Ursula Poznanski
EREBOS Översättning Christine Bredenkamp
Opal
OPAL
Till Leon
Översättningen är gjord med finansiellt stöd från • Goethe-Institut med medel från det tyska utrikesdepartementet • Det österikiska ministeriet för undervisning, konst och kultur
www.opal.se
Titeln på den tyska originalutgåvan: Erebos © 2010 Loewe Verlag GmbH, Bindlach Omslag: Christian Keller Översättare: Christine Bredenkamp Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Bookwell, Finland, 2011 ISBN: 978-91-7299-436-2
Det börjar alltid på natten. På natten matar jag mina planer med mörker. Är det någonting jag har i överflöd, så är det mörker. Mörkret är grunden för det jag tänker låta växa, i mörker skall det frodas. Ställd inför valet hade jag alltid föredragit natten framför dagen och källaren framför trädgården. Bara efter solnedgången vågar mina vanskapta tankevarelser sig ut ur sina bunkrar för att andas in den isande luften. De väntar på att jag ska förläna deras missbildade kroppar en alldeles egen grotesk skönhet. Ett lockbete måste vara vackert, så att bytet inte varseblir kroken förrän den redan borrat sig djupt in i köttet. Mitt byte. Det är nästan så att jag vill omfamna det, utan att känna det. På sätt och vis kommer så också att ske. Vi skall bliva ett, i andanom. Jag måste inte uppsöka mörkret, det är ständigt hos mig, jag sprider det likt min egen andning. Likt min egen kropps utdunstningar. Numera undviker man mig, det är bra. Alla smyger de runt mig, viskande, olustigt, ångestfyllt. De tror att det är stanken som håller dem borta, men jag vet att det är mörkret.
3
1. Klockan var redan tio över tre och fortfarande inte ett spår av Colin. Nick studsade basketbollen i asfalten, fångade den först med högern, sedan med vänstern, sedan med högern igen. Ett kort, sjungande rungande ljud vid varje markberöring. Han ansträngde sig för att hålla rytmen. Tjugo studsar till – om Colin inte hade dykt upp till dess skulle Nick gå till träningen ensam. Fem, sex. Det var inte likt Colin att utebli utan förklaring. Han visste mycket väl hur snabbt man ratades ur tränare Betthanys lag. Colins mobil var inte heller på, han hade säkert glömt att ladda den, igen. Tio, elva. Men att han dessutom glömde basketen, sina polare, sitt lag? Arton. Nitton. Tjugo. Ingen Colin. Nick suckade och klämde basketbollen under armen. Lika bra det, då skulle äntligen han få stå för de flesta poänggivande bollarna. Träningen var stenhård och Nick badade i svett efter två timmar. Med värkande ben stapplade han in i duschen, ställde sig under den varma vattenstrålen och slöt ögonen. Colin hade inte dykt upp och Betthany flippade ur helt, som väntat. Sin vrede hade han till fullo låtit gå ut över Nick, som om det var hans fel att Colin uteblivit. Nick fördelade schampo över huvudet och tvättade sitt – i tränare Betthanys ögon – alldeles för långa hår, som han därefter band ihop till en tofs i nacken med en uttänjd gummisnodd. Han var siste man att lämna idrottshallen, utanför började det redan bli mörkt. Medan Nick tog rulltrappan ned till tunnelbanan plockade han upp sin mobil ur fickan och tryckte
4
på kortnumret bakom vilket Colins nummer dolde sig. Efter den andra signalen kom han till mobilsvar och Nick lade på utan att lämna något meddelande. Mamma låg på soffan, bläddrade i någon av sina hårtidningar och tittade samtidigt på teve. ”I dag blir det bara varmkorv”, klargjorde hon när Nick knappt hade hunnit stänga dörren efter sig. ”Jag är helt färdig. Kan du hämta en aspirin åt mig i köket?” Nick släppte sin träningsväska i hörnet och slängde en aspirin plus C-vitamintablett i ett glas vatten. Varmkorv, mmh, mums. Han höll på att svälta ihjäl. ”Är pappa hemma?” ”Nej, han kommer senare. En kollega fyller år.” Utan större förväntningar skannade Nick igenom kylskåpet i hopp om något mer glädjande än varmkorv – pizzaresterna från gårdagen till exempel – men han hittade inget. ”Vad säger du om det där med Sam Lawrence?” ropade mamma från vardagsrummet. ”Sanslöst, eller hur?” Sam Lawrence? Namnet kändes bekant, men han kunde inte förknippa det med något ansikte. När han var så här trött som i dag gick morsans kodade nyheter honom rejält på nerverna. Han serverade henne den önskade antihuvudvärkscocktailen och funderade på om han inte också skulle ta och stoppa i sig en tablett. ”Var ni med när de kom och hämtade honom? Mrs Gilliger berättade allt för mig i dag när jag gjorde slingor på henne. Hon jobbar på samma företag som Sams mamma.” ”Kan du hjälpa mig lite här: Går Sam Lawrence på min skola?” Mamma betraktade honom ogillande. ”Klart han gör! Bara två årskurser under dig. Han har stängts av från all undervisning. Har du inte hört om hela uppståndelsen?” Nej, Nick hade inte det, men morsan uppdaterade honom mer än gärna och mycket utförligt.
