1
2
Text: Anette Skåhlberg Bild: Katarina Dahlquist
Låt varje ton svepa dig samman med den du berör. - Anette Skåhlberg 2011
3 Sagolikt Bokförlag 2011
Boken är tryckt och bunden hos Kristianstads Boktryckeri AB 2011 på miljövänligt FSC-certifierat papper ISBN: 978-91-86861-12-4 Månkraft är den andra boken av fem om Maya och Havsfolket. Den ingår i Gryningsserien - Sagolikt Bokförlags lättlästa bokserie. Finns även som ljudbok. Maya och Havsfolket:
Vattenspår - Första boken om Maya och Havsfolket Månkraft - Andra boken om Maya och Havsfolket Blodsband - Tredje boken om Maya och Havsfolket Havsrikets hemlighet - Fjärde boken om Maya och Havsfolket En sjöjungfrus tårar - Femte boken om Maya och Havsfolket
©Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist 2011 Sagolikt Bokförlag 2011 Formgivning: Katarina Dahlquist www.sagoliktbokforlag.se sagolikt@sagoliktbokforlag.se 4
Maya Maya sätter sig upp i sängen. Hon känner sig iakttagen. Det är natt. Snabbt tänder hon lampan. Ser sig om i rummet. Det är ingen där. Hon lägger sig ner igen. Kudden är klibbig. Hon är fuktig av svett. Framför henne på sängbordet står stenen hon fick av Yaz. Den svarta opalen. Hon drar med pekfingret över den glatta ytan. Stenen är svart men alla regnbågens färger finns där. 3 5
Plötsligt hör hon sitt namn viskas. ”Maya… Maya… Maya…” Det är Yaz röst. Hon tar stenen i handen och håller den mot sitt ansikte. Viskar in mot den. ”Är det du Yaz? Är det du som vill mig något?” Hon kliver ur sängen. Tittar ut genom fönstret. Ser mot granngården där Yaz och hans familj bor. Det är mörkt. Just som hon ska sätta sig ner i sängen igen ser hon något glimma till vid garaget. Ett kort ögonblick innan det är borta. Maya koncentrerar blicken. Där! Det glimmar igen. Hon drar på sig byxorna och tröjan. Stoppar stenen i fickan. Rusar ut från sitt rum. Det är mörkt överallt. Alla sover. Tyst smyger hon ut från huset. Med skorna i handen. 6
Med snabba steg tar hon sig över gräsmattan. Bort till garaget där det glimmade. Hon stannar till vid garagedörren. Att gå in utan lov kan vara farligt. Hon viskar ut i mörkret. ”Yaz? Är du här Yaz?” Inget svar. Det enda ljud som hörs är vattnet som slår mot land en bit bort. Månen är högt uppe på himlen. Den är nästan full. Maya suckar. Hon vänder om för att gå tillbaka. ”Maya…” Där var det igen! Någon som viskar! Hon går tillbaka mot garagedörren och ser sig omkring. Varifrån kommer rösten? ”Säg det en gång till”, ber hon. Det dröjer en stund. ”Maya. Se dig omkring på marken.” Nu hör hon varifrån rösten kommer! Hon springer runt huset och får syn på något som glimmar. 7
Från marken lyfter Maya varsamt upp en opal. En likadan opal som den hon själv har i fickan. En svart opal. Yaz kliver fram ur skuggorna. ”Jag trodde aldrig du skulle komma. Jag har ropat på dig i över en timme. Du är svårväckt. Kom, följ med mig.” Maya kliver in efter Yaz i garaget. Mitt på golvet står en stor tunna. Den är gjord av trä. Och har handtag av hårt tvinnade rep. Yaz går fram till tunnan. ”Jag behöver din hjälp.” Maya följer efter honom. Yaz klappar på tunnans lock. ”I den här tunnan har vi några skatter.” Han lyfter varsamt på locket. Tunnan är full med vatten. Inunder vattenytan glimmar och glittrar det. Yaz ler. ”Det här är vår opaltunna. 8
