9789140666437 by Smakprov Media AB

Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige Andreas Johansson Heinö

Att demokrati är enklare att etablera i nationellt homogena samhällen är en vanlig ståndpunkt. Men vad innebär ett alltmer kulturellt splittrat samhälle för demokratin? Finns det en motsättning mellan ett mångkulturellt samhälle och en liberal demokrati? Kan ett samhälle rymma hur många olika värderingar, livsstilar och identiteter som helst utan att det får negativa konsekvenser för demokratin? Om inte, vad kan och bör man göra åt det? I Hur mycket mångfald tål demokratin ? ställs grundläggande frågor om förhållandet mellan mångfald och demokrati. Boken presenterar nationalistiska, mångkulturella och liberala svar på dessa frågor och diskuterar deras förtjänster och tillkortakommanden. Författaren kombinerar en teoretisk diskussion med en inträngande analys av förändringen av den svenska nationella identiteten. I en tid då mångkulturalismen som idé ifrågasätts är den här boken ett viktigt bidrag, både till den samhällsvetenskapliga forskningen och till debatten om mångkulturalismens framtid.

A. Johansson Heinö

Andreas Johansson Heinö är statsvetare och verksam vid Göteborgs universitet.

Hur mycket mångfald tål demokratin?

Hur mycket mångfald Andreas tål demokratin? Johansson Heinö demokratiska dilemman i ett mångkulturellt sverige

Innehåll Förord

1. Det mångkulturella samhället som ett demokratiskt problem

Forskningsuppgiften

Att forska om det mångkulturella samhället

Demokrati och mångfald – en snabb översikt över forskningsläget

Demokratins dilemman …

… och hur de bör hanteras

2. Det mångkulturella samhället som ett vetenskapligt problem

Om studien

Tidigare forskning

Mångkulturella samhällen

Grupp som analytisk och vardaglig kategori

Identitet som begränsning och möjlighet

3. Tre stora berättelser

Om berättelseperspektivet

Berättelsen om nationalstaten

Berättelsen om det mångkulturella samhället

Berättelsen om den villkorade toleransen

Mångkulturell dialektik

102

4. Uteslutandets dilemma

105

Nationellt medborgarskap i en mångkulturell värld

106

Teorier om medborgarskap

113

Tre grundläggande teser

116

Den första tesen: Det nödvändiga uteslutandet

117

Den andra tesen: Demokratins behov av samhörighet

120

Den tredje tesen: Civil och etnisk nationalism?

131

Demokratins exkluderande logik

139 3

innehåll

5. Anpassningens dilemma

142

Återkomsten av de nationella värdena

143

Den demokratiska paradoxen – från Tingsten till Mouffe

145

Världens modernaste land

151

Demos i det mångkulturella samhället

164

6. Legitimitetens dilemma

175

Alternativ I: Välfärdsnationalism

176

Alternativ II: Identitetspolitik

180

Alternativ III: Universalism

190

Statens tvångsmakt i det mångkulturella samhället

209

7. Hur mycket mångfald tål demokratin?

219

Uteslutandets dilemma

223

Anpassningens dilemma

226

Legitimitetens dilemma

229

Referenser

234

English Summary

253

1 Det mångkulturella samhället som ett demokratiskt problem Mot slutet av 1990-talet såg den mångkulturella världsbilden ut att ha segrat. Mångfald, i form av kulturer och religioner, etniciteter och sexualiteter, hade upphöjts till internationell norm och alltfler länder införde olika varianter av mångkulturell identitetspolitik. Samma stater som långt in på efterkrigstiden diskriminerat delar av sin befolkning i den nationella homogenitetens namn började nu aktivt agera mot diskriminering. Tidigare marginaliserade grupper kompenserades med positiv särbehandling, officiella erkännanden och särrättigheter. Assimilering var gårdagens (dåliga) politik, mångkulturalism och minoritetsrättigheter den nya tidens melodi. I en tidstypisk text kunde den amerikanske sociologen Nathan Glazer (1997) summera tillståndet i debatten under rubriken We are all multiculturalists now. Ett decennium senare har vinden vänt. Den amerikanske historikern David Hollinger, som i Postethnic America från 1995 argumenterade för att individer bör ha rätt att slippa reduceras till en del av sin kultur, konstaterar till exempel i förordet till 2005 års utgåva att hans kritik av mångkulturalismen, då kontroversiell, nu har blivit normerande. 11 september 2001 och de efterföljande terrorattentaten i Madrid 2004 och i London 2006, mordet på Theo van Gogh en höstmorgon i Amsterdam 2004, upploppen i norra England 2001 och i franska förorter 2005, de världsvida protesterna vintern 2005–06 mot publiceringen av Muhammedkarikatyrerna; många är de gnistor som tänt en het debatt om mångkulturalismens framtid. Från bokhandlarnas hyllor för aktuell politisk litteratur sprids inte längre budskapet att vi allihop är mångkulturalister, istället trängs titlar som While Europe slept – how radical Islam is destroying the West,

