9789188187000

AFTONTANKAR

av Fredrika Bremer Afton stundar, höstkall dimma Sänker sig på jorden ner, Inga stjernor då mer glimma, Vänligt månsken då ej ler.

Fritt må likväl dimmor dröja Öfver jorden för min syn, Blott jag själens blick kan höja Hoppfullt öfver låga skyn.

Nej, de hemska jordens töcken Ängsla, villa mig ej mer: Bortom lifvets kulna öcken Edens vår jag knoppas ser.

Dragen töcken, svepningslika!

Himlens stjernor, döljen er!

Hemmet dock jag skådar lika, Vägen dit dock klart jag ser.

Kapitel 1

Havdellska gården 1936

H

on stirrar ut genom fönstret, bara stirrar. Ut genom elden.

Den som bränner i hennes kropp och lägger sig som en hinna.

Det vackra, det livfulla därute, kan hon inte nå. Livet är förbi, livet har sprungit ifrån henne.

Hon är rädd. Rädd att han ska se, rädd att han ska upptäcka den.

Orolig över det som är en illusion, en dröm. Hon tror att det är en dröm. För henne är det ogreppbart, kanske ofattbart, eller bara ett rökmoln. Det som inte går att fånga in, eller finns där. Hon sätter handen för munnen: ”Oh, gode Gud”, flämtar hon, ”vad har jag gjort?” Hon har gjort det fruktansvärda, det som aldrig får ske. Hon inser det nu, att allt är för sent.

Som hon ångrar sig nu, hon visste ju att alla pärlor lyser starkt, och att man inte kan släcka dem. Inte nu när det är för sent. Det mörker som hon fruktar är bara en liten viskning av folkmassans skrik när den faller i det svarta hålet. Det skriket kan hon höra i sitt huvud, men det som kommer är henne övermäktigt.

Det är ingenting mot det som väntar, då det stora dånet blir till en djup avgrund.

Nu när det är gjort vet hon inte vem som gör vad, och var hon hör hemma. Har hon någonsin vetat det? Sedan hon satte sin fot på den här platsen är allting suddigt. Hon ser dimmolnen gå ihop och skratta åt henne. Hon är fångad i en fälla. Hänvisad till detta märkliga, som kallas livet. Till det här båset.

Som ett djur på väg till slakt kände hon sig den dagen hon anlände till gården. Jag kan inte göra det ogjort, tänker hon, Gud förbarme -9-

mig. Vad ska ske nu?

Vem trodde jag att jag var?

Någon märkvärdig varelse som trodde att jag kunde ändra på världen? Låta det som alltid har skett, inte ske just med mig? Som om jag var någon gudsdotter. Som om jag var klädd i en sidenklänning och bars upp av molnen.

För ett ögonblick tänkte jag just så. Hon suckar och sätter sin nariga hand ovanpå den andra. Hon tittar på dem men ser ingen skillnad, bägge ser likadana ut. Nariga och svullna, fula och skrämmande av alla år i vatten.

Vatten, tänker hon och skrattar till, precis det jag befann mig i innan det mörka kom in i mitt liv. Jag flöt och kände lyckan skölja över mig. Likt en fisk trivdes jag med livet och såg bara det fina i varje blomma och i varje slitet ansikte. Som driven av en lust, en övermäktig kraft, en som malde och malde i huvudet tills det bara var att följa den, gick jag in i förvandlingen för att känna lycka.

Du kommer att få ditt straff, tänker hon. Visst ska jag ha ett straff, visst finns det sådant man får och inte får göra, eller hur är det nu det är? ”Du ska veta din plats”, mumlar hon, ”du ska lyda”, fortsätter hon att mumla ännu högre.

Då hör hon ett svagt igenkännande; rösten, tänker hon, den där rösten, är det jag?

Hennes ord vibrerar som om hon sällan har använt sig av den, som om hon sällan använder sig av det redskapet som hon älskade. Älskade, tänker hon, jag älskade att prata, men vad hände sedan?

Nu är det bara förknippat med ett obehag. Ett konstigt beteende är det, det här med att forma munnen till ord.

Jag behöver dem inte längre, tänker hon och känner den syrliga smaken i munnen. Det är inget viktigt längre, det kan inte vägra det grumliga och fasansfulla. Skräcken, tänker hon och ryser till, den som sitter som fastgjuten.

