9789100124977

john le carr é

Vår egen förrädare Översättning av Kjell Waltman

albert bonniers för l ag

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 3

2010-09-03 13:24:07

Av John le Carré har tidigare utgivits Spionen som kom in från kylan 1964 Mord i högre skolan 1965 Spegelkriget 1965 Telefon till den döde 1966 En liten stad i Tyskland 1969 Den naive och sentimentale älskaren 1973 Mullvaden 1975 Käpp i hjulet 1978 Vinnare och förlorare 1980 Den lilla trumslagarflickan 1983 En perfekt spion 1986 Ryska huset 1989 I sanningens tjänst 1991 Den ädle spionen 1992 Nattjänst 1994 Lekar och spel 1995 Skräddaren i Panama 1997 Single & Single 2000 Den trägne odlaren 2001 Absoluta vänner 2004 Den gode tolken 2006 En eftersökt man 2008

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012497-7 Engelska originalets titel: Our Kind of Traitor Copyright © David Cornwell, 2010 ScandBook AB, Falun 2010

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 4

2010-09-03 13:24:07

Till minne av Simon Channing Williams, filmskapare, trollkarl, hedervärd man

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 5

2010-09-03 13:24:07

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 6

2010-09-03 13:24:07

Likväl är det, i föreliggande fall så, att furstar den trolöse avskyr men trolöshet älskar Samuel Daniel

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 7

2010-09-03 13:24:07

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 8

2010-09-03 13:24:07

1 Klockan sju på morgonen på den västindiska ön Antigua spelade en viss Peregrine Makepiece – en framstående och mångsidig amatöridrottare som kallades Perry och som fram till alldeles nyligen hade undervisat i litteraturvetenskap vid ett av Oxfords mer framstående colleges – tre set mot en muskulös, rakryggad, flintskallig och brunögd ryss med värdig hållning som hette Dima och var runt femtiofem år gammal.

Hur denna tennismatch hade kommit till stånd blev snabbt föremål för intensiv undersökning av brittiska agenter, vilkas yrke gjorde dem ­obenägna att sätta någon större tilltro till slumpen. Perry själv var dock helt oskyldig till de händelser som hade lett fram till den.

Tre månader tidigare hade insikten om att han skulle fylla trettio utlöst en livsförändring, som utan att han hade varit medveten om det hade hållit på att byggas upp under ett år eller mer.

Efter en drygt tio kilometer lång språngmarsch, som inte hade gjort det minsta för att råda bot på den känsla av katastrof som tycktes ha drabbat honom, hade han klockan åtta på morgonen suttit med ansiktet begravt i händerna i sin blygsamma Oxfordbostad och rannsakat sitt inre för att försöka komma underfund med vad han egentligen hade åstadkommit under den första tredjedelen av sin livstid, förutom att skaffa sig en ursäkt för att inte engagera sig i världen utanför stadens drömska spiror.

* 9

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 9

2010-09-03 13:24:07

Varför?

För en utomstående var hans liv en optimal akademisk framgångshistoria: en allmänskoleutbildad son till två grundskole­ lärare, vilkas politiska aktivism hade satt stopp för deras fortsatta karriär, kommer dignande av akademiska meriter från London­ universitetet till Oxford, där han tillträder en treårig tjänst som han erbjudits av ett gammalt, rikt och prestationsmotiverat college. Hans förnamn, som av hävd har varit förbehållet den engelska överklassen, härrör från metodistprästen och 1800-talsdemagogen Arthur Peregrine från Huddersfield.

När han inte undervisar utmärker han sig under terminen som terränglöpare och idrottare. På lediga kvällar hjälper han till på en ungdomsklubb i trakten. Under semestrarna ägnar han sig åt – extremement difficile – bergsbestigningar och betvingar svåra bergstoppar. Men när hans college erbjuder honom en fast docentur, något som i hans nuvarande bittra sinnesstämning mer framstår som livstids fängelse, reagerar han ändå med att slå bakut. Återigen: Varför?

Föregående läsår hade han under rubriken ”Ett förkvävt Storbritannien?” hållit en föreläsningsserie om George Orwell, och han hade blivit bestört över sin egen retorik. Hade Orwell verkligen kunnat föreställa sig att samma övergödda röster som hade hemsökt honom under 1930-talet, samma förlamande inkompetens, samma beroende av utländska krig och samma förmätna antaganden om berättigande skulle leva kvar i högsta välmåga år 2009?

Perry hade inte fått minsta reaktion från de studenter som med tom blick tittade upp på honom, och han hade därför svarat själv: Nej, Orwell hade definitivt inte kunnat föreställa sig det.

Och om han mot förmodan hade det så skulle han ha gått ut på gatorna och demonstrerat, beväpnad med tegelstenar.