5
”De fann vapen i hans skåp! Vapen! Tydligen så var det en pistol och två stilettknivar. Var får en femtonåring tag på en pistol? Kan du tala om det för mig?” ”Nej”, sade Nick sanningsenligt. Hela den här skandalen, som hans mor kallade det, hade gått honom förbi. Han tänkte på amoklöpningarna på amerikanska skolor och rös ofrivilligt till. Fanns det verkligen så sjuka personer mitt ibland dem? Det kliade i fingrarna på honom, han ville ringa Colin som kanske visste mer om alltihop, men Colin svarade ju inte, den latmasken. Kanske lika bra det, för förmodligen överdrev morsan som vanligt rejält och den där Sam Lawrence hade bara haft en vattenpistol och en fickkniv. ”Det är skrämmande vad allt som kan gå fel när barnen växer upp”, sade hans mamma och såg på honom med den där blicken, den som sade mammas lilla gullunge, mammas älskade lilla gubbe, du skulle väl aldrig göra något sådant? Det var den minen som alltid fick Nick att börja fundera på om han inte skulle ta och flytta in hos sin bror i alla fall. ”Var du sjuk i går? Snacka om att Betthany svor!” ”Nej. Allt okej.” Colins rödsprängda ögon fixerade skolkorridorens vägg bredvid Nicks huvud. ”Säkert? Du ser för jävlig ut.” ”Allt okej. Fick inte mycket sömn i natt bara, det är allt.” Colins blick snuddade kort vid Nicks ansikte bara för att sedan oförtröttligt fästa på väggen igen. Nick kvävde en fnysning. För lite sömn hade aldrig stört Colin tidigare. ”Var du ute någonstans?” Colin skakade på huvudet, hans rastaflätor svingade fram och tillbaka. ”Okej. Men om det är din farsa som håller på igen –” ”Det är inte min farsa, okej?” Colin trängde sig förbi Nick och in i klassrummet – men satte sig inte på sin vanliga plats,
6
utan lunkade förbi bort till Dan och Alex som stod vid fönstret, till synes helt inne i sitt samtal. Dan och Alex? Nick plirade misstänksamt. De var ju så ocoola att Colin jämt kallade dem för ’Virksystrarna’. Virksyster 1 (Dan) var alldeles uppenbart för kort och man hade intrycket av att han försökte kompensera det genom sin feta röv, som han gärna kliade sig i. Och man hann knappt tilltala Virksyster 2 (Alex) förrän hans ansikte bytte färg i rekordfart, från kritvitt till knallrött. Varenda gång. Hade Colin tänkt ansöka om att bli Virksyster 3, eller vad då? ”Jag fattar inte”, mumlade Nick. ”Pratar du för dig själv?” Jamie hade dykt upp bakom honom, dunkade till honom på axeln och lät sin väska åka kana tvärs genom klassrummet. Han flinade mot Nick och blottade samtidigt skolans snedaste tänder. ”Att prata med sig själv är ett dåligt tecken. Ett av de första symptomen på schizofreni. Hör du röster också?” ”Skitsnack.” Nick gav Jamie en vänskaplig knuff. ”Men Colin förbrödrar sig med Virksystrarna.” Han tittade dit igen och hajade till. Vänta lite. Här var det inte tal om någon förbrödring, utan om ren underkastelse. Colin hade aldrig någonsin sett så bönfallande ut. Omedvetet närmade sig Nick några steg. ”… fattar inte vad som skulle kunna vara så farligt med att ge mig några tips”, hörde han sin kompis säga. ”Det går inte. Håll inte på nu, du vet ju själv varför”, sade Dan och lade armarna i kors över sin hängbuk. På skoluniformens slips hängde rester av frukostäggets gula. ”Men kom igen – inget överdrivet stort. Du fattar ju att jag inte kommer att tjalla.” Medan Alex såg tvivlande på Dan syntes glädjen över denna situation tydligt i hela hans ansikte. ”Glöm det. Du som annars jämt är så tuff. Se till att lösa det själv.”
