DE UTVALDA b ok 1
DE UTVALDA • tan keläsaren •
kristin cashore översättning: carina jansson
Till min mor, Nedda Previtera Cashore, som har köttbullarnas gåva, och min far, J Michael Cashore, som har gåvan att tappa bort (och hitta) sina glasögon.
First published in the United States by Harcourt Books, an imprint of Houghton Mifflin Harcourt Publishing Company, 2008. © Kristin Cashore 2008 Originalets titel: Graceling © den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2011 www.semic.se Översättning: Carina Jansson Omslag: Cathy Riggs Kartor: Jeffery C. Mathison Formgivning: Monica Sundberg Redaktör: Johanna Strömqvist Tryckt av GGP Media GmbH, Tyskland 2011 ISBN: 978-91-552-5755-2
DEL ETT
en dรถdlig dam
kapitel ett
totalt mörker rådde här nere i fängelsehålorna, men
Katsa hade en karta i huvudet. En som hittills hade visat sig vara korrekt, som Olls kartor brukade vara. Hon drog med handen utmed de kalla väggarna och räknade dörrarna och öppningarna hon passerade. Hon svängde när hon skulle och stannade slutligen framför en öppning som borde leda till en nedåtgående trappa. Där sjönk hon ner på huk och trevade med händerna framför sig. Ett stentrappsteg, fuktigt och halt av mossa, och ännu ett nedanför. Det här var alltså trappan Oll hade pratat om. Katsa hoppades bara att han och Giddon skulle se den gyttjiga mossan när de kom efter henne med sina facklor, att de skulle gå försiktigt och inte väcka de döda genom att ramla huvudstupa nerför trappan. Katsa slank ner. En vänstersväng och två högersvängar. Hon började höra röster när hon kom in i en korridor där mörk5
ret skiftade i orange av ljuset från en fackla på väggen. Mitt emot facklan fanns en annan korridor där, enligt Oll, allt från två till tio vakter skulle hålla uppsikt över en särskild cell i slutet av gången. Det var vakterna som var Katsas uppdrag. Det var de som var orsaken till att hon hade skickats hit i förväg. Katsa smög mot ljuset och ljudet av skratt. Hon skulle kunna stanna och lyssna för att få en bättre uppfattning om hur många hon stod inför, men tiden var knapp. Hon drog ner huvan och rundade hörnet. Hon snubblade nästan över sina fyra första offer, som satt på golvet mitt emot varandra med ryggarna mot väggen och utsträckta ben. Luften stank av den starka dryck de tagit med sig ner för att fördriva tiden. Katsa sparkade och slog mot tinningar och halsar, och de fyra männen låg hopsjunkna på golvet innan förvåningen ens hunnit registreras i deras ögon. Där fanns bara en vakt till, som satt framför cellgallret i slutet av korridoren. Han hävde sig upp på fötter och drog svärdet ur skidan. Katsa gick mot honom, förvissad om att facklan bakom henne dolde hennes ansikte, särskilt hennes ögon, för honom. Hon bedömde hans storlek, hans rörelser och stadigheten i armen som höll svärdet riktat mot henne. ”Stanna där. Jag förstår nog vad du är.” Han darrade inte på rösten. Han var modig, den här vakten. Han högg med svärdet i luften, som en varning. ”Mig skrämmer du inte.” Han kastade sig mot henne. Hon duckade under bladet, sparkade uppåt och träffade honom i tinningen. Han föll till golvet. 6
