Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 2
10-02-19 13.45.45
Inledning Längst in till höger i Riddarholmskyrkan i Stockholm ligger det Gustavianska gravkoret. Innanför gallret står tre kistor och en sarkofag på varsin marmorsockel. Vem som ligger i sarkofagen med lejontassar kan man inte ta miste på, ens på avstånd. På dess sida står präntat ”Gustavus Adolphus Magnus” med guldbokstäver. Där vilar den store Gustav Adolf, Lejonet från Norden och den svenska stormaktstidens portalgestalt, omsluten av ek, tenn och slutligen italiensk marmor. På gravkorets scen spelar sarkofagen huvudrollen och ljuset från de stora fönstren belyser också mörka dagar kronan som pryder dess lock. I skuggorna vid dess fot står två tennkistor, en vid vardera sidan som för att inte skymma. Ändå är de så små, den till höger faktiskt så liten att man skulle kunna ta den under armen och promenera därifrån. I den ligger en liten prinsessa som föddes död och aldrig fick något namn eller några titlar. Kistan till vänster är lite större och omsluten av bistra lejonansikten. Den tillhör kungens andra dotter som föddes ett par år senare men som inte hann fylla ett år innan hon dog. Närmast gallret och en bit bort från kungen och prinsessorna står en vackert förgylld och försilvrad tennkista. Där vilar Maria Eleonora av Brandenburg. Medan sarkofagen står mörk och marmortung tycks hennes metalljusa kista med alla sina bevingade änglafigurer vilja lyfta från sockeln och sväva iväg.
5
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 5
10-02-19 13.45.45
maria eleonora
Över gallergrinden och bort från sällskapet av döda svenska kungapar och krigshjältar. Dröjande ett ögonblick eftertänksamt över Riddarholmens trängsel av 1600-talspalats som än idag vittnar om hur krig kan skapa stora rikedomar. Vidare ut över Saltsjöns vatten, söderut och bort från det land hon avskydde, men vars drottning hon var. När Maria Eleonora från det lilla tyska furstendömet Brandenburg kröntes till svensk drottning 1620 hade det krig som kommit att kallas det trettioåriga just brutit ut. Hennes liv, först som drottning och sedan som änkedrottning efter kungens död, utspelade sig under en tid när Sverige växte till sig, i storlek men kanske ännu mer i självförtroende. Medan svenska arméer härjade i Tyskland, byggdes palats och stenhus i Stockholm. Gustav Adolf befallde att hans blodfläckade plagg, burna i kriget i Preussen, skulle bevaras i evig åminnelse och visas upp tillsammans med erövrade kanoner och fältstandar. Här skulle skapas ett rike som inte behövde skämmas för sig! Brev från utländska furstar som skrivits på tyska eller franska – istället för latin – besvarade det svenska riksrådet förorättat och sturskt på svenska. Sverige behövde minsann inte böja på nacken för någon! Men i detta uppåtstigande och självmedvetna rikes mitt satt en arg och besviken kvinna som inte heller ville böja på nacken för någon. En drottning som sa nej, som fick utbrott och skrek på sitt tyska modersmål så det skallade i det svenska urberget att hon inte tålde detta kalla, hjärtlösa land där mörker och girighet härskade. Bort ville hon, och bort for hon på trots mot alla strikta regler för hur en drottning borde bete sig. Hon är en plump i den svenska stormaktstidens protokoll över segrar och framgångar, och just därför är hennes historia värd att berättas. Det har skrivits många hyllmeter om det svenska 1600-talet, om dess krig, kungar, allmoge, ekonomi, religion och statsbyg-
6
