Marguerite Duras Dรถdssjukdomen
Marguerite Duras
döds ~ sjukdomen Öv e r s ät t n i n g Marie Werup
Modernista stockholm
Förord
S p e l u p p s t ä l l n i n g e n är mycket enkel : En man, en kvinna, havet, vita lakan och så förstås döden. Berättaren är en röst som talar från okänd ort direkt till mannen. Talar om vad som hände. Vad han såg. Vad han tänkte. Distansen är total. Både vad gäller tid och rum. Mannen har hyrt den här kvinnan för ett antal dagar. Han vill genom att tvinga sig själv att konfrontera henne (en annan människa) konfrontera sig själv. Hans kropp är bara död materia. Han är död (trots att han lever) och det har börjat klia. Kvinnan lyckas namnge hans sjukdom. Hon säger att hon såg den. Att den var anledningen till att hon tackade ja till hans erbjudande. Texten blir en sorts fallbeskrivning : Av dödssjukdomen. Man träffar kvinna. Kvinna talar om för man att man bär på sjukdom : Dödlig sjukdom. Sjukdom som : »den som är angripen av inte vet att han bär på.« På döden. Sjukdom som : »han måste dö av utan att dessförinnan ha levat ett liv att dö av, utan någon kännedom om något som helst liv att dö av.« De möten som förekommer mellan man och kvinna är knappast möten. Mannen provar den ena klumpiga strategin efter den andra. Kastar sig i desperation mot kvinnan i fåfäng förhoppning om att hon skall visa honom vad han är kapabel 5
till. Vem han är. Att han är. Det är som att springa in i en vägg. Inte för att hon inte vill. Utan för att hon vet att den inte fungerar på det här sättet : kärleken. Dödssjukdomen gör mannen oförmögen att älska. Han kastar sig mot kvinnan och studsar oundvikligen tillbaka. Detta gör honom vansinnig : att ständigt tvingas tillbaka in i sin egen särart. Han inser att hon är den starkare. Att hon för länge sedan har kapitulerat inför sin egen bräcklighet. Inför själva tillvarons bräcklighet. Eller : vad vet hon ? Hon har kapitulerat. Det faktum att kvinnan är öppen och sårbar gör att hon kan vinna på walkover. Triumfera över mannen till och med i det ögonblick då hon sover och han funderar på att döda henne. Han dödar henne inte. Genom att acceptera bräckligheten har hon till skillnad från honom hittat en position från vilken hon kan börja leva. Han gör aldrig det. Han kan inte tolka sin egen mänsklighet som annat än impotens. Alltså flyr han från liv och från kärlek. Han har dödssjukdomen. Nästan alla påståenden i texten har hypotesens form. Den aspirerar inte till något annat än att vara en efterhandskonstruktion. Berättaren stoppar in brasklappar i varenda lucka : »Du skulle kunna ha betalat henne.« »Dagen efter skulle du kanske plötsligt bli varse hennes frånvaro i rummet.« Eller inte ? Historien flämtar till mellan möjliga vägar. Vet varken ut eller in. Fram eller bak. Precis som den av sjukdom ansatte mannen. Där någonstans finns själva kärnan. Duras stil blir ett sätt att påpeka för läsaren hur instabilt och föränderligt vårt minne är. Det fiktiva som oundvikligen finns i allt återberättande. Att minnas en händelse förstör själva minnet och skapar ett nytt. Det var inte för inte som den franske 6
psykoanalytikern Jacques Lacan hyllade Marguerite Duras för att på litterär väg göra det som han själv beskrev i sina teorier. Hos Lacan lämnar människan »det verkliga« i samma ögonblick som hon stiger in i språket. Endast det lilla barnet lever i ett naturtillstånd där det inte råder någon skillnad : ett tillstånd där jaget och den omslutande världen är ett. I samma ögonblick som vi börjar använda språket för att beskriva oss själva och världen separeras oundvikligen de två. Det är vad språket gör. När man väl har trätt in i dess värld finns ingen återvändo. Det är först när kvinnan i Duras text lämnar mannen