Hon klev över vakten, sprang fram till gallret och kisade in i cellens mörker. En gestalt satt hopkurad mot bakre väggen, någon som var för trött eller för frusen för att bry sig om bråket. Han satt med armarna runt benen och huvudet mellan knäna, och han darrade – Katsa kunde höra hans andhämtning. Hon flyttade sig ett steg så att ljuset föll över hans hopsjunkna siluett. Hans hår var vitt och kortklippt, och hon såg skimrande guld i hans öra. Olls kartor hade tjänat sitt syfte, för den här mannen var lienid. Det var honom de letade efter. Hon ryckte i haspen. Låst. Nåväl, det kom knappast som en överraskning och det var inte hennes problem. Hon visslade en gång, lågt, som en uggla. Sedan rullade hon över den modige vakten på rygg och släppte ett av sina piller i hans mun. Hon sprang vidare, lade de fyra andra olyckliga vakterna på rygg och stoppade ett piller i munnen på var och en. Just när hon började undra om Oll och Giddon hade gått vilse i gångarna, dök de upp runt hörnet och slank förbi henne. ”En kvarts timme, inte mer”, sa hon. ”En kvarts timme, milady.” Olls röst mullrade. ”Var försiktig.” Deras fackla stänkte ljus på väggarna när de närmade sig cellen. Lienidmannen stönade och drog åt sig armarna. Katsa såg en skymt av hans trasiga, fläckiga kläder. Hon hörde Giddons nyckelring med dyrkar skramla. Hon skulle gärna ha väntat och försäkrat sig om att de lyckades öppna dörren, men hon behövdes på annat håll. Hon stoppade asken med piller innanför ärmen och sprang.
7
Cellvakterna rapporterade till fängelsevakten, och fängelsevakten rapporterade till undervakten. Undervakten rapporterade i sin tur till slottsvakten. Nattvakten, kungsvakten, murvakten och parkvakten rapporterade också till slottsvakten. Så fort en vakt upptäckte att en annan saknades skulle han slå larm, och om Katsa och hennes män då inte var tillräckligt långt borta skulle allt vara förlorat. De skulle bli jagade, det skulle leda till blodsspillan – de skulle se hennes ögon och hon skulle bli igenkänd. Så hon måste ta allihop, varenda vakt. Oll hade gissat att de skulle vara tjugo. Prins Raffin hade låtit göra trettio piller åt henne, för säkerhets skull. Hon hade inga som helst problem med de flesta av vakterna. Om hon kunde smyga sig på dem, eller om de var samlade i små grupper, hann de aldrig uppfatta vad som hände. Slottsvakten var lite mer komplicerad, eftersom han bevakades av ytterligare fem vakter. Hon virvlade genom gruppen, sparkade, knäade och slog, och slottsvakten flög upp från sin plats bakom skrivbordet i vakthuset, stormade ut genom dörren och in i striden. ”Jag känner igen en särling när jag ser en.” Han stötte med sitt svärd, och hon rullade undan. ”Visa mig färgen på dina ögon, pojke. Jag ska sticka ut dem, tro ingenting annat.” Katsa fann ett visst nöje i att slå honom i huvudet med kniv skaftet. Hon grabbade tag i hans hår, vände över honom på rygg och lade ett piller på hans tunga. När de vaknade, skamsna och med huvudvärk, skulle alla säga att förövaren hade varit en ensam särlingspojke med stridens gåva. De skulle utgå från att 8
hon var en pojke, för i sina enkla byxor och huva såg hon ut som en, och när folk blev attackerade var det aldrig någon som slogs av tanken på att det kunde röra sig om en flicka. Och ingen av dem hade sett skymten av Oll eller Giddon – det hade hon sett till. Ingen skulle komma att tänka på henne. Vad särlingsflickan lady Katsa än var, så var hon ingen brottsling som smög omkring förklädd på mörka borggårdar mitt i natten. Dessutom förväntades hon vara på väg österut. Hennes morbror Randa, kung av Middluns, hade skickat iväg henne inför ögonen på hela staden tidigare på morgonen. Hon eskorterades av kapten Oll och Giddon, en av Randas underlorder. Bara en dags ritt i väldigt hårt tempo och i fel riktning kunde ha fört henne söder ut till kung Murgons hov. Katsa sprang