9789144122106

Page 1

Existens och psykisk hÀlsa - om hur liv och levnad förhÄller sig till hÀlsa och ohÀlsa

Dan Stiwne (red.)


Kopieringsförbud Detta verk Àr skyddat av upphovsrÀttslagen. Kopiering, utöver lÀrares och studenters begrÀnsade rÀtt att kopiera för undervisningsÀndamÄl enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, Àr förbjuden. För information om avtalet hÀnvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, Àr e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrÀtt kan Ätalas av allmÀn Äklagare och dömas till böter eller fÀngelse i upp till tvÄ Är samt bli skyldig att erlÀgga ersÀttning till upphovsman eller rÀttsinnehavare. Studentlitteratur har bÄde digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker Àr miljöanpassade, bÄde nÀr det gÀller papper och tryckprocess.

Art.nr 39762 ISBN 978-91-44-12210-6 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2018 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Pieter Brueghel d.Ă€., Massakern pĂ„ de oskyldiga (1565–1566), Royal Collection Printed by Lapaprint, Valmiera, Latvia 2018


But the whole man is not whole without such unpleasant things as death, anxiety, guilt, fear and trembling, and despair, even though ­journalists and the populace have shown what they think of these things by labeling any philosophy that looks at such aspects of human life as “gloomy” or “merely a mood of despair”. We are still so rooted in the Enlightenment – or uprooted in it – that these unpleasant aspects of life are like the Furies for us: hostile forces from which we would escape. WILLIAM BARRETT, IRRATIONAL MAN, 1958/1992



INNEHÅLL

Bokens författare 9 Inledning. Existens och hĂ€lsa – en oundviklig koppling 13

Da n St i w n e

1  NĂ€r hĂ€lsan blev norm  23 Jon na H j e rt st röm L a ppa l a i n e n Inledning 23 HĂ€lsofrĂ€mjandets intĂ„g i lagstiftningen  25 Hur förstĂ„ hĂ€lsa och sjukdom?  28 Styrdokumentens behandling av det komplexa hĂ€lsobegreppet  31 MĂ„lformulering och implementering av hĂ€lsa  32 HĂ€lsofrĂ€mjandet frĂ„n lag till arbetsbeskrivning  33 HĂ€lsonormens mĂ„luppfyllelse i praktiken  35 En existentiell förstĂ„else av hĂ€lsa  39 2  Det vi redan ”vet” men kanske inte förstĂ„r – om den socialt bestĂ€mda hĂ€lsans existentiella undersida  41 T om a s K u m l i n Inledning 41 SamhĂ€llets skiktning  42 Existentiell över- och underordning  45 Social sammanhĂ„llning i nĂ€rsamhĂ€llet  49 Existentiella möten i vardagen  51 ©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur

5


InnehÄll

NĂ€ra sociala relationer  54 Den existentiella utmaningen att hjĂ€lpa  56 Den existentiella undersidan och hĂ€lsa  60 3  NĂ€r kroppen visar vĂ€gen  65 E l isa bet h Se r r a n de r Inledning 65 Den levda kroppen  67 LivsvĂ€rlden 69 Mening och livsvĂ€rden  76 Livsstilsstress 78 Lyssna till kroppen  81 NĂ€r vi förlorar kontakten med vĂ„ra kĂ€nslor  84 NĂ€r kroppen visar vĂ€gen  85 Slutord 87 4  Det Ă€r inte lĂ€tt att leva vĂ€l – erfarenheter frĂ„n en existentiell terapipraktik  89 Da n St i w n e Inledning 89 Att leva  90 Att leva vĂ€l – en svĂ„r balans  93 SĂ€rskilda utmaningar mot ambitionen att leva vĂ€l  94 Slutsatser 109 5  Existentiell vilsenhet i teknologins tidsĂ„lder – om andlig sjukdom och dess lĂ€kning  111 A n de r s Dr ĂŠ by Inledning 111 HĂ€lsa i teknologins tidsĂ„lder  112 Ett existentiellt och andligt vakuum  117 Andlig sjukdom och andlig lĂ€kning  120 Spiritualitet och andlig hĂ€lsa  128 6

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur


InnehÄll

6  Existentiell hĂ€lsa, andlighet och sökandet efter mening – exemplet sĂ„rbarhet i prĂ€stĂ€mbetet  133 L e n na rt Be l f r age Bakgrund 133 Psykisk ohĂ€lsa och ontologisk osĂ€kerhet  136 Religionspsykologisk ansats  138 AllmĂ€nmĂ€nskliga erfarenheter och religiös tydning  139 Ångest, död och hĂ€lsa  141 Individuell erfarenhet och existentiell hĂ€lsa  142 UtbrĂ€ndhet, stress och existentiella lakuner  144 Existens, tro och hĂ€lsa – exemplet utbrĂ€ndhet hos prĂ€ster  145 MotstĂ„nd och utmaningar  148 Existens och hĂ€lsa i relation till tro och mening  150 Existens och hĂ€lsa i relation till existensens livsvĂ€rldar  151 Sammanfattande reflektioner  156 7  Existentiell kris och kroppsliga symtom hos döende – hur ser sambandet ut?  159 Pet e r St r a ng NĂ€r döden utmanar livet – den största existentiella utmaningen  159 Existentiell kris och coping hos den döende  162 Försvar mot döden – begreppen specialness och ultimate rescuer   163 HĂ„lla döden pĂ„ lagom avstĂ„nd – med hjĂ€lp av livet  165 NĂ€r döden breder ut sig  168 Terapeutisk relation  171 Vad kan vi lĂ€ra oss av de döende och av döden?  171 Man Ă„ngrar inget man har gjort?  173 Är en god död möjlig?  174 8  Tillbaka till hĂ€lsa genom ”det utvidgade terapirummet”  177 C a r i na H Ă„ k a ns s on Inledning 177 Mitt möte med Lars och ett nytt familjehem  179 Att vara nĂ€rvarande  191 ©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur

7


InnehÄll

Den egna erfarenhetens avtryck och betydelse  195 En tidig vision  196 Ett stĂ€llningstagande och en terapeutisk hĂ„llning  197 9  Existentiell terapi och förĂ€ndring – nĂ€r livet blir verkligt  201 B o Bl Ă„va rg NĂ„gra existentiella utgĂ„ngspunkter  201 Fallbeskrivningar och exempel frĂ„n existentiell terapi och samtal  206 NĂ„gra avslutande reflektioner  215 Referenser 217 Person- och sakregister 229

8

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur


KAPITEL 1

NÀr hÀlsan blev norm Jon na H j e rtst röm L a ppa l a i n e n

Ty en hÀlsa i sig finns inte, och alla försök att definiera en sak pÄ det sÀttet har ömkligen misslyckats. Det gÀller att kÀnna till din mÄlsÀttning, din horisont, dina krafter, dina drivfjÀdrar, dina villfarelser och i synnerhet idealen och fantasmerna i din sjÀl för att avgöra vad hÀlsa innebÀr för din kropp. FRIEDRICH NIETZSCHE, DEN GLADA VETENSKAPEN, 1882/2008

Inledning Idag nĂ€r vi översköljs av olika tips och rĂ„d om att förbĂ€ttra vĂ„r kost, vĂ„r trĂ€ning och vĂ„rt fysiska vĂ€lmĂ„ende framstĂ„r idĂ©n om en existentiell hĂ€lsa1 som nĂ„got vi vill ha. Det Ă€r en idĂ© som, istĂ€llet för att ytterligare accelerera den virvel av krav pĂ„ fysisk skönhet, sjĂ€lvförverkligande och lycka som vi aldrig tycks nĂ„, fĂ„r oss att stanna upp och försöka fĂ„nga idĂ©n om hĂ€lsa i sin fulla komplexitet. Äntligen en vettig term tĂ€nker man, en lisa, ett begrepp som försöker förstĂ„ hela mĂ€nniskolivet, med alla dess toppar, dalar, skavanker och hopplösa drömmar. Men Ă€ven om vi uppfattar ordkonstellationen existentiell hĂ€lsa som befriande, uppstĂ„r Ă€ven frĂ„gan om det Ă€r just existentiell hĂ€lsa vi efterstrĂ€var. Är det just hĂ€lsa och inte bara ett bredare, mer existentiellt förhĂ„llningssĂ€tt till livet? Eller med andra ord, varför talar vi sĂ„ mycket om hĂ€lsa? NĂ€r började vi tala om hĂ€lsa och varför? Vilken hĂ€lsa Ă€r det vi talar om? HĂ€lsa Ă€r i en mening nĂ„gonting som vi förknippar med vĂ„rt fysiska tillstĂ„nd och vĂ€lmĂ„ende, och i denna mening nĂ„gonting som utgör en viktig del av vĂ„rd och omsorg. Men om vi talar om hĂ€lsan som existentiell, Ă€r det dĂ„ nĂ„got som vĂ„rd- och omsorgsarbetare ska befatta sig med, och vad betyder i sĂ„ fall det? 1  Begreppet “existentiell hĂ€lsa” behandlas Ă€ven i kapitel 6.

