9789176450895

’Lysande!’

LOS ANGELES TIMES

’Den här futuristiska versionen av Askungen behåller precis lagom mycket av originalet. Men det suveräna med Marissa Meyer är att hon samtidigt kastar in berättelsen i en helt ny och otroligt spännande dimension.’

P U B L I S H E R S W E E K LY

’En speciell sagomagi genomsyrar hela boken. Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen.’

FR I DA S BO K H Y LL A

’Kombinerar den klassiska folksagan med inslag av Terminator och Star Wars.’

U S A T O D AY

’Jag älskar verkligen Cinder.

Marissa Meyer har tagit en välkänd saga och skapat en fantastisk ny historia.’

B ET WE E N TH E COVE RS

’Sjungande möss och glasskor ersätts av temperamentsfulla androider och mekaniska fötter i ett mörkt och fantasifullt återberättande av Askungen.’

BCCB

’En omsusad bok som verkligen levererar full ut.’

S TA C K E D B O O K S

Till min mormor, Samalee Jones, med mer k채rlek 채n de h채r sidorna kan rymma.

Marissa Meyer

CI NDER TH E LU NA R C H RO N IC LE S • B O K 1

Översättning av Lena Karlin

Modernista stockholm

BOK ETT • De tog ifrån henne alla vackra kläder, klädde henne i en gammal grå kjol och gav henne skor av trä.

Kapitel Ett S k r u v e n i Cinders fotled hade rostat och krysset var inte mer än ett ojämnt hål. Knogarna värkte av ansträngning när hon tryckte in skruvmejseln hårt i ett försök att lossa den, ett mödosamt varv i taget. Till sist fick hon upp skruven så mycket att hon kunde dra loss den med hjälp av sin handprotes av stål.

Nu fanns det knappt någonting kvar av skruvhuvudet.

Cinder slängde ifrån sig skruvmejseln på bordet, tog tag om hälen och slet foten ur fästet. En gnista svedde hennes fingertoppar och hon ryckte till och släppte taget. Foten blev hängande i en härva av röda och gula sladdar.

Hon sjönk bakåt med ett lättat stön, och en känsla av frihet genomströmmade henne. I fyra års tid hade hon hatat foten, som var alldeles för liten. Aldrig att hon satte på sig den igen, det svor hon på. Hon hoppades bara att Iko snart skulle komma tillbaka med en ny fot.

Cinder var den enda fullservicemekanikern på Nya Beijings veckomarknad. Hennes marknadsstånd saknade skylt, och det enda som visade vad hon erbjöd för tjänster var alla androiddelar som belamrade väggarnas hyllor. Ståndet var inklämt i en skuggig vrå mitt emellan en sidenhandlare och en försäljare av begagnade bildskärmar. Båda två brukade klaga över den starka metall- och oljelukten från Cinders stånd, trots att den för det mesta drunknade i doften av honungsbullar från bageriet på andra sidan torget. Cinder var medveten om att de helt enkelt inte gillade att ha henne som granne.

En solkig bordsduk skilde Cinder från de förbistrosande människorna. Shoppare och krämare, barn och oväsen. Män som köpslog med mekaniska försäljare och försökte pruta ner den vinstmarginal som datasystemen räknat ut. Id-scannrar som 7

nynnade och röstkvitton som monotont förkunnade att pengar överförts från konto till konto. Bildskärmar som täckte alla hus och fyllde luften med ett ständigt tjatter av reklam, nyhetsrapporter och skvaller.

Cinders ljudmottagare dämpade oväsendet till ett statiskt brummande, men i dag var det en melodi som höjde sig över de andra och som hon inte kunde ignorera. Några barn stod i en ring precis utanför hennes stånd och sjöng – »aska ska ni åter bli, du och du, men inte vi« – för att sedan hysteriskt skrattande ramla ihop på trottoaren.

Det ryckte i Cinders mungipor. Inte så mycket på grund av barnkammarvisan, en sång om pest och död som hade varit popu­lär under förra århundradet. Själva sången gjorde henne illa till mods.

Men hon älskade verkligen de förbipasserandes sura blickar när de fnittrande barnen blockerade vägen för dem. Shopparna muttrade irriterat över att behöva ta en omväg förbi de muntert sprattlande kropparna, och det tyckte Cinder var underbart. »Sunto! Sunto!« Cinders glädje slocknade när hon fick syn på bagaren Chang Sacha, som knuffade sig fram genom trängseln i sitt mjöliga förkläde. »Kom hit, Sunto! Jag sa åt dig att inte leka så nära…« Sacha mötte Cinders blick, knep ihop munnen, fattade tag om sin sons arm och vände sig bort. Pojken protesterade och släpade fötterna efter sig, när Sacha strängt sa åt honom att hålla sig närmare deras stånd. Cinder rynkade näsan bakom ryggen på bagaren. Resten av barnen sprang in i folkmassan och de klingande ljusa skratten försvann med dem. »Det är knappast så att sladdar smittar«, muttrade hon.