7
”Men åtminstone –” ”Nej! Colin, håll käften nu!” När som helst. När som helst skulle Colin grabba tag i Dans axlar och hiva honom tvärs över korridoren. När som helst. Men det var något som luktade skumt här. Nick gick fram till fönstret och sällade sig till tremannagänget. ”Och, vad händer här då?” ”Vill du något?” frågade Dan stridslystet. Nick såg fram och tillbaka mellan honom och de andra två. ”Inte dig”, svarade han. ”Bara Colin.” ”Är du blind? Han är ju mitt i ett samtal.” Nu tappade Nick målföret. Hur snackade han med honom? ”Jaså, är det så, Dan?” sade han sävligt. ”Och vad skulle han ha att prata med dig om? Virkmönster?” Colin kastade en blick mot honom ur kolsvarta ögon, men sade inte ett ord. Om hans hud inte hade varit så mörk hade Nick kunnat svära på att han blivit högröd i ansiktet. Var det möjligt?! Hade Colin hamnat i trubbel och Dan visste om det? Utövade han utpressning mot honom? ”Colin”, sade Nick högt, ”Jamie, jag och några till ska träffas efter skolan vid Camden Lock. Hänger du på?” Det dröjde länge innan Colin svarade. ”Vet inte än”, sade han med blicken koncentrerat riktad ut genom fönstret. ”Nog bäst att ni inte räknar med mig.” Dan och Alex bytte talande blickar som fick det att kittla till i Nicks maggrop. ”Vad är det frågan om här egentligen?” Han tog tag i sin kompis axel. ”Colin? Hallå, vad är det som händer?” Det var Dan, den fåniga fetknoppen, som lossade Nicks hand från Colins axel. ”Inget som angår dig. Inget som du förstår.” Klockan halv sex var Northern Line full intill sista ståplats. Nick och Jamie, på väg till bion, stod inklämda mellan trötta, svettande människor. Nick stack åtminstone upp ovan massor-
8
na och kunde andas oförbrukad luft, medan Jamie var hopplöst inkilad mellan en kostymkille och en storbystad matrona. ”Jag säger bara en sak, det är något som inte stämmer”, envisades Nick. ”Dan behandlade Colin som sin lilla nickedocka. Och mig som en barnrumpa. Nästa gång …” Nick hejdade sig. Vad skulle han göra nästa gång? Ge Dan på käften? ”Nästa gång ska han minsann få se”, avslutade han sin mening. Jamie ryckte på ena axeln, det fanns inte plats för en större rörelse. ”Jag tror att du inbillar dig”, sade han oengagerat. ”Kanske hoppas Colin att Dan ska hjälpa honom med spanskan. Han läser extra med många.” ”Nej. Det var inte det. Du skulle ha hört dem!” ”Då har han väl något i görningen.” Jamies flin tänjde ut sig och blottade oxeltänderna. ”Han driver med dem, du vet. Så som den där gången då han lurade Alex att Michelle gillade honom. Det var ju hur kul som helst!” Mot sin vilja skrattade Nick till. Colin hade varit så övertygande att Alex bokstavligen hade förföljt den blyga Michelle. Självklart uppdagades alltihop och Alex lyckades inte byta ansiktsfärg på flera dagar. Han var genomgående knallröd. ”Det är två år sedan, då var vi inte mer än fjorton”, sade Nick. ”Och det var barnslig idioti.” Vagnsdörrarna gled upp, några klev av, ojämförligt många fler trängde sig in. En ung kvinna med högklackade skor trampade Nick mitt på foten med sin hela sin vikt och under de närmaste minuterna jagade smärtan bort samtliga tankar på Colins egendomliga beteende. Först senare, när de satt i den mörka biosalongen och reklamfilmerna avlöste varandra på den gigantiska filmduken, såg Nick Colin och de båda nördarna framför sig igen. Alex blick som brann av iver, Dans överlägsna flin. Colins förlägenhet. Det där handlade inte om någon extrahjälp, aldrig i livet. Hela helgen varken syntes eller hördes Colin till och även på
