9789164204042

Page 1


Tidigare böcker i serien om Cecilia Lund: Bedragen, 2008 Systerskap, 2009 Hittebarnet, 2010 Tigerkvinnan, 2011 Modershjärtat, 2012 Nattsländan, 2013

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0404-2 © Katerina Janouch 2014 Utgiven av Piratförlaget Omslag: PdeR Omslagsfoto: Getty Images Tryckt i Finland hos Bookwell 2014


så vit o ch tunn den var, huden över handleden. Där under, pulsen, värmen, livet. Blå fina ådror förgrenade sig likt floder. Transportsträckorna för blodet, dess väg genom kroppen. – Jag vet inte om jag vågar, viskade Cornelia. Gör du? Benedicte nickade. Smekte hastigt med fingertopparna över armen, liksom prövande. Inte rädd för smärtan egentligen, men orolig inför själva handlingen. Blodspillan, var det kanske en synd? Nu svartnar det för hennes ögon där hon springer genom natten. Kroppen är tung och otymplig, fötterna värker. Mest dunkar hjärtat i halsgropen. Om hon hittas, vad blir då straffet? Men när rädslan hotar att gripa tag i henne smeker hon bara det knappt synliga ärret över handleden. Ett hårfint streck som vittnar om löftet hon avlagt många år tidigare. Ärren som inte är lika synliga är väl dolda under kläderna. Förnedringen. Livegenskapen. Det som gör att hon är märkt för alltid. Det som gör att hon behöver fly. – Det känns mindre om kniven är vass, sa hon tröstande. Det känns ingenting. Jag har sett det på film. Hur man gör.

5


– På film visar de aldrig sanningen, invände Cornelia. Och förresten, när gjorde du det? Någon teve fanns inte. Bio gick de inte heller på. Men Benedicte mindes ändå scenen. Två män som skar sig och tryckte samman sina underarmar. Blodsbröder kallade de sig efteråt. Det två vänner fogar samman kan ingen någonsin skilja åt. – Äsch, svarade hon. Jag vet bara att det är så. Kommer du ihåg när jag gjorde illa mig i köket? Det svider lite efteråt. Men då är det redan över. Man står ut. Och det gör inte alls lika ont som det andra. ”Det andra”. Det onämnbara. Cornelia såg inte helt övertygad ut. Men Benedicte hade redan tagit fram den tunna skalpellen. Ett snitt över vänster handled. Den vassa eggen ritade en tunn röd linje som snabbt bredde ut sig. Blodsmaken är tydlig i munnen. Hon ser knappt vart hon är på väg. Fötterna jobbar målmedvetet, men det är svårt att andas. Det är för Cornelias skull, intalar hon sig. Någon måste få reda på sanningen, få ett slut på mardrömmen. Det var inte så här livet skulle bli. Om det ens kallas ett liv. – Aj! Cornelias ögon spärrades upp. – Det gör visst ont, sa hon anklagande medan en ljusröd strimma trängde fram. – Schh. Du vill väl inte väcka någon? Cornelia skakade på huvudet. – Okej. Då så. – Säger man något speciellt? undrade Cornelia. 6


Två smala, vita flickhandleder pressades mot varandra. Gnuggades lite extra för säkerhets skull. – Man säger väl så här… Benedicte hann inte säga färdigt meningen. Hon avbröt sig och stelnade till. – Hörde du, viskade hon. Snabbt sköt hon in skalpellen under sängen. Utan ytterligare ord kastade sig båda upp från golvet där de suttit, la sig i sina sängar, drog täckena upp till hakan. De hann knappt blunda förrän dörren flög upp. Det kan ha varit en sten i vägen. Hon vet inte någonting längre, bara att knäna viker sig, att himlen vrider sig från henne och mot henne på en och samma gång. Inga stjärnor syns, men visst finns de där, bakom de kompakta mörka skyarna – kanske flammar en diamant genom det sammetslena mörkret och faller genom rymden. Ser Cornelia samma stjärna? De hann aldrig avlägga sitt löfte den där natten. Inte i ord i alla fall. Men nog blandades blodet. Cornelias i Benedictes. Benedictes i Cornelias. Det två vänner fogar samman, kan ingen någonsin skilja åt. Hon känner inte hur huvudet slår i, hur kinden möter den våta marken. Älskade blodssyster, är det sista hon hinner tänka. Jag sviker dig aldrig.