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur

23


Jonna Hjertström Lappalainen

Det man kan fundera över Àr om det vaknande intresset för hÀlsans existentiella aspekter hÀnger ihop med hur vÄrdarbetet har rationaliserats, effektiviserats och delats upp mellan olika aktörer sÄ till den grad att dagens vÄrdarbete starkt fokuserar pÄ att undersöka specifika kroppsdelar eller potentiella diagnoser. NÀr den enskilda vÄrdarbetaren blir expert pÄ en specifik del av mÀnniskokroppen, hamnar fokus pÄ att upptÀcka en viss typ av symptom eller besvÀr. VÄrdarbetaren kommer att söka efter de symptom som gör att patienten kan passa in i diagnosbeskrivningen eller bedömningsmallen. Detta leder till att eventuella andra aspekter, som inte riktigt passar in i bedömningsmallen eller diagnosbeskrivningen, inte helt enkelt kan beaktas. Om de specifika symptomen inte kan upptÀckas eller fÄs att passa in i bedömningsmallen remitteras patienten vidare till en annan expert eller beaktas inte överhuvudtaget. Kanske kan det vara sÄ att dagens slimmade och högeffektiva vÄrdapparat har lett till att allt fÀrre vÄrdarbetare har kompetensen eller ens möjligheten att befatta sig med en mÀnniska. Om det skulle vara sÄ, kan man misstÀnka att det Àr bortrationaliseringen av helhetstÀnkandet som gör att det existentiella nu mÄste skrivas in som ett allmÀnt direktiv om att arbeta hÀlsofrÀmjande. I första bandet till Sexualitetens historia: Viljan att veta frÄgar sig Michel Foucault (2002) varför lÀkarna, institutionerna, makten vid en viss tidpunkt börjar intressera sig för och tala om sexualitet. Vad Àr det som gör att detta intresse letar sig in i institutionerna och i maktutövningen? Det som F ­ oucault uppmÀrksammar Àr att hur begreppet sexualitet framtrÀder, förÀndras och fÄr verkningar i en historisk kontext. AlltsÄ att det Àr nÄgon som formulerar vilken sexualitet det Àr som ska uppmÀrksammas och vilken som ska frÀmjas. Samma frÄgor skulle man kunna stÀlla om hÀlsa. Varför börjar frÄgan om hÀlsa leta sig in i vÄrddebatter, lagar och styrdokument? Vad Àr det som efterstrÀvas i hÀlsoarbetet? Vilka mÀnniskors hÀlsa Àr det som ska frÀmjas? PÄ vilket sÀtt och varför? I denna text skulle jag vilja sÀtta frÄgan om existentiell hÀlsa i ett historiskt och samhÀlleligt perspektiv. Jag tar utgÄngspunkt i hur begreppet hÀlsa och hÀlsofrÀmjande arbete har skrivits in och anvÀnts i de styrdokument som reglerar vÄrd och omsorg i Sverige, för att dÀrefter visa hur begreppen tolkas och implementeras i vÄrdarbetet. DÀrefter gÄr jag tillbaka till frÄgan om existentiell hÀlsa.

24

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur


1  NĂ€r hĂ€lsan blev norm

HĂ€lsofrĂ€mjandets intĂ„g i lagstiftningen År 1982 ersattes Sveriges tidigare sjukvĂ„rdslag (1962:242) med hĂ€lso- och sjukvĂ„rdslagen (1982:763). Tanken var, vilket signaleras redan i namnbytet, att hĂ€lso- och sjukvĂ„rdsarbetet i större utstrĂ€ckning skulle Ă€gnas Ă„t hĂ€lso­ vĂ„rdande och förebyggande uppgifter (Lagstiftningen inom vĂ„rden och omsorgen om Ă€ldre, Socialstyrelsen, 2006). Idag finns det inte nĂ„gon utbredd medvetenhet om skillnaden mellan sjukdomsbehandling och hĂ€lsofrĂ€mjande arbete. HĂ€lsofrĂ€mjandet har implementerats som en sjĂ€lvstĂ€ndig del i det sjukdomsbehandlande arbetet. Det Ă€r inte nĂ„got vi funderar över, snarare Ă€r vi överens om att hĂ€lsa Ă€r nĂ„got önskvĂ€rt och efterstrĂ€vansvĂ€rt, nĂ„got som vi borde bli Ă€nnu bĂ€ttre pĂ„ att efterstrĂ€va istĂ€llet för att bara försöka bota ohĂ€lsans konsekvenser och symptom. Inom vĂ„rden anses hĂ€lsofrĂ€mjande arbete vara en sjĂ€lvklarhet. Men Ă€r hĂ€lsofrĂ€mjande arbete verkligen en sjĂ€lvklarhet? Är det bara en obetydlig omformulering och breddning av vĂ„rdarbetarnas uppdrag? Eller innebĂ€r det en avgörande förĂ€ndring som öppnar för strukturella förĂ€ndringar i vĂ„rd- och omsorgsarbetet? Att hjĂ€lpa en sjuk mĂ€nniska Ă€r i en mening nĂ„got ganska oproblematiskt. Är det lika oproblematiskt att hĂ€vda att mĂ€nniskor bör vara friska och hĂ€lsosamma? LĂ„t mig göra ytterligare en jĂ€mförelse med Foucault. I sin historiska granskning av straffsystemet, Övervakning och straff visar han hur omvandlingen av bestraffningssystemen gĂ„r hand i hand med en förĂ€ndrad syn pĂ„ bĂ„de medborgaren och lagövertrĂ€delser. Foucault menar att omsvĂ€ngningen till en humanare fĂ€ngelsevĂ„rd, som sammanfaller med nationalstatens uppkomst, beror pĂ„ att staterna nu ser att bestraffningssystemet kan fungera som ett sĂ€tt att fostra och forma sina medborgare. ÖvergĂ„ngen frĂ„n de feodala samhĂ€llenas avskrĂ€ckande och hĂ€mndbaserade bestraffningar till dagens behandlande kriminalvĂ„rd, förstĂ„r alltsĂ„ Foucault som en form av disciplinering. Nu vill staterna inte bara kontrollera medborgarna utifrĂ„n ett juridiskt regelsystem utan Ă€ven fostra dem, fĂ„ dem att formas efter en upprĂ€ttad norm (Foucault, 1987). Kanske skulle man kunna förstĂ„ fokusförskjutningen frĂ„n sjukdom till hĂ€lsa i den svenska sjukvĂ„rdslagstiftningen pĂ„ samma sĂ€tt. Kanske kan förskjutningen frĂ„n sjukdom till hĂ€lsa förstĂ„s just som introduktionen av en generell politiskt bestĂ€md norm för den hĂ€lsosamma mĂ€nniskan. AlltsĂ„ som upprĂ€ttandet av en norm för vad hĂ€lsa Ă€r. Ur ett historiskt perspektiv har svenska politiker lĂ€nge varit ­intresserade