Cinder sträckte på sig så att det knakade i ryggraden, drog med de smutsiga fingrarna genom håret och kammade upp det till en rufsig hästsvans. Sedan tog hon på sig sina oljiga arbetshandskar, den första på stålhanden. Hennes riktiga hand blev genast fruktansvärt svettig innanför det grova tyget, men hon ville 8

ändå ha handskarna på för att dölja metallen på vänsterhanden.

Kampen med skruven hade gett henne kramp i tumgreppet och hon spretade med fingrarna för att motverka den. Sedan kisade hon ut mot torget igen. Många kraftigt byggda vita androider skymtade därute i folkmyllret, men ingen av dem var Iko. Cinder böjde sig med en suck över verktygslådan under arbets­bänken. När hon hade rotat runt en stund i röran av skruvmejslar och skiftnycklar hittade hon säkringstången som hade legat gömd längst nere på botten av lådan. Fortfarande länkade flera sladdar ihop foten med fotleden. Hon drog ut dem, en efter en, och varje gång gnistrade det till. Genom handskarna kunde hon inte känna de pyttesmå gnistorna, men den blinkande gröna texten på hennes näthinnedisplay informerade om att hon höll på att tappa kontakten med kroppsdelen.

Ett ryck i den sista sladden och sedan landade foten skramlande på betongen.

Skillnaden var påtaglig. För en gångs skull kände hon sig… tyngdlös.

Hon gjorde plats på arbetsbänken för den kasserade foten, ställde upp den som en helig relik bland alla skiftnycklar och fälgmuttrar. Så böjde hon sig över fotleden igen och torkade bort smörjoljan från fästet med en gammal trasa.

DU NS. Cinder ryckte till och slog huvudet i bänken. Hon backade ut och tittade upp. Hennes arga blick föll på en livlös android som satt på arbetsbänken och sedan på mannen bakom den. Han såg häpet på henne med kopparbruna ögon. Det svarta håret nådde nedanför öronen och munnen hade alla flickor i hela landet beun­drat tusentals gånger.

Cinders bistra min slocknade.

Själv dolde mannen snabbt sin förvåning och skyndade sig att be om ursäkt. »Förlåt«, sa han. »Jag trodde inte att det var nån här.« Cinder hörde inte vad han sa, för hjärnan kändes alldeles tom. Hjärtat började slå snabbare och hennes nätverksdisplay 9

registrerade hans ansiktsdrag, så välbekanta efter alla år hon sett honom på bildskärmarna. Han såg längre ut i verkligheten och den grå huvtröjan var inte det minsta lik de snygga kläder han brukade ha på sig vid offentliga framträdanden. Ändå tog det bara 2, 6 sekunder för Cinders scanner att mäta ansiktets detaljer och länka bilden till nätdatabasen. En sekund till och displayen upplyste henne om det hon redan visste, i en grön text tvärs över underkanten av hennes synfält.

Prins Kaito, kronprins av Östra Samväldet ID #00827 19057 Född 7 april 108 T. E 88.987 sökträffar, omvänd kronologisk ordning Inlägg från 20 aug 126 T. E: Kronprins Kai håller ett pressmöte 21 aug för att diskutera den pågående letumosisforskningen och eventuella framsteg vad det gäller att hitta ett bote…

Cinder reste sig från stolen, men ramlade nästan omkull, eftersom hon hade glömt att hon saknade en viktig kroppsdel. Hon tog stöd med båda händerna mot arbetsbänken och lyckades åstadkomma en klumpig bugning. Näthinnedisplayen försvann ur synfältet. »Ers höghet«, stammade hon med sänkt huvud, tacksam över att han inte kunde se hennes fotlösa vrist bakom duken. Prinsen ryckte till och såg sig oroligt omkring, innan han lutade sig närmare. »Vi kanske kan, hm…« Han satte fingret mot läpparna. »…hå­lla tyst om det där med höghet?« Cinder tittade storögt på honom och nickade darrigt. »Javisst.

Naturligtvis. Hur kan jag… Vad vill ni…« Hon svalde. Orden fastnade som bönpasta på tungan. »Jag söker en Linh Cinder«, sa prinsen. »Finns han här i när­ heten?« Cinder vågade sig på att lyfta ena handen från bänken för att diskret kunna dra handsken längre upp över den andra handle10

den. Hon stirrade rakt på prinsens bröstkorg och pressade fram: »J-jag är Linh Cinder.« Hon följde med blicken hans hand, när han lade den på and­ roidens runda huvud. »Är du Linh Cinder?« »Ja, ers hög…« Hon bet sig i läppen. »Mekanikern?« Hon nickade. »Vad kan jag stå till tjänst med?« I stället för att svara lutade sig prinsen framåt, såg henne i ögonen och fyrade av ett bländande leende. Det stack till i hennes hjärta.

