9789173518543 by Smakprov Media AB

Patrick Larkin är en bästsäljande författare som har skrivit historiska thrillers om bland annat spionage och militära operationer.

www.damm.se ISBN 978-91-7351-854-3

Uppdrag moskva

räknas som en av vår tids stora thrillerförfattare. Hans spännande intriger med skickligt uppbyggda konspirationsteorier har fascinerat läsare över hela världen ända sedan debuten med Affären Scarlatti 1970. Mest känd är Ludlum för sin trilogi om agenten Jason Bourne: Identitet Kain, Operation Hongkong och Kodnamn Schakalen. Alla tre böckerna har blivit kritikerrosade actionfilmer.

ROBERT LUDLUM

Foto ©William C Minarick

obert Ludlum (1927–2001)

on Smith är arméläkare specialiserad på infektionssjukdomar och agent i den hemliga säkerhetstjänsten Covert-One. Under en konferens i Moskva kontaktas han av en kollega, Dr. Petrenko, som är bekymrad över en serie mystiska dödsfall och över den ryska regeringens ovilja att lämna ut information om dem. När de två vännerna möts attackeras de av en grupp män och Petrenko mördas. Alla hans dokument och medicinska prover försvinner och Smith undkommer mördarna med en hårsmån. Samtidigt dör regeringstjänstemän runt om i världen av ett mystiskt virus med hundra procents dödlighet. På något vis hör dödsfallen samman med den snabbt växande ryska militären. Med få ledtrådar och lite tid måste Smith och CovertOne ta reda på vem som ligger bakom virusspridningen och på så vis förhindra att ett tredje världskrig bryter ut.

Jag behöver din hjälp, Jon” sa ryssen. Han svalde. ”Jag har upplysningar som brådskande måste nå kvalificerade medicinska myndigheter i väst.” Smith såg uppmärksamt på honom. ”Upplysningar om vad då, Valentin?” ”Ett sjukdomsutbrott i Moskva. En ny sjukdom … en som jag aldrig har sett tidigare”, sa Petrenko med låg röst. ”En som skrämmer mig.” Det gick kalla kårar efter ryggen på Smith. ”Fortsätt.” ”Det första fallet kom in för två månader sedan”, sa Petrenko. ”Det var ett litet barn, en pojke på bara sju. Han kom in med värk och smärta och hög feber. Febern vägrade ge med sig. I början trodde läkarna att det bara var vanlig influensa. Men sedan, helt oväntat, förvärrades hans tillstånd. Han började tappa håret. Han fick fruktansvärda, blödande sår och smärtsamma utslag över nästan hela kroppen. Till sist stängde hela systemet bara av – levern, njurarna och till slut hjärtat.

Översättning: Martin Olsson

Av Robert Ludlum har utgivits Affären Scarlatti Operation Omega Aktion Nimrod Täcknamn Tortugas Brännpunkt Saloniki Nyckelord Chasong Träffpunkt Genève Uppdrag Matarese Identitet Kain 1982 Pussel Parsifal 1983 Konspiration Akvitanien Vägen till Gandolfo Operation Hongkong Uppdrag Ikaros Pejling Pentagon Kodnamn Schakalen Vägen till Omaha Skorpionerna Fjärde rikets män Maktbas Jamaica Matarese – återkomsten Prometheus öga Sigmagruppen Fallet Novak Dokument Vargfälla Mannen som inte fanns Bancroftstrategin Av Robert Ludlum och Gayle Lynds Projekt Hades Upptakt Paris Altmanplanen Av Robert Ludlum och Philip Shelby Kassandrapakten Av Robert Ludlum och Patrick Larkin Lasarus hämnd Uppdrag Moskva

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 2

2012-08-21 12:59

Ă&#x2013;versĂ¤ttning: Martin Olsson

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 3

2012-08-21 12:59

www.damm.se Copyright © 2005 by myn pyn, llc. Published by arrangement with myn pyn, llc c/o baror international, inc, Armonk, New York, usa. Svensk utgåva © 2012 Damm Förlag, Forma Books ab Forma Books ab är ett dotterbolag till Forma Publishing Group ab som är miljöcertifierat enligt ss-en iso 14001 Originalets titel The Moscow Vector Formgivning Maria Sundberg Foto © Roc Canals Photography/Getty Images Sättning Forma Books Typsnitt Indigo Tryck ScandBook ab, Falun 2012 ISBN 978-91-7351-854-3

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 4

2012-08-21 12:59

Prolog 14 februari Moskva Snö som missfärgats av bilavgaser och industriutsläpp låg i drivor utmed Tverskajagatan, en bred boulevard som ledde rakt genom ett av den ryska huvudstadens livligaste affärsdistrikt. Gatlyktorna var tända och på de istäckta trottoarerna trängdes fotgängarna med varandra, påbyltade i den iskalla kvällsluften. Hela rader med personbilar, lastbilar och bussar dundrade förbi åt båda hållen. Fordonens kraftiga snödäck knastrade mot saltet och sanden som strötts ut för att ge fäste på den breda, flerfiliga genomfartsgatan. Doktor Nikolaj Kirjanov skyndade norrut på gatans högra sida och gjorde sitt bästa för att oförmärkt blanda sig med de jäktade skarorna av fotgängare. Men varje gång någon, ung eller gammal, man eller kvinna, snuddade vid honom ryckte han till och undertryckte lusten att rygga tillbaka eller panikslaget börja springa. Trots den stränga kylan rann svetten nedför pannan under hans pälsmössa. Den långe, trådsmale patologen kramade den inslagna presentasken han hade under armen och motstod frestelsen att stoppa in den innan för överrocken, där ingen kunde se den. Även om Alla hjärtans dag var ett förhållandevis sent nytillskott till den ryska kalendern, så var det en helg som blivit alltmer populär, och många av männen han mötte bar på askar med choklad eller godis som de skulle ge i present till sina fruar eller flickvänner. Ta det lugnt, förmanade han sig själv. Det är ingen fara. Ingen visste vad de hade lagt beslag på. Deras planer var fortfarande hemliga. Varför hoppar du då till så fort något rör sig? frågade en svag röst

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 5

2012-08-21 12:59

i hans huvud torrt. Har du glömt alla konstiga blickar och skrämda ögonkast dina medarbetare ger dig? Och vad är det för svaga, knäppande ljud du hela tiden hör i telefonen? Kirjanov kastade en hastig blick över axeln och väntade sig nästan att få se en grupp uniformsklädda militsia-män komma emot sig. Men han såg bara andra Moskvabor, alla upptagna av sina egna bekymmer och angelägenheter och måna om att slippa ifrån det iskalla vintervädret och komma inomhus. Han vände sig tillfälligt lättad framåt igen och gick nästan rakt på en kortvuxen, undersätsig äldre kvinna med famnen full med matpaket. Hon blängde på honom och svor halvhögt. ”Prastite, babusjka”, stammade han och trängde sig förbi henne. ”Ursäkta, lilla farmor.” Hon spottade ilsket och såg bistert efter honom. Hans hjärta slog häftigt när han skyndade vidare. Inte långt framför honom lyste neonskyltar klart i det tätnande mörkret, i bjärt kontrast mot de väldiga grå hyreshusen och hotellen från Stalineran som kantade gatan. Kirjanov andades ut. Han var nästan framme vid kaféet där han och hans kontaktperson, en sympatisk västerländsk journalist som hette Fiona Devin, hade bestämt att de skulle träffas. När han kom fram skulle han besvara hennes frågor, överlämna det han tagit med sig och skynda hem till sin lilla lägenhet utan att någon av hans överordnade anade något. Han ökade stegen ännu mer, angelägen om att få det farliga mötet ur världen. Någon gav Kirjanov en knuff bakifrån. Han halkade till på en tjock, svart isfläck, förlorade balansen och föll fäktande med armarna baklänges. Han slog huvudet i den istäckta stenläggningen och en vitglödgad våg av smärta for genom honom och dövade alla medvetna tankar. Omtöcknad och stönande låg han orörlig, utan att kunna röra sig. Någonstans i det virvlande molnet av smärta kände han en hand på axeln. Han ryckte till, öppnade ögonen och tittade upp. Bredvid honom stod en blond man i en dyrbar ylleöverrock på knä och ursäktade sig översvallande. ”Min gode man, förlåt mig så mycket. Hur gick det? Det var klumpigt av mig. Fruktansvärt klumpigt.” Han tog ett kraftigt tag om Kirjanovs arm med sina handskklädda händer. ”Här, låt mig hjälpa er.” Den ryske patologen kände att något sylvasst trängde in i hans kropp. Han öppnade munnen för att skrika men insåg med allt starkare förfäran att han inte kunde andas. Hans lungor var paralyserade.

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 6

2012-08-21 12:59

Han försökte förgäves andas in den luft han var i så förtvivlat behov av. Det ryckte i armarna och benen när allt fler muskler slutade att fungera. Skräckslagen stirrade han på mannen som stod böjd över honom. Ett knappt märkbart leende gled över den andres smala läppar och försvann sedan. ”Do svidanija, doktor Kirjanov”, mumlade han. ”Du borde ha lytt order och hållit tyst.” Nikolaj Kirjanov låg som förlamad, instängd i en kropp som inte längre lydde hjärnans befallningar, och skrek ljudlöst medan världen omkring honom tonade över i totalt och evigt mörker. Hans hjärta slog några sista gånger och stannade sedan. Den blonde mannen betraktade i några sekunder den döde som låg med öppen mun. Sedan tittade han upp på ringen av nyfikna kring stående, som lockats dit av uppståndelsen, och låtsades vara överraskad och orolig. ”Det är något fel med honom!” sa han. ”Jag tror att han har fått något slags anfall.” ”Han slog kanske huvudet när han föll? Någon borde ringa efter ambulans”, föreslog en elegant klädd ung kvinna. ”Eller polisen.” Den blonde mannen nickade hastigt. ”Ja, ni har rätt.” Han drog försiktigt av sig den ena av sina tjocka handskar och tog upp en mobiltelefon ur överrocksfickan. ”Jag slår larmnumret.” Mindre än två minuter senare bromsade en rödvit ambulans in vid trottoarkanten och stannade. De blinkande utryckningslamporna på taket spred sitt blå ljus över den lilla gruppen åskådare och kastade dansande oregelbundna, förvrängda skuggor över trottoaren och de närmaste husen. Två muskulösa sjukvårdare hoppade ut genom bakdörren med en bår, följda av en trött ung man i en skrynklig vit rock och en smal röd slips. Han hade en stor svart läkarväska i handen. Ambulansläkaren böjde sig fram över Kirjanov. Han lyste med en liten ficklampa på den liggande mannens stela och stirrande ögon och kände på pulsen. Sedan suckade han och skakade på huvudet. ”Den här stackarn är död. Jag kan inte göra något för honom längre.” Han såg sig omkring på ringen av ansikten. ”Då så. Vem kan tala om för mig vad som har hänt här?” Den blonde mannen ryckte uttrycksfullt på axlarna. ”Det var en olyckshändelse. Vi stötte ihop och han halkade och föll på isen därborta. Jag försökte hjälpa honom upp … men sedan, tja, slutade han bara andas. Det är egentligen allt jag vet.”

