9789175455495

EN VILSEN SJร L Gรถran Redin

HISTORISKA MEDIA 3

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och Göran Redin 2017 Sättning: Åsa Björck Omslag: Emma Graves, designstudioe.com Omslagsbilder: Arcangel/Shutterstock Tryck: ScandBook, Falun 2017 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-549-5

4

1 8 augusti 1633

”Vi har slut på spik.”

Mannen som stod framför Karin var vid pass dubbelt så gammal som hon själv. Ett liv vid såg, hammare och hyvel hade format hans axlar och händer lika grova som de plankor han hanterade varje dag när inte högre makter hindrade honom. Ovanpå axlarna satt ett huvud med ett nästan barnsligt ansikte och ett förstånd som kunde varit bättre. Under en lång sommar hade Karin så gott som varje dag sett mannen någonstans kring stora huset på Leufsta bruk. Uppifrån de rangliga ställningarna hade hon sett hans ansikte lysa av svett och skratt, kring timmerhögar och hyvelbänkar hade hon sett det bistert granska lärlingars mödor. Men idag var ansiktet på Lasse Snickare mer likt en trulig treårings.

Arbetet på det stora huset hade efter flera år kommit så långt att det var dags att börja tänka på inredningen. Då krävdes andra händer än sådana som kunde grovhugga sten och timra bjälkar och därför hade man sänt till henne mannen som stod framför henne. Han kom närmast från något slottsbygge söder om Stockholm och skicklighet ägde han utan tvekan. Karin hade sett trapporna han måttat in utan annan hjälp än sina ögon och ett par enkla träribbor, hon hade strukit med 5

handen över golvplankorna som låg så släta att de skulle få kinden på ett nyfött barn att kännas skrovlig.

Gud give att hans förstånd vore lika gott som hans händer och ögon, tänkte Karin och drog ett djupt andetag. ”Min bäste herre”, började hon och undrade för vilken gång i ordningen hon nu skulle upprepa samma sak, ”jag har försökt vara tydlig med vari ert ansvar består. Som brukets förvaltare är det min uppgift att efter bästa förmåga förse er med vad ni behöver för att utföra ert arbete. Men ni måste förstå att ni ska säga till i god tid när något håller på att ta slut.”

Karin tog ett andetag och såg ner på marken mellan dem.

Hon blundade och lyssnade till ljudet från de övriga dryga tjoget män och pojkar som arbetade med stora huset. Hjulet på en tungt lastad skottkärra knirkade sig fram över en spång av utlagda brädor, ett par spadar rasslade mot grus, timmerbilor dunkade mot stockar och en såg raspade sin väg genom trä. Inifrån huset hördes rop, frågor och svar som bara snickare begrep. Ännu några veckor skulle dessa ljud surra där, likt höstens sista bin som förbereder kupan inför en lång vinter.

Om det bara funnes spik, tänkte Karin och suckade. ”Vi hade en genomgång i måndags, då nämndes inget om att det var ont om spik.” ”Det var inte slut på spik i måndags.”

Karin såg på mannen och undrade hur många gånger man kunde sucka under ett samtal innan det blev oartigt. Hon bestämde sig för att hon var farligt nära gränsen och höll inne med sucken. ”Idag är det torsdag. Det måste ha varit ett fasligt spikande den här veckan.”

Lasse Snickare mötte hennes blick utan minsta antydan till 6

ilska eller beräkning. Han ryckte bara på axlarna och gav henne ett svar som såg ut att vara allt igenom ärligt. ”Idag är det torsdag. Och nu har vi slut på spik.”

Karin suckade, det fanns inget annat att göra. ”Nåväl”, sa hon, ”jag ska ordna fram spik. Men ni får sätta karlarna till annat arbete bäst ni kan så länge.”

När Karin gick tillbaka till kontoret tänkte hon på spik. Det första hon insåg var att hon inte frågat vilken sorts spik som saknades. Det andra var att hon skulle behöva skicka efter spik från både Österby och Gimo, kanske ända från Norrköping. Leufstas egen klensmed, Jean Hybinette, var flink med hammare och nageljärn men just nu satt han hemma på trappen och njöt av det fina vädret med tre brutna fingrar. Det tredje hon tänkte på var att hon hellre skickade efter spik i alla storlekar än pratade med Lasse Snickare en gång till den här veckan.