Prinsen rätade på sig igen, men hon kunde inte slita blicken från honom. »Du är inte riktigt vad jag hade väntat mig.« »Tja, ni är knappast… vad jag… hm.« Nu stod Cinder inte längre ut med att möta hans blick. Hon sträckte sig efter androiden och drog den till sin sida av bordet. »Vad är det för fel på androiden, ers höghet?« Androiden såg ut som om den just hade kommit från fabriken, men att döma av den överdrivet kvinnliga formen var det en utgången modell. Den var hur som helst rätt snygg, med ett klotrunt huvud ovanpå en päronformad blankvit kropp. »Jag kan inte sätta i gång henne«, sa prins Kai och tittade på medan Cinder undersökte roboten. »Ena dagen funkade hon som vanligt, men nästa dag var hon stendöd.« Cinder vred på androiden så att sensorlampan var vänd mot prinsen. Det kändes skönt att få sysselsätta händerna med rutinarbete och bara ställa rutinfrågor. Det hjälpte henne att fokusera, så att hon inte blev nervös och tappade kontrollen över nätlänken igen. »Har ni haft problem med henne förut?« »Nej. Hovmekanikerna brukar kolla henne varje månad och det har aldrig varit nåt allvarligt fel på henne.« Prins Kai tog upp Cinders lilla metallfot från arbetsbänken 11

och vände och vred nyfiket på den. Cinder såg med fasa hur han kikade ner i den sladdfyllda håligheten och prövande drog i de ledade tårna. Han torkade av en smutsfläck med den alltför långa ärmen på tröjan. »Är ni inte varm?« sa Cinder, men så fort han såg på henne igen ångrade hon att hon sagt något.

Under bråkdelen av en sekund verkade prinsen nästan generad. »Jag håller på att svettas ihjäl«, erkände han, »men jag försöker att inte dra till mig uppmärksamhet.« Cinder övervägde att upplysa honom om att det var lönlöst, men ändrade sig i nästa stund. Att ståndet inte hade omringats av skrikande beundrare var förmodligen bevis för att det fungerade bättre än hon trodde. Nu såg han snarare ut som en galning än som en kunglig hjärtekrossare.

Cinder harklade sig och koncentrerade sig än en gång på and­ roiden. Hon hittade den nästan osynliga spärren och öppnade luckan i ryggen. »Varför reparerar inte hovmekanikerna henne?« »De försökte, men de kunde inte komma underfund med vad felet var. Nån gav mig rådet att gå med henne till dig.« Han ställde ner foten och började i stället studera hyllorna med gamla slitna reservdelar – reservdelar till androider, svävare, bildskärmar och handskärmar. Reservdelar till cyborger. »Folk säger att du är den bästa mekanikern i Nya Beijing. Jag väntade mig en gammal gubbe.« »Säger folk det?« mumlade hon.

Han var inte den förste som blev förvånad. De flesta av hennes kunder fattade inte hur en tonårstjej kunde vara stadens bästa mekaniker, och hon upplyste dem aldrig om orsaken till sin skicklighet. Ju färre som visste om att hon var cyborg desto bättre.

Hon var säker på att hon skulle bli vansinnig om alla butiks­ innehavare på marknaden började titta på henne med samma förakt som Chang-jie visade.

Med lillfingret petade hon undan några av androidens sladdar.

12

»Ibland blir de helt enkelt utslitna. Det kanske är dags att upp­ gradera.« »Det går tyvärr inte. Hon innehåller topphemlig information. Det är viktigt för nationens säkerhet att jag kan komma åt den… innan nån annan gör det.« Cinder avbröt sig och tittade upp på honom. Han mötte hennes blick i tre långa sekunder, innan det började rycka i mun­ giporna på honom. »Jag skojar bara. Nainsi var min första android. Det är av nostalgiska skäl.« Ett orange ljussken blinkade till i utkanten av Cinders synfält.

Hennes konstgjorda näthinnor hade uppfattat något, men hon visste ännu inte vad det var – prinsen kanske hade svalt en extra gång, blinkat för snabbt eller fått ett spänt drag kring käkarna.

Hon var van vid den orangea varningssignalen. Den tändes ofta.

Den betydde att någon ljög. »Nationens säkerhet«, sa hon. »Kul.« Prinsen lade huvudet på sned, som om han utmanade henne att säga emot. En svart hårslinga föll ner i ögonen. Cinder vände bort blicken. »Mentor, modell 8.6«, läste hon på den svagt upplysta inst­ rumentpanelen inuti plastkraniet. Androiden var nästan tjugo år gammal. Uråldrig för att vara android. »Hon ser ut att vara i oklanderligt skick.« Hon höjde knytnäven, dunkade till androiden på sidan av huvudet och hann precis fånga den innan den välte omkull. Prinsen ryckte till.