9
måndagen pratade han bara med Nick om det nödvändigaste, han tycktes hela tiden vara på språng. På en av rasterna iakttog Nick honom när han stack till Jerome någonting. Något tunt av reflekterande plast. Jerome såg måttligt intresserad ut medan Colin försökte övertyga honom, hektiskt gestikulerande, innan han gav sig av därifrån. ”Tjena, Jerome.” Nick gick fram till honom, på överdrivet gott humör. ”Du, vad var det Colin just gav dig?” Axelryckning. ”Inget särskilt.” ”Kom igen, visa.” Först såg det ut som om Jerome tänkte stoppa handen i fickan, innan han kom på bättre tankar. ”Varför intresserar det dig?” ”Bara undrade. Ren nyfikenhet.” ”Inget viktigt. Varför frågar du inte Colin i stället?” Därmed vände Jerome sig om och ställde sig vid några andra som just diskuterade de aktuella fotbollsresultaten. Nick tog ut sina engelskaböcker ur skåpet och masade sig in i klassrummet där hans blick som vanligt först fastnade vid Emily. Hon ritade, koncentrerat och med nedböjt huvud. Hennes mörka hår hängde ända ned till papperet. Han slet sig från anblicken och styrde sin kosa mot Colins bänk – men där tronade Virksyster Alex. Han och Colin satt tätt ihop och tisseltasslade. ”Du kan dra”, mumlade Nick dystert. Nästa dag kom inte Colin till skolan. ”Det kan vara vad som helst. Hallå, i vanliga fall är det jag som är den skeptiske av oss!” Jamie smällde igen skåpdörren liksom för att bestyrka vad han just sagt. ”Har du funderat på att Colin kanske är kär? Då börjar de flesta bete sig rätt underligt.” Jamie himlade med ögonen. ”I Gloria till exempel, vem vet? Eller i Brynne. Nej, hon trånar ju bara efter dig, Nick, din gamla tjejtjusare.”
10
Nick lyssnade bara med ett halvt öra, för en bit längre bort i korridoren, utanför toaletterna, stod två killar i sjuan. D ennis och … en kille vars namn Nick inte kunde komma på hur mycket han än försökte. Hur som helst försökte Dennis hektiskt övertyga killen samtidigt som han räckte honom något: ett smalt, kvadratiskt litet paket. Åsynen föreföll Nick mycket bekant. Killen flinade och lät grejen försvinna ned i sin ficka med påfallande diskretion. ”Eller så är Colin helt nere i fina Emily Carver”, fortsatte Jamie gladeligen att gissa. ”Och där går han ju så fetbet att det inte är konstigt om han är på uselt humör. Eller så är det allas vår älskling: Helen!” Jamie daskade till den mulliga tjejen som var på väg att tränga sig förbi honom in i klassrummet hårt i rumpan. Helen for runt och gav honom en spark som fick honom att flyga genom halva korridoren. ”Bort med tassarna, ditt svin”, väste hon. Efter den första skräcksekunden fick Jamie sig själv under kontroll igen. ”Visst. Även om jag verkligen måste lägga band på mig när jag ser dig. Jag är helt såld på finnar och fläsksvål!” ”Låt henne vara”, sade Nick. Jamie såg förbluffad ut. ”Vad är det med dig nu då? Har du blivit medlem i Greenpeace, eller? Räddar valrossar och så?” Nick svarade inte. Jamies skämt på Helens bekostnad gav honom alltid känslan av att någon sköt med fyrverkeripjäser på bensindunkar. Simpsons var på teve. Nick satt i sina träningsbrallor i soffan och slevade i sig ljummen ravioli direkt ur konservburken. Mamma var inte hemma än. Hon måste ha haft bråttom och därför packat slarvigt, för halva hennes ”verktygslåda” låg utspridd över vardagsrumsgolvet. Nick hade trampat på en papiljott när han kom in och nästan ramlat raklång över golvet. Kaosmamma.
