9789113017174

G r a d va l l

nordstrรถm

nordstrรถm

rabe

tusen svenska klassiker bรถcker filmer skivor tv-program frรฅn 1956 till i dag

Förord

få ord på svenska språket har tänjts ut så mycket som ordet klassiker. Det har blivit ett elastiskt gummiband som kan dras ut häpnadsväckande långt i alla möjliga riktningar innan det brister.

En klassiker kan i folkmun i dag vara både Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt och Steven Bochcos På spaning i New York, både Albert Camus Främlingen och Carolas »Främling«.

Ordet klassiker används numera huller om buller för brett och smalt, modernt och uråldrigt, högt och lågt. Eller till och med stekt.

Glöm inte att köttbullar också är en klassiker.

Utan att göra anspråk på att det är den enda eller ens korrekta definitionen av ordet så är vår definition av klassiker i den här boken följande: verk som speglat, definierat och format sin tid.

Det hade sett mindre snärtigt ut på omslaget, men »Tusen verk som speglat, definierat och format efterkrigstidens Sverige« hade egentligen varit en mer korrekt boktitel än Tusen svenska klassiker.

Vår avsikt med den här boken är nämligen inte att börja snickra på en svensk kulturkanon.

Eller att ge oss in den utmattande diskussionen om finkultur kontra fulkultur. Nej, vi tycker inte att JokkmokksJokkes »Gulli-Gullan« är på samma konstnärliga nivå som Gunnar Ekelöfs En Mölna-elegi.

Att båda ändå är med i boken beror på att de, på helt olika sätt, säger något väsentligt om Sverige och den tid de gavs ut. Vill man spegla verkligheten och den moderna svenska kulturhistorien kan »Gulli-Gullan« inte ignoreras.

Samma förhållande gäller även för andra länder. Utan att påstå att Jerry Lee Lewis och William Faulkner är på samma intellektuella eller estetiska nivå blir en historieskrivning

2009

av amerikansk sydstatskultur lika ofullständig utan Jerry Lee Lewis singlar som utan William Faulkners romaner.

Under de år vi jobbat med Tusen svenska klassiker har vi främst haft två mål.

Det första är att du som läsare med bokens hjälp ska kunna bläddra dig tillbaka till 1963 eller 1979 eller 2001 och minnas och återuppleva årtal du själv varit med om. Eller lära dig mer om den kultur man talade om under år du missat.

Den andra ambitionen med boken är att helt enkelt ge tips på en massa bra skivor, filmer, böcker och tv-serier som av olika anledningar fått eller förtjänar att få evigt liv. I en anglo­ saxiskt dominerad kulturvärld finns det även skäl att påminna om hur många klassiska verk som gjorts i Sverige.

Att vi valt kategorierna böcker, filmer, skivor och tv-serier, men inte till exempel radio­ program och teateruppsättningar, beror på att vi vill att boken även ska vara praktiskt användbar. Vi hade gärna skrivit om Kaj Kindvalls Poporama eller om det svenska uruppförandet 1956 av Lång dags färd mot natt, en pjäs som Eugene O’Neill testamenterade till Dramaten. Men gamla radioprogram och teateruppsättningar går inte att återuppleva i efterhand. Var man inte där när det hände så missade man dem.

Tusen svenska klassiker är i mångt och mycket en spegling av våra egna vardagsrumshyllor, åtskilliga meter ­– vi höll på att säga kilometer – med vinylskivor, cd-skivor, dvd-boxar, kvardröjande vhs-kassetter, tummade pocketböcker och en och annan sprättad förstaupplaga.

Ja, vi vet att vi lever i en digital värld, men arbetet med den här boken har påmint oss om hur mycket vi fortfarande tycker om vinyl och papper.

Vi är medvetna om att det kommer att bli diskussioner om urvalet i boken. Det är helt

i sin ordning. Vi hade själva reagerat likadant och upprört räknat upp allt vi saknat om någon annan gjort urvalet av tusen svenska klassiker.

Vi välkomnar därför en fortsatt diskussion på nätet.

Vi har valt 1956 som startår av flera anledningar. För det första var det på våren 1956 som riksdagen, efter en rad provsändningar av ­Sandrews och andra aktörer, klubbade igenom att det var Radiotjänst som skulle få ensamrätten att sända television i Sverige. Den 4 september 1956 togs Nackasändaren i bruk, vilket räknas som den officiella starten för svenska tv-sändningar.

1956 var även året då Elvis Presley fick sitt stora genombrott. Rockmusiken slog igenom i Sverige när Vänd dem inte ryggen (Blackboard jungle, 1955) gick upp på svenska biografer och folk för första gången hörde Rock around the clock med Bill Haley.

När vi började arbetet med boken trodde vi att 500 var en lagom siffra för att samla de bästa skivorna, böckerna, filmerna och tvserierna. Det var det inte. Siffran blev snart 800 – »Vi löser det genom låta titeln bli en parafras på Ebba Grön-låten ’800 grader’!« – men det räckte inte heller. Eftersom vi var tvungna att stanna någonstans så stannade vi till slut vid 1 000.

