Foto: Hans Gedda
Nils Uddenberg är professor, läkare och författare. Han är docent i både psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning och har publicerat ett tjugotal böcker, bland andra tvåbandsverket Idéer om livet, som belönades med Augustpriset 2003. Tillsammans med fotografen Helene Schmitz gav han 2007 ut Linnéårets officiella jubileumsbok System och passion, som även givits ut på engelska, franska och japanska.
Gransvarelser omsl.indd 1
Synen på aporna säger oss mycket om synen på människan. Var går egentligen gränsen mellan djur och människor, och finns det något avgörande skiljemärke? Ju mer vi har lärt oss om aporna, desto mindre säkra har vi blivit på att skillnaderna är så stora som vi föreställt oss. Vi är kanske inte så unika som vår tradition har velat göra gällande? I åtta vindlande essäer presenterar Nils Uddenberg de tankar och känslor som under mer än två tusen år har förknippats med aporna. Gränsvarelser är en underhållande exposé som tar upp både fantasifulla skrönor och spännande forskningsresultat. Här figurerar Darwin och Linné sida vid sida med Nicke Nyfiken och King Kong.
Nils Uddenberg GRÄNSVARELSER
Människor har i alla tider fascinerats av apor. Ibland har vi förskräckts av de likheter vi sett, andra gånger har vi skrattat åt dem. Vi har stundtals identifierat oss med aporna, medan vi andra gånger tvärtom tagit avstånd från dem.
»Ett praktverk av bestående värde, där Uddenberg går i land med den otacksamma uppgiften att motsvara Schmitz makalösa närbilder … Vi har här att göra med vetenskapshistoria av bästa märke, välskriven och fängslande … Något liknande har aldrig skrivits.» Fredrik Sjöberg i Svenska Dagbladet om System och Passion
Nils Uddenberg
GRÄNSVARELSER
»Psykiatrikern och livsåskådningsforskaren Nils Uddenberg har skrivit flera läsvärda böcker om vårt förhållande till biologin och naturen, däribland Arvsdygden. Nu har han överträffat sig själv med det makalöst innehållsrika, generöst illustrerade och vackert formgivna tvåbandsverket Idéer om livet …» Nils-Aage Larsson i Göteborgs-Posten om Idéer om livet
Åtta essäer om människan och aporna
09-02-09 14.51.52
Innehåll Inledning 7 i djävulens avbild 15 ii apkonster 44 iii en skrönornas biologi 66 iv oönskade anförvanter 101 v nästan som människor 132 vi tala, och jag ska döpa dig 166 vii de ofördärvade 197 viii från avgrundsandar till terapeuter 221 Källor 255 Bildförteckning 265 Personregister 266
Gransvarelser.indd 5
09-01-21 15.53.30
Inledning Av samma tyg som djurens vävnader vi äro gjorda, samma varp och inslag, kolvätekedjor, fetter proteiner, aminosyror i varierat mönster, som packats i en säck vars innanmäte är senor, tänder, ögon, naglar hår, fibriller, hinnor, vätskor, kolloider – och dock vi äro överlägsna allt vad jorden hyser av organiskt liv, vi träda fram som kreaturens akme, evolutionens yppersta produkt, ett konkrement av ister, hår och naglar. Trots denna dominanta position kan människan ej undgå att notera den nära släktskap som förbinder henne med andra varelser av samma ull.
