9789100156770

STEFAN

LINDBERG NÄTTERNA PÅ MON CHÉRI

ROMAN • ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Av Stefan Lindberg har tidigare utgivits: Tusen nålar 1999 Min terapi 2002 I Gorans ögon 2008 Du vet väl om att du är värdefull 2014

www.albertbonniersforlag.se

978-91-0-015677-0 © Stefan Lindberg 2016 CPI Books GmbH, Leck, Tyskland 2016

Himlen är oskyldigt blå som ögon när barnen är små regndroppar faller som tårarna gör det rår inte stjärnorna för Kenneth Gärdestad

Såge han ändå förbrytaren – men brottslingen gömmer sig bakom sitt brott.

Tusen år hos Gud, Stig Dagerman

Prolog Watauga County, North Carolina, 7 januari 1994

När han varit försvunnen i en knapp månad hittas kroppen av en lantmätare. Det är i en skogsbacke, tätt intill ett träd en bra bit från vägen, terrängen är oländig och den döde skulle förmodligen ha blivit liggande vintern ut om vägförvaltningen inte beslutat sig för att bredda Blue Ridge Parkway. Han är skjuten med två skott från ett 22-kalibrigt vapen, en gång i ansiktet och en gång i nacken, och huvudet har efter mordet tryckts in under en trädrot. Bara fötterna sticker fram i snön, men snötäcket är tunt och framhäver snarare än döljer den nakna kroppens konturer.

Polisen värmer nästa dag upp skogsområdet för att se om eventuella ledtrådar gömmer sig under snön. Man hittar inga kläder, men däremot en bit avriven eltejp som med all sannolikhet använts för att hålla offret tyst under kidnappningen och den därpå följande vandringen upp genom skogen. På den perforerade tejpstumpen detekteras blod och huvudhår; ingångshålet tros komma från mordvapnet, vilket stämmer med utredarnas antagande att mannen mördats på den plats där han nu återfunnits.

På fingret har han en ring med initialerna MNR och runt handleden en klocka med Oregon skrivet på urtavlan.

7

Efter en slagning i registret över försvunna personer kommer man med ledning av ringen och klockan fram till att den sargade kroppen tillhör en svensk man född 1953 som sedan en tid är boende i Salisbury. En Clarice P Wombaugh bekräftar därefter att hon, på kvällen för svenskens förmodade försvinnande, varit på restaurang tillsammans med honom och sin mor, Hillary. Efter att de tre ätit tillsammans skjutsade mannen hem Clarice till bostaden, där han lämnade av henne vid elvatiden på kvällen.

Därefter hördes inte svensken av.

Fyra dagar efter restaurangbesöket dyker inte Clarices mor upp på sitt arbete. Eftersom hon inte har uteblivit en enda gång under sina fyrtio år på kylskåpsfabriken blir hennes arbetskamrater oroliga och beger sig tillsammans med Clarice av mot huset på Larch Road, där de finner den 77-åriga Hillary E Wombaugh liggande bredvid sängen skjuten med två skott i huvudet. Inga tecken syns till på att någon ska ha brutit sig in eller tvingat sig på henne och polisen sluter sig därför till att Hillary själv har öppnat dörren för sin mördare. Och det är när dotterns svenske vän inte dyker upp på den likvaka som några dagar senare hålls för Hillary som man börjar oroa sig för att något ska ha hänt också honom.

Han har då varit försvunnen i en dryg vecka och sökandet inleds på allvar.

När polisen anländer för att ta sig in i svenskens tvårummare på 910 Lakewood Drive står hans vita Lincoln parkerad på det vanliga stället utanför lägenhetslängan.

8

Man finner inte heller här några spår av våld på lås eller dörr och antar att även svensken, om han gått samma öde till mötes som Hillary, självmant har släppt in sin mördare. Antingen för att han kände igen honom sedan förut, eller för att det skett under någon form av hot.

Kläderna hänger över en stol bredvid sängen och polisen kan inte uttala sig om svensken redan klätt av sig för att gå till sängs när hans mördare anländer, eller om det hela pekar på en tvingande situation.

När kroppen en månad senare hittats och det kommer till polisens kännedom att den man som identifierats är den så kallade 33-åringen – den förste att anhållas som misstänkt för mordet på Olof Palme – skickar Interpol ut en propå som snart når Palmegruppen vid Rikskriminalen i Stockholm, Sverige.

