»Jenny Offills Avd. för grubblerier liknar ingen bok jag läst. Om jag säger att den är rolig och berörande och sann; att den är lika kompakt och gåtfull som en neutron; att det är en djupt insiktsfull berättelse Avd. för grubblerier är en roman om ett äktenskap och det svåra i att hålla fast vid varandra när livet inte blivit som man hade tänkt sig. Berättarrösten tillhör en kvinnlig
© Emily Tobey
författare som skulle ägna sig åt sin konst och
om kärlek och föräldraskap som åkallar (bland andra) Keats, Kafka, Einstein, ryska kosmonauter och råd till hemmafruar anno 1897, snälla – tror ni mig då och lovar att
läsa den?« michael cunningham
leva ensam, men överrumplades av kärleken i vuxen ålder.
»Ett litet mirakel till roman.« elle
Ett giftermål, ett kolikbarn och en inställd roman senare sätts äktenskapet på prov.
Jenny Offill är författare till Last Things
Maken har en affär med en yngre kvinna
»Om Rainer Maria Rilke hade skrivit en
(1999) och Avd. för grubblerier (Dept. of
och nu försöker »hustrun« begripa vad som
roman hade den kanske sett ut ungefär
Speculation, 2014), som valdes till en av
fört dem hit.
såhär … Filosofiskt intressant … En litterär experimentlusta som stundtals minner
årets bästa böcker av mer än 20 publikation-
om Virginia Woolf.«
er. Romanen blev hennes internationella
Längs vägen åkallar hon de som gått före,
genombrott och översätts nu till ett tiotal
från Simone Weil och Rilke till buddisterna,
språk. Hon bor i New York, där hon under-
stoikerna och de ryska kosmonauterna.
visar i skrivande vid Columbiauniversitetet.
Med imponerande koncentration vecklar
»Hon har skurit livet i en skiva som är till-
Offill ut en berättelse om två moderna
räckligt tunn för att få plats under ett mikro-
människor och fångar ett livs ständiga
skop och sedan förstorat den tills den fyller
skiftningar mellan ljus och skugga.
upp hela ens inre öga, och hjärta.«
www.jennyoffill.com
kirkus
booklist
ISBN 978-91-27-14573-3
9 789127 145733
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 2
2015-12-08 14:13
1 Antiloper har 10 gånger starkare syn, sa du. Det var precis i början eller strax efter. Det betyder att de under en klar natt kan se Saturnus ringar. Det skulle fortfarande dröja flera månader innan vi berättade alla våra historier för varandra. Och till och med då verkade vissa för små för att bry sig om. Så varför kommer de tillbaka till mig nu? Nu, när jag är så trött på alltihop. Minnen är mikroskopiska. Minimala partiklar som går ihop i en svärm och delar sig igen. Små människor, kallade Edison dem. Existenser. Han hade en teori om varifrån de kom och den teorin var yttre rymden. Första gången jag reste ensam gick jag till en restaurang och beställde en biff. Men när den kom var det bara en bit rått kött skuret i bitar. Jag försökte äta, men det var för blodigt. Min hals vägrade svälja. Till slut spottade jag ut det i en servett. Det var fortfarande en massa kött kvar 9
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 9
2015-12-08 14:13
på tallriken. Jag var rädd att kyparen skulle lägga märke till att jag inte åt och skratta eller skrika åt mig. En lång stund satt jag där och tittade på det. Sedan tog jag en fralla, grävde ur den och gömde köttet däri. Min handväska var jätteliten men jag tänkte att jag kunde få ner brödet där utan att det syntes. Jag betalade notan och gick ut, förväntade mig att någon skulle stoppa mig, men ingen gjorde det. Eftermiddagarna tillbringade jag i en stadspark, där jag låtsades läsa Horatius. Vid skymningen strömmade folk upp ur Métron och ut på gatorna. I Paris måste till och med tunnelbanan vara vacker. Himlen, och inte sin själ, förändrar den som flyr över havet. Så var det en kanadensare som bara åt gröt. En fransman som bad om att få undersöka mina tänder. En engelsman som härstammade från druider. En holländare som sålde hörapparater. Jag träffade en australiensare som sa att han älskade att resa ensam. Han berättade om sitt jobb medan vi satt och drack vid havet. När en student 10
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 10
2015-12-08 14:13
fattar, när ansiktet liksom lyser upp, det är så jävla vackert, sa han. Jag nickade, rörd, trots att jag aldrig hade lärt någon en endaste sak. Vad är det du undervisar i? frågade jag. Rullskridskor, förklarade han. Det var den sommaren när det bara regnade och regnade. Jag minns den sorgliga hundlukten i min tröja och hur skorna skvalpade något ofantligt. Och i varje stad såg jag samma scen. En pojke som gick ut i gatan och fällde upp ett paraply över en flicka som stod kvar i porten för att hålla sig torr. En annan kväll. Min gamla lägenhet i Brooklyn. Det var sent, men självklart kunde jag inte sova. Ovanför mig pundare som glatt plockade isär någonting. Löv mot fönstret. Jag kände en kall vindiloch drog filten över huvudet. Det är så de gör för att leda ut hästar när det brinner, mindes jag. Om de inte kan se får de inte panik. Jag försökte lista ut om jag blev lugnare med en filt över huvudet. Svaret var nej.
