9789113043203

Flykten från läger 14 Den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger

Blaine Harden Översättning Tomas Håkanson

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Blaine Harden och Norstedts, Stockholm Originalets titel: Escape from Camp 14 Originalförlag: Viking Penguin, a member of Penguin Group (USA) Inc. Publicerad enligt överenskommelse med Licht & Burr Literary Agency, Danmark Översättning: Tomas Håkanson Omslag: Miroslav Sokcic Faktagranskning: Gabriel Jonsson Tryckt hos Livonia Print, Riga 2012 ISBN 978-91-1-304320-3

I vårt land finns inget problem med ”mänskliga rättigheter” eftersom alla lever ett mycket värdigt och lyckligt liv.

(Nord)koreanska centrala nyhetsbyrån, 6 mars 2009

SHINS KARTA ÖVER LÄGER 14

7

fl o d

Ta n d o n g

1 3

4 Ta n d o n g

8

5

6

2

en

0 Miles

fl o d

2

0 Kilometer

NORDKOREA

en

4 4

130˚

RYSSLAND

125˚

Stängsel Vaktposteringar

200

0 Kilometer

KINA

40˚

Japanska 40˚ havet

LÄGER 14

Koreabukten

Gula havet 125˚

Pyongyang

S Y D KO R E A

1

Shin Dong-hyuks hem

2

Avrättningsplats

3

Shins skola

4

Platsen där Shin attackerades av vakternas barn

5

Kraftverksdammen där Shin arbetade och plockade upp döda kroppar

6

Grisfarmen där Shin arbetade

7

Textilfabriken där Shin fick lära sig om världen utanför

8 Början på Shins flykt 130˚

© 2012 Jeffrey L. Ward

125˚

43˚

126˚

127˚

SHINS FLYKT FRÅN LÄGER 14 TILL KINA Uppskattad total distans: 595 kilometer K I N A 42˚

Yaluflod

en

50

0 Kilometer

41˚

n

de

flo

lu Ya

NORDKOREA

40˚

LÄGER 14

Ta

gfloden on ed

Hamhung

Maengsan Bukchang

39˚

Ko

re

u ab

kt

en

Pyongyang

38˚

Gul

SYD a h av

© 2012 Jeffrey L. Ward

et

125˚

126˚

Seoul 127˚

128˚

129˚

130˚

131˚

43˚

RYSSLAND Helong

nf l oden Tume

Musan 42˚

Chongjin

Gilju

41˚

p Ja 129˚

an

ska

hav

130˚

120˚

125˚

130˚

40˚

NORD KOR EA

Peking

135˚

RYSSLAND

140˚ 45˚

Vladivostok

K I N A

39˚

40˚

131˚

NORDKOREAS GRANNLÄNDER 45˚

et

Pyongyang

Japanska Havet

40˚

Seoul Gula havet

35˚

38˚

KOREA

Tokyo J A PA N

Shanghai 400

30˚

0 Kilometer 128˚

SYD KOR EA

Östkinesiska havet

Stilla havet

35˚

30˚

400 120˚

125˚

130˚

135˚

140˚

FÖRORD

EN NYTTIG LÄXA Hans första minne är en avrättning.

Han följde med sin mor till en veteåker nära Taedongfloden där vakterna hade ställt upp flera tusen fångar. Pojken tyckte folkmassan var spännande och tog sig krypande ända längst fram mellan de vuxnas ben. Där såg han hur vakter band fast en man vid en träpåle.

Shin In Geun var fyra år gammal, alldeles för liten för att förstå talet som hölls innan skotten föll. Vid dussintals avrättningar under de följande åren skulle han få höra en ansvarig vakt berätta för folkmassan att den fånge som nu skulle dö hade erbjudits att ”sona” sitt brott genom hårt arbete men hade avvisat den nordkoreanska statens generositet. För att hindra fången från att uttala förbannelser över det land som nu skulle ta hans liv hade vakterna proppat in småsten i munnen på honom och trätt en huva över hans huvud.

Vid denna första avrättning såg Shin hur tre vakter siktade.

De sköt tre skott var. Smällarna från gevären skrämde pojken och han föll baklänges. Men han kom på fötter i tid för att se vakterna lossa repen runt en slapp, blodig kropp, svepa in den i en filt och slänga upp den på en kärra.

