Page 1

Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 7

1 ”Kom, mamma! Kom!” Rosalind fortsatte att stoppa in blandningen av svamp, olivolja, vitlök och persilja mellan kycklingens skinn och kött som hon lärt sig på den nyligen avslutade kursen i fransk matlagningskonst. ”Mamma kan inte komma just nu”, ropade hon tillbaka. ”Jag är upptagen.” ”Men, morsan! Du måste komma. Det är syrran.” Var i hela friden hade han lärt sig ett så simpelt språk? undrade Rosalind. Varenda termin pungade de ut med en mindre förmögenhet för att skicka honom till den bästa skola som Yorkshire kunde erbjuda och ändå slutade det med att han lät som en rackarunge. Det kanske skulle bli bättre om de flyttade tillbaka söderut igen. ”Benjamin”, ropade hon tillbaka. ”Jag har redan förklarat för dig att mamma är upptagen. Pappa har en viktig middag i kväll och mamma måste laga mat.” Rosalind hade inget emot att laga mat – faktum var att hon gått på flera kurser och tyckte att det var roligt – men för ett kort ögonblick, medan hon sa orden till sin son, önskade hon att hon istället hade kunnat säga att kocken förberedde middagen och att hon själv var upptagen med att bestämma vad hon skulle ha på sig. Men de hade ingen kock, bara en städhjälp som kom en gång i veckan. Det berodde inte på att de inte skulle ha råd, utan bara på att hennes make inte ansåg att det var lämpligt med sådana extravaganser. Rosalind tyckte ibland, ärligt talat, att folk gott kunde få tro att han var född här i Yorkshire och inte bara var inflyttad. ”Men det är hon!” envisades Benjamin. ”Det är syrran. Och hon har inga kläder på sig.” 7


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 8

Rosalind rynkade pannan och lade ifrån sig kniven. Vad i hela friden pratade han om? Benjamin var bara åtta år gammal och hon visste av bitter erfarenhet att han hade en mycket livlig fantasi. Hon hade till och med oroat sig ibland för att den kunde bli till nackdel för honom senare i livet. Hon hade kommit till slutsatsen att alltför fantasifulla människor ibland kunde bli lite lata och ägna för mycket tid åt dagdrömmeri istället för att syssla med mer lönsamma aktiviteter. ”Skynda dig, mamma!” Just då kände Rosalind en lätt oro, en antydan till rädsla för att livet snart skulle förändras för all framtid. Hon skakade av sig olusten, torkade bort den oljiga fyllningen från händerna, tog en liten klunk gin och tonic och gick mot arbetsrummet där Benjamin lekte med datorn. Samtidigt hörde hon hur ytterdörren öppnades och maken ropa att han var hemma. Det var tidigt. Hon rynkade pannan igen. Spionerade han på henne? Hon struntade i honom för ögonblicket och gick för att se vad Benjamin pratade om. ”Titta”, sa pojken när hon kom in i rummet. ”Det är syrran.” Han pekade på datorskärmen. ”Prata inte så där”, sa Rosalind. ”Jag har sagt det förut. Det är inte fint.” Sedan tittade hon. Först blev hon helt enkelt chockad av att se en naken kvinna på skärmen. Hur hade Benjamin burit sig åt för att hamna på en sådan hemsida? Han var inte ens gammal nog att förstå vad han hade hittat. Och just då, när hon lutade sig fram över pojkens axel för att titta närmare på bilden, flämtade hon till. Han hade rätt. Hon tittade på ett fotografi av sin egen dotter, av Emily, naken som den dag hon föddes men betydligt kurvigare och med en tatuering och en rufsig blond hårtofs mellan benen. Det var hennes Emily, ingen tvekan om den saken; det droppformade födelsemärket på insidan av vänster lår var bevis nog. Rosalind drog handen genom håret. Vad var detta? Vad var det 8


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 9

som hände? Hon kastade en snabb blick på URL-adressen överst på skärmen. Hon hade fotografiskt minne och visste att hon inte skulle glömma den. ”Jag sa ju det”, sa Benjamin. ”Visst är det syrran. Men varför har hon inga kläder på sig, mamma?” Och då greps Rosalind av panik. Herregud, han får inte se det här. Emilys far. Han får absolut inte se det här. Det skulle krossa honom. Snabbt sträckte hon sig fram efter musen, men innan hon hann klicka på den avslöjade den mörka rösten bakom henne att det redan var för sent. ”Vad i hela friden har ni för er?” frågade han vänligt och lade fadershanden lätt på sonens axel. Och sedan, efter en mycket kort paus, hörde Rosalind hans snabba inandning och visste att han hade svaret. Fingrarna slöt sig runt Benjamins axel och han ryckte till. ”Aj, pappa. Det gör ont.” Men polismästare Jeremiah Riddle ägnade inte sonens smärta en tanke. ”Herregud!” flämtade han och pekade på skärmen. ”Är det där den jag tror att det är?” Överkommissarie Alan Banks tvekade där han stod framför den öppna bagen och funderade på om han skulle ta skinnjackan eller överrocken. Det fanns inte plats för båda. Han var inte säker på hur kallt det skulle bli, men gissade att det antagligen inte var någon större skillnad jämfört med i Yorkshire. Kanske, som mest, ett par grader varmare. Men eftersom det faktiskt var november så kunde man aldrig veta säkert. Till sist bestämde han sig för att han ändå kunde ta med sig båda. Han vek ihop överrocken och lade den över de skjortor som han redan hade packat och pressade sedan ner packningen hårt innan han med möda lyckades dra igen blixtlåset. Han skulle ha skinnjackan på sig under resan. Allt som nu återstod var att välja en bok och ett par kassettband. De skulle antagligen inte behövas, men han tyckte inte om att ge sig iväg utan att ha något att läsa och något att lyssna på om det skulle bli väntetider eller hända något oförutsett. 9