Författarens förord December 2015

Det här är historien om två snutar som åker ner till Blekinge ett och ett halvt år efter mordet på Olof Palme och frågar den så kallade 33-åringen om han vet var Stig Bergling håller hus. Det är historien om en mor som försöker skydda sin son från världen genom att säga hur skulle vi kunna veta det? och det är historien om att det finns en promemoria i ärendet där det framgår att snutarna bara var i Blekinge för att se hur objektet skulle reagera. Det är historien om att den så kallade 33-åringen enligt samma promemoria periodvis var mycket aggressiv. Det är också historien om att länspolismästare Hans Holmér kände till Blekingebesöket och i sin DNintervju sommaren 1987 erkänner att förhoppningen med det och tändsatsavslöjandet var att 33-åringen nu skulle må mycket dåligt och kanske lämna andra eller mer fullständiga uppgifter. Det är också historien om att Christer Pettersson, en lokal kriminell som fastnar i en tidig slagning, läggs ad acta varpå fokus flyttas över till vår 33-åring, som dånas ut i pressen med ett ansikte som ler mot världen. Det är historien om att han enligt mina källor telefonavlyssnas ända till 1989 och är aktuell i utredningen tills han avflyttar till USA. Det är historien

11

om att det fortfarande pågår en förundersökning. Det är historien om att den så kallade 33-åringen fortfarande är delgiven misstanke om delaktighet i mordet och att det är ett mycket vidsträckt begrepp. Det är historien om att även hans familj och hans närmaste vänner telefonavlyssnas. Det är historien om en telefon på en mack som också avlyssnas. Och det är framför allt historien om en mordutredning som missar tidiga tips till förmån för en förbryllande och lite asjobbig man från Granslätt som har stora vackra ögon och är mycket aggressiv och vars familj får se sin son, broder etc. slitas itu framför sina ögon, och det är historien om förhör på elva till tjugo timmar i sträck av en person som kanske inte riktigt håller reda på var han varit och vad han sagt och vem han älskat. Som har svårt att behålla sina jobb och lägenheter och periodvis mår mycket dåligt. Och det är historien om 250 sidor dialogförhör som jag läser i polishuset på Kungsholmen där den så kallade 33-åringen redan på sidan 10 (!) drar sig till minnes att han pratade med ett par polska pojkar, men det är man inte intresserad av, för det skulle i praktiken ge honom alibi och då skulle man inte ha någon som satt inne över begravningen. Så istället för att leta rätt på dem skickar man in SÄK och ser till att han är aktuell i utredningen ända tills han hittas död i en skogsbacke. Men innan det går 33-åringen ut i TV4 och Expressen och säger att det här är jag, jag heter det och det och så här ser jag ut och i den här amerikanska hålan gömmer jag mig. Och han sitter framför kameran och säger att han inte har mördat Palme och att han inte heller ingick i någon grupp som hade för avsikt att mörda Palme, för han hade en bok om Sovjet eller en kamera i

12

axelremsväskan och inte en Smith & Wesson stor som en spädgris, som en viss väninna – som av professor Lars Lidberg enligt SOU 1999:88 bedöms som en trovärdig person – ringer in om med jämna mellanrum.

• När jag i vuxen ålder sökte uppgifter om 33-åringen förvånades jag över att han hamnat så långt bak i min Palmemordsliturgi. Indicierna var ju minst sagt slående.

De undvikande och divergerande förhörssvaren, vittnesuppgifterna från Döbelnsgatan och Sagabiografen, krutstänken på den kanadensiska flygarjackan och den lilla axelremsväskan med hemligt innehåll. De märkliga bekännelse- och hotbreven och tricket med mustaschen, hans Palmehat, hans ymniga adressbok med telefonnummer till kriminella Stockholmsbulgarer och revolvermän.

Och så detta att han själv blev mördad.

Mördaren mördad. Eller Den som vet för mycket mördad.

Det var en ramberättelse alltför thrillerlik för att inte dikta vidare på. Den var lite för spektakulär för att vara sann och lite för sorglig för att vara osann, och i centrum stod en människa vars liv för evigt skulle bestämmas av händelserna på Sveavägen kvällen den 28 februari 1986.