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur

25


Jonna Hjertström Lappalainen

av folkets hĂ€lsa. Redan pĂ„ 1700-talet pĂ„gick ett kartlĂ€ggningsarbete i syfte att öka folkmĂ€ngden, och i och med uppbyggandet av vĂ€lfĂ€rdssamhĂ€llet under 1900-talets andra hĂ€lft uppstod ett folkhĂ€lsoarbete som intresserade sig för bland annat skolmat, barnavĂ„rd och bostadsmiljöer. Under efterkrigstiden, i kölvattnet efter nazisternas hĂ€lsovurmande, kom dock det svenska intresset för folkhĂ€lsoarbete att svalna nĂ„got, och frĂ„gan om hĂ€lsa kom under denna period frĂ€mst att betraktas som medicinsk och som nĂ„got som skulle skötas av sjukvĂ„rden. Samtidigt fanns det efter vĂ€rldskrigen ocksĂ„ ett internationellt intresse för folkhĂ€lsa. År 1948 formulerade VĂ€rldshĂ€lsoorganisationen (WHO) sin vĂ€lkĂ€nda definition av hĂ€lsa, som innefattar ett brett perspektiv pĂ„ hĂ€lsa som ”ett tillstĂ„nd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt vĂ€lbefinnande, inte endast frĂ„nvaro av sjukdom”2. I WHO:s definition betonas alltsĂ„ ett perspektiv pĂ„ hĂ€lsa som Ă€ven innefattar psykiska och sociala aspekter. Under 1980-talet uppstod i Sverige ett nytt intresse för hĂ€lsa och folkhĂ€lsa, som tog fasta pĂ„ hĂ€lsa och folkhĂ€lsa i enlighet med WHO:s definition. HĂ€lsa började Ă„terigen förstĂ„s i en vidare betydelse Ă€n en medicinsk diagnos av en mĂ€nniskas tillstĂ„nd (Ågren, 2003). DĂ„ framtrĂ€dde en uttalad vilja att arbeta politiskt med hĂ€lsomĂ„l, som visade sig i den Ă€ndrade lagstiftningen. Det politiska intresset har sedan fortsatt: Ă„r 1997 tillsattes en utredning som skulle frĂ€mja folkhĂ€lsan och utarbeta gemensamma folkhĂ€lsomĂ„l, vilket ledde till att elva nationella folkhĂ€lsomĂ„lomrĂ„den antogs 2003. År 2013 formulerade Sveriges kommuner och landsting (SKL) ett sĂ„ kallat positionspapper dĂ€r de klart och tydligt hĂ€vdar att hĂ€lso- och sjukvĂ„rden ska fokusera pĂ„ ”bĂ€ttre hĂ€lsa för den enskilde och för befolkningen och inte enbart pĂ„ sjukdomsbehandlande Ă„tgĂ€rder” (HĂ€lsofrĂ€mjande hĂ€lso- och sjukvĂ„rd, 2013). Positionspappret Ă€r intressant eftersom det har ett tydligt implementeringsfokus. Det uttalade syftet Ă€r att bilda ett underlag i kontakter med regering och myndigheter samt utgöra ett stöd till medlemmarna i deras arbete och det betonar vikten av att det hĂ€lsofrĂ€mjande arbetet tar plats i verksamhetsplaner, budgetar och upphandlingar. UtifrĂ„n SKL:s övergripande formulering utarbetar nu 2  WHO:s definition av hĂ€lsa frĂ„n 1948: ”A state of complete physical, social and mental well-being, and not merely the absence of disease or infirmity. Within the context of health promotion, health has been considered less as an abstract state and more as a means to an end which can be expressed in functional terms as a resource which permits people to lead an individually, socially and economically productive life.”

26

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur


1  NĂ€r hĂ€lsan blev norm

Ă€ven enskilda kommuner och landsting lokala hĂ€lsopolicyer, och hĂ€lsoarbetet följs upp med folkhĂ€lsorapporter. I SKL:s positionspapper definieras hĂ€lsofrĂ€mjande arbete som arbete för att förhindra uppkomst av sjukdom och nyinsjuknande, och som pĂ„verkan pĂ„ förlopp av sjukdomar, skador och fysiska eller sociala problem i positiv riktning. Vidare hĂ€vdas att en hĂ€lsofrĂ€mjande vĂ„rd innebĂ€r att arbeta ur ett helhetsperspektiv, att det inte enbart handlar om teknisk eller farmakologisk behandling av sjukdom. HĂ€lsa förstĂ„s, i enlighet med WHO:s definition, ocksĂ„ som nĂ„got mentalt eller socialt. Det handlar alltsĂ„ inte bara om en helhetssyn i förstĂ„elsen av begreppet, utan om att hĂ€lsofrĂ€mjande arbete ska ta hĂ€nsyn till individens faktiska livssituation och meningssammanhang. HĂ€lsoarbetet ska ta hĂ€nsyn till individens faktiska livssituation. Dokumentet lyfter Ă€ven fram tre begrepp som genomgĂ„ende Ă„terkommer i definitionen av hĂ€lsa, nĂ€mligen: meningsfullhet, begriplighet och sammanhang. SKL:s dokument hĂ€vdar uttryckligen att hĂ€lsa ska förstĂ„s som nĂ„got bredare Ă€n rent medicinskt eller fysiskt. Det Ă€r en definition av hĂ€lsa som framstĂ„r som tĂ€mligen oproblematisk men trots detta intressant. HĂ€r finns ett uttalat försök att fĂ„nga upp hĂ€lsa i relation till en mer komplex förstĂ„else av mĂ€nniskolivet. MĂ€nniskan ska förstĂ„s i relation till sitt levda liv, sina fysiska, geografiska och kulturella möjligheter. I dokumentet görs Ă€ven ett tydligt stĂ€llningstagande; hĂ€lsofrĂ€mjande arbete ska prioriteras. VĂ„rdinstitutionerna uppmanas alltsĂ„ att arbeta med att frĂ€mja ett visst sĂ€tt att leva. HĂ€r framtrĂ€der tydligt att resonemanget trots sin breda definition av hĂ€lsa Ă€nda menar att det finns vissa sĂ€tt att leva som Ă€r ohĂ€lsosamma. Och mĂ€n­ niskor som lever ohĂ€lsosamt ska styras mot mer hĂ€lsosamma liv. Det Ă€r hĂ€r en tydlig definition av uppdraget – hĂ€r finns ett moment av disciplinering. I SKL:s formuleringar Ă€r det fortfarande tĂ€mligen öppet och ospecificerat hur en sĂ„dan disciplinering ska se ut, men nĂ€r man granskar de olika kommunernas individuella utveckling av dokumentets implementeringsmĂ„l ser man hur hĂ€lsobegreppet fĂ„r ett alltmer konkret innehĂ„ll. Innan jag gĂ„r vidare med styrdokumentens syn pĂ„ hĂ€lsa skulle jag vilja stanna upp vid frĂ„gan om vad hĂ€lsa Ă€r. Hur ska vi förstĂ„ och förhĂ„lla oss till begreppet?

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur

27


Jonna Hjertström Lappalainen

Hur förstĂ„ hĂ€lsa och sjukdom? Filosofen Hans-Georg Gadamer skriver i boken Den gĂ„tfulla hĂ€lsan att hĂ€lsa inte Ă€r nĂ„got som vi kommer Ă„t utan att samtidigt förstĂ„ det som nĂ„got en mĂ€nniska Ă„tnjuter genom sitt engagemang och intresse i en vĂ€rld. HĂ€lsa Ă€r snarast nĂ„got som drar sig tillbaka och ”tiger still” (Gadamer, 2003, s. 20). HĂ€lsa Ă€r nĂ„got som egentligen visar sig först genom att vi blir sjuka. Det Ă€r sjukdomen som framtrĂ€der, som, med Gadamers ord, ”trĂ€nger sig pĂ„ som det störande, det farliga, som mĂ„ste klaras av” (2003, s. 12) Sjukdomen Ă€r det som visar sig och det Ă€r sjukdomen som objektifieras – inte hĂ€lsan. HĂ€lsa Ă€r i denna mening alltsĂ„ nĂ„got som undandrar sig en generell bestĂ€mning. Enligt Gadamer Ă€r det sjukdomen som framtrĂ€der, och det Ă€r utifrĂ„n den som den medicinska vetenskapen definieras. HĂ€r lyfter Gadamer upp en tĂ€mligen sjĂ€lvklar poĂ€ng, nĂ€mligen att vĂ„rdens expertis tar sin utgĂ„ngspunkt i sjukdomen, och att det handlar om att kunna upptĂ€cka och bota eller lindra sjukdomar. Det handlar alltsĂ„ inte om vad som konstituerar det hĂ€lsosamma. Kort sagt, vĂ„rdens expertkunskap Ă€r att behandla och vĂ„rda sjuka, inte att lĂ€ra om det goda livet. Det betyder dock inte att hĂ€lsa skulle vara irrelevant i behandlingen av sjukdomar. HĂ€lsa Ă€r det som visar sig som frĂ„nvarande nĂ€r sjukdomen upptrĂ€der, och nĂ„got som vĂ„rdarbetaren stĂ€ndigt förhĂ„ller sig till. Relationen mellan sjukdom och hĂ€lsa kan visas tydligare med hjĂ€lp av en annan tĂ€nkare som Ă€gnade sig Ă„t hĂ€lso- och sjukdomsbegreppen, nĂ€mligen den franske vetenskapshistorikern Georges Canguilhem. Han intresserade sig för vetenskapens försök att behĂ€rska, kartlĂ€gga och förstĂ„ det patologiskas vĂ€sen. I sin bok Le normal et le pathologique frĂ„n 1943, tar han upp en klinisk studie av huvudskador efter andra vĂ€rldskriget, som hĂ€vdar att det patologiska i varje enskilt fall mĂ„ste förstĂ„s bĂ„de i relation till skadans effekter och till den skadades personlighet. HĂ€r Ă€r det inte möjligt att endast se sjukdomen som en förĂ€ndring av ett tidigare normalt tillstĂ„nd (Canguilhem, 1991). Sjukdomen utgörs visserligen av en relation till ett tidigare tillstĂ„nd, men ocksĂ„ som framtrĂ€dandet av ett nytt tillstĂ„nd. Den sjuke börjar förhĂ„lla sig till vĂ€rlden pĂ„ ett nytt sĂ€tt – den sjuke börjar undvika saker som inte lĂ€ngre kan hanteras. Men hur denna nya relation ser ut kan inte förklaras utifrĂ„n en allmĂ€n tidigare norm, den mĂ„ste förstĂ„s dels i relation till den sjukes tidigare individuella norm och i relation till sjukdo28