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 10

Det var en läxa som han lärt sig den hårda vägen efter att en gång tillbringat fyra timmar på akuten på ett stort sjukhus i London en lördagskväll, i väntan på att få sex stygn sydda vid höger öga. Han hade suttit där med kompressen tryckt mot huvudet för att stilla blodflödet och sett en ändlös karavan av överdoser, självmordsförsök, hjärtinfarkter och trafikolycksoffer strömma förbi och gå före honom i kön. Banks tvivlade aldrig ens för en sekund på att deras skador var betydligt allvarligare och krävde mer omedelbar behandling än hans eget obetydliga sår, men han hade verkligen önskat att det hade funnits något annat att läsa i det lilla väntrummet än ett exemplar av gårdagens Daily Mirror. Den som läst tidningen före honom hade till och med löst korsordet. Med kulspets. Men i morgon skulle han åka till Paris med dottern Tracy och tillbringa en långhelg på konstgallerier och museer, gå på promenader, äta överdådiga middagar på små restauranger längs vänstra flodstranden och dricka öl i lugn och ro vid bardiskar klädda med zink i Montmartre medan de tittade på folkvimlet. De skulle åka med Eurostar, som Banks lyckats få biljetter till nästan gratis tack vare ett rabatterbjudande i en tidning. Det var trots allt redan november och de flesta föredrog Lanzarote framför en grå helg i Paris. Han skulle antagligen inte behöva särskilt mycket vare sig i fråga om böcker eller musik utom när han skulle vara ensam på sitt rum strax innan han gick till sängs. Men han hade bestämt sig för att ta det säkra före det osäkra. Banks bar ner bagen till bottenvåningen och grävde fram ett par extra batterier ur en låda. Han stoppade ner dem i sidofickan tillsammans med sin Walkman och valde ut de band han själv spelat in från sina cd-skivor med Cassandra Wilson, Dawn Upshaw och Lucinda Williams. Förmodligen var det omöjligt att hitta tre kvinnoröster och stilar som var mer olika, men han tyckte om dem alla tre och tillsammans täckte de ett brett spektrum av sinnesstämningar. Han kastade en blick på innehållet i den låga bokhyllan och valde Simenons Maigret och den hängde i Liège. Han brukade inte läsa deckare, men titeln hade väckt hans 10


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 11

intresse och någon hade sagt att han hade mycket gemensamt med Maigret. När Banks packat klart hällde han upp ett par fingerbredder Laphroaig åt sig och satte på Bill Evans cd Waltz for Debby. Sedan slog han sig ner i fåtöljen bredvid den skärmade läslampan, balanserade whiskyn på armstödet och lade upp fötterna när ”My Foolish Heart” startade tvekande. Ett par torvklumpar brann i den öppna spisen och lukten harmonierade fint med maltwhiskyns rökiga smak. Men han tyckte att väl mycket rök sökte sig in i rummet. Banks funderade på om skorstenspipan kanske behövde sotas. Det var rätt länge sedan han eldat senast. Han hade ingen aning om var han kunde hitta en sotare eller om de ens fanns kvar numera. Han mindes att han som barn blivit mycket fascinerad när sotaren kom och hans mor täckte allt i köket med gamla lakan. Banks hade fått lov att titta på medan den märklige mannen med sitt sotsvarta ansikte kopplade ihop den långa viskan och körde upp den i skorstenen, men han var alltid tvungen att lämna rummet innan det verkliga arbetet började. Senare, när han läste om den metod man använt sig av under den viktorianska eran – när de skickat upp nakna småpojkar i skorstenarna – undrade han alltid om deras sotare hade upplevt det. Men till slut hade han insett att mannen inte på långa vägar kunde ha varit gammal nog för att ha varit med på den tiden, även om den häpne unge pojken hade tyckt att han såg urgammal ut. Han bestämde sig för att det antagligen inte var fel på skorstenen och att det förmodligen bara var vinden som blåste ner röken. Han hörde hur det ylade utanför de tjocka väggarna, hur blåsten skakade det lösa fönstret i extrarummet på övervåningen och hamrade på takpannorna med tunga regndroppar. Eftersom det hade regnat så mycket på sistone kunde Banks dessutom höra bruset från Gratly Falls utanför stugan. Vattenfallet var inte stort, bara ett par grunda terrasser, inte mer än en eller en och en halv meter höga som löpte snett genom byn där bäcken strömmade nedför dalsluttningen för att flyta ihop med floden Swain i 11


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 12

Helmthorpe. Men den musik som vattnet spelade förändrades ständigt och Banks tyckte mycket bra om den, särskilt när han hade gått och lagt sig och hade svårt att sova. Banks var tacksam för att han slapp gå ut mer den kvällen, smuttade på sin maltwhisky och lyssnade till den välbekanta, långsamma inledningen på ”Waltz for Debby”. Tankarna sökte sig till det problem som blivit allt tyngre efter den senaste utredningen som varit mycket speciell och faktiskt upplagd så att han skulle misslyckas och framstå som en idiot. Men han hade inte misslyckats och därför var polismästare Riddle, som avskytt Banks redan från början, surare på honom nu än någonsin. Banks karriär hade gått i stå, fjättrad som han var vid skrivbordet – och där han skulle förbli inom förutsebar framtid – och utan chans till spännande arbetsuppgifter. Och han såg bara en enda utväg. Hur ogärna Banks än ville lämna Yorkshire, särskilt med tanke på att det inte var länge sedan han köpt stugan, hade han snabbt kommit till insikt om att hans dagar där antagligen var räknade. I förra veckan, efter att ha funderat både länge och väl, hade han ansökt om ett nytt jobb vid National Crime Squad som upprättats för att bekämpa den organiserade brottsligheten. Som överkommissarie skulle Banks knappast få arbeta under täckmantel, men däremot åtminstone få chansen att leda sådana operationer och njuta av de adrenalinkickar som alltid kom när man till sist fångade de riktigt stora fiskarna. Dessutom skulle jobbet innebära mycket resande i jakten på brittiska brottslingar som opererade från högkvarter i Holland, i sydvästra Frankrike och Spanien. Banks visste att han egentligen inte hade tillräcklig utbildning för jobbet, eftersom han saknade akademisk examen, men erfarenhet hade han och han trodde att den fortfarande kunde vara värd något, trots Riddle. Han visste också att de prov han i så fall måste klara, i matematik, arbetsledning och språk, inte skulle erbjuda några svårigheter och dessutom trodde han sig kunna räkna med utmärkta referenser från sin närmaste chef, intendent 12