7
Gransvarelser.indd 7
09-01-21 15.53.30
Gränsvarelser
i några pregnanta rader har Willy Kyrklund beskrivit människans existentiella dilemma. Hon kan inte undgå insikten att hon är av »samma tyg som djurens vävnader», men har ändå anspråk på att vara »kreaturens akme» – den förnämsta av alla levande varelser. Människorna har ständigt varit medvetna om hur nära deras kroppar och livsvillkor överensstämmer med andra djurs. Människor föds och dör, de äter och dricker; de kissar och bajsar; de parar sig och föder levande ungar, som får di av sina mödrar. Men samtidigt har människorna uppfattat sig som utvalda: till skillnad från alla andra levande varelser är de Skaparens avbilder och favoriter. Inte bara Bibeln utan även många andra religiösa urkunder talar om en Skapare som har mänsklig gestalt. Den mest närgångna påminnelsen om vår djuriska natur har vi alltid fått av aporna, så omisskännligt lika oss. I alla tider har människorna fascinerats av dessa djur och berättat otaliga historier om dem. Ofta har dessa berättelser handlat om hur lika – men ändå olika – oss själva aporna är. Ibland har vi förskräckts av de likheter vi har kunnat se, andra gånger har vi skrattat åt dem. Ibland har vi identifierat oss med aporna, andra gånger har vi tvärtom tagit avstånd från dem. Men vi har aldrig kommit undan. På något sätt har vi varit tvungna att förhålla oss till dessa människolika djur. När vi lite förläget fnissar åt aporna, handlar skratten minst lika mycket om oss själva. Är det sådana vi är – egentligen och »innerst inne»? Ger aporna oss en bild av den »sanna människa» som vi nödtorftigt döljer bakom samhällets tvång och konventioner? Är civilisationen bara ett tunt skal som ständigt hotar att rämna? Skulle det i så 8
Gransvarelser.indd 8
09-01-21 15.53.30
Inledning
fall vara en befrielse eller en katastrof – eller bådadera? Är vår apnatur något i grunden gott, genuint och äkta eller en ond »djurisk» kraft som hotar både vår mentala hälsa och vårt samhälle? Apornas kulturhistoria är överflödande rik. Och »apsynens» historia är också människosynens. Liksom vår bild av människan färgas av erfarenheter som hämtats från de mest skilda kunskapsområden, hänger vår bild av aporna samman med alltifrån vår religiösa övertygelse till den vetenskapliga information som lämnats oss av evolutionsbiologer och molekylärgenetiker. Biologer och filosofer har ofta frågat sig vad som är specifikt utmärkande för människorna. Hur ska man bäst kunna beskriva skillnaderna mellan människor och djur? Och hur väsentliga är dessa skillnader? Den ena efter den andra egenskapen har presenterats som unikt mänsklig: planeringsförmåga, vanan att använda redskap, kulturella traditioner, språk och religion för att bara nämna några. Men aporna har svarat på utmaningen och ju mer vi har lärt oss om dessa människolika djur, desto osäkrare har vi blivit på att skillnaderna mellan dem och oss är så tydliga som vi gärna har föreställt oss. Apor kan faktiskt planera sina handlingar och lägga upp strategier, om än inte lika avancerade som människornas; de använder enkla redskap; de har vanor som förs över från äldre till yngre individer i flocken; de kan lära sig att kommunicera med hjälp av olika symboler. Sedda genom en modern primatologs ögon är människorna långt ifrån så unika som den filosofiska och religiösa tradition som har dominerat i det kristna Västerlandet har velat göra gällande. 9
Gransvarelser.indd 9
09-01-21 15.53.31
Gränsvarelser
I Europa finns det inga vilda apor, om man bortser från den lilla koloni av berbermakaker som lever på Gibraltarklippan. Fantasierna har alltså kunnat få fritt spelrum och européernas berättelser om aporna har ofta fått karaktär av rafflande skrönor som framhävde berättarens oförvägenhet. För den som ville fängsla sin publik gällde det att skrämmas lite lagom, och dessutom gärna att spela på åhörarnas sexuella fantasier. Otaliga berättelser handlade om hur farliga och erotiskt tilltagsna de stora människolika monster som levde i tropikernas oändliga skogar kunde vara. Med tiden blev kunskaperna om aporna mer vetenskapliga; de forskningsresandes redogörelser kompletterades av skelett, som kunde beskrivas vetenskapligt och skinn som kunde stoppas upp. På de europeiska storstädernas museer kunde allmänheten förundras över de stora apornas muskulösa kroppar och möta deras människolika ansikten. De zoologiska trädgårdarna tävlade om att visa upp de fantasieggande djuren och gav åskådarna tillfälle att både skratta åt och förfäras över deras utseende och beteende. I början av 1900-talet kom fotografierna och under senare delen av detta århundrade har naturfilmerna presenterat en helt annan bild av schimpanser, gorillor, orangutanger och andra apor än den som tidigare dominerade människornas fantasier. En yppigt pösande folklore kan ibland kvävas av vetenskapens kyliga sanningar. Men aporna har visat sig alltför utmanande för att bara kunna omvandlas till torra fakta. Berättarglädjen lever vidare – om än i vetenskapens namn. Och frågorna bakom de vildvuxna historierna är desamma som de varit i mer än två tusen år: Vilka är 10