Under arbetet med den här boken har vi gång på gång påmints om hur illa dokumenterad denna svenska populärkultur hittills har varit.

Riktiga historiker befattar sig sällan med singlar som heter »Ooa hela natten«. Historieskrivningen om verk som miljoner svenskar har en relation till har därför ofta gjorts av entusiaster på nätet.

Det finns i dag fantastiskt mycket information på Wikipedia, men folkets uppslagsverk vimlar också av felaktiga årtal och ofullständiga eller missförstådda faktauppgifter.

Nästan ingenting av det som skrevs i tidningar före internets genombrott i mitten av 90-talet finns heller på nätet.

För att kontrollera fakta har vi gått ner i våra källare, lyst med ficklampa på våra vindar,

och kånkat upp och ned på gamla årgångar med tidningar som Musikens Makt, Schlager, Funtime, Anarki & Kaos, Nöjesguiden och Pop. Vi har suttit kutryggade och vevat mikrofilmer.

Vi har tvingat redaktörer att leta fram gamla årgångar av Röster i Radio-TV för att kolla om Jan Lindblads program hette Guyana – vattnets land (fel) eller Guayana ­– vattnens land (rätt).

Vi har framkallat astma hos arkivarier och fått många skeptiska blickar från våra närstående som vissa nätter, när vi talat med låg röst om nya skivbörsfynd med Östen Warnerbring, undrat över våra mentala hälsa.

I flera fall har vi behövt gå direkt till originalkällorna för att få klarhet om olika faktauppgifter. Jazzmusiker har fått telefonsamtal om döda kolleger. Popmusiker har fått mejl om B-sidor.

Vi har också fått lära oss att man inte kan lita på alla faktauppgifter i lexikon eller ens film­affischer. På affischen till Dom kallar oss mods är till exempel Kenta Gustafssons namn

felstavat. Kenta-citatet i texten om Ett anständigt liv kommer för övrigt från en intervju med Kenta som vi gjort själva. Alla de hundratals intervjuer vi fyra journalister gjort genom åren är ett annat källmaterial till den här boken.

Förutom att den här sortens arkivgrävande varit en av de roligaste delarna av arbetet, har det också varit en anledning till att det kändes viktigt att skriva boken. Historien om den samtida kultur som speglat, definierat och format Sverige har till stor del varit oskriven – fram till nu.

Jan Gradvall Björn Nordström Ulf Nordström Annina Rabe vid ett mötesbord på Riddarholmen 2009 Tusen svenska klassiker isbn 978-91-1-301717-4 Utkommer augusti 2009 Omfång 704 sidor ca 800 bilder Omslag & grafisk form Olof Helldin

4

31

Dagny Owe Thörnqvist

1958

ÖVRIGA SPÅR Hjälp!/Herr Jonssons irrfärder/Miss Hambo FORMAT EP SKIVBOLAG Metronome

Lille Fridolf och jag 1956 regi Torgny Anderberg medverkande Douglas Håge, Hjördis Petterson, Inga Gill, Lars Ekborg, Jan Molander längd 98 min

Sveriges första riktiga sitcom sändes från en radiostudio med levande publik. Journalisten Rune Moberg – känd från bildtidningen Se – skrev manus till den populära serien om kontorschefen Fridolf Olsson och hans barska hustru Selma.

Samspelta Douglas Håge och Hjördis Petter­ son gjorde paret i radio och var självskrivna när Lille Fridolf blev film. Toffelhjälte var ett begrepp redan på 1800-talet, men här fick han ett ansikte, den snälle mannen som totalt lät sig domineras av sitt rivjärn till hustru.

Men roller och värderingar i samhället var på väg att förändras. Det märks tydligt på parets reaktioner när ogifta dottern Maggan (Inga Gill) plötsligt sänder telegram om att »lillen« är på väg. »Lillen« visar sig dock vara »killen«, nye fästmannen Valdemar (Lars Ekborg).

Filmen var en enorm publikframgång. Lille Fridolf blev också en skiva, två böcker och en tecknad serie. Filmerna blev bara fyra. När Douglas Håge dog 1959 var det ingen idé att köra vidare. Fast serietidningen överlevde ända in på 2000-talet.

»Dagny«, »Anna kaffepanna«, »Hemma«, »Anna Marie«, »Betty Fagerlund«, »Lasse i backen«, »Ajajaj – ojojoj«, »På festplatsen«, »Albin och Pia«, »Varm korv boogie«, »Gun från Dragarbrunn«, »Hjälp«, »Svartbäckens ros«, »Icke sa’ Nicke«. Redan i slutet av 50-talet hade Owe Thörnqvist en hitkatalog få artister mäktar med under en hel karriär.