* 10

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 10

2010-09-03 13:24:07

Det var ett ämne som han obarmhärtigt hade tröskat igenom med sin långvariga flickvän Gail när de efter födelsedagsmiddagen låg i hennes säng i lägenheten i Primrose Hill, som hon hade ärvt en del av efter sin i övrigt utfattige far. ”Jag gillar inte akademiker, och jag gillar inte att vara en själv. Jag gillar inte universitetsväsendet, och om jag slipper ta på mig den där jävla skruden i fortsättningen så kommer jag äntligen att känna mig som en fri man”, hade han orerande sagt till de gyllenbruna hårslingorna som bekvämt hade lagt sig tillrätta på hans axel.

Och när han inte hade fått något annat svar än ett instämmande kattlikt spinnande: ”Hålla på och tjata om Byron, Keats och Wordsworth inför en massa uttråkade studenter som bara vill ta examen, knulla och bli rika? Jag har gjort det. Jag är trött på det. Åt helvete med det.”

Han höjde insatsen: ”En blodig revolution är fan ta mig det enda som skulle få mig att stanna kvar i det här jävla landet.”

Och Gail – en sprudlande ung advokat på väg uppåt i ­karriären, välsignad med ett fördelaktigt yttre och en rapp tunga, som ibland var lite väl rapp för både hennes eget bästa och Perrys – försäkrade honom om att ingen revolution vore värd namnet utan honom.

De var båda i praktiken föräldralösa. Perrys framlidna föräldrar hade varit själva sinnebilden för den kristna vänsterns högsinta avhållsamhet; det hade inte Gails varit. Hennes far – en älskvärd men värdelös skådespelare – hade dött i förtid av sprit, sextio cigaretter om dagen och en missriktad lidelse till sin ombytliga hustru. Modern, som också var skådespelerska men kanske inte fullt lika älskvärd, hade försvunnit hemifrån när Gail var tretton och förde numera enligt ryktet en primitiv tillvaro på Costa Brava tillsammans med en B-fotograf.

* 11

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 11

2010-09-03 13:24:07

Perrys första reaktion på sin oåter­kalleliga föresats – alla hans livsbeslut var oåterkalleliga – att skaka av sig det akademiska dammet blev att återvända till sina rötter. Doras och Alfreds ende son skulle rätta sig efter deras övertygelser. Han skulle börja om sin lärarbana på nytt och utgå från den punkt där de hade tvingats överge sin.

Han skulle sluta upp med att spela intellektuell streber, ansöka till en gammal hederlig lärarutbildning och – till sina föräldrars avbild – kvalificera sig som mellan- eller högstadie­ lärare i något av landets mest missgynnade områden.

Han skulle undervisa barn som behövde honom som en livlina till självförverkligande, inte som en biljett till en välmående medelklasstillvaro, och han skulle lära dem kärnämnen och vilken idrott som helst.

Utsikten till detta gjorde dock inte Gail lika orolig som han kanske hade tänkt sig. Hur fast besluten han än var att söka sig till livets hårda kärna återstod det nämligen vissa andra, sinsemellan oförenliga, versioner av honom, och Gail var väl förtrogen med de flesta av dem: Jo, där fanns Perry, den asketiske studenten vid Londonuniversitetet, där de först hade träffats, som i T. E. Lawrences efterföljd hade tagit med sig cykeln till Frankrike under sommarloven och cyklat tills han hade fallit omkull av utmattning.

Och, jo, där fanns Perry, den äventyrlige bergsbestigaren, som inte kunde delta i en enda tävling eller lek, oavsett om det gällde sjumannarugby eller hela havet stormar med hennes brorsbarn under julen, utan att känna sig tvungen att vinna.

Men där fanns också garderobssybariten Perry, som utan minsta förvarning kunde få ett utbrott och unna sig ett eller annat lyxinköp innan han sedan skyndade tillbaka till sitt vindsrum. Och det var denne Perry som denna tidiga majmorgon, innan solen hade hunnit stiga alltför högt på himlen för 12

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 12

2010-09-03 13:24:07

att omintetgöra varje tanke på tennis, befann sig på ena sidan nätet på den finaste tennisbanan på Antiguas finaste lågkonjunktursdrabbade semesterort. På andra sidan nätet befann sig mannen som kallade sig Dima, medan Gail, som hade på sig en baddräkt och en bredbrättad solhatt och hade höljt sig i ett silkesplagg som inte höljde särskilt mycket, satt omgiven av en osannolik samling likgiltiga och i några fall svartklädda åskådare som tycktes ha avlagt en gemensam ed om att varken le, tala eller uttrycka minsta intresse för den match som de nu tvingades följa.