När hon kom fram till kontoret stannade hon med handen på dörrklinkan, slöt ögonen och fyllde lungorna med den varma luften. Det hade redan gått en månad sedan Erik reste vidare till det där Margretelund och hon saknade honom. Hans värja hade väl inte varit till mycket nytta för att hjälpa henne här på Leufsta men under de få dagar han varit här hade allting känts så mycket lättare. Vad skulle Erik göra nu när han kommit hem från kriget? Inte skulle han väl vara tvungen att ge sig ut igen? Efter vad han sagt hade han inte mer bestämt än att han skulle hälsa på den där Ture som på fullt allvar var av Oxenstierna-ätten, brorson till rikskanslern minsann.

Karin öppnade ögonen och log. Det var just likt Erik att snubbla rakt in i en sådan vänskap, förmodligen utan att ens tänka på vilka fördelar som kunde vinnas. Hon förstod nog att han långt ifrån berättat allt om det elände han varit med 7

om och hon hade inte heller sagt allt om det hon gått igenom i Finspång. Men det hade varit en märkvärdig tröst att inse att hennes älskade tvillingbror fortfarande var lika aningslös när det kom till människorna.

Karin klampade uppför trappan till kontoret och mötte hälsningarna från sina tre biträden med en grymtning. Hon grep pappret som låg överst i högen och glodde ner på det en god stund innan hon förmådde läsa och begripa vad där stod.

Sakta bockade hon av siffrorna och kontrollerade summan.

Den stämde och hon satte sin namnteckning under.

När hon såg upp fångade hon ett skyggt ögonkast från pojken Nils, den begåvade sonen till en daglönare och en piga på Skärplinge gård som hon tagit under sitt beskydd och som redan gjort stora framsteg som bokhållarlärling. Hans spretiga handstil på räkningen framför henne var omisskännlig och hon gav honom ett uppmuntrande leende. Som väntat rodnade han och begravde hastigt näsan i arbetet. Det blygsamma utbytet av ömsesidig uppskattning gjorde henne lättare till sinnes och hon grep sig an pappershögen med nya krafter. Redan vid det tredje dokumentet fick hon anledning att rynka ögonbrynen. Karin reste sig och gick bort till hyllorna där årets originalhandlingar var samlade. Hon fann snart det hon sökte, tog en blygsam hög papper med sig tillbaka till pulpeten och satte sig att korsläsa. Redan efter ett tiotal rader var hon säker på sin sak men hon arbetade sig envist igenom alla sidorna. ”Herr van Marwijk”, sa hon och stödde huvudet mot händerna som för att ta spjärn mot sanningen. ”Ja, fröken Karin?”

Karin såg upp och betraktade sin förste bokhållare som svarat henne på sin lustiga franska. Det var ett märkligt språk, 8

nederländskan, med ljud som ingen mer än nederländare och en korp med bakfylla förmådde frambringa. Bert van Marwijk var en man på några och femtio, aningen rundlagd och med tunt, rödlätt hår som hans hustru förmodligen klippte enbart för att det inte skulle hänga ner i ögonen när han arbetade. Han var allvarlig och noggrann, långt över gränsen till tråkig. Hans handstil var osvikligt tydlig även under det värsta vintermörker och hans uthållighet i att sitta still på en hård träbänk var ändlös. Han var kort sagt en förstklassig bokhållare. ”Jag tror vi har ett problem”, sa Karin och vinkade till sig herr van Marwijk. ”Se här”, fortsatte hon och radade upp några blad intill varandra. ”Det här är stämpellistorna för mars månad, här för april och så maj.”

Stämpellistorna var förteckningar över antalet färdiga järnstänger. Det var mästerräckarna som smidde ut det färdiga järnet till stänger av lagstadgat mått och kvalitet. Efter varje skift, eller tornej som vallonerna kallade det, fyllde mästerräckaren i en stämpelnota med det antal järnstänger som passerat hans kritiska ögon och försetts med det sirliga L som var Leufsta bruks stämpel. Han signerade notan och lämnade den till brukskontoret där man summerade alla notorna till en lista för varje månad. ”Jag har kontrollerat siffrorna och allt är korrekt summerat.

Men om vi sedan tittar här …”

Karin la stämpellistorna åt sidan och la upp den ännu bara halvfyllda huvudboken för år 1633 på pulpeten. Hon bläddrade fram till rätt sida för mars månad och sökte sig fram till rätt rad. Med pekfingret pekade hon på siffran och tog åter fram stämpellistan för mars.

9

”Det är samma siffra, så långt är allt korrekt.”

Hon sneglade på herr van Marwijk. Om hon hade förväntat sig att någon känsla skulle avspeglas där hade hon blivit besviken. Herr van Marwijks ansikte var lika slätt och rent som en orörd skrivbok. ”Men om vi sedan tittar på april”, sa Karin och bläddrade framåt några sidor, ”så hittar vi samma siffra en gång till.”