11
Pappa snarkade i sovrummet och hade hängt skylten ”Stör ej – bunkrar sömn” på dörren. Ravioliburken var tom och Homer krockade just sin bil mot ett träd. Nick gäspade. Han hade redan sett det här avsnittet, dessutom måste han hur som helst strax iväg till basketträningen. Utan någon större entusiasm packade han ihop sina prylar. Colin skulle kanske dyka upp i dag, han hade ju trots allt missat förra träningen. Det kunde i alla fall inte skada att ringa och påminna honom. Nick försökte tre gånger, men det var bara röstbrevlådan som svarade och den lyssnade Colin som känt var bara av vart fjärde år. ”Den som inte tar spelet på allvar har inget att göra i det här laget!” Betthanys vrålande fyllde sporthallen utan problem. Medlemmarna i det tydligt decimerade laget stirrade besvärat ned på sina skor. Betthany skrek på fel personer, de hade ju åtminstone kommit till träningen. Men de var åtta i stället för sjutton. Med åtta spelare kunde man inte bilda två lag och spelarbyten var inte att tänka på. Colin hade så klart inte dykt upp, men nu saknades även Jerome. Märkligt. ”Vad är det med dessa nollor? Är de sjuka allihop? Någon akut hjärnuppmjukning som härjar just nu?” Snart hesnar han, Betthany, hoppades Nick. ”Om han ska fortsätta hålla på och vara så grinig tänker jag också stanna hemma nästa gång”, mumlade han och fick som belöning göra tjugofem armhävningar. På vägen hem ringde Nick Colin två gånger, utan framgång. Helvete. Varför var han egentligen så rastlös? Bara för att Colin betedde sig korkat? Nej, kom han fram till efter en stunds fundering. Korkat hade varit okej. Men av allt att döma hade Colin strukit Nick ur sitt liv helt och hållet, från den ena dagen till den andra. Då måste han åtminstone förklara varför. Väl hemma gick han in på sitt rum och kastade sig i den
12
vingliga snurrstolen vid skrivbordet. Han startade datorn och öppnade mejlprogrammet. Från: Nick Dunmore <dunmore1803@hotmail.com> Till: Colin Harris <colin-harris@live.com> Ämne: Är du ok? Tja! Är du sjuk eller vad är det som är fel? Har jag förolämpat dig på nåt sätt? Om ja, så var det inte meningen. Och du, vad är det mellan dig och Dan? Den killen är ju helknepig, det var vi ju överens om … Kommer du till skolan imorgon? Om du har problem så kan vi väl snacka om det. C´ya Nick Han klickade på Skicka, öppnade sedan webbläsaren och basketklubbens chattsida. Men det var ingen där, så han surfade till deviantart. Till Emily. Han kollade om hon hade lagt upp någon ny manga eller en dikt. Hon var oerhört begåvad. I dag hittade han två nya skisser som han sparade på hårddisken, och ett kort blogginlägg. Han tvekade innan han läste. Varje gång måste han övervinna en osynlig barriär för han visste att det här inte var menat åt honom. Emily hade bemödat sig om att förbli anonym, men hon hade skvallriga kompisar. Han skakade av sig tanken. Här, på den här sidan, kände han sig nära henne. Som om han kunde röra vid henne i mörkret. I sin blogg skrev Emily att hennes huvud kändes tomt. Hon önskade att hon befann sig någonstans ute på landet, fjärran Londons omättliga vidunder. Hennes ord kändes som knivhugg. Det var otänkbart att Emily skulle lämna hans stad och hans liv. Han läste inlägget tre gånger innan han stängde ned sidan. Han kollade mejlen en gång till. Inte ett ord från Colin. Ingen ny tweet heller, inte på flera dagar. Nick suckade, drämde musen lite hårdare än nödvändigt i skrivbordet och stängde av burken.