I tunnan förvarar vi alla opaler när vi inte använder dem. De kommer allesammans från det underjordiska havet Artesian Basin.” Maya lutar sig fram mot vattenytan. Somliga av stenarna är mörkt röda med glimmer som skiftar i olika färger. Andra är nästan mjölkvita, men glimmar också. Yaz berättar att det finns svarta opaler i tunnan, en sådan som hon redan har fått, men det finns också eldopaler och andra opaler. Yaz sträcker ner händerna i tunnan och blundar. ”Opalerna är fyllda med månens kraft. Den hjälper oss som lever i havet att komma i kontakt med alla andra Havsvarelser. Till och med dem som är våra förfäder. De som har levat för länge sedan. I morgon natt är det dags igen. Vi ska måna oss.” 9
Yaz sänker rösten. ”Det är första gången för mig som jag ska måna mig på riktigt. Egentligen måste man vara tretton år. Jag fyller först år om några månader. Men just augustimånen är som starkast när det gäller att samla kraft. Mamma och pappa har fått tillstånd att jag ska få vara tillsammans med de äldre. Jag vill be dig om en sak.” Yaz doppar ner sin svarta opal i vattnet. ”Det är väldigt väldigt viktigt att du hjälper mig. Ingen av de andra Havsvarelserna tror att jag kommer klara en Vrisjmåning. Vrisj är man när man har stigit in i narjanin. Det betyder ungefär nyvuxen. Det gör man först när man är tretton år. Efter tretton år till räknas man som vuxen.” 8 10
9 11
Yaz Yaz vänder sig mot Maya. ”De enda som tror på att jag kommer klara måningen, är mamma och pappa. Men jag behöver hjälp. När jag ska måna kommer jag först gå ner i en slags djupsömn. Då möter andarna mig. Alla våra förfäders andar. De samlas och möter oss Havsvarelser när måningen sker.” Yaz håller upp en opal i luften. Det glimmar av färger från den. 10 12
”Opalerna hjälper till. Öppnar upp allt inom oss. Första tretton månaderna i våra liv har vi direktkontakt med andarna hela tiden. Efter det ska vi klara oss utan dem tills vi fyller tretton år. Då är det meningen att de ska hälsa oss som jämlikar.” Yaz sänker rösten ännu lägre. ”Och är man inte mogen för att möta andarna kan man bli månblind.” Maya stirrar förfärat mot Yaz. ”Måste du göra den där måningen då?” Yaz nickar och förklarar att han inte kan vänta längre. Det måste göras när man är redo. Då blir ens kraft mycket starkare hela livet. Maya doppar handen i tunnans vatten. ”Vad händer med en om man blir månblind?” Hon ser mot Yaz men tycker inte om hans grimas. Han ser rädd ut. 13 11
”Månblind är det värsta som finns för en Havsvarelse. Det är värre än att vara tvungen att gå på land resten av sitt liv. Det är… det värsta… du blir som död och det enda du ser är ett mjölkvitt ljus. Men det hemska är att du glömmer. En del har till och med glömt bort vilka de själva är. Vet inte ens vad de heter…” Maya drar upp händerna ur vattnet. En av opalerna glimmar långt ner i tunnan. Hon har svårt att slita ögonen från den. Yaz tar tag i henne. ”Du måste hjälpa mig så jag vet att jag kan klara av andarna.” Maya ser skrämt mot honom. ”Jag vet väl inte hur man gör med andarna heller.” Yaz lägger sig ner på golvet framför tunnan. 14
”Ta en opal och lägg ovanpå min panna.” Maya gör som Yaz ber henne. Han pekar på olika ställen där hon ska lägga opaler. Hon lägger en i halsgropen. En vid magen. En i naveln. Och en i varje handflata. Yaz sträcker ut armarna och blundar. ”Vad ska jag göra sen?” Maya sätter sig brevid Yaz på golvet. Yaz pratar långsamt. ”Det enda du ska göra är att vänta. Om du ser minsta tecken på att jag mår dåligt så måste du väcka mig.” Maya nickar. Hon tycker det är nervöst. Yaz blundar. Hon tittar noga på hans ansikte. Ingenting händer. Han ligger där han ligger. 15