som han slutligen kan älska henne. Den enda kärlek han kan uppleva är den som går förlorad innan den blir till. Kärleken definierad som en hopplös jakt efter något som inte existerar. Mannen är i slutet på sätt och viss förlorad (om än tröstad). Goethes Faust hamnar i djävulens klor i samma ögonblick som han säger till det förbipasserande ögonblicket : »Dröj, du är så skön«. Att älska det som är förlorat just för att det är förlorat verkar vara ett vanligt problem för männen i den västerländska litteraturhistorien. Enligt Duras är det en sjukdom. För precis som Lacan tror Duras på att det finns även en annan form av kärlek. En som inte är en illusion. En kärlek bortom alla brister och gränser. En kärlek som bor i en extas över att finnas till. Själva motsatsen till : »Dröj, du är så skön«. – K at r i n e K i e l os –
dรถdssj u k domen
D u skulle inte känna henne, men ändå ha sett henne överallt på samma gång, på ett hotell, på en gata, på ett tåg, på en bar, i en bok, i en film, i dig själv, i er, i dig, var helst ditt kön reser sig i natten och ropar efter någonstans att ta vägen, någonstans där det kan befrias från gråten som fyller det. Du skulle kunna ha betalat henne. Du skulle ha sagt : Du måste komma varje natt under flera dagar. Hon skulle ha betraktat dig länge och sedan skulle hon ha sagt att i så fall blev det dyrt. Och sedan frågar hon : Vad vill du ? Du säger att du vill försöka, pröva det, försöka kunna det, vänja dig vid det, vid kroppen, vid brösten, vid doften, vid skönheten, vid risken att sätta barn till världen som denna kropp står för, vid denna skägglösa gestalt utan muskelspel eller styrka, vid ansiktet, vid den nakna huden, vid det tillfälliga mötet mellan huden och livet den omsluter. Du säger till henne att du vill försöka, försöka i flera dagar kanske. Kanske i flera veckor. Kanske till och med i hela ditt liv. Hon frågar : Försöka vad ? Du säger : Att älska.
11
Hon frågar : Och varför ? För att sova på det orörliga könet, på det ställe som är dig främmande, säger du. Du säger att du vill försöka, gråta, där, på denna plats på jorden. Hon ler, hon frågar : Vill du ha något av mig också ? Du säger : Ja. Jag vet inte ännu vad, jag skulle vilja tränga in där också. Och lika häftigt som jag brukar. Det sägs att det gör ännu mer motstånd, att det är en sammet som gör ännu mer motstånd än tomheten. Hon säger att hon inte har någon uppfattning om det, att hon inte kan veta. Hon frågar : Vilka skulle de andra villkoren vara ? Du säger att hon måste vara tyst som hennes förfäders kvinnor, böja sig helt för dig, för din vilja, vara dig fullständigt underkastad som bondkvinnorna i ladorna som efter den utmattande skörden lät männen komma till sig, i sömnen – så att du långsamt vänjer dig vid denna gestalt som skulle förena sig med din, som skulle vara i ditt våld likt nunnorna är i Guds – det också, så att du så småningom, medan dagen gryr, är mindre rädd för att inte veta vad du ska göra av din kropp, eller vilken tomhet du ska älska. Hon betraktar dig. Och sedan betraktar hon dig inte längre, hon vänder bort blicken. Och sedan svarar hon. Hon säger att i så fall blir det ännu dyrare. Hon säger att det kostar. Du accepterar. Varje dag skulle hon komma. Varje dag kommer hon. Första dagen klär hon av sig naken och lägger sig på platsen du tilldelar henne i sängen. 12