Gransvarelser.indd 10
09-01-21 15.53.31
Inledning
aporna? Vilka är vi själva? Var går gränsen mellan djur och människa? I dag är alla biologer överens om att människan är ett apdjur. Inom denna däggdjursordning samsas vi med ungefär tvåhundra andra arter. Ett trettiotal av dessa är så kallade halvapor, oftast tämligen småvuxna och nattaktiva arter, som lever i Afrika – i synnerhet på Madagaskar – och i Sydöstasien: lemurerna och bushbabies är de kanske bäst kända av dessa halvapor. De får knappast något utrymme i denna bok. De »äkta aporna» lever nästan uteslutande i tropikerna i Syd- och Mellanamerika, i Afrika och i Syd- och Östasien. Oftast är de bundna till de stora skogarna, men några former – till exempel babianerna och vissa makaker – har sökt sig till öppnare landskap. De apor som lever i Nya världen bildar en särskild grupp som skiljer sig anatomiskt från dem som lever i Afrika eller Asien och bland de äkta apor som lever i Gamla världen brukar man skilja ut en grupp som kallas människoapor. Hit räknas ett antal gibbonarter – exakt hur många beror på vem man frågar – orangutanger, gorillor och de båda schimpansarterna: »vanliga» schimpanser och bonoboer. Markattor, makaker, babianer och många andra – exempelvis alla de apor som lever i Syd- och Mellanamerika – är alltså inte människoapor. Människoaporna är oftast förhållandevis stora djur och de saknar svans. Men även ett antal apor som inte räknas till denna grupp – till exempel några former av makaker – kan vara så gott som svanslösa. I engelskan skiljer man mellan »apes» och »monkeys». Numera används ordet 11
Gransvarelser.indd 11
09-01-21 15.53.31
Gränsvarelser
»ape» bara om människoaporna, tidigare betecknade detta ord alla apor som saknade svans. Människoaporna – i synnerhet de schimpanser och gorillor som lever i det Afrika som även är människosläktets urhem – är betydligt närmare släkt med oss än de övriga aporna. Genetiska undersökningar har visat att de båda schimpansarterna är våra allra närmaste »kusiner». Därnäst kommer gorillorna, medan de människoapor som lever i Sydöstasien – orangutanger och gibboner – står oss något mindre nära. Men en orangutang är trots allt betydligt närmare släkt med oss människor än den är till exempel med markattorna, för att inte tala om med de sydamerikanska kapucinaporna. De forskare som har studerat gränslandet mellan människor och djur har framför allt ägnat sig åt människoaporna. De är de djur mest liknar oss själva och därför också de som är mest intressanta att lära känna närmare. Dessa djur får störst utrymme i denna bok. Jag har valt att skriva om tänkandet kring aporna och de känslor som dessa djur har väckt, inte om våra vetenskapliga kunskaper om dem. Det finns flera skäl till detta. När jag för några år sedan skrev Idéer om livet blev jag medveten om att vetenskapsmännens påståenden att vi var nära befryndade med aporna alltid gav upphov till stormiga känslor. Vad var det då som var så upprörande? Vilken ställning hade aporna i det folkliga medvetandet? Snart fick jag syn på en rad både tankeväckande och underhållande historier, som var frestande att berätta. Vissa teman dök upp gång på gång och det är de som får bilda ryggraden i denna bok. Jag valde essäformen bland 12
Gransvarelser.indd 12
09-01-21 15.53.31
Inledning
annat därför att den gav mig en frihet i förhållande till biologihistoriens giganter. Visst förekommer både Linné och Darwin och andra celebriteter i min text, men ofta har jag funnit både mer underhållande och mer illustrativt att lyfta fram en rad betydligt mindre välkända författare, som yttrat sig om aporna. Sedda i sitt kulturhistoriska sammanhang fick deras idéer kött och blod. Återstår bara att önska mina läsare en underhållande resa bland de mer eller mindre fantastiska skrönor som har frodats runt våra närmaste släktingar och de spännande kunskaper vi under det senaste seklet har börjat få om dem. Om den som läser min text också har roligt när hon eller han tar del av de historier som roat mig själv är jag nöjd. Om läsaren dessutom börjar reflektera över vad »apsynen» har att säga om vår uppfattning av oss själva har boken nått sitt syfte. Lund våren 2008 Nils Uddenberg