Han utnyttjade och lekte med språket som ingen annan. En snabbtänkt och associativ ordekvilibrist med genialt roliga texter fyllda av visfigurer från verkligheten. Ofta lade han till en humoristisk knorr och vred dialekten ett extra varv. Där fanns servitrisen Dagny, Ulla Melin, Slaktar-Emil, sotaren Hjalmar Bergström som blev kändis genom låten och Gun från Dragarbrunn, som egentligen hette Siv. I dag har Owe Thörnqvist upptäckts av en ny generation. Femtio år efter skivdebuten »Rumba i Engelska parken« 1955 släppte han albumet Recovered där Anders Johansson från Hammerfall och Peps Persson gästspelade.

43

Ögon, läppar Hjalmar Gullberg

48

1959

förlag Norstedts omslag Karl-Erik Forsberg

Ögon, läppar blev Hjalmar Gullbergs sista diktsamling. Han var svårt märkt av en förlamningssjukdom som angripit talorganen och placerat honom i respirator – hans livskamrat och trolovade Greta Thott fick hjälpa honom att skriva ned dikterna.

Hjalmar Gullberg (1898–1961), som rönt stora framgångar med sin musikaliska och sensuella diktning under 20- och 30-talen, tystnade under en period i samband med modernismens genombrott i den svenska litteraturen.

När han återvände som poet i början av 50-talet var det med en delvis ny, intensivare och mer avskalad stil. I de sena dikterna omprövar han sin religiösa föreställningsvärld och skriver tätare kärleksdikter än någonsin.

I Ögon, läppar är dikterna lika starkt reducerade som hans eget liv var de sista åren. Där finns både stark kärlek och lika stark dödslängtan. 1961 tog den då även svårt cancersjuke Hjalmar Gullberg sitt liv.

Flickor bak i bilen Siw Malmkvist

1959

övriga spår Vår låt har ingen text/Mi scusi, mi scusi signor/Åh! Vilka kyssar format EP skivbolag Metronome

1959 var ett stort år för 22-åriga Siw Malmkvist från Landskrona. Fyra år tidigare hade hon vunnit Vecko-Revyns talangtävling »Flugan« i Konserthuset i Stockholm och fått en skiv­ inspelning i första pris. Resultat blev stenkakan »Tweedle dee«.

Men det stora genombrottet kom 1959 när Lennart Hyland var på jakt efter en ung tjej som värdinna i sitt underhållningsprogram Stora famnen. Efter att ha sett Siw Malmkvist på Börsen i Stockholm tvekade han inte. I en tid då det endast fanns en tv-kanal i stugorna blev hon rikskändis över en natt.

Hitlåten »Flickor bak i bilen« var en typisk ­Siwan – fräck, snärtig och med en rejäl dos jäklar anamma. Kurt Olsson och hans damorkester tog på 80-talet Siw Malmkvists gamla repertoar under sina vingar och visade att »Flickor bak i bilen« inte hade åldrats det minsta.

78

Ahh! Monica!

Monica Zetterlund

1962

FORMAT LP SKIV­B OLAG Philips omslag Yngve Solberg FOTO Kary Lasch Sida A Sakta vi gå genom stan Mr Kelly Rockin’ chair Kärlek och pepparrot Va’ e’ de’ där Stick i väg Jack Sida B När min vän I New York Säg några vackra ord Du måste ta det kallt Katten Felix Så tyst

Monica Zetterlund har lockat fram stora ord hos många. Lars Forssell skaldade om henne: »Värmlands dotter, flickan med linhåret, du som sjöng för oss höstregnens blues, sommarens långsamma rag.« Pär Rådström bidrog med: »En sommarhagens Billie Holiday.« Alla var dock inte lika lyriska. När hon fick filmrollen som Ulrika i Västergöl avfärdade Vilhelm Moberg henne som »den där spinkiga jazzjäntan«. Han lär ha ångrat uttalandet bittert när han såg slutresultatet. Nybyggarna gav henne en Guldbagge.

Monica Zetterlund (1937–2005) själv förhöll sig dock kallsinnig till andras omdömen. Hennes självbiografi Hågkomster ur ett dåligt minne från 1992 inleds med meningen: »Vad mycket skräp det skrivits om mig genom åren!« Född Monica Nilsson lärde hon sig sjunga till jazzskivor i sin pappas musikhandel i Hagfors.

Hon bromsade med tummen på 78-varvarna för att hinna lära sig texterna. 1956 tog hon sig till final i en sångtävling på Nalen.

Debutalbumet Swedish sensation från 1958 blev biljetten till en tre månader lång turné i USA. När Monica Zetterlund kom hem, des­illusionerad, övervägde hon att sluta som artist. Det som räddade henne var en kaba-

ret, Klappa din hand (1961), skriven av Pär Rådström och Beppe Wolgers. Året efter revy­ debuterade hon med Hasse & Tage i Gröna hund. »Walking my baby back home«, originalet till »Sakta vi gå genom stan«, var en låt Monica Zetterlund älskat ända sedan hon som tioåring hört Nat King Cole sjunga den. Genom Beppe Wolgers text kan få i dag promenera genom Stockholm utan att tänka på den.