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 7

2012-08-21 12:59

Läkaren rynkade pannan. ”Jag förstår. Jag är rädd att ni måste följa med till sjukhuset. Det är formulär som måste fyllas i. Och polisen kommer att vilja ha en officiell redogörelse.” Han vände sig mot de övriga kringstående. ”Hur är det med er andra? Såg någon något?” Frågan möttes med tystnad. Åskådarna makade sig uttryckslöst bakåt och började ensamma eller parvis gå därifrån. Nu när deras makabra nyfikenhet var stillad, ville de inte ta risken att behöva slösa bort en hel kväll på att svara på frågor på någon av Moskvas trista, smutsiga akutmottagningar eller polisstationer. Den unge läkaren fnös cyniskt. Han gjorde tecken till de båda sjukvårdarna med båren. ”Lyft upp honom. Kom så åker vi. Vi har ingenting att vinna på att slösa bort mer tid härute i kylan.” Sjukvårdarna lyfte snabbt upp den döde på båren och sköt in den i ambulansen. En av sjukvårdarna, läkaren i den vita rocken och den blonde mannen klev in bredvid liket. Den andre sjukvårdaren slog igen dörren och satte sig bredvid föraren. Ambulansen svängde ut i den täta trafiken på Tverskajagatan och satte med fortfarande blinkande utryckningsljus kurs norrut. Nu när inga nyfikna blickar kunde iaktta dem gick läkaren kvickt igenom den dödes fickor, trevade innanför kläderna och undersökte och kastade patologens plånbok och id-kort från sjukhuset. Han såg bistert på de andra. ”Ingenting. Det finns ingenting. Den jäveln är ren.” ”Ta dig en titt i det här”, sa den blonde mannen torrt och kastade paketet som Kirjanov hade haft med sig till honom. Läkaren tog emot det, slet bort omslagspapperet och rev upp godis asken. Bruna mappar fulla med dokument föll ut över liket. Läkaren ögnade snabbt igenom dem och nickade belåtet. ”Det här är foto kopierade journaler från sjukhuset”, bekräftade han. ”Varenda en.” Han log. ”Vi kan rapportera att vi har lyckats.” Den blonde mannen rynkade pannan. ”Nej. Det tror jag inte att vi kan.” ”Vad menar du?” ”Var finns blod- och vävnadsproverna som han stal?” frågade den blonde mannen skarpt och hans kyliga grå ögon smalnade. Läkaren stirrade på den tomma asken i sin hand. ”Fan.” Han tittade bestört upp. ”Kirjanov måste ha haft hjälp. Det är någon annan som har proverna.”

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 8

2012-08-21 12:59

”Det verkar så”, instämde den andre mannen. Han tog upp telefonen ur rockfickan igen och slog ett kortnummer. ”Det är Moskva Ett. Jag behöver omedelbart en avlyssningssäker linje till Prag Ett. Vi har ett problem …”

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 9

2012-08-21 12:59

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 10

2012-08-21 12:59

Del ett

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 11

2012-08-21 12:59

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 12

2012-08-21 12:59

Kapitel 1 15 februari Prag, republiken Tjeckien Överstelöjtnant Jonathan ”Jon” Smith, medicine doktor, hejdade sig i det mörka valvet i det gamla gotiska tornet i Karlsbrons östra ände. Bron var drygt fem hundra meter lång och mer än sex hundra år gammal. Den ledde över Vltavafloden och förenade Staré Mˇesto, gamla staden, med Malá Strana, lillsidan. Smith stod tyst ett ögonblick och for uppmärksamt med blicken över stenspannet framför sig. Han rynkade pannan. Han skulle ha föredragit att träffas någon annanstans, där det fanns mer folk och där de lättare skulle ha försvunnit i mängden. Motortrafiken och de elektriska spårvagnarna korsade floden på bredare och nyare broar och Karlsbron var reserverad för fotgängare. I den sena eftermiddagens dystra halvdager låg den så gott som helt öde. Under nästan hela året var den historiska bron stadens mittpunkt, en byggnad vars elegans och skönhet lockade dit mängder av turister och gatuförsäljare. Men nu låg Prag höljd i vinterdimma, ett tjockt moln av råkall dimma och smog som vilade över hela den vindlande floddalen. Det grå diset suddade ut de eleganta konturerna av stadens palats, kyrkor och bostadshus från renässansens och barockens tidevarv. Smith huttrade till i den iskalla fuktiga luften, drog upp dragkedjan i sin skinnjacka och gick ut på bron. Han var en lång, välvårdad man på drygt fyrtio med bakåtkammat, mörkt hår, genomträngande blå ögon och höga kindben. Till en början återkastades hans steg från det midjehöga räcket, men

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 13

2012-08-21 12:59

sedan dämpades alla ljud och uppslukades av dimman som steg upp från floden och snart dolde båda ändarna av bron. Andra människor, till största delen statsanställda tjänstemän och butiksanställda som skyndade sig hem, dök upp i dimman, passerade Smith utan att se åt honom och försvann tillbaka in i töcknet lika snabbt som de dykt upp. Smith fortsatte att gå. Karlsbron var kantad av trettio statyer av helgon, som tysta och orörliga framträdde i den tätnande dimman. Statyerna stod parvis mittemot varandra på de väldiga pelare av sandsten som bar upp den långa bron och fungerade som hans vägvisare till mötesplatsen. Han kom fram till brospannets mitt, stannade och tittade upp på det lugna ansiktet som tillhörde Sankt Johannes Nepomuk, en katolsk präst som torterades till döds 1393 och vars sönderslagna kropp hade kastats i floden från just den här bron. En del av den av ålder svärtade bronsreliefen som skildrade helgonets martyrskap glänste, polerad av oräkneliga förbipasserande som rört vid den för att de trodde att den skulle bringa tur. Smith lydde en plötslig impuls, lutade sig fram och drog med fingrarna över statyn. ”Jag visste inte att du var vidskeplig, Jonathan”, sa en trött, lågmäld röst bakom honom. Smith vände sig om och log förläget. ”Friskt vågat är hälften vunnet, Valentin.” Doktor Valentin Petrenko kom fram till honom. Han hade en svart portfölj i ett hårt grepp i en handskklädd hand. Den ryske medicinaren var en decimeter kortare än Smith och kraftigare byggd. Sorgsna bruna ögon blinkade nervöst bakom de tjocka glasögonen som var nedhasade på nästippen. ”Tack för att du gick med på att träffa mig här. I stället för på konferensen, menar jag. Jag är medveten om att det kan ha kommit olägligt för dig.” ”Oroa dig inte för det”, sa Smith. Han log ironiskt. ”Tro mig, jag är hellre här än jag sitter i flera timmar till och ältar Kozliks senaste avhandling om tyfus- och hepatit A-epidemierna i Nedre Jaghartappatbortmigsåförbannatistan.” Ett roat uttryck skymtade för ett ögonblick i Petrenkos vaksamma blick. ”Det finns mer fängslande talare än doktor Kozlik”, sa han instämmande. ”Men hans teorier är i grunden sunda.” Smith nickade och väntade tålmodigt på att Petrenko skulle förklara varför han velat träffa honom i hemlighet. Han och Petrenko deltog

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 14

2012-08-21 12:59

i en stor internationell konferens om de smittsamma sjukdomar som börjat uppstå i Östeuropa och Ryssland. Dödliga sjukdomar som man i den utvecklade världen länge trott varit under kontroll spreds som en löpeld i delar av det forna Sovjetimperiet och förökade sig i offentliga sjukvårds- och renhållningssystem som raserats både av årtiondens försummelser och den gamla kommunistiska ordningens fall. Båda männen var djupt engagerade i kampen mot den allt svårare hälsokrisen. Jon Smith var bland annat molekylärbiolog knuten till us Army Medical Research Institute of Infectious Diseases (usamriid) i Fort Detrick, Maryland. Och Petrenko var en högt ansedd expert på sällsynta sjukdomar vid Moskvas Centrala kliniska sjukhus. De hade känt varandra i många år och kommit att hysa respekt för varandras yrkeskunnande och diskretion. När en märkbart bekymrad Petrenko tidigare samma dag dragit Smith åt sidan och sagt att han ville träffa honom i enrum, utanför konferenslokalerna, hade Smith följaktligen gått med på det utan att tveka. ”Jag behöver din hjälp, Jon”, sa ryssen. Han svalde. ”Jag har upplysningar som brådskande måste nå kvalificerade medicinska myndig heter i väst.” Smith såg uppmärksamt på honom. ”Upplysningar om vad då, Valentin?” ”Ett sjukdomsutbrott i Moskva. En ny sjukdom … en som jag aldrig har sett tidigare”, sa Petrenko med låg röst. ”En som skrämmer mig.” Det gick kalla kårar efter ryggen på Smith. ”Fortsätt.” ”Det första fallet kom in för två månader sedan”, sa Petrenko. ”Det var ett litet barn, en pojke på bara sju. Han kom in med värk och smärta och hög feber. Febern vägrade ge med sig. I början trodde läkarna att det bara var vanlig influensa. Men sedan, helt oväntat, förvärrades hans tillstånd. Han började tappa håret. Han fick fruktansvärda, blödande sår och smärtsamma utslag över nästan hela kroppen. Han blev svårt anemisk. Till sist stängde hela systemet bara av – levern, njurarna och till slut hjärtat.” ”Herregud!” mumlade Smith vid tanken på vilket lidande den sjuke pojken måste ha fått utstå. ”Att döma av symtomen låter det som om han drabbats av förgiftning efter att ha blivit utsatt för höga strålningsdoser, Valentin.” Petrenko nickade. ”Det trodde vi också till en början.” Han ryckte på axlarna. ”Men vi kunde inte hitta något som tydde på att pojken