Du ser henne somna in. Hon är tyst. Hon somnar. Hela natten betraktar du henne. Hon skulle komma med natten. Hon kommer med natten. Hela natten betraktar du henne. Under två nätter betraktar du henne. Under två nätter talar hon nästan inte alls. Så en kväll gör hon det. Hon talar. Hon frågar dig om du behöver henne för att göra din kropp mindre ensam. Du säger att du inte riktigt förstår det ordet som uttryck för ditt tillstånd. Att du numera inte kan skilja mellan att tro sig vara ensam i motsats till att bli ensam, du tillägger : Som med dig. Och sedan, en gång till mitt i natten frågar hon : Vilken tid på året är det nu ? Du säger : Före vintern, fortfarande höst. Hon frågar också : Vad är det som hörs ? Du säger : Havet. Hon frågar : Var är havet ? Du säger : Där, bakom rummets vägg. Hon somnar om. Ung, hon skulle vara ung. I hennes kläder, i hennes hår skulle det finnas en doft som skulle dröja kvar, du skulle söka efter vilken, och med din kunskap om dofter skulle du till slut kunna namnge den. Du skulle säga : En doft av heliotrop och citrus. Hon svarar : Om du så vill. En annan kväll gör du det som var förutsett, du sover med ansiktet mellan hennes särade ben, mot hennes kön, befinner dig redan i hennes kropps fuktighet, där hon öppnar sig. Hon låter dig göra det. 13
En annan kväll, som förströelse, tillfredsställer du henne och hon skriker. Du säger åt henne att inte skrika. Hon säger att hon inte ska skrika mer. Hon skriker inte mer. Hädanefter ska du aldrig mer få någon kvinna att skrika. Kanske finner du i henne en njutning som du hittills inte känt till, jag vet inte. Jag vet inte heller om du uppfattar den dova och avlägsna rosslingen i hennes njutning genom hennes andhämtning, genom det fina väsljudet som kommer och går mellan hennes mun och luften omkring. Jag tror inte det. Hon öppnar sina ögon, hon säger : Vilken lycka. Du lägger din hand över hennes mun för att hon ska hålla tyst, du säger åt henne att sådant säger man inte. Hon sluter ögonen. Hon säger att hon inte ska säga det mer. Hon frågar om de talar om det, sinsemellan. Du säger nej. Hon frågar vad de talar om. Du säger att de talar om allt annat, att de talar om allt, utom det. Hon skrattar, hon somnar om. Ibland går du runt sängen i rummet eller längs väggen mot havet. Ibland gråter du. Ibland går du ut på terrassen i den begynnande kylan. Du vet inte vad sömnen rymmer hos henne som ligger i sängen. Från den kroppen skulle du vilja ge dig av, skulle du vilja återvända till andra kroppar, till din egen, återvända till dig själv och samtidigt gråter du för att det är det du måste göra.
14
Hon, i rummet, hon sover. Hon sover. Du väcker henne inte. Plågan växer i rummet samtidigt som hennes sömn breder ut sig. En gång sover du på golvet vid foten av hennes säng. Hon sover alltid på samma, jämna sätt. Hon sover så gott att hon ibland ler i sömnen. Hon vaknar bara då du rör vid kroppen, brösten, ögonen. Ibland vaknar hon också utan anledning, bara för att fråga dig om det är vinden eller tidvattnet som hörs. Hon vaknar. Hon betraktar dig. Hon säger : Sjukdomen angriper dig mer och mer, den har nått dina ögon, din röst. Du frågar : Vilken sjukdom ? Hon säger att hon inte vet vad hon ska kalla den ännu. Natt efter natt tränger du in i hennes köns mörker, nästan omedvetet tar du denna blinda väg. Ibland stannar du kvar där, i henne, hela natten, för att vid minsta ofrivilliga rörelse från henne eller dig vara beredd att ta henne en gång till, om lusten skulle komma över dig igen, att fylla henne ytterligare, att njuta bara av vällust som alltid förblindad av tårar. Hon skulle alltid vara beredd, antingen hon ville eller ej. På just den punkten skulle du aldrig få veta någonting. Hon är mer gåtfull än allt påtagligt du hittills känt till. Du skulle heller aldrig få veta, varken du eller någon annan, aldrig, vad hon ser, vad hon tänker om världen och om dig, och om din kropp och om din själ och om denna sjukdom som hon säger att du är angripen av. Hon vet inte själv. Hon skulle inte kunna tala om det för dig, hon skulle aldrig låta dig få veta någonting. Aldrig skulle du få veta någonting, varken du eller någon annan, om vad hon tänker om dig, om just denna historia. 15