Hon naglade fast de små bläckkrumelurerna med ett olycksbådande pekfinger. ”Det kunde förstås vara så att vi av en märklig slump hade tillverkat exakt lika många stänger två månader i rad, men det hade varit för bra.”

Hon drog fram stämpellistan för april och pekade på summan som inte stämde med siffran i huvudboken. ”Men …”, kom det från herr van Marwijk när han böjde sig fram. ”Och tyvärr är det lika illa med maj månad. Det är siffran som rätteligen gällde för april som står där.”

Hon rätade på ryggen och såg på sin förste bokhållare medan han tog till sig det oerhörda. ”Det verkar som att vi har hoppat över stämpellistan för april. Ni inser vad det betyder, förutom att vi måste rätta de berörda siffrorna i huvudboken?”

Herr van Marwijk mötte hennes blick under tystnad. Så nickade han. ”Vi måste kontrollera hela årets bokföring.”

Herr van Marwijk gick till sin pulpet och rensade undan det arbete han höll på med. Sedan gick han bort till hyllan med årets originalhandlingar, bar den första bunten till sin egen pulpet och de följande buntarna till herr Mattias de Geers dotter Johanna, sedan till unge Nils och sist till Karin.

10

Utan att något behövde sägas hade de alla rensat sina pulpeter. Karin la linjalen under den första siffran i redovisningen av hö och spannmål som forslats till bruket från Skärplinge gård i januari 1633 samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att låta bli att tänka på hur högen med kvittenser och notor skulle växa medan de gjorde om hela årets arbete. Hon lyckades inte särskilt väl.

När middagstiden närmade sig smärtade det i Karins axlar och nacke. Hon la ifrån sig pennan och gned sig över nackens vänstra sida, tog i allt hon orkade och kände hur musklernas hårda knutar stretade emot. Karin hade inte fått gåvan att ställa tredskande muskler tillrätta, men lyckligt nog fanns det en sådan människa på bruket. Marieke Tillman, dotter till smältarmästaren på Övre hammaren, var bara sexton år men hon hade rykte om sig att med bara händerna kunna lindra smärtor i rygg och nacke, nog så vanliga åkommor på en plats där män slet hårt med eld mot bröstet och kyla mot ryggen.

Kanske skulle hon söka upp unga Marieke när dagen var slut.

Just som hon rätade på sig för att förkunna att det var dags för middagsrast slängdes dörren upp där nere och tunga steg klampade uppför trappan. Karin slätade ut anletsdragen och beredde sig på att ta emot ett nytt katastrofbesked på ett sätt som skulle vara henne till heder.

Karin kände igen den unge mannen som kom upp, han var en av byggmästare Toussaint Gilles drängar, men hon mindes inte hans namn. Han var svettig och så nersmutsad med blöt jord att det var svårt att se var kläderna slutade och jorden började. Han började prata men han var svårt andfådd, talade hastigt och på så grov walon att Karin knappt förstod ett ord. ”Se så, lugna dig”, sa hon och viftade med händerna för att 11

få stopp på honom. Hon slog upp en mugg vatten från karaffen och gick honom till mötes. Med ett blygt leende tog han glaset och svepte innehållet i ett drag. ”Vad heter du?” frågade Karin. ”Jacob Oudart, fröken.” ”Och din far är …” ”Min far är död, fröken. Han dog på resan hit.” ”Och din mor?”

Den unge mannen såg ner på muggen han höll i sina stora nävar. ”Hon dog redan hemma i Esneux, fröken, just utanför Liege. Det var när min lillasyster …” ”Berätta nu vad som har hänt.”

Jacob Oudart såg förvirrat upp, han verkade nästan ha glömt bort varför han kommit. ”Åh, fröken Karin”, sa han när han fått ordning på tankarna, ”ett stort stycke av strandvallen vid övre dammen har rasat ner i vattnet. Mäster Gille ber att ni kommer så fort ni kan.”

I samma stund som Karin öppnade munnen för att be herr van Marwijk, Johanna och Nils att ta middagsrast öppnades ytterdörren på nytt. Denna gång var stegen uppför trappan betydligt långsammare. Anledningen till denna värdighet blev genast uppenbar när nästa huvud dök upp mellan trappräckets spjälor. Herr Benedictus Laurentius, präst i Lövsta församling, stannade på det sista trappsteget och spanade med en välövad blick ut över den lilla församlingen. ”Guds fred till er alla”, hälsade han med en röst där avståndet mellan varje ord var avpassat för att gott höras i ett ekande kyrkorum. Han bugade sig älskvärt för Karin, log vänligt mot unge Nils, gav de kalvinistiska och därmed halvt hedniska bokhållarna en avmätt nick och mönstrade förvånat den 12

jordige Jacob. Sedan vände han sig mot Karin och gjorde en lustig, liksom snett bugande rörelse med huvudet. ”Jag har kommit hit för att dryfta en allvarlig sak med er, fröken Karin. Jag skulle önska att vi kunde gå någonstans där vi, ja, ni förstår säkert.”