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 15

2012-08-21 12:59

någonsin hade kommit i kontakt med några radioaktiva ämnen. Inte i hemmet. Inte i skolan. Inte någonstans.” ”Smittade det?” frågade Smith. ”Nej”, sa ryssen och skakade bestämt på huvudet. ”Ingen annan i hans omgivning blev sjuk. Varken föräldrarna eller vännerna eller någon av dem som behandlade honom.” Han gjorde en grimas. ”Vi tog många prover men hittade ingenting som tydde på att han led av någon farlig virus- eller bakterieinfektion, och de toxikologiska proverna gav inte heller något. Vi kunde inte hitta några spår av gifter eller skadliga kemikalier som kunde ha gjort honom så sjuk.” Smith visslade till. ”Mycket otrevligt.” ”Det var fruktansvärt”, sa Petrenko. Utan att släppa portföljen tog den ryske vetenskapsmannen av sig glasögonen, putsade dem nervöst och satte på sig dem igen. ”Men sedan började det komma in andra personer som led av samma symtom. Först en gammal man, en före detta apparatjik i kommunistpartiet. Sedan en medelålders kvinna. Och till sist en ung man – en kraftigt byggd daglönare som alltid hade varit frisk som en nötkärna. Alla dog i svåra plågor inom några dagar.” ”Bara de fyra?” Petrenko log glädjelöst. ”Som jag känner till”, sa han dämpat. ”Men det kan mycket väl ha varit fler. Tjänstemän från hälsodepartementet gjorde klart för mina kolleger och mig att vi inte skulle ställa alltför många frågor, för att inte riskera att ’framkalla onödig panik’ bland befolkningen. Eller ge upphov till sensationsskriverier i nyhetsmedia. Det var ett beslut som vi förstås motsatte oss ända upp på högsta nivå. Men det slutade med att alla våra önskemål om en utvidgad undersökning avslogs. Vi förbjöds till och med att diskutera fallen utanför en mycket begränsad krets av vetenskapsmän.” Hans blick blev ännu mer sorgsen. ”En tjänsteman från Kreml sa rentav till mig att fyra oförklarliga dödsfall var en bagatell, ’bara statistiskt bakgrundsbrus’. Han föreslog att vi i stället skulle koncentrera oss på aids och de andra sjukdomar som kostar så många människor livet i Moder Ryssland. Under tiden har alla data som rör de gåtfulla dödsfallen stämplats som statshemligheter och begravts i byråkratin.” ”Idioter”, sa Smith sammanbitet. Tystnad och hemlighetsmakeri var ett plågoris för all god vetenskap. Att av politiska skäl försöka hemlighålla uppkomsten av en ny sjukdom skulle sannolikt ge upphov till en katastrofal epidemi.

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 16

2012-08-21 12:59

”Kanske det”, sa Petrenko. Han ryckte på axlarna. ”Men jag tänker inte delta i någon mörkläggning. Det är därför jag har tagit med det här till dig.” Ryssen knackade lätt på sin svarta portfölj. ”Här har jag inte bara all relevant medicinsk information om de fyra kända offren utan även blodprover och utvalda vävnadsprover. Jag hoppas att du och andra i väst kan ta reda på mer om mekanismerna bakom den nya sjukdomen innan det är för sent.” ”Hur stora problem kan du tänkas få om myndigheterna i ditt land får veta att du har smugglat ut de här uppgifterna?” frågade Smith. ”Jag vet inte”, medgav ryssen. ”Det är därför jag ville ge dig den här informationen i enrum.” Han suckade. ”Situationen i mitt land håller snabbt på att urarta, Jon. Jag är rädd att våra ledare har kommit fram till att det är enklare och mindre chansartat att styra med hjälp av våld och fruktan än med övertalning och förnuft.” Smith nickade förstående. Han hade följt nyheterna från Ryssland med allt större oro. Landets president, Viktor Dudarev, hade en gång tjänstgjort inom det gamla kgb, kommittén för statens säkerhet, och varit stationerad i Östtyskland. Efter Sovjetunionens fall hade Dudarev omedelbart ställt sig på reformkrafternas sida. Han hade snabbt stigit i graderna i det nya Ryssland och först tagit befälet över fsb, den ny bildade federala säkerhetstjänsten, sedan utsetts till premiärminister och slutligen vunnit presidentvalet. Många hade ivrigt hoppats att han var en man med uppriktigt engagemang i demokratiska ideal. Men Dudarev hade lurat samtliga. Sedan han tillträtt sitt ämbete hade den före detta kgb-agenten kastat masken och visat sig vara mer intresserad av att förverkliga sina egna ambitioner än av att införa äkta demokrati. Han var strängt sysselsatt med att samla allt fler av maktens tyglar i sina egna och sina hantlangares händer. Mediaföretag som nyligen vunnit sitt oberoende försågs med munkavle och ställdes återigen under myndigheternas kontroll. Företag vars ägare bekämpade Kreml styckades genom officiella dekret och fick sina tillgångar konfiskerade som straff för påhittade skattebrott. Rivaliserande politiker tvingades till tystnad eller smutskastades av den statliga pressen tills de föll i glömska. Satiriker hade döpt Dudarev till ”tsar Viktor”. Men det var ett skämt som ingen längre skrattade åt och som nu verkade vara på god väg att bli bister verklighet. ”Jag ska göra vad jag kan för att hålla ditt namn utanför”, lovade

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 17

2012-08-21 12:59

Smith. ”Men när nyheten läcker ut är det oundvikligt att någon inom ert lands ledning spårar informationen tillbaka till dig. Och läcker ut kommer den att göra förr eller senare.” Han kastade en hastig blick på Petrenko. ”Du tror inte att det vore bättre att offentliggöra upp gifterna. Det kan vara mindre riskabelt.” Petrenko höjde på ett ögonbryn. ”Söka politisk asyl, menar du?” Smith nickade. Vetenskapsmannen skakade på huvudet. ”Nej, jag tror inte det.” Han ryckte på axlarna. ”Jag må ha mina fel och brister, men jag är först och främst ryss, och kommer att så förbli. Jag tänker inte överge mitt fosterland för att jag är rädd för egen del.” Han log sorgset. ”Vad är det förresten filosoferna brukar säga? Det enda som behövs för att det onda ska triumfera är att goda män inte gör någonting? Jag tror på det. Så jag stannar nog i Moskva och gör vad jag kan för att hejda mörkret på mitt eget lilla sätt.” ”Prosím, mužete mi pomoci?” Orden kom svävande emot dem från dimman. Smith och Petrenko vände sig överraskat om. Bara en meter från dem stod en bister och allvarlig yngre man, med vänstra handen utsträckt som om han tiggde pengar. Hans bruna hår var långt, rufsigt och flottigt och i hans högra örsnibb dinglade en liten dödskalle av silver. Han stod med högra handen innanför en lång svart överrock. Alldeles bakom honom stod två andra män, likadant klädda och lika ovårdade. Även de hade små dödskalleformade örringar. Smith reagerade instinktivt och ställde sig framför den lille ryske vetenskapsmannen. ”Prominte. ˇ Ursäkta”, sa han. ”Nerozumím. Jag förstår inte. Mluvíte anglicky? Talar ni engelska?” Den långhårige mannen sänkte långsamt vänstra handen. ”Ni är amerikan, ja?” Det var något med hans sätt att säga det som retade Smith. ”Det stämmer.” ”Bra”, sa mannen klanglöst. ”Alla amerikaner är rika. Och jag är fattig.” Han riktade som hastigast sina mörka ögon mot Petrenko och såg sedan på Smith igen. Han log ett kort, rovgirigt leende. ”Ge mig din väns portfölj nu. Som gåva, ja?” ”Jon”, mumlade Petrenko. ”De här männen är inte tjecker.” Den långhårige mannen hörde vad han sa. Han ryckte nonchalant

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 18

2012-08-21 12:59

på axlarna. ”Doktor Petrenko har rätt. Jag gratulerar honom till hans skarpsinne.” Han drog fram en fällkniv som han hade haft dold innan för överrocken och fällde upp den. Bladet såg rakbladsvasst ut. ”Men jag vill ändå ha portföljen. Genast.” Fan, tänkte Smith och lade märke till att de tre männen började sprida ut sig. Han tog några steg bakåt – tills han stod med ryggen mot det midjehöga broräcket. Det här är inte bra, tänkte han bistert. Överrumplad obeväpnad och så gott som ensam på en bro i dimma. Verkligen inte bra. Alla eventuella förhoppningar han haft om att han och Petrenko bara skulle kunna lämna ifrån sig portföljen och få gå därifrån hade gått upp i rök när den långhårige mannen så nonchalant och själv säkert sagt Petrenkos namn. Det här var inget vanligt rån. Om han inte misstog sig var de här männen proffs. Och proffs fick lära sig att inte lämna kvar några vittnen. Han tvingade sig att småle. ”Visst … om ni absolut vill så. Ingen behöver komma till skada, eller hur?” ”Inte alls, min vän”, försäkrade mannen med kniven leende. ”Säg nu åt den gode doktorn att ge mig portföljen.” Smith drog ett djupt andetag och kände att pulsen började slå häftigare. Det kändes som om tiden saktade in när adrenalinet strömmade ut i kroppen och förbättrade hans reaktionsförmåga. Han kröp ihop. Nu! ”Policii! Polis!” vrålade han. Och sedan bröt han den dimmättade tystnaden ännu en gång. ”Policii!” ”Idiot!” morrade den långhårige mannen. Han tog ett snabbt steg fram mot amerikanen och stötte med kniven. Smith reagerade instinktivt och lutade sig åt sidan. Kniven ven förbi hans ansikte. Alldeles för nära! Han riktade ett hårt slag mot nervändarna på insidan av den andre mannens handled. Mannen grymtade till av smärta. Kniven flög ur hans plötsligt för lamade fingrar och kanade iväg över stenläggningen. Smith snodde runt och stötte med våldsam kraft armbågen mot den långhårige mannens smala ansikte. Ben knastrade och blod stänkte. Mannen stönade till, vacklade bakåt och sjönk ned på knä, med händerna tryckta mot de blodiga resterna av sin sönderslagna näsa. En av de andra männen knuffade sig bistert förbi sin fallne ledare och stötte med sin kniv. Smith duckade och gav honom ett hårt slag i magen. Mannen vek sig dubbel och stapplade framåt. Innan han hann