11
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 11
2015-12-08 14:13
2 Jag fick jobb som faktagranskare på en populärvetenskaplig tidskrift. Spännande fakta, kallades det. Om man la alla fibrer i en mänsklig hjärna på rad skulle de nå 40 varv runt jorden. Äckligt, skrev jag i marginalen, men de släppte igenom det i alla fall. Jag tyckte om min lägenhet för att alla fönster var på gatunivå. På sommaren såg jag folks skor och på vintern snö. En gång när jag låg i sängen dök en skinande röd sol upp i fönstret. Den studsade från sida till sida, sedan blev den en boll. Livet är lika med struktur plus handling. Det finns undersökningar som visar att läsning är enormt krävande för nervsystemet. En psykiatritidskrift hävdade att sömnbehovet hos afrikanska stammar ökade när de hade lärt sig att läsa. Fransmännen var mycket fästa vid sådana teorier. Under andra världskriget gick de största ransonerna till dem som ägnade sig åt fysiskt krävande arbete 12
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 12
2015-12-08 14:13
och till dem vars arbete innebar läsning och skrivande. I flera år hade jag en post it-lapp ovanför skrivbordet. arbete, inte kärlek! stod det på den. Det kändes som en mer robust form av lycka. Jag hittade en bok som hette Att blomstra, inte bara överleva i en låda ute på gatan. Jag stod där och bläddrade i den, utan att vilja ta ställning. Man tror att den inre oro man upplever är ett permanent tillstånd, men för den stora majoriteten är det bara fråga om en övergångsfas. (Men tänk om jag är speciell? Tänk om jag tillhör minoriteten?) Jag hade föreställningar om mig själv. De flesta obekräftade. När jag var barn tyckte jag om att skriva mitt namn med gigantiska bokstäver gjorda av pinnar. Enligt Coleridge: Om jag inte misstar mig alldeles har jag inte bara fullständigt frigjort koncepten 13
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 13
2015-12-08 14:13
tid och rum … utan är viss om att jag ska komma att åstadkomma mer än så – nämligen att jag ska kunna härleda alla de fem sinnena … & i denna härledning lösa frågan om livet och medvetandet. Min plan var att aldrig gifta mig. Jag skulle bli ett konstnärsmonster i stället. Kvinnor blir nästan aldrig konstnärsmonster eftersom konstnärs monster bara är upptagna av konst, aldrig av världsliga ting. Nabokov fällde inte ens ihop sitt eget paraply. Vera slickade frimärkena åt honom. En grandios plan, sa min vän filosofen. Men på min tjugonionde födelsedag lämnade jag in mitt bokmanus. Om jag inte misstar mig alldeles … Jag gick på fest och drack tills jag spydde. Är djur ensamma? Andra djur, menar jag. Inte långt därefter dök en expojkvän upp på tröskeln. Han verkade ha kommit hela vägen från San Francisco bara för att dricka en kopp kaffe. På vägen till dinern bad han om ursäkt för att han 14
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 14
2015-12-08 14:13
aldrig hade älskat mig på riktigt. Han ville gottgöra mig. ”Vänta nu”, sa jag. ”Har du börjat med tolvstegsmetoden?” Den kvällen såg jag en tatuering på teve som jag önskade att mitt liv hade kunnat leva upp till. Om du aldrig har lidit, älska mig. En rysk mördare besegrade mig på den punkten. Självklart tänkte jag på den alkoholiserade killen i New Orleans, han som jag gillade mest. Varenda kväll satt jag på den gamla sjömanspuben och skalade av etiketterna på hans flaskor och försökte locka hem honom. Men han kom inte. Inte förrän ljuset flödade in genom fönstren. Just han var så vacker att jag brukade se på honom när han sov. Om jag var tvungen att sammanfatta vad han gjorde med mig, skulle jag säga följande: han fick mig att sjunga med i alla dåliga låtar på radion. Både när han älskade mig och när han inte gjorde det. Under de där sista veckorna körde vi runt utan att prata, försökte köra oss igenom hettan, båda 15
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 15
2015-12-08 14:13
ensamma i den dröm som staden hade blivit. Jag var för rädd för att säga något, för att ens röra vid hans arm. Minns den här skylten, det här trädet, den här nedgångna gatan. Minns att det är möjligt att känna såhär. Det var tjugo dagar kvar i kalendern, sedan femton, sedan tio, sedan kom den dag då jag packade bilen full och åkte. Jag körde genom två delstater, hulkandes, med hettan som en hand mot bröstet. Men jag gjorde det inte. Jag mindes inte.