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 13

Gristhorpe och personalchefen, Millicent Cummings. Han kunde bara hoppas att det negativa utlåtandet från Riddle skulle verka misstänkt eftersom det skilde sig från de andras uppfattning om honom. Dessutom fanns det en annan anledning för honom att vilja flytta. Under de senaste månaderna hade Banks funderat mycket på sin hustru, Sandra, och det faktum att de hade kommit allt längre ifrån varandra. Men han hade fått uppfattningen att separationen kanske bara var tillfällig. Förändrade förutsättningar, stora sådana som till exempel en flytt till NCS, kunde definitivt vara till hjälp. Det skulle betyda att de flyttade någon annanstans och Sandra älskade London. Han tyckte att han hade en verklig chans att ställa saker och ting till rätta och lägga de senaste årens dumheter bakom sig. Banks hade haft sin korta romans med Annie Cabbot och Sandra sin med Sean. Att Sandra fortfarande levde ihop med Sean vägde enligt Banks uppfattning inte särskilt tungt. Människor gled ofta ifrån varandra utan att ha tillräckligt mod eller initiativ för att verkligen göra något åt det. Han var säker på att hon skulle se saker och ting i ett annat ljus när han presenterade sina framtidsplaner för henne. När telefonen ringde klockan nio och väckte honom ur Bill Evans flinka keyboardslingor trodde han först att det kunde vara Tracy. Han hoppades att hon inte hade ändrat sig om helgplanerna; han måste få prata med henne om framtiden och söka hennes stöd och hjälp med att få Sandra tillbaka. Det var inte Tracy. Det var polismästare Jeremiah ”Jimmy” Riddle, själva orsaken till att Banks till och med funderat på att sälja hus och hem. ”Banks?” Banks bet ihop tänderna. ”Sir?” Riddle gjorde en kort paus. ”Jag skulle vilja be er om en tjänst?” Banks tappade hakan. ”En tjänst?” ”Ja. Tror ni att … om ni alltså kunde tänka er att titta förbi hemma hos mig? Det är mycket viktigt. Annars skulle jag inte ha 13


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 14

frågat. Inte en så bedrövlig kväll som den här.” Det gick runt i huvudet på Banks. Riddle hade aldrig tilltalat honom så artigt tidigare och aldrig med en så uppenbar osäkerhet i rösten. Vad i hela friden var det som stod på? Var det kanske ännu ett knep för att få honom på fall? ”Det är sent, sir”, sa Banks. ”Jag är trött och jag ska …” ”Herregud! Jag ber er för tusan om en tjänst, människa! Min hustru och jag blev tvungna att ställa in en mycket viktig middag i sista sekunden på grund av det här. Kan ni inte, bara för en gångs skull, strunta i er envisa attityd och göra som jag ber er?” Det lät mer som den gamle Jimmy Riddle. Banks var på vippen att be honom att dra åt helvete när polismästaren växlade tonläge på nytt och fick honom ur balans. ”Om ni vill vara så vänlig”, sa Riddle. ”Det är en sak som jag måste få prata med er om. Nåt mycket viktigt. Oroa er inte, det är inget sattyg. Jag försöker inte sätta dit er. Jag lovar, på hedersord. Jag behöver faktiskt er hjälp.” Inte ens Riddle skulle väl sänka sig så djupt bara för att förnedra honom? Nu var Banks verkligen nyfiken och insåg att han måste gå med på det. Om han vore den som struntade i ett så mystiskt telefonsamtal skulle han till att börja med inte ens ha varit polis. Egentligen ville han inte alls ge sig iväg ut i den blåsiga kvällen, inte lämna sin Laphroaig, Bill Evans och den sprakande elden, men insåg att han var tvungen. Han ställde ifrån sig glaset, tacksam för att han bara druckit en liten whisky på hela dagen. ”Okej”, sa han och sträckte sig efter papper och penna som låg bredvid telefonen. ”Men ni måste nog berätta var ni bor och tala om hur jag ska komma dit. Jag tror faktiskt aldrig att ni har bjudit hem mig förut.” Riddle bodde ungefär halvvägs mellan Eastvale och Northallerton. Det innebar en timmes körning för Banks om vädret var bra, men det skulle ta betydligt längre tid en kväll som den här. Regnet öste ner, vindrutetorkarna arbetade för fullt hela tiden och 14


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 15

ibland såg han bara ett par meter framför sig. Det var bara två dagar kvar till Bonfire night den 5 november när man firade minnet av Guy Fawkes och travarna av ved och gamla möbler som skulle brännas låg nu och blev dyngsura på byarnas allmänningar. Familjen Riddles hus var k-märkt och kallades Old Mill eftersom det ursprungligen hade byggts som kvarn av cisterciensermunkar från ett kloster i närheten. Det var uppfört i kalksten med skiffertak och låg bredvid den gamla kvarnrännan som gick rakt igenom trädgården. Den gamla ladan i sten på andra sidan huset hade byggts om till garage. När Banks körde uppför den korta grusbelagda vägen och stannade på gårdsplanen såg han att det lyste i två av fönstren på bottenvåningen medan resten av huset låg i mörker. Banks hann knappt knacka förrän dörren rycktes upp och han visades in i en svagt upplyst hall där Riddle tog emot hans rock utan några ceremonier och gick före in i ett vardagsrum som var större än hela Banks stuga. Takbjälkarna var frilagda och på de vitmenade väggarna hängde välputsade jakthorn och de ofrånkomliga selbeslagen i mässing. En spegel med förgylld ram hängde över den öppna spisen där en brasa dånade och bredvid burspråket med de spröjsade fönstren stod ett piano. Det var ett hus som Banks tyckte passade någon som tjänade hundra tusen pund eller mer per år, men trots den rustika stilen och all värme som elden frambringade kändes rummet märkligt kallt, svalt och opersonligt. Det låg inga tidningar utspridda på det låga glasbordet och inga röriga högar med noter vid pianot, träet blänkte som om det hade polerats alldeles nyss och allt var prydligt, rent och välordnat. Men det var, när Banks tänkte efter, precis vad han hade väntat sig av Riddle. Effekten förstärktes av tystnaden som bara bröts då och då av den ylande vinden utanför och regnet som slog mot fönstren. En kvinna kom in i rummet. ”Min hustru, Rosalind”, sa Riddle. Banks tog Rosalinds hand. Den var mjuk, men handslaget fast. Om det här skulle bli överraskningarnas kväll så var Rosa15


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 16

lind Riddle nummer två på listan. Banks hade aldrig träffat polismästarens fru – allt han visste om henne var att hon arbetade på en advokatfirma i Eastvale som specialiserat sig på fastighetsöverlåtelser – och om han någonsin försökt föreställa sig hennes person så skulle han ha tänkt på en bastant, kraftig och ganska karaktärslös figur. Varför visste han inte, men det var den bild som dykt upp i hans hjärna. Men den kvinna som nu stod framför honom var elegant, över medellängd och hade en fotomodells slanka figur och långa välformade ben. Hon var ledigt klädd i grå kjol och vit sidenblus och de två knappar som var oknäppta högst upp avslöjade ett triangelformat stycke hud som var lika blek som hela hennes gestalt. Hon hade kortklippt blont hår – en frisyr av den dyra, rufsigt ljusblonda sorten – hög panna, markerade kindben och mörkblå ögon. Läpparna var fylligare än vad man kunde ha förväntat sig i ett ansikte med den formen och läppstiftets kulör framhävde dem än mer, så att det nästan såg ut som om hon trutade med munnen. Kvinnans ansiktsuttryck avslöjade ingenting, men Banks tolkade hennes något stela kroppsspråk som tecken på att hon var bekymrad. Hon ställde ifrån sig en drink på bordet och satte sig i den sammetsklädda soffan, lade benen i kors och lutade sig fram med båda händerna vilande i knäet. Hon påminde Banks om den sorts eleganta, fjära blondiner som Alfred Hitchcock brukade ha med i många av sina filmer. Riddle bad Banks att sätta sig. Han var fortfarande klädd i uniform. Riddle var en lång man med antydan till bilringar – men fortfarande vältränad – och nu satte han sig mitt emot i en fåtölj, drog i pressvecken och lutade sig bakåt. Han var flintskallig med mörka kraftiga bryn över de bruna ögonen och den hårda, allvarliga blicken. Banks fick intryck av att ingen av dem riktigt visste vad de skulle säga nu när han väl hade kommit. Stämningen var så tät att den kunde skäras med kniv; det hade hänt något obehagligt, känsligt och smärtsamt. Banks var i stort behov av en cigarett, 16