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 6
10-02-19 13.45.45
Inledning
gande. Likaså har Maria Eleonoras make Gustav Adolf och hennes dotter Kristina porträtterats i en mängd biografier. Vid båda dessa regenters sida stod rikskanslern Axel Oxenstierna vars betydelse för Sverige knappast kan överskattas. Han betraktades som en av sin tids stora statsmän och när man läser det svenska rådets protokoll är det hans röst som fortfarande ljuder starkast och mest fängslande. Även honom har svensk historieskrivning försökt göra rättvisa, liksom åt ett flertal av de män som satt i riksrådet under Gustav Adolf och i drottning Kristinas förmyndarregering. I berättelserna om dottern, och om männen kring mor och dotter, är Maria Eleonora sällan mycket mer än en irriterande fotnot. Någon fullödig biografi har hon inte kostats på, utan det som finns är en handfull fackhistoriska artiklar skrivna med många decenniers mellanrum. Vid förra sekelskiftet skrev Severin Bergh om den excentriska Maria Eleonoras krångliga väg till den svenska tronen och om hennes konflikter med förmyndarregeringen. Ungefär vid samma tid tecknade Fritz Arnheim ett porträtt av henne betraktad från en tysk horisont där hennes person snarare än den svenska historien står i fokus. Ett drygt halvsekel senare dök hon upp och fick spela en central roll i ett meningsutbyte mellan historikerna Nils Ahnlund och Sven A Nilsson om 1600-talets maktstrider. I vår egen tid har både Åke Kromnow och Jan Lindegren analyserat hennes handlingar under begränsade tidsperioder och utifrån dessa skapat en bild av den roll Maria Eleonora spelade i svensk politik. Till skillnad från många andra som skrivit om henne, behandlar både Kromnow och Lindegren henne som en politiskt medveten aktör, snarare än som en tokstolla. Båda nämner inledningsvis betydelsen av Gunhild Kyles text om Maria Eleonora från 1984 där Kyle inskärpte att en gråtande 1600-talsdrottning lika gärna kan betraktas som en knipslug manipulatör. I Gunhild Kyles efterföljd har både Ann Grönhammar och Gunilla Dahlberg
7
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 7
10-02-19 13.45.46
maria eleonora
skrivit om Maria Eleonora och skingrat det galenskapens töcken som omsvävat hennes gestalt. Vid sidan om den fack- och populärhistoriska värderingen och omvärderingen av drottningen, finns 1600-talets egna röster. I riksrådets livliga protokoll förekommer Maria Eleonora ibland så ofta att herrarna i rådet ser skäl att klaga däröver och i Stockholms stads Tänkeböcker – protokoll och minnesanteckningar från huvudstadens rådhusrätt – dyker hon också upp. Agneta Horns Leverne är en oavslutad självbiografi som spänner mellan åren 1629 och 1651, och eftersom Agneta tillhörde Sveriges maktelit sveper ”Dronning Maria” också genom hennes liv. Till sist finns den levnadsteckning som kanske mer än någon annan text bidragit till att forma bilden av Maria Eleonora för eftervärlden, inte bara för att den är så levande utan också för att dess författare var den hon var: Maria Eleonoras enda överlevande barn och en abdikerad svensk regent. Drottning Kristina skrev sin självbiografi 1681 i Rom, där hon också ligger begravd i Peterskyrkan. Riddarholmskyrkan är tyst och förutom under turistsäsongen tillbommad. Här vilar de svenska regenterna från Gustav Adolf till Gustaf V stilla. Drottning Kristina är det enda undantaget. Hon for bort och kom aldrig igen. Maria Eleonora är kvar, men på hennes kista fäller änglarna ut sina vingar.