över borggården, förbi blomsterrabatter, fontäner och marmorstatyer av Murgon. Det var faktiskt en ganska behaglig borggård för att tillhöra en så obehaglig kung – den doftade av gräs och matjord, och hon kände sötman från daggfuktiga blommor. Hon rusade igenom Murgons fruktträdgård och lämnade en rad av drogade vakter bakom sig. Drogade, inte döda – en avgörande skillnad. Oll, Giddon och nästan alla andra i det hemliga Rådet hade velat att hon skulle döda dem. Men vid mötet där de lagt upp planerna för det här uppdraget hade hon insisterat på att de inte skulle vinna någon tid på att döda. ”Tänk om de vaknar?” hade Giddon sagt. Prins Raffin hade blivit förnärmad. ”Du ifrågasätter min medicin. De kommer inte att vakna.” ”Det skulle gå fortare att döda dem”, insisterade Giddon 9
med en bestämd blick i sina bruna ögon. Många huvuden i det mörka rummet nickade. ”Jag hinner göra det jag ska på den tid jag har”, försäkrade Katsa, och när Giddon började protestera höll hon upp handen. ”Nog nu. Jag tänker inte döda dem. Om ni vill att de ska dö, kan ni skicka någon annan.” Oll log och klappade den unge lorden på ryggen. ”Tänk på att det blir roligare för oss, lord Giddon. Det perfekta rånet – förbi alla Murgons vakter utan att någon ens blir skadad? Det är inte illa.” Rummet ekade av skratt, men Katsa hade inte ens dragit på munnen. Hon tänkte inte döda, inte om hon inte blev tvungen. Dödande var oåterkalleligt, och hon hade dödat tillräckligt. Oftast för sin morbrors räkning. Kung Randa tyckte att hon var användbar. När banditer ställde till problem vid gränserna, varför skicka en armé om det räckte med en ensam representant? Det var mycket mer ekonomiskt. Men hon hade dödat för det hemliga Rådets räkning också, när det inte kunnat undvikas. Den här gången kunde det undvikas. I slutet av fruktträdgården stötte hon på en vakt som var gammal, kanske lika gammal som lieniden. Han stod i en dunge av unga träd, lutad mot sitt svärd, med ryggen krökt och böjd. Hon smög upp bakom honom och tvekade. Mannens händer, som vilade på svärdsfästet, skakade. Katsa hade inga höga tankar om en kung som inte lät sina vakter dra sig tillbaka när de blev för gamla för att hålla stadigt i ett svärd. Men om hon lämnade honom skulle han hitta de andra 10
som hon redan hade fällt och slå larm. Hon slog till honom i bakhuvudet, hårt, och han rasade ihop med en liten suck. Hon fångade honom i fallet, sänkte försiktigt ner honom på marken och lade ett piller i hans mun. Sedan lät hon fingrarna glida över bulan som höll på att bildas i hans nacke. Hon hoppades att han hade en hård skalle. Hon hade dödat av misstag en gång, en händelse hon bevarade långt fram i sitt minne. Det var så hennes gåva hade gett sig till känna, för tio år sedan. Hon hade varit ett barn, knappt åtta år gammal. En man som var någon sorts avlägsen kusin hade besökt hovet. Hon hade inte tyckt om honom – hans tunga parfym, hans lömska blickar som följde tjänsteflickorna runt rummet, hur han rörde vid dem när han trodde att ingen såg. När han började snegla på Katsa var hon på sin vakt. ”Vilken liten sötnos”, hade han sagt. ”Särlingsögon kan vara så oattraktiva. Men du har tur, du klär i dem. Vad är din gåva, gullunge? Sagoberättande? Tankeläsning? Åh, jag vet. Du är dansös.” Katsa hade ännu inte vetat vad hennes gåva var. Vissa gåvor gav sig till känna senare än andra. Men även om hon hade vetat, hade hon inte velat diskutera saken med den här kusinen. Hon hade blängt på honom och vänt sig bort. Men så kom hans hand krypande mot hennes ben, och hennes hand flög ut och träffade honom i ansiktet. Så hårt och snabbt att hon slog in näsbenet i hjärnan. Hovets damer hade skrikit, en hade svimmat. När de lyfte upp honom ur blodpölen på golvet och det visade sig att han var död, hade alla blivit tysta och börjat backa undan. Skrämda 11