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 17

men insåg att det var omöjligt. Riddle avskydde rök och rummets lätta lavendeldoft hade säkert aldrig besudlats av cigaretter. Tystnaden dröjde sig kvar. Han började känna sig som Philip Marlowe i början av ett nytt fall. Kanske skulle han försöka bryta tystnaden med att tala om vad han tog per timme, men innan han lyckades formulera ett skämt tog Riddle till orda. ”Banks … jag … hm … vet att vi har haft våra meningsskiljaktigheter och jag tror säkert att min begäran kommer som en lika stor överraskning för er som för mig att behöva presentera den, men jag behöver faktiskt hjälp.” Meningsskiljaktigheter? Det måste vara tidernas underdrift. ”Fortsätt”, sa han. ”Jag är idel öra.” Riddle skruvade på sig i stolen och nöp i pressvecken. Hans hustru lutade sig fram och tog upp glaset igen. Den fuktiga ring som blev kvar på bordet var det enda som fläckade rummets sterila perfektion. ”Det är en privat historia”, fortsatte Riddle. ”Mycket privat. Och inofficiell. Innan vi går vidare, Banks, så vill jag ha ert absoluta löfte att ni inte sprider det jag nu kommer att säga utanför de här fyra väggarna. Kan ni ge mig det?” Banks nickade. ”Jag ber om ursäkt”, sa Rosalind och reste sig. ”Ni måste tycka att jag är en förfärligt dålig värdinna. Ni har åkt ända hit och jag har inte ens bjudit er på något att dricka. Vad vill ni vill ha, mr Banks? En liten whisky, kanske?” ”Han kör”, sa Riddle. ”Men visst skulle ni kunna ta en liten?” Banks höll upp handen. ”Nej tack”, sa han. Han skulle faktiskt vilja ha en kopp te, men framförallt ville han få det här avklarat så att han kunde åka hem. Om han klarade sig utan cigaretter klarade han sig utan sprit också. Han önskade att de snart skulle komma till saken. ”Det handlar om vår dotter”, började Rosalind Riddle medan hon vred händerna i knäet. ”Hon flyttade hemifrån när hon var sexton.” 17


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 18

”Hon rymde, Ros”, sa Riddle med en röst som var ansträngd av återhållen ilska. ”Låt oss inte lura oss själva.” ”Hur länge sen var det?” frågade Banks. Riddle besvarade frågan. ”För sex månader sen.” ”Jag beklagar”, sa Banks, ”men jag förstår inte riktigt vad …” ”Vår son, Benjamin, lekte med datorn tidigare i kväll”, sa Rosalind snabbt. ”Han råkade hitta en del bilder på en hemsida med sex.” Banks visste att det var lätt hänt att hamna på porrsidor av misstag. Den som till exempel letade efter ”Spice Girls” med hjälp av en sökmotor kunde mycket väl hamna på en sida med ”Spicy Girls”. ”Några av bilderna …”, fortsatte Rosalind. ”Ja, det var bilder på Emily, vår dotter. Benjamin är bara åtta. Han förstod egentligen inte vad det betydde. Vi lät honom gå och lägga sig och sa att han inte skulle berätta det för nån.” ”Är ni säker på att det verkligen var er dotter?” frågade Banks. ”Ni vet väl att man kan manipulera bilder? Byta ut huvuden och kroppar.” ”Det var hon”, svarade Rosalind. ”Tro mig, hon har ett mycket tydligt födelsemärke.” ”Jag tror säkert att allt det här är mycket obehagligt för er”, sa Banks. ”Och ni har mina sympatier. Men vad är det ni vill att jag ska göra?” ”Jag vill att ni ska leta rätt på henne”, sa Riddle. ”Varför har ni inte försökt göra det själv?” Riddle tittade på sin hustru. Den blick de utväxlade innehöll en värld av oenighet och ömsesidiga beskyllningar. ”Det har jag”, sa Riddle. ”Men jag hade inget att gå på. Jag kunde inte utnyttja de officiella kanalerna. Det har ju trots allt inte ens begåtts nåt brott. Hon hade all rätt i världen att göra som hon gjorde. Och ju färre som känner till det, desto bättre.” ”Ni är orolig för hennes rykte?” Riddle höjde tonläget. ”Jag förstår vad ni tänker på, Banks. Men det är viktigt. Om ni hade förstått det så kanske det hade 18


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 19

gått lite bättre för er själv.” ”Viktigare än er dotters välbefinnande?” ”Att vi månar om vårt rykte innebär inte att vare sig jag själv eller min make inte skulle bry oss om vår dotter, mr Banks”, sa Rosalind. ”Som hennes mor motsätter jag mig era insinuationer.” ”I så fall ber jag om ursäkt.” Riddle tog till orda igen. ”Det jag försöker säga, Banks, är att jag – fram till i kväll – inte hade nån verklig anledning att känna oro. Emily är en intelligent och handlingskraftig flicka, även om hon kanske är lite väl envis och upprorisk ibland. Men nu tror jag mig ha nåt påtagligt att bekymra mig för. Och det handlar inte bara om ambitioner och rykte, oavsett vad ni tror.” ”Men varför letar ni inte rätt på henne själv?” ”Försökt att vara lite realistisk, Banks. Till att börja med så kan jag knappast ge mig ut på nåt slags privat korståg.” ”Men det skulle jag kunna göra?” ”Ni är inte en offentlig person på samma sätt som jag. Folk kan mycket väl känna igen mig. Jag kan täcka upp för er här om det skulle bekymra er. Jag är trots allt polismästare. Och jag ersätter naturligtvis alla rimliga utlägg ni kan ha. Ni ska ju inte behöva förlora ekonomiskt på det här. Men ni får sköta det på egen hand. Ni kan inte utnyttja polisens resurser. Jag vill att ni ska sköta det privat. Inom familjen.” ”Ni menar att er karriär är viktig, men att min inte är det?” ”Ni skulle kunna se det ur ett annat perspektiv. Det är klart att ni skulle tjäna på det, personligen.” ”Jaså?” ”Se det så här. Om ni lyckas så har ni förtjänat min tacksamhet. Och oavsett vad ni kanske tycker om mig så är jag en man som står vid mitt ord och jag kan lova att er karriär i Eastvale bara kan bli bättre om ni gör vad jag begär.” ”Och den andra orsaken?” Riddle suckade. ”Tyvärr är det nog så att om hon upptäckte att det var jag som letade efter henne så skulle hon smita igen. Hon skyller alla sina problem på mig. Det gjorde hon klart för 19