8
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 8
10-02-19 13.45.46
En drottning på vift I början av augusti 1640 stod fjärdingsman Nils Pedersson från Daginge socken strax utanför Trosa inför Rikets råd i Stockholm. Han var kallad som vittne i ett för rådet mycket besvärande ärende. Gustav II Adolfs änka Maria Eleonora hade försvunnit och ingen visste riktigt vart hon tagit vägen. Nils vittnesmål var resultatet av ett detektivarbete som dragits igång ett par dagar tidigare då man fått budet från Gripsholms slott där änkedrottningen bodde. Då hade hennes hovmarskalk i egen hög person kommit störtande till huvudstaden efter att ha gjort den förfärliga upptäckten. Hans historia var detaljrik men kortfattad. Efter ett kort besök i Stockholm hade han återkommit till Gripsholm och genast begivit sig till änkedrottningens privata gemak för att avlägga rapport. Där fann han en nervöst psalmsjungande hovpredikant på en pall utanför drottningens kammare. Sedan en tid tillbaka hade Maria Eleonora infört en tre dagars from fasta varje månad då hon drog sig tillbaka med en av sina hovdamer för att be i lugn och ro. Det var alltså inget konstigt med att dörren till hennes rum var både stängd och låst. Men just den här gången var det märkligt tyst där inne och när hovpredikanten tillfrågades om vad änkedrottningen egentligen gjorde svarade han: ”Det må Gud veta.” I vanliga fall brukade Maria Eleonora och hennes fröken sjunga med i psalmerna, och han brukade höra damerna be. Hovmarskalken som fruktade riksråden mer än både gud och änkedrottning lät
9
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 9
10-02-19 13.45.46
maria eleonora
raskt bryta upp dörren. Rummet var tomt, maten stod orörd på bordet och de smycken som funnits där var försvunna. Änkedrottningen var borta. Rådets herrar i Stockholm uttryckte bestörtning. Den fjorton år gamla tronföljaren Kristina skrev till sin ingifte farbror Johan Kasimir att både hon själv och regeringen blev så häpna att de inte visste vad de skulle ta sig till. Fast egentligen skrev Kristina, som i likhet med både sin farbror och sina föräldrar hade tyska som modersmål: ”Ich samt dei regirung seint so perplex geworden da man nicht weis was man thun sol.” Men det gavs ingen tid för handfallenhet och rådet sände omgående brev och kunskapare över riket för att i bästa fall hitta änkedrottningen själv, eller i alla fall vittnen till flykten. Det var så det kom sig att Nils kallats till huvudstaden för att berätta om allt som förflutit vid Sörmlandskusten under juli månad. Nu stod han inför en samling allvarliga herrar på slottet Tre Kronor. Det måste ha varit hans livs största och nervösaste ögonblick. Nils berättade att han på kvällen den 8 juli fått besök av styrman Gillius från Öja – ön som idag är berömd för sin fågelstation Landsort – som kommit i sällskap med en obekant man som kallade sig Jochom Köpman. Köpmannen ville hyra en häst för att besöka sin fästmö som var borgardotter i Nyköping. Man kom överens om två riksdalers hyra för hästen, Jochom betalade en riksdaler i förskott och gav sig av morgonen därpå. Efter en dryg vecka återkom han till Daginge, betalade återstoden av hyran och lät sig ros ut till ett skepp som låg och väntade utanför Sävö. Nils sa till rådet att han misstänkte att främlingen nog ridit någon annanstans än till Nyköping, men vart visste han inte. Två dagar senare dök köpmannen oväntat upp på gårdsplanen igen. Han ville än en gång hyra häst och påstod att han glömt sitt sjöpass i Nyköping. I rådsprotokollets korthuggna återgivande av Nils Pederssons ord framskymtar tydligt hans tvivel på främlingens förklaring om
10
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 10
10-02-19 13.45.46
En drottning på vift
det kvarglömda passet och allt annat. Om det verkligen var till hamnstaden Nyköping köpmannen tänkt sig verkade det knappast förnuftigt att gå i land ett par dagsritter norrut längs kusten, och att byta det bekväma seglandet mot den skumpiga hästryggen. Vid sitt andra besök kom Jochom dessutom i sällskap med sex båtsmän som enligt Nils lät som om de var danskar. Sverige och Danmark befann sig visserligen inte i öppet krig just då, men konflikten mellan de båda rikena var en ständigt pyrande krutdurk. Sex danskar och en lögnaktig köpman var kanske nog för att väcka Nils misstankar, men han höll dem för sig själv och hyrde än en gång ut sin häst till Jochom som försvann på en andra mystisk ridtur. Efter tre dagar återkom han i följe med två damer och två herrar. Båda damerna var svartklädda och viftade, berättade Nils, ”över ansiktet med vita dukar” vilket gjorde det svårt att urskilja deras anletsdrag. Jochom förklarade att den ena damen var hans fästmö, men han brydde sig inte om att presentera de båda herrarna. Sällskapet satt av hästarna, men de båda kvinnorna höll sig utanför gårdsplanen och på avstånd från de övriga. När Nils hustru nyfiket närmade sig låtsades en av dem att hon grät och dolde sitt ansikte i händerna. Vilka kvinnorna än var stod det klart att ingen av dem ville bli granskad på nära håll. Herrarna var däremot sällskapliga och dessutom hungriga och törstiga eftersom de inte ätit något på tre dagar. Nils och hans hustru bjöd på öl och bröd, och efter måltiden begav sig både besökare och husfolk ner till strandkanten där de danska båtsmännen väntade. Strax innan Jochom och hans namnlösa vänner steg i jullen vände sig den ene av männen till Nils och sa att han skulle återkomma i morgon för att betala för ölet och foder åt riddjuren som de tänkte lämna kvar. Han bad fjärdingsmannen att ta väl hand om hästarna, och i synnerhet skimmeln. ”Därefter la de ut och lät sig ros styvt upp i vinden.” Något mer om saken visste Nils inte.