Cinder ställde androiden på fötter igen och tryckte på power­ knappen, men inget hände. »Det där funkar faktiskt ofta.« Prinsen skrattade till, kort och pressat. »Är du säker på att du är Linh Cinder? Mekanikern?« »Cinder! Jag har den!« Iko kom utrullande ur folkmassan och satte kurs mot arbetsbänken, med den blå sensorn blinkande. Hon lyfte en gripklo till hand och ställde med en smäll ner en splitterny, 13

stålförstärkt fot på bänkskivan, i skuggan av prinsens android. »Det är en enorm förbättring jämfört med den gamla, knappt använd, och sladdsystemet ser ut att passa som det är. Dessutom lyckades jag pressa ner priset till bara 600 univer.« Paniken gick som en stöt genom Cinder. Hon ryckte bort ­foten från bänken och släppte den bakom sig, medan hon fortsatte att balansera på sitt människoben. »Bra jobbat, Iko. Nguyen-dashi kommer att bli glad över sin följeslagares nya fot.« Skenet från Ikos sensorlampa dämpades. »Nguyen-dashi? Kan ej processa.« Cinder log sammanbitet och gjorde en gest åt prinsen. »Iko, var snäll och hälsa på vår kund, hans kungliga höghet.« Iko sträckte på halsen och riktade den runda sensorn mot prinsen, som var en meter längre än hon. När hennes scanner kände igen honom lyste lampan som en strålkastare. »Prins Kai«, sa hon och den metalliska rösten höjdes en oktav. »Ni är ännu snyggare i verkligheten.« Hela situationen var så pinsam att Cinder fick kramp i magen, trots att prinsen skrattade. »Nu räcker det, Iko. Gå och ställ dig i båset.« Iko lydde. Hon drog undan bordsduken och försvann under bänken. »En sån personlighet stöter man inte på varje dag«, sa prins Kai och lutade sig mot ståndets ena hörn. Han fick det att låta som om han kom med androider till marknaden ständigt och jämt. »Har du programmerat henne själv?« »Tro det eller ej, men hon var sån när jag fick henne. Jag misstänker att det rör sig om ett programmeringsfel. Det var säkert därför min styvmor fick henne så billigt.« »Jag har inget programmeringsfel!« invände Iko bakom henne.

Cinder mötte prinsens blick och blev för en kort stund distraherad av ännu ett smittande skratt. Hon skyndade sig att ducka bakom hans android igen. »Nå, vad tror du?« frågade han.

14

»Jag måste gå igenom henne ordentligt. Det kommer att ta några dagar, kanske en vecka.« Cinder satte sig ner och stoppade en hårslinga bakom örat. Det var skönt att vila benet en stund medan hon undersökte androidens innanmäte. Hon visste att hon säkert bröt mot någon form av hovetikett, men prinsen verkade inte ha något emot det. Han lutade sig fram och iakttog hennes händer medan hon jobbade. »Vill du ha betalt i förskott?« Han sträckte fram handen med det inopererade ID-chippet, men Cinder viftade avvärjande med ena handen. »Nej tack, det är en ära.« Prins Kai såg ut som om han tänkte insistera, men sänkte slutligen handen. »Jag antar att det inte finns nån chans att hon kan vara klar i tid för festivalen?« Cinder stängde luckan till instrumentpanelen igen. »Jag tror inte att det kommer att bli några problem. Men så länge jag inte vet vad det är för fel på henne…« »Jag vet, jag vet.« Han rätade på sig. »Det var bara önske­ tänkande.« »Hur tar jag kontakt med er när hon är klar?« »Skicka en comm till slottet. Eller är du här nästa helg? Jag skulle kunna titta förbi igen. Det vore trevligt.« Cinder skruvade på sig. »Ni behöver inte…« »Ett rent nöje.« Han böjde artigt på nacken till farväl, samtidigt som han drog ner huvan lite till för att skyla ansiktet. Cinder återgäldade nickningen. Egentligen borde hon ha rest sig upp och bugat, men hon var rädd att hon skulle ha tappat balansen då.

Hon väntade tills hans skugga inte längre syntes på bänkskivan innan hon tittade ut över torget igen. Det verkade som om prinsen obemärkt hade tagit sig igenom folkmassan. Cinder vågade äntligen slappna av.

Iko rullade fram bredvid henne och lade metallgripklorna i kors över bröstet.