Och mycket riktigt. Så snart jag gläntat på locket började misstankarna om hans inblandning i mordet, som ensam gärningsman eller delaktig i en större konspiration, genast strömma emot mig. Inte mindre än två böcker (den ena med hans förhörsledare som avsändare) pekade ut honom som Olof Palmes mördare, och på nätet turades »gamla poliser«, »journalister« och privatspa-

13

nare om att lägga upp hans namn och bild på diverse forum och påstå att det var han, att de hade honom, men att han av olika anledningar tilläts komma undan. Jag fann till och med internetröster som menade att han inte alls var död, utan levde vidare med sin hemlighet på okänd ort (ett tankespår som jag spinner vidare på i kapitlen »Den återuppståndne« och »Skrivandet utan slut«).

För att kunna närma mig de historiska händelserna på mitt eget sätt har jag tagit mig stora litterära friheter.

Bokens skeenden och personer står inte bara i skuld till utredning, press och tevereportage, utan lika mycket till rykten, fantasier och paranormala antaganden. Trots att jag ibland tycks gå nära sanningen, till exempel i de reportageliknande delarna, är helheten så i grunden fiktiv att texten ska läsas som roman. Bokens personer är alla – oavsett om de delar tilltalsnamn med sina verkliga motsvarigheter – frukter av författarens föreställningsförmåga och texten en fantasi ställd på faktisk grund.

Eller om det är tvärt om: Nätterna på Mon Chéri är sakprosa ställd på fantastisk grund? För sanning och lögn, iakttagelser och spekulationer är när man kommer till Palmemordet nämligen något ganska komplicerat, och mycket av det som kommit att gälla för sanning i frågan har sitt ursprung i trettio års samlade misstankar och SVT-reportage, desinformation och ren tro.

Det är därför extra viktigt att komma ihåg att det är en roman du läser. Allt mellan bokens pärmar ska betraktas som fiktivt, huvudpersonens tankar är inte något annat än min, författarens, föreställning om vad min huvudper-

14

son tänker – inte hans tankar i sig. Samma sak gäller romanens övriga invånare, deras aktioner och sentiment.

Om jag skriver »Hans Holmér går ner till polishusets simhallskafeteria och beställer en ostfralla och en kaffe«, så betyder det självklart inte att det måste vara sant i bevisbar, »verklig« mening. Men jag tillåter mig själv att föreställa mig att han gör det, som romanfigur.

Så: trots all eventuell likhet med verkligheten ska romanens innehåll enbart skyllas på författarens fantasi.

Namnet på min huvudperson har skiftat under arbetets gång. Efter att till en början ha låtit honom heta det han hette i verkligheten (vilket är allmänt känt och bara en googling bort) fick jag efter en tid svårt att skriva om honom under det namnet. Det var som om själva bokstäverna i det förvandlades till ondskefulla fetischer, direktkopplingar till något förbjudet.

Lösningen blev att ge honom ett fingerat namn. »Överdriven finkänslighet«, förklarade någon, men för mig kom det att innebära den distans som gjorde mig fri att dikta vidare på min huvudkaraktärs inre och yttre värld utan blockering och rädsla. Först när jag skänkte hans person ett fiktivt märke släppte min berättelse från verklighetsmaterialet, blev fiktion, och därmed sann på det sätt som jag hela tiden eftersträvat. Äntligen lyckades jag dölja när jag gick nära den vedertagna sanningen, följde konspirationer, journalistdrev eller ryktesspridning och kunde slutligen skriva vidare på den romanvärld som lika mycket byggde på min ungdoms megalomana mardrömmar om att bli anklagad för ett brott jag inte begått, som på de bilder av Den Misstänkte som konunga-

15

riket Sverige gör sig de där ödesdigra månaderna den där kalla vintern. Publiceringen av hans namn och bild i media var dessutom ett inte oviktigt inslag i både romanen och verkligheten – jag skulle vilja påstå att det var den enskilda händelse som mest påverkade den så kallade 33-åringens framtida liv – och att göra om honom till romankaraktär under påhittat namn (ett namn som jag är mycket nöjd med) blev då också ett sätt att »gömma tillbaka« åtminstone något av honom i den grymma verklighet som blev hans.1 Men nu har det blivit dags att låta berättelsen börja. Vi ska färdas trettio år tillbaka i tiden, närmare bestämt till dagen för mordet på Olof Palme, fredagen den 28 feb­ruari 1986, då den fortfarande 32-årige Kenneth Swärd kliver på tunnelbanan i Hallunda för att åka in till stan och fika och gå på bio. Han ser fram emot ett sportlov med mycket film och många givande möten på det nattöppna kaféet Mon Chéri på Kungsgatan i city.