blickar – inte bara damernas längre, utan också soldaternas och de beväpnade underlordernas – alla vända mot henne. Det var en sak att äta måltiderna som tillagats av kungens kock, som hade matlagningens gåva, eller att skicka sina hästar till kungens begåvade hästdoktor. Men en flicka med dödandets gåva? Det kunde vara farligt. En annan kung skulle ha förvisat henne eller till och med dödat henne, även om hon var hans systers barn. Men Randa var smart. Han förstod att hans systerdotter med tiden kunde fylla ett praktiskt syfte. Han skickade Katsa till hennes kammare, där hon fick stanna i flera veckor som straff, men det var allt. När hon kom ut igen flyttade sig alla ur hennes väg. De hade inte tyckt om henne förut, för ingen tyckte om en särling, men de hade åtminstone tolererat hennes närvaro. Nu var det ingen som spelade vänlig längre. ”Se upp för den blåögda grönögda”, viskade de till hovets gäster. ”Hon dödade sin kusin med ett enda slag. För att han gav henne en komplimang för hennes ögon.” Till och med Randa höll sig undan. En blodtörstig hund kunde kanske vara användbar för en kung, men han ville inte ha den sovande vid sina fötter. Prins Raffin var den ende som sökte hennes sällskap. ”Du tänker väl inte göra om det? Jag tror inte att min far låter dig döda vem du vill.” ”Det var inte min mening att döda honom”, sa hon. ”Vad hände?” Katsa tänkte tillbaka. ”Det kändes som om jag var i fara. Så jag slog till honom.” Prins Raffin skakade på huvudet. ”En gåva måste kontrolleras”, sa han. ”Särskilt en dödande gåva. Det måste du lära dig, 12
annars kommer min far inte att låta oss träffas.” Det var en skrämmande tanke. ”Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att kontrollera den.” Raffin tänkte efter. ”Du kan fråga Oll. Kungens spioner vet hur man skadar utan att döda. Det är så de får sin information.” Raffin var elva, tre år äldre än Katsa, och enligt hennes unga erfarenhet väldigt klok. Hon lydde hans råd och sökte upp Oll, kung Randas grånade kapten och spionmästare. Oll var ingen dumbom – han var klok nog att frukta den tystlåtna flickan med ett blått och ett grönt öga. Men han hade också fantasi. Han undrade, vilket ingen annan hade gjort, om inte Katsa hade blivit lika chockad av sin kusins död som alla andra. Och ju mer han tänkte på det, desto mer nyfiken blev han på hennes potential. Han inledde deras träning genom att slå fast vissa regler. Hon fick inte träna på honom, och hon fick inte träna på någon av kungens män. Hon skulle träna på attrapper gjorda av säckar som hon fyllde med säd och sydde ihop. Och hon fick träna på de fångar som Oll förde till henne, män som redan hade dömts till döden. Katsa tränade varje dag. Hon bekantade sig med sin egen snabbhet och explosiva kraft. Hon lärde sig vinkeln, positionen och intensiteten i ett dödande slag jämfört med ett slag som bara skadade. Hon lärde sig hur hon skulle avväpna en man, hur hon skulle bryta hans ben och hur hon skulle vrida om hans arm tillräckligt smärtsamt för att han skulle sluta kämpa emot och vädja om nåd. Hon var så kvick och fokuserad, så kreativ, att hon kunde slå en man medvetslös med bakbundna händer. Sådan var hennes gåva. 13