16
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 16
2015-12-08 14:13
3 Det finns en man som reser runt i världen och letar efter platser där man kan stå stilla och inte höra några ljud orsakade av människor. Det är omöjligt att vara lugn i städer, hävdar han, eftersom vi så sällan hör fågelsång där. Våra öron utvecklades för att tjäna som våra varningssystem. Vi är på helspänn på platser där inga fåglar sjunger. Att bo i en stad är att ständigt haja till. Buddisterna säger att det finns 121 sinnestillstånd. Av dessa är det bara tre som innehåller olycka och lidande. De flesta av oss ägnar vår tid åt att röra oss fram och tillbaka mellan dessa tre. Blåskrikor besöker djävulen varje fredag, berättade den gamla damen i parken. ”Du måste komma bort från den där idiotiska staden”, sa min syster. ”Få lite frisk luft.” För fyra år sedan drog hon och hennes man. De flyttade till Pennsylvania till ett gammalt fallfärdigt hus vid Delawarefloden. I våras var hon och hälsade 17
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 17
2015-12-08 14:13
på mig med sina barn. Vi gick till parken, vi gick till djurparken, vi gick till planetariet. Men de hatadestaden ändå. Varför skriker alla här? Filosofens lägenhet var den lugnaste platsen jag visste. Den var ljus och hade utsikt mot vattnet. Vi var där på söndagarna och åt pannkakor och ägg. Han var adjunkt på universitetet nu och sena kvällar jobbade han på radiostationen. ”Det är en kille jag jobbar med som du borde träffa. Han gör ljudlandskap av stadsmiljön.” Jag betraktade duvorna utanför hans fönster. ”Vad betyder det ens?” sa jag. Han gav mig en cd-skiva när jag skulle gå hem. Omslaget visade en gammal gul telefonkatalog, helt uppblött av regn. Jag blundade och lyssnade. Vem är denna människa? undrade jag.
18
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 18
2015-12-08 14:13
4 Jag gav dig min favoritgrej från Chinatown, tryckte den onyktert i näven på dig. Vi var i mitt kök den där första kvällen. vacker andningsskydd, stod det på förpackningen. Nästa morgon gick jag hem till filosofen. ”Å nej, vad har du gjort?” sa jag. Han gjorde frukost åt mig och berättade om sin dejt. ”Var ser du dig själv om fem år?” hade hon frågat. ”Eller tio? Femton?” När han följde henne hem hade de hunnit trettio år framåt. Jag sa att det lät som om en anka och en björn skulle dejta. Filosofen begrundade detta. ”Mer som en anka och en martini”, sa han. Du ringde mig. Jag ringde dig. Kom hit, kom hit, sa vi. Jag lärde mig att du var helt obekymrad av vädret. Du ville ströva runt i staden, om det så regnade eller snöade eller haglade, och spela in saker. Jag köpte en varmare jacka med massor av smarta fickor. Du stoppade händerna i allihop. 19
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 19
2015-12-08 14:13
Jag lyssnade på dig på radio vid midnatt. En gång spelade du en inspelning av atomer som kolliderar. En annan gång vind som svepte genom löv. Fältinspelningar, kallade du dem. Det var iskallt i min lägenhet och jag brukade lyssna på ditt program i sängen med täcket uppdraget till hakan. Jag hade mössa och vantar och tjocka raggsockor av herrmodell. En natt spelade du ett spår som du hade gjort åt mig. En glassbil som mixats ihop med ljudet av skriande gäss från Coney Island och det snurrande pariserhjulet. Det är idiotiskt att ha ett teleskop inne i stan, men vi köpte ett i alla fall. Det året reste jag inte ensam. Vi ses där, sa du. Men det var sent när vi hittade varandra på tågstationen. Du hade klippt dig på en billig salong. Jag var tjockare än innan jag åkte. Det kändes som om vi kanske hade åkt över halva jorden av misstag. Vi försökte vänta med att dra några slutsatser. Vi förstod inte vart vi var på väg när vi tog båten över till Capri. Det var tidigt i april. Ett lätt, svalt 20
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 20
2015-12-08 14:13