Vilket antal sekler som än kommer att lägga era existenser i glömska, så skulle ingen få veta. Hon själv vet inte sin vetskap. Eftersom du inte vet någonting om henne skulle du säga att hon inte vet någonting om dig. Ni låter det förbli så. Hon skulle ha varit lång. Kroppen skulle ha varit smal, gjuten i en enda form, vid ett enda tillfälle, som av Gud själv, med den individuella slumpens outplånliga perfektion. I själva verket skulle hon inte likna någon. Kroppen är helt försvarslös, slät från ansiktet ner till fötterna. Den inbjuder till att bli strypt, våldtagen, misshandlad, förolämpad, att bli överöst med hatiska skrik, att bli föremål för överväldigande lidelser, dödliga. Du betraktar henne. Hon är mycket smal, nästan gracil, hennes ben har en skönhet som inte är en del av kroppens. Som om de inte riktigt vore sammanfogade med resten av kroppen. Du säger till henne : Du är nog mycket vacker. Hon säger : Jag är här, titta, jag är framför dig. Du säger : Jag ser ingenting. Hon säger : Försök att se, det ingår i priset du har betalat. Du tar tag i kroppen, betraktar dess olika delar, vänder på den, vänder på den om igen, betraktar den, betraktar den igen. Du ger upp. Du ger upp. Du slutar att vidröra kroppen. Intill den natten hade du inte förstått hur man kunde vara ovetande om vad ögonen ser, om vad händerna vidrör, om vad kroppen vidrör. Du upptäcker denna ovetenhet. Du säger : Jag ser ingenting. Hon svarar inte. Hon sover. 16
Du väcker henne. Du frågar henne om hon är prostituerad. Hon skakar på huvudet. Du frågar henne varför hon har accepterat avtalet om de betalda nätterna. Hon svarar med en fortfarande sömnig, nästan ohörbar röst : Därför att så fort du talade med mig såg jag att du var angripen av dödssjukdomen. De första dagarna kunde jag inte namnge sjukdomen. Men sedan visste jag. Du ber henne upprepa orden igen. Hon gör det, hon upprepar ordet : Dödssjukdomen. Du frågar henne hur hon vet. Hon säger att hon vet. Hon säger att det vet man utan att veta hur man vet. Du frågar henne : På vilket sätt är dödssjukdomen dödlig ? Hon svarar : Genom att den som är angripen av den inte vet att han lider av den, döden. Och också genom att han måste dö utan att dessförinnan ha levt ett liv att dö av, utan någon kännedom om något som helst liv att dö av. Ögonen är fortfarande slutna. Det verkar som om hon vilar från en urminnes trötthet. Medan hon sover har du glömt färgen på hennes ögon, liksom namnet du gav henne första kvällen. Sedan upptäcker du att det inte är ögonfärgen som för alltid skulle kunna vara den ogenomträngliga muren mellan henne och dig. Nej, inte färgen, du vet att den skulle stå att finna mellan grönt och grått, nej, inte färgen, nej, utan blicken. Blicken. Du märker att hon betraktar dig. Du skriker. Hon vänder sig om mot väggen. Hon säger : Det är slutet, var inte rädd. Med en arm lyfter du upp henne mot dig, så lätt är hon. Du tittar. 17
Brösten är underligt bruna, bröstvårtorna nästan svarta. Du äter dem, dricker dem och kroppen motsätter sig inte, hon låter det ske, släpper efter. Kanske skriker du till igen någon gång. En annan gång ber du henne säga ett ord, ett enda, det som är ditt namn, du säger vilket det är, detta namn. Hon svarar inte, så du skriker igen. Och det är då hon ler. Och det är då du vet att hon lever. Leendet försvinner. Hon har inte sagt namnet. Du tittar igen. Ansiktet har överlämnat sig åt sömnen, det är stumt, det sover liksom händerna. Men ännu dröjer hennes medvetande vid kroppens yta, genomströmmar den och får varje kroppsdel att ensam vittna om kroppens helhet, handen liksom