Nålar sig som iglar i hålet och gör det större. Hon tycker det, att -10-

det blir större och större för varje minut. Hon vågar inte titta på det, hon kan inte titta på det. För då skulle hon tvingas att se det mörka, och då skulle hon; ja, vad skulle jag göra då? Dö?

Döden skulle vara en befrielse. Men jag vill inte dö, vill inte lämna livet, inte riktigt än. Varför tänker jag så? Varför stretar jag emot det enkla? Det skulle vara lättare att gå den vägen. Hon andas snabbare nu. Men herregud vad det skriker i mig att jag inte vill dö. Att jag inte vill, hon andas lugnare; ja att jag vadå, dö?

Varför ser jag bara på när det händer saker? Utan att ingripa, och utan att hata. Jag skulle kunna hata och älska, hon ryser till vid ordet.

Hon tycker inte om det längre, det har ingen plats här. Men titta då för jösse namn vad du har ställt till med!

På tyget. Ser in i väven. Granskar varje millimeter på det rutiga tyget och känner på lukten. Såsom han kommer att göra, såsom hans rutiner är.

Hon stelnar till, fryser fast med sina nariga händer som hon har fört fram och tillbaka i en evig kamp om att se en väg ut ur detta.

Det vansinniga tempot i hennes händer hade skakat om bordet rejält. En kopp åkte i golvet och allt blev fruktansvärt stilla.

För där är den, fläcken, den obetydliga lilla fläcken. Den som är helt oskyldig till det som väntar den. Den som inte gjort någonting ont, inget ont alls. Bara varit just så blå som den kan vara.

Den vackra klänningen är just så vacker, trots allt är den det, den är bara lite skamfilad, tänker hon. ”Tja, det är väl inte så konstigt efter alla dessa år”, snäser hon till i ett försök att morska upp sig. Men det går inte så bra, det blir mest en rädd fnysning som darrar till i näsborren.

Han kommer att tycka att den är ett missfoster när han ser den. I hans ögon blir allt svart och fult, tänker hon desperat. Som en grötig massa i massor av små bitar kommer den att bli efter hans behandling. Emma suckar djupt med en lätt darrning.

En svart spindel med håriga ben, det är det Emma ser framför sig.

För det är det värsta Emma vet, spindlar med håriga ben.

-11-

Hon stelnar till när tanken fortsätter in i mörkret, in i de mörka gångarna för att aldrig hitta ut igen. Och jag blir en - hon letar efter ordet - jag blir en fluga som surrar runt honom och gör honom ännu mer vansinnig.

Hon sjunker ihop på den blå pinnstolen och känner att hon vill tänka på i går, i går då det var tyst och lugnt, då hon kunde se på hans vankande av och an utan att behöva känna oro. I går, eller dagen innan, är de dagar jag vill tänka på, när det var det vanliga. Lite skäll och lite kalla blickar. Och så vill jag tänka på Fjärsbo.

Just det, det som var en gång, ja det som var rikt och vackert likt en dröm.

Desperat försöker Emma hitta en tråd, en stark tråd. En som håller i alla väder och som inte kommer bort för henne i all röra.

Och hon gör det, hittar den starka tråden som är blå. Hon ser klänningen framför sig och värmen sprider sig ända ut till lilltån.

Smeker den varsamt, ser sina mjuka unga händer smeka den, för ett ögonblick befinner hon sig i ett annat hus, på en annan plats. Där hennes händer är lyckliga och kära, där det bor en evighet.

Solgården 1894 Emma hade ögonen täckta av faderns händer och alla hennes småsyskon drog i hennes kjol och skrattade hemlighetsfullt.

Det var hennes 21-årsdag och hon anade något stort som fadern hade på gång. Kunde överraskningen vara något till håret? Far visste hur hon älskade att göra olika frisyrer. Och därför hade syskonen alltid olika kreationer på sina huvuden. Det varierade från ena dagen till den andra.

Ja, de tre flickornas alltså. Pojkarna vägrade fast Emma busigt ville göra det på deras hår också, och den minsta var alldeles nyfödd, så där fanns inte mycket till hår.