hur mycket mångfald tål demokratin? The death of feminism, The return of history and the end of dreams, Islamister og naivister och Londonistan.1 I dessa böcker och i åtskilliga andra texter, på debattsidor, bloggar och kulturartiklar formuleras en ny berättelse med ungefär följande budskap: Europas visserligen välmenande, men också naiva och ack så politiskt korrekta elit, har offrat arvet från upplysningen på mångkulturalismens altare. Det lika tragiska som logiska resultatet har blivit hedersmord, månggifte och kvinnlig könsstympning, förnyad popularitet för slöjor (inklusive heltäckande burkor och niqabs), framväxt av koranskolor, religiöst drivna självmordsbombare och blomstrande av misogyna, antisemitiska och homofoba stämningar bland invandrargrupper i det liberala och mångkulturella Europa. Toleransen inför olikheter har återvänt som en ondskefull bumerang och givit intoleranta krafter fritt spelrum att åsidosätta grundläggande europeiska värden som yttrandefrihet, jämställdhet och sekularism. Den franske filosofen Pascal Bruckner likställer mångkulturalismen med legaliserad apartheid och talar, med ett språkbruk som inte kan missförstås, om en ”eftergiftspolitik” som bara ökar den ”skäggiga radikalismens aptit”.2 Den amerikanska 1990-talsdebatten om mångkulturella läroplaner i skolan och positiv särbehandling vid antagning till universiteten framstår retrospektivt som en försiktig akademisk prolog till den debatt som nu rasar.

1 I While Europe slept (2006) beskriver den konservative homosexuelle amerikanen Bruce Bawer hur han under sina år i Nederländerna och Norge blev alltmer distanserad till den europeiska likgiltigheten inför en framväxande homofob islamism. I The death of feminism (2005) gör Phyllis Chesler, en av centralgestalterna inom den amerikanska 1970-talsfeminismen, brutalt upp med hur den västerländska feminismen och vänstern svikit sina systrar i den muslimska världen och hur de förblindade av kritik mot Väst inte insett att det verkliga förtrycket sker inom just de kulturer som man säger sig vilja skydda från Väst. I Londonistan (2006) beskriver den konservativa journalisten Melanie Phillips framväxten av militant islamism i Storbritannien som en följd av brittisk mångkulturalism och relativism. I Islamister og naivister (2006) ger Karen Jespersen och Ralf Pittelkow en motsvarande analys av det danska samhället. I The return of history and the end of dreams (2008) argumenterar den amerikanske forskaren Robert Kagan för att världen nu återgått till ett konfliktfyllt normaltillstånd. 2 Bruckner blev först arg efter att ha läst Ian Burumas analys av den holländska mångkulturalismens uppgång och fall i Murder in Amsterdam (2006) och sedan ännu argare efter att ha läst Timothy Garton Ashs recension av Burumas bok i New York Review of Books, ”Islam in Europe” (2006), och gjorde upp med de båda, som han kallade dem, ”fåtöljfilosoferna” i vad som blev startskottet för en mycket uppmärksammad alleuropeisk debatt på signandsight.com våren 2007 (sorgligt nog nästan helt ignorerad på svenska kultur- och debattsidor). Hela debatten, inklusive Bruckners bidrag, finns på http://www.signandsight.com/features/1167.html.