Han har på sig en blå kanadensisk flygarjacka som han just plockat fram ur en bekants källarförråd, han är orakad och har en till synes välfylld axelremsväska i storleken 15 x 20 centimeter vilande i knät.

1 I den löpande prosatexten heter 33-åringen Kenneth Swärd och när han använder sitt alter ego (eller lever under hemlig identitet i den mexikanska exilen) det kortare Ken Sword. När jag saxar ur artiklar, förhör eller annan litteratur har jag helt enkelt »maskat« namnet med mitt egenuppfunna; bytt ut originalnamnet eller Fredrik Granfelt / Fred Grant (som Wingren skriver i Han sköt Olof Palme) eller Rune (som Kanger skriver i Mordet på Olof Palme – utredning på villovägar).

1

Hallunda–Östermalmstorg, Stockholm Fredag eftermiddag 28 februari 1986 (morddagen)

Och så går ni, som för sju minuter sen inte kände varand­ ra, över Skärholmens gråfrusna torg, och ni kommer in i värmen och matoset och det är när ni slår er ner vid det stora fönstret som hon fastnar i dina ögon.

Du är född här, säger du, men har levt den största delen av ditt liv i USA. Det är därför du bryter. Det är därför du har problem med skattetrycket.

Kerstin har säkert samma behov av ögon som du. Hon vill också kunna träffa människor på tunnelbanan. Hon har också en lägenhet som hon vet exakt hur den luktar när hon kommer hem till noll meddelanden på telefonsvararen.

Själv är du en förbryllande man från Granslätt i Blekinge som bärs av en stark kristen tro och en veckas sportlov från lärarjobbet på Turistlinjen i Sundbyberg.

Du talar om eleverna som »dina flickor« och gör som vanligt ett världsvant och intelligent intryck. Har varit på många ställen och talar sju språk. Flytande, säger du. Och Kers­tin ler och du tycker att det är vackert när hon gör det. Och ni tycker båda att det är underligt att ni aldrig har setts. Ni bor ju båda i Norsborg. Ni tycker båda att det är något underligt med den svenska mentaliteten.

En kvinna kan vara hur ful som helst, brukar du tänka,

19

ändå har hon minst ett drag som ristar in något i dig. I Kerstins fall är det leendet. Hos andra har du iakttagit ett sätt att blåsa ut rök när de sitter vid fönstret. En doft mellan haka och nyckelben. Du tänker att Gud har lagt ner ett signum i var och en för att de inte ska kunna förväxlas med varandra: ändå är det unika i varje kvinna fyllt av minnet av något moderlikt, arkaiskt, vilket motsäger tanken på absolut originalitet.

Men så tittar Kerstin på klockan och lägger en hand över munnen. Säger jösses, och att hon har glömt att gå till banken. Det är inte likt henne att glömma, säger hon, men det var ditt fel, för du berättade så intressant om tiden på Ceylon och om när du var ute på turné med svensktoppssångerskan.

För att sona ditt brott erbjuder du dig att följa med in till stan och hitta ett kvällsöppet bankkontor. Hon ser glad ut när du vill det. Ni är två människor som just har träffats och nu reser ni er upp. Och du ser att Kerstin gör allt för att slå ifrån sig tanken om att det här är någonting att bygga på. Hon vill inte tänka så långt. Du är fortfarande bara en man på en varuhusrestaurang.

Det är svårt att inte föreställa sig vad som skulle kunna ha hänt om du, istället för att besöka Café Mon Chéri, följt med hem till Kerstin och lyssnat på P2 tills det mörknade bakom höghusen. Mamma och pappa hade sluppit se ditt ansikte i tidningen och Kerstin kunde ha vaknat med någon som hon var alldeles i början med. Hon hade sluppit berätta för polisen om din blå väska, att den var försedd med en rem som du satt och virade runt handleden hela tiden, att den verkade fylld av något som putade ut.