Emma skrattade när hon kände några fingrar på magen. Hon försökte att nå någon av syskonen med sina händer, utan att slita sig -12-

loss från faderns händer. Men de hade listigt sprungit iväg. Emma hörde bara deras skratt. ”A, stilla nu”, sa fadern med låtsas sträng ton. ”Ja, förlåt, det är bara så svårt att vara stilla när det kliar i hela kroppen.” ”Det ska klia”, sa fadern bestämt. ”Och om man klarar det så får man sin present.”

Hon hörde hur fadern log med hela sitt hjärta. Hur han älskade att leka den här leken som Emma hade fått gå igenom sedan hon var liten.

Först åtta år med bara fadern och, Emma stannade upp i sina tankar, tänkte sorgligt att hon aldrig fått se modern som dog i barnsäng.

Men sedan träffade far Ester. En underbar kvinna som likt fadern älskade hyss och upptåg. Och en underbar styvmor, tänkte Emma när hon försökte stå så stilla som möjligt. ”Ja, nu börjar det likna något. Fast lite mer still kan du nog vara, jaa, vi slarvar inte över något bara. Nehe, ska det vara så ska det”, sa far med beslutsam stämma. Och Ester höll med honom i hans låtsade allvar.

Emma försökte att hålla sig för skratt, så skulle det nog bli mer stilla, tänkte hon. Men det var svårt, för det mest vältaliga syskonet, Helga, berättade en sådan komisk historia med en vuxen stämma, så Emmas mage hoppade.

Nu försökte alla syskon att få henne ur balans, men nu hade Emma bestämt sig för att benhårt hålla sig stadig på golvets matta.

Plötsligt lossade far på händerna och Emma blinkade bort det suddiga. Mor Ester stod framför henne med en klänning som glänste i ljusstrålen som smög sig in mellan gardinerna. ”Å”, var det enda hon fick fram.

Emma blinkade till av ljuset och undrade i sitt stilla sinne om hon såg rätt. ”Å, far, så vacker den är”, sa hon med gråten i rösten.

Hon sprang fram till den och utbrast ett ”å” till när hon kände det mjuka sidentyget.

-13-

Hennes syskon skrek ikapp av förtjusning i och med att fadern och modern brast ut i en sång. Det blev en egenkomponerad firarvisa, som alltid, och den var olik för var gång.

Hennes ögon var hela tiden fäst vid det blå tyget, som glänste likt solen självt, tyckte Emma, och hörde som en svag viskning hur sången gled över tyget.

Det var november och snö ute, men inne var det brasor tända i både kakelugnar och vedspis. Pigorna kom in med maten, och under hela middagen såg Emma på klänningen som hängde på väggen. Där ville hon ha den, just där, så ögat kunde vila på den mellan tuggorna, för att kunna beskåda den vackert blå färgen och det glansiga tyget i evighet. Men samtidigt visste hon att den väggen inte skulle vara just deras vägg i evighet för dem. Så glädjen blandades med vemod.

Far hade precis blivit av med sitt arbete som förman på Åtvidabergs klädfabrik. Han hade skadat handen, så nu fick de gå från gården som hade mycket mer än det nya huset.

Det här var mycket större och med tjänstefolk, tänkte Emma klart, men jag kommer nog inte att sakna tjänstefolket. Men stora och många rum kommer bli svårt att vara utan, funderade hon. För hon visste hur hennes fantasi tog sig många språng i alla rum de hade.

Men hon älskade också att vara ute. Och där får det bli mer ute, konstaterade Emma. Ett par månader till ägde de sitt hus, men snart skulle det bli att hyra ett hus.

Det ligger inte långt härifrån, tänkte Emma som hade bott hela sitt tjugoettåriga liv i det här varma huset. Fjärsbo hette det nya visst, tänkte Emma.

Så hur hade far råd med en sådan klänning nu, funderade Emma vidare, men visste att far kunde trolla. Ja, faktiskt så kändes det som så. Emma log och tog för sig av maten på bordet. ”Vad säger du min dotter, tycker du om din present?” Fadern tittade på henne och hade höjt rösten för att överrösta barnen och Ester.

-14-

”Å far, så underbar.”

