SHAKESPEARE
Kung Lear Antonius och Kleopatra
Atrium
SHAKESPEARE
Kung Lear Antonius och Kleopatra Till svenska av jan ristarp Efterord av kent h채gglund
Atrium
Innehåll jan ristarp Översättning som ren lust 7 kung lear Första akten 11 Andra akten 45 Tredje akten 71 Fjärde akten 96 Femte akten 126 antonius och kleopatra Första akten 151 Andra akten 176 Tredje akten 213 Fjärde akten 254 Femte akten 286 kent hägglund Efterord 309 Lästips 319
Kung Lear
Personer
lear, Kung av Britannien goneril, Lears äldsta dotter regan, Lears näst äldsta dotter cordelia, Lears yngsta dotter Hertigen av albany, Gonerils make Hertigen av cornwall, Regans make Kungen av frankrike Hertigen av burgund Greven av kent, senare förklädd till Caius Greven av gloucester edgar, Gloucesters son, senare förklädd till Stackars Tom edmund, Gloucesters son utom äktenskapet oswald, Gloucesters förvaltare curan, adelsman hos Gloucester Lears narr en gubbe, arrendator hos Gloucester en läkare en kapten en härold Riddare, adelsmän, officerare, betjänter, soldater, uppvaktning, budbärare
I.1 Kung Lears palats Kent, Gloucester och Edmund. kent: Jag trodde kungen satte större värde på hertigen av Albany än på hertigen av Cornwall. gloucester: Ja, så har vi ju alltid tyckt. Men nu när kungariket ska delas upp så är det inte helt klart vem av hertigarna han sätter främst, för deras egenskaper väger så lika, att inte ens den noggrannaste värdering kan avgöra vilken del som är att föredra. kent: Är inte det er son, ers nåd? gloucester: Hans uppfostran har gått på min räkning. Jag har så ofta rodnat över att ha erkänt honom att jag nu är förhärdad. kent: Det där kan jag inte få riktigt kläm på. gloucester: Men det, min herre, kunde den här unge mannens moder, varpå hon blev rund om magen och fick, min herre, en son till sin vagga innan hon hade en make till sin säng. Anar ni ett snedsprång här? kent: Jag kan inte önska snedsprånget ogjort när nu av- komman blev så stilig. gloucester: Men jag har en son, min herre, i lagens mening, något år äldre än den här, men som inte står i högre kurs hos mig för det. Fast den här slyngeln kom till världen något framfusigt innan han var eftersänd, så var hans moder härlig; det var en fröjd att göra honom och horungen fick lov att erkännas. Känner du denne ädle herre, Edmund? edmund: Nej, ers nåd. gloucester: Greven av Kent. Lägg honom hädanefter på minnet som min ärade vän. 11
12
Kung Lear
edmund: Till er tjänst, ers nåd. kent: Jag kommer säkert att hålla av er och ska be att få lära känna er bättre. edmund: Jag ska göra mig förtjänt av denna högaktning. gloucester: Han har varit utomlands i nio år och ska ut igen. Nu kommer kungen. Trumpetfanfar. En krona bärs in. Kung Lear, Cornwall, Albany, Goneril, Regan och Cordelia med uppvaktningar kommer in. lear: Gloucester, gå och hämta furstarna av Frankrike och Burgund. gloucester: Ska ske, ers majestät. Gloucester och Edmund går ut. lear: Och under tiden ska vi lägga fram den plan som vi har hållit hemlig. Kom hit med kartan där. Vi har nu delat in vårt rike i tre lika delar, och det är vår föresats att skaka av vår höga ålders alla sorger och bekymmer, lämna dem åt yngre krafter, när vi förutan bördor kryper hän mot döden. Cornwall, du vår käre måg, och Albany, som inte håller av oss mindre, här i denna stund är det vår fasta vilja att tillkännage vad våra döttrar får i hemgift, så att tvister i en framtid förebyggs. De stora furstarna, av Frankrike och Burgund, rivaler om vår yngsta dotters hand, som länge dröjt sig kvar av kärlek här vid hovet, får nu svar. Så säg mig, döttrar – när nu vi ska klä av oss all vår makt, och landanspråk och statsbekymmer – vem
Första akten, scen ett av er ska vi då säga älskar mest sin far, så vi vår största givmildhet må räcka just åt den som av natur och av merit förtjänar den. Goneril, vår äldsta dotter, du får tala först. goneril: Jag älskar er, min far, mer än vad ord kan yppa, mer än friska ögon, mer än land och frihet, bortom allt av rikt och sällsynt som kan prisas, ej mindre alls än livet självt, med ära, hälsa, gunst och skönhet, just så mycket som ett barn väl någonsin har älskat eller en fader har förnummit. Det är en kärlek som tar andan ur mig, liksom talet. Ja, jag älskar er långt bortom allt det där. cordelia: (avsides) Vad ska Cordelia nu säga? Älska, och håll tyst. lear: Allt detta land, från denna gräns till den, med öppna fält och skog med skugga, med fiskrika floder och med vida ängar blir du nu härskarinna över. För all tid blir detta ditt, din ätts och Albanys. – Vad säger nu vår andra dotter då, den kära Regan, Cornwalls maka? Tala. regan: Jag är av samma skrot och korn, min far, som systern min, och lika mycket värd. I djupet av mitt hjärta märker jag att hon tar upp min egen kärleks verk; dock kommer hon till korta för att jag bär hat till alla andra fröjder som ett ädelt sinne rymmer och ser mig själv som den som finner största lyckan i er höga kärlek, dyre kung.