7


han kom emot henne i korridoren, en ung man med ett vilset ansiktsuttryck. Cecilia var tidig till nattskiftet och på väg in till expeditionen för att delta i kvällens rapport. Hon nickade kort och skulle precis skynda vidare när han hejdade henne. – Ursäkta, sa han med en svag utländsk brytning. Hon stannade. – Jag… förlåt… Jag känner igen dig, sa han. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara. – Jag kanske stör? Men du är väl Cecilia Lund? Vi har sett dig på teve. Min fru tycker du är väldigt inspirerande. Hon drömmer om att bli barnmorska. Cecilia slappnade av och log mot honom. – Vad trevligt. Är ni inskrivna här på avdelningen? – Ja, vi kom för några timmar sedan… Egentligen är Gisela beräknad först om tre veckor, men hon har redan fått värkar. Förlåt, jag har inte presenterat mig. Jag heter Adrian Monfort. Han sträckte fram sin hand och Cecilia tog den. Så varm den var, nästan som om han hade feber. Samtidigt såg han på henne med mjukt gråblå blick, kikade under det vågiga mörka 8


håret. Hon fastnade i hans ögon aningen för länge. Det fanns något där som påverkade henne. – Har man möjlighet att välja barnmorska? I så fall skulle jag bli tacksam om du ville hjälpa oss, sa han och lät plötsligt väldigt ung. Så naiv, trodde att svensk sjukvård erbjöd lyxen att välja. Hon drog på munnen åt hans entusiasm. Troligen tolkade han hennes leende som ett ja, för han sken upp. – Det skulle göra Gisela så glad, sa han. Cecilia skakade på huvudet. – Tyvärr fungerar inte den svenska vården så. Vi barnmorskor arbetar i skift och tar förlossningen längre tid än ett skift hamnar man i ett personalbyte. – Ah, så synd. Bestämt var det franska som bildade den där lite främmande brytningen i hans uttal. Monfort, efternamnet skvallrade om det. Men Cecilia hade inte tid att småprata med blivande pappor som kom i hennes väg, hur charmiga de än var. – Jag måste tyvärr gå, sa hon och hoppades att han inte skulle ta illa vid sig. – Ingen fara, sa han. Och medan Cecilia fortsatte mot expeditionen kände hon tydligt hur han såg efter henne.

9


d e n b l o n da u n d e r s kö t e r s k a n som hann ifatt Cecilia Lund hade fått röda fläckar på halsen. Orden snubblade ur hennes mun. – Kan du komma till sjuan? CTG:n är patologisk och mamman klagar på huvudvärk. – Men Mette, jag är precis på väg till elvan? Jag var tvungen att springa på toaletten. Elvan är nästan helt utplånad och har börjat få krystvärkar, jag fick knappt gå ifrån. – Kan du inte bara komma in en snabbis? Mia mådde dåligt och är inte där just nu. Och Susanne är på akuten, hon gjorde illa foten, sa Mette vädjande. Cecilia kastade ett öga på monitorn ovanför expeditionen, de blinkande siffrorna som visade att flera av rummen hade larmat. Typiskt att två av kollegorna blev sjuka just när det var som mest intensivt. Natten hade varit en av de oroligaste på månader. En ambulans var på väg med en mamma som fött utanför en biograf i city. Dessutom hade man redan haft två katastrofsnitt, i ena fallet hade barnet varit riktigt medtaget. Den gynekologiska mottagningen två trappor ner var fullbelagd, liksom patienthotellet. – Okej, jag får ta det, sedan måste jag tillbaka till elvan, 10