Han böjde sig ner under bordet för att säga något mer. Emma gjorde kvickt detsamma. ”Hej”, sa han, och blinkade med ögonen. ”Hej, därnere i underjorden”, fnittrade hon. ”Om en stund ska min prinsessa ursäkta sig för att titta till, hm, låt säga, efterrätten? Ja, det blir bra, efterrätten får det bli”, mumlade fadern. ”Jaha”, Emma stirrade storögt, ”för att göra vad då?” ”Jo, du ska snabbt byta om till din nya klänning och glida in här när första pianostrofen hörs”, sa han och sköt upp axlarna i en mysig gest. ”Då skrider du som en drottning in och låter dig bjudas upp av Ester”, log han. ”Ja, inte riktigt Ester men, Ester ändå.” ”Spännande, så vackert att riktigt inviga den så, å far.” Plötsligt kom hon på att det inte var som det brukade. ”Och samma dag far, vi brukar inte göra så, inte på samma dag.”

Så tittade hon allvarligt på honom, och visste med ens att han hade lagt in både glädje och sorg i denna dag. Med lättat hjärta för att fadern visade henne en sådan betydelse och för att hans sorg fick utlopp. På något sätt fick den det. Och hon var glad att få ”hjälpa till”, för hon såg att fadern drog en lättnadens suck och då visste hon hur han tänkte.

Emma var alldeles hänförd och fantasin drogs igång när hon blundade och för sitt inre såg sig själv, uppklädd i klänningen, omgiven av blått siden, och där när hon mötte sin älskade. Hon målade upp Adelsnäs, det var det enda slott hon visste om, hon hade till och med varit i dess kök, men det var resten av slottet som var knepigare. Även om hon hade ett stort mått, ja nästan överfullt, av fantasi så kunde hon inte föreställa sig de storslagna rummen.

Men då kom fadern till hennes hjälp, som så många gånger hade berättat om slottsbesöken. Men då hade de bara vidrört möbler och gardiner. Istället hade nu Emma frågat miljoner frågor om människorna. Deras ansikten, hur de talade och vad de talade om.

-15-

Emma älskade hur folk betedde sig och fascinerades av hur ansikten kunde se så olika ut. Det var dessa frågor som Emma envist och ivrigt hade ställt.

Emma målade upp det ena rummet efter det andra, samtidigt som fadern beskrev dem, allt var verklighet i det storslagna Adelsnäs.

Plötsligt tystnade fadern och tog Emmas händer som för att säga att allt skulle bli bra. Hon öppnade ögonen och log.

Nu hörde de oväsendet ovanför bordet. ”Vad gör ni under bordet?” skrek femåriga Justina. ”Ja, vad gör ni där?” skrek alla i kör.

Fadern och Emma log när de med ett visst besvär satte sig upp igen. Det var med en stel nacke de blinkade åt varandra i samförstånd och skrattade högt. Allt för att göra barnen så nyfikna som möjligt.

Det var en stunds samvaro i allt som skulle komma, och i dagen.

Hennes dag.

Och Ester log hon också och blinkade med ögonen i ett ”jag är med”, och att allt skulle bli bra till slut.

Helga och Emma ”Usch, vad trist det kommer att bli på det nya stället”, sa Helga. ”Vad då, menar du?” sa Emma. ”Jo, så här kommer vi inte kunna sitta då”, sa Helga fundersamt. ”Jo men, det är klart vi kommer att kissa där också”, svarade Emma och knuffade till Helga i sidan. ”Äsch, knaslisa, jag menar ju att sitta här med dig som är så mysigt”, sa Helga och tittade på sin storasyster.

De hade satt sig uppe på träbänken med två hål i, som var precis lagom till deras stjärtar. De småpratade som de brukade göra när tiden fanns, och det fanns den alltid när de lättade på blåsan.

Det var i november och vädret hade plötsligt blivit varmare så de hade lämnat dassdörren öppen. Där kunde de titta ut mot den lilla -16-

sjön och de mossbeklädda stenarna. Allt ramades in vackert med massor av granar. ”Tänk, det är som en tavla”, sa Helga. ”Ja, vad stilla det är. Jag hoppas det är så vid det nya stället”, sa Emma och tittade drömmande bort ovanför granarna. ”Jag tänkte”, sa Helga allvarligt, ”att det här med mens är nog dags att vi talar om nu.”