* Att det västindiska äventyret hade planerats före Perrys impulsiva livsbeslut var, tyckte Gail, en lyckosam slump. Dess upprinnelse kunde spåras tillbaka till mörkaste november, då Perrys far hade fallit offer för samma cancersjukdom som två år tidigare hade ryckt bort hans hustru och därigenom hade lämnat Perry kvar med en blygsam förmögenhet. Perry, som var motståndare till ärvda tillgångar och villrådig inför om han borde skänka bort alltsammans till de fattiga, visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Efter en utnötningskampanj iscensatt av Gail hade de emellertid bestämt sig för en kombinerad tennis- och solsemester – en drömsemester som de kunde få till fyndpris.

Och, som det skulle visa sig, kunde ingen semesterresa ha varit bättre planerad. När de väl hade rest iväg kom de nämligen att ställas inför ännu större beslut: Vad skulle Perry göra med sitt liv, och skulle han göra det tillsammans med Gail?

Skulle Gail överge sin juristbana och blint kliva ut i den azurblå framtiden tillsammans med Perry eller skulle hon fortsätta sin kometkarriär i London?

Eller var det kanske dags att erkänna att hennes karriär inte 13

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 13

2010-09-03 13:24:07

var mer kometartad än de flesta andra unga advokaters, och borde hon därför bli gravid, vilket Perry jämt och ständigt försökte övertala henne att bli?

Och om Gail – antingen av okynne eller i självförsvar – hade för vana att förvandla stora frågor till små, så rådde det inget tvivel om att de – var och en för sig och båda tillsammans – hade nått fram till ett vägskäl i livet där de hade mycket att tänka över, och att en semester i Antigua tycktes erbjuda en idealisk omgivning för att göra just detta.

* Planet var försenat, vilket ledde till att de inte checkade in på hotellet förrän långt efter midnatt. Ambrose – semesterortens ständigt närvarande föreståndare – visade dem till deras hus.

De steg upp sent nästa morgon, och när de väl hade ätit frukost på balkongen hade det blivit alldeles för varmt för tennis.

De gick ner till den till tre fjärdedelar tomma stranden och badade, åt lunch i all avskildhet vid swimmingpoolen, ägnade eftermiddagen åt att älska i lugn och ro och inställde sig sedan klockan sex på kvällen i proffsbutiken, utvilade, glada och ivriga att spela.

På håll var semesterorten inte mycket mer än en samling vita hus som låg utspridda längs den halvannan kilometer breda hästskoformade stranden med sin berömda pudersand.

I vardera ändan låg en hög klippudde som var överströdd med buskskog. Mellan de båda uddarna löpte ett korallrev och en rad fluorescerande bojar som var avsedda att mota bort bullriga motoryachter. Och på de dolda terrasser som tvingats fram ur bergssluttningen låg semesterortens tennisbanor av tävlingsstandard. Mellan de blomstrande buskarna slingrade sig en låg stentrappa fram till proffsbutikens entré. När man väl hade gått in igenom dörrarna befann man sig i ett tennisparadis, vilket var anledningen till att Perry och Gail hade valt att åka hit.

14

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 14

2010-09-03 13:24:07

Det fanns fem tennisbanor och en centrecourt. Tävlingsbollarna förvarades i gröna kylskåp. På silvertroféerna i vitrinskåpen stod namnen på gamla tiders tennismästare som hade spelat här, och en av dem var det överviktiga australiensiska tennisproffset Mark. ”Jaha, och vilken nivå hade herrskapet tänkt sig, om jag får fråga?” sa han med struntförnäm dryghet medan han utan att fälla minsta kommentar synade Perrys stridsärrade racketar, tjocka vita strumpor och slitna men fullt dugliga tennisskor samt Gails urringning.

För två människor som hade lämnat sin första ungdom bakom sig men fortfarande befann sig i livets vår utgjorde Perry och Gail ett slående vackert par. Naturen hade skänkt Gail långa välformade armar och ben, höga små bröst, en graciös kropp, engelsk hy, vackert gyllenbrunt hår och ett leende som kunde lysa upp även den dystraste vrå i livet. Perrys engelskhet var av ett annat slag. Han var nämligen lång och tanig, och vid första anblicken verkade den långa halsen med sitt framträdande adamsäpple ha vridits ur led. Han rörde sig klumpigt och såg ut som om han skulle falla omkull, och han hade utstickande öron. I skolan hade han fått öknamnet Giraffen, ända tills de som var oförståndiga nog att använda det lärde sig sin läxa. Som vuxen hade han dock – utan att vara medveten om det, vilket bara bidrog till att göra det hela ännu mer imponerande – förvärvat en osäker men likväl obestridlig elegans. Han hade en brun lockig kalufs, en bred fräknig panna och stora ögon, vilka utstrålade en änglalik förvirring bakom glasögonen.