20

För innehållet i din blå väska ska skifta och framtiden ska skriva cirka 500 inlägg på Flashback och liknande sajter att det var du. Eller någon dig närstående organisation.

Det ska skrivas böcker om din skuld och spekuleras i att det inte var du som hittades död i skogsbacken vid Deep Gap. Att det var någon annan. Att du tog med dig alla hemligheter om den här dagen, fredagen den 28 februari 1986, in i en anonym framtid som ingen kan nå. Ändå ter sig det som sedan hände så självklart. För det är som om klockan 23.21 i korsningen Sveavägen– Tunnelgatan har sökt dig sedan du föddes.

Det är som om du alltid varit på väg dit.

Nu går ni mot tåget och du har inte blivit arg än. Yrsnön stryker iväg över torget och ni står nära varandra i rulltrappan upp mot spåren. Hittar platser i en annars välfylld vagn och sitter tysta och ser lufthaven ovanför Sätra vara varken grå eller lila. Och du är vacker och ibland tittar Kerstin till på dig, med en halv blick, liksom förstulet.

Hon ser dina pupiller darra framför landskapet (pupiller gör det när man tittar ut på ett förbiforsande landskap, Kerstin har tänkt på det).

Hon kan inte heller låta bli att snegla på ditt rakade eller orakade ansikte. Munnen som om en dryg vecka, när du återvänder till turistflickorna efter de första förhören, inte ska be dem stå upp och hålla en tyst minut för den döde statsministern, utan säga DE TROR DET VAR JAG och JAG DREV MED DEM I ELVA TIMMAR varpå du ska berätta att det är kaos i polishuset och att

21

alla snutar har stora och rädda ögon. Du ska säga att de inte har någonting på dig, att du plockats in på grund av din frispråkighet och din ambition att leva öppet. På grund av iakttagelser från ett antal lokaler i närheten av mordplatsen där du har eller inte har uppehållit dig och ett alibi som du har eller inte har. På grund av ytterligare vittnesuppgifter som har börjat strömma in och de uttalanden som uppgiftslämnarna undlåtit att tolka metaforiskt.

Men det där är sen, inte nu. För nu ska du lyssna på Kerstin, viktigt att göra det. Ni talar inte om Palme och ingenting om att den första gången du träffade honom var när han valtalade i en gymnastiksal hemma i Blekinge. Efteråt sökte du upp honom för att prata lite om den svenska neutraliteten, men det passade sig tydligen inte för han hade bråttom till nästa ort. Det andra mötet var i Gamla stan när du ville diskutera skattepolitiken.

Du försökte förklara hur problematiskt det var att ta extrajobb när skatten ändå åt upp allt, men den gången skulle han vidare till kanslihuset.

Men så går någonting fel. Det är någonting med Kerstin. Eller med dig. För hon skrattar och det är en fredag vilken som helst. Ditt liv har precis börjat och det här sportlovet ska du gå på bio varje kväll, sitta i köpcentrumet på dagarna och på Café Mon Chéri på nätterna. Kanske knyta kontakter på någon av lokalerna kring Hötorget. För fast du är förkyld och febrig vill du inte vara kvar hemma i det stora, tysta huset.

Sen säger Kerstin att hon inte förstår vad du säger. Hon ber dig att tala tystare, men då varvar du upp ännu mer och kan bara prata om kommunismen. Ryska långtradare

22

på svenska skogsvägar med illegala syften. Kerstin förstår inte ditt ansikte och verkar inte längre dela din politiska uppfattning. Inte de som sitter på de andra sätena heller, det upptäcker hon när hon ser sig omkring.

Och så plötsligt T-Centralen.

Kerstin reser sig upp, och du med. Dörrarna öppnas och plötsligt ska hon gå av. Du reser dig också, men ser på henne att en vidare kontakt inte längre är aktuell. Sen är hon borta i folkhavet. Du åker vidare till Östermalmstorg och tänker att hennes nummer inte kommer att föras in i telefonboken.

När du kommer ut på Birger Jarlsgatan är det redan kväll.