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 20

oss månaderna innan hon rymde. Jag vill att ni ska sköta det diskret, Banks. Försök att hitta henne innan hon upptäcker att ni letar efter henne. Jag begär inte att ni ska kidnappa henne. Men hitta henne, prata med henne, försäkra er om att det inte går nån nöd på henne och säg att vi gärna vill träffa henne igen och prata igenom alltihop.” ”Och övertala henne att låta bli att posera för porrbilder på internet?” Riddle bleknade. ”Ja, om ni kan.” ”Har ni nån som helst uppfattning om vart hon kan ha tagit vägen? Har hon hört av sig till er?” ”Vi fick ett vykort ett par veckor efter att hon hade givit sig iväg”, svarade Rosalind. ”Hon skrev att det inte var nån fara med henne och att vi inte skulle oroa oss – eller behövde leta efter henne.” ”Var hade vykortet poststämplats?” ”I London.” ”Och det var allt?” ”Ja, förutom ytterligare ett kort, till Benjamin när han fyllde år.” ”Skrev hon nåt mer då?” ”Bara att hon hade skaffat ett jobb”, fortsatte Rosalind. ”Så att vi inte skulle oroa oss för att hon var uteliggare eller nåt annat. Inte för att Emily nånsin skulle hålla till på gatan. Hon har alltid varit väldigt bortskämd.” ”Ros!” ”Ja, men det är ju faktiskt sant. Och du …” ”Hade det hänt nåt särskilt precis innan hon gav sig iväg?” avbröt Banks. ”Nån utlösande faktor som fick henne att lämna er just då? Grälade ni, till exempel?” ”Det var ingen enskild avgörande händelse”, sa Riddle. ”Det hade byggts upp under lång tid. Hon kom helt enkelt inte tillbaka hem efter skolan.” ”Skolan?” Rosalind förklarade: ”För ett par år sen skickade vi henne till 20


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 21

en mycket dyr och respektabel internatskola för flickor utanför Warwick. I slutet av förra terminen, när sommarlovet började, smet hon iväg till London istället för att åka tillbaka hem.” ”Åkte hon ensam?” ”Såvitt vi vet.” ”Brukade hon komma hem under loven?” ”Ja.” ”Varför gjorde hon inte det nu? Hade det hänt nåt?” Riddle tog över igen. ”När hon var hemma senast, i våras, grälade vi som vanligt på henne för att hon stannade ute för länge på kvällarna, att hon drack på pubarna, umgicks med fel människor och sånt. Men annars var det inget speciellt. Hon är mycket intelligent. Det gick bra för henne i skolan, resultatmässigt, men hon tyckte att det var tråkigt att studera. Hon hade så lätt för sig, särskilt när det gällde språk. Hon är mycket verbal. Vi ville naturligtvis att hon skulle avsluta sin gymnasieutbildning och fortsätta på universitetet, men det var hon inte intresserad av. Hon ville ge sig iväg ut i världen på egen hand. Vi gav henne allt, Banks. Hon hade en egen häst, hon fick ta pianolektioner, åka till Amerika tillsammans med skolan, skidsemester i Österrike, en bra utbildning. Vi var mycket stolta över Emily. Hon fick allt hon ville ha.” Utom kanske det hon behövde mest av allt, tänkte Banks: nämligen dig. Om man skulle lyckas med att nå så svindlande högt som till polismästare, särskilt för den som bara var fyrtiofem år gammal, måste man vara fokuserad, skoningslös och ambitiös. Dessutom måste man kunna flytta mycket, vilket kan få förödande effekter på barn som ibland kan ha svårt att skaffa sig nya vänner. Lägg dessutom till alla timmar på jobbet plus all tid som måste satsas på utbildningar och kurser så kan Riddle inte ha varit hemma särskilt ofta. Banks kunde knappast sätta sig på några höga hästar – moraliskt sett – när det gällde barnuppfostran, det måste han erkänna. Till och med för att nå graden överkommissarie hade han varit tvungen att vara borta betydligt mer än vad som kan ha varit bra 21


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 22

för Brian och Tracy. Men som tur var hade båda två visat sig bli ganska välartade, men han insåg att det berodde mer på tur än skicklighet som förälder, åtminstone från hans sida. Mycket av ansvaret hade fallit på Sandra och hon hade inte alltid velat tynga honom med barnens problem. Banks hade kanske inte offrat sin familj på ambitionens altare i samma grad som han misstänkte att Riddle hade gjort, men han hade definitivt offrat en hel del för att kunna bli en bra kriminalpolis. ”Har hon några kamrater här i närheten som hon kan ha anförtrott sig åt?” frågade han. ”Nån som kan ha behållit kontakten med henne?” Rosalind skakade på huvudet. ”Jag tror inte det”, sa hon. ”Emily är väldigt … självständig. Hon hade många vänner här, men jag tror inte att de stod henne särskilt nära. Det beror på att vi har flyttat runt så mycket. Och när hon ger sig iväg så bränner hon alla broar bakom sig. Och hon har faktiskt inte varit hemma särskilt ofta.” ”Ni sa nåt om ’olämpligt sällskap’. Vad det en pojkvän ni menade då?” ”Det var inget allvarligt.” ”Men hans namn kanske kan vara till hjälp.” Rosalind kastade en blick på maken som sa: ”Banks, jag har redan sagt att jag inte vill göra det här officiellt. Om ni börjar leta upp Emilys gamla pojkvänner och ställer frågor här omkring, hur lång tid tror ni då att det tar innan allt kommer ut? Jag har berättat att hon har stuckit iväg till London. Och det är där som ni kommer att hitta henne.” Banks suckade. Det såg ut som om han skulle bli tvungen att genomföra den här utredningen med bakbundna händer. ”Men har hon några bekanta i London?” frågade han. ”Nån som hon kunde vända sig till om hon behövde hjälp?” Riddle skakade på huvudet. ”Det är många år sen jag jobbade vid Londonpolisen. Hon var bara barnet när vi flyttade därifrån.” ”Jag förstår att det kan vara jobbigt för er”, sa Banks, ”men skulle jag kunna få titta på den där hemsidan?” 22