ögonen, magens rundning liksom ansiktet, brösten liksom könet, benen liksom armarna, andningen, hjärtat, tinningarna, tinningarna liksom tiden. Du går tillbaka till terrassen ut mot det svarta havet. Inom dig dessa snyftningar vars orsak du inte vet. De hålls tillbaka vid randen av dig själv som om de vore utanför dig, de kan inte bli ett med dig så att du kan gråta ut dem. Mot det svarta havet, mot väggen till rummet där hon sover, gråter du över dig själv som en okänd skulle göra. Du går in i sovrummet igen. Hon sover. Du förstår inte. Hon sover, naken, på sin plats i sängen. Du förstår inte hur det är möjligt att hon inte är medveten om din gråt, att hon i sig själv kan vara så skyddad mot dig, att hon förblir ovetande om hur hon belamrar hela världen. Du lägger dig intill henne. Fortfarande gråter du över dig själv. Sedan är det nästan gryning. Sedan ligger det ett dunkelt ljus 18
av obestämd färg över rummet. Sedan tänder du lamporna för att se henne. För att se just henne. För att se det du aldrig har varit förtrogen med, det fördolda könet, se det som slukar och håller fast utan att ge sken av att göra det, se det så här, instängt i sin sömn, sovande. Och för att se fräknarna som breder ut sig över henne från hårfästet ner till bröstens begynnelse, just där de ger efter för sin tyngd, upphängda i armarnas gångjärn, se fräknarna som breder ut sig också över de slutna ögonlocken och över de halvöppna och bleka läpparna. Du säger till dig själv : på platser där solen lyser om sommaren, på öppna platser, utbjudna för att bli sedda. Hon sover. Du släcker lamporna. Det är nästan ljust. Fortfarande är det nästan gryning. Timmar lika vidsträckta som himlens rum. Det är omåttligt, tiden vet inte vart den ska ta vägen. Tiden står stilla. Du säger dig själv att hon borde dö. Du säger dig själv att om hon skulle dö nu, vid den här tiden på natten, skulle det vara lättare, förmodligen vill du säga : för dig, men du avslutar inte meningen. Du lyssnar till bruset från havet som börjar stiga. Där, på sin plats i sängen, ligger denna främling i de vita lakanens vita vatten. Denna vithet gör hennes gestalt mörkare, mer påtaglig än om den vore en djurisk uppenbarelse som livet hastigt övergivit, mer påtaglig än om den vore dödens. Du betraktar denna gestalt och i den upptäcker du samtidigt den helvetiska kraften, den avskyvärda bräckligheten, svagheten, den oövervinnerliga styrkan i en svaghet utan like. Du lämnar rummet, du går tillbaka till terrassen ut mot havet, 19
långt från hennes doft. Det regnar lätt, havet är fortfarande svart under himlens urblekta ljus. Du hör bruset. Det svarta vattnet fortsätter att stiga, det närmar sig. Det rör sig. Det rör sig oupphörligt. Det genomfars av långa, vita sjöar, långa dyningar som faller ner i ett vitt larm. Det svarta havet är starkt. På avstånd hörs ett åskväder, det är ofta om natten. Du står länge kvar och betraktar det. Du slås av tanken att det svarta havet rör sig i stället för någonting annat, i stället för dig och den mörka gestalten i sängen. Du avslutar din mening. Du intalar dig att om hon skulle dö nu, vid den här tiden på natten, så skulle det vara lättare för dig att få henne att försvinna från jordens yta, att kasta henne i det svarta vattnet, att det skulle behövas några minuter för att kasta en kropp av hennes vikt i det stigande vattnet så att sängen befrias från denna stank av heliotrop och citrus. Du går tillbaka in i rummet igen. Hon är där, hon sover, övergiven i sitt mörker, praktfull. Du upptäcker att hon är byggd på ett sådant sätt att det verkar som om hennes kropp, när som helst, på hennes egen begäran skulle kunna upphöra att leva, spridas ut omkring henne, försvinna inför dina ögon och att det är under detta hot som hon sover, som hon utsätter sig för att bli sedd av dig. Att det är under hotet av denna fara som hon sover, med havet så nära, öde, alltjämt så svart. Omkring kroppen, rummet. Det skulle vara ditt eget rum. Det är bebott av henne, en kvinna. Du känner inte igen rummet längre. Det är tömt på liv, det är utan dig, utan din like. Det är bara bebott av den främmande gestaltens långa och mjuka form på sängen. 20