13
Gransvarelser.indd 13
09-01-21 15.53.31
Gransvarelser.indd 14
09-01-21 15.53.31
i djävulens avbild
upprörd över att många invånare i hans biskopsdöme fortfarande utövade den gamla egyptiska kulten, såg den koptiske patriarken Teofilus av Alexandria till att utrymma ett av deras tempel och vräka ut gudabilderna på gatan. Men när hedningarna såg sina heligaste föremål utslängda till allmän bespottelse, tog de till gatans parlament; både hedningar och kristna dödades i de blodiga upplopp, som ägde rum i staden år 391. De hårt ansatta hedningarna sökte skydd i det gamla Serapistemplet, Serapeion, som brändes ned av den fromma mobben. I templets aska försvann också de sista resterna av det enorma bibliotek, som ursprungligen hade insamlats och vårdats av stadens ptolemaiska härskardynasti och som i kraftigt reducerad omfattning – Caesar lär ha förstört mycket under det så kallade alexandrinska 15
Gransvarelser.indd 15
09-01-21 15.53.32
Gränsvarelser
kriget – hade levt vidare i skydd av den romerska kolonialmakten. Den vittra och vetenskapliga litteratur som förvarades i detta tempel var inget som de unga aktivister, som tog makten i Alexandria, önskade att invånarna i den anrika lärdomsstaden skulle ha tillgång till. Antiken gick mot sitt slut; de mörka århundraden som präglades av strider mellan olika folkstammar och mer eller mindre fundamentalistiska kristna sekter stod för dörren. Teofilus, som var en framstående byggherre, såg snart till att en kyrka reste sig på ruinerna av det gamla Serapistemplet. Upploppet år 391 blev slutet för den hedniska kulten i Alexandria. Eggade av sin nitiske biskop, och understödda av den kristne kejsaren Theodosius I, fördrev pöbeln de hedniska prästerna och skövlade de gudabilder som fortfarande förvarades i de gamla templen. Men det berättas att de skonade en staty där vishetens gudom i den gamla egyptiska gudaskaran, Thoth, avbildades i gestalt av en babian. I stället för att krossas sattes denna bild upp på ett av stadens torg. Nu var det knappast pietet för de gamla egyptiernas vetenskapliga tradition, som fick de kristna att göra detta undantag. Avsikten var den motsatta. Apan var ett varnande exempel. En religion där man dyrkade apor måste sannerligen vara inspirerad av djävulen. Inom de flesta av de antika kulturerna runt Medelhavet betraktades aporna med avsky. I sitt stora diktverk Metamorfoser beskriver exempelvis Ovidius cercoperna, ett trolöst och brottsligt folkslag, som levde på den lilla klippön Pithecusae – apön – utanför det nuvarande Neapel. Cercoperna var ökända för sin opålitlighet – de hade till och med försökt föra Herakles bakom ljuset – och straffades för detta genom att förvandlas till apor: 16
Gransvarelser.indd 16
09-01-21 15.53.32
I Djävulens avbild
Gudarnas fader hade av harm över alla cercopers falskhet och menedsbrott och trolösa svekfulla seder fordom till vidriga djur förbytt deras män, så att dessa ej voro människor mer, men dock voro människorna lika. Lemmarna krympte han hop och drog deras plattade näsa ner ifrån pannan och ritade ansiktet fullt med rynkor. Sedan han höljt med rödgul ludd deras kroppar, beslöt han bortföra aporna hit. Han hade dock först tagit från dem konsten att tala med tungan, som förr de brukat till mened. Ett blott skänkte han dem: att med hesa vrålanden klaga.
En lika negativ syn på aporna kommer till uttryck i Faidros latinska omdiktningar av den halvt mytologiske grekiske slaven Aisopos fabler. Hos Faidros, som var verksam några decennier efter Ovidius, är aporna inställsamt smickrande och utger sig gärna för att vara förmer än de är. En apa utnämner exempelvis sig själv till kejsare och belönar alla de lismare som smickrar honom, men dödar omedelbart den sanningssägare som ger klart besked om att han trots sin självpåtagna roll som kejsare faktiskt bara är en apa. I en annan fabel berättar Faidros om en lejonkung, som inte förmår att övergå till vegetarisk diet och därför börjar äta upp sina undersåtar. Den enda som klarar sig undan detta öde är en inställsam apa som räddar sig genom att smickra sin härskare. Men till slut får apan ändå sitt rättmätiga straff. När kungen vid ett tillfälle blir sjuk och tappar aptiten, kan han inte tänka sig att äta något annat än just apa. Det enda undantaget från de antika kulturernas fördömande av aporna var faraonernas gamla Egypten. Den egyptiska religionen var polyteistisk. De olika egyptiska 17