15

»Prins Kai! Kolla mitt fläktsystem, jag tror att jag håller på att bli överhettad.« Cinder böjde sig ner och tog upp sin nya fot. Hon dammade av den på militärbyxorna, kollade pläteringen och konstaterade lättat att den inte fått några bucklor när hon kastade den. »Föreställ dig Peonys min när hon får höra talas om det här!« sa Iko. »Allt jag kan föreställa mig är en massa falsettskrik.« Cinder såg sig vaksamt om en gång till, innan den första kittlingen av yrsel drabbade henne. Hon kunde knappt vänta på att få berätta för Peony. Självaste prinsen! Ett kort, högljutt skratt slapp över hennes läppar. Det var fantastiskt. Det var otroligt. Det var… »Åh, kära nån då.« Cinders leende slocknade. »Vad är det?« Iko pekade på hennes panna. »Du har en oljefläck där.« Cinder ryckte till och började gnida sig i pannan. »Du skämtar!« »Jag är säker på att han knappt lade märke till den.« Cinder slutade torka. »Vad spelar det för roll? Kom igen, hjälp mig att sätta på den här innan nån annan kunglighet tittar förbi.« Hon lade upp fotleden på andra benets knä och började länka ihop de färg­ koordinerade sladdarna. Hade prinsen låtit sig luras? »Passar som handen i handsken, eller hur?« sa Iko och höll fram en näve skruvar, som Cinder sedan skruvade ner i de uppborrade hålen. »Den är väldigt fin, Iko. Tack så mycket. Jag hoppas bara att Adri inte lägger märke till den. Hon skulle mörda mig om hon fick veta att jag har lagt ut sexhundra univer på en fot.« Cinder drog åt den sista skruven och sträckte ut benet. Hon rörde på fotleden och vickade på tårna. Foten kändes lite stel och det skulle ta några dagar innan nervimpulserna anpassade sig till de 16

nydragna sladdarna, men hon skulle i alla fall inte behöva halta omkring längre. »Den är perfekt«, sa hon och drog på sig kängan. Hon fick syn på den gamla foten i Ikos gripklor. »Det där gamla skräpet kan du slä…« Ett skrik skar genom luften. Cinder hoppade högt, för hennes ljudmottagare förstärkte dessutom ljudet. Hon vände sig åt det håll varifrån det kommit. Tystnaden sänkte sig över hela marknaden. Barnen, som hade övergått till att leka kurragömma bland stånden, smög fram ur sina gömställen.

Den som skrikit var bagaren, Chang Sacha. Cinder klättrade förbryllat upp på sin stol för att lättare kunna se över folks huvuden. Hon fick syn på Sacha inne i ståndet, bakom glasdisken med fläskpiroger och söta bakverk. Bagaren stirrade på sina utsträckta händer.

Cinder tryckte handen mot näsan samtidigt som nyheten spred sig genom resten av folkmassan på torget. »Pesten!« tjöt någon. »Hon har pesten!« Alla drabbades av panik. Mödrar svepte upp sina barn i famnen och täckte desperat deras ansikten medan de så fort som möjligt försökte komma bort från Sachas stånd. Butiksinnehavare fällde ner sina jalusier.

Sunto skrek och sprang mot sin mor, men hon höll varnande upp händerna framför sig. Nej, nej, kom inte hit! Innehavaren av en av de närliggande butikerna tog tag i pojken, lade armen om honom och sprang. Sacha ropade något efter honom, men hennes ord drunknade i det allmänna larmet.

Cinders magmuskler knöt sig av rädsla. De kunde inte fly, för då skulle Iko bli nertrampad i kaoset. Hon bet sig i kinden, sträckte sig efter repet i hörnet av båset och drog ner metalljalusin i dess skenor. Mörker omslöt dem, bortsett från en smal strimma dagsljus nere vid marken. Värmen steg upp från betonggolvet och gjorde luften i det trånga utrymmet kvav och tryckande. »Cinder?« sa Iko, och hennes robotröst hade ett oroligt tonfall.

Hon tände sin sensorlampa, så att båset badade i ett blått sken.

17

»Var inte rädd«, sa Cinder.

Hon hoppade ner från stolen och tog upp den oljiga trasan från arbetsbänken. Skriken blev allt svagare och det var som om båset hade förvandlats till ett eget ödsligt universum. »Hon är på andra sida torget. Vi är trygga här.« Men hon kurade ändå ihop sig längst in under hyllorna och höll trasan för näsan och munnen.

Där väntade de, medan Cinder ansträngde sig för att inte dra för djupa andetag, ända tills de hörde sirenerna från räddningssvävaren som kom för att föra bort Sacha.

18

Kapitel Två S i r e n e r n a hade knappt tystnat förrän brummandet från en annan motor tog över. Stöveltramp ekade över torget. Någon ropade ut kommandon och någon annan svarade med guttural stämma. Cinder hängde på sig axelremsväskan, kröp över det dammiga golvet och drog undan bordsduken som låg draperad över arbetsbänken.