Hon rör sig, ögonen öppnas till hälften. Hon frågar : Hur många betalda nätter till ? Du säger : Tre. Hon frågar : Har du aldrig älskat en kvinna ? Du säger nej, aldrig. Hon frågar : Har du aldrig åtrått en kvinna ? Du säger nej, aldrig. Hon frågar : Inte en enda gång, inte ett ögonblick ? Du säger nej, aldrig. Hon säger : Aldrig ? Aldrig ? Du upprepar : Aldrig. Hon ler, hon säger : Det är märkligt med en död människa. Hon börjar om : Och att se på en kvinna, har du aldrig sett på en kvinna ? Du säger nej, aldrig. Hon frågar : Vad ser du på ? Du säger : Allt annat. Hon sträcker på sig, hon tystnar. Hon ler, hon somnar om. Du går in i rummet igen. Hon har inte rört sig i lakanens vita vatten. Du ser på henne som du tidigare aldrig inlåtit dig med, aldrig, varken med hennes likar eller med henne själv. Du ser på gestalten som misstänkliggjorts i sekler. Du ger upp. Du ser inte längre. Du ser inte längre någonting. Du sluter ögonen för att åter befinna dig i din särart, i din död. När du öppnar ögonen är hon fortfarande kvar, ännu är hon kvar. Du går tillbaka till den främmande kroppen. Den sover. Du betraktar ditt livs sjukdom, dödssjukdomen. Det är i henne, i hennes sovande kropp, som du ser den. Du ser på de olika kroppsdelarna, du ser på ansiktet, brösten, könets otydliga område. Du ser mot hjärttrakten. Du tycker att hjärtslagen är annorlunda, mer avlägsna, ordet slår dig : mer främmande. De är 21
regelbundna, det verkar som om de aldrig skulle upphöra. Du närmar din kropp mot det föremål som är hennes kropp. Den är ljummen, den är sval. Hon lever fortfarande, hon inbjuder till mord medan hon lever. Du frågar dig hur hon ska dödas och vem som ska döda henne. Du älskar ingenting, ingen, du älskar inte ens denna särart du tror dig förkroppsliga. Du känner bara till döda kroppars nåd, dina likars kroppar. Plötsligt ser du skillnaden mellan nåden hos de dödas kroppar och den som är närvarande här, skapad av yttersta bräcklighet som skulle kunna krossas med ett enda slag, detta majestät. Du upptäcker att det är där, i henne, som dödssjukdomen närs, att det är den framför dig utbredda gestalten som på-bjuder dödssjukdomen. Andedräkten lämnar den halvöppna munnen, återvänder, tar sig in och återvänder ut igen. Köttets maskineri är oerhört exakt. Lutad över henne, orörlig, betraktar du henne. Du vet att du skulle kunna förfoga över henne på det sätt du vill, det farligaste. Du gör det inte. I stället smeker du kroppen så försiktigt som om den vore utsatt för njutningens fara. Din hand ligger mot könets ovandel, den smeker klyftan mellan läpparna. Du betraktar springan mellan läpparna och det som omger den, hela kroppen. Du ser ingenting. Du skulle vilja se allt av en kvinna, så mycket som går att se. Du förstår inte att det är omöjligt för dig. Du betraktar den slutna gestalten. Först ser du en lätt rysning inristas i huden, precis som av smärta. Och sedan hur ögonlocken darrar som om ögonen ville se. Och sedan hur munnen öppnar sig som om munnen ville tala. Och sedan märker du att könets läppar sväller under 22