13

EN NYTTIG LÄXA

I Läger 14, ett fängelse för den nordkoreanska statens politiska fiender, var folksamlingar bestående av fler än två fångar förbjudna utom just vid avrättningar. Då var det i stället obligatorisk närvaro. En offentlig avrättning ingav fångarna fruktan och blev en nyttig läxa för dem, ansåg lägerledningen.

Shins lägervakter var hans lärare – och hans dagars upphov.

De hade valt ut hans mor och far. Det var de som lärde honom att fångar som bröt mot lägrets regler förtjänade att dö. På en kulle nära hans skola satt en propagandabanderoll: ALLT ENLIGT REGLER OCH BESTÄMMELSER. Pojken lärde sig lägrets tio regler, ”de tio budorden” som han senare skulle kalla dem, och kan fortfarande rabbla upp dem utantill. Första regeln lyder: ”Den som ertappas med flyktförsök blir skjuten omedelbart.”

Tio år efter den första avrättningen var Shin tillbaka på samma veteåker. Återigen hade vakterna samlat ihop en folkmassa. Återigen hade en träpåle körts ner i marken. Man hade också byggt en provisorisk galge.

Den här gången kom Shin dit i baksätet på en bil som kördes av en vakt. Han hade handfängsel och ögonen var förbundna med en trasa. Bredvid Shin i bilen satt hans pappa, även han med handfängsel och förbundna ögon.

De var utsläppta efter åtta månader i lägrets underjordiska fängelse. Som villkor för frisläppandet hade de skrivit under ett papper där de lovade att aldrig någonsin berätta vad som hänt dem där.

I detta fängelse i fängelset hade vakterna genom tortyr försökt pressa bekännelser ur Shin och hans far. De ville veta

Flykten från Läger 14

14

mer om Shins mammas och storebrors misslyckade flyktförsök. Vakterna klädde av honom naken, knöt rep om handlederna och anklarna, hängde honom i en krok i taket och sänkte ner honom över en eld. Han svimmade när kroppen började brinna.

Men han bekände ingenting, för det fanns inget att bekänna. Han hade inte konspirerat med sin mor och bror inför flykten. Och han trodde på det som vakterna hade lärt honom under hela uppväxten i lägret: det var omöjligt att fly och om någon talade om att ens försöka måste han genast rapportera det. Inte ens i drömmen hade Shin fantiserat om ett liv utanför lägret.

Lägervakterna hade aldrig lärt honom vad varenda nordkoreansk skolpojke får lära sig: Amerikanerna är ”usla hundar” som smider ränker för att invadera och förödmjuka fosterlandet. Sydkorea är sina amerikanska herrars lilla ”hora”.

Nordkorea är ett mäktigt land vars tappra och lysande ledare är föremål för avund i hela världen. Shin hade inte ens en aning om att Sydkorea, Kina eller USA existerade.

Till skillnad från sina landsmän hade han inte växt upp med det allestädes närvarande fotot på Den käre ledaren, som Kim Jong Il kallas. Han hade inte heller sett foton eller statyer av Kims far Kim Il Sung, Den store ledaren, Nordkoreas grundare som förblir landets Evige president trots att han dog 1994.

Shin hade visserligen inte varit viktig nog att hjärntvättas ideologiskt, men i stället fick han lära sig att rapportera om sin familj och skolkamrater. Som belöning fick han mat och hjälpte vakterna att ge de barn han hade förrått stryk. Klasskamraterna gjorde likadant: skvallrade på Shin när de kunde och gav honom stryk.

15

EN NYTTIG LÄXA

När vakten tog bort ögonbindeln och han såg folkmassan, träpålen och galgen trodde Shin att det var hans tur att bli avrättad.

Men ingen proppade in sten i munnen på honom. Man tog bort handklovarna. En vakt ledde honom längst fram i ringen.

Han och hans far skulle bli åskådare.

Vakterna drog fram en medelålders kvinna till galgen och band en ung man vid träpålen. Det var Shins mamma och storebror.

En vakt drog åt snaran kring moderns hals. Hon försökte fånga Shins blick men han tittade bort. När hon slutade sprattla i repet blev hans bror skjuten av tre vakter. De avlossade tre skott var.

När han såg dem dö var Shin lättad att det inte var han själv.

Han var arg på sin mor och bror för att de hade försökt fly.

Trots att han inte skulle erkänna det för någon på femton år visste han att det var hans fel att de blev avrättade.