Hon tittade på Emma med ett fundersamt ansiktsuttryck och händerna låg vilsamt på benen. Helga vill vara bra förberedd och inte som Emma, totalt ovetande. Far hade inte pratat om det med Emma, och det visste Helga att fäder inte brukar göra. Men mor då, hade hon tänkt och i samma stund hade hon frågat Emma om den gången. ”Kunde inte mor ha berättat det då?” undrade Helga. ”Mor, ja din mor egentligen, men hon har blivit min också”, nickade Emma, ”hon hade August som bara var två år och du var nyfödd, Helga. Så söt du var med redan då kloka ögon”, sa Emma och hennes ögon glittrade. ”Mor hade fullt upp då, det var som att min tid, den fick far hålla reda på. Och du vet ju att män inte brukar befatta sig med sådant som gäller oss kvinnfolk.”

Det var kloka ord, tyckte Helga, och hon kände sig redo att anförtro sig mer. Trots att Emma berättat om den chock som totalt bringat henne ur fattningen. När Emma väl hade fått sin mens, hade mor blivit skamsen när hon fick reda på den skräck som Emma hade upplevt. Mor hade då bett tusen gånger om ursäkt för sin dåliga uppmärksamhet. Så Helga svalde en nervös klump för att få veta mer, kom tillbaka till nuet och utedasset och stålsatte sig. Väntade på att Emma skulle berätta mer. ”Ja, det är klart”, sa Emma eftertänksamt, ”bra att du påminde mig om det. Det är så här att en gång i månaden så har vi kvinnor blödningar. De kan vara i fem eller sju dagar, ja eller mer än så. Mindre också, inget är ovanligt eller konstigt.”

Det var lite svårt att veta hur Emma skulle sätta orden. I vilken ordning och vad hon skulle betona. Hon hade inga problem att pra-17-

ta om det. Inte alls, men hon hade ju inte haft någon mor som hade lärt henne och som hon kunde följa. Det var spår som var viktiga, tänkte hon. ”Det är viktigt att man håller sig extra ren vid dessa tillfällen.

Tvättar sig och byter tyget ofta. Och om man kan så berättar man det för omgivningen, att man är lite trött därför att, eller ont i magen därför att, ja man är både tröttare och kan ha ont. Ingenting är konstigt”, sa Emma och log.

Emma talade länge om ämnet och Helga lyssnade och frågade.

Emma visste om en ört som hon kunde ge Helga vid särskilda smärtor. Och Helga pustade ut för hon blev lite orolig vid för mycket smärta, det var som att kroppen inte kunde bära för mycket, tänkte hon på sitt lillgamla vis.

-18-

Kapitel 2

Havdellska gården 1936

V

acker. Gåtfull. Och med ett skimmer av garnbeströdda pärlor ser hon den framför sig. En blandning av kärlek och hat som i diset blandas med starka och klara färger. Efter alla dessa år så har den sina färger kvar, och Emma vet varför.

Klänningen är som ny, trots att det gått, få se nu, tänker Emma, en sådär fyrtiotvå år, javisst är det så, mumlar hon och ser nöjd ut.

Det fungerar fortfarande väldigt bra i huvudet, känner hon stolt, och med en stor suck undrar hon varför hon inte gjort mer med det, ja huvudet alltså.

En stolthet för hela familjen, och för mig, tänker hon utan att ha en aning om varför hon tänker det nu. Tankarna far vilt omkring i köket, men fastnar plötsligt på skåpet. Där har den hängt i sitt klädskåp, omgärdad av illaluktande klädesplagg. Hans trasiga kläder.

Klänningen har strålat ut genom skåpsdörren, ibland har Emma fått hålla för ögonen. Så stark har den varit, den där kraften som bara en ljuvlig klänning kan utstråla, hon ler och tänker på tyget. Tänk, hon har alltid älskat tyger och hur det vävda liksom talat till henne.

En gång, bara vid ett tillfälle, har hon burit den. På riktigt burit den, och glidit fram i en vals inför sina varmaste och närmaste.

Den endaste gången fick hon glida fram som en brud. Å, vad vacker jag kände mig, minns Emma och hon kan nästan se det framför sig, om hon blundar riktigt hårt så ser hon det blå tyget på sin egen långa och vackra gestalt. Och fadern som var så stolt, för att inte tala om Ester och småsyskonen.

Hon suckar djupt när hon framför sig ser Julius stora ögon när det plötsligt stod en ståtlig man i dörröppningen. Mannen glider in i -19-

rummet och går fram till Emma, bjuder upp henne till dans av toner till faderns pianospel. ”Å, du milde tid”, stönar hon, vilken dans.

