Page 1


LEX KATARINA Maria Estling VannestĂĽl


www.kompassforlag.se ISBN 978-91-7611-905-1 © Maria Estling Vannestål 2016 Omslag och inlaga: Sanna Hellberg Kompass förlag 2016


Prolog Det är inte alltid vi kommer ihåg den exakta startpunkten för ett händelseförlopp där vi är delaktiga. Inte om det rör sig om en utdragen process, och i synnerhet inte om vi själva inte står vid rodret och driver framåt, utan vi i stället guppar runt bland vågor som kastar oss än hit, än dit, ibland möter djupet, ibland lyckas hålla oss i linje med vattenytan. Av någon anledning kommer Katarina, som annars gärna koketterar med sitt dåliga minne, att kunna plocka fram flera detaljer från den där dagen långt senare. Som att en talgoxe hade flugit in i köksfönstret medan familjen åt frukost, så de blev lite sena till dagis. Eller att hon hade ätit ett precis lagom löskokt ägg, vaniljyoghurt med cornflakes och en matsked linfrön för magen, och så en rejäl skiva solroslimpa med grevéost. Att hon minns sin frukostmeny är i och för sig inte underligt. Den har sett ungefär likadan ut ända sedan morgonen då hon vaknade i sin första egna lägenhet, drygt tjugo år tidigare, och själv kunde välja något annat än lättfil och mamma Eivors hemrostade müsli med alldeles för få russin.  

6


Fรถrsta รฅret


1 Tiden går. Så heter den lilla melodi som mobiltelefonen låter studsa ut i konferensrummet, i samma stund som frågan om företagets friskvårdsgrupp mödosamt klättrar upp på dagordningen, efter ärenden som i de flestas ögon står betydligt högre upp på viktighetslistan. Det finns möjligen inte någon gömd pengapåse så att fler deltagare skulle kunna få ta del av det hälsofrämjande arbetet, undrar Katarina, medan hon rotar runt i handväskan av khakigrönt canvastyg, den som är alldeles för stor för att situationer som denna snabbt ska kunna avhjälpas. Tiden går. Var är den förbannade telefonen? Och hur kunde hon glömma att stänga av ljudet? Hon som införde nolltolerans under ledningsgruppsmötena efter en lång rad sönderhackade sammankomster. Nu är det hon själv som hamnar i brännpunkten för allas blickar. Händelsen främjar knappast tiggeriverksamheten hon just inlett, och som hon misstänker är dödsdömd på förhand. De förstår inte hennes värld. Katarina, den ensamma skumbananen i en skål stenhårda marknadskarameller. Tiden går. Äntligen lyckas hon pilla ner ljudknappen med sin trasiga nagel med avskavt pärlemorfärgat lack så att melodin tystnar. På displayen ett nummer hon inte känner

10


igen, men det är från en fast telefon i samma stad. Ingen telefonförsäljare från ett anonymt call center som vill underlätta hennes vardag genom en månatlig hemleverans av strumpor. Kan det vara dagis? Skolan? Något av barnen som blivit sjukt? Hon borde kanske svara ändå, trots att det bryter mot hennes egeninstiftade heliga regel. Tiden går. Efter en hel oändlighet av fumlande och beslutsångest ursäktar sig Katarina och smyger bakom stolsryggarna mot dörren, relativt diskret och smidigt. Ända tills stövelklacken fångas av sladden som ringlar sig från den uråldriga overheadapparaten, den som ingen har orkat köra till tippen, trots att inte en människa har använt den på åratal. ”Ringa vaktmästaren”, skriver hon upp på sin mentala att-göra-lista. ”Det är Katarina”, svarar hon, sedan hon med flammande kinder och bankande hjärta stängt dörren efter sig, så ljudlöst att det kanske i någon mån kompenserar för hennes klantigheter. ”Hej Katarina! Vad bra att du svarade, jag tänkte just lägga på. Det här är Viktor på Sushi Yama. Du, jag har din mamma här hos mig.” Uppriktigt vänlig låter han, Viktor, men skumbananen studsar till i den fula korridoren med sina kala gråvita väggar och hårda golv. Mamma i en sushi-butik? Hon som brukar fråga om det går att byta ut riset mot potatis när de går på kinarestaurang tillsammans. ”Jaha, men … Vad gör hon där?” ”Eivor verkar ha gått lite vilse, och vet inte riktigt hur hon ska ta sig hem.” Eivor verkar ha gått lite vilse.

11


Som om Viktor har känt hennes mamma i åratal. ”Så vi tänkte att det var bäst att ringa dig. Hon hade ingen mobiltelefon med sig och kom inte ihåg ditt nummer men vi hittade det på en lapp i plånboken. Du ska få prata med henne själv.” Mammas välbekanta röst i telefonen. ”Katarina, är det du? Ja, jag vet inte vad som hände. Jag skulle gå till pappas grav och så hittade jag inte till kyrkogården. Men jag gick in i här och det var en vänlig ung man som hjälpte mig.” ”Oj då”, svarar Katarina, med hjärnan i spinn. ”Hur gör vi nu? Jag är mitt i ett möte, men … Ska jag komma och hämta dig?” ”Vill du göra det? Jag vet inte om jag hittar hem härifrån. Känner inte igen mig alls, faktiskt. Det har väl aldrig legat någon restaurang vid kyrkogården? Har det gjort det?” ”Inte vad jag vet, men vi får prata om det sedan. Jag ska bara avsluta här så är jag hos dig om max en kvart. Går det bra? Kan du få vänta i restaurangen under tiden, tror du? Jag kanske ska prata med killen som hjälpte dig?” Sushi-Viktor lovar att ta väl hand om hennes mamma, till och med bjuda på en kopp kaffe. Katarina skickar en tacksam tanke till alla dessa vardagshjältar som rycker in när det strular till sig för djur, barn och vilsegångna tanter. Hon drar en hand genom håret, som är trassligt igen trots att hon kammade igenom de korta lockarna i morse. Återvänder till konferensrummet, ber om ursäkt än en gång och berättar att hon måste avvika från mötet. Till Katarinas förvåning är det ingen som protesterar. Alla karamellerna nickar förstående och är överens om att det