Flykten från Läger 14

16

INLEDNING

ALDRIG HÖRT ORDET ”ÄLSKAR” Nio år efter moderns avrättning tog sig Shin igenom ett elstängsel och rusade iväg över snön. Det var den 2 januari 2005.

Innan dess hade ingen som fötts och växt upp i ett nordkoreanskt fångläger lyckats fly. Såvitt känt är Shin fortfarande den ende som lyckats.

Han var tjugotre år gammal och kände ingen utanför stängslet.

Inom en månad hade han tagit sig över till Kina. Efter två år hade han bosatt sig i Sydkorea. Och efter fyra år bodde han i södra Kalifornien och var ambassadör för den amerikanska människorättsgruppen Liberty in North Korea (LiNK).

I Kalifornien cyklade han till arbetet, höll på basebollaget Cleveland Indians (på grund av deras hårtslående sydkoreanske slagman Shin-Soo Choo) och åt två eller tre gånger i veckan på In-N-Out Burger, som han ansåg gjorde världens godaste hamburgare.

Numera heter han Shin Dong-hyuk*. Han bytte namn när han kom till Sydkorea i ett försök att återuppfinna sig själv som fri människa. Han ser bra ut och har en livlig vaksam blick. En *Nordkoreanska namn skrivs inte med bindestreck, till skillnad från sydkoreanska.

17

ALDRIG HÖRT ORDET ”ÄLSKAR”

tandläkare i Los Angeles har åtgärdat hans tänder, som han inte kunde borsta i lägret. Hans allmänna fysiska tillstånd är utmärkt. Men hans kropp är en provkarta på de grymma villkoren i ett arbetsläger som den nordkoreanska regimen hävdar inte ens existerar.

På grund av tidig undernäring är han kort och spenslig – 167 centimeter lång och väger 54 kilo. Hans armar är krökta på grund av barnarbete. Korsryggen och skinkorna har ärr efter eldtortyr. Huden över könet har ett prickformat ärr från den krok som höll kvar honom över elden. Anklarna har ärr efter de fotbojor i vilka han hängde upp och ner i isoleringscellen. Högra långfingret är avhugget vid nedersta knogen, ett straff för att han tappade en symaskin i golvet i lägrets textilfabrik. Både vänster och höger skenben har skador och ärr från anklarna till knäleden – brännskador från det elektriska taggtrådsstängsel som inte lyckades hålla honom kvar i Läger 14.

Shin är ungefär lika gammal som Kim Jong Un, Kim Jong Ils knubbige son som tog över ledningen av landet efter faderns död år 2011. Dessa två jämngamla unga män representerar två motsatta poler av privilegier och umbäranden i Nordkorea, ett i teorin klasslöst samhälle där i praktiken härkomst och blodsband är helt avgörande för en människas liv.

Kim Jong Un föddes som en kommunistisk prins och växte upp innanför palatsmurar. Han fick sin utbildning i Schweiz under antaget namn och återvände till Nordkorea för att studera på ett elituniversitet uppkallat efter hans farfar. Tack vare sin börd står han över lagen. För honom är allting möjligt. 2010 utsågs han till fyrstjärnig general i Koreanska folkarmén trots total brist på praktisk militär erfarenhet. Ett år senare, när hans far dog i en plötslig hjärtattack, beskrevs han i Nordkoreas stat-

Flykten från Läger 14

18

liga medier som ”en ny ledare hitsänd från himlen”. Det är dock inte omöjligt att han kommer att tvingas dela sin jordiska diktatoriska makt med släktingar och militära ledare.

Shin föddes som slav och växte upp innanför ett högspänningsstängsel med taggtråd. Under sin utbildning i lägerskolan lärde han sig grundläggande skrivning och räkning. Eftersom hans blod var besudlat av hans farbröders påstådda brott stod han under lagen. För honom var ingenting möjligt. Hans av staten föreskrivna framtida karriär bestod av hårt arbete och en förtida död i någon sjukdom orsakad av kronisk undernäring – och allt detta utan formell anklagelse, dom eller möjlighet att överklaga. Och utan omvärldens kännedom.

Det finns ett slags standardberättelse i koncentrationslägerskildringar. Den går ut på att säkerhetsstyrkor rövar bort hjälten från en kärleksfull familj och ett tryggt hem. För att överleva tvingas hjälten att överge sina moraliska principer och undertrycka sin medkänsla och upphör därmed att vara en civiliserad människa.