regn låg i en dimma över havet. Vi tog linbanan upp från kajen och insåg att vi var de enda turist erna. Ni är tidiga, sa biljettkontrollanten och ryckte på axlarna. Gatorna luktade lavendel och det tog lång tid innan någon av oss insåg att det inte fanns några bilar. Vi bodde på ett billigt hotell med en utsikt som var vackrare än något jag sett förut. Vattnet var overkligt blått. En mörk klippa sköt upp ur havet. Jag ville gråta eftersom jag visste att jag aldrig skulle få vistas på en så vacker plats igen. Kom, vi går ut, sa du, du sa alltid det när jag såg ut sådär. Vi gick en bra bit längs klippstranden tills vi kom till en busshållplats. Där stod vi och väntade och höll varandra i handen, utan att säga något. Jag tänkte på hur det skulle vara att bo på en så vacker plats. Skulle min hjärna bli botad då? Bussen kom. Tre personer tjänstgjorde på den: en sålde biljetter, en tittade på dem, en körde. Vi gladde oss åt detta. Vi tog den till andra sidan av ön, där folk tittade mer nyfiket på oss. I en affär såg jag ett tuggummi som hette brooklyn och du köpte det åt mig.
21
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 21
2015-12-08 14:13
5 Vi passerade antilopdioramat. ”10 gånger starkare”, sa jag, men du ville inte möta min blick. ”Vad är det?” frågade jag. Inget. Inget. Men senare, i ädelstensrummet, gick du ner på knä. Vi var omgivna av glittrande föremål. Råd från Hesiodos: Gift dig med en som bor i din närhet, men undersök noga först vad hon går för, så slipper du sen förhånas av grannar. Ingen bättre fångst kan mannen ta hem än en hustru om hon är trogen och god; inget värre finns än en elak. Efteråt smet vi in i vårt lånta rum, la oss på vår lånta säng. Utanför väntade nästan alla som någonsin älskat oss. Du tog min hand, kysste den och sa: ”Vad har vi gjort? Vad fan har vi gjort?” När vi träffades hade jag en envis hosta. Som en rökare, fast jag aldrig hade rökt. Jag gick från läkare till läkare utan att få hjälp. Då, i början, ägnade jag mycket energi åt att försöka att inte hosta så mycket. Jag brukade ligga vaken bredvid dig på 22
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 22
2015-12-08 14:13
nätterna och göra allt jag kunde för att låta bli. En av mina teorier var att jag hade fått tbc. Här vilar en, vars namn var skrivet i vatten, tänkte jag belåtet. Men nej, det var inte det heller. Så fort vi hade gift oss försvann hostan. Så jag undrar: vad var det egentligen? Ensamhet? När vi låg i sängen brukade du vagga min huvudskål i händerna, som om den hade en öm punkt som måste skyddas. Stanna här nära mig, sa du. Varför är du så långt borta? Syftet med ett hem är att hålla vissa människor inne och alla andra ute. Ett hem har gränser. Men ibland korsades vår gräns av grannar, av flickscout er, av Jehovas vittnen. Jag tyckte aldrig om när det ringde på dörren. Ingen av dem jag tyckte om dök någonsin upp på det sättet. Inkräktare kunde också komma inifrån. Möss, möss överallt. Vi lånade en katt i en månad, en blodtörstig musjägare som fångade och åt upp dem allihop. Han hette Carl och jag hörde hur 23
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 23
2015-12-08 14:13
han höll igång hela nätterna och knaprade på deras ben ute i köket. Det gjorde mig illa till mods, ännu mer än när jag hört mössen ränna runt. Han som jag älskade i New Orleans hade berättat för mig att hans pappa brukade döda möss genom att släppa ner dem i kokande vatten. Jag blev för överrumplad för att fråga hur han hade fångat mössen eller varför han dödade dem på det sättet, men efteråt undrade jag. Hans pappa kom från ett annat land så kanske var det så man gjorde där. I min förra lägenhet hade mössen rasat runt ännu mer öppet. De verkade inte rädda för någonting, inte för ljuset och inte ens för sopkvastar. De bodde i skafferiet och en natt när vi låg i sängen lossnade dörren från gångjärnen och dunsade ner i golvet. ”Den murbräckan måste de ha sparat länge till”, var din kommentar.