12


här måste få gå före. Resten av de punkter där hennes medverkan är nödvändig eller önskvärd kan de ta via mejl eller vid nästa möte. De mest akuta ärendena låg högst upp på dagordningen och hann klaras av innan telefonsamtalet kom. Friskvårdsgrupp, sommarfest och annat av mer långsiktig och eventuellt mindre betydelsefull art lider inte av att få ligga till sig. Vilken tur att hon planerat att samla lite vuxenpoäng och storhandla idag så att hon tog bilen till jobbet. Annars hade hon fått ta mamma på pakethållaren.

Eivor fingrar på handtagen till handväskan, där hon sitter i passagerarsätet. Hon är snygg och prydlig som alltid, i välstrukna marinblå byxor, den nya sandfärgade vårkappan, en storblommig sidenscarf och håret i en kort frisyr som får henne att se yngre ut än sina sjuttiotre år, trots de ganska djupa ansiktsfårorna. Att hon har gått vilse och att Katarina tvingades avbryta sitt möte och komma och hämta henne, det blir det svårt att förlika sig med. Eivor, som det är sådan ordning och reda med. Som aldrig vill ställa till besvär. ”Det här ska inte hända igen”, säger hon flera gånger innan Katarina svänger in på parkeringen utanför den tråkbruna bostadsrättslängan med sina inglasade balkonger. Ur bilen kliver den alldeles vanliga mamman. Tackar, urskuldar sig ännu en gång, stänger dörren precis lagom hårt och går med stadiga steg mot porten till sin

13


trappuppgång. Eivor med kollen. Kanske blev hennes hjärna överhettad av den starka solen när hon var ute och gick utan kepsen som hon brukar bära sommartid. Katarina hörde dem prata om det på radion igår, att det var den varmaste marsmånad Sverige upplevt på över femtio år. Mamma försvinner in genom dörren och Katarina tittar på instrumentbrädans klocka, bestämmer sig för att jobba hemma resten av eftermiddagen. Det är ändå mindre än två timmar kvar innan hon ska hämta Fabian på dagis. Hon parkerar bilen i carporten och går svängen om brevlådan, fångar upp tre räkningar och ett färgglatt brev med bokklubbsreklam. Det är den värsta sorten – med ett litet föremål, troligtvis ännu en blyertspenna hon inte behöver – som inte kan skickas direkt i pappersinsamlingen utan måste öppnas först. Hur många fastnar i företagens klibbiga nät på grund av det tricket? Nyckeln kärvar i låset. Hon måste be Jens smörja det, eller kanske smörja själv. Algerna på fasaden går inte att ignorera längre, det grönsvarta eländet brer ut sig allt mer över det vita träet. I sommar måste det tvättas bort, annars blir de nog anmälda av grannarna. Några brädor i staketet runt farstukvisten har börjat murkna också, dem borde de byta ut. Katarina älskar sitt hem, men ibland undrar hon vad de tänkte på när de köpte ett gammalt trähus. Ständigt är det något som skriker efter underhåll. Väl innanför dörren knäpper hon upp knappen i de tajta jeansen, brygger en kopp kaffe och plockar fram jämställdhetsplanen. Ryggen protesterar när hon en dryg

14


timme senare fäller ihop locket på sin laptop och reser sig för att ge sig iväg. Än en gång har Katarina hamnat i soffan med datorn i knät och fötterna på soffbordet, i stället för vid skrivbordet i arbetsrummet hon inrett så fint men aldrig använder. Tänk om ergonomen såg hur jag bär mig åt när jag jobbar hemma. Vilken barnslig tanke. Som om ergonomen var ute efter att sätta dit henne, inte hjälpa.

Dagishämtning, storhandling, matlagning, läxläsning, diskmaskinstömning, och så nattning av tre barn på det. Eftermiddagens händelse bleknar snabbt bort i skuggan av Katarinas mångfacetterade familjeuppdrag. Hon glömmer till och med att berätta för Jens när barnen har somnat och de hänger upp tvätten på ställningen i vardagsrummet tillsammans. I stället ägnar de den lilla ensamma vuxenstunden före läggdags åt att logistikpussla resten av veckan. Vem som ska hämta och lämna på dagis, följa med Fabian till danslektionen, hämta ut Filippas nya glasögon hos optikern, köpa present till lördagskalaset som Melker är bjuden på och sälja korv på hans fotbollscup på söndag. Och många andra små och stora händelser. När Katarina äntligen kommit i säng, alldeles för sent som vanligt, och under en kort stund svävar i gränslandet mellan vakenhet och sömn, seglar Eivors ansikte upp i hennes bomullsluddiga medvetande. Hon drar duntäcket tätare omkring sig och sover snart djupt.

15


Profile for Smakprov Media AB

9789176119051  

9789176119051  

Profile for smakprov