Karin kände hur pulsen steg och hon kände de allt för välbekanta tecknen på otålighet. Det var som om halsen snördes ihop så att flödet av luft och blod hindrades. Andningen blev hastig och hon kände de första tecknen på annalkande huvudvärk. ”Herr Benedictus, jag fick just ett brådskande bud från brukets byggmästare. Vi har drabbats av en olägenhet som kräver min omedelbara närvaro.”

Men herre gud som jag låter, tänkte hon. Snart drämmer jag väl till med ett bibelord också. ”Vi skulle just ta middagsrast”, fortsatte hon hastigt. ”Nils, får jag be dig att ta med herrn till fru Schrijvers. Herr Benedictus, jag hoppas det ska smaka med lite mat, i all enkelhet, medan jag klarar av den lilla … eh … olägenheten.”

Efter en del ytterligare högtravande ord, bugningar och nigningar från båda parter kunde Karin följa efter byggarlärlingen nerför trappan och ut i friska luften. Vid det laget hade hon alldeles tydligt huvudvärk och den kvava och fuktiga dagen skulle inte göra något för att förbättra den saken.

Karin halvsprang efter Jacob Oudart söderut längs bygatan och följde sedan körvägen ett pilskott västerut, över bron som korsade Risforsån där den gjorde en sväng och så var de framme vid Upphammaren och den övre dammen. Uppströms fördämningen, på dammens södra sida, stod en grupp män med byggmästaren Toussaint Gille ett par steg framför de andra. De stod en tio steg in från det som var kvar av strand13

kanten. I det grumliga vattnet utanför flöt några buskar, här och där stack det upp en grästorva ovanför vattenytan. Karin ritade i tanken en linje mellan det som var kvar av den jämna strandlinjen på bägge sidor. Det måste vara snudd på ett kvarts tunnland som glidit ut i vattnet, tänkte Karin, medan hon hämtade andan och gick fram till byggmästaren. ”Vad var det som hände?”

Herr Gille gned sig över kinden med en lerig näve och harklade sig innan han svarade. ”Det har alltid varit bekymmer med den södra kanten. Det är något skit med marken här som jag inte begriper mig på.”

Han sparkade misslynt till jorden. ”Kanten har rasat förr”, fortsatte han. ”Är det inte när tjälen släpper så är det efter hårt regn. Och är det inte när det varit torka så är det som idag, en alldeles vanlig torsdag när inte ens en bonde kan finna något fel på vädret.” ”Så vad var det som hände?” upprepade Karin. ”Vi höll på att slå ner några slanor för att förstärka ett ställe där det redan rasat. Inget stort, knappt mer än en kärra jord, men om man inte håller efter det …”

Herr Gille slog ut med ena handen mot raset. ”Och så hände det här. Hela stranden bara släppte och gled ut. Och min son …”

Byggmästaren vände sig långsamt mot något som mest såg ut som en hög jord. Karin följde hans blick och drog efter andan. Nog var det jord alltid, men där stack fram en arm och det man kunnat tro var en jordig grästorva måste vara hår. ”Gode Gud”, var allt Karin kunde få fram. Inte ett dött barn också, tänkte hon och såg den stackars Edvin framför sig, pojken som dött för henne i Finspång och som så när kostat henne själv livet. Hon tog ett darrande steg och var nära att 14

förlora kontrollen när herr Gille sträckte ut en hand och grep henne om armen. ”Oroa er inte, fröken Karin. Han må se död ut, min Jerome, men han lever. Det var Jacob här som drog loss honom i sista stund.”

Karin såg på Jacob som blygt vek undan med blicken. Så det är därför han är alldeles täckt med jord, tänkte Karin. Hon gick fram till honom och la en hand på hans axel. ”Det är inte bara herr Gille och hans son som är skyldiga dig ett tack idag. Den som räddar ett liv här på Leufsta har mitt tack också. Kom förbi kontoret innan dagen är slut så ska du få mer än ord till tack. Och resten av veckan är du ledig, vad än mäster Gille säger.”