Gransvarelser.indd 17
09-01-21 15.53.32
Gränsvarelser
gudarna symboliserade, precis som gudarna på den homeriska olympen, skilda mänskliga erfarenheter och åkallades under livets olika skiften. Ofta avbildades gudarna i form av de djur som levde i Nildalen vid denna tid. De kunde alltså ta gestalt av katter, falkar, ibisfåglar, flodhästar eller krokodiler. Härskarguden, Osiris eller Apis – med tiden slogs dessa benämningar samman till Serapis – representerades typiskt nog av en tjur. Ett av alla dessa heliga djur var babianen, som tillsammans med ibisfågeln och lotusblomman var en sinnebild för guden Thoth. Denne gud var skrivarnas speciella gudomlighet och höll dessutom reda på årets gång och månens cykler, åligganden av största betydelse i ett land som var beroende av Nilens årliga översvämningar. Viktigast av allt, denne lärde gud hade också författat den guide till livet efter detta som de avlidna egyptier, som kunde kosta på sig sådan lyx, fick med sig i graven. Thoth var en så kallad psykopomp, som kunde visa den hemlösa själen tillrätta sedan den lämnat kroppen. Att en sådan allkunnig gud kunde vara människorna behjälplig även på andra sidan graven var bara naturligt. Inte ens kristendomen lyckades helt utrota denne kännare av det okända; Thoth levde vidare i form av de ockulta vetenskapernas dunkle och mäktige beskyddare, Hermes Trismegistos. Inom den egyptiska religionen var babianen alltså inte föraktad. Denna apa symboliserade tvärtom den gud som tillskrevs några av människornas förnämsta andliga prestationer – skriftkonsten, astronomin, lantmäteriet och matematiken – och avbildades ofta i välgjorda skulpturer.
18
Gransvarelser.indd 18
09-01-21 15.53.32
I Djävulens avbild
På det hela taget tycks aporna ha betraktats med större överseende i sådana länder där människorna verkligen har erfarenheter av dessa intelligenta djur, än i de områden där det inte lever några vilda apor. I Indien betraktas hanumanlangurerna som heliga och får en fristad i vissa tempel. Dessa vackra och livliga djur förknippas nämligen med en hjälte i det hinduistiska nationaleposet Ramayana, ett över två tusen år gammalt diktverk som berättar hur Ramas hustru Sita rövas bort av den liderliga, tiohövdade demonen Ravana. Större delen av texten beskriver hur Rama befriar sin hustru från denne tyrann, ett företag som blir framgångsrikt enbart tack vare den armé av apor som leds av den listige och obrottsligt lojale Hanuman. Inom den indiska kulturen representerar aporna alltså den gode krigaren och hans ridderliga dygder: klokhet, mod och trohet mot ledaren. Det aprika Sydöstasien lämnar fler exempel på att aporna har betraktats tämligen kärleksfullt. Den kinesiska äventyrsberättelsen Färden till Västern skrevs ursprungligen på 1500-talet, men har sedan dess kommit ut gång på gång både i ursprungslandet och på västerländska språk. I modern tid har denna berättelse till och med fått ligga till grund för TV-serier, filmer och dataspel. Huvudpersonen är Sun Wukong, en apa som spelar en viktig roll i en expedition som från Kina söker sig till Indien i avsikt att ge deltagarna möjligheter att fördjupa sina insikter i den buddhistiska religionen. Kung Markatta, som Sun Wukong kommit att heta på svenska, är en skiftande karaktär, ibland klantig och frånstötande – ibland hjältemodig, uppfinningsrik och ödmjuk. Hans många äventyr och upptåg lättar upp stämningen i en berättelse som 19
Gransvarelser.indd 19
09-01-21 15.53.32
Gränsvarelser
djupast handlar om en pilgrimsfärd med syfte att söka visdom och insikt. Kung Markattas kinesiska namn, Sun Wukong, betyder i själva verket »han som är medveten om tomheten» och har alltså djupa religiösa innebörder. I Kina lever många olika arter av apor och de har fått något olika symbolvärde. Om Sun Wukong – som väl närmast är någon form av makak – söker den yttersta insikten, har gibbonen uppnått den. I den kinesiska folkloren står denna sällsynta människoapa nämligen för det upphöjda lugn som man kan uppnå genom att befria sig från passionernas tyranni. Avbildningarna av dessa djur framhåller de långa lemmarna och det runda människolika ansiktet. Även i ett tredje asiatiskt land – Japan – har aporna