Men i en intervju 2005, gjord kort innan hon dog i en lägenhetsbrand, sade hon: »Aldrig trodde jag att jag skulle få släpa på den låten resten av mitt liv. Efter alla tusentals låtar jag sjungit in så har den för svenska folket blivit ’min’ låt. Men det blev den aldrig för mig, även om det är en underbar stämning i den. Nu sjunger jag den inte mer och texten har jag glömt. Dessutom kan jag ju inte gå genom stan längre, inte ens sakta, inte med min rygg.«

192

Elvira Madigan

1967

232

REGI Bo Widerberg MEDVERKANDE Thommy Berggren, Pia Degermark, Lennart Malmer, Cleo Jensen, Nina Widerberg LÄNGD 91 min

För Ingmar Bergman tog det 30 år att upptäcka att Elvira Madigan var ett mästerverk, »levande i vartenda ögonblick«. Vid premiären hade han inte tyckt att den var något speciellt. Det var en inställning han delade med flera kritiker, som visserligen hyllade Jörgen Perssons vackra färgfoto, men saknade samhällsengagemanget och den personliga skärpan från Bo Widerbergs tidigare filmer.

Elvira Madigan fanns på riktigt. Den 21-åriga danska lindanserskan valde döden tillsammans med den 34-årige svenske löjtnanten Sixten Sparre i juli 1889. Deras tragiska kärlekshistoria blev en visa – »Sorgeliga saker hända …« – som snabbt spreds och bidrog till att göra paret odödligt. En film om dem gjordes redan 1943.

Mest omskriven inför premiären blev filmdebuterande – och danskdubbade – Pia Degermark, som Bo Widerberg hade hittat på en tidningsbild där hon dansade med kronprins Carl Gustaf.

Filmen förvandlade andra satsen av Mozarts­ pianokonsert nr 21 till »den där Elvira Madigan-låten«.

Ture Sventon i varuhuset Åke Holmberg 1968 FÖRLAG Rabén & Sjögren OMSLAG Sven Hemmel

1968 var egentligen privatdetektiv Ture Sventons storhetstid över. De allra bästa Ture Sventon-böckerna kom redan under sent 40-tal och tidigt 50-tal. Men han är en figur vars glans är långlivad – och han förtjänar att uppmärksammas även för denna sena bok, trots att varken ärkeskurken Ville Vessla eller den hjälpsamme herr Omar är med.

Här är uppdragsgivarna tvillingbröderna Nickel, varav den ene äger ett varuhus som drabbats av mystiska stölder. Sventon lyckas givet­vis med sedvanlig skicklighet att lösa gåtan. Åke Holmberg (1907–91) skrev från början sina böcker om den läspande privatdetektiven som en parodi på vuxendeckare. De blev omåttligt populära, och den största läsekretsen har de bland barn som sannolikt inte kan ha läst de vuxendeckare som parodieras. Det var i stället en extra bonus för de högläsande föräldrarna.

Standardingredienser i en riktig Sventondeckare är förstås »temlorna« från konditori Rotas och uttrycket »Ständigt denna Vessla!« Både Jarl Kulle och Helge Skoog har spelat Ture Sventon på film.

351

425

Bang en boomerang Svenne & Lotta 1975 B-SIDA Kom ta en sista dans med mej FORMAT Singel SKIVBOLAG Polar

Du gamla, du fria

1972

REGI Öyvind Fahlström MEDVERKANDE MarieLouise De Geer, Björn Granath, Hans Mosesson, Peter Wahlqvist, Anki Rahlskog LÄNGD 100 min

Alltför tidigt bortgångne Öyvind Fahlström (1928–76) blev internationellt ryktbar som konstnär men hann också göra film.

Du gamla, du fria fångar andan i Stockholm sommaren 1969, med en politisk teatergrupp i centrum. Det här är en berättelse från tiden när allt var politik, inte minst teatern. Allt gick i rött, arbetarklassen skulle vinnas för revolutionen och fria teatergrupper smetade in sig i avföring och skanderade »Känner du stanken från Enskilda Banken?« för att sedan bada nakna med gruppen Träd, Gräs och Stenar spelandes vid bassängkanten.

Filmen sågades när den kraftigt försenad hade premiär 1972. I dag är den ett ovärderligt tidsdokument, en ganska oemotståndlig historia, där ett gäng ur Nationalteatern och Tårtan-skaparna Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson är några av alla dåtida vänsterkändisar som skymtar förbi. Lukas Moodyssons Tillsammans i alla ära – det här är det politiskt radikala 60-talet på riktigt.

1975 hade det gått nästan tio år sedan Hep Stars-sångaren Svenne Hedlund blev störtförälskad i Charlotte Walker. Hon var medlem i amerikanska tjejtrion The Sherrys, som hade turnerat med Jerry Williams i folkparkerna.