Gail, som alltid intog en beskyddande attityd gentemot Perry och inte litade på att han skulle slå på stora trumman för sig själv, åtog sig att besvara proffsets fråga. ”Perry är kvalspelare i Queen’s Club Championships, och en gång kvalade han in sig till huvudturneringen. Det gjorde du väl? Han klarade ju sig faktiskt ända fram till slutspelet.

15

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 15

2010-09-03 13:24:07

Och då hade han ändå brutit benet när han åkte skidor och inte spelat på ett halvår”, tillade hon stolt. ”Och frun själv, om jag får vara så framfusig?” förhörde sig det lismande proffset Mark, men skruven på ordet ”frun” var lite för kraftig för att falla i god jord hos Gail. ”Jag är hans dilettant”, svarade hon oberört, vilket fick Perry att säga: ”Dumheter.” Australiensaren sög på tänderna, skakade misstroget på huvudet medan han bläddrade igenom de solkiga sidorna i liggaren. ”Ja, här har jag ett par som kanske skulle passa herrskapet bra”, sa han och torkade svetten ur pannan med en smutsig tennishandduk. ”De är lite för bra för de andra gästerna, det är lika bra att jag säger det med en gång. Men jag har ju uppriktigt sagt inte precis något större utbud av mänskligheten att välja mellan. Ni fyra skulle kanske ta en svängom.”

Motståndarna visade sig vara ett indiskt smekmånadspar från Bombay. Centrecourten var upptagen, men bana ett var ledig. Inom kort hade en handfull förbipasserande och några spelare från de andra banorna släntrat över för att se på medan de båda paren värmde upp: obestämda slag från baslinjen som nonchalant returnerades, passerslag som ingen rusade efter, en obesvarad smash från nätet. Perry och Gail vann lottningen, och Perry gav första serven till Gail, som gjorde två dubbelfel, och de förlorade gamet. Efter henne tog indiskan över.

Matchen fortgick i all stillsamhet.

Det var först när Perry börja serva som hans skicklighet blev uppenbar. Hans första serve var hög och kraftig, och den gick in utan att någon kunde göra mycket åt det. Han servade fyra gånger i rad. Åskådarskaran växte, spelarna var unga och stiliga och bollpojkarnas energi nådde nya höjder. Mot slutet av första setet kom proffset Mark ut för att ta en titt. Han blev kvar under tre hela game, och när han gick tillbaka in i butiken hade han lagt pannan i eftertänksamma veck.

Vid andra set, som hade dragit ut på tiden, var ställningen 16

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 16

2010-09-03 13:24:07

ett mot ett. Vid ställningen fyra mot tre i tredje och sista set hade Gail och Perry övertaget. Gail var visserligen benägen att hålla tillbaka, men det uppvägdes av Perry, som nu var i sitt esse, och matchen slutade utan att det indiska paret vann ett enda game till. Åskådarna skingrades. De fyra stannade kvar en stund, utbytte komplimanger och kom överens om en returmatch.

Kanske en drink i baren i kväll? Visst! Indierna gick därifrån, och Perry och Gail började samla ihop sina reservracketar och pullovrar.

Medan de var upptagna med detta kom det australiensiska proffset tillbaka till banan, och han hade med sig en muskulös, rakryggad, bredbröstad och flintskallig man med ett diamantbesatt guldarmbandsur – Rolex – och ett par grå träningsbyxor som hölls uppe av ett rosettknutet dragskoband.

* Att Perry lade märke till rosettknuten vid mellangärdet innan han såg resten av mannen hade sin naturliga förklaring. Han höll just på att byta sina gamla men bekväma tennisskor mot ett par strandskor med jutesulor, och han stod därför fortfarande dubbelvikt när han hörde någon ropa hans namn. Han höjde långsamt sitt avlånga huvud, så som långa, tafatta män brukar göra, och det första han fick syn på var ett par små, nästan kvinnliga fötter utan strumpor i skinnespadriller och sjörövarlikt placerade brett isär. Efterhand som han reste sig följde därefter ett par tjocka vader i grå träningsbyxor och det rosettknutna dragskobandet som höll byxorna uppe. Rosettknuten var dubbel, vilket självfallet var lämpligt med tanke på det betydande ansvar som den hade anförtrotts.

Och ovanför dragskon syntes en blodröd skjorta i finaste bomull som omslöt en bål som var så kraftig att det knappt gick att skilja magen från bröstet. Skjortan slutade i en krage av 17

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 17

2010-09-03 13:24:07

österländsk typ som om den hade varit knäppt, vilket dock var omöjligt på grund av den muskulösa halsen, skulle ha kunnat kvalificera sig som en förminskad variant av en prästkrage.