För bara några veckor sen var det en annan flicka på tunnelbanan, snygg, men vadå, du är inte ute efter att flirta, du pratar alltid med dem som verkar ensamma. Den gången steg ni av och gick på konditori. Pratade om allt möjligt, bland annat om Sveriges förhållande till främmande makt. Men ingenting om Palme, det vet du, sen hamnade hennes nummer på en lös lapp, för med tanke på hur lätt ert samtal flöt skulle hon förmodligen kvala in i telefonboken.

Och det var det numret du hittade sen, djupt ner i den korta jackans högerficka, och beslöt dig för att ringa upp ett par veckor före mordet på statsminister Olof Palme.

Ni tog upp ämnet från konditoriet och du förklarade vad som skulle hända om Sverige invaderades av en stormakt.

Först skulle man ta hand om uppsatta personer, regering, exekutiva tjänstemän etc., och efter det skulle BLOD FLYTA PÅ STOCKHOLMS GATOR

23

Samtalet fördes i en mycket lugn ton, flickan lyssnade uppmärksamt och tycktes ta till sig dina teorier.

Men ringde sen aldrig tillbaka.

Du är en förbryllande person från Granslätt på väg mot döden i Lamont Claxton Underwoods biltrunk. Du livnär dig på diversejobb och är periodvis mycket aggressiv. Mycket kärleksfull. Du spelar kypare när Sångers­kan framträder på en krog i city och härmar Stallone och Eddie Murphy för snutarna på Kronobergshäktet. Du ber till Gud i din cell och du skriver i ditt manifest att Palme var djävulskt hypnotiserad av den sovjetiska fredspolitiken. Du har en fickalmanacka med 2 293 telefonnummer och den förste att förhöra dig, kriminalinspektör Börje Wingren, ska dö i den fasta förvissningen om att det är du som är Palmes mördare. För om två veckor ska du styra riket med en utriven mordvecka ur din almanacka och stå i strumplästen och le som en högstadieelev i konfrontationsraden. När Sagavittnena pekar ut dig gör du en grimas och hötter med näven mot glaset så att en av dem (DZ) blir så skärrad att hon måste sätta sig ner på en stol.

Men då är du redan i det obegripliga.

Snutar står på tå i cellöppningen för att se. Wingren kommer upp och knackar på och säger: Kom igen, erkänn.

För vi har precis ringt in »Negern« som har pekat ut dig som den man som tjugo minuter efter mordet stannat hans taxi på Döbelnsgatan och skrikit DRIVE ME OUT OF HERE QUICK DRIVE ME THE FUCK OUT OF HERE!

24

På Café Mon Chéri sitter politiska ignoranter och flickor med hästsvans. Biobesökare på väg till eller från de stora salongerna och nattvandrare som inte kan sova eller aldrig varit riktigt vakna. Du hejar på ägaren och köper en hallonsoda, påminner om att du själv varit kallskänka och att du vet hur mycket det där småpratet betyder. Hittar sen ett bord och tar fram Sovjet hotar Sverige ur väskan. Du är en förbryllande högerextremist från Granslätt som har sju timmar kvar att fika och vänder dig till mannen bredvid som är en av de döda. Arbetar med »valsar«, vad är det?

Han förlorar din uppmärksamhet allt eftersom hans ansikte träder fram. Han har en trädgård, han bor i Strängnäs, han har ingenting att säga om det som i denna stund sker på andra sidan Berlinmuren. Han blir plötsligt förbannad.

Inte du. Och verkar inte tro på din brytning, tar inte i hand.

Sena nätter besöker du ibland lokalerna kring Hötorget, men eftersom du varken röker eller dricker är ett nattöppet kafé som Mon Chéri idealiskt. Du slipper Norsborgs mörker. Slipper sitta ensam i centrum och titta på folk. EAP vid sitt bokbord. Det går inte att diskutera med dem. De vill ha reguljärtrafik mellan jorden och Mars och ett minikärnkraftverk i varje grannskap, men ingen vettig diskussion om ett reellt samhällsalternativ.

Bättre då att sitta här och diskutera med en inte alltför påläst man och se sig omkring i lokalen när man valt Aretha Franklin på jukeboxen.

Till slut reser sig Valsmannen och går. Viker ihop sin Aftonbladet och skakar på huvudet tills han försvinner ner i den rundade trappan mot gatan.