1968 blev Lotta medlem i Hep Stars och när bandet upphörde körde Svenne & Lotta vidare, först med Benny Andersson och Björn Ulvaeus, sedan på egen hand. Krogshower, turnéer och listframgångar följde. Svenne & Lotta blev ett begrepp i svenskt nöjesliv.

När det var dags för Melodifestivalen 1975 fick de framföra en låt som Benny Andersson och Björn Ulvaeus hade skrivit tillsammans med Stikkan Anderson. Den gladpoppiga melo­din var tänkt för Abba, men först fick Svenne & Lotta testa låtens bärkraft på svenska.

Det räckte inte ända fram i Melodifestivalen, men nästan. »Bang en boomerang« kom trea.

På Svensktoppen blev det en andraplats som bäst.

505

Fantomerna Klas Östergren

532

1978

FÖRLAG Bonniers OMSLAG Johan Petterson

I en nyckelscen i Fantomerna konstaterar berättarjaget att det är slut mellan honom och Sandi, den stora ungdomsförälskelsen. Innan han kan gå vidare i livet beslutar han sig för att metodiskt röka slut på hela cigarrettpaketet.

Medan han sitter där och röker – cigarett efter cigarett – mynnar de bitterljuva minnena av Sandi ut i en filosofisk betraktelse över cigarettens historia.

Jaget i Fantomerna har stora likheter med författaren själv, det litterära underbarnet Klas Östergren. När denna, hans tredje roman, gavs ut var han ännu bara 23 år. I samma stund som han rökte slut på det där cigarrettpaketet förlöste han en mängd unga manliga svenska författare som också längtade efter att åka till Paris och tycka synd om sig själva. Debuterna av Bengt Ohlsson och Per Hagman var mycket influerade av Klas Östergren.

Uppväxtskildringen Fantomerna var även en av de första svenska romanerna som vågade gå över bron till populärkulturen. Bokens kapitel inleds med citat från serietidningar. Och romanens klimax nås i en blixtrande flipperduell.

Vad ska du bli?

Ebba Grön

1979

B-SIDA Häng Gud FORMAT Singel SKIVBOLAG Mistlur

Ebba Grön gjorde sin första spelning den 10 mars 1978 på Ungdomsgården i Rågsved som förband till The Lerium. Fram till dess hade rockkonserter varit lika med tekniskt drivna musiker som stod på en scen och uppträdde.

Men med trion Ebba Grön raderades avståndet mellan artister och publik ut. För det första fanns det ofta inte ens någon upphöjd scen på de fritidsgårdar där bandet spelade under sitt förs­ta år. För det andra gjorde den vilda kraften i gruppens musik att ingen längre kunde stå still. Fjodor och Thåström ville ut i publiken. Publiken ville upp på scenen. Och längst bak satt Gurra och försökte slå sönder sina ­trummor.

När Ebba Grön spelade »Vad ska du bli?«, bandets tredje singel, var det inte bara svett som rann nerför kinderna.

Texten fångade vad en hel generation tänkte och kände om framtiden. »Gåuppgåtilljobbet­ jobbajobbaätalunch/samma sak händer i morron/jobbaåkatrickhemosättasigoglo/det e inget liv det e slaveri.«

604

Fanny och Alexander

1982

REGI Ingmar Bergman MEDVERKANDE Jan Malmsjö, Ewa Fröling, Bertil Guve, Pernilla Allwin, Jarl Kulle, Börje Ahlstedt, Mona Malm LÄNGD 188 min

»Men visst blev det, sist och slutligen, en sataniskt välbakad jultårta.« recensenten JURGEN SCHILDT i AFTONBLADET

Det finns två Fanny och Alexander – en på tre timmar, gjord för bio, och en på drygt fem timmar, producerad för tv som serie i fyra delar.

Så var det i alla fall tänkt. Men innan tvserien hann visas – runt jul- och nyårshelgerna 1984/85 – hade »kortversionen« av Fanny och Alexander väckt sådan entusiasm att även den långa versionen visats på bio.

Och det var ändå innan den tog hem fyra Oscar – för bästa utländska film, bästa foto (Sven Nykvist), bästa scenografi (Anna Asp) och bästa kostymdesign (Marik Vos). För övrigt rekord för en icke-engelskspråkig film.

Ingmar Bergman hade inte riktigt nått pensionsåldern, men meddelade ändå före inspelningen att Fanny och Alexander skulle bli hans sista biograffilm. »Långfilm är ett arbete för unga människor, både fysiskt och psykiskt«, sade han i en intervju.

Men det skulle sluta storslaget, med en kärleksförklaring till livet och en film som för Ingmar Bergman var en summering av hela hans liv som filmskapare.

Stoffet till berättelsen hämtade han ur sin fantasi, från sin egen barndom och ur sina tidigare filmer. Filmen var »tillkommen i ett enda stort utbrott av gott humör«, påstod Ingmar Bergman själv.