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 19

2012-08-21 12:59

samla sig grep Smith tag i hans rock och vräkte honom med huvudet före mot stenräcket. Omtöcknad föll han utan ett ljud framstupa och låg orörlig. ”Jon! Se upp!” Smith vände sig snabbt om när han hörde ropet. Han hann precis se den korte ryske vetenskapsmannen driva den tredje mannen bakåt med häftiga, okontrollerade slag med portföljen. Men sedan dog den vilda munterheten i Petrenkos ögon bort och ersattes av förfäran när han tittade ned och fick syn på kniven som var begravd till fästet i hans mage. Plötsligt ekade ett skott. Och mitt i Petrenkos panna dök det upp ett litet hål med röda kanter. Benflisor och hjärninnehåll flög ut genom hans bakhuvud, pådrivna av en 9 × 18 mm kula avlossad på nära håll. Ögonen rullade upp i hans huvud. Ryssen stapplade döende bakåt, fortfarande med portföljen i handen, och föll baklänges över räcket ned i floden. I ögonvrån sig Smith att den långhårige mannen reste sig. Blodet rann nedför hans ansikte och droppade från hans orakade haka. Hans mörka ögon var hatiska och i handen hade han en pistol, en gammal rysk Makarov. En patronhylsa rullade långsamt iväg över den ojämna stenläggningen. Smith spände sig. Han visste att det var för sent. Den andre var för långt bort – långt utom räckhåll. Han snodde runt och kastade sig med huvudet före ut i dimman. Bakom honom knallade fler skott. En kula ven tätt förbi hans huvud, en annan slet sig genom skinnjackan och en vitglödgad smärta brände till i axeln. Han dunsade ned i floden i en skur av vitt skum och sjönk djupt ned i det iskalla, bläcksvarta vattnet. Han gled allt längre ned i absolut tystnad och mörker. Sedan fångade det snabba strömdraget in honom, drog i hans sönderslitna jacka och i armarna och benen och bar honom norrut, bort från de väldiga bropelarna. Hans svidande lungor skrek efter luft. Smith sparkade ifrån och tvingade sig upp genom det iskalla, turbulenta vattnet. Till sist nådde han ytan, vilade där ett ögonblick och kippade efter andan. Alltjämt i strömmens grepp vände han sig om. Karlsbron var försvunnen utom synhåll i den virvlande dimman, men han hörde rop och panikslagna röster eka över floden. Skottlossningen verkade ha väckt Prags medborgare ur deras kvällsdvala. Smith spottade ut en munfull vatten och vände sig bort.

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 20

2012-08-21 12:59

Han började simma snett mot strömmen, mot den östra stranden. Han måste snabbt ta sig upp ur floden – innan den bitande kylan berövade honom krafterna helt. Han började hacka tänder när kylan trängde genom hans genomdränkta kläder. Han blev snabbt allt tröttare och missmodigare när den dimhöljda stranden verkade sväva alldeles utom räckhåll. Smith var medveten om att tiden snabbt var på väg att rinna ut. Med en sista förtvivlad ansträngning sparkade han ifrån, nådde fram till kanten av lera och småsten. Han drog sig upp på en smal remsa med förtorkat gräs. Bortom gräset stod några prydligt ansade träd, som tydligen var en del av en liten park. Huttrande och med smärtande muskler vände han sig på rygg och låg och stirrade upp mot den jämngrå himlen. Minuterna gled förbi. Han var för trött för att orka resa sig och lät viljelöst tiden gå. Sedan hörde han en överraskad flämtning. Han ryckte till, vred på huvudet och fick syn på en kortväxt, äldre kvinna i en pälskappa som stirrade på honom med en blandning av rädsla och häpnad. En liten hund kikade fram bakom hennes ben, nyfiket vädrande. Det verkade bli mörkare för varje sekund som gick. ”Policii”, sa han och tvingade fram orden med hackande tänder. Kvinnan spärrade upp ögonen. Smith uppbådade det sista av sin brutna tjeckiska och viskade: ”Zavolejte policii. Ring polisen.” Innan han hann säga något mer slöts det snabbt tätnande mörkret kring honom och uppslukade honom helt.

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 21

2012-08-21 12:59

Kapitel 2 Nordliga operativa befälsområdets högkvarter, Tjernihiv, Ukraina Thernihiv var i flera hundra år känd som ”furstestaden” och fungerade som befäst huvudstad i ett av furstendömena i hjärtat av Kievriket, den löst sammanhållna federation som ursprungligen bildades av vikingar som hade gjort sig till herrar över det som senare skulle bli Ryssland och Ukraina. Flera av stadens vackra katedraler, kyrkor och kloster härrör från 1000- och 1100-talen och förlänar den lilla stadens silhuett en diskret elegans med sina förgyllda kupoler och spiror. Hela buss laster med turister företar varje år den korta färden från Kiev, hundra fyrtio kilometer söderut, för att titta på Tjernihivs gamla byggnader och konstverk. Men det var bara ett fåtal turister som lade märke till en isolerad anläggning bestående av några byggnader av betong och stål från Sovjeteran som ligger i stadens utkant. Där, bakom ett taggtrådsstängsel bevakat av tungt beväpnade soldater, ligger det administrativa högkvarteret för en av den ukrainska militärens tre stora stridsorganisationer – nordliga operativa befälsområdet. Solen hade gått ned för länge sedan, men lamporna var fortfarande tända i hela anläggningen. Stabsbilar med flaggor från alla större enheter som ingick i förbandet fyllde parkeringsplatsen kring den strålkastarupplysta trevåningsbyggnad där högkvarteret var inrymt. Inne i byggnaden stod major Dmitrij Poljakov vid väggen i ett fullsatt sammanträdesrum. Han hade valt plats med omsorg så att han skulle stå nära sin chef, generallöjtnant Aleksandr Martjuk, som hade befälet över arméns nordliga operativa befälsområde. Den unge, långe majoren tittade ännu en gång i mappen han hade under armen för

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 22

2012-08-21 12:59

att försäkra sig om att den innehöll varenda rapport och förslag som generalen kunde tänkas behöva för det extrainkallade sammanträdet. Poljakov var väl medveten om att Martjuk var en skicklig och helt igenom professionell soldat, som förväntade sig att hans adjutant skulle vara beredd att reagera blixtsnabbt på alla önskemål eller order. Martjuk, hans högsta stabsofficerare och befälhavarna inom det nordliga befälsområdets divisioner och brigader satt runt tre sidor av ett avlångt sammanträdesbord. På ett staffli vid bordets huvudände stod en detaljkarta över deras ansvarsområde. Framför var och en av officerarna fanns en mapp, ett askfat och ett glas med hett te. I nästan alla askfat pyrde cigarretter. ”Det är ingen tvekan om att både ryssarna och vitryssarna dramatiskt har skärpt säkerheten utmed vår gemensamma gräns”, fortsatte officeren som höll genomgången, en överste. Han knackade med pekpinnen på kartan på flera ställen. ”De har stängt alla mindre gräns övergångar från Dobrjanka i norr ända till Charkiv i öster. Trafiken släpps enbart igenom på de större landsvägarna – och då först efter noggrann genomsökning. Dessutom rapporterar mina kolleger i både det västliga och det sydliga befälsområdet att liknande åtgärder har vidtagits i deras områden.” ”Det är inte det enda ryssarna håller på med”, sa en officer som satt vid bordets bortre ände bistert. Han hade befälet över en skyddsstyrke brigad, en ny enhet bestående av spaningstrupper, spanings- och attackhelikoptrar och infanterienheter utrustade med pansarvärnsrobotar. ”Mina mest framskjutna posteringar har sett spaningstrupper av kompani- och bataljonsstorlek operera på flera platser utmed gränsen. Det verkar som om de försöker ta reda på exakt var våra gränsbevakningsenheter tjänstgör.” ”Vi bör även hålla i minnet att det är amerikanarna som har vidare befordrat ryktena om truppförflyttningar till oss”, tillade en annan överste. Av de korslagda jakthornen på hans axelklaffar framgick att han tillhörde signalkåren, men det var bara en täckmantel. I själva verket var han chef för det nordliga befälsområdets militära underrättelsesektion. Alla runt bordet nickade. Enligt underrättelserapporter som de fått av den amerikanske militärattachén i Kiev hade vissa av Rysslands främsta pansar- och infanterienheter, både luftburna och mekaniserade, lämnat sina baser utanför Moskva. Rapporterna hade inte kunnat bekräftas, men de var ändå oroande.