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur


1  NĂ€r hĂ€lsan blev norm

mens nya sĂ€tt att uppfatta vĂ€rlden. Det avgörande hĂ€r Ă€r att sjuk­domen inte bara förstĂ„s negativt, som en brist eller en avvikelse, den förstĂ„s ocksĂ„ som nĂ„got som producerar mening. Den sjuke som inte ger efter för sjukdomens begrĂ€nsningar utan strĂ€var efter att leva som frisk, möter en omgivning som inte lĂ€ngre Ă€r hanterbar. Till exempel kan en mĂ€nniska med utmattningssyndrom inte arbeta som tidigare, och en mĂ€nniska som har blivit förlamad i benen kan inte lĂ€ngre ta sig uppför trappor pĂ„ samma sĂ€tt. De utsĂ€tts för vad Canguilhem kallar katastrofala reaktioner. De klarar inte av att leva sina liv som tidigare, dĂ„ de hade tillförsikt till sin förmĂ„ga att möta vardagens mer eller mindre varierande utmaningar och uppgifter. I studien av huvudskador visade sig detta hos de drabbade genom att de maniskt ville ordna och kontrollera sin omgivning. De ville undvika katastrofala reaktioner. Canguilhem skriver att sjukdom kan definieras som en oförmĂ„ga att relatera till mer Ă€n en norm, eller som en oförmĂ„ga att vara normal (1991, s. 185f). Även detta skulle kunna illustreras med dagens utmattningssyndrom. De mĂ€nniskor som har drabbats har svĂ„rt att Ă„tervĂ€nda till livet innan sjuk­ domen, pĂ„ samma sĂ€tt som förut. För att kunna Ă„tervĂ€nda till arbetsplatsen och det normala livet mĂ„ste de ofta förĂ€ndra sitt förhĂ„llningssĂ€tt till sina prestationer, sitt arbete och ibland Ă€ven till vem de vill vara. Canguilhem menar att studien av huvudskador visade omöjligheten i att faststĂ€lla en övergripande definition av dessa hjĂ€rnskador. Vad som Ă€r sjukt eller hĂ€lsosamt, vad som Ă€r patologiskt eller normalt, kan endast förstĂ„s i relation till pĂ„ vilket sĂ€tt det pĂ„verkar den specifika individens situation. Canguilhem skriver: a statistically obtained average does not allow us to decide whether the individual before us is normal or not. We cannot start from it in order to discharge our medical duty toward the individual. When it comes to a supra-individual norm, it is impossible to determine the “sick being” (Kranksein) as to content. But this is perfectly possible for an individual norm. (Canguilhem, 1991, s. 181)

Canguilhem visar hÀr att varken sjukdom eller hÀlsa kan förstÄs utifrÄn en generell norm. Ett sjukdomstillstÄnd kan förstÄs i relation till en norm, men dÄ alltid som en individuell norm. Detsamma gÀller Àven för hÀlsa. God hÀlsa för en maratonlöpare Àr nÄgot helt annat Àn god hÀlsa för en gravid kvinna. Och vad som kan betraktas som hÀlsosamt för maratonlöparen

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur

29


Jonna Hjertström Lappalainen

kan vara direkt skadligt för till exempel en 80-Ă„ring. HĂ€lsa i Canguilhems mening kan förstĂ„s som kapaciteten att möta de utmaningar och svĂ„righeter som individen stöter pĂ„ i sin omgivning, dĂ€r i ingĂ„r att Ă„terhĂ€mta sig om man drabbas av en förlust eller en sjukdom. Och vad det innebĂ€r att ha denna marginal skiljer sig Ă„t mellan olika individer och deras livsbetingelser. UtifrĂ„n Canguilhems definition innebĂ€r detta att vĂ„rdarbetarens kompetens bestĂ„r i förutom att upptĂ€cka och begripa sjukdomen, ocksĂ„ i att relatera dess förlopp och möjliga tillfrisknande till den specifika individen. HĂ€lsa Ă€r alltsĂ„ ett vĂ€sentligt begrepp i relation till sjukdomen; hĂ€lsa Ă€r satt som det individuella mĂ„let för tillfrisknandet. Men avgörande Ă€r att bĂ„da begreppen bara kan förstĂ„s i relation till en specifik mĂ€nniskas livssituation och omgivning. Även för Canguilhem Ă€r alltsĂ„ hĂ€lsa svĂ„rt att fĂ„nga i ett generellt begrepp. Det betyder dock inte att det skulle vara ett meningslöst eller tomt begrepp, tvĂ€rtom kan det vara bĂ„de meningsfullt och precist nĂ€r det vĂ€l relateras till en enskild individ. LĂ„t mig illustrera detta med ett exempel. Undersköterskan Elli Halonen ger i sin artikel ”Vem har rĂ€tt att bestĂ€mma?” (2011) uttryck för en förstĂ„else av hĂ€lsa i dess mer komplexa och situationsbestĂ€mda mening. Halonen beskriver hur arbetet med en dement mĂ€nniska förĂ€ndras i takt med sjukdomens utveckling. Hon utgĂ„r frĂ„n ett sjĂ€lvupplevt exempel med en dement kvinna som har presenterat sig som vegetarian, men som nĂ€r demensen tilltar sĂ€ger sig vilja Ă€ta kött. NĂ€r Halonen upplyser kvinnan om att hon Ă€r vegetarian blir hon genuint förbluffad över att hon inte bedöms kapabel att bestĂ€mma det sjĂ€lv. Halonen skriver att i mĂ„nga liknande konfliktsituationer skulle hon utan tvekan gĂ„ kvinnan till mötes. Om en dement person skulle tala om sina vuxna barn som om de fortfarande vore smĂ„, sĂ„ skulle hon inte korrigera personen. Hon skulle heller aldrig till en dement mĂ€nniska stĂ€lla frĂ„gan ”Kommer du ihĂ„g vad vi gjorde igĂ„r?” Det skulle bara resultera i att den dementa blir ledsen och kĂ€nner sig krĂ€nkt. Men i det hĂ€r fallet, nĂ€r det handlar om en mĂ€nniskas moraliska uppfattning och identitet Ă€r situationen mer komplex. Halonen skriver: Att respektera en dement mĂ€nniskas autonomi innebĂ€r, enligt min erfarenhet att lĂ€sa av henne i varje situation. Det försöker jag göra [---]. Jag vĂ€ljer att lĂ„ta henne bestĂ€mma i nulĂ€get, i morgon tycker hon kanske nĂ„got helt annat. (Halonen, 2011, s. 173)

30

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur


1  NĂ€r hĂ€lsan blev norm

Enligt Halonen Ă€r det i arbetet med dementa mĂ€nniskor vĂ€sentligt att behandla dem respektfullt utifrĂ„n deras faktiska livsbetingelser, hĂ€r i ingĂ„r Ă€ven deras historia. NĂ€r Halonen slutligen bestĂ€mmer sig för att lĂ„ta den dementa kvinnan Ă€ta kött sĂ€ger hon att hon fokuserar pĂ„ vad hon förstĂ„r som bĂ€st för kvinnan i situationen dĂ€r och dĂ„. Hon visar hur problematiken handlar om att försöka avlĂ€sa den enskilda mĂ€nniskans livssituation och faktiska dagsform i ett komplext samspel. Hennes försök att lösa det moraliska dilemmat skulle ocksĂ„ kunna ses som en uppvisning i en förstĂ„else av den dementa kvinnans svĂ„righeter och vĂ€lmĂ„ende, i enlighet med Canguilhems förstĂ„else av hĂ€lsa och sjukdom, som nĂ„got som bestĂ€ms utifrĂ„n en individuell istĂ€llet för en generell norm. Hon ger Ă€ven uttryck för vad Gadamer hĂ€vdar om vĂ„rdarbetet som utgĂ„ende frĂ„n sjukdom snarare Ă€n hĂ€lsa; hon uttrycker en visshet och trygghet utifrĂ„n sina kunskaper om demenssjuka. Hennes utgĂ„ngspunkt Ă€r hennes kunskap om demenssjuk­ domar och hur dessa lindras – inte en generell hĂ€lsonorm. UtifrĂ„n en sĂ„dan förstĂ„else blir vĂ„rd- och omsorgsarbete en frĂ„ga om att avgöra en mĂ€nniskas vĂ„rdbehov och hĂ€lsoproblem utifrĂ„n komplexiteten i hennes faktiska situation. VĂ„rdarbetarens förmĂ„ga att avlĂ€sa och avgöra en mĂ€nniskas problem och behov blir vĂ€sentlig i ett fungerande vĂ„rdarbete. MĂ„nga vĂ„rdarbetare tĂ€nker nog ocksĂ„ pĂ„ sin professionella uppgift som komplex i denna mening. Det som Canguilhem visar i sin definition av hĂ€lsa Ă€r att grĂ€nsen mellan normalt och patologiskt alltid medför att man för in en normativ regel för vad som Ă€r hĂ€lsosamt och inte. I relation till bestĂ€mningen av en enskild individs hĂ€lsa Ă€r detta inte ett problem. TvĂ€rtom Ă€r det önskvĂ€rt att vĂ„rdarbetaren ser och förstĂ„r pĂ„ vilket sĂ€tt sjukdomen leder till att individen inte lĂ€ngre kan leva sitt liv som tidigare, och i vilken mĂ„n det kan Ă„tgĂ€rdas eller Ă€ndras. Problemet uppstĂ„r först nĂ€r förstĂ„elsen av hĂ€lsa inte lĂ€ngre tar hĂ€nsyn till hĂ€lsans individuella karaktĂ€r, utan istĂ€llet faststĂ€lls som en generell norm.