Manuskriptet inbjöd till stort skådespeleri av Jarl Kulle som den levnadsglade affärsmannen Gustav Adolf Ekdahl, Gunn Wållgren som kloka farmor Helena, Börje Ahlstedt som burleskt lekfull professor och Jan Malmsjö som kusligt iskall biskop. Och så förstås Bertil Guve som Alexander, elvaåringen som vågar opponera sig mot den grymme biskopen och bestraffas därefter.

Det här är film som suggestion, förtrollad saga och frodig berättarkonst, och med det ­intar Fanny och Alexander en särställning i svensk film, inte bara i Ingmar Bergmans produktion.

669

Coq Rouge Jan Guillou

727

1986

FÖRLAG Norstedts OMSLAG Kaj Wistbacka

Att IB-avslöjaren Jan Guillou skulle lockas att skriva om underrättelseväsendet var kanske inte så överraskande, däremot att han skulle göra det i en så lättsmält och publikfriande form som spionthrillerns.

Carl Hamilton, »Coq Rouge«, var Sveriges egen James Bond, en före detta vänsteraktivist som specialutbildats av CIA och var lika förtrogen med närstrid som med datorer.

Böckerna om honom var de optimala pojk­ äventyren, inbäddade i ett sammanhang som gav Jan ­Guillou möjlighet att kommentera tidens politiska turbulens efter ubåtsjakter och statsministermord.

Genom åren har Carl Hamilton konfronterats med israeliska säkerhetstjänsten, tyska Röda armé-fraktionen, italiens­ka maffian och förrymda svenska spioner.

Hösten 2008, drygt tjugo år efter Carl Hamiltons debut, var det dags igen: Jan Guillous romanhjälte toppade listorna över Sveriges mest sålda böcker med Men inte om det gäller din dotter.

Raw like sushi Neneh Cherry

1989

FORMAT LP SKIVBOLAG Circa PRODUCENT Booga Bear OMSLAG Committee FOTO Jean-Baptiste Mondino

För någon som under sin uppväxt levde så tätt inpå musiken som svenska Marianne Karlsson, mer känd som Neneh Cherry, hade det snarast varit en bedrift att inte hamna i musikindustrin.

Neneh Cherry växte upp i Tågarp i Skåne.

Pappan Ahmadu Jarr var trumslagare från Sierra Leone. Efternamnet har hon fått från sin styvfar, den amerikanske jazztrumpetaren Don Cherry. Titiyo är hennes halvsyster och EagleEye Cherry halvbror. Neneh Cherry är själv gudmor till brittiska popstjärnan Lily Allen.

Solodebuten Raw like sushi var en fräck ­förening av urban, gatubaserad hip hop, rytmiskt poetiska textrader och soul i botten.

Neneh Cherry, som hade rötter i punken och bland annat sjöng i bandet Rip Rig + Panic, väckte uppmärksamhet när hon i tv-programmet Top of the pops i England framförde låten »Buffalo stance« höggravid och studsade omkring i oknutna basketskor med magen instoppad i en svart kortkort kjol.

Hennes man Cameron McVey skrev de flesta låtarna och producerade albumet.

733

Detta har hänt: Jan Stenmark

744

Fångad av en stormvind Carola 1991 1990

FÖRLAG Tago OMSLAG Jan Stenmark

På 80-talet satte sig teckningsläraren Jan Stenmark med saxar, pennor, klister och en packe tidskrifter från 50-talet. Han skapade collage och försåg dem med bildtexter.

Det kunde vara två villor med flaggan på halv stång: »Lata jävlar! tänkte jag.« Eller en samling uppsträckta mötesdeltagare: »Bara bröderna Persson var frånvarande. Först trodde vi att de var sjuka, innan vi upptäckte att det var vi som var det.« Eller ett fönster med neddragna persienner: »När hon berättade vad hon gjort under dagen var det särskilt ordet ’ingenting’ som fastnade i mitt minne.« Jan Stenmarks bilder publicerades först på Aftonbladets kultursida, där de gladde många och retade vissa.

I bokform ska de njutas långsamt, gärna en om dagen. Då kommer bild­texterna bäst till sin rätt och man kan i lugn och ro förundras över den dråpliga absurdis­men och de kreativa kollisionerna mellan oskuldsfulla bilder och mångtydiga, drastiska texter.

B-SIDA Captured by a lovestorm FORMAT Singel SKIVBOLAG Rival

Efter segern i Melodifestivalen 1983 upplevde Carola en karriärmässig bergochdalbana.

Skivan Runaway, producerad av Bee Geesmedlemmen Maurice Gibb, lanserades inte utomlands som planerat. 1990 gifte hon sig med Runar Søgaard, som hon träffat på en bibelskola i USA. Vigseln förrättades av den kontroversielle Livets Ord-pastorn Ulf Ekman.