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 23

2012-08-21 12:59

”Vad har Moskva för officiell förevändning för all denna ovanliga aktivitet?” frågade den kraftigt byggde befälhavaren över en pansar division som satt bredvid underrättelsechefen. När han lutade sig framåt reflekterades ljuset från taklamporna mot hans kala hjässa. ”Enligt Kreml handlar det bara om normala säkerhetsåtgärder som skydd mot terrorism”, svarade generallöjtnant Martjuk eftertänksamt och fimpade sin cigarrett. Hans röst var hes och hans höga uniformskrage var fläckig av svett. Major Poljakov försökte låta bli att visa hur bekymrad han var. Den femtioårige generalen hade alltid varit stark och frisk, men nu var han sjuk – svårt sjuk. Han hade inte fått behålla någon mat på hela dagen. Ändå hade han envisats med att utlysa den här kvällskonferensen. ”Det är bara den förbaskade influensan, Dmitrij”, hade Martjuk väst. ”Det går över. Just nu kräver det militära läget min fulla uppmärksamhet. Du vet vad jag har för regel: Plikten först och sist.” Som alla goda soldater som fick en order hade Poljakov nickat och gjort som han blivit tillsagd. Vad kunde han annars göra? Men när han nu såg på sin befälhavare började han undra om han inte borde ha övertalat honom att söka läkare. ”Tror vi våra goda ryska vänner och grannar, Aleksandr?” frågade befälhavaren över pansardivisionen ironiskt. ”Om de så kallade antiterroråtgärderna?” Martjuk ryckte på axlarna. Till och med en så liten rörelse verkade kräva en ansträngning. ”Terrorismen är ett allvarligt hot. Tjetjenerna och andra kommer att fortsätta att slå till mot Moskva och Rysslands intressen när och var de kan. Det vet vi alla.” Han hostade skrovligt, avbröt sig ett ögonblick för att hämta andan och fortsatte sedan mödosamt. ”Men jag har inte sett någon information – vare sig från vår regering eller ryssarna – som motiverar så stor militär aktivitet.” ”Vad ska vi göra då?” mumlade en av de andra officerarna. ”Vi ska vidta försiktighetsåtgärder”, sa Martjuk bistert. ”För att hjälpa ’tsar Viktor’ och hans kumpaner i Moskva att hålla sig till sanningen, om inte annat. En liten styrkedemonstration från vår sida bör räcka för att avskräcka Kreml från alla dumheter.” Han reste sig med viss möda och vände sig mot kartan. Svetten rann nedför hans panna. Han var grå i ansiktet. Han vacklade till. Poljakov tog ett steg framåt, men generalen hejdade honom med en gest. ”Det är bra, Dmitrij”, mumlade han. ”Jag är bara lite yr.”

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 24

2012-08-21 12:59

Hans underordnade såg bekymrat på varandra. Martjuk log ansträngt. ”Vad är det, mina herrar? Har ni aldrig sett någon ha influensa förr?” Han fick en hostattack igen, den här gången en utdragen hackhosta som fick honom att framåtböjt kippa efter andan. Han tittade upp och smålog igen. ”Oroa er inte. Jag lovar att inte andas på någon av er.” Skämtet lockade fram ett nervöst skratt. När generalen hade återhämtat sig lite lutade han sig fram över bordet, stödd på händerna. ”Lyssna noga nu”, sa han och det märktes att han fick anstränga sig för att få fram orden. ”Från och med i kväll ska alla stridsberedda divisioner och brigader höja beredskapsnivån. All ledighet måste avbrytas. Alla officerare som oavsett skäl är borta från sina enheter ska återkallas – genast. I gryningen i morgon ska samtliga stridsberedda stridsvagnar, infanterifordon och bandkanoner i det här befälsområdet vara utrustade med ammunition och bränsle. Detsamma gäller varenda transport- och stridshelikopter i flygdugligt skick. Därefter ska era enheter bege sig till sina tjänstgöringsplatser för att genomföra speciella vintermanövrer.” ”Det kommer att bli kostsamt att få så många soldater att inta full stridsberedskap”, påpekade hans stabschef med låg röst. ”Mycket kostsamt. Parlamentet kommer att ställa frågor. Årets försvarsbudget är mycket snäv.” ”Åt helvete med budgeten!” sa Martjuk skarpt och rätade irriterat upp sig. ”Och åt helvete med politikerna i Kiev! Vår uppgift är att försvara hemlandet, inte att oroa oss för budgeten.” Plötsligt blev han ännu gråare i ansiktet och vacklade till igen. Skakande av smärta föll han långsamt framåt och sjönk ihop över sammanträdesbordet. Ett askfat föll till golvet och aska och cigarrettfimpar ströddes ut över den fransiga mattan. De förbluffade officerarna flög upp och skyndade fram till sin befälhavare. Poljakov knuffade sig fram utan att fästa något avseende vid de andras högre grad. Han rörde lätt vid Martjuks axel och kände sedan på hans panna. Han ryckte bort handen och spärrade överraskat upp ögonen. ”Heliga Guds moder”, viskade han. ”Generalen håller på att brinna upp.” ”Vänd honom på rygg”, föreslog någon. ”Och lossa på slipsen och kragen så att han får luft.”

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 25

2012-08-21 12:59

Poljakov och en annan adjutant av lägre grad handlade snabbt och slet i brådskan bort knapparna i generalens skjorta och vapenrock. Alla närvarande flämtade till när delar av Martjuks hals och bröst blev synliga. Nästan varenda centimeter av hans hud verkade vara täckt av blödande sår. Poljakov svalde krampaktigt och undertryckte illamåendet. Han vände sig häftigt om. ”Hämta en läkare!” skrek han skräckslaget. ”Hämta för Guds skull genast en läkare!” Några timmar senare satt major Dmitrij Poljakov hopsjunken på en bänk i korridoren utanför intensivvårdsavdelningen på regionsjuk huset. Nedslagen och tröttögd satt han och stirrade på de spruckna plattorna i golvet utan att ta någon notis om den gälla rösten i högtalarna som med jämna mellanrum kallade allehanda läkare och sköterskor till olika delar av byggnaden. Framför honom dök det upp ett par glänsande, välputsade stövlar. Majoren suckade, tittade upp och fick syn på en butter officer med en märkbart ogillande min i sitt smala ansikte. Han stelnade till av ilska, men sedan fick han syn på en generallöjtnants båda guldstjärnor på den andre mannens vitröda axelklaffar och flög upp och ställde sig i givakt. ”Ni måste vara Poljakov, Martjuks adjutant”, sa den andre mannen skarpt. Det var ingen fråga. Majoren nickade stelt. ”Ja, general.” ”Mitt namn är Timosjenko”, sa den kortväxte officeren med det smala ansiktet kyligt. ”Generallöjtnant Eduard Timosjenko. Jag har skickats hit från Kiev för att överta befälet, på order av försvarsministern och presidenten.” Poljakov försökte dölja sin förfäran. Timosjenko var känd inom arméns officerskår som en politisk byråkrat, en av många hundra som fanns kvar från tiden innan Ukraina lämnade den sönderfallande Sovjetunionen och blev självständigt. Timosjenko hade inget gott rykte som befälhavare på fältet. Hans tidigare underordnade talade bittert om en man som var mer mån om att bli åtlydd än att få sin enhet att fungera som den skulle. Numera tillbringade han det mesta av sin tid på försvarsdepartementet och flyttade energiskt papper från ena sidan av skrivbordet till den andra samtidigt som han försäkrade sig om att alla inflytelserika politiker betraktade honom som oersättlig.

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 26

2012-08-21 12:59

”Hur är general Martjuks nuvarande tillstånd?” frågade Timosjenko skarpt. ”Han är fortfarande medvetslös, general”, svarade Poljakov motvilligt. ”Enligt läkarna försämras hans allmäntillstånd snabbt. Hittills har han inte reagerat på någon behandling.” ”Jag förstår.” Timosjenko fnös, vred på huvudet och såg sig föraktfullt omkring i den trista korridoren. Efter ett ögonblick vände han sig mot Poljakov igen. ”Och orsaken till den olyckliga sjukdomen? Jag hörde några dumheter om strålförgiftning alldeles innan jag lämnade Kiev.” ”Ingen vet än”, sa Poljakov. ”Sjukhuset har tagit en hel serie prover, men det kan dröja flera timmar, kanske till och med dagar, innan svaren kommer.” Timosjenko höjde på ett grått ögonbryn. ”Får jag i så fall påpeka, major, att det inte längre tjänar något syfte att ränna omkring i de här korridorerna som en knähund som letar efter sin husse. General Martjuk kommer att överleva – eller dö. Och jag är helt övertygad om att han i båda fallen gör det vare sig ni är här eller inte.” Han smålog spydigt. ”Under tiden är jag i behov av en adjutant, åtminstone tills jag kan hitta en mer effektiv och förtjänt ung officer.” Poljakov gjorde sitt bästa för att ignorera förolämpningen. Han nickade uttryckslöst. ”Ja, general. Jag ska göra mitt yttersta.” ”Bra.” Timosjenko nickade mot utgången. ”Min stabsbil väntar därute. Följ med tillbaka till högkvarteret. När vi kommer dit vill jag att ni ordnar en tillfällig bostad åt mig. Något bekvämt, helst. Ni får tömma Martjuks bostadsrum i morgon bitti.” ”Men …”, började Poljakov. Den lille generalen stirrade buttert på honom. ”Ja?” sa han skarpt. ”Vad är det, major?” ”Hur gör vi med ryssarna? Och läget vid gränsen?” frågade Poljakov utan att försöka dölja sin förvåning. ”General Martjuk har gett order om att befälsområdets stridande formationer ska bege sig till sina manöverområden i soluppgången i morgon.” Timosjenko rynkade pannan. ”Jag har förstått det.” Han ryckte på sina smala axlar. ”Jag återkallade förstås orderna så snart jag kom hit.” Han skakade hånfullt på huvudet. ”Manövrer i full skala mitt i vintern? Med allt slitage på dyrbar utrustning som det skulle medföra? Och allt på grund av några paranoida viskningar om ryssarna? Totalt

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 27

2012-08-21 12:59

vansinne. Jag fattar faktiskt inte vad Martjuk trodde att han höll på med. Febern måste ha gjort honom förvirrad. Enbart bränslekostnaderna skulle ha blivit helt oöverkomliga.” Med det sagt vände den nye befälhavaren för den ukrainska arméns nordliga operativa befälsområde på klacken och gick struttande mot utgången. Kvar stod major Dmitrij Poljakov och stirrade med stigande bestörtning efter honom.