13
14
Kung Lear
cordelia: (avsides) Då är Cordelia en fattig en, men nej, det är jag säker på – min kärlek är av större vikt än mina ord. lear: Till dig och till de dina går som arv för evigt denna tredje del av riket, i storlek och i värde eller skönhet ej ringare än den vi givit Goneril. – Men nu, vår glädje, om än den yngsta, den vars unga kärlek båd’ Frankrikes vin och mjölken från Burgund vill tävla om att vinna, vad har du att säga för att nu få ut en tredjedel som är än rikare än dina systrars. Tala. cordelia: Ingenting, min kung. lear: Ingenting? cordelia: Ingenting. lear: Av ingenting blir ingenting. Försök igen. cordelia: Olycklig blir jag om jag ej förmår att lyfta hjärtat till min mun. Jag älskar er, min kung, så som min plikt begär, alls inte mer och inte mindre. lear: Seså, Cordelia, pass på din tunga lite, så inte du riskerar lyckan. cordelia: Nå, min far, ni har ju avlat och fött upp och älskat mig. Det återgäldar jag, jag lyder er, jag älskar er med vördnad. Varför har mina systrar äkta män om det är er de älskar helt och fullt? Ska jag, när jag blir gift ge mannen, som jag givit löfte åt, blott hälften av min kärlek, hälften av min vård och av min vördnad. Nej, som mina systrar vill
Första akten, scen ett jag aldrig gifta mig: att ge min far min kärlek helt och hållet. lear: Men talar du nu ur hjärtat? cordelia: Ja, min far. lear: Så ung och dock så hård? cordelia: Så ung, min far, och sann. lear: Nåväl, då blir det så. Din sanning blir din hemgift. För vid solens alla strålar, de heliga, vid Hekates mysterier, och nattens, och vid all den verkan från planeterna, som bringar oss vårt liv och tar det från oss, avsvär jag mig nu min faderliga omsorg, släktskap och förtrolighet; från denna stund är du för mig en främling, även i mitt hjärta. Den vilde skytern, han som styckar barn och frossar på dem, han ska komma i min famn med samma ömhet, hjälp och tröst som fordom du, min före detta dotter. kent: Men, nådig herre . . . lear: Tig, Kent. Kom inte mellan draken och hans vrede! Jag höll ju henne kärast och tänkte att i hennes vård få finna vila. (till Cordelia) – Försvinn, bort ur min åsyn. Så sant som graven blir min vila, skiljs mitt fadershjärta nu från henne. För så hit den franske kungen! Så, rör på er! För hit Burgund! Betjänter springer iväg. Ni två, Cornwall och Albany, slå samman den här tredje hemgiften med dem som gått
15
16 kent: lear: kent:
Kung Lear till mina båda döttrar. Må stoltheten, som hon benämner sanning, skaffa fram en äkta man åt henne. Gemensamt åt er båda skänker jag min makt och all min överhöghet, alla tecken som är del av kungligheten. Själv ska jag ha boning – och med rätt att ha i kost hos er etthundra man – varannan månad i tur och ordning hos er båda. Mitt namn, blott det, ska jag behålla och min rang, men inkomst, ledning, makten att befalla tillkommer er, ni kära mågar, och som en bekräftelse ska denna krona nu delas mellan er. Åh, dyre Lear, dig som jag alltid aktat som min kung, och älskat som min far, som jag har följt såsom min herre, och som jag hållit som beskyddare i mina böner – Nu är bågen spänd, se upp för pilen! Låt den så få flyga, även om dess spets slår in i hjärtat på mig: ja, Kent blir grov när Lear blir galen. Gamle man, vad gör du? Tror du att plikten drar sig för att tala, när makten böjer sig för smickret? Nej, när majestätet sjunker ner i dårskap, då måste hedern tala rakt på sak. Behåll din makt, behärska dig, du bör begrunda denna hemska överilning! Jag sätter här mitt liv i pant på att din yngsta dotters kärlek inte är
Första akten, scen ett lear: kent: lear: kent: lear: kent: lear:
den minsta, och på att det hjärta som blott talar tyst och inte skräller av ett hyckleriets eko ej är tomt. Tig, Kent, om livet är dig kärt, håll upp! Mitt liv har aldrig varit annat än den pant jag satt mot dina fiender och som jag aldrig fruktat mista då det ständigt främjat kungens säkerhet. Bort ur min åsyn! Åh, gör bättre bruk av synen, Lear, låt mig förbli det mål ditt öga siktar på. Nej, vid Apollo – Nej, vid Apollo, kung? Du svär förgäves vid dina gudar. Vasall! Förrädare! Gör en ansats att hugga till mot honom. albany & cornwall: Ers nåd, låt bli! kent: Jo, gör det, döda läkaren och låt den ruttna sjukdomen få arvodet. Nej, ta tillbaks din gåva, annars ska jag ropa ut, så länge jag har luft i strupen, att du handlar helt förkastligt. lear: Hör på, förrädare, hör på, du som har svurit tro och lydnad. Att du nu vill få oss att bryta löften, något som vi aldrig gjort, och helt förmätet vill slå in dig mellan våra ord och makten – det tål vi inte, varken vår natur eller vår rang. Och än finns makten här hos oss, så ta din lön. Fem dagar är vad vi beviljar dig så du kan skaffa dig ett skydd mot världens våndor,
17
18
Kung Lear
och på den sjätte vänder du din rygg, din skammens rygg, åt detta kungadöme. Och om på dagen efter den, här i vårt rike, din fördrivna kropp syns till, så är du dödens ögonblickligen. Iväg! Vid Jupiter, den domen den står fast! kent: Nåväl, min kung, farväl. Gör du så här, bor friheten på annat håll och blott förvisning här. (till Cordelia) Dig skydde gudar med sin milda makt, du flicka, du som rätt har tänkt och talat klokast. (till Goneril och Regan) Och ni, må nu er handling styrka era stora ord så endast gott kan spira ur er kärleks jord. Och därför, prinsar, Kent nu tar farväl för att i andra länder få trygghet för sin själ. Fanfarer. Gloucester kommer in med Kungen av Frankrike, Hertigen av Burgund och uppvaktning. cornwall: Här, konung, kommer Frankrike och Burgund. lear: Hör, hertig av Burgund, vi vänder oss nu först till er, ni som med kungen tävlar om vår dotter. Vad är nu det minsta ni begär som hemgift för att inte ta tillbaka budet om er kärlek? burgund: Ers Majestät, jag kräver inte mer än vad ni bjudit. Inte ger ni mindre, väl? lear: Min ädle hertig, när hon var oss kär så var hon också dyrbar, men idag har priset sjunkit. Se, där står hon! Och om något alls hos henne, hon som ej förställer sig och hyllar fakta, och
Första akten, scen ett garnerad med vårt misshag, om något eller allt hos henne kan behaga er – där är hon, hon är er. burgund: Vad svarar jag? lear: Burgund! Med alla fel och brister som hon har, och utan vänner, faderns hat, med vår förbannelse som enda hemgift förskjuten av den ed vi svurit – vill ni välja eller vraka henne? burgund: Förlåt, min kung, men villkor som de här, de ger mig inget val. lear: Så vraka henne då! För vid den makt som skapat mig, allt hon är värd har jag nu nämnt för er. (till Frankrike) Min kung, jag viker inte från vår vänskap för att para er ihop med den jag hatar, så därför ber jag er: sök kärlek på en värdigare plats än hos ett fä som nu naturen skäms att kännas vid som sin. frankrike: Så underligt, att hon som nyss var favoriten, den som gav er mest av stolthet, ålderns tröst, den bästa och den käraste, så i en enda blink begår ett brott så hemskt att hon blir av med all den ynnest hon var insvept i. Det brottet är ju onaturligt till sin art, som av ett monster, i annat fall så är den kärlek ni har svarat för en skam. Att något sådant skulle gå att tro om henne kan jag inte få
19
20
Kung Lear