Radions Efter tre sände dessutom en inspelning från Södermalmskyrkan i Stockholm där hon tungomålstalade och vrålade osamman­ hängande obegripligheter. Och när hon 1990 sjöng »Mitt i ett äventyr« i Melodifestivalen slocknade tv-bilden under hennes framträd­ ande. Trots bevis om en överhettad säkring i Nackasändaren misstänkte många sabotage. Året därpå var Carola tillbaka med »Fångad av en stormvind« och sjöng rakt in i en fläkt till struttig koreografi. Vindarna bar hela vägen till finalen i Rom, där hon vann med en hårsmån över det franska bidraget trots att ljudet i salong­en försvann tre gånger för publiken under hennes fram­trädande.

Sedan dess har Carola varit »larger than life« i svenskt nöjesliv och framkallar krigsrubriker så fort hon krockar tre gånger samma dag eller kastar ut blomkrukor bland publiken.

826

Jägarna

871

1996 Torsk på Tallinn – en liten film om REGI Kjell Sundvall MEDVERKANDE Rolf Lassgård, Lennart Jähkel, Jarmo Mäkinen, Tomas Norström, Thomas Hedengran LÄNGD 118 min ensamhet Regissören Kjell Sundvall fick mycket beröm för Jägarna, Sveriges dittills mest macho­ mättade actionfilm. En entusiastisk jägare gav honom en femlitersdunk hembränt: »Och fem liter hembränt i Älvsbyn är som fem plus i Aftonbladet. Eller bättre.« Jägarna är ett slags västern planterad i ett kargt svenskt 90-tal. Rolf Lassgård – Stockholmspolisen Erik som återvänder till sin norrländska hembygd – är sheriffen. Och det finns onekligen många slemma bovar att ta itu med. Problemet är bara att skurkarna är gamla kompisar – och till och med släktingar.

Det är spåren efter tjuvjakt på renar som sätter historien i rörelse. Den lokala polisens intresse har tidigare varit måttligt, men Erik vill få fast de okända tjuvskyttarna. Efter hand leder det till upptrappat våld och obehaglig­heter.

Filmmakarnas ambition var främst att åstadkomma en proffsig svensk actionfilm, men det hindrade inte att det blev debatt om huruvida Jägarna gav en rättvis bild av livet i Norrbotten eller inte.

1999

kanal SVT REGI Tomas Alfredson MEDVERKANDE Robert Gustafsson, Johan Rheborg, Jonas Inde

Torsk på Tallinn var en av fyra filmer från Killinggänget som SVT visade 1999. De övriga tre handlade om filmkritikern Gunnar Rehlin, om den misslyckade dokumentärfilmaren K G Forsberg och om de skäggiga vännerna Ben och Gunnar.

Men det är Torsk på Tallinn man minns bäst.

Filmen är en låtsasdokumentär, en reseskildring i dokumentärfilmaren Kåge Jonssons anda. Researrangören Percy Nilegård (Johan Rheborg) arrangerar en gruppresa till Estland, där de ensamma män han lockat med sig hoppas hitta var sin flickvän.

Med på resan finns bland annat den snälle värmlänningen och dansbandsälskaren Roland (Robert Gustafsson), akademikern Magnus (Johan Rheborg igen) och den norrländske slamsugaren Lennart (Jonas Inde).

Robert Gustafsson spelar även busschauffören på gruppresan. I den odödliga figuren Lasse Kongo möts två generationer Alfredson. Precis som i fallet med Hasse Alfredsons enstöring i Att angöra en brygga går det i Tomas Alfredsons tv-film inte att höra vad Lasse Kongo mumlar om.

Med Torsk på Tallinn visade Killinggänget att de hade ett betydligt bredare register än tidigare tv-serier visat. Filmen är tragikomisk och på kornet, regisserad med osviklig formkänsla av Tomas Alfredson.

889

Tillsammans

2000

921

REGI Lukas Moodysson MEDVERKANDE Lisa Lindgren, Michael Nyqvist, Emma Samuelsson, Sam Kessel, Gustaf Hammarsten LÄNGD 106 min

Efter Fucking Åmål satte sig Lukas Moodysson i en tidsmaskin och for tillbaka till 1975. Tillsammans skildrar ett villaboende vänsterkollektiv, en tummelplats för sexuella och ideologiska ambitioner, intriger och missförstånd.

Det börjar med uppsluppet firande: den spanske diktatorn Franco är äntligen död. In i kollektivet kommer Elisabeth. Hon har blivit misshandlad av sin man Rolf och undsätts av sin bror, kollektivmedlemmen Göran, i en färgsprakande folkabuss. Tillsammans med sina båda barn flyttar hon in i villan och manifesterar sin nyvunna frihet genom att sluta raka sig under armarna.

Somligt är dråpligt – som den till synes milsvida klyftan mellan den proggiga storfamiljen och deras nyfiket upprörda svenssongrannar.

Men det finns också en allvarligare sida. Den kompromisslösa övertygelsen om det rätta sättet att leva drar lätt i väg i riktning mot ett slags sektbildning. Framför allt är det barnen som får sitta emellan.