suckade Cecilia medan hon slog följe med Mette. Är det hon Gisela, förstisen? – Ja, nickade Mette. Tjugofyra år. Vecka trettiosex, har varit väldigt stressad. Hon är öm över livmoderns nedre del. Jag är orolig för henne, det känns inte bra. ”Öm över livmoderns nedre del.” Ordet ruptur dök upp i Cecilias huvud. Men detta var en förstagångsföderska, att livmodern skulle brista var oerhört ovanligt om kvinnan inte tidigare gjort kejsarsnitt. Vecka trettiosex dessutom, babyn var inte helt fullgången. – Är barnet normalstort? undrade hon men visste att frågan kanske inte kunde besvaras, framför allt inte av en undersköterska. – Enligt rapporten kanske tillväxthämmat. Cecilia knackade lätt på dörren till rum sju innan hon öppnade och gick in. Den blivande mamman låg på sängen med slutna ögon och svettdroppar i pannan. – Gisela, hej, det är jag som är Cecilia Lund, barnmorska. Adrian, som stod intill, såg uppjagad ut. – Hon pratade med oss tills för en liten stund sedan, sa han. Han klappade Gisela lätt på armen, men hon reagerade inte alls. Cecilia gick fram till sängen och la en hand på Giselas axel, tryckte lätt. – Hallå, Gisela, kan du höra mig? Jag undrar hur du har det? Cecilia kastade ett öga på monitorn. Nej, CTG-kurvan såg inte bra ut. Knappt några fosterrörelser och inga värkar att tala om. – Jag ska ringa på en läkare med detsamma. 11


Adrian stod kvar vid Giselas sida. – Vad är det som händer. Varför svarar hon inte? – Det kan vara så ibland. En del kvinnor går in i sig själva vid en förlossning, sa Cecilia. Hon försökte låta lugn, inte visa den starka oro som väckts. Men inom sig visste hon att barnet omgående måste förlösas. – Jag ringer Forsberg, sa Cecilia till Mette. Det är han som har bakjouren i natt. Stannar du tills han kommer? – Ja, det gör jag, sa Mette. Men det vore bra om du också kunde stanna. – Då väntar jag. Mette hade rätt, hon borde absolut invänta läkaren för att få en uppfattning om vad som hände. Samtidigt såg hon att rum elva hade larmat. Det här var inte bra. Vilket föräldrapar skulle hon prioritera? Stefan Forsberg borde dyka upp vilken minut som helst. Rum elva blinkade med alarmerande röda siffror. Mamman höll troligtvis på att föda just i denna stund. Hon hade varit nio centimeter öppen och börjat få krystvärkar när Cecilia lämnat rummet. Adrian märkte Cecilias blick på klockan. – Kan du inte stanna tills läkaren kommer, vädjade han. Hon mötte hans blick, skakade på huvudet. Beslutet var fattat. I all hast, det fanns inte tid att tänka efter. Hon hoppades möta Stefan i dörren på väg ut. Och hon skulle ringa på Mia, undersöka vad som egentligen pågick. Att två barnmorskor fattades var oroväckande. – Jag är ledsen, jag har en mamma som föder precis nu. Det har kört ihop sig. Men det är ingen fara med Gisela och doktorn är här vilken sekund som helst. 12


Stressen högg henne i småbitar inifrån, oron och tvivlet kämpade i henne. – Jag kommer tillbaka så snart jag bara kan, sa Cecilia till Adrian innan hon skyndade ut ur rummet. Det är ingen fara. – Är du säker på det? Hon kände i hela kroppen att frågan var befogad. Och att ingenting hon sa skulle göra honom lugnare. Ändå svarade hon, precis som hon måste. – Det är jag övertygad om. Sedan gick hon, lät dörren gå igen. Rum nummer elva stod på tur och dit hade hon verkligen bråttom.