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 23

”Ros?” Rosalind Riddle fnös åt sin make och sa sedan: ”Kom här.” Banks följde efter och på väg in i arbetsrummet, som kantades av bokhyllor, passerade de under en takbjälke som satt så lågt att Banks måste huka sig. En orangeröd iMac stod på ett skrivbord vid fönstret. Vinden skakade fönsterglasen bakom de tjocka gardinerna och med jämna mellanrum lät det som om någon kastade en hink vatten mot rutorna. Rosalind satte sig ner och krökte på fingrarna, men innan hon rörde vid tangentbordet eller musen vände hon sig om där hon satt i stolen och tittade på Banks. Han kunde inte tolka hennes ansiktsuttryck. ”Ni är väl inte särskilt förtjust i oss?” sa hon. ”Oss?” ”Vår sort. Människor som har … ja, förmögenheter, framgång, ambitioner.” ”Ärligt talat så tänker jag inte ofta på det.” ”Aha, visst gör ni det. Men ni har nog fel.” Hon knep ihop ögonen. ”Ni är avundsjuk, förbittrad och ni tror att ni är bättre än vad vi är – renare, på nåt sätt – eller hur?” ”Mrs Riddle”, sa Banks med en suck. ”Jag behöver inte det här struntpratet. Jag har kört hela vägen ut hit en bedrövlig kväll när jag hellre skulle ha stannat hemma, lyssnat på musik och läst en god bok. Om vi ska göra det här så föreslår jag att vi sätter igång, eller borde jag helt enkelt åka hem igen och gå och lägga mig?” Hon granskade honom kallt. ”Jag träffade tydligen mitt i prick?” ”Mrs Riddle, vad vill ni mig egentligen?” ”Ni vet kanske att han funderar på att ge sig in i politiken?” ”Ja, jag har hört talas om det.” ”Minsta antydan till familjeskandal skulle fördärva det vi har kämpat för i alla år.” ”Ja, det kan jag tänka mig. Det är säkrast att komma på plats först och ta skandalerna sen.” ”Det var cyniskt sagt.” ”Men sant. Läs tidningarna.” 23


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 24

”Han säger att ni har en förmåga att ställa till det.” ”Jag gillar att hitta sanningen. Ibland betyder det att man måste röra om i grytan. Ju dyrare gryta, desto fler som skriker när man spiller.” Rosalind log. ”Jag önskar att vi allihop hade råd med så höga ideal. Det här jobbet kräver största möjliga diskretion.” ”Jag ska komma ihåg det. Om jag bestämmer mig för att acceptera.” Banks såg henne i ögonen tills hon blinkade och vred tillbaka stolen mot datorskärmen. ”Jag tänkte bara att vi skulle göra det helt klart innan jag visar er nakenbilder på min dotter”, sa hon utan att titta på honom. Han kikade över hennes axel när hon började trycka på tangentbordet och välja alternativ med musen. Till sist fick hon fram en svart bakgrund med ett antal miniatyrbilder. Rosalind klickade på en av dem och ett nytt fönster med fem nya småbilder började laddas. Överst på skärmen stod att modellen hette Louisa Gamine och att hon var arton år gammal och läste biologi. Banks tittade på bilderna och kunde gott ha trott på uppgiften. ”Varför Louisa Gamine?” frågade han. ”Ingen aning. Louisa är hennes mellannamn. Ja, Louise faktiskt. Emily Louise Riddle. Jag gissar att hon tyckte att Louisa lät mer exotiskt. Hon kanske ville ha en ny identitet när hon hade givit sig iväg?” Det kunde Banks förstå. När han var yngre hade han alltid ångrat att föräldrarna inte hade givit honom ett mellannamn. Han hade ångrat det så mycket att han hittat på ett själv: Davy, efter Davy Crockett, en av hans hjältar på den tiden. Det hade varat i några månader innan han till sist accepterat sitt eget namn: Alan. Rosalind klickade på en av bilderna och den fyllde snabbt skärmen, uppifrån och ner. Banks tittade på ett amatörfoto, taget i ett sovrum med dålig belysning, som visade en söt ung kvinna som satt naken med korslagda ben på ett blekblått duntäcke. Hennes leende verkade en aning ansträngt och ögonen såg inte helt fokuserade ut. 24


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 25

Likheten mellan Louisa och hennes mor var häpnadsväckande. De hade båda samma långbenta grace, samma bleka närmast genomskinliga hy, samma generösa mun. Den enda verkliga skillnaden, bortsett från åldern, var att Louisas blonda hår hängde ner över axlarna. För övrigt tyckte Banks att han lika gärna kunde ha tittat på ett foto av Rosalind taget för kanske tjugofem år sedan och det gjorde honom en smula generad. Han såg den missfärgade fläcken, födelsemärket, i form av en droppe på insidan av Louisas vänstra lår. Dessutom hade hon en sorts liten ring i naveln och, nedanför, en tatuering som föreställde en spindel. Banks tänkte på den ros som Annie Cabbot hade tatuerat över vänster bröst, hur länge sedan det var som han hade sett den och på det faktum att han antagligen aldrig skulle få se den igen, särskilt inte om han lyckades bli sams med Sandra. De andra bilderna var ungefär likadana, tagna på samma plats i samma svaga ljus. Det var bara positionerna som varierade. Banks tyckte faktiskt att hennes nya efternamn var ganska passande. Gamine, gamäng … det stämde rätt bra. Hon hade ett slags okynnig charm. Men dessutom var det en annan sak som fick honom att fundera på det efternamn hon valt och just nu kunde han inte komma på vad det var. Men om han bara lät det bero skulle han säkert komma på det så småningom. Det brukade han göra. Banks tittade närmare på bilderna, väl medveten om Rosalinds diskreta parfym när han lutade sig fram över hennes axel. Han kunde urskilja enstaka detaljer i rummet – ena hörnet av en affisch med en popstjärna, en rad böcker – men de var för oskarpa för att vara till någon nytta. ”Har ni sett tillräckligt?” frågade Rosalind och vände huvudet mot honom och antydde därmed möjligen att han tittade alltför noga, att han visade alltför stort intresse. ”Det ser ut som om hon visste vad hon höll på med”, sa Banks. Rosalind dröjde med svaret, men sa sedan: ”Emily har varit sexuellt aktiv sen hon var fjorton. Vad vi vet, åtminstone. Hon var tretton när hon började bli … besvärlig, så det kan ha varit ti25