Pentagon Korpral Matthew Dempsey i Pentagons interna polisstyrka gick halvhögt visslande sin nattliga runda genom den enorma byggnadens tysta, labyrintliknande korridorer. Han hade alltid tyckt bäst om nattskiftet. Verksamheten upphörde aldrig riktigt i Pentagon och det syntes på ljuset som lyste under dörrarna till några av kontorsrummen att det fortfarande rådde viss aktivitet där, men det mesta av jäktet som på dagtid präglade arbetet i Pentagon avtog under timmarna närmast före och efter midnatt. Plötsligt tjöt det till i den lilla radiomottagaren i hans öra. ”Dempsey, det är Milliken.” Dempsey förde radion till munnen. ”Jag lyssnar, sergeant.” ”Larmcentralen har fått ett samtal från ett kontor i dia-direktoratet som servar försvarsstaben. Någon därinne har just slagit 911 och sedan inte lagt på luren. Telefonisten tycker sig höra andetag, men hon får inget svar. Gå och kolla upp det.” Dempsey rynkade pannan. Defense Intelligence Agency hade flera kontor i Pentagon som alla var strängt bevakade – och i vanliga fall var förbjudet område för dem som inte hade genomgått högsta säkerhetskontroll. Han hade rätt att vid behov kringgå alla sådana restriktioner, men om han gjorde det, stack han verkligen handen i ett getingbo. Även om det visade sig vara falskt alarm, skulle han få ägna flera timmar åt att fylla i sekretessformulär och svara på frågor. Han suckade och lunkade iväg. ”Jag är på väg.” Dempsey stannade utanför de låsta dörrarna till dia-sektionen. En lampa på den elektroniska läsaren lyste klarröd. Om någon försökte bryta sig in där skulle larmet automatiskt gå i hela den väldiga byggnaden. Han rynkade pannan igen, tog upp det speciella id-kort han fått när han gick på skiftet ur uniformsfickan och drog det genom

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 28

2012-08-21 12:59

läsaren. Ljuset ändrades till gult, vilket betydde att han i händelse av en kris hade rätt att gå in där. Han knuffade sig genom säkerhetsdörrarna och kom in i ännu en korridor, en som fortsatte längre in i byggnaden. Korridoren var kantad av ljusisolerade dörrar med glasrutor. Dempsey gick med tysta men snabba steg mot kontoret som det avbrutna 911-samtalet enligt sergeanten hade kommit från och försökte låta bli att titta in i rummen han passerade. På en målad skylt på dörren han letade efter stod direktorat för aktuella underrättelser – ryska divisionen. Dempsey visste tillräckligt om de olika underrättelseorganen för att förstå att det ålåg männen och kvinnorna som arbetade här att hålla försvarsministern och medlemmarna av försvarsstaben informerade om alla militära och politiska händelser av vikt. De utgjorde eliten bland analytiker och hade i uppgift att sammanställa lösryckt information som samlats in av agenter eller hämtats från satellitfoton och uppsnappade radio-, telefon- och datasändningar. ”Polisen!” ropade han när han gick in. ”Är det någon här? Hallå?” Han såg sig försiktigt omkring. Rummet var ett virrvarr av skrivbord, stolar, dokumentskåp och datorer. Larmtelefonisten fortsatte att ropa hallå och hennes svaga röst kom från ett skrivbord i det innersta hörnet. Strödda över skrivbordet och golvet runt skrivbordet låg flera dussin dokumentmappar och utskrivna satellitfoton. Hur korpralen än försökte kunde han inte låta bli att läsa etiketterna på några av dem: 4:e gardespansardivisionen – naro-fominsk- förläggningen, uppsnappade signalmeddelanden – 45:e spetsnazbrigaden, järnvägstrafikanalys – moskvas militärdistrikt. Röda varningsstämplar angav att alla hade klassificeringsgraden top secret eller högre. Dempsey ryste till. Han förstod att han skulle få det hett om öronen. Datorn på skrivbordet brummade lågt. En skärmsläckare dolde texten i det dokument som ägaren hade arbetat med och poliskorpralen var noga med att inte röra något som låg vid datorn. Han tittade ned. Vid en omkullvält stol låg en äldre man hopkrupen. Huden i hans ansikte och hals var egendomligt flammig. Han stönade. Han öppnade som hastigast ögonen till hälften men slöt dem igen när han omväxlande återfick och förlorade medvetandet. I ena handen kramade han fortfarande telefonluren. Tussar med tjockt grått hår hade lossnat från

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 29

2012-08-21 12:59

hans huvud och hjässan var full med skalliga fläckar täckta av klarröda utslag. Dempsey ställde sig på knä för att ta sig en närmare titt på den sjuke. Han kände på pulsen. Den slog snabbt och oregelbundet. Han svor till och tog upp radion. ”Sergeant, det här Dempsey! Jag behöver få hit en läkare, och det på momangen!”

16 februari Moskva Från de utsirade tinnarna och tornen som sträckte sig högt över staden på hyreshuset Kotelnitjeskaja hade man en oöverträffad utsikt västerut över Moskvafloden och Kremls tegelmurar och förgyllda kupoler och spiror. På alla mer eller mindre tomma ytor på byggnadens utsmyckade fasad satt dussintals parabol-, radio- och mikrovågsantenner. Kotelnitjeskaja var en av Stalins jättelika ”Sju systrar” – sju enorma höghus byggda runt om i Moskva under 1950-talet för att undanröja vad den allt mer maktgalne diktatorn betraktade som ett förödmjukande ”skyskrape-gap” mellan Sovjetunionen och usa. I det gigantiska höghuset hade det en gång bott tjänstemän i kommunistpartiet och chefer inom den tunga industrin, men nu var det till största delen förmögna utlänningar och medlemmar av den nya ryska regerings- och företagseliten som höll till där – de som hade råd att betala en månadshyra på flera tusen amerikanska dollar för en lyx lägenhet. De allra översta våningsplanen, de som låg närmast under en hög spira krönt av en jättelik glänsande guldstjärna, betingade priser som var oöverkomliga för alla utom de allra rikaste och mäktigaste. För att få in ännu mer pengar hade ägaren låtit bygga om några av de allra översta lägenheterna till luxuösa företagskontor. En lång, kraftigt byggd man stod vid ett fönster i en av de ombyggda översta kontorssviterna. Han hade grå slingor i sitt ljusblonda hår och ögon i samma isgrå färg. Han såg med rynkad panna ut över den mörka staden. Den långa vinternatten höll fortfarande Moskva i ett iskallt grepp, men himlen hade börjat ljusna. Plötsligt ringde det i en avlyssningssäker telefon som stod på skrivbordet bredvid honom. En digital skärm kopplad till telefonen tändes och visade vem samtalet kom från. Mannen vände sig om och lyfte luren. ”Det är Moskva Ett. Varsågod.”

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 30

2012-08-21 12:59

”Det är Prag Ett”, sa en dämpad, nasal röst. ”Petrenko är död.” Den blonde mannen log. ”Bra. Och materialet som han stal från sjukhuset? Journalerna och de biologiska proverna?” ”Försvunna”, rapporterade Prag Ett bistert. ”De låg i en portfölj som följde med Petrenko ned i floden.” ”Då är saken ur världen.” ”Inte riktigt”, sa den uppringande långsamt. ”Innan vi fick tag i Petrenko, hade han stämt möte med en annan läkare, en amerikan som deltog i samma konferens. De stod och samtalade när vi överraskade dem.” ”Och?” ”Amerikanen kom undan”, medgav Prag Ett motvilligt. ”Den tjeckiska polisen har honom i skyddshäkte.” Den blonde mannens ögon smalnade. ”Hur mycket vet han?” Mannen som var känd som Prag Ett svalde. ”Jag vet inte säkert. Petrenko kan mycket väl ha hunnit berätta om dödsfallen innan vi kom dit. Vi är också tämligen säkra på att han tänkte överlämna de medicinska journalerna och proverna till amerikanen.” Moskva Ett kramade telefonluren hårdare. ”Och vem är amerikanen som lägger sig i andras angelägenheter?” frågade han skarpt. ”Han heter Jonathan Smith”, sa den andre mannen. ”Enligt konferensens register är han militärläkare – överstelöjtnant – och tjänstgör vid ett av deras medicinska forskningsinstitut som epidemiolog.” Smith? Den blonde mannen rynkade pannan. Han hade en känsla av att han hört namnet tidigare, men var? Av någon anledning ringde en varningsklocka svagt i hans bakhuvud. Han skakade otåligt på huvudet. Han hade mer brådskande bekymmer. ”Vad gör den tjeckiska polisen just nu?” ”Draggar i floden.” ”Efter portföljen?” ”Nej”, svarade Prag Ett. ”Vi har en informatör i polishuset. De letar bara efter Petrenkos lik. Av någon anledning håller amerikanen tyst om det han har fått veta.” Den blonde mannen såg ut genom fönstret igen. ”Tror du att de kommer att hitta Petrenko eller portföljen?” ”Kroppen kommer att dyka upp förr eller senare”, sa den andre mannen. ”Men portföljen är säkert borta för gott. Vltava är bred och strömdraget är snabbt.”

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 31

2012-08-21 12:59

”För din skull hoppas jag uppriktigt att du har rätt”, sa den blonde mannen. ”Vad gör vi med Smith?” frågade Prag Ett efter ett ögonblicks olustig tystnad. ”Han kan bli ett allvarligt problem.” Den blonde mannen rynkade pannan igen. Det var sant. Den amerikanske läkaren hade kanske ännu inte berättat vad han fått veta för den tjeckiska polisen, men så småningom skulle han sannolikt rapportera Petrenkos påståenden och nyheten om mordet på honom till sitt lands underrättelsetjänst. När det skedde skulle cia och deras motsvarigheter börja intressera sig alldeles för mycket för nyhetsrapporter om mystiska sjukdomar. Och det var en risk som han och hans arbetsgivare inte kunde ta. Åtminstone inte än. Mannen med kodnamnet Moskva Ett nickade tankfullt. Så fick det bli. Det kunde vara farligt att agera öppet mot Smith. Om han försvann eller dog skulle Pragpolisen sannolikt börja ställa mer besvärande frågor om mordet på Petrenko, och skicka frågorna vidare till Washington. Men det kunde vara ännu farligare att låta honom leva. ”Eliminera om möjligt amerikanen”, befallde han kyligt. ”Men var försiktig – och lämna inga överlevande den här gången.”