dina smekningar och att från deras sammet kommer en klibbig och varm vätska som av blod. Då blir dina smekningar ivrigare. Du märker att låren säras för att ge mer plats åt din hand, så att du ska komma åt bättre. Och plötsligt ser du hur vällusten, med ett kvidande, kommer över henne, tar henne fullständigt, får henne att stegra sig i sängen. Du betraktar intensivt det du just åstadkommit med hennes kropp. Sedan ser du den falla tillbaka, mot sängens vithet, orörlig. Den andas hastigt, i ryckningar, med längre och längre mellanrum. Och sedan sluts ögonen ännu mer och förseglar ansiktet ytterligare. Och sedan öppnas de, och sedan sluts de. De sluts. Du har betraktat allt. Till sist sluter du i din tur ögonen. Länge förblir du så, med slutna ögon, liksom hon. Du tänker på det som är utanför ditt rum, på stadens gator, på de små öppna platserna, utspridda kring stationen. Under de där vinterlördagarna, till förväxling lika. Och sedan lyssnar du på bruset som närmar sig, du lyssnar på havet. Du lyssnar på havet. Det är mycket nära rummets väggar. Genom fönstret fortfarande detta urblekta ljus, dagens långsamma erövring av himlen, havet som fortfarande är svart, den sovande kroppen, främlingen i rummet. Och sedan gör du det. Jag vet inte varför du gör det. Utan att veta ser jag dig göra det. Du skulle kunna lämna rummet, försvinna från kroppen, från den sovande gestalten. Men du gör det inte. Med den totala särart som skiljer dig från henne 23
gör du det som vem som helst skulle göra, du återvänder till kroppen. Du täcker den helt och hållet med din, du lyfter den till dig för att inte krossa den med din tyngd, för att undvika att döda den och sedan gör du det, du återvänder till det nattliga lägret, sjunker ner där. Du blir kvar i denna boning. Du gråter igen. Du tror dig veta, men inte vad, du når inte fram till det innersta i insikten, du tror att just du är sinnebilden för världens olycka, sinnebilden för ett utvalt öde. Du tror dig vara herre över detta pågående förlopp, du tror att det existerar. Hon sover, med ett leende på läpparna, som för att dödas. Du ligger kvar i hennes kropps boning. Hon är fylld av dig i sömnen. De lätta skriken som genomfar kroppen blir mer och mer uppenbara. Hon finns i en drömd lycka över att vara fylld av en man, av dig, eller någon annan, eller ytterligare någon annan. Du gråter. Gråten väcker henne. Hon betraktar dig. Hon betraktar rummet. Och hon betraktar dig igen. Hon smeker din hand. Hon frågar : Varför gråter du ? Du säger att det är hennes sak att tala om varför du gråter, att det är hon som borde veta det. Hon svarar mycket lågt, milt : Därför att du inte älskar. Du svarar att så är det. Hon ber dig att säga det till henne klart och tydligt. Du säger till henne : Jag älskar inte. Hon säger : Aldrig ? Du säger : Aldrig. Hon säger : Lusten att nästan döda en älskare, att behålla honom för dig själv, bara för dig, att ta honom, att stjäla honom mot alla lagar, mot alla moralens makter, känner du 24
inte den, har du aldrig känt den ? Du säger : Aldrig. Hon betraktar dig, hon upprepar : Det är märkligt med en död människa. Hon frågar dig om du har sett havet, hon frågar dig om det har blivit dag, om det är ljust. Du säger att dagen gryr, men vid den här tiden på året tar det mycket lång tid för den att inta den rymd den ska ge ljus åt. Hon frågar dig om färgen på havet. Du säger : Svart. Hon svarar att havet aldrig är svart, att du nog misstar dig. Du frågar henne om hon tror att någon kan älska dig. Hon säger att under inga omständigheter kan man det. Du frågar henne : På grund av döden ? Hon säger : Ja, på grund av denna faddhet, detta stillestånd i dina känslor, på grund av denna lögn att säga att havet är svart. Och sedan tystnar hon. Du är rädd att hon ska somna om, du väcker henne, du säger : Tala mer. Hon säger : Då får du ställa mig frågor, jag kan inte av mig själv. Du frågar henne på nytt om någon kan älska dig. Återigen säger hon : Nej. Hon säger att en stund tidigare ville du döda henne när du kom tillbaka från terrassen och gick in i rummet för andra gången, att det förstod hon av hur du såg på henne när hon sov. Hon ber dig att tala om varför. Du säger att du inte kan veta varför, att du inte har någon insikt i din sjukdom. Hon ler, hon säger att det är första gången, att innan hon träffade dig visste hon inte att döden kunde levas. 25