13
Kemi var ett ödets straff. Med växande förtvivlan hängde Nick över sin bok och försökte fatta uppgifterna som mrs Ganter hade utmanat dem med på denna lektion. Om åtminstone ett C hade räckt i slutet av året. Men inget under ett B var acceptabelt, och egentligen måste han få ett A. Läkarlinjen antog inga keminollor. Han tittade upp. Framför honom satt Emily, hennes mörka fläta hängde över ryggen. Inte någon av dessa späda älvaryggar, utan en rygg som uppenbart hade tränat simning. Precis som hennes ben, som var långa och seniga och … Han skakade på huvudet liksom för att tvinga tillbaka sina tankar i rätt bana igen. Helvete. Hur många mol gick det på 19 gram CH4 nu igen? Det ringde ut alldeles för fort. Nick var bland de sista att lämna in sitt papper, helt övertygad om att mrs Ganter inte skulle bli belåten. Emily hade redan gått; Nick höll automatiskt utkik och upptäckte henne till sin lycka bara några meter längre bort i korridoren. Hon pratade med Rashid, vars enorma näsa kastade en näbbliknande skugga på väggen. Nick lunkade mot deras håll och låtsades som om han letade efter något i sin pärm. ”Du får inte säga det till någon, fattar du?” Rashid räckte Emily något, ett platt paket, inslaget i tidningspapper. Kvadratiskt. Igen. ”Det är viktigt. Du kommer att häpna, jag lovar, det är världens grej.” Emilys skeptiska min sade mer än ord. ”Jag har inte tid med sådant tidsslöseri.” Nick stannade till en bit därifrån och studerade ingående schackklubbens anslagstavla. ”Inte tid, skitsnack! Prova! Här.” En blick åt sidan avslöjade för Nick att Rashid höll fram sitt tidningspaket mot Emily men att hon inte tog emot det. Hon tog ett steg bakåt, skakade på huvudet, och gick därifrån. ”Ge det till någon annan”, ropade hon till Rashid över axeln.
14
Ja, ge det till mig, tänkte Nick. Vad är det som pågår? Varför var det ingen som pratade om dessa små paket som spred sig? Och varför i helvete hade han fortfarande inte fått ett? Han som annars alltid var insatt i allt! Nick iakttog Rashid som hade stoppat ned sitt paket i fickan igen och nu hasade sig fram i korridoren. Han styrde målmedvetet mot Brynne som just sade hejdå till en kompis, han började prata med henne, tog upp paketet ur fickan – ”Stå inte där och glo som ett annat fån!” En hård hand smällde till Nick på axeln. Jamie. ”Hur var den fasansfulla kemi timmen?” ”Fasansfull”, mumlade Nick. ”Vad trodde du?” ”Jag ville bara höra det direkt från källan.” Några elever hade stannat till mitt i korridoren och skymde sikten på Brynne och Rashid; Nick gick närmare, men då hade transaktionen redan genomförts. Rashid hasade iväg på sitt typiska vis och även Brynne försvann runt nästa hörn. ”Helvete”, svor Nick. ”Vad är det?” ”Äh, det är något på gång. Nyligen gav Colin Jerome någonting och de betedde sig otroligt hemlighetsfullt. Och nyss försökte Rashid ge Emily något, men hon nobbade honom, så då frågade han Brynne i stället.” Han drog handen genom det hopbundna håret. ”Resten missade jag. Jag skulle bra gärna vilja veta vad allt det här handlar om.” ”Cd-skivor”, sade Jamie sakligt. ”Någon piratkopia, antar jag. I dag har jag redan sett två stycken trycka upp någon annan i ett hörn och tvinga på honom en cd-skiva. Men vem bryr sig.” Cd-skivor. Formmässigt passade det in på Rashids lilla paket. En piratkopia som gick ur hand i hand, eventuellt musik som var svartlistad. I så fall var det inte konstigt att Emily inte ville ha något med det att göra. Ja, det var möjligt. Tanken lugnade Nicks nyfikenhet en smula, fast … om det bara var en cd-skiva, varför hörde man inte talas om den? Senast en förbjuden film