1. det mångkulturella samhället som ett demokratiskt … Svängningen bort från mångkulturalismen i debatten ger tydliga avtryck i praktisk politik (Joppke & Morawska 2003). Mångfalds-, identitets- och integrationsfrågor har följaktligen blivit alltmer politiserade och spelat en framträdande roll i många europeiska valrörelser under 2000-talet. Flera stater har förändrat sin lagstiftning i riktning bort från den mångkulturella politiken, med följden att assimilerande inslag återkommit i invandrings- och invandrarpolitiken. Det handlar till exempel om strängare krav för medborgarskap genom obligatoriska språk-, kunskaps- och/eller åsiktstester, skärpt lagstiftning vad gäller äktenskap för minderåriga, höjda åldersgränser för äktenskap med en partner från hemlandet, begränsade möjligheter till familjeinvandring, obligatoriska DNA-tester för invandrare, restriktioner för religiösa symboler och kläder i offentliga sammanhang samt stärkande av nationella enhetssymboler, nationell historieskrivning och nationell litterär kanon. Även den europeiska opinionen tycks vända mångkulturalismen ryggen. ”Hostility to immigration is becoming mainstream” skriver tidskriften The Economist i sitt första nummer 2008 i vilket man ägnar stort utrymme åt det över hela västvärlden växande invandringsmotståndet. Motstånd mot moskébyggen river på 2000-talet upp hätska stämningar i kosmopolitiska storstäder som London, Berlin, Rom, Köln, Marseille, Ljubljana och München. Klart är att de samhällen som länge och med stolthet föreställt sig själva som toleranta och pluralistiska och som gjort mångkulturalismen till en del av den nationella självbilden nu har börjat ifrågasätta detta projekt. Allt fler ställer sig istället numera bakom idén att den hittillsvarande integrationspolitiken har misslyckats.

Forskningsuppgiften Det mest intressanta här är inte mångkulturalismens nedgång. Kritik mot det mångkulturella projektet har alltid förekommit. Motstånd mot invandring och identitetspolitik, i syfte att bevara eller återskapa den homogena nationalstaten, har ihärdigt ackompanjerat politiska förändringar i mångkulturell riktning under 1970-, 1980- och 1990-talen. Men detta motstånd, vars faktiska betydelse visserligen inte ska underskattas, var åtminstone i den politiska diskursen en marginell företeelse vars försök att politisera mångkulturalismen sällan betraktades som rumsrena. Att dessa argument nu fått ny vind i seglen, med väljarframgångar i många länder på 2000-talet för invandringskritiska partier, utgör därför inte nödvändigtvis något avgörande hot mot en fortsättning längs det mångkulturella spåret. Det nya och verkligt utmanande med den aktuella kritiken är snarare dess idémässiga innehåll. Det är en kritik med ett starkt liberalt och demokratiskt

hur mycket mångfald tål demokratin? patos, som identifierar en motsättning mellan å ena sidan liberalism, demokrati och jämställdhet och å andra sidan icke-liberala, auktoritära och patriarkala inslag i det mångkulturella samhället där de första värdena ovillkorligen måste prioriteras på bekostnad av de sistnämnda. Så här formulerar exempelvis det av de svenska riksdagspartierna som tydligast politiserat frågan om mångkulturalismen, folkpartiet, sin position: ”Folkpartiet liberalerna bejakar mångfalden, men inte till priset av individens frihet och grundläggande rättigheter. Därför säger vi tydligt att inte all kulturell mångfald är bra …”(Motion till riksdagen 2005/06:fp004, s. 38). Mångfald är visserligen bra, men inte all mångfald, inte hur mycket som helst och inte till vilket pris som helst. Tolerans är bra, men inte inför vilka praktiker som helst och framförallt inte gentemot dem som själva är intoleranta. Det finns enligt denna liberala kritik en reell motsättning mellan religionsfrihet och jämställdhet, mellan religionsfrihet och yttrandefrihet, mellan mångkulturalism och feminism och mellan identitetspolitik och sekularism. Det går inte att värna demokratin om man samtidigt är undfallande mot dem som kräver censur för religiösa provokationer och ber om ursäkt för den yttrande- och tryckfrihet som ger oss rätten att kritisera såväl politiska som religiösa auktoriteter. Med ett nytt innehåll och nya argument har motståndet mot mångkulturalismen även fått nya budbärare. Den nya kritiken förs fram inte minst av liberala partier och debattörer och kombineras med klassiska liberala ställningstaganden i närbesläktade frågor. Så kan exempelvis folkpartiet i Sverige förespråka ökad arbetskraftsinvandring, ökad anhöriginvandring och utvidgad asylrätt samtidigt som man går till val på en politik som ställer hårdare krav på invandrare, gör det svårare att få medborgarskap och svårare för invandrare att få bidrag. Därför kan också andra liberala europeiska partier, liberala, feministiska och även vänsterdebattörer samt inte sällan debattörer med invandrarbakgrund, förespråka denna linje. Därför kan också starkt invandringskritiska partier själva ha invandrare som ansikten utåt, som Sverigedemokraterna som i en kampanj 2008 lät en kroatisk, en estnisk och en finsk invandrare leverera budskapet (se även Dilday 2007). Detta är logiskt eftersom den nya kritiken på ett sofistikerat sätt skiljer på invandrare, beroende på deras kultur och förutsättningar att integreras. Kritik mot mångkulturalism behöver inte innebära stopp för invandring, menar till exempel Bruce Bawer (2006, s. 68) i den uppmärksammade boken While Europe slept: … there’s no reason why the difficulties posed by fundamentalist Islam should prevent Western Europe from maintaining a steady flow of immigrants. Authorities must simply be more careful about whom they let in – and treat them differently when they do.