Det hördes ett gillande mummel från männen runtomkring och för ett kort ögonblick lät sig Karin ryckas med i glädjen att åtminstone ha gjort en bra sak den dagen. ”Men vad har du ställt till med, din skithög!” Åh nej, tänkte Karin, inte han också.

Hon vände sig om och där kom Colas Lemoin, smältarmästaren på Övre hammaren. Han var ung för att ha en så ansvarsfull befattning men han hade gått i sin fars lära sedan han knappt nådde upp till kanten av smältarhärden med sitt spett, ett spett som han enligt egen utsago inte ens orkat lyfta högre än att han fick behålla tårna när han tappade det första gången. Familjen Lemoin, bestående av far och mor och fyra barn, hade bara varit på Leufsta ett drygt år när fadern en dag förra vintern föll död ner på väg hem från hammaren.

Sonen hade tagit över och säkert hade de äldre mästarna haft sina tvivel. Men Colas Lemoin hade tystat alla tvivlare med sin skicklighet och om någon varit dum nog att säga något högt hade han tystat honom handgripligen.

15

Unge Colas hade ett hett humör, till och med för en vallon. Vallonerna kallade det för att ha glödande kol innanför särken och nog förstod man det ordspråket när man såg Colas komma med långa steg över gräset, nävarna knutna och en ilska lysande ur ögonen som kunde få vem som helst att önska sig någon annanstans. Colas stannade en halv aln framför Toussaint Gille och såg upp på den reslige byggmästaren. Byggmästaren var visserligen två handsbredder längre än smältarmästaren, men han var spensligare byggd och säkert femton år äldre. ”Du kan visst aldrig hålla fingrarna borta. I vintras murade du om skorstenen till min härd så att inte ens djävulen själv kunde få något drag. Och nu hinner jag knappt hem för att äta innan du har satt spaden i marken och förstört hela dammen!” ”Så farligt är det väl inte …”, försökte Karin och tog ett steg fram men Colas avbröt henne genom att hötta med en väl tilltagen näve framför byggmästarens ansikte. ”Vet du vad det här betyder?” skrek den yngre mannen. ”När höstregnen börjar kommer vattnet att dra med sig all den lösa jorden, sätta igen rännan och nöta ner hjul och axel.

Och när som helst kan resten av kanten släppa och då kan jag tala om för dig, din ivrige lille grävling, att då har du jobb så det räcker för hela …”

Byggmästarens knytnäve landade med ett tungt smackande ljud rakt i ansiktet på Colas som stapplade bakåt. Han återvann balansen på den sista alnen gräs framför vattnet. Med ett vrål rusade smältarmästaren rakt på byggmästaren. De dråsade i backen. I slagsmålet som följde var det inte gott att se var den ene började och den andre slutade. Ur den förvirrade, morrande högen av gråbrunt kläde och svart hår stack det emellanåt ut en näve eller en fot men de kroppsdelar som 16

kom på avvägar drogs snart tillbaka in. Grässtrån och damm stod som en sky omkring dem. Byggmästarens drängar hejade på sin förman och det såg ut att behövas, ty den yngre mannens ork och nävstyrka började få övertaget. ”Sluta, sluta!” skrek Karin men ingen hörde henne.

Striden fick ett brått slut med hjälp av en spann vatten. Ur högen stack det fram två tilltufsade och genomblöta ansikten, bägge lika förvånade. Gamle Michel Pouset, byggmästarens högra hand, såg ner på slagskämparna med all den avsevärda förebråelsen från en man som kunnat vara deras far respektive farfar. ”Nu räcker det”, sa han och drämde spannen i backen framför dem som en sista markering innan han vände dem ryggen. Männen kom mödosamt på fötter med trasiga kläder och blödande knogar, näsor och munnar. ”Ja, sannerligen räcker det!” Karin ställde sig framför dem med armarna i kors över bröstet.

Ett av de första lärospånen när hon satts att leda män var att det ibland var nödvändigt att förställa sig. Det skadade sällan att visa en aning mer stolthet eller missnöje än vad som var fallet, bara budskapet gick fram. Med två av sina mest värdefulla arbetare i slagsmål över en småsak, behövde hon inte göra något för att överdriva sin ilska. ”Mäster Gille”, sa hon och vände sig mot den äldre av slagskämparna, ”en stadgad man som ni, slåss som en berusad bonddräng. Vad tror ni er hustru skulle säga om hon såg er så här?”

Toussaint Gille sänkte huvudet i välförtjänt ånger. En antydan till munterhet hos den yngre mannen fick henne att vända sig mot honom och sätta pekfingret hårt i hans bröst. ”Så ni tycker att det är lustigt, mäster Lemoin?”

17