haft en framträdande och väsentligen positiv plats i människornas föreställningsvärld. I detta örike i det östligaste Asien lever bara en apa, den japanska snömakaken – saru – som uthärdar de kyliga och snörika vintrarna genom att söka sig till varma källor. Saru värderas högt. När man vill vara artig i Japan tillfogar man ett litet »san» efter namnet på den man tilltalar och aporna är de enda djur som kan tilltalas på detta sätt. Det är också vanligt att hålla små minneshögtider efter döda apor, på samma sätt som efter döda människor. Sådana högtider förekommer till exempel på laboratorier och andra institutioner som arbetar med apor. Respekten för aporna förhindrar inte att dessa i den japanska konsten ofta avbildas i rollen av skojfriska clowner som driver med människornas ambitioner, en roll som påminner om den dessa djur ofta har haft inom den europeiska kulturkretsen. En berömd bildrulle från 1100-talet 20
Gransvarelser.indd 20
09-01-21 15.53.32
I Djävulens avbild
visar en mängd lekfulla djur. Här intar aporna en viktig plats tillsammans med harar, grodor och rävar. Och deras roll känns välbekant: de är de opålitliga skojare, som springer i väg med penningpåsen eller bugar sig inställsamt djupt för kung Groda. I Japan liksom i Europa har aporna fått uppträda som ett slags gycklare. Ägarna till sådana marknadsapor brukar särskilt bemöda sig om att lära sina djur att torka ögonen med en näsduk. Först när de tillägnat sig denna gest blir aporna nämligen sanna karikatyrer av människorna. I Västerlandet förknippas människans överlägsenhet över djuren med hennes logiska förnuft – i Japan är det däremot förmågan att uppleva känslor som är avgörande. I den japanska poesin talas det ofta om kimonons tårdränkta ärmar. Tårarna betraktas som ett uttryck för ett rikt känsloliv och därmed för sann mänsklighet. Aporna, som inte gråter, är inte människor. Men om man kan lära dem att torka ögonen med en näsduk har de trots allt tagit ett steg i denna riktning. I Japan där shintoismen och buddhismen – som båda ansluter sig till själavandringstanken – har varit de ledande religionerna är gränsen mellan människor och djur inte heller lika knivskarp som den alltsedan antiken har varit i Västerlandet. Det finns många japanska sagor som handlar om att djur förvandlas till människor eller tvärtom. Sådana sagor är i och för sig inte ovanliga i väst heller. Men det finns en skillnad: i Japan är det vanligare att djuren blir människor än tvärtom. I de europeiska sagorna brukar dessutom omvandlingen av en människa till ett djur – exempelvis en apa – vara ett straff. I Japan kan det vara det motsatta; en hjälte eller hjältinna kan 21
Gransvarelser.indd 21
09-01-21 15.53.32
Gränsvarelser
exempelvis upphöjas till en helig fågel. Djuret står då inte för den fallna människan utan för den goda. Annorlunda har det sett ut i den västerländska kulturkretsen och när patriarken Teofilus i Alexandria lät ställa ut bilden av den egyptiska guden Thoth till offentlig begabbelse var det alltså för att den kunde uppfattas som en bild av djävulen, en imago diaboli. Tanken att man skulle kunna dyrka en apa var fullständigt främmande för den kristna kyrka som byggde vidare på det romerska och grekiska kulturarvet. De kristna fick tillfälle att förfasa sig över hedningarnas villfarelser. Den mycket spridda skriften Physiologus – Naturkunskap – brukar på något osäkra grunder betraktas som författad av Klemens av Alexandria, en kristen prelat verksam redan på 200-talet e.Kr. På 400-talet översattes den till latin och spreds sedan i otaliga avskrifter över hela kristenheten. Physiologus presenterar ett antal djur – många är rena fantasigestalter – och berättar små historier om deras karaktärer. Fågel Fenix som reser sig ur askan och pelikanen som när sina ungar med sitt eget blod är två exempel på berättelser som hämtats ur denna fabelsamling. Aporna finns naturligtvis också med och de framställs som den ondes avbild. Apornas problem var deras kroppslighet. Deras kroppar liknade människan men de saknade människans adelsmärke, den delaktighet i det gudomliga som Paulus i Romarbrevet ville mobilisera mot den »syndens lag» som hade sin hemvist i hans lemmar. Under senantiken och den tidiga medeltiden hyllade man ofta asketiska ideal. Att kunna behärska sin kropp och inte ge efter för dess 22
Gransvarelser.indd 22
09-01-21 15.53.32
I Djävulens avbild