När han lämnat kaféet börjar du som vanligt byta dig fram mellan borden. Och du är inte bara moviemaker vid

25

filmbolaget ABC med specialitet att belysa svårigheterna i att leva i Sverige som invandrare, du är också kickad från ett, två, tre vaktbolag, inte på grund av att du är en vapenputte, utan för att det inte går att vakta saker så där lite när man känner för det. Sen dess livnär du dig på lärarjobb och diversearbeten. Du talar sju språk och byter till ett bord där det finns flickor.

Du presenterar dig som Ken Sword och börjar konversera de två närmast sittande, medan den tredje sitter en plats bort i avvaktande tystnad. De lyser inte upp så mycket, men du ser att de visat intresse för din bok, den är skriven av en avhoppare, förklarar du, som i detalj vet att avslöja Sovjets invasionsplaner. Och som de kanske känner till: om man ställer sig upp och säger sin mening i det här landet BLIR MAN SKJUTEN I RYGGEN och att PALME ÄR INTE DEN ÄNGEL SOM MÅNGA TROR Plötsligt talar den tredje, hon som hittills har suttit tyst, och säger att hon inte vill att du talar så om Palme, för hon är faktiskt släkt med honom. Hon ber dig att betänka hans stora insats för freden, varpå du låter meddela att han inte är det stora helgon (säger du nu) som många låter göra gällande.

Sen blir det pingpong en stund, »argument« fram och tillbaka, sen går de.

Det är fredag och fast du har feber vill du inte vara kvar i lägenheten när pappa ringer och ber dig komma hem till din egen svaghet. Du vill heja dig in på Mon Chéri från ett snart åtta grader kallt stadsljus. Du vill knyta nya kon-

26

takter så fort flickorna slutgiltigt skakat schampodoften ur sina hästsvansar och skyndat iväg till sin bio. Du vill stoppa tillbaka kameran i just en sådan väska på 15 x 20 centimeter som vittne N några timmar senare ser den flyende mördaren försöka stoppa ner någonting i uppe på David Bagares gata. Och brickan i din plånbok där det står FBI Special Agent Ken Sword är ju bara på skoj. Den amerikanska brytningen också. För du är inte alls någon patsy som vet vad som ska ske klockan 23.21 i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan. Du är inte alls utplacerad av Charles Morgan, CIA / ITT eller någon av scientologkomplotterna. Du ska inte alls se eller utföra det mord som sker om just nu exakt fyrtiofyra minuter, efter vilket du försvinner ut i det mörker som för evigt ska omsluta dig.

Vid bordet bredvid sitter två »polska pojkar« (den ene har en polsk mor) som när de förevisats din kamera tipsar om Morrhår och ärtor, en ny svensk komedi med Gösta Ekman och Margaretha Krook i rollerna. Du delar inte deras cineastiska smak, själv har du spetsat in dig på Rocky IV, den börjar 23.30 på salong Rigoletto, en bit uppåt gatan. Men först måste du gå och äta på McDonald’s eller skjuta statsministern. Ställa dig i kön för ett meal eller dröja kvar märkligt länge efter skotten och försvinna in i Tunnelgatans mörker med älglika, spänstiga steg.

Springa uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan och stoppa ner ljuddämpare i väskan och droppa vapnet i ett luftintag en bit ner på gatan.

Så du lämnar Mon Chéri, där du pratat lite med en man som inte var politiskt intresserad, tre flickor (varav en påstår sig vara släkt med Olof Palme) och två pojkar

27

som gillar Margaretha Krook och din kamera. Du är orakad och har den senaste tiden uppträtt obalanserat och aggressivt och du vet inte att en nyskild spaningsledare om bara några veckor ska komma hem till sin provisoriska lägenhet, alldeles här intill, och ta en öl för att varva ner efter presskonferensen. Han ska se en kvinna byta om till nattlinne i lägenheten tvärs över gatan och längta efter närhet. Bara ett par timmar tidigare har han lutat sig fram mot sina mikrofoner och sagt att du ljuger eller inte vill berätta om dina förehavanden under mordkvällen, och att du inom den första timmen efter mordet iakttagits på två olika platser i närheten av mordplatsen och att allt ger intryck av att du varit på flykt.

28