Styrdokumentens behandling av det komplexa hĂ€lsobegreppet Om man utgĂ„r frĂ„n Canguilhems syn pĂ„ hĂ€lsa framgĂ„r det att svĂ„righeterna med hĂ€lsobegreppet uppstĂ„r i och med att man faststĂ€ller det som nĂ„got generellt. HĂ€lsa i sig kan fungera som ett vĂ€sentligt och vĂ€ldefinierat begrepp ©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur

31


Jonna Hjertström Lappalainen

i relation till en enskild individ, men nĂ€r det stĂ€lls upp som en generell norm tenderar begreppet att förlora sin komplexitet för att istĂ€llet bli vagt. I en mening tycks SKL:s positionspapper till en början stĂ„ emot denna kritik. I dokumentet stĂ„r att ”hĂ€lsofrĂ€mjande innebĂ€r bĂ„de att förbĂ€ttra individens egen upplevda hĂ€lsa och hĂ€lsorelaterade livskvalitet”, och i mĂ„len pĂ„ individoch patientnivĂ„ hĂ€vdas uttryckligen att hĂ€lsoarbete kan ske inom olika typer av behandling, alltsĂ„ Ă€ven för svĂ„rt och kroniskt sjuka (HĂ€lsofrĂ€mjande hĂ€lso- och sjukvĂ„rd 2013, s. 5,6). Formuleringen Ă€r intressant, och kan kopplas till en internationell diskussion som har förts i relation till WHO:s definition av hĂ€lsa. Den kritik som uppkommer kring definitionen kan sammanfattas med att vad som utgör mĂ€nniskors ohĂ€lsa har förĂ€ndrats. Det Ă€r nĂ€mligen en stor del av mĂ€nskligheten som lever med kroniska sjukdomar. NĂ€r man dĂ„ talar om hĂ€lsa som ett tillstĂ„nd av ”full fysisk, social och mental vĂ€lmĂ„ga”, blir det svĂ„rt att tala om hĂ€lsa hos en stor del av vĂ€rldens befolkning. Kritikerna menar att hĂ€lsa mĂ„ste förstĂ„s som nĂ„got som kan efterstrĂ€vas av fler Ă€n den fullkomligt friska och vĂ€lmĂ„ende individen (Huber m.fl., 2011). I denna mening kan positionspappret alltsĂ„ sĂ€gas omfamna den komplexitet som Canguilhem lyfter fram, och Ă€ven det krav pĂ„ helhetssyn som togs upp av Gadamer. Det som ocksĂ„ Ă€r intressant Ă€r att man dĂ€rmed tar fasta pĂ„ en förstĂ„else av hĂ€lsa utifrĂ„n individens situation. Den enskilda individens hĂ€lsa stĂ„r i relation till om individen Ă€r en vuxen man eller kvinna, tre mĂ„nader gammal, 25 eller 82 Ă„r. Men ocksĂ„ i relation till om individen befinner sig i ett sjukdomstillstĂ„nd eller i sorg över en förlorad livskamrat eller över ett förlorat ben. Eller om individen stĂ„r inför ett nytt arbete, ett nytt barn, eller inför förĂ€ndringar i utbildning, inkomst eller var och hur individen bor. HĂ€lsa beskrivs alltsĂ„ Ă€ven i styrdokumenten som djupt sammanhörande med den enskilda individen och dennas livssituation, alltsĂ„ nĂ„got som utöver fysiskt vĂ€lbefinnande och förmĂ„ga ocksĂ„ innefattar sociala och existentiella villkor.

MĂ„lformulering och implementering av hĂ€lsa Även om synen pĂ„ hĂ€lsa som vĂ€sentligen individuellt bestĂ€md tycks omfamnas av SKL och WHO i de övergripande definitionerna har dessa ocksĂ„ en annan sida, de uttrycker nĂ€mligen krav pĂ„ mĂ„lformulering och mĂ€tbarhet. Jag ska nu visa hur denna sida av dokumenten hakar i och förstĂ€rker dagens befintliga vĂ„rdarbete, som frĂ€mst prĂ€glas av strĂ€vanden efter enhetligt 32

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur


1  NĂ€r hĂ€lsan blev norm

utformade diagnoser, Ă„tgĂ€rdsprogram och manualer för behovsprövning och behandlingsinsatser. I positionspappret beskriver SKL hur det hĂ€lsofrĂ€mjande arbetet ska organiseras och utföras inom fyra omrĂ„den.3 Hur det hĂ€lsofrĂ€mjande arbetet ska implementeras i kommunernas och landstingens arbete beskrivs i punktform för vart och ett av dessa delomrĂ„den. I denna del uttrycks explicit att vĂ„rdarbetarna ska upplysas och styras i det hĂ€lsofrĂ€mjande arbetet, samt att chefer och ledare bör utforma metoder för att implementera, mĂ€ta och följa upp det hĂ€lsofrĂ€mjande arbetet. I denna mĂ„lformulering frĂ„ngĂ„r dokumentet sin tidigare försiktighet gentemot ett generellt hĂ€lsobegrepp. I och med dessa tydliga implementeringskrav gör ocksĂ„ SKL ett stĂ€llningstagande och etablerar en viss hĂ€lsonorm – hĂ€rmed omvandlas förstĂ„elsen av hĂ€lsa till en generell norm. Det upprĂ€ttas alltsĂ„ en norm för vad som utgör ett hĂ€lsosamt liv. I och med kravet pĂ„ implementering upprĂ€ttas denna norm som nĂ„got som ska vara generellt applicerbart. MĂ€nniskors hĂ€lsa ska frĂ€mjas, frĂ€mjandet ska utvĂ€rderas och mĂ€tas, men samtidigt Ă€r det oklart vad hĂ€lsa Ă€r. I och med implementeringskravet blir definitionen av hĂ€lsa nĂ„got generellt – men samtidigt vagt. I denna mening kan SKL:s dokument tillsammans med lagstiftningens fokusförskjutning tolkas som ett uttryck för en disciplinering i Foucaults mening. HĂ€lsofrĂ€mjande definierat i en bred bemĂ€rkelse visar sig som ett sĂ€tt att fostra och styra medborgaren i en önskvĂ€rd riktning. HĂ€r Ă€r det alltsĂ„ inte bara en förstĂ„else av hĂ€lsa som frisk i fysisk mening, utan individerna ska styras i relation till en hĂ€lsonorm som innefattar mentala och sociala aspekter i livet. Styrandet innefattar alltsĂ„ fysiska, sociala och mentala aspekter och det tar konkreta uttryck i implementeringsarbetet. LĂ„t oss nu se hur detta implementeringsarbete formuleras i dokument lĂ€ngre ner i vĂ„rdorganisationen.

HĂ€lsofrĂ€mjandet frĂ„n lag till arbetsbeskrivning ÄldrevĂ„rden regleras av hĂ€lso- och sjukvĂ„rdslagen, och hur denna lags hĂ€lso­frĂ€mjande och förebyggande arbete ska utföras i Ă€ldreomsorgen speci­ ficeras i socialtjĂ€nstlagen:

3  Dessa omrĂ„den Ă€r: 1) individ- och patientperspektiv, 2) befolkningsperspektiv, 3) medarbetar­perspektiv samt 4) styrnings- och ledningsperspektiv.