I den kanske mest hyllade av dessa berättelser, Natten av Nobelpristagaren Elie Wiesel, berättar den trettonårige huvudpersonen om sitt lidande genom en jämförelse med det vanliga liv han levde innan han och hans familj föstes in i tågen till de nazistiska dödslägren. Wiesel studerade Talmud varje dag.

Hans far var butiksägare och höll vakt över deras by i Rumänien. Hans farfar var alltid med och firade de judiska högtiderna.

Men när hela familjen hade försvunnit i dödslägren lämnades Wiesel ”ensam, fruktansvärt ensam i en värld utan Gud, utan människor. Utan kärlek eller nåd.”

19

ALDRIG HÖRT ORDET ”ÄLSKAR”

Shins överlevnadsberättelse är annorlunda.

Hans mor brukade ge honom stryk och han såg henne som en konkurrent om maten. Hans far, som av vakterna tilläts sova tillsammans med hans mor fem nätter om året, brydde sig inte om honom. Hans bror var en främling. Barnen i lägret var opålitliga och utnyttjade honom. Det första och viktigaste han lärde sig var att överleva genom att skvallra på allihop.

Kärlek, nåd, familj – det var ord utan innebörd. Gud varken försvann eller dog. Shin hade aldrig hört talas om honom.

I förordet till Natten skriver Wiesel att en tonårings kännedom om död och ondska ”borde begränsas till vad man kan läsa om i böcker”.

I Läger 14 visste Shin inte ens att litteratur existerade. Han såg en enda bok i lägret, en koreansk grammatik i händerna på en lärare i vaktuniform och med revolver vid höften, en lärare som en gång slog ihjäl en av Shins klasskamrater i grundskolan med en pekpinne.

Till skillnad från koncentrationslägeröverlevarna blev Shin aldrig uppsliten ur en civiliserad tillvaro och tvingad att nedstiga i helvetet. Han föddes och uppfostrades i helvetet. Han accepterade dess värderingar. Han kallade det sitt hem.

Nordkoreas arbetsläger har nu existerat dubbelt så länge som det sovjetiska Gulag och ungefär tolv gånger längre än nazisternas läger. Det råder ingen tvekan om var de ligger. Den som har tillgång till internet kan gå in på Google Earth och se satellitfoton med hög upplösning som visar stängselomgärdade anläggningar utspridda i Nordkoreas oländiga berg.

Den sydkoreanska regeringen uppskattar att det finns om-

Flykten från Läger 14

20

kring 154 000 fångar i lägren, medan USA:s utrikesdepartement och flera människorättsgrupper menar att siffran är så hög som 200 000. Efter analyser av satellitbilder från ett helt decennium upptäckte Amnesty International år 2011 nybyggnation i lägren, vilket inger oro över att antalet fångar har ökat, kanske för att sätta stopp för eventuella oroligheter inför maktskiftet från Kim Jong Il till hans unge och oprövade son.1 Enligt Sydkoreas underrättelsetjänst och människorättsgrupper finns det sex läger. Det största är 50 kilometer långt och 40 kilometer brett, ytan är alltså större än hela Los Angeles.

De flesta av lägren omges av elektriska taggtrådsstängsel med vakttorn och beväpnade bevakningspatruller. Två av dem, läger nummer 15 och 18, har omskolningsområden där några av fångarna har turen att få specialundervisning i Kim Jong Ils och Kim Il Sungs läror. Lär de sig tillräckligt mycket utantill och övertygar vakterna om sin lojalitet kan de bli frisläppta, men de förblir övervakade av säkerhetspolisen under resten av sina liv.

De övriga lägren är ”totala kontrollområden” där fångarna, som kallas ”oförbätterliga”2, får arbeta sig till döds.

Läger 14, där Shin satt fången, är ett totalt kontrollområde.

Det har rykte om sig att vara det hårdaste av dem alla på grund av de särskilt brutala arbetsförhållandena, vakternas nitiskhet och statens oförsonliga syn på de brott som begåtts av fångarna, av vilka många är utrensade tjänstemän från det styrande partiet, regeringen eller militären tillsammans med sina familjer.

Läger 14 grundades 1959 i centrala Nordkorea nära Kaechon i Södra Pyonganprovinsen och tros hysa omkring 15 000 fångar.

Det är ungefär 50 kilometer långt och 25 kilometer brett och innehåller jordbruk, gruvor och fabriker utspridda bland fem branta dalar i bergen.