11
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 11
10-02-19 13.45.46
maria eleonora
Nils var inte ensam om att vittna om den generöse men suspekte köpmannen och hans märkliga sällskap. Efter fjärdingsmannens vittnesmål inkallade rådet hans granne Håkon i Stensunda torp som varit på dagsverke hos Nils vid Jochoms båda besök. Håkon bekräftade Nils berättelse och tillade att också han hört hur köpmannen särskilt betonat att den vita häst som hans fästmö ridit på skulle tas väl om hand. Varken Nils eller Håkon betraktades eller behandlades av rådet som misstänkta. De var enkla undersåtar som av en slump blivit indragna i storpolitiska skeenden. Hur skulle Nils och hans hustru ens ha kunnat ana att det var Sveriges änkedrottning som vilade ut en stund vid deras gård? När man läser vittnesmålen framstår den vita hästen och de båda kvinnornas täckta ansikten som detaljer vars betydelse förstorats i efterhand när Nils och de andra förstått vems anletsdrag som dolts bakom slöjan och vem som ridit skimmeln. Historien om drottningen och hennes kvarlämnade vita häst fördes nog vidare av generationer på gården för att till slut förvandlas till myt och saga. Med det därpå följande vittnet for rådet betydligt strängare fram. Änkedrottningens kammarjunkare Dücker hade i likhet med sin matmor försvunnit från Gripsholm, men hans tjänare fördes nu fram. Han berättade att medan Dücker varit på uppdrag å änkedrottningens vägnar hade han själv fått befallning att packa ner sin herres saker tillsammans med två pass. När Dücker återkom till Gripsholm fann han, enligt tjänaren, till sin stora häpnad att Maria Eleonora var försvunnen och hastade då troget efter henne. I Gränna skildes Dücker från sin tjänare som återvände till Gripsholm medförande brev till några av drottningens förtrogna. Det var med de breven på fickan han arresterats och förts till Stockholm. Rådet trodde inte alls på tjänarens intygande av kammarjunkare Dückers oskuld. Hans berättelse var alltför motsägelsefull och dessutom hade änkedrottningens tyskdominerade hov länge varit en källa till miss-
12
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 12
10-02-19 13.45.46
En drottning på vift
nöje för rådsherrarna. Dückers inblandning i flyktkomplotten ansågs som så självklar att man inte brydde sig om att diskutera den. Rådet konstaterade torrt att den namnlöse tjänaren som försökt rentvå sin herre var lögnaktig och han fängslades i avvaktan på dom. Det var en mager vittneslista som föredrogs på Stockholms slott den där augustidagen, men rådet hyste trots det inga tvivel om vart drottningen begivit sig. Söderut, och sjövägen till Danmark. På sätt och vis stämde det. Bara två dagar efter rasten i Daginge steg Maria Eleonora i land i Visby på den då danska ön Gotland. Guvernör Holger Rosencrantz lät skjuta salut och borgerskapet tog emot med skyldrade gevär. En svensk änkedrottning och därtill den store Gustav Adolfs änka som i smyg lämnat Sverige för att söka en fristad i Danmark var trots eventuella politiska förvecklingar en dansk prestigevinst och en lika stor förlust av heder för svenskarna.