1. det mångkulturella samhället som ett demokratiskt … Mångkulturalismens nedgång och återkomsten för assimilationistiska tongångar väcker många frågor. Inte minst förpliktigar den statsvetare till den delikata uppgiften att erbjuda orientering, inte bara om själva debatten och den politiska förändring som pågår, utan framförallt om de grundläggande frågeställningar som debatten synliggör om relationen mellan demokrati och mångfald. Hur stora skillnader i värderingar, livsstilar och identiteter kan rymmas i ett samhälle utan att det får negativa konsekvenser för demokratins fungerande eller hämmar förutsättningarna att etablera ett demokratiskt styrelseskick? Finns det en motsättning mellan det mångkulturella samhället och en representativ liberal demokrati? Hur skall i så fall dessa värden vägas mot varandra? Hur bör staten förhålla sig till ökade olikheter i samhället? Kort sagt: hur mycket mångfald tål demokratin? Tidigare forskning på området ger, något förenklat, två diametralt motsatta besked. Å ena sidan hävdas nationalism oftast vara något dåligt. Det finns, för att uttrycka det försiktigt, betydligt fler böcker och artiklar med en negativ inställning till nationalism och därmed förknippade praktiker som kulturell assimilering, homogenisering och patriotism, än tvärtom. Detta tar sig många olika uttryck: nationalistiska politiska partier framställs rutinmässigt som populistiska, extrema, främlingsfientliga och till och med antidemokratiska. Nationalistiska föreställningar hävdas vara baserade på falska myter, nationalismen som ideologi anses besläktad med fascism och rasism, nationalistisk politik anses orsaka såväl etniska konflikter, inbördeskrig och staters sammanbrott som diskriminering och åsidosättande av demokratiska rättigheter. En ganska dyster meritlista, minst sagt. Tittar man enbart på forskningen om nationalismen är det överhuvudtaget svårt att förstå dess enorma genomslagskraft, vilken följaktligen ofta förklaras i termer av elitmanipulation, falskt medvetande alternativt rent funktionalistiska förklaringar (nationalismen som en slaggprodukt av industrialisering, urbanisering, sekularisering och andra moderna nyttigheter). På motsvarande sätt framställs det mångkulturella samhället som något naturligt, godartat och eftersträvansvärt. Minoritetsgrupper skildras överlag i positiva ordalag och ökat inflytande eller självstyre för dessa beskrivs i termer av demokratisk utveckling och stärkande av mänskliga rättigheter. Å andra sidan ger litteraturen om välfärdsstaten och demokratin en delvis annorlunda bild. Nationell homogenitet, identitet och patriotism framställs i denna forskning som något positivt, nästan oumbärligt, för demokrati och välstånd. Empiriskt kan man enkelt göra två konstateranden: så gott som samtliga demokratier har utvecklats inom ramen för en homogen nationalstat och det finns en stark korrelation mellan nationell homogenitet och grad av demokrati bland världens stater (mer om detta i kapitel fyra). Det har nästan blivit en kliché att i dessa sammanhang citera John Stuart Mills, uppenbart klassiska, ord: ”free institutions are next to impossible in a country made up of different