Och ovanför kragen låg huvudet vädjande på sned, medan ögonbrynen var uppdragna i en inbjudande min som underströks av ett strålande delfinleende. Ansiktet var fritt från rynkor, vilket dock inte tydde på oerfarenhet utan snarare tvärtom. Mannen var nämligen långt över femtio. Det var ett ansikte som för den äventyrliga friluftsmänniskan Perry framstod som skapt för att leva: det var, som han långt senare skulle komma att säga till Gail, en färdigstöpt mans ansikte, en annan definition som han själv eftersträvade, men som han trots sina virila ansträngningar ännu inte ansåg sig ha uppnått. ”Perry, får jag presentera min gode vän och gäst mr Dima från Ryssland”, sa Mark och ingöt en ceremoniell klang i sin inställsamma röst. ”Han tyckte att det var en finfin match som ni spelade, inte sant, Dima? Som god kännare av den ädla vita sporten följde han matchen med stor uppskattning, det vågar jag nog påstå.” ”Ska vi ta en match?” frågade Dima utan att för ett ögonblick låta sina bruna, ursäktande ögon lämna Perry, som nu hade rest sig i sin fulla längd och tafatt stod och tittade ner på honom. ”Hej”, sa Perry en smula andtrutet och sträckte fram en svettig näve. Dimas hand påminde om en fet hantverkares, och på tummens andra knoge fanns en liten tatuerad stjärna. ”Och det här är min medbrottsling Gail Perkins”, tillade han och kände att han ville lugna ner det hela lite.

Men innan Dima hann svara hade proffset Mark med en fnysning signalerat en lismande invändning. ”Medbrottsling, Perry?” protesterade han. ”Hör inte på honom, Gail! Du gjorde jättebra ifrån dig där ute, och det menar jag verkligen. De där passerslagen med backhand, några av dem var banne mig gudalika. Håller du inte med mig, Dima? Det sa du ju själv. Vi följde matchen inne i butiken. Övervakningskameran.”

18

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 18

2010-09-03 13:24:07

”Mark säger att du spelar i Queen’s Club Championships”, sa Dima, fortfarande med delfinleendet riktat mot Perry. Rösten var tjock, mörk och grötig och hade trots brytningen en obestämbar amerikansk accent. ”Jo, men det var några år sedan nu”, sa Perry blygsamt medan han fortsatte att försöka vinna tid. ”Dima köpte Three Chimneys för inte så länge sedan. Det gjorde du väl, Dima?” sa Mark, som om den nyheten på något sätt skulle bidra till att göra förslaget om en match mer oemotståndligt. ”Bästa läget på den här sidan ön, eller vad säger du, Dima? Han lär ha stora planer för egendomen. Och ni båda bor väl i Captain Cook, tror jag. Det är ett av de bästa husen här, tycker jag.”

Det gjorde de. ”Jaha, där ser man. Då är ni ju grannar, eller vad säger du, Dima? Three Chimneys ligger alldeles på spetsen av udden, på andra sidan bukten från er. Det är den sista outbyggda egendomen på hela ön, men det ska Dima ändra på, inte sant? Det pratas om en nyemission med företrädesrätt för befolkningen, och det låter rätt schysst, tycker jag. Under tiden ägnar du dig åt lite primitiv camping där borta, har jag hört. Och du har tagit in några likasinnade vänner och släktingar. Det beundrar jag. Det gör vi allihop. Du är av det rätta virket, det är vad vi brukar säga om personer med din inställning.” ”Match?” ”Dubbel?” frågade Perry och lösgjorde sig från Dimas intensiva blick för att kunna ge Gail ett tvivlande ögonkast.

Men efter att ha lyckats upprätta ett brohuvud befäste Mark sin fördel. ”Tack, Perry, men dubbel är inget för Dima, är jag rädd”, inflikade han elegant. ”Vår vän här spelar bara singel. Det stämmer väl, Dima? Du är en självständig karl. Du vill ta ansvar för dina egna misstag, sa du en gång. Det var precis vad du sa till mig alldeles nyligen, och jag har tagit till mig de orden.”

19

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 19

2010-09-03 13:24:08

Gail, som märkte att Perry vid det här laget inte bara var kluven utan också frestad, skyndade till hans räddning: ”Oroa dig inte för mig, Perry. Spela du singel om du vill.

Jag klarar mig.” ”Perry, du ska nog inte vara så ovillig att ta dig an den här mannen”, insisterade Mark och underströk sitt förslag. ”Jag brukar visserligen inte slå vad, men om jag gjorde det så skulle jag faktiskt inte veta vem av er jag skulle satsa på, och det är dagsens sanning.”

Dima släpade lätt med högerfoten när han gick sin väg.

Haltade han? Eller berodde det bara på ansträngningen av att behöva bära omkring på den där enorma överkroppen dagarna i ända?