13
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 13
10-02-19 13.45.46
Än en gång söderut Medan rådet i Stockholm och kung Kristian i Danmark på var sitt håll funderade på hur man skulle hantera den flyktande svenska änkedrottningen seglade Maria Eleonora vidare. Nio år tidigare hade hon rest i stort sett samma rutt, men då under helt andra omständigheter. Sommaren 1631 hade hon varit på väg till maken Gustav Adolf som krigade nere i de tyska fursten dömena. Den resan inleddes med dåligt väder och en dryg veckas väntan på sydostlig vind i farvattnen kring Öland där drottningen och hennes hovdamer stigit i land för att hämta sig efter sjösjukan. Trots illamåendet var Maria Eleonora lycklig och full av förväntan. Hon reste i stor stil med en flotteskader anförd av riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm och ett följe av lysande hovfolk med hovmarskalk Klas Horn och dennes hustru, tillika drottningens hovmästarinna, Ebba Leijonhufvud ombord. Där fanns också riksrådet Johan Sparre och ett myller av medlemmar ur familjerna Brahe, Bonde, Gyllenstierna, Stenbock och Wrede; allt vad Sverige kunde uppbåda av ståtlighet hade sjösatts för att imponera på kontinentens folk. I boken Ofredsår skriver Peter Englund att ”bara makt som såg ut som makt var makt” för 1600-talets människor, och i likhet med sina samtida var Maria Eleonora väl införstådd med utanverkets betydelse. Hon var dessutom genuint intresserad av hur det kunde bättras på med konstens hjälp och var den första svenska drottning som på allvar tog sig an rollen som kultur
14
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 14
10-02-19 13.45.46
än en gång söderut
mecenat. Hennes resa 1631 hade inte varit någon privatsak utan en svensk maktdemonstration. För Sverige var det av yttersta vikt att drottningen presenterades för världen på ett sätt som rätt uttryckte nationens anspråk. Hennes resegarderob hade till exempel diskuterats i riksrådet under nästan ett års tid. Det som förde upp drottningens kläder på rådets agenda var inte frågan om modeller eller accessoarer – även om rådsherrarna var väl så modemedvetna – utan finansieringen. Till vardags var drottningens klädkonto hennes eget bekymmer, och ett bekymmer var det sannerligen för den djupt skuldsatta Maria Eleonora. När hon 1631 sändes söderut likt en galjonsfigur hade hennes utsmyckande blivit en nationell angelägenhet och rådet beordrade inköp av tyger. På kredit eftersom riket i likhet med sin härskarinna ständigt hade ont om kontanter. På sensommaren 1640 hade den en gång unga och omhuldade drottningen förvandlats till en medelålders änka som reste nästan utan följe, förklädd och i hemlighet. När hon äntligen fick en chans att dra sig tillbaka från den ivriga uppvaktningen i Visby funderade hon kanske över allt som skilde nu från då. Nu var hon på flykt från det rike vars klenod hon en gång varit. Svartklädd och beslöjad hade hon smugit ut bakvägen och hon var väl medveten om att hon egentligen inte var välkommen någonstans. Medan den danske kungens undersåtar i Visby paraderade på torget till Maria Eleonoras ära, skrev kung Kristian till en förtrogen att han inte kunde se vad gott det skulle föra med sig för den svenska änkedrottningen att lämna sitt land. Eftersom hans sändebud i Stockholm hade varit djupt insyltat i flyktplanerna var det en aning hycklande men samtidigt helt begripligt. Den danske kungen satt oroligt på flera stolar samtidigt. För danskarna var Maria Eleonora, liksom hon varit för det svenska riket, en smyckad dam som det kunde vara bra att ha på hand och spela ut vid rätt tillfälle i det maktpolitiska spelet. Samtidigt var hennes flykt en gnista
15
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 15
10-02-19 13.45.46
maria eleonora