hur mycket mångfald tål demokratin? nationalities” (citerad i Stepan 1998, s. 222). Om sambandet mellan demokrati och en enhetlig kultur skriver i vår tid statsvetaren John Hall (1994, s. 114) att ”this factor is so obvious that it needs little commentary”. Citatet är signifikativt för hela den akademiska demokratilitteraturen; homogenitetens betydelse är oftast underförstådd och sällan explicitgjord, förmodligen beroende på att demokratins hemhörighet i en nationellt homogen kontext länge ansetts som så självklar att argumentet för detta inte behövt artikuleras. Vi förefaller således stå inför en minst sagt svårlöst paradox: å ena sidan är nationell homogenitet bra, snudd på nödvändig för demokratin. Samtidigt är den politik som leder till nationell homogenitet, nationalism, skadlig och förkastlig. Hur hänger detta ihop? Vad innebär det i så fall för demokratin i ett mer splittrat samhälle? I denna bok gör jag ett försök att reda ut denna paradox. Mitt bidrag till såväl statsvetenskapen som till den politiska debatten är att dels identifiera på vilka sätt det mångkulturella samhället utmanar demokratin3, dels diskutera vad vi kan och bör göra åt det. Det är teoretiska frågeställningar som jag ämnar analysera i en idékritisk studie där teoretiska resonemang relateras till empiriska exempel hämtade huvudsakligen, om än inte enbart, från Sverige (mer om studiens karaktär i nästa kapitel). Sverige utgör tveklöst en viktig front i den europeiska striden om mångkulturalismens framtid. En tidigt införd och jämförelsevis långtgående mångkulturell politik, i kombination med omfattande invandring och en anti-nationalistisk självbild, har gjort Sverige till ett såväl typiskt som kritiskt fall av ett mångkulturellt samhälle. Att det är typiskt framgår av att alla de inslag som kännetecknat de europeiska debatterna också finns här: kampen om slöjan, hedersmorden, segregerade storstadsförorter, konfrontationer mellan invandrarungdomar och polis, skärpta politiska krav på anpassning, politisering av 3 Demokratibegreppet är alltjämt omstritt. Svårigheten med att använda demokrati som ett analytiskt begrepp är dels att det har en så positiv värdeladdning att det omfamnas av alla – inklusive vår tids mest ökända diktatorer som Libyens Ghadafi och Vitrysslands Lukasjenko – dels att det tenderar att sträckas ut till att inkludera allt som anses bra i samhället. Här använder jag demokrati i en deskriptiv mening och nyttjar en relativt snäv definition enligt vilken demokrati är ett styrelseskick kännetecknat av att makthavare tillsätts i fria och regelbundna val där allmän rösträtt råder, att press-, yttrande-, organisations-, åsikts- och religionsfrihet respekteras, samt att det finns möjlighet att kräva ansvar från makthavare. Givet denna definition kan lite mindre än hälften av staterna i världen betraktas som demokratiska, men en överväldigande andel av de europeiska staterna. Det ska samtidigt sägas att denna definition är starkt dominerande inom åtminstone empirisk statsvetenskap och komparativa demokratistudier varför det främst är i relation till den politiska debatten, samt vissa specifika akademiska diskurser, som definitionen är att betrakta som snäv. Beträffande klassificeringen av stater som demokratiska eller ej råder inom forskningen idag förhållandevis stor enighet (Rothstein och Teorell 2008).

1. det mångkulturella samhället som ett demokratiskt … mångfaldsfrågor från liberalt håll och växande stöd för invandringskritiska partier. Ett kritiskt fall är Sverige eftersom det satsas omfattande offentliga resurser på att få integrationen att fungera och den mångkulturella politiken har ett jämförelsevis starkt folkligt stöd.4 Enligt Migrant Integration Policy Index är Sverige mest framgångsrikt, det enda land inom EU som klassificeras som rakt igenom ”favourable to promote integration”.5 Lägg därtill avsaknaden av ett kolonialt arv6 och jämförelsevis få historiska barlaster i övrigt vad mellankulturella konflikter beträffar, och det svenska fallets betydelse förefaller dramatiskt: lyckas det inte här, då lyckas det inte någonstans.