lockelser ansågs föredömligt både av de stoiska moralfilosoferna och de nyplatoniska mystikerna. Även de tidiga kristna kyrkofäderna förknippade oftast kroppen med människans sämsta sidor. Patriarken Teofilus i Alexandria var välvilligt stämd mot de eremiter som sökte sig ut i öknen för att leva i fattigdom och avskildhet. I Första Moseboken skildras hur Gud formade den första människan av lera från jorden och blåste in sin ande i honom. Adam begåvades med något som inga andra levande varelser hade: en gudomlig själ. Samma tanke fick stöd hos de antika filosofer, som efter hand kom att utöva ett allt större inflytande på de medeltida teologerna. I sin avhandling, Om själen, talade Aristoteles om »själar» – ett bättre uttryck skulle kanske vara »livgivande principer» – på tre olika nivåer. Den första av dessa »själar» var den livskraft som skilde den levande materien från den döda. Denna »vegetativa själ» kännetecknade allt levande – antingen det var fråga om växter, djur eller människor. Den andra av Aristoteles »själar» gav människorna och djuren – men inte växterna – möjlighet att reagera på intryck utifrån. Människor och djur kan till skillnad från växter förnimma och röra sig. Men människorna hade dessutom en »högsta själ», ett reflekterande och planerande förnuft, som var en förutsättning för deras fria vilja. Detta förnuft var människorna ensamma om och det utgjorde deras främsta skiljemärke från djuren. Den vegetativa och den animerande själen var bundna till materien. Det är kroppen som växer, mognar och dör; sinnesorgan, nerver och muskler är förutsättningen för att djur och människor ska kunna reagera på impulser från omgivningen. Den främsta »själen» – förnuftet och 23
Gransvarelser.indd 23
09-01-21 15.53.32
Gränsvarelser
den fria viljan – föreföll däremot att sakna förbindelser med materien. Tankar, känslor och viljeyttringar saknar substans; drömmar och fantasier rör sig fritt i tid och rum. Människan som var i besittning av samtliga tre »själar» hade alltså både en kroppslig och en andlig natur och skilde sig därigenom från djuren. Aristoteles uppfattning av människans särart stämde således väl överens med den som kommer till uttryck i den judiska skapelsemyten. Hon var en dubbelnatur: en materiell kropp hade ingått förening med en gudomlig ande. Teologerna vidareutvecklade Aristoteles tanke till en bild av tillvaron som brukar kallas scala naturae eller »skapelsens stora kedja». Hela tillvaron kunde uppfattas som en rad av länkar som förband den döda och fullständigt obesjälade materien med det högsta och mest andliga väsendet – Gud själv. Organismerna bildade ett pärlband och ordningen av pärlorna bestämdes av hur »besjälade» de uppfattades vara. Växterna, som hade liv, stod över den livlösa materien, men under djuren. Djuren i sin tur var »besjälade» i varierande grad. Hundar eller kråkor var mer animerade än insekter, maskar eller musslor. Högst bland djuren placerades aporna och i centrum av skapelsens kedja – infogad mellan änglarna och djuren – kunde man finna Guds avbild, människan, som med sin andliga sida vände sig mot änglarna och Gud, medan hennes kroppsliga natur förband henne med djuren och då i första hand med aporna. I detta kosmos framstod aporna med sina nästan mänskliga kroppar som människor berövade det gudomliga förnuft, som var deras ädlaste attribut. När dessa skamlösa djur dessutom kissade, bajsade och kopulerade offentligt 24
Gransvarelser.indd 24
09-01-21 15.53.33
I Djävulens avbild
gav de ytterligare belägg för att de var att betrakta som syndfulla varelser helt i avsaknad av en gudomligt inspirerad känsla för moral och anständighet. De människor som gav efter för kroppens lockelser och försummade sin gudomliga natur var därför att likna vid apor. Den brittiska socialantropologen Mary Douglas har framhållit att sådant som inte enkelt låter sig hänföras till något av de begrepp vi använder då vi tolkar vår verklighet, ofta uppfattas som ogripbart och hotande. Aporna, som blandar mänskliga och djuriska drag, kan ses som typexempel på ett sådant svårkategoriserat gränsfall. Dessa djur såg på många sätt ut som människor, men de var det ändå inte fullt ut. Deras ansiktsuttryck var för all del mänskliga, men ändå inte riktigt; deras händer såg ut – och användes – ungefär som våra, men de hade händer inte bara på de främre extremiteterna utan också där vi har fötter. De var, precis som människor, läraktiga och förslagna, men saknade den polityr som vi är vana att förknippa med mänsklig civilisation. Genom sin position i gränsområdet mellan det djuriska och det mänskliga riskerade aporna alltså att framstå som avskyvärda: ett slags fallna människor, eller för den delen ett slags djur, som otillbörligt gjorde anspråk på att vara människor. I en innehållsrik bok om hur aporna uppfattades under medeltiden och renässansen har konstvetaren Horst Waldemar Janson lämnat ett överflöd av exempel på konstverk eller berättelser där aporna framträder i mer eller mindre dålig dager. Aporna kan, som för den nitiske patriarken i Alexandria, symbolisera den onde frestaren själv, men 25