som kunde tända det krig med Sverige som Kristian inte alls var säker på att han ville föra just då. Maria Eleonora kunde inte ta någon hänsyn till den danske kungens tvehågsenhet. Gotland var visserligen en dansk besittning, men den erbjöd inte den ståndsmässiga inramning som hennes ställning krävde. Maria Eleonora var en bördsstolt kvinna och dessutom låg ön obehagligt nära den svenska kusten. Efter bara en vecka steg hon ombord på det danska örlogsfartyget Patientia i Slite och ankom till Travemünde några dagar senare. Kung Kristian hade nog hoppats att änkedrottningen därifrån skulle bege sig vidare på egen hand mot sitt barndomshem i Berlin, och om Maria Eleonora själv fått avgöra sitt öde hade hon nog också gjort det. Men mellan hennes bror kurfursten Georg Vilhelm av Brandenburg och det svenska riket rådde faktiskt krig sedan ett antal år tillbaka. Georg Vilhelm hade dessutom varit tvärt emot sin systers giftermål med den svenske kungen och tjugo år av svensk krigföring hade förött hans land. Svårt sjuk och fortfarande arg såg han ingen anledning att ta emot en svensk änkedrottning med öppna armar, inte ens om hon råkade vara en syster han inte träffat på mycket länge. Vägarna till Brandenburg och Preussen var stängda för Maria Eleonora och hon stannade därför kvar ombord på det danska skeppet som lojt seglade vidare längs Östersjökusten medan den danske kungen försökte förhandla sig ur den storpolitiska knipa han försatt sig i. I mitten av augusti gav Kristian upp. Maria Eleonora steg ombord på ett handelsfartyg som förde henne till Falster och den danske tronföljaren (som även han hette Kristian) på NykØbings slott. Den danske kungen skrev att han hellre såg henne där än i huvudstaden, men att kronprinsen ändå borde se till att göra sig kvitt henne snarast möjligt. Ett par veckor efter Maria Eleonoras ankomst till Falster fick de svenska rådsherrarna äntligen bekräftelse på var hon befann sig. Beskedet var inte oväntat, men det krävdes en del
16
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 16
10-02-19 13.45.46
Än en gång söderut
betänketid och komplicerade förhandlingar med både danskar och brandenburgare innan man kunde bestämma hur man skulle gå vidare. Däremot fanns det inget som hindrade att man från svensk sida på en gång tydligt markerade sin egen oskuld som stod i så skarp kontrast till Maria Eleonoras förrädiska handlande. I sitt tal till Rikets ständer i januari 1641 dundrade rikskanslern Axel Oxenstierna: Regeringen och rådet hade så väl nu som tidigare velat dölja och skyla över, men sedan det blivit känt av kärringen på gatan att Hennes Majestät intet aktande sin Krona, sin Herre i jorden, sin dotter … har utrest, icke som en Drottning, icke som en Furstinna, icke som en adlig dam, utan endast med några stalldrängar, oss och vår nation till största vanära, det är icke så lätt att smälta … Man läser alla historier igenom, men man ska icke finna att någon dam av kvalitet haver i någon tid således utan orsak förlåtit sitt rike, ja, icke en bondekärring sitt hemman. Maria Eleonoras flykt ur riket var illa nog, men värre ändå var att hon fått hjälp därtill av den danske kungen som på detta sätt visade att han ”föraktar oss och vår nation, affronterar Hans Kongl. Majestät i jorden, Hennes Kongl. Majestät vår unga drottning, hela nationen och konungariket”. Ett halvårs grunnande över hur man skulle förfara med den olydiga änkedrottningen hade inte mildrat Oxenstiernas vrede. Han sade sig till och med veta att de båda skepp, med namnen Patientia, tålamod, och Markattan, som fört Maria Eleonora från Gotland till Danmark, hade utvalts av den danske kungen för att ytterligare håna och skymfa den svenska nationen. Allra mest förödmjukande var kanske ändå den omständighet som kanslern inte
17
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 17
10-02-19 13.45.46
maria eleonora
överhuvudtaget berörde i sitt tal: det faktum att änkedrottningen valt att fly från Sverige. Hon skulle återkomma först åtta år senare. Då var förmyndarregeringen upplöst sedan fyra år tillbaka och hennes dotter satt säker på tronen.
18
Matthis_Maria Eleonora_97800.indd 18
10-02-19 13.45.46