Med tiden förbättrades hennes kontroll och hon började träna med Randas soldater – åtta eller tio i taget, i full rustning. Hennes träningar var ett spektakel – vuxna män som grymtade och klumpigt stapplade omkring och ett obeväpnat barn som for runt och dök mellan dem, slog omkull dem med ett knä eller en hand som de inte ens hann se innan de redan låg på marken. Ibland kom medlemmar i hovet för att titta på när hon tränade. Men om hon mötte deras blick tittade de ner och skyndade vidare. Kung Randa hade ingenting emot att Oll lade så mycket tid på Katsa. Han ansåg det nödvändigt – Katsa skulle inte vara användbar om hon inte kunde kontrollera sig. Och nu, på kung Murgons borggård, kunde ingen anmärka på hennes självkontroll. Hon rörde sig snabbt och ljudlöst över gräset längs grusgångarna. Vid det här laget måste Oll och Giddon nästan ha kommit fram till parkmuren, där två av Murgons tjänare – vänner till Rådet – vaktade deras hästar. Hon var nästan där själv, hon såg den mörka siluetten av muren framför sig, svart mot den svarta himlen. Hennes tankar vandrade, men hon dagdrömde inte. Hennes sinnen var skärpta. Hon uppfattade varje löv som föll i parken, varje gren som prasslade. Därför blev hon förbluffad när en man klev ut ur mörkret och grabbade tag i henne bakifrån. Han lade ena armen om hennes bröstkorg och höll en kniv mot hennes strupe. Han började tala, men i nästa ögonblick hade hon vridit kniven ur hans hand och slängt den på marken. Hon kastade honom framåt, över axlarna. Han landade på fötterna. 14
Katsas tankar skenade. Mannen var begåvad, en krigare, så mycket förstod hon. Och såvida han inte saknade känsel i handen som glidit över hennes bröstkorg, visste han att hon var kvinna. Han vände sig mot henne. De granskade varandra vaksamt, bara skuggor i mörkret. ”Jag har hört talas om en dam med just den här gåvan”, sa han. Rösten var skrovlig, djup och nästan melodiös – hon kände inte igen hans accent. Hon måste ta reda på vem han var för att kunna avgöra vad hon skulle göra med honom. ”Jag kan inte föreställa mig vad den damen gör så långt hemifrån, varför hon springer runt på kung Murgons borggård vid midnatt”, sa han och flyttade sig lite, så att han stod mellan henne och muren. Han var längre än hon och rörde sig smidigt, som en katt. Förrädiskt lugn, redo för strid. Ljuset från en fackla vid grusgången i närheten reflekterades i små guldringar i hans öron. Och han var skägglös, typiskt för en lienid. Katsa gungade på fotsulorna, lika spänd och redo som han. Hon hade inte mycket tid på sig att fatta ett beslut. Han visste vem hon var. Men om han var lienid ville hon inte döda honom. ”Har du ingenting att säga? Inte tror du väl att jag tänker låta dig passera utan en förklaring?” Det fanns något lekfullt i hans röst. Hon iakttog honom under tystnad. Han sträckte ut armarna i en svepande rörelse och hon uppfattade guldringarna som glänste på hans fingrar. Det räckte. Örhängena, ringarna, den melodiösa rösten – det räckte. ”Du är lienid”, sa hon. 15