* Var det också här som Perry för första gången hade lagt märke till de båda vita män som stod och hängde vid ingången till banan utan att ha något att göra? En av dem hade haft händerna på ryggen, den andre hade stått med armarna i kors. Båda hade haft på sig sportskor. Den ene blond och med babyansikte, den andre mörkhårig och sävlig.

Om så var fallet, då hade det varit undermedvetet – det var i alla fall vad han motsträvigt vidhöll inför mannen och kvinnan som hade presenterat sig som Luke och Yvonne, när de alla fyra tio dagar senare satt församlade runt det ovala middagsbordet i källaren till det vackra radhuset i Bloomsbury.

En storväxt, jovialisk karl i basker som uppgav att han hette Ollie och hade ring i ena örat hade kört dem dit från lägenheten i Primrose Hill i en svart taxibil. Luke hade släppt in dem, och bakom honom hade Yvonne väntat. I hallen, som hade en tjock heltäckningsmatta och där det luktade nymålat, skakade Perry och Gail hand med sitt värdfolk medan Luke artigt tackade dem för att ha kommit dit och sedan tog dem med sig ner till 20

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 20

2010-09-03 13:24:08

den ombyggda källaren med dess bord, sex stolar och lilla kök.

De halvmånformade matterade fönstren var högt placerade i ytterväggen och flimrade till när fotgängarnas skuggiga fötter passerade förbi på trottoaren ovanför.

Därefter blev de fråntagna sina mobiler och uppmanades underteckna en försäkran enligt sekretesslagen. Juristen Gail läste igenom texten och blev djupt upprörd. ”Över min döda kropp”, utbrast hon, medan Perry mumlade ”än sedan då?” och otåligt undertecknade dokumentet. Efter att ha strukit några formuleringar och skrivit till några egna i bläck skrev även Gail sin namnteckning, men under protest. Ljuset i källaren bestod av en enda matt lampa som hängde över bordet. Tegelväggarna gav ifrån sig en svag doft av gammalt portvin.

Luke var artig, slätrakad, runt fyrtiofem och i Gails tycke alldeles för liten. Manliga spioner borde vara av modell större, tänkte hon och skrattade nervöst till. Med sin rakryggade hållning, eleganta grå kostym och små horn av grånande hår som stack upp över öronen påminde han henne mer om en gentlemannajockey som visar sig från sin bästa sida.

Yvonne kunde däremot inte ha varit mycket äldre än Gail och gav till en början intryck av att vara pryd. Men hon var vacker, på ett blåstrumpeaktigt sätt. I sin tråkiga affärsdräkt, med sitt bobbade mörka hår och utan makeup såg hon äldre ut än hon hade behövt göra, och för att vara en kvinnlig spion verkade hon – även detta enligt den lättsinniga bedömning som Gail hade bestämt sig för – lite väl uppriktig. ”Ni insåg alltså inte att de var livvakter”, framkastade Luke och lät sitt välfriserade huvud ivrigt vandra mellan de båda på andra sidan bordet. ”När ni var ensamma sa ni till exempel inte: ’Hallå där, så konstigt, den där Dima, vem han nu är, verkar ha skaffat sig några livvakter’, om man säger så?”

Pratar Perry och jag verkligen med varandra på det viset? tänkte Gail. Det hade jag ingen aning om. ”Det är klart att jag såg karlarna”, medgav Perry. ”Men om 21

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 21

2010-09-03 13:24:08

du undrar om jag funderade närmare på dem så är svaret nej.

Några killar som ville hitta någon att spela med, det var vad jag tänkte, om jag nu tänkte något överhuvudtaget” – han drog enträget i ögonbrynen med sina långa fingrar – ”Livvakter är ju inte precis det första man tänker på, menar jag. Eller hur?

Jo, det är klart, ni kanske gör det. Det är ju er värld, antar jag.

Men om man bara är en vanlig medborgare så kommer man aldrig på tanken.” ”Och du då, Gail?” frågade Luke med plötslig omsorg. ”Du vandrar in och ut ur rättssalarna dagarna i ända. Du ser den onda världen i all sin hemska glans. Hade du några misstankar mot dem?” ”Om jag överhuvudtaget var medveten om dem så trodde jag väl att de var några killar som försökte flirta med mig, så jag nonchalerade dem”, svarade Gail.