Mannen, det hade varit Ester det. Hon hade, iklädd manskläder försökt att gå som en man, och talet, minns Emma, talet hade varit med en djup mansröst.

Hon hade skrattat högt och ljudligt, precis som hennes syskon.

Helga låg på golvet och kiknade av skratt, och hon försökte att kontrollera sina skratt så gott det gick.

Varför kommer hon ihåg allt det här nu? Hon skakar på huvudet så hennes grå hår far omkring i en tornado. Jag förstår inte, jag som har försökt att minnas de lyckliga stunderna förut och det har alltid slutat med några få bilder.

Nu ser jag allt. Blixtklart. Som morgonljuset under en klar himmel, eller mitt i eldens sken under den kalla och mörka vintern.

Hon har aldrig kunnat glömma klänningen, för glittret i sitt hav av blått har envist brunnit som eldar i Emmas mage. Det är den magiska, kraftfulla gåtfullhet som piskar mig att minnas, tänker hon. Och så är fadern där, mitt i klänningen. Han som var livet och glädjen, det som blev en enda stor sorg, tänker hon och suckar högt.

Den blå färgen, den som sticker i hennes ögon, bara för att påminna henne om att den finns där inne i skåpet. Det är bara en dörr som skiljer dem åt. Bara en dörr med ett ljud som vrålar. Den skriker ut en varning till alla omkring, det låter ända ner till byn. Den som får räven att lystra, älgen att sluta äta, och huset att skaka. Så den stängda dörren fick förbli stängd, tills en dag då Emma inte kunde motstå frestelsen.

Dagen då det hände något inuti Emma, något började bubbla upp. Bubblorna började vibrera, sakta och krypande började de att inta en form. Hon fick som en överkokande kittel över sig, och in i henne kom stänk av lustar. Infallet glödde i hela kroppen, så hon var bara tvungen att göra något.

Det skulle bli något annat än att diska och laga mat, och här i det -20-

enda rum hon hade att tillgå, köket, fanns det bara en enda annorlunda sak. Skåpet.

Där stod det och pulserade mot henne. Bad henne om att öppna sin dörr och ta fram sin hemlighet. Vår hemlighet, viskade den, det är din och min hemlighet, sa klänningen.

Som en smaragd var den, som havet skiftade den i nyanser av eld. Hon hade gråtit och skrattat, samtidigt, och det hade blivit för mycket för henne. Ivrigt kastade hon sig på skåpet och fumlade med dörren i en våldsam kraft.

Klänningen var lika vacker, lika gåtfull och lika oförstörd som hon mindes den. Hon hade inte sett den sedan Niklas dog, då fick hon i alla fall se den, efter det var och förblev skåpet stängt för henne.

Klänningen skulle ta henne därifrån för en stund. Bort från sot och smuts och in i den vackraste balsalen. Den skulle ta henne med på resor där hon aldrig hade varit. Och hon visste det. Som de gånger när Niklas levde, då han alltid ville att hon skulle vinka av honom i den blå klänningen. Hon mindes att de gångerna hade hon känt som om hon svävat fram i den. Tittat sig i spegeln och sett världen, och hur den log mot henne. Hon hade kunnat andas lättare, kunnat besegra sin rädsla. För några minuter bara, sedan var förtrollningen borta.

Hade inte Niklas lett då? Mot henne? Hade han inte sagt någon snäll kommentar?

Hon mindes inte. Hon kommer bara ihåg hans blågrå, kalla ögon.

De som blixtrade av kyla, de var som fast i en gjuten form. En stinkande taggig form, tänker Emma. *** Hon ryser till. Tiden hade stått stilla, ett tickande som bara fortsatte utan uppehåll. Den hade verkligen stått och glott i sin demoniska klädnad. Och det blev bara värre. Hon skakar till som i en plötslig feber och händerna tappar greppet om varandra.

Jag är som död. Jag är som en istapp som långsamt droppar bort -21-

i solen. Jag är som, hon avslutar sin tanke tvärt. Plötsligt kommer det allt närmare, surret, det där ljudet hon har förträngt i sitt medvetande. Det där ljudet som hon vet vad det är, och vad det betyder.

Oron är som en böld inuti henne, som om hon är gravid igen.