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 26

digare. Och det var en av anledningarna till att vi skickade iväg henne till den där skolan.” ”Det är inte ovanligt”, sa Banks och tänkte, orolig, på Tracy. Han var säker på att hon inte börjat riktigt så ung, men det kunde han förstås inte fråga. Han visste inte hur hon hade det med kärleken nu heller och när han tänkte på det så ville han nog helst inte veta. Tracy var nitton år, ett par år äldre än Emily, men hon var fortfarande Banks lilla flicka. ”Tror ni att skolan hjälpte?” frågade han. ”Uppenbarligen inte. Hon kom ju inte tillbaka, eller hur?” ”Har ni pratat med rektorn eller med klasskamraterna?” ”Nej. Jerry vågar inte det, med tanke på allt skvaller.” ”Naturligtvis. Skriv ut den där.” Banks pekade på ett fotografi där Louisa satt på sängkanten och med uttryckslös min stirrade in i kameran endast iförd en röd t-tröja. ”Det räcker med en bröstbild. Resten klipper vi bort.” Rosalind kastade en blick på honom över axeln och han tyckte sig ana en lätt tacksamhet i hennes ansiktsuttryck. Hon verkade åtminstone inte vara lika öppet fientligt inställd längre. ”Då gör ni alltså ett försök?” sa hon frågande. ”Då försöker ni hitta Emily?” ”Ja, jag ska försöka.” ”Men försök inte övertala henne att komma tillbaka hem. Det vill hon inte, det kan jag garantera.” ”På er låter det som om ni inte ville att hon skulle komma hem igen.” Rosalind rynkade pannan och sa sedan: ”Ni har kanske rätt. Jag föreslog faktiskt Jerry att vi helt enkelt skulle låta henne gå sin egen väg. Hon är tillräckligt gammal och definitivt tillräckligt smart för att klara sig själv. Och hon är en bråkstake. Jag vet att hon är min dotter och det är inte så att jag inte bryr mig om henne, men … Ja, ni kan ju se själv vad som har hänt efter bara ett halvår. Tatueringen, bilderna … Hon har aldrig brytt sig om andras känslor. Jag kan knappt föreställa mig vilket kaos det skulle bli om vi hade hennes problem att ta hand om här hemma också.” 26


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 27

”Också?” ”Det var inget. Strunt i det.” ”Är det nåt annat som ni tror att jag borde känna till?” ”Vad tänker ni på då?” ”Är det nåt ni inte har berättat för mig?” ”Nej. Varför skulle det vara det?” Men Banks anade att det faktiskt var så, med tanke på Rosalinds sätt att titta bort när hon svarade. Det kan ha handlat om familjeproblem som varken hon eller maken ville prata om. Och kanske gjorde de rätt i att inte göra det. Kanske borde han hålla sin fantasi i styr och avstå från att riva ut skeletten i garderoben som han hade för vana att göra. Nöj dig med att hitta flickan, sa han till sig själv, se till att hon inte är i fara och lämna resten. Gud vet att det sista han ville var att bli indragen i familjen Riddles personliga tillkortakommanden. Han antecknade den information som fanns på hemsidan. Den ägdes av en firma som hette GlamourPuss Ltd. i Soho. Han trodde inte att det skulle bli alltför svårt att hitta dem och de borde kunna tipsa honom om var Emily, eller Louisa som hon tydligen föredrog att kalla sig numera, höll hus. Han hoppades bara att hon inte hade prostituerat sig, som så många av de tonåringar som dök upp på porrsidorna gjorde. Hon verkade inte vara av den sort som valde att försörja sig på att sälja sin kropp, men däremot som någon som kunde tänka sig att prova praktiskt taget vad som helst bara för att få en kick. Det skulle han bli tvungen att ta itu med när, och om, han kom så långt. Rosalind skrev ut fotografiet, plockade fram en sax ur skrivbordslådan och klippte av bilden i höjd med flickans navel innan hon lämnade över den. Banks följde henne tillbaka ut i vardagsrummet där Riddle satt och stirrade rakt framför sig. ”Allt klart?” frågade han. Banks nickade. Han brydde sig inte om att sätta sig igen. ”Säg mig en sak”, sa han. ”Varför just jag? Med tanke på vad vi båda tycker om varandra.” Riddle såg nästan ut att rycka till en smula och Banks förvå27


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 28

nades över den giftiga tonen i sin egen röst. Riddle dröjde med svaret, men såg honom sedan i ögonen. ”Av två skäl”, sa han. ”Först därför att ni är den bästa kriminalpolisen i landet. Med det menar jag inte att jag uppskattar era metoder eller er attityd, men ni får resultat. Och i ett oortodoxt ärende som det här så kan jag väl säga att jag tror att era självsvåldiga metoder faktiskt skulle vara på sin plats för en gångs skull.” Att få beröm av Riddle, även om det inte var odelat positivt, var en ny upplevelse för Banks. ”Och för det andra?” frågade han. ”Ni har väl själv en tonårig dotter? Som heter Tracy?” ”Ja.” Riddle slog ut med armarna. ”Då förstår ni vad jag pratar om. Jag tror att ni kan förstå ungefär hur jag känner mig.” Och det kunde Banks, till sin förvåning. ”Jag kan sätta igång först i nästa vecka”, sa han. Riddle lutade sig framåt i fåtöljen. ”Men ni har väl inget viktigt för er just nu?” ”Jag hade tänkt tillbringa helgen tillsammans med Tracy. I Paris.” ”Jag skulle uppskatta om ni kunde börja omedelbart. Redan i morgon bitti. Jag måste få veta.” Banks anade en viss desperation i Riddles röst, ett tonfall som han aldrig hört förut. ”Varför är det så bråttom?” Riddle stirrade in i den stora öppna spisen som om han riktade orden direkt till lågorna. ”Jag är orolig för henne, Banks. Hon är så ung och sårbar. Jag vill ha henne tillbaka. Åtminstone måste jag få veta var hon är, vad hon håller på med. Tänk er själv hur det skulle kännas om det var ni som råkat ut för det här. Försök att föreställa er vad ni själv skulle ha gjort om det var er dotter som hamnat i klistret.” Fan också, tänkte Banks och såg helgen tillsammans med Tracy glida bort och försvinna i fjärran. Döttrar. Vem ville egentligen ha dem? De var bara till besvär. Men visst hade Riddle slagit an en sträng hos honom. Nu hade han ingen möjlighet att dra 28