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 32

2012-08-21 12:59

Kapitel 3 Prag Det lilla förhörsrummet nästan längst in i Prags största polisstation på Konviktská 14 var sparsamt inrett. Där fanns bara två nötta plaststolar och ett gammalt träbord, vars skiva var täckt av repor, gropar och brännmärken efter tanklöst fimpade cigarretter. Jon Smith satt stelt på en av stolarna klädd i lånade slacks och en träningströja. Minsta rörelse gjorde honom olustigt medveten om sin värkande kropp. Han rynkade pannan. Hur länge skulle polisen hålla honom kvar? Det fanns ingen klocka i det lilla rummet och hans armbandsur hade blivit förstört av Vltavas iskalla vatten. Han tittade upp. Det svaga ljus som silade in genom ett litet fönster högt upp på ena väggen sa honom att dagen hade grytt. Smith undertryckte en gäspning. Efter det att polisen hade kommit och plockat upp honom från flodstranden hade de förhört honom om överfallet som kostat Valentin Petrenko livet och sedan låtit en läkare lappa ihop skråman som kulan som nuddat vid hans axel hade lämnat efter sig. Samtidigt hade de tagit hand om hans tillhörigheter, däribland plånboken, passet och hotellrumsnyckeln, för ”förvaring”. Vid det laget hade det nästan varit midnatt och sedan han fått en sen middag bestående av soppa, hade de ”föreslagit” att han skulle låna tältsängen i en av deras tomma förvaringsceller. Han log ironiskt när han tänkte tillbaka på den långa, kalla och till största delen sömnlösa natten. Genom att inte låsa dörren hade de åtminstone klargjort för honom att han inte var gripen utan bara ”bistod polisen i deras utredning”. Någonstans i närheten slog kyrkklockor, förmodligen klockorna i St Ursula-kyrkan som kallade de trogna till morgonmässa och barnen

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 33

2012-08-21 12:59

till lektion i den angränsande klosterskolan. Som på en given signal öppnades dörren och en mager polisman med ljusa ögon, oklanderligt klädd i en prydligt pressad uniform, kom in. Hans ljusgrå slacks, blå skjorta, prydligt knutna svarta slips och mörkare grå kavaj visade att han tjänstgjorde inom den kommunala polisen i Prag – den mäktigare av de båda rivaliserande tjeckiska polismyndigheterna. Av id-brickan som var fäst vid hans kavaj framgick att han hette Tomas Karasek och var kommissarie. Han damp nonchalant ned på stolen mittemot Smith. ”God morgon, överstelöjtnant”, sa han ledigt på tydlig, fullt begriplig engelska. Han sköt ett par teckningar över bordet. ”Var vänlig och ta er en titt på de här. De har gjorts med utgångspunkt i den redo görelse ni gav mina kolleger i går kväll. Stämmer de med era minnes bilder av mannen ni påstår dödade doktor Petrenko?” Smith tog upp teckningarna och studerade dem uppmärksamt. Den första föreställde en man med långt, rufsigt hår, mörka, grubblande ögon och en liten dödskalleformad örring. Den andra föreställde samme man, men på den hade tecknaren tillfogat ett bandage över näsan och ett blåmärke vid sidan om den. Han nickade. ”Det är han. Utan minsta tvekan.” ”Då är han en rom”, sa Karasek kyligt. Han knackade på teckningen med pekfingret. ”Zigenare tror jag att ni skulle kalla honom i ert land.” Smith tittade förvånat upp. ”Har ni redan identifierat honom?” ”Inte så att vi vet vad han heter”, sa den tjeckiske polismannen. ”Det finns ingen i vårt register som stämmer med er beskrivning. Men örringen, håret, kläderna … allt säger mig att han är en rom.” Han gjorde en grimas. ”Romerna är till sin natur kriminella. Till och med de yngsta barnen uppfostras till att bli snattare, ficktjuvar och tiggare. De är inget annat än bråkmakare, avskum och ohyra.” Smith dolde med en ansträngning sin avsmak för den tanklösa trångsynthet mannen visade prov på. Romerna, ett utfattigt, rotlöst folk, var säkert inte felfria men fick alltid skulden för allt som var fel i de rikare samhällen de tillfälligt vistades i. Det var en gammal fördom som alldeles för ofta fick beklagliga följder. ”Det var ingen snattare som dödade doktor Petrenko”, sa Smith försiktigt och lade band på ilskan. ”Det var ett kallblodigt mord. De visste vad han hette, som ni kanske minns? Det verkade som om de var ute efter just honom. Det var inget rån.”

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 34

2012-08-21 12:59

Karasek ryckte på axlarna. ”De kan ha följt efter honom till Karlsbron från hans hotell. Romerna har gatugäng som ofta rånar turister, särskilt om de känner doften av lättförtjänta pengar.” Något i hans sätt att tala klingade falskt i Smiths öron. Han skakade på huvudet. ”Ni tror egentligen inte på de där dumheterna, eller hur?” ”Inte? Vad ska jag tro på då?” frågade den andre mannen med låg röst. Hans ljusa ögon smalnade. ”Har ni någon egen teori? Någon som ni vill anförtro mig, kanske?” Smith sa ingenting. Han visste att han var ute på minerad mark. Det fanns gränser för vad han utan risk kunde säga till den här mannen. Han var övertygad om att Petrenko hade blivit dödad för att han inte skulle få tillfälle att överlämna de journaler och prover han smugglat ut ur Moskva till någon, men han hade inga egentliga bevis att stödja den teorin på. Både portföljen och ryssen hade försvunnit i Vltava. Om han framhärdade i att det var ett politiskt mord skulle han sannolikt bli indragen i en utredning som kunde dra ut på tiden i flera veckor och kanske till och med bli tvungen att avslöja sådant som han hade svurit att hemlighålla. ”Jag har läst ert vittnesmål mycket uppmärksamt”, fortsatte Karasek. ”Ärligt talat är det egendomligt ofullständigt på flera punkter.” ”Hur menar ni?” ”Ta till exempel ert möte med doktor Petrenko på bron”, sa den tjeckiske poliskommissarien. ”Är inte det en ganska underlig plats och tidpunkt för ett möte mellan en amerikansk militär och en rysk veten skapsman? Ni förstår hur jag menar, hoppas jag?” ”Mitt arbete för den amerikanska armén rör uteslutande medicinska och vetenskapliga frågor”, påminde Smith honom stelt. ”Jag är läkare, inte soldat.” ”Naturligtvis.” Karaseks småleende nådde inte hans ljusblå ögon. ”Men jag avundas er er amerikanska läkarutbildning. Den måste ha varit ovanligt grundlig. Jag känner inte många läkare som skulle ha överlevt en närstrid med tre beväpnade män.” ”Jag hade tur.” ”Tur?” Den tjeckiske polismannen lät ordet bli hängande i luften ett ögonblick. ”Jag vill nog ändå ha en rimligare förklaring till vad ni och doktor Petrenko gjorde på Karlsbron.” ”Det är inget stort mysterium”, sa Smith och beklagade att han var tvungen att ljuga. ”Jag hade deltagit i föreläsningar och symposier i

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 35

2012-08-21 12:59

två dagar och tyckte att jag behövde en kort paus. Petrenko kände likadant. Och vi ville båda två se mer av Prag. Vi tyckte att bron var en bra plats att utgå från.” Karasek höjde tvivlande på ett ögonbryn. ”Var ni ute och tittade på sevärdheter? I dimman?” Smith sa ingenting. Den tjeckiske polismannen såg stint på honom ett ögonblick och suckade sedan. ”För all del. Jag har ingen anledning att hålla kvar er längre.” Han reste sig vigt, gick fram till dörren och öppnade den. Sedan vände han sig plötsligt om. ”En sak till. Jag borde kanske nämna att vi har tagit oss friheten att hämta ert bagage från konferenshotellet. Det väntar på er nere i receptionen. Jag föreställer mig att ni vill raka er och byta kläder innan ni åker till flygplatsen. Nästa plan till New York går via London och lyfter om några timmar.” Smith mönstrade honom sammanbitet. ”Åh?” ”Jag är säker på att ni inte till stanna kvar i mitt land längre än nödvändigt, med tanke på det ni just har varit med om”, sa Karasek. ”Det är förstås beklagligt, men fullt förståeligt.” ”Är det en order?” frågade Smith. ”På officiell nivå? Inte alls”, svarade Karasek. ”Våra länder är nära allierade, inte sant?” Han ryckte på axlarna. ”Betrakta det som ett inofficiellt förslag framlagt i kraftfulla ordalag. Prag är en fredlig stad, en stad vars välstånd till stor del är beroende av turism. Vi uppmuntrar inte skottdueller i Vilda västern-stil på våra vackra gator och historiska broar.” ”Ni är alltså sheriffen och jag är revolvermannen som ni kör ut ur stan för att förhindra fler tråkigheter?” sa Jon och log blekt. För första gången skymtade en antydan till äkta munterhet i kommissariens ansikte. ”Något åt det hållet, ja.” ”Jag måste ta kontakt med mina överordnade”, sa Smith menande. ”Givetvis.” Karasek vände sig om och höjde rösten en aning. ”Antonin! Var vänlig och kom hit med vår amerikanske väns telefon.” En butter polisman kom med mobiltelefonen som varit fäst vid insidan av det vattentäta fodret i Smiths skinnjacka. Smith nickade, tog emot den kompakta telefonen, fällde upp den och slog på den. En liten färgdisplay tändes. Små ikoner jagade fram över den lilla bildskärmen medan ett kontrollprogram sökte igenom de speciella underrutinerna och koderna så att Smith kunde vara säker på att ingen hade mixtrat med telefonen.