21

ALDRIG HÖRT ORDET ”ÄLSKAR”

Även om Shin är den enda person som fötts i ett arbetsläger och lyckats fly för att berätta sin historia finns minst tjugosex andra ögonvittnen från arbetslägren som nu befinner sig i den fria världen.3 Däribland minst femton nordkoreaner som suttit fängslade i Läger 15:s omskolningsdistrikt, släppts fria och så småningom tagit sig till Sydkorea. Före detta vakter från andra läger har också kommit till Sydkorea. Kim Yong, en före detta nordkoreansk överstelöjtnant från privilegierad bakgrund i Pyongyang, satt sex år i två läger innan han lyckades fly i ett tåg lastat med kol.

En sammanställning av dessa vittnesmål, utförd av Koreanska advokatsamfundet i Seoul, ger en detaljerad bild av livet i lägren. Några fångar avrättas offentligt varje år. Andra blir ihjälslagna eller lönnmördade av vakterna som har i princip oinskränkt rätt att misshandla och våldta fångarna. De flesta fångarna arbetar med odling eller i kolgruvor, syr militäruniformer eller tillverkar cement medan de försöker överleva på en svältkost bestående av majs, kål och salt. De tappar tänderna, tandköttet svartnar, skelettet mjuknar och redan i fyrtioårsåldern börjar de bli kutryggiga. De får en eller två kläduppsättningar om året, i allmänhet arbetar och sover de i smutsiga trasor, de lever utan tvål, strumpor, vantar, underkläder och toalettpapper. Arbetsdagar på tolv till femton timmar är obligatoriska ända tills de dör, i allmänhet före femtio års ålder på grund av undernäringsrelaterade sjukdomar.4 Även om det är omöjligt att få exakta siffror uppskattar västliga regeringar och människorättsgrupper att hundratusentals människor har dött i lägren.

De flesta fångarna har skickats till lägren utan någon juridisk process, och många dör utan att någonsin få veta vad de ankla-

Flykten från Läger 14

22

gas för. De hämtas från sina hem, oftast om natten, av Bowibu (Nationella säkerhetstjänsten). I Nordkorea är det officiell politik att betrakta släktingar som medskyldiga. Ofta skickas både föräldrar och barn till arbetsläger tillsammans med brottslingen. Kim Il Sung lade fast principen 1972: ”… klassfiender, vilka de än må vara, deras avkomma måste elimineras i tre generationer framåt.”

Första gången jag träffade Shin var vintern 2008. Vi åt lunch på en koreansk restaurang i centrala Seoul. Han var pratsam och hungrig och glufsade i sig flera portioner ris och nötkött.

Medan han åt berättade han för tolken och mig hur det var att se sin mor bli hängd. Han anklagade henne för att han blivit torterad i lägret och var noga med att framhålla att han fortfarande var ursinnig på henne. Han sade att han inte hade varit en ”god son” men ville inte förklara vad han menade.

Shin berättade att han under alla år i lägret inte hade hört ordet ”älskar” en enda gång, och absolut inte från sin mor, en kvinna han föraktade även efter hennes död. Han hade hört talas om begreppet förlåtelse i en sydkoreansk kyrka, men det gjorde honom förvirrad. Att be om förlåtelse i Läger 14, förklarade han, var att ”be om att slippa straff”.

Han hade skrivit en memoarbok om lägret men den hade inte fått mycket uppmärksamhet i Sydkorea. Han var arbetslös, pank, låg efter med hyran och visste inte riktigt vad han skulle göra i framtiden. I Läger 14 var det belagt med dödsstraff för fångarna att ha intim kontakt med varandra. Nu ville han hitta en riktig flickvän men visste inte riktigt hur han skulle börja leta.

23

ALDRIG HÖRT ORDET ”ÄLSKAR”

Efter lunch följde jag med honom hem till den trista lilla lägenheten i Seoul som han inte längre hade råd med. Shin såg mig aldrig i ögonen men visade sitt avhuggna finger och ryggen som var full med ärr. Och han lät mig ta kort på honom.

Trots det hårda liv han levt hade han runda barnakinder. Vid den tiden var han tjugosex år gammal och det hade gått tre år sedan flykten.

Själv var jag femtiosex år gammal vid denna minnesvärda lunch. Som Nordostasienkorrespondent för Washington Post hade jag i mer än ett år letat efter ämnen till en artikel som kunde förklara hur den nordkoreanska regimen behövde förtrycket för att hålla ihop landet.