Hon stack in fingrarna i ljusspringan under jalusin och pressade upp den en aning. När hon lade kinden mot den varma, grusiga trottoaren kunde hon se tre par gula stövlar på andra sidan torget, framför bagarens stånd. Räddningsmanskap. Hon sköt upp jalusin ännu mer och såg på när männen – alla iförda gasmasker – hällde vätska ur en gul kanna över ståndet. Trots att de var långt borta fick stanken Cinder att rynka på näsan. »Vad är det som händer?« frågade Iko bakom henne. »De tänker bränna Chang-jies bås.« Cinder lät blicken glida över torget och över den skinande rena vita svävaren som stod parkerad i ena hörnet. Bortsett från de tre männen var torget öde. Cinder rullade över på rygg och kikade in i Ikos sensor, som fortfarande lyste svagt i mörkret. »Vi ger oss av när det börjar brinna. Då märker de inget.« »Är vi i knipa?« »Nej, men jag har inte tid med en tripp till karantänen.« En av karlarna röt ut en order, och trampande ljud hördes igen. Cinder vände på huvudet och kisade ut genom springan. En fackla kastades in i båset. Bensinlukten blandades med doften av rostat bröd. Männen backade och deras uniformsklädda kroppar avtecknade sig i silhuett mot de stigande lågorna.

Cinder sträckte sig upp, tog tag om halsen på prins Kais and­roid och drog ner den bredvid sig. Hon stoppade den under 19

armen och sköt upp jalusin tillräckligt mycket för att kunna åla sig ut, samtidigt som hon höll ett öga på männens ryggar. Iko följde efter och tryckte sig mot grannståndet medan Cinder drog ner jalusin igen. De skyndade i väg utmed raderna av butiker – som till större delen stod vidöppna, eftersom ägarna flytt i panik – och slank in i den första smala gränden mellan stånden. Himlen ovanför dem skymdes av svart rök. Några sekunder senare kom en svärm nya svävare surrande över dem, på väg mot torget.

När de kommit ut ur labyrinten av gränder och var på lagom avstånd från marknaden saktade Cinder in på stegen. Solen var på väg ner bakom skyskraporna i väster. Luften var fuktig av augustihetta, men då och då kom en varm vindpust fläktande mellan husen och rörde upp små tromber av skräp i rännstenen.

Fyra kvarter från marknaden kunde man se tecken på liv igen ute på gatorna – fotgängare som stod i klungor på trottoarerna och skvallrade om pestutbrottet på marknaden. Bildskärmar på husväggarna visade livebilder av rök och eld i Nya Beijings citykärna och panikslagna rubriker där antalet smittade affärsinnehavare steg för varje sekund, trots att bara en person hade fastställts vara smittad, om Cinder förstått saken rätt. »Alla de där kladdiga bullarna«, sa Iko när de gick förbi en inzoomad bild av det förkolnade ståndet.

Cinder bet sig i kinden igen. Ingen av dem hade någonsin smakat på bageriets populära sötsaker. Iko hade inga smaklökar och Chang-jie vägrade att sälja till cyborger.

Höga kontorshus och shoppingcenter blandades så småningom upp med en salig röra av bostadshus som stod så tätt att de blev till en ändlös rad av glas och betong. Lägenheterna i den här delen av staden hade en gång varit rymliga och åtråvärda, men med tiden hade de blivit så uppdelade och ombyggda – för att få plats med fler människor per kvadratmeter – att husen bara blivit irrgångar av korridorer och trappor.

Men när Cinder kom runt hörnet in på sin egen gata, var all fulhet för en kort stund glömd. Om man tog ett halvt steg in på den kunde man se en skymt av Nya Beijings slott, där det bredde 20

ut sig på klippan ovanför staden, ståtligt och rofyllt, med spetsiga guldtak som glittrade i solens sken och fönster som speglade stadens ljus. Gavlarna var rikt utsmyckade, templens kupoler sträckte sig mot himlen och de etappbyggda paviljongerna balan­ serade farligt nära klippkanten. Cinder stannade upp längre än vanligt för att titta upp mot slottet och hon tänkte på någon som bodde innanför de där murarna, någon som kanske just nu var däruppe.

Hon hade förstås alltid varit medveten om att prinsen fanns där, men i dag kände hon en samhörighet som hon aldrig tidigare upplevt. Hon var stolt och glad, nästan lite mallig. Han hade kommit till hennes stånd. Han visste vem hon var.

Cinder fyllde lungorna med den fuktiga luften och tvingade sig att fortsätta. Hon kände sig barnslig. Snart skulle hon väl börja låta som Peony.

När hon och Iko gick in under balustraden på Phoenix Tower-­ huset flyttade hon den kungliga androiden till andra ­armen. Hon höll upp handleden på den lediga armen mot ID-scannern på väggen och låset klickade till.