13


vattnet såg nästan svart ut där det mjukt slickade klipporna. Fukten gjorde luften tung och de våta löven på marken skapade en livsfarlig fälla för cyklister. Men mannen och kvinnan som gick hand i hand njöt av lugnet och samtalade som de brukade om dagen som varit. Det var en promenad bland många andra, en nypa luft före läggdags. Vid brofästet stannade de upp. Hon menade att det var dags att ge sig av hemåt, medan han ville dröja sig kvar i den syrligt mättade kvällsluften. En omväg längs strandpromenaden, varför inte. Ensam hade hon inte gått här, stigarna var illa upplysta och det hade skett ett överfall i området några år tidigare. Men i hans sällskap kände hon sig trygg. De mötte en äldre man med hund. Fortsatte gå, längre bort från de trafikerade gatorna, in bland träden. Om sommaren brukade ungdomar samlas här och festa nätterna igenom, men nu när kylan kommit och marken blivit våt och kall hade partyprissarna lämnat parken öde. En sliten stentrappa ledde tillbaka. Han lät henne gå först, men efter några steg hejdade hon sig. – Hörde du, sa hon. Han vände sig om, spejade ut i mörkret. 14


Bara vinden hördes, vattnet och staden som brusade på avstånd. – Nej, sa han frågande. – Det lät som en människa, sa hon. De stod stilla, försökte lyssna. – Äsch, sa han efter en stund. Du inbillar dig bara. Kanske. Vinden fick trädens grenar att gnissla lite, i övrigt var det tyst. Hon vände sig om för att fortsätta. Då hördes det igen. Ett otydligt ljud, kanske inte mer än en utdragen suck. Ljudet kom nerifrån, där en liten gångbro band samman två delar av parken. De hade just passerat platsen utan att stanna men skyndade nu tillbaka. De såg kvinnan samtidigt. Ena benet i en onaturlig vinkel. Det mörka håret runt ett blekt ansikte. Handen utsträckt, halvt begravd i löven. Hon rörde sig, men ögonen var slutna. – Jag ringer en ambulans, sa han. – Herregud. Hon är gravid. Kappan hade glidit upp och den runda magen skvallrade om att den medvetslösa skulle bli mamma. Det dröjde inte länge förrän både ambulans och polis var på plats. Mannen och kvinnan uppgav sina namn och såg sedan på när den medvetslösa lyftes över på en bår. Så försvann bilarna från platsen. Efter en stund var parken lika öde som förut. Vinden hade tröttnat på sin flört med trädens grenar och gett sig av någon annanstans.

15


på rum elva var krystvärkarna igång med full kraft och de blivande föräldrarna sken tacksamt upp när Cecilia återvände. De var ensamma, inte ens undersköterskan fanns där och Cecilia undrade i sitt stilla sinne vart hon tagit vägen. Raskt tog Cecilia ett par plasthandskar ur facket vid handfatet och drog på sig dem. Snart skulle ännu en baby födas, det fanns ingen tid till funderingar. – Det går jättebra, det här, sa Cecilia lugnande. När nästa värk kommer tar du i, det är bara att trycka på. Den blivande pappan stod invid sängen och stöttade så gott han kunde. Cecilia la handen mot mellangården och tryckte lätt. Om framfödandet gick för hastigt kunde resultatet bli en onödigt ful bristning. – Kroppen gör jobbet, du behöver bara följa med, sa hon och mötte mammans blick. När nästa krystvärk kommer räcker det om du andas. Medan förlossningen framskred vandrade Cecilias tankar till rum nummer sju, till Gisela och Adrian. Hon undrade hur det gick för Mette och hoppades att Forsberg hade kommit. Det var inte bra att känna sig så splittrad, hon försökte koncentrera sig på det som skedde framför henne. 16