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur

33


Jonna Hjertström Lappalainen

SocialtjÀnstens omsorg om Àldre ska inriktas pÄ att Àldre personer fÄr leva ett vÀrdigt liv och kÀnna vÀlbefinnande (vÀrdegrund). SocialnÀmnden ska verka för att Àldre mÀnniskor fÄr möjlighet att leva och bo sjÀlvstÀndigt under trygga förhÄllanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. (SoL 2001:453)

Än sĂ„ lĂ€nge rör vi oss i en vid definition av hĂ€lsa som tycks ta hĂ€nsyn till individens sĂ€rskilda förhĂ„llanden. Denna formulering skrivs sedan om i nationella och lokala vĂ€rdegrundsdokument, och orden ”vĂ€lbefinnande”, ”sjĂ€lvstĂ€ndighet” och ”meningsfullhet” Ă„terkommer genomgĂ„ende. Även ordet ”valfrihet” lyfts upp som viktigt. Vid sidan om SKL:s positionspapper finns Ă€ven lokala styrdokument. I Stockholms stads folkhĂ€lsopolicy Ă„terkommer dessa termer men med vissa specifikationer. Nu framhĂ€vs konkreta faktorer som vĂ€sentliga. Vad det gĂ€ller vĂ„rden av Ă€ldre framhĂ€vs de konkreta faktorerna ”goda matvanor”, ”rörelse”, sociala aktiviteter” och ”relationer”. (Stockholms stads folkhĂ€lsopolicy, 2012, s. 23) Begreppen upprepas Ă€ven i ”Uppdragsbeskrivning hemtjĂ€nst” frĂ„n 2014, dĂ€r Ă€ven vilken typ av vĂ„rd de gamla ska erbjudas specificeras. Detta dokument radar upp vilka konkreta insatser de Ă€ldre har rĂ€tt till, till exempel stĂ€dning, klĂ€dvĂ„rd, hygien, munvĂ„rd, inköp och ledsagning. HĂ€r börjar det framtrĂ€da att det handlar om att erbjuda en form av standardiserad lĂ€gstanivĂ„ för hĂ€lsa. DĂ€rmed framtrĂ€der det tydligt hur en politisk definition av hĂ€lsonormen faststĂ€ller vilka rĂ€ttigheter som ska garantera en Ă€ldre mĂ€nniskas hĂ€lsa. Av detta följer i sin tur att det nu blir möjligt att detaljerat reglera vilka Ă„tgĂ€rder som mĂ„ste sĂ€ttas in för att garantera hĂ€lsa. Vandringen genom dokumenten visar alltsĂ„ hur övergripande direktiv om rĂ€ttigheter transformeras till konkreta insatsbeskrivningar. LĂ„ngt ner i dokumentkedjan finner man Stockholms stads Ă€ldreförvaltnings dokument med schablontider för hjĂ€lp i hemmet. HĂ€r Ă„terfinns inte lĂ€ngre termerna ”vĂ€lbefinnande”, ”sjĂ€lvstĂ€ndighet” och ”meningsfullhet”, dĂ€remot Ă€r dokumentet tydligt upprĂ€ttat efter matvanor, rörelse, sociala aktiviteter och relationer. I dokumentet framhĂ„lls att syftet med schablontiderna Ă€r att staden ska ha en gemensam syn pĂ„ vilken tid som normalt gĂ„r Ă„t för att utföra service och personlig omvĂ„rdnad (Schablontider hemtjĂ€nst, Stockholms stad). I dokumentet Ă€r hjĂ€lp med dusch berĂ€knat till 30 minuter. Andra hjĂ€lpbehov tilldelas ocksĂ„ en viss schablontid. Till exempel Ă€r hjĂ€lp med personlig tvĂ€tt berĂ€knad till 15 minuter, hjĂ€lp med 34

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur


1  NĂ€r hĂ€lsan blev norm

pĂ„klĂ€dning 10 minuter. I dokumentet stĂ„r det att en individuell bedömning avseende tidsĂ„tgĂ„ngen alltid ska göras, men att dokumentet syftar till att ”staden ska ha en gemensam syn pĂ„ vilken tid som normalt Ă„tgĂ„r att utföra service och personlig omvĂ„rdnad”.4 UpprĂ€ttandet av schablontider Ă€r ett tydligt uttryck för en generell förstĂ„else av hĂ€lsa. Även om dokumentet stĂ„r lĂ„ngt frĂ„n bĂ„de WHO:s hĂ€lsodefinition och SKL:s positionspapper Ă€r det en konsekvens av dessa dokuments upprĂ€ttande av ett hĂ€lsomĂ„l.

HĂ€lsonormens mĂ„luppfyllelse i praktiken I artikeln ”Göra en god handling?” skildrar vĂ„rdbitrĂ€det Carolina Lindström (2011) vad det innebĂ€r att arbeta utifrĂ„n en gemensam syn pĂ„ vilken tid som normalt gĂ„r Ă„t för att utföra personlig omvĂ„rdnad. Lindström beskriver tvĂ„ hembesök dĂ€r hon, i enlighet med arbetsplatsens direktiv och rutiner, hanterar duschning av tvĂ„ olika vĂ„rdtagare pĂ„ helt olika sĂ€tt. BĂ„da vĂ„rdtagarna har rĂ€tt till hjĂ€lp med dusch och bĂ„da tackar nej till hjĂ€lpen. Den ena kvinnan, som har utvecklat demens, förs motvilligt in i duschen under protester, medan den andra kvinnan, som ”verkligen skulle behöva en dusch” lĂ€mnas ifred. Lindström, som inte Ă€r tillfreds med sitt agerande hos nĂ„gon av vĂ„rdtagarna, reflekterar över varför de bemöts sĂ„ olika: ”BĂ„da tvĂ„ pĂ„visar tydligt, bĂ„de verbalt och kroppsligt, att duschning i deras vĂ€rld Ă€r starkt förknippat med obehag och tvĂ„ng, nĂ„got som de med alla medel försöker undkomma.” (Lindström, 2011, s. 33) Lindström skriver att hon i sin reflektion över situationen i efterhand tĂ€nkte att hon var alltför bestĂ€md och dominerande nĂ€r hon hjĂ€lpte den dementa kvinnan. Lika missnöjd Ă€r hon med att hon Ă„terkommande misslyckas med att övertala den ickedementa kvinnan att duscha, och resonerar kring varför det har blivit sĂ„ att hemtjĂ€nstpersonalen lĂ„ter den andra kvinnan bli allt smutsigare utan att ta reda pĂ„ varför hon inte vill duscha. Hon frĂ„gar om det inte borde 4  Det Ă€r inte bara Stockholms stad som upprĂ€ttar schablontider. I SĂ€ffle kommun Ă€r schablontiderna nĂ„got kortare. DĂ€r berĂ€knas personlig tvĂ€tt till 5 minuter, pĂ„klĂ€dning 5 minuter och dusch 15 minuter (http://www.saffle.se/sv/stod-omsorg/aldreomsorg/vard-i-hemmet/valfrihetinom-hemtjansten/schablontider-i-hemtjanst/ ). I Tomelilla skiljer man pĂ„ morgonhygien 12 minuter och kvĂ€llshygien 8 minuter. PĂ„klĂ€dning ges 8 minuter och dusch 45 minuter (http://www2.sjukvardsinformation.net/off_upph/44686/Schablontider%202014..140728.pdf). En vĂ„rdtagare kan Ă€ven tilldelas tid för social samvaro: 30 minuter per tillfĂ€lle i Stockholms stad, 20 minuter i SĂ€ffle och hela 45 minuter i Tomelilla.