Men detta dög inte alls för Yvonne, lärarens gunstling. ”Men på kvällen, Gail, när du tänkte igenom vad du hade varit med om under dagen …” – var hon skotska? Det kunde hon mycket väl vara, tänkte skådespelardottern Gail, som var stolt över att hon hade lika gott öra för röster som en beostare – ”… undrade du verkligen inte alls varför två sysslolösa karlar hela tiden höll sig i närheten?” ”Det var vår första riktiga kväll på hotellet”, sa Gail och kände en våg av nervös irritation. ”Perry hade beställt bord för en middag med levande ljus på Captain’s Deck, okej? Vi hade stjärnor och fullmåne och brunstiga oxgrodor som brölade på för fullt, och en mångata som praktiskt taget gick ända fram till vårt bord. Ni kan väl ändå inte på fullt allvar tro att vi skulle ha ägnat kvällen åt att sitta och titta varandra i ögonen medan vi pratade om Dimas hejdukar? Nu får ni ge er!” – och eftersom hon fruktade att hon hade låtit mer oförskämd än hon hade avsett – ”Okej, vi pratade faktiskt om Dima, men bara i förbigående. Han är den typen som blir kvar på näthinnan. I ena ögonblicket var han vår förste ryske oligark, i nästa 22

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 22

2010-09-03 13:24:08

klandrade Perry sig själv för att han hade gått med på att spela en singelmatch mot honom och ville ringa proffset och säga att matchen var inställd. Jag sa till honom att jag hade dansat med killar som Dima och att de hade häpnadsväckande bra teknik. Då höll du allt tyst, älskling, va?”

Perry och Gail skildes åt av en klyfta som var lika bred som Atlanten som de just hade korsat, men de var ändå tacksamma över att få lätta sitt hjärta inför två professionellt vetgiriga lyssnare och återupptog sin berättelse.

* Kvart i sju följande morgon stod proffset Mark och väntade på dem högst upp i stentrappan, klädd i sina bästa vita tenniskläder och med händerna fulla av två rör med kylda tennisbollar och en pappersmugg med kaffe. ”Jag var livrädd att ni skulle försova er”, sa han upphetsat. ”Men det är ingen fara, vi klarar oss bra, inget besvär. Hur mår du i dag, Gail? Väldigt tjusig, om jag får säga det. Efter er, mr Makepiece, sir. Nöjet är helt på min sida. Vilken dag, va? Vilken dag.”

Perry gick i förväg uppför den andra trappavsatsen fram till det ställe där gången vek av åt vänster. När han svängde stod han plötsligt ansikte mot ansikte med samma två män i bomber­ jacka som hade gått och dragit benen efter sig föregående kväll.

De stod placerade på var sin sida om det blomsterprydda valv som likt en bröllopsgång ledde fram till centrecourten, som utgjorde en alldeles egen värld och som på samtliga fyra sidor omgavs av tygskärmar och sex meter höga hibiskushäckar.

När den ljushårige karlen med babyansiktet såg de tre närma sig tog han ett halvt steg framåt och slog med ett glädjelöst leende ut med händerna i den klassiska gest som är utmärkande för en man som just ska kroppsvisitera en annan. Förbryllad stannade Perry upp drygt två meter ifrån honom och sträckte 23

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 23

2010-09-03 13:24:08

upp sig i sin fulla längd, med Gail bredvid sig. När mannen tog ytterligare ett steg framåt grep Perry tag i handen på Gail och drog henne med sig ett steg tillbaka samtidigt som han utbrast: ”Vad fan är det här?” – i praktiken riktat till Mark, eftersom varken babyansiktet eller dennes mörkhårige kollega visade minsta tecken på att ha hört hans fråga, än mindre förstått den. ”Säkerhet, Perry”, förklarade Mark, som trängde sig förbi Gail och lugnande viskade i örat på honom: ”Rutin.”

Perry blev stående där han var och sträckte på nacken, framåt och åt sidan, medan han begrundade rådet. ”Vems säkerhet? Jag fattar inte det här riktigt. Gör du det?”

– till Gail. ”Inte jag heller”, instämde hon. ”Dimas säkerhet, Perry. Vad trodde du? Han är en storspelare. Internationell aktör i toppklass. De här grabbarna lyder bara order.” ”Dina order, Mark?” Han vände sig om och kikade anklagande på honom genom glasögonen. ”Dimas order, inte mina. Var inte dum, Perry. Dimas killar.

De följer honom överallt.”

Perry vände åter sin uppmärksamhet till den blonde livvakten. ”Pratar ni möjligen engelska, mina herrar?” frågade han. Och när babyansiktet vägrade ge med sig konstaterade han: ”Han verkar inte tala engelska. Och tydligen inte förstå det heller.” ”För guds skull, Perry”, vädjade Mark, vars dyra rödbrusiga ansikte antog en alltmer mörkröd nyans. ”De vill bara kasta ett öga i din bag, sedan är det klart. Inget personligt. Ren rutin, precis som jag sa. Som på vilken flygplats som helst.

Perry vände sig till Gail igen: ”Har du något att säga om det här?” ”Ja, det kan du ge dig på.”