– Fint, nu ska du se, sa Cecilia vid nästa krystvärk. Ett barnhuvud, så sammanpressat och liksom bistert, täckt av fosterfett och blod, blev långsamt synligt. Bara en kort stund av förlossningen återstod. Livmodern jobbade målmedvetet och strax tog Cecilia emot det varma våta barnet och ett gurglande läte hördes i rummet, följt av trevande första gråt. – Här kommer det en liten, sa hon och la den blodiga barnkroppen på mammans nakna bröst. En pigg liten en! Återigen var en telefon mer central än själva babyn, hann hon tänka medan den nyblivna fadern tog bild på bild ur alla vinklar. Instagram, Facebook, Twitter… det var enkelt att dela bilden på underverket så att omvärlden snabbt kunde se resultatet av graviditeten. – Det behövs knappt något filter, utbrast pappan entusiastiskt. Gud, vad fin hon är! Älskling! Han hade tårar i ögonen men ändå stirrade han mer intensivt i mobilen än på sitt nyfödda barn. Nu kom den stressade och trötta undersköterskan in på rummet. Hon var angelägen om att ursäkta sig med att hon behövts på annat håll. Cecilia nickade, sådant kunde de diskutera när de var utom hörhåll för föräldrarna. Irritationen låg i luften och hon ville undvika ett onödigt uppskruvat tonläge. Hjärtat bultade hårt och huvudet snurrade. Hon hade inte ätit ordentligt, kanske var det ett blodsockerfall som bidrog till att hon kände sig så matt. Men det fanns ingen tid för mellanmål nu. Cecilia behövde försäkra sig om att rum nummer sju hade fått hjälp och att läget var under kontroll. Hur lång tid hade gått? Forsberg måste ha tagit hand om Gisela vid det här laget. 17


I korridoren utanför sjuan rådde fullt kaos. Mia och Mette var på väg mot operation med en kritvit Gisela i sängen. Där var även narkosläkaren. Adrian såg förtvivlad ut. – Du kom aldrig tillbaka, sa han och såg på Cecilia. De andra kom först nu. – Hon måste snittas omgående, sa Mia i förbifarten när hon passerade Cecilia. Det är en större blödning. Cecilia hann inte svara. Att Gisela drabbats av en blödning kom som en överraskning. Hon såg en skymt av Forsberg, var det så att han hade blivit fördröjd? Men varför hade då inte mellanjouren ryckt in? Hon greps omedelbart av skuldkänslor och önskade att hon inte lämnat Gisela och Adrian. Någon annan borde ha tagit över förlossningen på elvan, den var ju normal. Allt hade gått så lugnt till, fyra krystvärkar så hade barnet fötts och mamman behövde inte ens sys. Men så gick det inte att tänka. Så sent som veckan innan hade en baby fötts avliden efter en lång och påfrestande förlossning. Det var tredje barnet för kvinnan men första för mannen, ett efterlängtat barn i en ny kärleksrelation. Cecilia hade fått trösta dem båda. Haft mamman gråtande i sin famn, sedan även pappan. Ibland uppstod stunder av total närvaro när mänsklig närhet och värme var som viktigast. En kram som fick pågå så länge den behövdes. Det fanns egentligen inget utrymme i vården för längre stunder av omtanke, men Cecilia la stundtals känslan av tidspress åt sidan. Adrian var på väg in i operationssalen, men Cecilia tog tag i hans arm. – Du måste tyvärr stanna här, sa hon mjukt. – Varför? 18


– Det är ett katastrofsnitt. Pappan får bara vara med vid planerade snitt. Dörrarna till salen gick igen. – Kom med mig, sa Cecilia. Det är bättre att du väntar här borta. Han tvekade men gjorde sedan som hon föreslog. – De hämtar mig väl så snart barnet är fött? undrade han medan de gick den korta biten till uppehållsrummet. – Självklart, sa Cecilia.

19


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.