största förändringen av dem alla: att Zita skulle lämna honom. Inni märkte bara de första skuggorna av detta: hennes hy blev torrare, hennes ögon såg honom inte ibland och allt mera sällan uttalade hon hans namn, men han trodde att dessa tecken enbart hörde samman med hennes öde, inte med hans. Till tidens egendomligheter hör att den, när man ser tillbaka på den, verkar vara så kompakt, ett enda massivt ting, omöjligt att dela, som en maträtt med bara en enda lukt och smak. Inni som var förtrogen med den moderna poesins idiom beskrev sig på den tiden gärna som ett »hål«, en icke närvarande, icke existerande person. Med det menade han i motsats till diktarna ingenting väsentligt, det var bara hans sociala kommentar till det faktum att han kunde umgås med de mest väsensskilda människor. Ett hål, 21


en kameleont, någon som kunde fyllas med attityd och egenskap, för honom gjorde det alldeles detsamma, och Amsterdam gav honom alla möjligheter till rollspel. »Du lever inte«, hade hans vän författaren en gång sagt till honom, »du låter dig förströs«, och Inni hade tagit det som en komplimang. Han tyckte att han spelade sin roll lika bra på en arbetarkrog som på en bolagsstämma. Det enda som någon gång vållade problem var frisyr och klädsel, men när hela Amsterdam på den tiden blev kameleont, när det klasslösa samhället i förväg utropats i klädedräkten och det inte längre spelade någon roll vem som hade på sig vad och när, genomlevde Inni den lyckligaste perioden i sitt liv, i den mån det kunde vara frågan om något sådant i hans liv. Inte Zita. Till och med Namibias ändlösa resurser tar slut. Det finns kvinnor som är så trogna att det enda som kan rädda dem från en säker katastrof är att en enda gång vara otrogna. Inni hade väl kanske kunnat genomskåda detta, men han hade någonstans i den för alltid flydda tidens odelbara kaka slutat att lägga märke till Zita, och värst av allt, rakt igenom alla förtecken och varsel sov han – alltmedan han långsamt glömde henne – allt oftare med henne, så att Zita långsamt, men grundligt, berövade denne allt mer främmande man sin kärlek, denne man som hetsade upp henne, smekte, slickade, tillfredsställde henne, men ibland inte lade märke till henne på flera dagar. Så blev Inni och Zita två perfekta lustmaskiner, trevliga att se på, prydnader för staden, drömlika uppenbarelser på Harry Keizers och Dick Holthaus fester. Ibland när Zita var ensam stannade hon framför ett skyltfönster med babykläder. Då ryste hon till av dold hämndlystnad, oftast i stunder då Inni lät en hora eller tonåring i jeans dra av honom i ett sjaskigt rum i någon av Europas huvudstäder, eller när han gjorde ett klipp någonstans vid ett spelbord genom att sex gånger efter varandra ropa banco. Men den enda som såg detta var den stora platoniska datorn som inregistrerar allt. Mannen från Medelhavet närmade sig försiktigt, han drogs till det rovlystna draget i det vita kvinnoansiktet kringramat av rött hår 22


i babyaffärens skyltfönster. Zita uppmärksammade honom inte. Hennes tid var ännu inte inne. Det var Amsterdam före Provo, kabouters och långa heta somrar. Men oron ökade på flera ställen i stadens magiska halvcirkel. Det verkade vara längesedan Nederländska Indien glidit bort på en av de sista sidorna i fäderneslandets historiebok som senare måste skrivas så annorlunda. Korea hade delats upp med linjal till följd av det som somliga kallar historiens ofrånkomliga förlopp, och det fanns redan människor som visste att fröet till Vietnam hade såtts. Fiskar började dö av saker de inte tidigare dött av. Ansiktena i de allt längre bilköerna längs kanalerna visade ibland den blandning av ilska och frustration som skulle göra sjuttiotalet så unikt, men nästan ingen verkade känna till att naturen, modern till allt, skulle gå hädan, att vi närmade oss slutet på vår nedsmutsade tid och denna gång för gott. Under denna yttre omedvetenhet pyrde dock orons, förtvivlans och ondskans stilla eld. Världen hade varit rutten länge. Amsterdam började sakta glöda, men alla skyllde på sin sorg, på sitt ofrånkomliga äktenskap eller bristen på pengar. Ännu hade ingen lämnat det upplyftande meddelandet om att det i första hand var världen som var sjuk, och först därefter vissa av dess invånare. Vaknar allt oftare med dystert sinne, var Innis devis på den tiden. När det var natt för honom var aldrig särskilt tydligt, men han brukade alltid vakna mitt i den och sedan dog han, åtminstone kallade han det så. Det är allmänt känt att den som är på väg att dö under några få ögonblick »i en blixt får se hela sitt liv passera revy«. Det upplevde alltså Inni varje natt – det var bara det att han ingenting såg eftersom han knappt mindes någonting av sitt liv fram till den dagen då faster Thérèse uppenbarade sig. Det enda han såg var en grå film, avbruten då och då av någon sekvens där han som yngre eller redan något äldre, deltog i korta abrupta scener. Det som hände saknade inbördes sammanhang 23