i huvudet med hjälp av mitt förnuft – för det så krävs ett rent mirakel! cordelia: Men, ers majestät, jag ber er – är det för jag inte har en hal och smidig tunga som talar utan avsikt – nej, för det jag vill, det gör jag först och talar sen – jag ber er, gör det nu bekant att det alls inte är förfall och mord och mer av sådant skändligt, otukt eller skam och hån som har berövat mig er nåd och kärlek. Nej, det är ju bara för jag inte har – och detta gör mig rik – en ständigt fjäskig blick och oljig tunga, som jag är glad att inte ha – om än den bristen drivit ut mig ur er gunst. lear: Nånå, nånå! Det vore bättre om du aldrig blivit född, om inte du kan ge mig större glädje än så här. frankrike: Och det är allt? En ren naturens skygghet som ofta lämnar osagt vad den tänkt att göra? Men, Burgund, vad säger ni om damen? Den kärlek är ej kärlek som beblandat sig med biavsikter långt från själva målet. Säg mig, vill ni ha Cordelia, en brudskatt i sig själv? burgund: Ers höga majestät, om bara ni vill ge den andel som ni själv bestämt så räcker jag Cordelia min hand – hon blir då hertiginna av Burgund. lear: Nej, intet. Jag har svurit — det står fast. burgund: (till Cordelia) Det gör mig ont att så ni mist en far
Första akten, scen ett att ni nu också mister en gemål. cordelia: Frid vare med Burgund! Ifall hans kärlek blott gäller renommé och rikedom då ska jag inte bli hans maka. frankrike: Du, skönaste Cordelia, du som är rikast i din fattigdom, och som är mest begärlig fast försakad, mest beundrad, likväl mest föraktad, dig och dina dygder tar jag nu i min besittning, för det är väl lovligt att ta upp vad andra kastat bort. O, gudar! Vad märkligt att ert kyliga förakt kan tända kärleken med sådan makt! Din dotter, som fallit arvlös i min hand blir drottning nu i alla frankers land. Ej hertigar av vattniga Burgund, kan röva denna skatt ifrån min grund. (till Cordelia) Tag nu farväl av dem som sårat dig: det som du mister här blir mer hos mig. lear: Så, frankers kung, hon är nu din, för jag har ingen sådan dotter: hennes drag jag aldrig mer vill se. Så gå – ja, bara gå, vår gunst och kärlek kan ni inte få. Kom, ädle hertig av Burgund. Fanfarer. Lear, Burgund, Cornwall, Albany, Gloucester och Edmund med uppvaktningar går ut. frankrike: Bjud nu farväl till dina systrar. cordelia: Ni fars juveler: av tårar tvättad är min blick när nu jag lämnar er. Jag ser er tydligare, men som syster har jag ingen lust att nämna era synder vid deras rätta namn. Så älska nu
21
22
Kung Lear
vår fader väl. Till era goda hjärtan, som ni har skrutit om, betror jag honom. Ack, om hans gunst jag ännu hade kvar så fick han gärna bo hos mig, vår far. Så båda två – farväl. regan: Lär inte oss vår plikt! goneril: Nej, du ska nöja dig med att behaga mannen din, som fått dig av en slump. Då du all aktning har försmått, förtjänar du den sorg som blir din lott. cordelia: All list och allt det svek som gömts i smyg av tiden görs till sanna djävulstyg. Men – lycka till! frankrike: Cordelia, min kära, kom. Frankrike och Cordelia går ut. goneril: Syster, det är inte lite jag har att säga om detta som berör oss båda så djupt. Jag tror att far ger sig iväg i kväll. regan: Alldeles säkert, och tillsammans med dig. Nästa månad bor han hos oss. goneril: Du ser hur åldern har förändrat honom, och det är inte lite sådant vi lagt märke till. Han har ju alltid älskat vår syster mest, och att han nu med det usla omdöme han har stöter bort henne är bara för grovt. regan: Det är en ren ålderdomssvaghet, och han har ju aldrig haft mycket till självkännedom. goneril: I sina bästa år var han ju också häftig; så i den här åldern kan vi inte bara vänta oss de gamla ingrod- da skavankerna utan också en oregerlig halsstarrig- het som hör ihop med ålderns svaghet och hetsighet. regan: Sådana där häftiga utbrott som det att bannlysa
Första akten, scen ett
23
Kent får vi nog vänja oss vid. goneril: Det blir fler ceremonier inför avskedet med Frankrike. Vi måste hålla ihop. Om vår far ska utöva sin makt på det här viset, då blir det bara elände för oss av den här tronavträdelsen. regan: Vi måste tänka igenom det ordentligt. goneril: Vi måste göra något, och det snabbt. De går ut.
