9789174990027

William Maxwell Hej d책, vi ses i morron

William Maxwell

H E J DÅ, V I SE S I MOR RON

Översättning av Staffan Holmgren

Modernista stockholm

6

1 Ett pistolskott G r u s t a g e t låg ungefär en kilometer öster om stan; det var stort som en mindre sjö och så djupt att pojkar som inte fyllt sexton var förbjudna av sina föräldrar att bada där. Jag hade inte sett det med egna ögon. Det var bottenlöst, sa man, och eftersom jag intresserade mig mycket för tanken att om man grävde ett hål rakt ner i jorden nånstans och sen fortsatte att gräva så skulle man hamna i Kina tog jag detta påstående rent bokstavligt.

En vintermorron strax före gryningen hörde tre män som lastade grus där ute något som lät som ett pistolskott. Eller, kom de fram till, kunde det ha varit en bil som baktände. Efter några ögonblick hade det hunnit ljusna. Ingen kom körande mot grusgropen över fältet intill, och de såg ingen komma gående på vägen. Ljudet kom inte från en bil som baktände; en bonde på en arrendegård vid namn Lloyd Wilson hade just blivit skjuten till döds, och vad de hört var vapnet som dödade honom.

Vid coronerns förhör vittnade Wilsons farbror, som hade bott hos honom en längre tid och var en man på uppemot sjuttio, att medan han fodrade hästarna såg han brorsonens lykta när han passerade på väg till kostallet. Det var ungefär hundrafemtio meter mellan häststallet och kostallet. Han hörde inte skottet och han hade inte uppfattat att någon utomstående befann sig på gården denna morron. Hushållet bestod vid denna tid av Wilson, hans bägge små pojkar, sex och nio år gamla, en äldre hushållerska, och farbrodern, Fred Wilson.

Därpå avlade hushållerskan vittnesmål. Hon berättade att denna sista morgon i sitt liv steg Lloyd Wilson upp halv sex som vanligt, klädde sig och gjorde upp eld, på två ställen. Medan han väntade på att elden i köksspisen skulle ta sig stod han kvar och pratade och skojade med henne. Han var på gott humör och 7

visslade när han gick ut. Vanligtvis var han klar med mjölkningen och tillbaka i köket innan hon hade frukosten på bordet. När klockan blivit sju sa hon åt den minste pojken, i vetskap om att Wilson måste in till stan och hämta en man som han lejt att tröska majs som han själv inte hunnit med, att gå ut och se efter varför hans far dröjde så länge. Han bad om en ficklampa, och hon kikade ut genom fönstret och sa att han inte behövde nån ficklampa, han skulle se lyktan som lyste från den öppna dörren till lagårn. Strax därefter hörde hon honom komma tillbaka upp mot huset. Han grät. När hon öppnade stormdörren och ropade till honom sa han: »Pappa är död! Han sitter därborta med ögonen öppna men han är död…« Barn kan man ju inte lita på. Hon föste undan honom och hans skröna och sprang till stallet. Wilson satt på en mjölkpall i mittersta spiltan, med kroppen hopsjunken mot mellanväggen.

Hon tog tag i hans hand och skrek: »Lloyd, vad i hela friden är det med dig?« – och tänkte att han drabbats av en hjärtattack eller möjligtvis slag. Som barnet hade sagt satt han där med ögonen öppna men han var död.

Hushållerskan och Fred Wilson gjorde det som måste göras – det vill säga hon gick upp till huset igen och telefonerade, och han mjölkade färdigt och släppte ut korna i hagen och satte sig sen vid sidan om kroppen och satt där tills begravningsentreprenören och hans medhjälpare kom och tog med sig liket in till stan. Rigor mortis hade inträtt, och de var tvungna att skära upp jackärmen för att få av honom kläderna. De hade tagit av jackan, kavajen, västen av manchestersammet och flanellskjortan innan de såg en liten röd fläck på undertröjan, över hjärtat.

På den tiden – det jag berättar om inträffade i början av 1920-talet – låste folk i Lincoln sällan dörren på natten, och gjorde man det var det för att man kommit att tänka på inbrottstjuvar.