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 29

sig ur, ingen möjlighet att tacka nej. Banks visste att han måste ge sig av till London och leta rätt på Emily Louise Riddle. ”Men, pappa! Du kan inte mena allvar! Väcker du mig mitt i natten och säger att vi inte kan åka till Paris?” ”Jag är ledsen, hjärtat. Vi får helt enkelt lov att skjuta fram det ett tag.” ”Jag tror knappt mina öron. Jag som har sett fram emot den här helgen i evigheter!” ”Jag också, men jag kan tyvärr inte göra nåt åt det.” ”Och du vill inte ens berätta varför?” ”Jag kan inte. Jag har lovat att inte säga nåt.” ”Du lovade mig en helg i Paris. Det löftet hade du inga problem med att bryta.” Där satt den. ”Jag vet. Och jag ber om ursäkt.” ”Litar du inte på att jag kan hålla tyst?” ”Det är klart jag gör. Det är inte det.” ”Vad är det då?” ”Jag kan helt enkelt inte säga nåt än. Så är det bara. Kanske i nästa vecka om allt går som jag hoppas.” ”Strunt i det.” Tracy surade och sa inget på en stund, på samma sätt som hennes mor brukade göra, men sa sedan: ”Det är väl inget farligt?” ”Nej, det är klart att det inte är. Det är en privatsak. Jag ska hjälpa en …” Banks var nära att säga ”vän” men lyckades hejda sig i sista stund. ”Jag hjälper en bekant. Nån som har råkat i svårigheter. Tro mig, hjärtat, när jag säger att du också skulle tycka att det var rätt om du kände till detaljerna. Men jag lovar att gottgöra dig när det här har ordnat sig. Jag lovar.” ”Det har man ju hört förut. Det är inte första gången.” ”Försök att vara lite rättvis, Tracy. Det är inte lätt för mig heller. Det är inte bara du som är besviken. Jag hade också sett fram emot att få åka till Paris.” ”Okej, jag vet. Förlåt. Men hur gör vi med biljetterna? Hotellet?” 29


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 30

”Hotellet är enkelt att avboka. Biljetterna ska jag försöka byta.” ”Ja, lycka till.” Hon tystnade. ”Vänta nu! Jag fick just en idé.” ”Vad då?” ”Bara för att du inte kan åka så betyder det väl inte att jag inte kan göra det?” ”Nej, det är klart. Men vill du verkligen åka till Paris alldeles ensam? Dessutom är det inte säkert, särskilt inte för en ung kvinna.” Tracy skrattade. ”Jag kan ta hand om mig själv, pappa. Jag är en stor flicka numera.” Ja, tänkte Banks. Hela nitton år gammal. ”Det tror jag säkert”, sa han. ”Men jag skulle vara orolig.” ”Du är alltid orolig. Det brukar fäder vara när det gäller deras döttrar. Och dessutom tänkte jag inte att jag tvunget måste åka ensam.” ”Vad menar du med det?” ”Damon vill säkert åka. Han har inga föreläsningar i morgon han heller. Jag skulle kunna fråga honom.” ”Vänta lite nu”, sa Banks. ”Damon? Vem i hela friden är Damon?” ”Min pojkvän. Jag tror att han skulle bli jätteglad om han fick åka till Paris över helgen med mig.” Det tror jag säkert, tänkte Banks och kände sig illa till mods. Det här gick inte alls som han räknat med. Han hade förväntat sig ömsesidiga beskyllningar, ja; ilska, ja; men det här …? ”Jag är inte så säker på att det är en så jättebra idé”, sa han lamt. ”Det är klart att det är. Det vet du. Dessutom skulle vi spara pengar.” ”Hur då?” ”Ja, du behöver ju till exempel bara avboka det ena hotellrummet.” ”Tracy!” Hon skrattade. ”Åh, pappa. Ni föräldrar är så dumma. Om 30


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 31

ungdomar vill ligga med varandra så behöver de inte åka utomlands och göra det på natten. Det går lika bra på studentrummet, mitt på dan!” Banks svalde. Nu hade han fått svar på en fråga som han undvikit att ställa. Men har man sagt A får man säga B. ”Är du och Damon … jag menar alltså …” ”Ingen fara, pappa. Jag är en mycket försiktig flicka. Då är väl det enda problemet hur vi ska få biljetterna till i morgon. Jag antar att du inte har nån större lust att köra hit med dem nu i kväll?” ”Nej, det har jag ju inte”, sa Banks. Men så veknade han. Hon hade rätt trots allt, det fanns ingen anledning att fördärva hennes helg också bara för att hans egen var förstörd, oavsett det där med Damon. ”Men jag måste faktiskt åka ner till London i morgon i alla fall och vi kan åka med samma tåg, åtminstone så långt.” Och då kan jag få en titt på den där Damon också när jag ändå är i farten, tänkte han. ”Då kan du få biljetterna av mig.” ”Jättebra!” Banks kände sig bedrövad; Tracy lät mycket gladare över utsikten att få åka med Damon än med honom. Men det var förstås bara naturligt; hon var ung. ”Då ses vi i morgon”, sa han. ”På stationen. Samma tid som vi redan bestämt.” ”Det var snällt av dig, pappa. Tack så mycket.” När Banks bröt samtalet lutade han sig bakåt i fåtöljen och sträckte sig efter cigaretterna. Han var tvungen att åka till London, ingen tvekan om det. För det första så hade han lovat och för det andra så var det en sak som paret Riddle inte kände till. Tracy hade varit nära att rymma hemifrån när hon var tretton och tanken på vad som kunde ha hänt om hon förverkligat planerna plågade honom fortfarande. Krisen hade kommit strax innan de lämnade London för att flytta till Eastvale. Tracy hade varit förtvivlad i flera dagar för att hon var tvungen att skiljas från sina vänner och en kväll, när Banks faktiskt råkade vara hemma, hörde han buller från bottenvåningen. När han gick ner för att undersöka saken upptäckte 31


Forum-Kall som graven

08-04-08

14.09

Sida 32

han Tracy i dörren med en resväska i handen. Till slut hade han lyckats övertala henne att hon skulle stanna, utan att tvinga henne, men det hade varit nära ögat. En del av uppgörelsen var att han måste lova att inte berätta något för hennes mor och det hade han heller aldrig gjort. Sandra hade sovit under hela uppträdet. När han nu tänkte tillbaka på den natten kunde han föreställa sig ungefär hur paret Riddle kände sig. Men trots den insikten måste han fråga sig om det här var belöningen för att han gjorde sin fiende en tjänst? Han måste jaga en bortsprungen tonåring medan hans egen dotter fick en erotisk helg i Paris tillsammans med pojkvännen. Var fanns rättvisan i det? frågade han sig. Det enda svar han fick var vindens ylande och vattnets envisa brus över Gratly Falls.

32

9789170017285  

7 8 9 10 11 12 13 Riddle bodde ungefär halvvägs mellan Eastvale och Northaller- ton. Det innebar en timmes körning för Banks om vädret var b...