Det som kom att bli hennes tunga sten hon fick bära. En enda ond dröm. Hon hade ingen aning om att det mäktiga och vackra kunde bli något mörkt och fruktansvärt obehagligt.

Det som hon hade känt oro inför, ett barn med Niklas Nilsson som far, och hon ville bara kräkas. Kräkas av graviditeten och kräkas av tanken att ha ett barn i det hemmet. För det hade hon väl? Hon hade väl känt det som den främling hon var?

Hon mindes inte längre, bara att tiden innan hon kom till gården hade varit en enda stor lycka. Och tiden efter bröllopet hade varit det helvete som en del talat om att de befunnit sig i, i plågor.

Den stora smärtans tid. Ångestens paradistid. Utan längtan och utan glädje, och tårarna var för evigt borta. Där var det precis tomt.

Ett svek som hon aldrig trott fadern om, aldrig i sitt liv. Det och allt det andra mörka, klibbiga som kom efter bröllopet, det sög ur henne all livslust.

Tiden innan och tiden efter, det var så hon räknade tiden nu, och tiden innan var en lycklig tid. Trots fattigdomen, tänker hon, så var den tiden full av skratt och glimten i ögat. Då fanns kärlek i överflöd och då var jag, jag. Och lyckan stod mig bi.

Fjärsbo 1895 Hon var tjugotvå år och kärleken till Alfred var stor som ett körsbärsträd. Lika vacker och gåtfull, lika hänförd och stolt. För Emma var det den eviga lyckan, och glädjen till livet, den som fick henne att aldrig se sig om. Det var i nuet hon levde, det var i kärlekens fotspår hon traskade.

Hans bruna ögon smekte henne i svaga vindpustar, men också i storm, och de fick henne att le. De ljust bruna eller de mörkt bruna -22-

ögonen lekte finurligt i dagen, eller tittade allvarligt på natten. De var som vandranden om natten, ett stilla hav, eller prasslande löv.

Alltid log hon åt hans ljusa lockar som flög vilt omkring och bäddade in hans avlånga ansikte som var majestätiskt. Hans kraftiga näsa liksom skrattade hela tiden, då hans näsborrar vidgades och vibrerade som ett visslande ånglok. Hon tyckte så mycket om hans näsa, den var stark och ödmjuk.

Hur kunde hon ha en sådan tur, hade Emma tänkt, hur är det möjligt? Och den lyckan gjorde henne till en ännu större glädjespridare än vad hon varit innan.

Föräldrarna bar hennes lycka som ovanför en eld. Försiktigt och varsamt höjde de henne till molnen, högt ovanför den sprakande elden. De hade godtagit Alfred, lett mot deras lycka och visste vartåt det bar. Den självklara händelsen stod skriven i deras ansikten, och det gjorde Emma så varm. De hade inte talat om saken, men hon visste, hon läste dem i deras ansikten. Där kunde hon se deras vilja och tycke för Alfred.

Emma litade på att Gud var god, och föräldrarna likaså. De hade bjudit Alfred på söndagsmiddag och det tyckte hon bevisade allt.

Två gånger hade de bjudit Alfred på söndagsmiddag trots att bordet aldrig bjöd på något överflöd. Det hade varit en svår tid för familjen alltsedan fadern blev av med arbetet som förman och de tvingades flytta till Fjärsbo.

Många gånger hade Emma och Alfred fått lov av föräldrarna att promenera ensamma från kyrkan, och många gånger hade byborna tisslat och tasslat, tänkte Emma och smålog.

De gick promenader runt den lilla sjön, och de gick promenader i skogen. Där samlade de trädgrenar som de ivrigt fann på marken.

Sådana som var knotiga och sådana som var välformade. Vissa skrattade de åt och en del tittade de på med en suck av välbehag. ”Alfred”, ropade Emma, ”ser du grenen där borta, ja just där på din högra sida vid den mossbeklädda stenen.”

Emmas iver spred sig till Alfred och smittade av sig som en klåda.

-23-

”Den här?” frågade han, för han visste inte vad Emma hade tänkt tillverka.