Ett öga rött Jonas Hassen Khemiri

2003

FÖRLAG Norstedts OMSLAG Lotta Kühlhorn

När en ung, smart stockholmare satt och skrev på det som blev Ett öga rött hette han Jonas Khemiri. Efter Handelshögskolan i Stockholm och vidare ekonomistudier i Paris fick han praktik på FN i New York. Under skrivandet lyssnade han oavbrutet på rapparen Nas. Att Jonas Khemiri inför bokutgivningen lade till namnet Hassen från sin tunisiske pappa – och därmed betonade sitt arabiska arv – vilseledda många läsare och kritiker som gärna ville tro att författaren kom från en förort och talade charmig Rinkebysvenska.

Hade den svenska litteraturen äntligen fått sin motsvarighet till Latin Kings? Mycket av uppmärksamheten kring boken kunde sammanfattas i den förhoppningen.

Men för den som läste den virtuost skrivna Ett öga rött var det uppenbart att författaren mycket medvetet duperade läsarna för att belysa fördomar. Huvudpersonen Halim är född i Sverige och kan tala perfekt svenska, men skapar en fiktiv invandraridentitet, delvis i frustration över att han ser hur hans pappa inte kommer till sin rätt på svenska.

969

999

Young folks Peter Bjorn And John

Jag vill inte dö, 2006 jag vill bara inte leva Ann Heberlein 2009 ÖVRIGA SPÅR Ancient curse/All those expectations (weak mix) FORMAT CD-singel SKIVBOLAG V2

FÖRLAG Weyler OMSLAG Elsa Wohlfahrt Larsson

När Peter Bjorn and John släppte sitt tredje album Writer’s block fanns det inga tecken på att denna trio skulle göra det som blev en av 00-talets internationellt mest spridda svenska poplåtar. Peter Bjorn and John var före 2006 känd som en smart och intellektuell poptrio som hyllades av kritiker men inte gjorde musik som spelades på radio.

Allt det förändrades med »Young folks«.

Vid demoinspelningen av låten användes det visslade partiet enbart som en skiss. Men visslingen, med sin asiatiskt klingande melodi, blev så bra att gruppen beslutade sig för att behålla den. Och resultatet blev en vissling som hördes över hela världen.

Vad som på bloggar kallades »the whistle song« spred sig via radio och internet. Under 2007 reste Peter Bjorn and John och duettpartnern Victoria Bergsman, känd först från The Concretes och därefter Taken By Trees, över hela världen.

Samtidigt började coverversionerna strömma in. Nena, känd från »99 luftballons«, fick en hit med den på tyska och Kanye West gjorde hiphop av den på en mixtejp.

Före januari 2009 var Ann Heberlein igenkänd som pigg debattör i blond lugg i olika tv-program. Som teolog och forskare i etik blev hon samtalets blickpunkt med sina smarta och klartänkta analyser. Boken Det var inte mitt fel hade gjort henne till en perfekt gäst i alla möjliga sammanhang.

Men efter utgivningen av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har det inte skrivits en rad om henne som inte handlar om hennes sjukdom bipolär typ 2, det som tidigare kallas mano­ depressivitet. Boken är en utlämnande rapport från hennes liv sommaren 2008. I det näst sista kapitlet skrev hon att hon tänkte ta sitt liv.

Förlaget publicerade texten »nästan ordagrant«, ett beslut som inte var okontroversiellt.

Inte minst för att läsarna möttes av pas­sager som: »Jag vill att den här texten publiceras för det är det sista jag kan göra för mina barn.

Jag hoppas att många köper boken så att den inbringar pengar. Jag vet en del om hur media funkar och inser att den här boken kommer att sälja fan så mycket bättre om jag tar livet av mig än om jag inte gör det.«

Tusen svenska klassiker ett urval populära, kultstämplade och prisbelönta böcker, filmer, skivor och tv-program som speglat och format det senaste halvseklets Sverige, från de första reguljära tv-sändningarna till i dag.

De utgör en viktig del av vår moderna svenska kulturhistoria, som till stor del varit oskriven – fram till nu!

För urval och texter står: Jan Gradvall, en av Sveriges mest namn­kunniga skribenter inom populärkultur, som har skrivit för bl.a. Nöjesguiden, Pop och Dagens Industri.

Björn Nordström, journalist på Dagens Nyheter, som började skriva om musik och film i slutet av 70-talet och medverkat i bl.a. Göteborgs-Posten, Göteborgs-Tidningen, Folket och Slitz.

Ulf Nordström, med en lång bakgrund inom film­ sektorn, bl.a. som journalist, biografhistoriker, festivalarrangör, manus­författare och ledamot av Guldbaggejuryn.

Annina Rabe, kulturjournalist, litteratur- och tvkritiker i bl.a. Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.

2005–07 satt hon i Augustjuryn för skönlitteratur.

Omslag & grafisk form Olof Helldin Utkommer augusti 2009 704 sidor ca 800 bilder www.norstedts.se

ISBN 16011353

Omslagsfoto Lill-Babs: Sjöberg Bild Pär Rådström: Tore Johnson/Tio/Norstedts arkiv Kristian Luuk: Jessica Gow/Scanpix