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 36

2012-08-21 12:59

”En mycket fascinerande apparat”, sa Karasek kyligt. ”Våra elektronikexperter blev mycket förbryllade över några av telefonens mer avancerade egenskaper.” Smith bemödade sig om att försöka se uttryckslös ut. ”Verkligen? Så synd. De här är sista skriket i usa. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att ta med en manual.” Tjecken smålog och ryckte besegrat på axlarna. ”Jag hoppas uppriktigt att det inte blir någon nästa gång, överstelöjtnant Smith. Jag önskar er en trevlig resa.” Smith väntade tills dörren hade stängts och slog sedan en förinställd kod. Han förde telefonen till örat. Han fick vänta ett ögonblick innan det ringde i andra änden. ”Var vänlig och dröj ett ögonblick”, sa en dämpad kvinnoröst artigt. Sedan, efter att en ton hade hörts två gånger som bekräftelse på att linjen var krypterad i båda ändar, sa hon: ”Klart. Varsågod.” ”Det är överstelöjtnant Jonathan Smith som ringer från Prag”, sa Jon försiktigt. ”Jag är medveten om att det är mycket sent hos er, men jag måste tala med general Ferguson. Det är viktigt. Ytterst bråds kande, i själva verket.” Om någon råkade tjuvlyssna skulle vederbörande lätt kunna bekräfta att brigadgeneral Daniel Ryder Ferguson var chef för us Army Medical Research Institute of Infectious Disease. Men numret som Smith hade slagit gick inte till något av usamriid:s kontor. I stället hade samtalet via en automatiserad relästation – där det fanns utrustning som skulle ha uppfattat alla försök att avlyssna det – kopplats till Covert-Ones högkvarter i Washington. Jon Smith levde ett dubbelliv. Det mesta av sitt arbete utförde han öppet, som vetenskapsman och läkare knuten till usamriid. Men emellanåt åtog han sig även specialuppdrag åt Covert-One, en topphemlig underrättelseorganisation som var direkt underställd usa:s president. Ingen i kongressen visste att organisationen existerade. Inte heller någon i den militära underrättelsebyråkratin. Covert-One var löst organiserad, hade ett högkvarter dit ett fåtal personer var knutna och ett hemligt nätverk av agenter, som alla var yrkesmän på olika områden. I likhet med Smith saknade de flesta familjeband och andra personliga band som kunde lägga hinder i vägen för deras hemliga arbete. ”General Ferguson har gått för dagen, överstelöjtnant Smith”, sa

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 37

2012-08-21 12:59

Maggie Templeton, kvinnan som ansvarade för Covert-Ones kommunikationer, och spelade med i Smiths hopdiktade historia. Frasen han använt – ”ytterst brådskande” – var en kod, ett kortfattat sätt för en agent på fältet att rapportera att han hade allvarliga problem. ”Men jag kan koppla er till vakthavande.” ”Vakthavande?” upprepade Smith högt. ”Ja, det blir bra.” ”Utmärkt. Dröj ett ögonblick.” Ett ögonblick senare hördes en välbekant röst i Smiths öra. ”God morgon, Jon.” Smith satte sig mer upprätt. ”God kväll, sir.” Covert-Ones chef, Nathaniel Frederick Klein, småskrattade torrt. ”Du brukar inte vara så formell. Jag förmodar att väggarna har öron där du är. Maggie säger att du har problem på ett eller annat sätt.” Smith dolde ett leende. Han var tämligen säker på att minst en dold mikrofon spelade in hans del av samtalet. Kommissarie Karasek hade inte gjort någon hemlighet av att han var misstänksam. ”Jag ringer från en polisstation i Prag”, sa han kort. ”I går eftermiddag försökte tre män döda mig. De sköt ihjäl en kollega, en rysk vetenskapsman och forskare som hette Valentin Petrenko.” Det blev tyst ett ögonblick. ”Jag förstår”, sa Klein. ”Du gjorde rätt som hörde av dig. Det här är allvarligt. Ytterst allvarligt. Det är bäst att du berättar vad som hänt, Jon.” Smith redogjorde för händelserna på bron men var noga med att hålla sig till den historia han redan hade berättat för polisen. Om de avlyssnade honom var det bäst att inte ge dem anledning att fortsätta förhören. Och Fred Klein var smart nog att själv fylla i de mest uppen bara tomrummen. ”Männen som angrep dig var proffs”, sa Klein uttryckslöst när Smith hade tystnat. ”Mördare med utbildning i närstrid och hantering av olika slags handeldvapen.” ”Utan tvekan”, sa Smith. ”Var de ryssar?” Smith tänkte tillbaka och spelade i tankarna upp det han mindes av den långhårige mannens röst. När han slutat att utge sig för att vara tiggare och börjat tala engelska, hade Jon tyckt sig uppfatta en svag, knappt märkbar accent, men han var inte säker på att han kunde placera den. Han ryckte på axlarna. ”Kanske. Men jag skulle inte vilja svära på det.”

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 38

2012-08-21 12:59

Klein var tyst i några sekunder. ”Var i Moskva arbetade doktor Petrenko?” frågade han. ”Han var epidemiolog på Centrala kliniska sjukhuset”, sa Smith. ”En förstklassig kille. En av de bästa inom sitt område.” ”Centrala kliniska sjukhuset? Det var intressant”, sa Klein tankfullt. ”Verkligen mycket intressant.” Smith höjde på ett ögonbryn. Från sin undanskymda plats hade Klein nästan obegränsad tillgång till information och analyser. Hade andra amerikanska eller västerländska underrättelseorganisationer redan börjat utreda sjukdomen som brutit ut i Moskva? ”På det stora hela måste jag säga att du har varit ytterst tursam”, fortsatte Klein. ”Du borde rätteligen ligga död på den där bron.” ”Ja, sir”, instämde Smith. ”Det är förresten en bedömning som polisen här delar.” Klein fnös. ”Jag föreställer mig att de har ställt besvärliga och obekväma frågor om exakt hur du bar dig åt för att överleva kalabaliken?” ”Det skulle man kunna säga”, sa Smith ironiskt. ”Om man säger att jag är persona non grata här tror jag att ni har en ganska klar bild av min nuvarande situation. De tänker sätta mig på nästa plan till London.” ”Vilket är besvärande, men inte ödesdigert. Varken för din karriär eller din täckmantel”, sa Klein. ”Men vad jag skulle vilja veta är om du tror att de där männen fortfarande utgör ett hot mot dig?” Smith tänkte noga igenom frågan. Han hade ägnat nästan hela natten åt att grubbla på just den saken. Exakt hur långt var agenterna som hade dödat Petrenko villiga att gå? Hade de utfört sina order när de eliminerat den ryske vetenskapsmannen eller förväntades de tysta alla som Petrenko hade varit i kontakt med? ”Det är möjligt”, medgav han. ”Inte sannolikt, kanske, men möjligt.” ”Jag förstår”, sa Klein. Det blev tyst i telefonen en stund igen, sedan sa han: ”Jag ska ordna så att du får lite hjälp. Jag kan inte skaffa fram någon av de bästa med så här kort varsel, men jag vill inte att du ska vara helt ensam. Kan du stanna kvar där du är en timme eller så?” Smith nickade. ”Inga problem.” ”Bra. Ring igen innan du lämnar polisstationen.” Klein tvekade ett ögonblick. ”Och gör ditt bästa för att hålla dig vid liv, Jon. Annars kommer jag att få ett rent helvete med att fylla i alla nödvändiga papper.” Smith log brett. ”Jag ska hålla det i minnet”, lovade han.

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 39

2012-08-21 12:59

En medelålders man klädd i en kraftig brun överrock, handskar och en pälsmössa och med solglasögon med reflekterande glas kom utskyndande från polisstationen på Konviktská. Utan att se sig om började han med raska steg gå åt sydväst mot floden. På en smal sidogata inte långt från polishuset väntade en svart Mercedes med tonade rutor. Mercedesen var felparkerad, men diplomatskylten som låg klart synlig innanför vindrutan hade dittills hållit Prags erkänt nitiska lapplisor på avstånd. Trots att det var en mulen dag var solskydd neddragna för bakfönstren. Mannen öppnade snabbt dörren på förarsidan och klev in bakom ratten. Han tog av sig mössan och solglasögonen och kastade dem på skinnsätet bredvid sig. Med en handskklädd hand slätade han nervöst till sitt nyklippta bruna hår. ”Nå?” sa en röst från baksätet bistert. ”Vad har du fått veta?” ”Amerikanen är kvar hos den kommunala polisen”, svarade föraren, en rumän som hette Dragomir Ilionescu, och tittade i backspegeln. Han kunde bara nätt och jämnt urskilja silhuetten av mannen som satt bakom honom. ”Men det kommer han inte att vara länge till. Precis som du förutsåg har de bokat plats åt honom på ett plan som lyfter senare i dag. Först till London och sedan vidare till New York.” ”Kommer de att ge honom något officiellt skydd?” ”Tydligen inte. Tjeckerna tänker låta honom ta sig till flygplatsen på egen hand.” ”Hur pålitlig är vår uppgiftslämnare?” frågade rösten. Ilionescu ryckte på axlarna. ”Jag har alltid kunnat lita på honom tidigare. Jag har ingen anledning att inte göra det nu.” ”Utmärkt.” Tänder blänkte till i mörkret när mannen i baksätet log. ”Då kommer vi att kunna ge överstelöjtnant Smith en mycket spännande resa. Meddela de andra. De ska vara beredda att ge sig iväg med ett ögonblicks varsel. De vet vad de ska göra.” Ilionescu sträckte sig lydigt efter biltelefonen. Han tryckte på knappen som aktiverade talförvrängaren. Men sedan tvekade han. ”Är det nödvändigt att ta den risken?” frågade han. ”Petrenko är död och materialet han stal är borta för evigt, bortsköljt i floden. Vi har gjort det vi fick i uppdrag att göra. Vad spelar då en ensam amerikansk läkares liv för roll?” Mannen i baksätet lutade sig framåt. Det svaga ljuset som strömmade in genom den tonade vindrutan dansade mot hans kala hjässa.

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 40

2012-08-21 12:59

Han rörde lätt, mycket lätt, vid det tjocka bandaget som täckte hans knäckta näsa. Det var fläckat av brunt, torkat blod. ”Tror du att mannen som gjorde så här mot mig bara var en läkare?” sa han dämpat. ”Bara en vanlig läkare?” Ilionescu svalde plötsligt. ”Nå, gör du?” Rumänen, som hade börjat svettas, skakade på huvudet. ”Så du visar prov på lite sunt förnuft då. Bra. Vem denne Smith än är, så måste vi göra slut på honom”, fortsatte mannen i baksätet. Hans röst var hotfullt låg. ”Dessutom var orderna vi fick från Moskva mycket uttryckliga, eller hur? Inga vittnen. Inga som helst. Du minns straffet för misslyckande, hoppas jag?” Det ryckte i en muskel vid Ilionescus vänstra öga när han tänkte tillbaka på de ohyggliga bilderna som de hade visat honom. Han nickade ivrigt. ”Ja. Jag minns.” ”Gör då som jag säger.” Därmed lutade sig Georg Liss, mannen med kodnamnet Prag Ett, tillbaka igen så att hans förstörda ansikte var dolt i mörkret.

854_inlaga_Uppdrag_Moskva.indd 41

2012-08-21 12:59

Patrick Larkin är en bästsäljande författare som har skrivit historiska thrillers om bland annat spionage och militära operationer.

www.damm.se ISBN 978-91-7351-854-3

Uppdrag moskva

ROBERT LUDLUM

obert Ludlum (1927–2001)

Översättning: Martin Olsson