Politisk implosion hade blivit min specialitet. I nästan tre decennier hade jag skrivit i Washington Post och New York Times om dysfunktionella stater i Afrika, om kommunismens kollaps i Östeuropa, Jugoslaviens splittring och det långsamma sönderfallet i generalernas Burma. Utifrån sett tycktes Nordkorea moget – ja övermoget – för det slags kollaps jag hade bevittnat på andra platser. I en del av världen där nästan alla andra höll på att bli rika var det nordkoreanska folket fortfarande isolerat, fattigt och hungrigt. Ändå behöll Kimdynastin sitt järngrepp. Totalitärt förtryck höll det dödssjuka systemet vid liv.

Mitt problem när jag skulle beskriva hur de bar sig åt var bristen på information. På andra platser i världen lyckades förtryckarregimerna inte alltid hålla gränserna täta. Jag hade kunnat arbeta öppet i Mengistus Etiopien, Mobutus Kongo och Miloševićs Serbien och hade tagit mig in i Burma på turistvisum.

Nordkorea var mycket försiktigare. Utländska journalister

Flykten från Läger 14

24

släpptes sällan in, särskilt inte amerikaner. Jag hade besökt Nordkorea en gång, då såg jag vad mina övervakare ville att jag skulle se och fick inte reda på mycket. En journalist som tog sig in illegalt riskerade att fängslas i månader eller år som spion. För att komma ut kunde det ibland krävas hjälp av en amerikansk expresident.5 På grund av allt detta var rapporteringen från Nordkorea ofta insiktslös och distanserad. Artiklarna skrevs från Seoul, Tokyo eller Peking och började med en skildring av Pyongyangs senaste provokation, som att sänka ett fartyg eller skjuta en turist. Sedan slog journalistikens trista konventioner till: amerikanska och sydkoreanska tjänstemän uttryckte sin upprördhet, kinesiska tjänstemän manade till återhållsamhet, experter från olika tankesmedjor kom med åsikter om vad alltihop kunde betyda. Jag har skrivit min beskärda del av sådant.

Men fallet Shin ändrade på allt detta. Hans liv gläntade på dörren och lät utomstående se hur Kimfamiljen försörjde sig på barnslaveri och mord. Några dagar efter vårt möte fanns Shins tilldragande ansikte och frånstötande berättelse på Washington Posts förstasida. ”Wow”, skrev Donald Graham, styrelseordförande i Washington Posts ägarbolag, i ett lakoniskt e-postmeddelande till mig morgonen efter att artikeln publicerats. En tysk filmregissör som råkade besöka Förintelsemuseet i Washington den dagen bestämde sig för att göra en dokumentär om Shins liv. Washington Post skrev i en ledare att den brutalitet Shin utsatts för var fruktansvärd, men lika fruktansvärt var världens ointresse för Nordkoreas arbetsläger. ”Amerikanska gymnasieelever diskuterar varför president Franklin Roosevelt inte lät bomba järnvägslinjerna till Hitlers

25

ALDRIG HÖRT ORDET ”ÄLSKAR”

koncentrationsläger”, avslutades ledaren. ”Ytterligare en generation senare kommer kanske deras barn att fråga hur västvärlden kunde stirra på mycket tydliga satellitbilder av Kim Jong Ils koncentrationsläger utan att göra något.”

Berättelsen om Shin tycktes gå direkt in i hjärtat på många vanliga läsare. De skrev brev och skickade e-post med erbjudanden om pengar, bostad och förböner.

Ett gift par i Columbus i Ohio såg artikeln, letade reda på Shin och hjälpte till att betala en resa till USA för honom. Lowell och Linda Dye förklarade för Shin att de ville bli de föräldrar han aldrig haft.

En ung koreansk-amerikansk kvinna i Seattle, Harim Lee, läste artikeln och bad till Gud att hon skulle få möta Shin. Senare letade hon upp honom i södra Kalifornien och de blev kära. Min artikel hade bara skummat på ytan av Shins liv. Det slog mig att en mer djupgående skildring skulle kunna avslöja det hemliga maskineri som upprätthåller den totalitära regimen i Nordkorea. Detaljerna kring Shins otroliga flykt kunde också visa på hur en del av förtryckarapparaten håller på att vittra sönder, vilket gjorde att en ung naiv flykting kunde vandra oupptäckt genom en polisstat och ta sig över kinesiska gränsen.