Men han visste att det skulle bli något spännande. Det blir alltid något spännande av Emmas tankar, min Emma är spännande, tänkte han och log. Man trodde inte det i hennes virrvarr av tankar, men det ilade alltid så skönt i kroppen på Alfred när hon satte sina tankar i verket, då hon energiskt formade en träpinne, eller rättare sagt lät Alfred göra jobbet. Och han tittade på henne där hon låg på alla fyra bland löven och ivrigt sökte pinnar. Hon var allting som man kunde önska sig, tänkte Alfred, ja, hon har allting som jag alltid velat att en kvinna ska ha. Han log samtidigt som han kittlade Emma i magen med en pinne. ”Den här pinnen är förtrollad så den går inte att snida i”, sa han allvarligt när han pekade med pinnen på Emmas arm. ”Vad kan den göra då?” sa hon lika allvarligt. ”Med den kan man bara ...”, sa han högtidligt, ”bara kittlas”, sa han högt och började jaga Emma alltmedan han tjöt och ylade.

Emma sprang snabbt ifrån honom, ylande och med ett stadigt tag i kjoltyget så att hon inte skulle snubbla och bli infångad av sitt stora och starka busfrö. Hon skrek i låtsasskräck att alla måste akta sig för ”han som kittlas”, samtidigt som hon gömde sig bakom ett träd.

Löven prasslade högt och alla de skarpa färgerna lyste i gult och rött. ”Nu har jag hällt osynlighetsmassa över mig, så nu kan du inte hitta mig”, sa hon med en bestämd uppsyn bakom trädet.

Alfred såg hennes mörkbruna, långa hår och den lilla näsan som stack fram bakom trädet. Trädet var som en pinne, det var ett sådant där vackert ljust träd med lite grå stänk på. Björk heter det ju, funderade Alfred, ett sådant som var bra att elda med. Men inte att gömma sig bakom, tänkte han och rusade fram till trädet för att fånga henne, men hejdade sig plötsligt då han kom på att han skulle skoja lite till. Han såg sig omkring och ropade hennes namn. ”Var är du min sköna?”

Hans blonda lockar fladdrade till i en vinpust när Emma blåste kraftigt på honom.

-24-

”Ah, jag känner din ljuvliga andedräkt och tror jag ser var den kommer ifrån”, viskade han och kastade sig bakom trädet. ”Men jag är osynlig”, pep Emma med skrattet hoppande i magen. ”Men pinnen kan även trolla bort det osynliga”, sa han och kittlade henne i magen.

Och sedan kastade han sig över henne med pinnen i högsta hugg.

Den hamnade i hennes mage, i armhålan, och till slut på kinden, men där stannande han upp och drog lätt med pinnen över hennes kind. Från hakan och mot ögonen. Han såg in i hennes gröna ögon som glittrade av liv, såg buset som glittrade därinne och han blev tårögd av hennes livfullhet. Han stirrade in i dem, och plötsligt avtog det skojsamt busiga och istället övergick de till att lysa av skönhet och en åtrå som skulle kunna väcka alla träd i skogen.

Han smekte hennes hår med den andra handen, och lossade greppet om pinnen. Den singlade ner på mossan, där fick den ligga för nu ville han ha bägge händerna fria.

Han smekte hennes hår, hennes kind, och det runda vackra ansiktet. Det var med läpparna han vidrörde Emmas hår, kind, och ansikte. Han tog tag om henne huvud och hans läppar mötte hennes i en enda längtansfull kyss. Den långa kyssen var den efterlängtade beröringen som gjorde dem till det som var mer än ett. De var som en enda stor sol som för evigt var sammanlänkade med universum.

De hade inga ord, läpparna smekte all hud som var fri från tyg.

Alfred visste inte varifrån modet kom. Han hade aldrig vidrört en kvinna så här, det var så omtumlande och som i ett slag väcktes han plötsligt. Som om han hade sovit. Men det hade han inte, det var bara som ett dubbelt uppvaknande av Emmas kropp. Det var som om en liten klocka klämtade till när de rörde vid varandra för mycket. En behaglig klocka som klingade av en ljuvlig melodi var gång de vidrörde mer än deras bara hud. De ytorna fick allt.

Alfreds läppar mötte huden på Emmas armar, hennes fingrar nuddade lätt vid hans hals. Emmas läppar vidrörde andlöst Alfreds hals och vidare upp till hans hår. Där stannade hon upp och drog in hans doft. Den luktade ved och tjära, hud och skogens dofter, den -25-