De fortsatte ner till källaren. Iko använde armförlängningarna för att häva sig nedför trappan ett steg i taget. En pust av unken luft slog emot dem i den svagt upplysta labyrinten av förrådsrum med väggar av hönsnät. Androiden knäppte på sin strålkastare för att jaga undan skuggorna från de snålt lysande halogenlamporna. Det var en välbekant väg, den som ledde från trappan till förrådsrum #18–20, det trånga, alltid lika kalla utrymme där Adri lät Cinder jobba.

Cinder frigjorde en yta på den överbelamrade arbetsbänken där hon kunde ställa ner androiden. Axelremsväskan fick ligga på golvet. Hon bytte sina kraftiga arbetshandskar mot smidigare bomullsvantar innan hon låste förrådet. »Om Adri frågar«, sa hon när de gick till hissen, »så ligger vårt stånd inte alls i närheten av bagarens.« Ikos lampa blinkade. »Uppfattat.« 21

De var ensamma i hissen. Men när de klev ut på artonde våningen befann de sig plötsligt mitt i en myllrande bikupa – barn jagade varandra nedför korridorerna, tama och vilda katter smög utmed väggarna och det konstanta babblet från bildskärmar strömmade ut ur öppna dörrar. Cinder justerade sitt brusfilter medan hon sicksackade mellan barnen på väg mot lägenheten.

Dörren stod vidöppen, vilket fick Cinder att hejda sig och kolla numret innan hon gick in.

Hon hörde Adris strama röst från vardagsrummet. »Djupare urringning åt Peony. Hon ser gammal ut i det där.« Cinder kikade fram runt dörrposten. Adri stod med ena handen på spiselkransen till den holografiska eldstaden, den andra hade hon på höften. Hon var klädd i en morgonrock av siden med krysantemumbroderier på, den matchade verkligen samlingen av grällt mönstrade papperssolfjädrar som var upphängda på väggen bakom henne – reproduktioner som skulle se antika ut. Adris ansikte var så pudrat att det skimrade och munnen så skrikigt röd att hon själv liknade en reproduktion. Det såg ut som om hon skulle gå ut någonstans, trots att hon knappt brukade lämna lägenheten. Om hon lade märke till att Cinder stod och hängde i dörröppningen så låtsades hon inte om det.

Bildskärmen ovanför de värmefria lågorna visade en utsändning från marknaden. Det enda som återstod av bagarens stånd var lite bråte och skelettet av en bärbar ugn.

Mitt i rummet stod Pearl och Peony, draperade i siden och tyll. Peony höll upp sitt lockiga mörka hår medan en kvinna som Cinder inte kände igen rättade till klänningens ringning.

När Peony fick syn på Cinder över kvinnans axel tändes ett ljus i ögonen och kinderna glödde. Hon gjorde en gest mot klänningen och kunde knappt hålla tillbaka ett förtjust pip.

Cinder flinade. Hennes yngsta styvsyster såg ut som en ängel i den skimrande silverklänningen, som skiftade svagt i lavendel när eldslågorna speglade sig i den. »Pearl.« Adri gjorde en cirkelrörelse åt den äldsta dottern och 22

Pearl vände sig om så att man kunde se pärlknapparna i ryggen.

Klänningen liknade Peonys, med tättsittande liv och vid kjol, men Pearls var gyllene som stjärnstoft. »Sy in midjan lite mer.« Den främmande kvinnan var just ifärd med att sticka en nål i fållen på Peonys urringning, men när hon fick syn på Cinder i dörröppningen ryckte hon till. Sedan vände hon sig om igen, tog ett steg tillbaka, plockade ut nålarna hon haft mellan läpparna och lade huvudet på sned. »Den sitter redan åt ganska mycket. Vi vill väl att hon ska kunna dansa?« »Vi vill att hon ska hitta en man«, sa Adri. »Nej, nej«, protesterade sömmerskan samtidigt som hon nöp i tyget kring Pearls midja. Cinder såg att Pearl drog in magen så mycket hon kunde. Konturerna av revbenen skymtade genom sidenet. »Hon är alldeles för ung för att gifta sig.« »Jag är sjutton«, sa Pearl och blängde surt på kvinnan. »Sjutton? Bara barnet, alltså. Då ska man enbart roa sig. Eller hur, min flicka?« »Hon är för dyr i drift för att roa sig«, sa Adri. »Jag förväntar mig resultat av den här klänningen.« »Oroa er inte, Linh-jie. Hon kommer att vara vacker som morgondagg.« Kvinnan stoppade nålarna i munnen igen och fortsatte jobba med Peonys urringning.