I.2 En sal i Gloucesters slott Edmund. edmund: Natur, du min gudinna, till din lag är mina tjänster bundna. Varför ska jag då få offras för kutymens skull och låta landets njugga lagar få beröva mig min rätt? För att jag kom tolv, fjorton månvarv efter brodern min? Bastard och oäkting? Varför nu det? När nu min kropp är lika välskapt och mitt sinne lika ädelt, min gestalt så lik min fars som nånsin sonen till en lagvigd hustru? Varför ska de då få märka oss som icke äkta? Som bastarder och som lägre stående? När vi bastarder av naturen fått i stulen lust en läggning av en kraft och av en glöd långt större än en trist och kraftlös äkta säng kan rymma, där det avlas hela skockar idioter emellan sömn och vaka. Nej, du Edgar, du legitime bror, jag tar ditt land.
24
Kung Lear
Vår faders kärlek till bastarden, mig, är inte mindre än den är till dig, den legitime. Legitim, vad fint! Jo du, min legitime, om detta brev går fram och mina planer lyckas ska bastarden Edmund nog slå ut den legitime! Jag vet att det går bra, jag känner det! Och nu, ni gudar, stå nu upp för oss bastarder! Gloucester kommer in. gloucester: Kent lyst i bann! Den franske kungen for i ilska! Och vår egen kung som rest i kväll? Gett från sig makten och är nöjd med underhåll? Och allt det här har skett i sporrsträck? – Edmund! Nå, vad nytt? edmund: (stoppar brevet i fickan) Ingenting, min far. gloucester: Varför var du då så noga med att stoppa undan det där brevet? edmund: Jag har inte hört något nytt. gloucester: Vad var det för ett papper som du läste? edmund: Äh, ingenting. gloucester: Ingenting? Varför var det då så brått med att få det ner i fickan? Det som är ingenting behöver inte gömma sig. Låt mig få se. – Hör du det, om det är ingenting så behöver jag inga glasögon. edmund: Jag ber er, far, låt mig få slippa. Det är ett brev från min bror som jag inte läst ordentligt, men det lilla som jag sett av det gör att jag tror att det inte är lämpat för er granskning. gloucester: Ge mig brevet! edmund: Oavsett om jag lämnar det till er eller låter bli så gör jag fel. Så mycket jag förstår, är innehållet all- deles för skamligt.
N
är William Shakespeare dog i Stratford 1616 hade arton av hans pjäser
kommit ut i tryck, vilket var unikt många för en dramatiker på den tiden. Idag, när hans
pjäser spelas mer än någonsin på världens teatrar, är många forskare överens om att Shakespeare avsåg att hans pjäser både skulle kunna spelas på scenen och avnjutas genom enskild läsning. I denna volym presenteras två av Shakespeares mäktigaste tragedier i nyöversättning av jan ristarp: kung lear – om en åldrad och egenkär regent som begår ett ödesdigert misstag när han överlåter sitt rike åt två otacksamma döttrar och förskjuter den tredje. antonius och kleopatra – om maktkamp och inbördesstrider i Romarriket och den undergångsdömda kärleken mellan de historiska titelpersonerna. Shakespearekännaren kent hägglund bidrar med ett omfångsrikt efterord. Atrium