Att forska om det mångkulturella samhället Innan vi går vidare i analysen tvingas vi emellertid först konstatera att det är vanskligt att ställa frågan huruvida kulturell mångfald kan utgöra ett demokratiskt problem eller att framställa kulturell mångfald som ett vetenskapligt problem. Så gott som varje politiskt förslag i riktning mot assimilering, oavsett bevekelsegrund eller kvalitet på argumentationen, har i svensk debatt bemötts med anklagelser om rasism. Ett paradexempel är folkpartiets krav på språktester för medborgarskap; ett i internationellt perspektiv ytterst beskedligt förslag som i svensk debatt blivit mycket hårt åtgånget (se vidare i kapitel fyra). Detta är i sig inget problem. Hårda tag är en del av det politiska spelet och att tonläget blivit särdeles uppskruvat just i integrationsfrågor hänger säkerligen samman med att det är ett politikområde där engagerade människor lätt upprörs. Om man verkligen anser någon vara rasist alternativt orättfärdigt anser sig anklagad för detta, är det inte rimligt att förvänta sig artiga svar och konstruktiv dialog. Dessutom finns säkert fall där hårda anklagelser även rent sakligt är väl motiverade. Värre är att det förefaller nästan lika riskabelt att göra mångkultur till ett vetenskapligt problem och att i rollen som forskare ställa dessa frågor. När David Goodhart, chefredaktör för tidskriften Prospect, för några år sedan ställde frågan huruvida det kunde finnas en motsättning mellan mångkulturalism och 4 I en studie av Sides och Citrin (2007) som inkluderar 18 europeiska länder faller svenskarna ut som de mest positiva till invandring. Joppke och Morawska (2003) beskriver Sverige som ett möjligt undantag från den allmänna europeiska reträtten från mångkulturalism. 5 www.integrationindex.eu. 6 Några få kolonier har ju Sverige trots allt haft, men erfarenheterna var begränsade och, undantaget Saint-Barthélemy, kortvariga. Viktigare är avsaknaden av påverkan på svenska samhället. Någon invandring från kolonierna förekom inte och den svenska självbilden påverkades heller inte.

hur mycket mångfald tål demokratin? välfärd väckte det en enorm kritikstorm (Goodhart 2004). Men följden har åtminstone blivit en brittisk debatt om vad det mångkulturella samhället innebär. Sverige framstår i ett jämförande perspektiv som än mer känsligt och väntar fortfarande på en saklig debatt. Somliga anser att varje problemformulering som på något sätt riskerar att göra det mångkulturella till en del av problemet är förkastlig, ja, till och med utgör en i sig diskriminerande eller rasistisk praktik. Statsvetaren Kristina Boréus skriver till exempel hur det per definition är diskriminerande att tala om problem med integration7 och Paulina de los Reyes och Masoud Kamali (2005, s. 48) skriver att förnekande av förekomsten av diskriminering i sig utgör en rasistisk handling. Enligt denna världsbild är det inte bara så att förekomsten av rasistiska och diskriminerande strukturer i de västerländska samhällena skapar utanförskap och marginalisering; varje ifrågasättande av världsbilden utgör dessutom i sig en del av den rasistiska och diskriminerande strukturen. Att ens figurera i sammanhanget av mångkulturalismkritik är tabubelagt, vilket möjliggjorde för Dagens Nyheters kultursida att våren 2008 hänga ut liberalen och globaliseringsanhängaren Johan Norberg som ”islamofob”, sedan denne blivit refererad i Bruce Bawers While Europe slept. Istället för en saklig debatt kring Bawers teser och argument fick vi en pseudodebatt kring citatteknik och journalistisk etik.8 Kulturjournalisten och författaren Stefan Jonsson, som är en betydelsefull person i sammanhanget då han kanske mer än någon annan varit avgörande för det stora genomslag som postkolonial teoribildning haft på svenska kultursidor, skriver i förordet till sin omfattande samlingsutgåva Världen i vitögat att Frågan är inte om vi ska ha västerländsk civilisation eller mångkulturell anarki. Frågan är hur vi på ett civiliserat sätt hanterar det mångkulturella samhälle vi redan lever i (Jonsson 2005, s. 9).