Adri lyfte hakan och hälsade på Cinder genom att stirra på hennes smutsiga kängor och militärbyxor. »Varför är du inte på marknaden?« »Den stängde tidigt i dag«, sa Cinder med en menande blick på bildskärmen, men Adri tittade inte dit. Cinder pekade med tummen mot hallen, i ett försök att spela oberörd. »Jag går väl och tvättar av mig lite, så att ni kan ta mått till min klänning.« Sömmerskan hejdade sig. »En klänning till, Linh-jie? Jag tog inte med mig tyg till…« »Har du bytt magnetbälte på svävaren än?« Cinders leende bleknade en aning. »Nej, inte än.« 23

»Tja, ingen av oss kan ju gå på balen förrän du har fixat det, inte sant?« Cinder lade band på sin irritation. De hade redan diskuterat det här två gånger den senaste veckan. »Jag måste ha pengar för att köpa ett nytt magnetbälte. Minst åttahundra univer. Om inte det jag tjänar på marknaden gick rakt in på ditt konto skulle jag ha kunnat köpa ett nu.« »Om de gjorde det skulle du nog bara köpa fler leksaker.« Adri sa leksaker med en krökning på överläppen och en sur blick på Iko, trots att Iko formellt sett tillhörde henne. »Dessutom har jag inte råd med både ett nytt magnetbälte och en ny klänning som du bara kommer att ha på dig en gång. Du får antingen hitta på ett annat sätt att fixa svävaren eller själv skaffa en balklänning.« Cinders mage knöt sig av irritation. Hon kunde ha påpekat att det skulle ha funnits pengar till en klänning åt henne också om Pearl och Peony fått färdiga klänningar från en affär i stället för skräddarsydda. Och att de för övrigt också bara skulle ha på sig klänningarna en gång. Hon kunde ha påpekat att hon själv borde få bestämma över de pengar hon tjänade, eftersom det bara var hon som jobbade. Men inget av de argumenten tjänade något till. Juridiskt sett tillhörde både hon och androiden Adri, och det gjorde också hennes pengar, hennes få ägodelar och till och med den nya fot som hon monterat fast för bara ett par timmar sedan.

Adri tyckte om att påminna henne om det.

Så hon tryckte ner ilskan innan Adri hann se gnistan av trots i hennes blick. »Jag kanske skulle kunna byta till mig ett magnetbälte. Jag ska kolla i affärerna.« Adri fnös. »Varför inte byta ut den där värdelösa androiden?« Iko gömde sig bakom Cinders ben. »Vi skulle inte få mycket för henne«, sa Cinder. »Ingen vill ha en så gammal modell.« »Nej, de vill väl inte det, eller hur? Jag kanske får sälja er båda två som reservdelar.« Adri sträckte ut handen och plockade lite 24

med den halvfärdiga kanten på Pearls ärm. »Jag struntar i hur du lagar svävaren, bara du lagar den i tid till balen och det billigt.

Jag har ingen nytta av en skrothög som bara tar upp värdefull parkeringsplats.« Cinder stoppade händerna i byxfickorna. »Menar du att jag verkligen får följa med i år, om jag fixar svävaren och skaffar mig en klänning?« Adri drog hånfullt på munnen. »Det skulle vara ett mirakel om du hittade nåt passande som dolde dina… udda egenskaper.« Hon sänkte blicken mot Cinders kängor. »Men ja, om du lagar svävaren antar jag att du kan få följa med till balen.« Peony fyrade av ett överraskat litet leende mot Cinder, men hennes storasyster snurrade runt mot mamman. »Du kan inte mena allvar! Ska hon? Följa med oss?« Cinder tryckte sig tätare intill dörrkarmen och försökte dölja sin besvikelse inför Peony. Pearls utbrott var helt onödigt – ett litet orange ljus hade tänts i utkanten av Cinders synfält, ett ljus som betydde att Adri inte tänkte hålla det hon lovat. »Jaha«, sa hon och försökte se hoppfull ut. »Då är det väl bäst att jag går och letar reda på ett magnetbälte.« Adri gjorde en avfärdande gest åt Cinder, för att sedan åter ägna sig helhjärtat åt Pearls klänning.

Cinder kastade ännu en blick på sina styvsystrars överdådiga klänningar innan hon backade ut ur rummet. Hon hade inte hunnit ut i hallen än när Peony pep: »Prins Kai!« Cinder stelnade till och vände sig mot bildskärmen igen.

Pest­varningarna hade ersatts av en direktsändning från slottets pressrum. Prins Kai talade till en samling journalister – både mänskliga och androider. »Sätt på ljudet«, sa Pearl och föste undan sömmerskan. »…och vi kommer också i fortsättningen att satsa stora resurser på forskning«, sa prins Kai med båda händerna i ett fast grepp om talarstolens kant. »Vår forskningsgrupp är fast besluten att åstadkomma ett vaccin mot den sjukdom som har krävt en av 25