15
hade spritts på skolan hade det varit dagens samtalsämne. Den som redan hade sett filmen hängav sig åt utsvävande skildringar, medan de andra smyglyssnade fulla av avund. Men det här? Det var som om man lekte viskleken, som om ett hemligt kodord fördes vidare. De invigda teg, viskade och drog sig undan. Fundersamt började Nick gå mot engelskalektionen. Följande timme var skapligt sövande, han satt försjunken i egna tankar och märkte därför först efter tjugo minuters undervisning att inte bara Colin utan också Jerome var frånvarande. Varmt höstljus föll in på Nicks skrivbord och färgade kaoset av böcker, skrivhäften och hopknycklade stenciler alldeles gyllene. Engelskauppsatsen, som Nick satt och grubblade över sedan en halvtimme, var inte mer än tre meningar lång, i gengäld var marginalen fullklottrad med snirklar, blixtar och våglinjer. Helvete, han kunde helt enkelt inte koncentrera sig, hela tiden svävade hans tankar iväg. Ute i köket hörde han mamma bullra och byta radiokanal. Whitney Houston sjöng I will always love you – vad hade han egentligen gjort för att förtjäna detta? Han drämde pennan i skrivbordet, for upp och slog igen dörren. Så här kunde det inte fortsätta, han kunde helt enkelt inte sluta tänka på cd-skivan. Varför hade han inte fått någon än? Och varför sade ingen någonting? Än en gång försökte han nå Colin, som inte svarade – vilken överraskning! Nick pratade in några grova ord på hans telefonsvarare, skrollade ned till Jeromes nummer och tryckte på Ring. Signaltonen hördes en gång, två gånger, tre gånger – sedan trycktes förbindelsen bort. Men för i helvete. Nick andades djupt. Det här var ju löjligt. Han tog sats för att kasta mobilen i ryggsäcken i en elegant båge, men hejdade sig plötsligt. En tanke kittlade honom med fjäderlätta vingar. Han hade även Emilys nummer sparat i mobilen.
16
Innan han kunde komma på alltför många anledningar till varför han inte skulle göra det hade han redan ringt upp henne. Än en gång tjöt signaltonen i örat på honom, en gång, två gånger – ”Hallå?” ”Emily? Äh, det är jag, Nick. Du, jag ville bara fråga dig en sak … Det handlar om i dag … i skolan …” Han knep ihop ögonen, andades djupt. ”Om kemiuppsatsen?” ”Nej. Äääh … av en slump såg jag att Rashid ville ge dig något. Du har inte lust att berätta vad det var?” Det dröjde några sekunder innan Emily svarade. ”Hur så?” ”Jo, alltså, för att … På sistone är det några som beter sig så konstigt. Och det är väldigt många som saknas i skolan, har du också tänkt på det?” Så där ja, äntligen fick han ur sig fullständiga meningar. ”Och jag tror att det har något att göra med det där som sprids just nu. Och därför … Ja, du fattar. Jag skulle bra gärna vilja veta vad det handlar om.” ”Det vet jag inte ens själv.” ”Sade inte Rashid något om det?” ”Nej, han frågade ut mig, ville veta en massa saker om min familj som verkligen inte angår honom. Om de ger mig stora friheter och så.” Hon skrattade till kort och glädjelöst. ”Och om jag har en egen dator.” ”Aha.” Nick ansträngde sig förgäves för att bli klokare av den här informationen. ”Sade han vad du behövde datorn till?” ”Nej. Han sade bara att han ville ge mig något enastående, bättre än allt som jag hittills hade stött på, och att jag skulle ta mig en titt på det ensam.” Av Emilys tonfall framgick tydligt vad hon ansåg om hela saken. ”Han var ganska stirrig och påträngande. Men det såg du ju själv.” Den sista meningen lät som en pik. Nick kände hur han rodnade. ”Jo, jag såg det”, sade han. En paus infann sig. ”Vad tror du att det är?” frågade Emily till slut.