Och lika viktigt, ingen som läste en bok om en pojke avlad i Nordkorea för att arbeta sig till döds skulle någonsin kunna ignorera lägrens existens.

Jag frågade Shin om han var intresserad. Det tog honom nio månader att bestämma sig. Under dessa månader försökte människorättsaktivister i Sydkorea, Japan och USA övertala honom att samarbeta, de förklarade att en bok på engelska skulle öka medvetenheten i världen, öka den internationella pressen på Nordkorea och dessutom kanske fylla hans tomma fickor med

Flykten från Läger 14

26

lite pengar. När Shin sagt ja gick han med på att träffa mig vid sju tillfällen, först i Seoul, sedan i Torrance, Kalifornien, och till sist i Seattle. Shin och jag kom överens om att dela eventuella inkomster från boken lika. I kontraktet ingick också att jag fick kontroll över innehållet.

Shin började skriva dagbok i början av 2006, omkring ett år efter flykten från Nordkorea. Han fortsatte skriva på den i Seoul när han låg på sjukhus för depression. Dagboken låg till grund för hans memoarer på koreanska, Flykten till världen utanför, som gavs ut i Seoul 2007 av Databascentret för mänskliga rättigheter i Nordkorea.

Memoarboken var utgångspunkten för våra intervjuer. Den är också källa till många av de direkta citat som i denna bok läggs i munnen på Shin, hans familj, vänner och fängelsevakter under den tid han var i Nordkorea och Kina. Men varje tanke och handling som i denna bok tillskrivs Shin är baserad på flera intervjuer med honom, där han breddade och i många viktiga fall korrigerade bilden från sin egen bok. Även om han ville samarbeta tycktes Shin vara rädd för dessa samtal. Ofta kände jag mig som en tandläkare som borrar utan bedövning. Borrandet fortsatte med ojämna mellanrum under två år. Vissa av våra möten blev som en katharsis för honom; många andra gjorde honom deprimerad.

Han var tvungen att anstränga sig för att lita på mig. Han erkänner villigt att han måste anstränga sig för att kunna lita på någon alls. Det är en ofrånkomlig konsekvens av hans uppväxt. Vakterna lärde honom att förråda sina föräldrar och vänner och han utgår från att alla han träffar i sin tur kommer att förråda honom.

Medan jag skrev boken fick jag ibland anstränga mig för att

27

ALDRIG HÖRT ORDET ”ÄLSKAR”

lita på honom. I vår första intervju vilseledde han mig om sin roll i moderns död och han fortsatte med det i mer än ett dussin intervjuer. När han ändrade den historien blev jag orolig över vad han mer kunde ha hittat på.

Det är omöjligt att kontrollera fakta i Nordkorea. Ingen utomstående har någonsin besökt landets fångläger. Uppgifter om vad som händer där går inte att få bekräftade från oberoende källor. Även om satellitbilderna har gett stora bidrag till omvärldens kunskaper om lägren är den viktigaste informationskällan nordkoreanska avhoppare, vilkas motiv och trovärdighet går att ifrågasätta. I både Sydkorea och på andra platser har de ofta förtvivlat svårt att försörja sig vilket gör dem villiga att bekräfta människorättsaktivisters, antikommunistiska missionärers och högerideologers förutfattade meningar. Vissa lägerflyktingar vägrar tala om de inte får pengar i handen. Andra berättar saftiga historier som de har hört men inte själva bevittnat. Även om Shin var på sin vakt mot mig svarade han på varje tänkbar fråga om sitt förflutna. Hans liv kan tyckas otroligt men det påminner mycket om berättelser från lägervakter och andra lägerfångar. ”Allt som Shin säger stämmer med vad jag har hört om lägren”, säger David Hawk, en specialist på mänskliga rättigheter som har intervjuat Shin och ett drygt tjugotal andra före detta lägerfångar för rapporten ”The Hidden Gulag: Exposing North Korea’s Prison Camps”, där överlevande flyktingars berättelser redovisas jämte kommenterade satellitfoton. Rapporten gavs ut första gången 2003 av Amerikanska kommittén för mänskliga rättigheter i Nordkorea och har aktualiserats efterhand som fler vittnesmål och bättre satellitbilder har blivit

Flykten från Läger 14

28

tillgängliga. Hawk har sagt till mig att eftersom Shin föddes och växte upp i ett läger känner han till saker som är okända för andra fångar. Shins berättelse har också granskats av författarna till Koreanska advokatsamfundets Vitbok om mänskliga rättigheter i Nordkorea. De har genomfört långa intervjuer med Shin och andra lägerflyktingar som varit villiga att tala. David Hawk framhåller att enda sättet för Nordkorea att ”ifrågasätta, motsäga eller vederlägga” Shins och andra flyktingars vittnesmål skulle vara att släppa in utländska experter i lägren. Tills dess är vittnesmålen trovärdiga, menar Hawk.