Ibland kunde man läsa i kvällstidningen att någon hade arresterats för förargelseväckande beteende, men det betydde alltid att han varit full. Spontant skulle jag säga att man knappast kunde vänta sig en uppsjö av våldsbrott på en ort där husen inte låg 8

ordentligt åtskilda och aldrig var omgärdade med en hög mur och där det skulle vara svårt att hitta på något opassande som någon inte skulle råka bli vittne till av en eller annan tillfällighet, eller av ren nyfikenhet. Men betänk följande mening, från en historik över Logan County publicerad år 1911: »Medan det i trakten har förekommit omkring femtio fall av skottlossning med dödlig utgång… har det bara i ett litet fåtal av dem förekommit att parterna varit väl kända på orten eller haft en ansedd ställning bland sina grannar.« I regel förekom skottlossningen, eller knivmordet, eller klubbslagsmålet, i ett skjul där det bodde folk som arbetade i kolgruvorna, eller på en bakgata, eller på någon ensligt belägen gård, fast ett av de brott som omnämns i den här boken ägde rum i ett hus på Tenth Street, en gata från det hus där vi bodde när jag var barn. Det som skilde mordet på Lloyd Wilson från alla de andra var något så upprörande att Lincolns Courier-Herald tvekade i flera dagar innan man lät det komma i tidningen: mördaren hade skurit av den dödes öra med en rakkniv och tagit det med sig. I denna prefreudianska tidsålder var det ingen som frågade sig vad örat möjligen tjänade som substitut för; man bara rös.

9

2 Sorgetiden J a g tvivlar starkt på att jag efter mer än femtio år skulle ha kommit ihåg mordet på en arrendator som jag aldrig träffat eller ens sett om inte (1) mördaren hade varit far till någon jag kände, och (2) om jag inte själv senare hade gjort något som jag skämdes för efteråt. Dessa memoarer – om det nu är rätta namnet – är ett omständligt, hopplöst sätt att försöka gottgöra något.

Innan jag kan ge mig in på allt det där måste jag ta upp en annan sak. När min far började komma till åren och det förflutna dök upp allt oftare i hans konversation frågade jag honom en dag hur min mor var. Jag visste hur hon var som mor men jag tyckte det var på tiden att någon berättade för mig hur hon var som människa. Till min förvåning sa han: »Det är gammalt och glömt allt det där.« Det fick mig tyst men det fick mig också att undra om hans avvisande ton betydde att han efter alla dessa år inte hyste några starkare känslor för henne längre, eller om han gjorde det men inte tyckte att han borde göra det. I alla fall hade han inte lust att tala om henne med mig.

Det är inte många familjer som undgår katastrofer av ett eller annat slag, men under årtiondet mellan 1909 och 1919 fick min mors familj mer än sin beskärda del av olyckor. Min morfar sov över en natt på en bondgård, blev biten i örat av en råtta eller iller och dog tre månader senare av blodförgiftning. Min mors enda bror råkade ut för en bilolycka och miste höger arm. Min mors yngre syster hällde fotogen i en öppen spis när elden inte ville ta sig, satte fyr på sina kläder och gick omkring med ärr efter brännskadorna resten av sitt liv. När min äldre bror var fem år gammal fastnade han med foten i ett snurrande vagnshjul.

Jag var så liten när allt det här hände att jag antingen inte uppfattade det eller också inte hade några känslor inför det efter­ 10

som det så att säga hände på ett visst avstånd från mig själv. När min bror klädde av sig på kvällen ställde han benprotesen mot en stol. För mig, som sov i samma rum, var den ett lika välbekant föremål som hans mössa eller basebollhandske. Han var inte lagd för att tycka synd om sig själv, och äldre människor lade sig alltid vinn om att inte visa sin sorg över vad som hänt honom.

Mina egna känslor inför hans »men« låg undanstoppade i mitt undermedvetna (om vi nu utgår från att det finns något sådant) där jag inte kom åt dem.