Perry lade huvudet på sned åt andra hållet. ”Du förstår, 24

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 24

2010-09-03 13:24:08

Mark, jag måste få det här fullkomligt klart för mig”, förklarade han och uppammade hela sin pedagogiska pondus. ”Min tilltänkte motspelare Dima vill försäkra sig om att jag inte tänker kasta en bomb på honom. Är det vad de här killarna försöker tala om för mig?” ”Det är en farlig värld där ute, Perry. Du har kanske inte tänkt på det, men det har vi andra, och vi gör vårt bästa för att försöka leva med det. Ta inte illa vid dig, men jag råder dig faktiskt på det bestämdaste att följa strömmen.” ”En annan möjlighet är ju att jag skulle kunna skjuta ner honom med min kalasjnikov”, fortsatte Perry och höjde tennisbagen några centimeter för att visa var han brukade förvara vapnet i fråga, vilket fick den andre mannen att stiga fram ur skuggorna i buskaget och ställa sig bredvid den blonde. Det gick dock fortfarande inte att utläsa något av de båda männens ansiktsuttryck. ”Vi behöver väl inte göra en höna av en fjäder, om jag får säga så, mr Makepiece”, protesterade Mark. Påfrestningen började få hans mödosamt inlärda artighet att ge vika. ”Det väntar en härlig tennismatch där inne. De här grabbarna gör bara sitt jobb, och jag tycker nog att de gör det både artigt och professionellt. Uppriktigt sagt begriper jag inte vad problemet är, sir.” ”Aha. Problemet”, sa Perry halvt för sig själv, som om han hade bestämt sig för att ordet var en utmärkt utgångspunkt för en gruppdiskussion med hans studenter. ”Låt mig då förklara mitt problem. Vid närmare eftertanke har jag faktiskt flera problem. Det första är att ingen tittar i min tennisbag utan min tillåtelse, vilken jag i det här fallet inte tänker ge. Och ingen tittar heller i damens. Här gäller samma regler” – med en åtbörd åt Gail. ”Absolut”, sa Gail. ”Över till det andra problemet. Om din vän Dima tror att jag tänker lönnmörda honom, varför har han då bett mig spela 25

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 25

2010-09-03 13:24:08

tennis med honom?” Efter att ha lämnat gott om tid åt ett svar men utan att ha fått något, med undantag för Marks ljudliga sugande på tänderna, fortsatte han: ”Och mitt tredje problem är att förslaget, som det nu är, är ensidigt. Har jag bett att få titta i Dimas bag? Nej. Inte heller vill jag göra det. Du kan kanske förklara det för honom när du framför mina ursäkter.

Gail. Vad säger du, ska vi gå och ta för oss av den där enorma frukostbuffén som vi redan har betalt för?” ”Utmärkt idé”, sa Gail entusiastiskt. ”Jag är faktiskt hungrigare än jag trodde.”

De vände på klacken och var trots proffsets enträgna böner just på väg tillbaka nedför trappan när grinden till banan slogs upp på vid gavel och Dimas basröst fick dem att stanna. ”Inte så bråttom. Om du vill slå mig ihjäl, använd jävla tennisracketen.”

* ”Hur gammal tror du han var, då, Gail?” frågade blåstrumpan Yvonne medan hon gjorde en prydlig anteckning på blocket framför sig. ”Babyansiktet? Tjugofem, max”, svarade hon och önskade på nytt att hon kunde hitta ett mellanläge inom sig, något mellan nonchalans och rädsla. ”Perry? Hur gammal?” ”Trettio.” ”Längd?” ”Under medellängd.”

Om du är en och åttiosju, älskling, så är vi alla under medellängd, tänkte Gail. ”En och sjuttiofem”, sa hon.

Och de var båda överens om att hans blonda hår hade varit mycket kortklippt. ”Och han hade en guldlänk runt handleden”, överraskade 26

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 26

2010-09-03 13:24:08

hon sig själv med att minnas. ”Jag hade en gång en klient som hade en precis likadan. Om han råkade illa ut någon gång tänkte han lossa guldplattorna och köpa sig fri med dem, en efter en.”

* Med fingrarna, vars naglar är förnuftigt klippta och omålade, skjuter Yvonne fram en bunt pressfotografier över det ovala bordet. I förgrunden håller storvuxna och kraftiga unga män i Armaniliknande kostymer på att gratulera en segerrik kapplöpningshäst medan de med höjda champagneglas poserar för kameran. I bakgrunden syns affischtavlor med kyrilliska och latinska bokstäver. Och längst till vänster, med armarna i kors över bröstet, står den nästan snaggade blonde livvakten med babyansiktet. Till skillnad från sina tre följeslagare har han inga solglasögon. Men runt vänstra handleden har han en guldlänk.

Perry ser lite självbelåten ut. Gail mår lite illa.

27

Le Carre_Vår egen förrädare.indd 27

2010-09-03 13:24:08