”Du har bra syn”, svarade han. ”Inte tillräckligt bra för att se färgen på dina ögon.” Han skrattade. ”Jag tror att jag vet färgen på dina.” Hennes sunda förnuft sa att hon borde döda honom. ”Och du ska prata om att vara långt hemifrån”, sa hon. ”Vad gör en lienid vid kung Murgons hov?” ”Jag avslöjar mina skäl om du avslöjar dina.” ”Jag avslöjar ingenting, och du måste låta mig passera.” ”Måste jag?” ”Om du inte gör det, måste jag tvinga dig.” ”Tror du att du kan det?” Hon gjorde en skenmanöver åt vänster, och han slank enkelt undan. Hon gjorde det igen, fortare. Än en gång gled han undan utan svårighet. Han var väldigt skicklig. Men hon var Katsa. ”Det vet jag att jag kan”, sa hon. ”Åh.” Han lät road. ”Men det kanske tar flera timmar.” Varför lekte han med henne? Varför slog han inte larm? Kanske var han också en brottsling, och särling dessutom. Och var han i så fall vän eller fiende? Skulle inte en lienid uppskatta att hon befriade en lienidfånge? Jo – om han inte var en förrädare. Eller om den här lieniden inte ens kände till vem som satt inspärrad i Murgons fängelsehålor – Murgon hade bevarat hemligheten väl. Rådet skulle vilja att hon dödade honom. Rådet skulle hävda att hon utsatte dem för fara genom att låta en man som kände till hennes identitet leva. Men han liknade ingen annan förbrytare hon någonsin hade stött på. Han verkade inte råbarkad, korkad eller hotfull. 16
Hon kunde inte döda en lienid medan hon räddade en annan. Hon var en dåre och hon skulle antagligen ångra sig, men hon tänkte inte göra det. ”Jag litar på dig”, sa han plötsligt. Han steg åt sidan och vinkade henne framåt. Katsa tyckte att han var väldigt underlig och impulsiv, men han hade sänkt garden och hon var inte den som lät ett tillfälle gå henne förbi. Omedelbart måttade hon en spark som träffade honom rakt i pannan. Han spärrade förvånat upp ögonen och sjönk ihop på marken. ”Jag kanske inte hade behövt göra så.” Hans lealösa kropp var tung när hon lade honom på rygg. ”Men jag vet inte vad jag ska tro om dig, och jag riskerar tillräckligt bara genom att låta dig leva.” Hon lirkade ut pillerasken ur ärmen och lade ett i hans mun. Sedan vände hon hans ansikte mot ljuset från facklan. Han var yngre än hon hade trott, inte mycket äldre än hon, nitton eller kanske tjugo. En blodstrimma rann från hans panna, ner mot örat. Skjortkragen var uppknäppt och ljusskenet fladdrade över hans nyckelben. Vilken besynnerlig figur. Raffin kanske skulle veta vem han var. Hon ruskade på sig. De väntade. Hon sprang.
De red hårt. De hade bundit fast den gamle mannen i sadeln, för han var för svag för att hålla sig upprätt. De stannade bara en gång, för att linda in honom i fler filtar. 17
Katsa var rastlös och ville hålla sig i rörelse. ”Vet han inte att det är mitt i sommaren?” ”Han är genomfrusen, milady”, svarade Oll. ”Han har frossa och är sjuk. Det vore meningslöst om han dog nu när vi har räddat honom.” De pratade om att stanna och göra upp en eld, men tiden var för knapp. De måste nå fram till Randa City före gryningen, annars skulle de bli upptäckta. Jag kanske borde ha dödat honom, tänkte Katsa när de dundrade fram genom den mörka skogen. Jag kanske borde ha dödat honom. Han visste vem jag var. Men han hade inte verkat hotfull eller misstänksam. Han hade mest verkat nyfiken. Han hade litat på henne. Å andra sidan hade han inte känt till raden av drogade vakter hon lämnat efter sig. Och han skulle inte lita på henne när han vaknade med en bula i pannan. Om han berättade för kung Murgon om deras möte, och om Murgon berättade för kung Randa, kunde det bli väldigt besvärligt för lady Katsa. Randa visste ingenting om lienidfången och ännu mindre om att Katsa extraknäckte som räddningspatrull. Katsa ruskade frustrerat på sig. De där tankarna hjälpte inte, och gjort var gjort. De måste föra gamlingen till värme och trygghet, och till Raffin. Hon lutade sig framåt i sadeln och drev hästen vidare norrut.
18