Om Nordkorea kollapsar kan Shin ha rätt i sin förutsägelse att landets ledare av rädsla för krigsförbrytarrättegångar kommer att jämna lägren med marken innan någon får chansen att undersöka dem. Som Kim Jong Il har sagt: ”Vi måste svepa in våra förhållanden i en tät dimma för att hindra fienden att ta reda på någonting om oss.”6 För att försöka pussla ihop en bild av det jag själv inte kunde se sysslade jag under tre år till stor del med att rapportera om Nordkoreas militär, ledning, ekonomi, livsmedelsbrist och människorättsbrott. Jag har intervjuat många nordkoreanska avhoppare, däribland tre tidigare fångar i Läger 15 och en före detta chaufför och lägervakt som har arbetat i fyra olika läger.

Jag har talat med sydkoreanska akademiker och teknokrater som regelbundet reser i Nordkorea och jag har gått igenom den växande mängden av vetenskaplig forskning om och personliga minnen från lägren. I USA har jag gjort jag långa intervjuer med Shins närmaste vänner bland koreansk-amerikanerna.

När man bedömer Shins berättelse bör man ta med i beräkningen att många andra i lägren har utstått likadana eller värre lidanden, åtminstone enligt An Myeong Chul, den före detta

29

ALDRIG HÖRT ORDET ”ÄLSKAR”

chauffören och vakten. ”Shin hade ett ganska angenämt liv jämfört med andra barn i lägret”, har An Myeong Chul sagt till mig.

Genom att detonera kärnladdningar, attackera Sydkorea och odla sitt rykte om ett stridslystet nervöst avtryckarfinger har Nordkoreas regering lyckats provocera fram ett halvpermanent kristillstånd på Koreahalvön.

När Nordkorea nedlåter sig till att delta i internationell diplomati lyckas det alltid få bort mänskliga rättigheter från förhandlingsbordet. Det som dominerat USA:s förhållande till landet har varit krishantering med fokus på kärnvapen och missiler.

Arbetslägren har liksom kommit i skymundan. ”Att prata med dem om arbetslägren har varit helt omöjligt”, säger David Straub, som både under Clinton- och Bushadministrationerna var hög tjänsteman i utrikesdepartementet med ansvar för Nordkoreafrågor. ”De blir vansinniga om man tar upp det.”

Lägren har knappast gjort avtryck i världens kollektiva samvete. I USA råder stor okunskap om deras existens. En handfull nordkoreanska avhoppare och lägerflyktingar har under flera år samlats nära kongressbyggnaden i Washington en dag varje vår och hållit tal och manifestationer. Washingtons journalistkår har aldrig brytt sig mycket om det, delvis på grund av språksvårigheter: de flesta avhopparna talar bara koreanska. Ett annat problem i dagens kändisfixerade mediekultur är svårigheten att få människor att investera känslor i ett problem i ett avlägset land utan spännande tv-bilder som

Flykten från Läger 14

30

stöd och ingen filmstjärna, popidol eller Nobelpristagare som talesperson. ”Tibetanerna har Dalai Lama och Richard Gere, burmeserna har Aung San Suu Kyi, Darfur har Mia Farrow och George Clooney”, säger Suzanne Scholte, en mångårig aktivist som hjälpt nordkoreanerna att komma till Washington. ”Nordkoreanerna har ingen sådan.”

Shin har sagt till mig att han inte förtjänar att tala för de tiotusentals som finns kvar i lägren. Han skäms över det han gjorde för att kunna överleva och fly. Han har inte velat lära sig engelska, bland annat för att han inte vill berätta sin historia oräkneliga gånger till på ett språk som kan göra honom viktig. Ändå önskar han intensivt att världen ska få en inblick i det som Nordkorea har arbetat så ihärdigt med att dölja. Det är en tung börda han bär. Han är den ende av alla som är födda och uppväxta i lägren som har lyckats fly för att berätta om vad som pågick – och fortfarande pågår.

31

ALDRIG HÖRT ORDET ”ÄLSKAR”