eller var bara långvariga stillbilder med föremål som av en eller annan anledning blivit liggande i hans tomma hjärnkontor, som till exempel ett ägg på en tallrik i Tilburg eller den enorma lila lemmen på en tillfällig granne i en pissoar vid Schenkkade i Haag. Hur det kunde komma sig att han faktiskt kunde dikter utantill var en gåta för honom själv och det kom ofta för honom att det kanske hade varit bättre om han lärt sig sitt liv utantill. Då hade han under sina nattligt återkommande sista stunder åtminstone fått beskåda en kronologiskt ordnad film, i stället för dessa lösryckta fragment utan den röda tråd som man väl ändå kunde begära av ett nyss avslutat liv. Anledningen till att den död han dagligen omgavs av var så gränslöst sorglig var kanske just att det egentligen inte alls fanns någon, eller någonting som dog, utan bara några snapshots som nästan inte hängde ihop och som ingen någonsin skulle titta på. Det hände aldrig att han besvärades av denna oföränderliga intetsägande cykel under dagen, eftersom döden ju inte tillhör livet. Han aktade sig också noga för att prata om det med Zita eller någon annan. Zita sov en förhistorisk, namibisk sömn, och när stunden för den nattliga pinan var inne, lösgjorde han sig ur hennes totala omfamning, gick till ett annat rum och grät bittert men kort. När han så återvände till sängen öppnade sig hennes famn som om den såg honom, men det var som om det var mycket mer som öppnade sig, en elyseisk värld full av varma mjuka öar med nyskördat hö där alla Innier i hela världen vaggades till sömns. Den enda förklaringen Inni kunde finna till att ingen – verkligen inte någon enda – kunde berätta för honom vad 1963 hade varit för sommar, var att hans egen glömska även överförts till alla andra. När han tänkte på en sommar, vilken som helst, var det ständigt skogarna kring Arnold Taads hus i Doorn han såg framför sig en varm dag då allt är lite disigt och kvavt – snart kommer ovädret. Dammarna ligger svarta och dödsstilla, färdiga att återspegla vad som helst. Änderna ligger för ankar vid vasskanten. 24


På ett herrgårdstak utstöter påfågelhannen sitt vanmaktsskri och snart kommer äntligen universum att förgås. Redan en svag lukt av förruttnelse, för nu var det själva naturen som frossade, Inni behövde ingenting göra. Det var så en sommar var, och alltså även den 1963. Ända tills någon sett efter åt honom i tidningsläggen och berättat att det regnade hela sommaren 1963. Men han kom ihåg – men det hade ju också hamrats i honom – att han det året förälskade sig i en barflicka från Voetboogsteeg, och att en italiensk gästarbetare som arbetade i köket på Hotel Victoria, men som fotograferade på fritiden, hade tagit en bild av Zita för tidningen Taboe, som det bara skulle komma ut två nummer av, vilket dock räckte för att göra slut på Innis och Zitas lycka. För hur det nu var – det långa slitaget, det noggranna konsumerandet av varandra som om det gällde en evig måltid, alla långa amsterdamska nätter med kroppsbyten och plötsliga visioner avsedda för en tom filmrulle utgjorde tillsammans trots allt lyckan, och den skulle försvinna för att aldrig mera återvända. Aldrig. Baren var lång och mörk. Den var avsedd för börshandlare och landsortsbor, dåligt klientel, för mesiga för att besöka hororna och för snåla för att hålla sig med en väninna. I stället gick de för att glo på Lydas mycket stora och vita barm i den skotskrutiga barens gudaskymning, ett nöje som skulle betalas med en ändlös ström av mintlikör med soda. Det var det som avgjort saken, den trögflytande strömmen av grön vätska som försvann i hennes vida gap, hennes idiotiskt höga silversprayade frisyr, de stora vita brösten som visade en hel del men ändå för lite, samt det faktum att hon var mer än huvudet högre än Inni. »Jag är alldeles grön inuti«, sa hon regelbundet och det gjorde honom också upphetsad. Det hade funnits många Lyda i Innis liv efter den första riktiga Lyda som inte alls hette Lyda utan Petra, och eftersom han inte var någon principfast filosof hade han olika förklaringar till detta. Ibland hade det verkligen att göra med kärlek, men det hände att han tyckte att han var en vampyr 25


9789174993721