Gransvarelser.indd 25
09-01-21 15.53.33
Gränsvarelser
de kan också representera den fallna människan. Ofta får de stå som sinnebilder för de olyckliga kroppsliga böjelser – sexualiteten, fåfängan, högmodet, lättjan eller någon annan dödssynd – som kan leda människorna i fördärvet. Gemensamt för dessa skiftande innebörder är att aporna får representera den personifierade ondskan eller männi skornas sämsta sidor. Påven Alexander II, som regerade i Vatikanen från 1061 till 1073, brukar räknas till de så kallade reformpåvarna. Redan under sin tid som biskop i Lucca hade han gjort sig känd för den iver med vilken han strävade att förbättra de kyrkliga potentaternas moraliska vandel. Således bekämpade han simonin – den utbredda korruption som tog sig uttryck i ovanan att dela ut kyrkliga ämbeten till dem som betalade bäst för dem – och verkade för att prästerna skulle leva i celibat. Detta reformarbete bedrev han tillsammans med sin bundsförvant, den mäktige kardinalen och kanslern för den påvliga kurian, Hildebrand, som under namnet Gregorius VII kom att efterträda Alexander II som påve. I kretsen runt dessa båda stridbara kyrkofurstar intog den lärde Petrus Damiani en framskjuten plats. Petrus var så kallad kardinalbiskop i Ostia och har efterlämnat ett flertal teologiska arbeten. Mest berömd är hans avhandling De divina omnipotentia – Om den gudomliga allmakten. Med stor filosofisk lärdom diskuterar Petrus om det finns några gränser för vad Gud kan påverka. Är det till exempel möjligt för Honom att göra det gjorda ogjort? Då han fördjupar sig i detta ämne intresserar sig Petrus inte minst för frågan om Gud kan återställa jungfrudomen hos en kvinna som en gång förlorat den. Och, påstår 26
Gransvarelser.indd 26
09-01-21 15.53.33
Gransvarelser.indd 26
09-01-21 15.53.33
Foto: Hans Gedda
Nils Uddenberg är professor, läkare och författare. Han är docent i både psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning och har publicerat ett tjugotal böcker, bland andra tvåbandsverket Idéer om livet, som belönades med Augustpriset 2003. Tillsammans med fotografen Helene Schmitz gav han 2007 ut Linnéårets officiella jubileumsbok System och passion, som även givits ut på engelska, franska och japanska.
Gransvarelser omsl.indd 1
Synen på aporna säger oss mycket om synen på människan. Var går egentligen gränsen mellan djur och människor, och finns det något avgörande skiljemärke? Ju mer vi har lärt oss om aporna, desto mindre säkra har vi blivit på att skillnaderna är så stora som vi föreställt oss. Vi är kanske inte så unika som vår tradition har velat göra gällande? I åtta vindlande essäer presenterar Nils Uddenberg de tankar och känslor som under mer än två tusen år har förknippats med aporna. Gränsvarelser är en underhållande exposé som tar upp både fantasifulla skrönor och spännande forskningsresultat. Här figurerar Darwin och Linné sida vid sida med Nicke Nyfiken och King Kong.
Nils Uddenberg GRÄNSVARELSER
Människor har i alla tider fascinerats av apor. Ibland har vi förskräckts av de likheter vi sett, andra gånger har vi skrattat åt dem. Vi har stundtals identifierat oss med aporna, medan vi andra gånger tvärtom tagit avstånd från dem.
»Ett praktverk av bestående värde, där Uddenberg går i land med den otacksamma uppgiften att motsvara Schmitz makalösa närbilder … Vi har här att göra med vetenskapshistoria av bästa märke, välskriven och fängslande … Något liknande har aldrig skrivits.» Fredrik Sjöberg i Svenska Dagbladet om System och Passion
Nils Uddenberg
GRÄNSVARELSER
»Psykiatrikern och livsåskådningsforskaren Nils Uddenberg har skrivit flera läsvärda böcker om vårt förhållande till biologin och naturen, däribland Arvsdygden. Nu har han överträffat sig själv med det makalöst innehållsrika, generöst illustrerade och vackert formgivna tvåbandsverket Idéer om livet …» Nils-Aage Larsson i Göteborgs-Posten om Idéer om livet
Åtta essäer om människan och aporna
09-02-09 14.51.52