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur

35


Jonna Hjertström Lappalainen

ingÄ i hennes professionella uppdrag att ta reda pÄ varför en vÄrdtagare inte vill duscha och hur hjÀlpen skulle kunna ges pÄ bÀsta sÀtt. En svÄrighet Àr att den tilldelade tiden 30 minuter för en dusch ofta Àr svÄr att fÄ att rÀcka till. I synnerhet nÀr hon möter vÄrdtagare som upplever duschen som obehaglig kan det vara svÄrt att hinna med annat Àn ett uppgivet eller bryskt ledsagande in i duschrummet. Lindström skriver att de knappt tilldelade vÄrdtiderna leder till att personalen inte fÄr tid att uppmÀrksamma eller fokusera pÄ vÄrdtagarens behov. I ett tidspressat vÄrdarbete uppfattas ocksÄ vÄrdtagarens oro, frÄgor eller egna initiativ frÀmst som besvÀrande. Det blir svÄrt att erbjuda hjÀlp med eller att fokusera pÄ nÄgot annat Àn den uppgift hon för tillfÀllet Àr tilldelad. Vad som framgÄr Àr att Lindström upplever styrdokumenten som nÄgot som hindrar henne frÄn att göra ett gott arbete. Det som Àr tydligt Àr att hon i de tvÄ olika situationerna förhÄller sig till vÄrdtagarna utifrÄn de direktiv hon fÄtt om deras vÄrdbehov. Hon skulle vilja fokusera pÄ andra saker, vilket hon delvis ocksÄ gör utan att meddela sina chefer. Men det avgörande Àr att hennes egna professionella impulser motverkar ledningens idé om ett effektivt vÄrdarbete. IstÀllet underordnas det personliga mötet med de vÄrdbehövande den tilldelade insatsbeskrivningen, det vill sÀga att fÄ duscha. Medan Halonen skildrar en professionell lyhördhet och öppenhet i arbetet med den dementa kvinnan, skildrar Lindström den ensamma vÄrdarbetarens konflikt mellan sin egen tolkning av god vÄrd och styrdokumentens begrÀnsande ramar av detsamma. Den del av arbetet som Halonen lyfter fram, som handlar om att lirka, visa vÀlvilja och kÀnna av, tilldelas inte nÄgon schablontid i detta styrdokument och blir dÀrmed inte möjlig att utföra. Men i Halonens artikel framgÄr att det Àr just det svÄrmÀtbara, svÄruppföljbara arbetet runt konfliktsituationen som utgör förutsÀttningen för att Àldreomsorgsarbetet ska kunna verka i enlighet med helhetstÀnkande och hÀnsyn till individernas situation, det vill sÀga hÀlsa i den mening som presenteras i SKL:s övergripande hÀlsodokument. NÀr arbetet utformas i enlighet med regler och mÀtbarhet försvÄras vÄrdarbetarens möjlighet att arbeta hÀlsofrÀmjande i dess komplexa betydelse. IstÀllet har det konkreta mÄlet om mÀtbarhet och uppföljning slagit ut en nyanserad och professionell förstÄelse av hÀlsa och det hÀlsofrÀmjande arbete som utgÄr frÄn den enskilda mÀnniskans situation. Det Àr i hÀlsonormens implementeringsdokument som det professionella omdömet slutgiltigt trÀngs undan. IstÀllet styrs vÄrdarbetaren in i 36

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur


1  NĂ€r hĂ€lsan blev norm

ett förhĂ„llningssĂ€tt dĂ€r möjligheterna till samtal eller professionellt omdöme minimeras. Det Ă€r inte lĂ€ngre vĂ„rdarbetarens uppgift att arbeta utifrĂ„n en helhetssyn dĂ€r sociala och mentala aspekter ingĂ„r. Dessa ska istĂ€llet garanteras av styrdokumenten; finns sociala behov tilldelas vĂ„rdtagaren tid för social samvaro, i Stockholms stad framgĂ„r att det berĂ€knas till 30 minuter. I ett sĂ„dant perspektiv har sjĂ€lva idĂ©n om hĂ€lsofrĂ€mjande arbete som en del av professionen frĂ„ntagits den enskilda vĂ„rdarbetaren. VĂ„rdarbetaren uppmanas istĂ€llet att utföra enskilda uppgifter och att se arbetet likt ekonomiska transaktioner och utbyte av enskilda varor. Lindströms artikel visar hur fokusförflyttningen frĂ„n sjukdom till hĂ€lsa implementeras i praktiken. Fokus Ă€r inte lĂ€ngre den individuella vĂ„rdbehövandes faktiska behov eller problem, utan pĂ„ vilket sĂ€tt den vĂ„rdbehövandes faktiska situation avviker frĂ„n hĂ€lsonormen och pĂ„ vilket sĂ€tt detta mĂ„ste justeras. Det hĂ€lsofrĂ€mjande arbetet har hĂ€r istĂ€llet utformats som politiska direktiv uppifrĂ„n. Lindström kommenterar detta i sin artikel. Hon skriver att det Ă€r absurt att de viktiga och avgörande beslut som pĂ„verkar den enskilda vĂ„rdtagarens vĂ€lbefinnande och stöd, fattas av mĂ€nniskor som inte har den djupare kunskapen om hur behoven ser ut. Förutom att det innebĂ€r att de gamla frĂ„ntas inflytandet över sin egen vardag, leder det till en inkompetensförklaring av de mĂ€nniskor som arbetar nĂ€rmast vĂ„rdtagarna (Lindström, s. 42). NĂ€r kunskapen om sjukdomen eller den vĂ„rdbehövandes behov betraktas som vĂ€sentliga aspekter i en komplex behandlingssituation, Ă€r vĂ„rdarbetarens kunskap och analysförmĂ„ga av betydelse. I en sĂ„dan förstĂ„else Ă€r ocksĂ„ sjĂ€lva mötet mellan vĂ„rdgivare och vĂ„rdbehövande av betydelse. DĂ„ efterfrĂ„gas ocksĂ„ vĂ„rdarbetarens kunskap och professionella omdöme. Men i en situation dĂ€r det konkreta vĂ„rdarbetet istĂ€llet styrs utifrĂ„n ett politiskt direktiv och dĂ€rmed kan bestĂ€mmas utifrĂ„n en idĂ© om en miniminivĂ„ för ett meningsfullt eller hĂ€lsosamt liv, Ă€r inte lĂ€ngre vĂ„rdarbetarens kunskaper eftertraktade. I förlĂ€ngningen omvandlas vĂ„rdarbetarna till hantlangare som ska upprĂ€tthĂ„lla en politiskt definierad norm för livskvalitet och hĂ€lsa. Denna avprofessionalisering av vĂ„rdarbetarna leder i sin tur till att de kommer att upprĂ€tta en ny relation till regelverk, lokala styrdokument och arbetsuppgifter. I mellanmĂ€nskliga yrken dĂ€r svĂ„ra beslut mĂ„ste fattas kan generella regler fungera som ett stöd i professionsutövningen. Ibland mĂ„ste vĂ„rdarbetaren fatta livsavgörande beslut pĂ„ kort tid och utan att ha tid att fullt överblicka alla relevanta faktorer och konsekvenser; det vill sĂ€ga lita ©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur

37


Jonna Hjertström Lappalainen

pĂ„ sitt professionella omdöme. I dylika situationer kan rutiner och regler fungera som vĂ€gledning och stöd. Men nĂ€r reglerna frĂ€mst utgör ett hinder för sjĂ€lvstĂ€ndiga beslut eller tolkningar pĂ„ ett sĂ€tt som gör att vĂ„rdarbetaren genomgĂ„ende upplever sina arbetsinsatser som otillrĂ€ckliga eller otillfredsstĂ€llande, riskerar man att skapa en kategori av alienerade arbetare som för att överleva undviker att tĂ€nka och lĂ€sa av situationen. Det Ă€r ocksĂ„ detta som systematiskt och lĂ„ngsamt tenderar att omvandla vĂ„rdarbetaren till en hantlangare i ett oöverblickbart system. En hantlangare som befattar sig med ekonomi och regelföljande istĂ€llet för omsorg och hĂ€lsa. Med andra ord, vĂ„rdarbetaren alienerar sig frĂ„n sin egen professionella kunskap och omdömesförmĂ„ga. Lindströms berĂ€ttelse handlar om ett vĂ„rdbitrĂ€des erfarenheter av det hĂ€lsofrĂ€mjande arbetet i Ă€ldrevĂ„rden. Ett vĂ„rdbitrĂ€de i Ă€ldreomsorgen Ă€r en av de som har lĂ€gst status bland vĂ„rdarbetarna, och ocksĂ„ den som oftast har minst inflytande över sitt eget arbete. Även om hennes arbete Ă€r ovanligt hĂ„rt – för att inte sĂ€ga extremt – reglerat, sĂ„ vet vi att Ă€ven mĂ„nga andra vĂ„rdoch omsorgsyrken idag omgĂ€rdas av mĂ„nga och stundom detaljreglerande direktiv. Ett annat aktuellt exempel Ă€r att man de senaste Ă„ren har anvĂ€nt hĂ€lsonormen i kombination med en snĂ€v syn pĂ„ mĂ„luppfyllelse och mĂ€tbarhet, för att politiskt reglera utbudet av behandlingsmetoder mot psykiskt lidande. Ytterligare aktuella exempel Ă€r att tjĂ€nstemĂ€n frĂ„n FörsĂ€krings­ kassan, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket ifrĂ„gasĂ€tter och avfĂ€rdar medicinska utlĂ„tanden. Det faktum att vĂ„rdarbetarnas bedömningar och omdömesförmĂ„ga kontinuerligt avfĂ€rdas utifrĂ„n politiskt motiverade beslut Ă€r ett uttryck för att det politiska direktivet kring den generella normen för ett meningsfullt liv har slagit ut yrkesprofessionernas kunskap och omdömesförmĂ„ga. UtifrĂ„n Foucaults perspektiv skulle man kunna argumentera för att kontrollen och begrĂ€nsningen av vĂ„rdarbetaren Ă€r en del av detta formande; vĂ„rdarbetarens benĂ€genhet att följa uppstĂ€llda direktiv Ă€r en viktig del i en byrĂ„kratiskt utformad vĂ„rdapparat. Vi har ocksĂ„ sett exempel pĂ„ detta nĂ€r svĂ„rt cancersjuka av professionella handlĂ€ggare utförsĂ€kras frĂ„n försĂ€kringskassan. En annan viktig faktor hĂ€r Ă€r naturligtvis att det finns andra motiv Ă€n rent hĂ€lsofrĂ€mjande, inte minst ekonomiska och fördelningspolitiska. Det som jag dock vill betona Ă€r att fokusförskjutningen frĂ„n sjukdom till hĂ€lsa inte Ă€r en oskyldig eller obetydlig förskjutning – den Ă€r en viktig del i en omvandling som omflyttar arbetsuppgifter och kapital. 38