17
”Ingen aning. Jag ska fråga Colin när han är i skolan igen. Eller … jag menar, om inte du har någon bättre idé?” Det var tyst i luren. ”Nej”, sade Emily sedan. ”Ärligt talat har jag inte ägnat det så mycket tanke.” Inför sin nästa mening tog Nick ett djupt andetag. ”Vill du att jag berättar ifall jag får reda på något? Om det är något intressant förstås.” ”Ja, visst”, sade Emily. ”Klart jag vill. Men nu måste jag lägga på, jag har lite att göra.” Efter samtalet var dagen räddad för Nicks del. Colin kunde dra åt helvete. Han hade hittat en förbindelse till Emily. Och han hade dessutom en anledning att höra av sig till henne igen. Så snart han visste mer. Colin var tillbaka igen. Som om ingenting hade hänt stod han där och hängde vid skåpet, flinade Nick rätt upp i ansiktet och kastade sina rastaflätor över axlarna. ”Jag hade jordens värsta halsfluss”, sade han och pekade på sin sjal. ”Så det var bara att glömma att prata i telefon. Totalt hes.” Nick letade efter lögnen i Colins ansikte, men fann ingen. ”Betthany flippade ut som aldrig förr”, sade han. ”Varför sjukanmälde du dig inte?” ”Äh. Jag mådde verkligen piss. Gubben måste sluta tönta sig.” Nick valde sina följande ord mycket försiktigt. ”Verkar vara ett riktigt smittsamt virus. I förrgår var vi bara åtta man. Ett absolut minusrekord.” Om Colin var förvånad, så visade han det inte. ”Kanske det.” ”Jerome var också borta.” Det var bara en pytteliten ryckning i Colins ögonlock som avslöjade hans plötsligt väckta intresse. Nick var snabb att följa upp. ”Apropå Jerome: vad var det egentligen som du gav till honom häromsistens?”
18
Svaret kom som en kanonkula. ”Linkin Parks nya album. Sorry, jag vet, jag ska kopiera det åt dig också, du får det i morgon, okej?” Och därmed drämde han igen sitt skåp, klämde matteböckerna under armen och såg uppmanande på Nick. ”Och? Ska vi gå, eller?” Med en knyck skakade Nick av sig stirret som Colins förklaring hade försatt honom i. Linkin Park! Inbillade han sig hela konspirationen? Och tänk om hans fantasi spelade honom ett spratt och en influensaepidemi var orsaken till alla frånvarande elever. Vid närmare betraktande så var det ju egentligen inte så väldans många. Nick gjorde ett snabbt överslag när han, strax innan det ringde in, gick in i klassrummet. Virksyster 2 saknades, dessutom Jerome, Helen och tyste Greg. Resten vräkte sig mer eller mindre sovande i bänkarna. Okej, tänkte Nick. Då var det väl inbillning då. Ingen stor hemlighet – bara Linkin Park. Han flinade åt sig själv och vände sig mot Colin för att skildra Betthanys raseriutbrott från gårdagen. Men Colin ignorerade honom, han såg koncentrerat bort mot Dan som stod på sin gamla vanliga plats vid fönstret. Dan höll upp fyra fingrar, till hälften skymda av hans mage. Colin höjde berömmande på ögonbrynen och sträckte upp tre fingrar. Nicks blick for fram och tillbaka mellan dem, men innan ett tillfälle dök upp för att fråga Colin om vad som dolde sig bakom dessa fingertecken, kom mr Fornary in i klassen. Under en hel timme ven dennes ofattbart svårbegripliga matematiska problem genom klassrummet så att Nick till slut inte hade tid att tänka på sådana simpla saker som tre eller fyra uppsträckta fingrar.
19
Erebos är ett spel. Det iakttar dig, det talar med dig, det belönar dig, det prövar dig, det hotar dig. Erebos har ett mål: Det vill döda.
ISBN: 978-91-7299-436-2
OPAL