Hon betraktar dig genom sina ögons gröna filter. Hon säger : Du förebådar dödens makt. Man kan inte älska döden om den påtvingas en utifrån. Du tror att du gråter för att du inte kan älska. Du gråter över att inte kunna påtvinga någon döden. Hon är redan på väg in i sömnen. Hon säger med knappt hörbar röst : Du kommer att dö av död. Din död har redan börjat. Du gråter. Hon säger : Gråt inte, det lönar sig inte, ge upp din vana att gråta över dig själv, det lönar sig inte. Omärkligt lyses rummet upp av det ännu dunkla solljuset. Hon öppnar ögonen, hon sluter dem igen. Hon säger : Två betalda nätter till, snart är det slut. Hon ler och med sin hand smeker hon dina ögon. Hon låtsas sova. Du fortsätter att tala, ensam i världen som du vill vara. Du säger att kärleken alltid förefallit dig opassande, att du aldrig har förstått, att du alltid undvikit att älska, att du alltid har velat vara fri att inte älska. Du säger att du är förlorad. Du säger att du inte vet till vad, i vad du är förlorad. Hon lyssnar inte, hon sover. Du berättar historien om ett barn. Dagen har nått fram till fönstren. Hon öppnar ögonen, hon säger : Ljug inte mer. Hon säger att hon hoppas att hon aldrig får veta hur du kan veta, inte för allt i världen. Hon säger : Jag vill inte veta någonting om hur du kan veta, med denna säkerhet som bottnar i döden, denna obotliga monotoni, likadan varje dag i ditt liv, varje natt, med denna dödande verkan som kommer ur oförmågan att älska. Hon säger : Dagen är här, allt ska börja, utom du. Du, du börjar aldrig. Hon somnar om. Du frågar henne varför hon sover, från vilken monumental trötthet hon vilar sig. Hon lyfter sin hand 26
och smeker på nytt ditt ansikte, kanske munnen. Hon låtsas åter sova. Hon säger : Det kan du inte förstå i och med att du ställer frågan. Hon säger att på sätt och vis vilar hon sig också från dig, från döden. Du fortsätter med berättelsen om barnet, du skriker ut den. Du säger att du inte kan hela historien om barnet, om dig själv. Du säger att du har hört historien berättas. Hon ler, hon säger att hon också har hört och läst den historien många gånger, överallt, i många böcker. Du undrar hur känslan av att älska skulle kunna uppstå. Hon svarar dig : Kanske en plötslig rämna i universums logik. Hon säger : Till exempel genom ett misstag. Hon säger : Aldrig av att vilja. Du frågar : Känslan av att älska, skulle den kunna inträffa också av andra orsaker ? Du bönfaller henne att svara. Hon säger : Av allt, av en fågels flykt i natten, av sömnen, av en dröm i sömnen, av dödens närhet, av ett ord, av ett brott, i sig, av sig själv, plötsligt utan att veta hur. Hon säger : Titta. Hon särar på sina ben och i djupet mellan hennes åtskilda ben ser du äntligen den svarta natten. Du säger : Där var den, den svarta natten, där är den. Hon säger : Kom. Du kommer. När du är inne i henne gråter du igen. Hon säger : Gråt inte mer. Hon säger : Ta mig, så det blir gjort. Du gör det. Du tar. Det är gjort. Hon somnar om. En dag är hon inte längre där. Du vaknar och hon är borta. Hon har givit sig av under natten. Kroppens avtryck är fortfarande kvar i lakanen, det är kallt. I dag är det gryning. Ännu ingen sol men himlens ytterkanter har redan ljusnat medan det täta mörkret fortfarande faller över jorden från himlens mitt. 27