Det är naturligtvis sant att det är av stor betydelse hur en fråga formuleras och att det inte finns något neutralt sätt att förhålla sig till vare sig detta eller något annat ämne. Det är elementär metodlära att utformningen av en frågeställning i sig är konstituerande för vilka resultat vi kan komma fram till. En problem7 Att säga ”vi kan ta emot flyktingar” är enligt Boréus (2006, s. 74) exempel på ”distansering”, medan ett påpekande om att det är högre arbetslöshet bland utlandsfödda, klassificeras som en ”nedvärderande handling” (ibid s. 143). Se även Katarina Mattsson (2005) som beskriver kompetensbaserade förklaringar till ojämlikheter på arbetsmarknaden som ett sätt att legitimera en ojämlik arbetsmarknad, snarare än att förklara den. 8 Debatten startade genom Andreas Malms recension i Dagens Nyheter (10 februari 2008) av Bawers bok. På sin blogg har Norberg samlat länkar till olika inlägg i debatten: http://www.johannorberg.net/?page=displayblog&month=2&year=2008#2594.

1. det mångkulturella samhället som ett demokratiskt … formulering som låser fast analysen till ett visst perspektiv och som utesluter andra möjligheter är således inte bara normativt förkastlig, den är vetenskapligt direkt olämplig. Men just denna brist har tyvärr varit kännetecknande för en hel del forskning om det mångkulturella samhället de senaste åren. Den omfattande statliga utredningen om makt och diskriminering som genomfördes under åren 2004–06 under ledning av Masoud Kamali (2006) prövade aldrig sina utgångspunkter eftersom man redan på förhand visste att samhället präglades av, som man uttryckte det, ”rasifierade strukturer”, det vill säga ojämlikhet legitimerad av föreställningar om biologiska och kulturella skillnader (med andra ord: rasism).9 Det intressanta för utredarna verkade bara vara att visa exempel på hur dessa strukturer verkade och därigenom verifiera den teoretiska modellen, inte att utsätta teorin för sedvanlig prövning eller se om andra perspektiv kunde förklara verkligheten på ett bättre sätt. Motsvarande begränsningar präglar även den liberala kritik som framställer motsättningen mellan feminism och mångkulturalism eller mellan religionsfrihet och yttrandefrihet som endimensionell och som bland annat leder till att våld mot kvinnor kan klassificeras som en integrationspolitisk fråga, snarare än en jämställdhetspolitisk.10 Analysen begränsas till att enbart se hur dessa positioner kolliderar, men öppnar inte för möjligheter att förena dem (se exemplen i not 1). Det bör därför med emfas understrykas att min ambition med denna bok varken är att försöka bevisa att kulturell mångfald är skadlig för demokratin eller att den är positiv. Min drivkraft är att förstå relationen mellan de två begreppsliga storheterna ”demokrati” och ”kulturell mångfald”. Går de att förena? På vilka nivåer? Till vilket pris? Detta är att ta det empiriska fenomenet på allvar. Notera följande två citat: I fråga om allmän avspänning i politik och offentligt liv över huvud har utan tvivel de skandinaviska staterna kommit längst. De allmänna orsakerna är uppenbara. En hög levnadsstandard kombineras med en nästan enastående homo genitet i fråga om nationalitet, språk och religion. Några etniska eller språkliga skiljelinjer, verkliga eller föreställda, finns inte (Tingsten 1967, s. 9). Ett befolkningsmässigt homogent samhälle har bättre förutsättningar att nå en fredlig och demokratisk utveckling, än en heterogen statsbildning. […] Det råder 9 Perspektivet användes även i utredningen som föregick Kamalis, se till exempel Bengtsson & Borevi (2004) för påståenden om rasistiska strukturer inom bland annat svensk fackförenings- och idrottsrörelse och boendeorganisationer. 10 När mordet på Fadime Sahindal politiserades blev det ett ärende för integrationsministern. Som svar på frågan varför det inte var jämställdhetsministerns ansvarsområde motiverade dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winbergs pressekreterare arbetsdelningen med att ”Margareta är ju mer inriktad på … kvinnovåld” (Dagens Nyheter, 3 januari 2003).

Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige Andreas Johansson Heinö

A. Johansson Heinö

Andreas Johansson Heinö är statsvetare och verksam vid Göteborgs universitet.

Hur mycket mångfald tål demokratin?

Hur mycket mångfald Andreas tål demokratin? Johansson Heinö demokratiska dilemman i ett mångkulturellt sverige

Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige Andreas Johansson Heinö

A. Johansson Heinö

Andreas Johansson Heinö är statsvetare och verksam vid Göteborgs universitet.

Hur mycket mångfald tål demokratin?

Hur mycket mångfald Andreas tål demokratin? Johansson Heinö demokratiska dilemman i ett mångkulturellt sverige