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur


1  NĂ€r hĂ€lsan blev norm

En existentiell förstĂ„else av hĂ€lsa Om jag Ă„tervĂ€nder till mina inledande frĂ„gor kan man alltsĂ„ konstatera att kravet pĂ„ hĂ€lsofrĂ€mjande arbete kan förstĂ„s som ett behov och en humanitĂ€r insats för att vĂ€rna om utsatta individer, i en allt mer slimmad och effektiv vĂ„rdorganisation. Men samtidigt visar styrdokumentens formuleringar av vad det Ă€r som ska frĂ€mjas att det handlar om att skapa och styra en viss typ av medborgare. Genom denna styrning möjliggörs ocksĂ„ en byrĂ„kratisk detaljstyrning dĂ€r vĂ„rden kan hanteras utifrĂ„n politiskt sanktionerade mallar av önskvĂ€rd hĂ€lsa, som inte lĂ€ngre frĂ€mst tar hĂ€nsyn till professionella vĂ„rdarbetares kunskap och omdömesförmĂ„ga. NĂ€r situationen förstĂ„s pĂ„ detta sĂ€tt blir frĂ„gan om existentiell hĂ€lsa i dagens allt mer detaljreglerade och specialiserade vĂ„rdapparat betydligt mer komplicerad. VĂ„r första tanke Ă€r, som jag skrev inledningsvis, att det Ă€r nĂ„got bra – en utvidgning av hĂ€lsobegreppet som ytterligare breddar helhetssynen pĂ„ mĂ€nniskan. Genom att föra in det existentiella tar man inte lĂ€ngre bara hĂ€nsyn till kroniska sjukdomar, tillfriskningsmöjligheter och sociala aspekter. Nu kan hĂ€lsobegreppet Ă€ven komma att innefatta aspekter som Ă„ngesten över att drabbas av en dödlig sjukdom, sorgen över att inte lĂ€ngre kunna gĂ„, kĂ€nslan av misslyckande i en lĂ„ngvarig depression. Även om det Ă€r önskvĂ€rt med ett rikt hĂ€lsobegrepp bör vi frĂ„ga oss om vi vill att existentiell hĂ€lsa ska leta sig in i styrdokumenten. NĂ€r vi börjar tala om hĂ€lsans existentiella aspekter nĂ€rmar vi oss alltmer en förstĂ„else av god hĂ€lsa som synonymt med ett gott liv. Gadamers utgĂ„ngspunkt var att den medicinska expertkunskapen springer ur kunskapen om sjukdomar. FrĂ„gan om hur vi ska förstĂ„ det goda livet Ă€r dock en betydligt mer komplex frĂ„ga, som traditionellt har behandlats av filosofin och religionen. Vill vi ha en definition av det goda livet, eller det meningsfulla livet, i hĂ€lso- och sjukvĂ„rdsdokument? Hur kommer en sĂ„dan definition att hanteras dĂ€r? Kommer den att rendera ytterligare specificeringar i styrdokumenten? Vill vi se insatsbeskrivningar i stil med social samvaro för vĂ„rdtagare i sorg över livspartner eller social samvaro för vĂ„rdtagare med förlorad rörlighet i höger sida, och vill vi ocksĂ„ se dessa skiktade och jĂ€mförda i tidsintervall? Är det önskvĂ€rt att Halonen, Lindström och andra vĂ„rdarbetare med en professionell sĂ€kerhet och tillit till sin omdömesförmĂ„ga ytterligare ska begrĂ€nsas i sin yrkesutövning, av bistĂ„ndshandlĂ€ggare, koncernchefer och andra myndighetspersoner som ©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur

39


Jonna Hjertström Lappalainen

sÀllan eller aldrig trÀffar de mÀnniskor de fattar beslut om? Och Àr det i hÀnderna pÄ dessa vi vill lÀgga beslut om existentiella frÄgor? IstÀllet för att fördjupa oss i begreppet existentiell hÀlsa som en idé om en önskvÀrd breddning och fördjupning av hÀlsobegreppet, borde vi förhÄlla oss kritiska till det inflytande idén om ett generellt hÀlsobegrepp har. IstÀllet för att stÀrka ekonomiska aktörers möjligheter att detaljreglera enskilda mÀnniskors vÄrdbehov borde vi verka för att lyfta fram de professionellas omdömesförmÄga och existentiella kompetens samt ge dem tid, möjlighet och ytterligare kunskaper att utföra ett gott arbete. Det Àr de utövande lÀkarna, sjuksköterskorna, bitrÀdena och handlÀggarna som utifrÄn sin kunskap och omdömesförmÄga ska beakta och vÀga samman komplexiteten i den enskilda vÄrdbehövandes situation. Det Àr deras blick för, och kunskap om, kroniska sjukdomar, tillfriskningsmöjligheter samt sociala och existentiella aspekter som vi vill föra in i vÄrdarbetet. Naturligtvis kan Àven vÄrdarbetare brista i omdöme bÄde vad det gÀller fysisk och existentiell omvÄrdnad, dÀrför behövs det ocksÄ en samhÀllelig övergripande styrning och kontroll. Dock ser vi idag hur vÄrdarbetarnas praktiska kunskap mot­ arbetas och urholkas av politiskt och ekonomiskt drivna aktörer utan kunskap om vÄrd. Det Àr ett mycket allvarligt problem och det motverkas inte genom att tillskriva det hÀlsofrÀmjande arbetet epitetet existentiellt arbete. TvÀrtom, det Àr ett sÀtt att skjuta över ytterligare makt till de mÀnniskor, som utan kunskap om vÄrd, omsorg och vad det innebÀr att arbeta med behövande mÀnniskor, tar de vÄrdpolitiska besluten.

40

©  F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur



Dan Stiwne (red.) Àr leg. psykolog och psykoterapeut, fil.dr och docent i klinisk psykologi. Bokens övriga författare Àr Lennart Belfrage, Bo BlÄvarg, Anders DrÊby, Jonna Hjertström Lappalainen, Carina HÄkansson, Tomas Kumlin, Elisabeth Serrander och Peter Strang.

Existens och psykisk hÀlsa - om hur liv och levnad förhÄller sig till hÀlsa och ohÀlsa

I vĂ„r tid breder den psykiska ohĂ€lsan ut sig och i debatten om dess uppkomst, vidmakthĂ„llande och bot sĂ„ intar den existentiella stĂ„ndpunkten en central roll; hur vi utformar vĂ„ra liv och hur vi vĂ€ljer att leva i vardagen har betydelse för vĂ„rt psykiska vĂ€lbefinnande. Lever man inte vĂ€l, sĂ„ mĂ„r man inte bra. Men vad Ă€r det att leva vĂ€l i vĂ„r tid? Hur formar man sitt eget öde? Vad ligger utanför vĂ„r direkta kontroll och Ă€r sĂ„dant som vi bara kan förhĂ„lla oss till? I denna antologi reflekterar nio erfarna forskare och terapeuter över Ă€mnet Existens och psyksik hĂ€lsa. HĂ€r ryms frĂ„gor om vĂ„rt förhĂ„llande till vĂ„ra kroppar, till andra mĂ€nniskor, till svĂ„ra barndomsupplevelser, till andliga frĂ„gor, till kriser, sorg och död. Antologin rymmer ocksĂ„ kritiska perspektiv pĂ„ tidens ”diagnostiska kultur” och pĂ„ de behandlingsalternativ som Ă€r förhĂ€rskande inom den psykiatriska vĂ„rden. NĂ„gra av bidragen visar ocksĂ„ pĂ„ existentiella alternativ till denna vĂ„rd. ”Det Ă€r inte lĂ€tt att leva vĂ€l men det Ă€r, oftast, möjligt” – sĂ„ kunde bokens motto formuleras. Existens och psykisk hĂ€lsa vĂ€nder sig till alla som intresserar sig för förhĂ„llandet mellan livsstil och psykisk hĂ€lsa – sĂ€rskilt existentiell hĂ€lsa – sĂ„som psykologer, socionomer och psykoterapeuter. Men det Ă€r ocksĂ„ en bok för alla som vill nĂ„ en djupare förstĂ„else av centrala livsfrĂ„gor.

Art.nr 39762

studentlitteratur.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.