24
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 24
2015-12-08 14:13
6 Hans mamma var på besök när vi åkte för att titta på lägenheten. Hon pekade ut kyrkan på andra sidan gatan. Hon gladde sig åt att man kunde se Jesus på korset om man lutade sig lite ut genom fönstret. Det var ett gott tecken, tyckte hon, vilket inte blev mindre viktigt för att hennes son inte längre trodde på honom. Första gången vi såg lägenheten var vi glada att den hade en uteplats men besvikna över att uteplatsen upptogs av en gigantisk klätterställning som vi inte behövde. Senare, när vi skrev på kontraktet, var vi glada för klätterställningen eftersom jag hade fått reda på att jag var gravid och vi tänkte att den kunde komma till användning. Men när vi flyttade in hade vi fått veta att barnets hjärta hade stannat och nu blev vi bara ledsna av att se den genom fönstret. Jag kommer ihåg den där dagen, att du tog en taxi hem från jobbet för 50 dollar och stod i dörren och höll om mig tills jag slutade skaka. Vi hade 25
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 25
2015-12-08 14:13
berättat för folk. Nu måste vi ta tillbaka allt. Du gjorde det, så att jag skulle slippa tala. Efteråt lagade du middag till mig med allt som jag inte hade fått äta. Rökt kött, opastöriserad ost. Två flaskor vin och sedan, slutligen, sömn. Jag matade fåglarna utanför mitt fönster. Sparvar, trodde jag att det var. Fråga. Är sparven inhemsk här i landet? Svar. Nu är den det, men för inte alltför länge sedan fanns det inte en sparv i hela Amerika. F. Varför förde man in sparvar i landet? S. För att insekterna tog död på så många träd att sparven behövdes för att bekämpa insekterna. F. Kunde sparvarna rädda träden? S. Ja, träden överlevde.
26
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 26
2015-12-08 14:13
15-79 N&K Grubblerier, 8 dec.indd 27
2015-12-08 14:13
»Jenny Offills Avd. för grubblerier liknar ingen bok jag läst. Om jag säger att den är rolig och berörande och sann; att den är lika kompakt och gåtfull som en neutron; att det är en djupt insiktsfull berättelse Avd. för grubblerier är en roman om ett äktenskap och det svåra i att hålla fast vid varandra när livet inte blivit som man hade tänkt sig. Berättarrösten tillhör en kvinnlig
© Emily Tobey
författare som skulle ägna sig åt sin konst och
om kärlek och föräldraskap som åkallar (bland andra) Keats, Kafka, Einstein, ryska kosmonauter och råd till hemmafruar anno 1897, snälla – tror ni mig då och lovar att
läsa den?« michael cunningham
leva ensam, men överrumplades av kärleken i vuxen ålder.
»Ett litet mirakel till roman.« elle
Ett giftermål, ett kolikbarn och en inställd roman senare sätts äktenskapet på prov.
Jenny Offill är författare till Last Things
Maken har en affär med en yngre kvinna
»Om Rainer Maria Rilke hade skrivit en
(1999) och Avd. för grubblerier (Dept. of
och nu försöker »hustrun« begripa vad som
roman hade den kanske sett ut ungefär
Speculation, 2014), som valdes till en av
fört dem hit.
såhär … Filosofiskt intressant … En litterär experimentlusta som stundtals minner
årets bästa böcker av mer än 20 publikation-
om Virginia Woolf.«
er. Romanen blev hennes internationella
Längs vägen åkallar hon de som gått före,
genombrott och översätts nu till ett tiotal
från Simone Weil och Rilke till buddisterna,
språk. Hon bor i New York, där hon under-
stoikerna och de ryska kosmonauterna.
visar i skrivande vid Columbiauniversitetet.
Med imponerande koncentration vecklar
»Hon har skurit livet i en skiva som är till-
Offill ut en berättelse om två moderna
räckligt tunn för att få plats under ett mikro-
människor och fångar ett livs ständiga
skop och sedan förstorat den tills den fyller
skiftningar mellan ljus och skugga.
upp hela ens inre öga, och hjärta.«
www.jennyoffill.com
kirkus
booklist
ISBN 978-91-27-14573-3
9 789127 145733