Min yngre bror föddes på nyårsdagen 1918 när influensaepidemin rasade som värst. Min mor dog två dagar senare av dubbelsidig lunginflammation. Efter det inträffade det inga fler katastrofer. Det värsta som kunde ske hade skett, och allting fördunklades. Utan att riktigt kunna fatta vad som hänt fann vi oss i kransen på dörren, och begravningsentreprenören som kom och gick, tillflödet av mat, den bedövande doften av vita blommor, och allt annat, däribland den första i raden av hushållerskor, som tog hand om babyn och satt på min mors plats vid måltiderna.

När jag nu tänker tillbaka finner jag det mer än troligt att denna gulbleka, plattbröstade kvinna hade fått veta sin plats långt innan hon kom till oss. Hon kom från en värld vi inte visste något om, och jag kan inte minnas att hon någonsin hade en ledig dag. Det är möjligt att hon gjorde ett ärligt försök att vara som en mor för min äldre bror och mig, men det skulle ha behövts mycket mer för att bryta igenom vårt motstånd. Vi visste vad vi haft, och vi skulle aldrig låta lura oss av spelad ömhet i någon form.

Min mors systrar och min fars systrar och min mormor vaka­ de över oss. Hade de inte gjort det vet jag inte vad det skulle ha blivit av oss, i detta dystra hus, där ingenting förändrades, där livet hade stannat. Min mors död tog nästan knäcken på min far.

Efter middagen på kvällen gick han omkring i huset och jag gick med honom, med armen kring hans midja. Jag var tio år gammal.

Han gick från vardagsrummet ut i stora hallen, vek sen av vid golvuret och fortsatte in i biblioteket, och från biblioteket tillbaka in i vardagsrummet. Eller också gick han från biblioteket in i 11

matsalen och vidare in i vardagsrummet genom en annan dörr, och så tillbaka ut i hallen. Eftersom han inte sa något sa inte jag heller något. Jag försökte bara känna efter när han började svänga vilket rum han var på väg in i så vi inte skulle törna mot varandra.

Hans blick var riktad mot något som befann sig utanför dessa rum, och hans ansikte var askfärgat. Av samtal som hade ägt rum i min närvaro visste jag att han plågades av övertygelsen att det var han som bar ansvaret för vad som hänt. Om han bara hade vidtagit den eller den försiktighetsåtgärden… Det var inte alls sant. Influensan grasserade och folk hade fått veta att de skulle undvika folksamlingar, men han och min mor hade satt sig på ett fullsatt tåg och åkt fem mil till Bloomington, där sjukvården var bättre än i Lincoln. Men även om hon fött barnet hemma skulle hon ändå ha blivit smittad. Min äldre bror eller min far eller jag skulle ha smittat henne. Vi drabbades allesamman av influensan.

Vad min äldre bror tänkte fick jag gissa mig till. Det var ingen­ ting han ville göra mig delaktig av. Jag studerade uttrycket i hans nötbruna ögon och blev förskräckt: om jag inte visste hur det hängde ihop skulle jag ha trott att han kände sig sårad av något som han var för stolt att tala om. Det var så han dolde saker och ting för omvärlden. På kvällen klädde vi av oss och kröp ner i sängen och somnade utan att i skydd av mörkret lätta våra hjärtan och berätta för varandra vad det var vi gick och tänkte på.

Nu tycks det mig egendomligt. Men inte då. Fastän vi var mycket olika kände han mig utan och innan – det vill säga han kände mina svagheter och visste hur han skulle utnyttja dem, och detta hade gjort mig misstänksam och ovillig att röja mina känslor för honom. Antagligen hade jag också skvallrat på honom lite för ofta. Det är omöjligt att veta vad han skulle ha sagt. Vad jag själv inte sa, från min säng en meter bort till hans, var att jag inte kunde fatta att det här hade hänt just oss. Det verkade vara ett misstag. Och misstag borde rättas till; det var bara det att det här misstaget inte gick att rätta till. Mellan hur det var förr i tiden och hur det var nu fanns ett stort tomrum som man inte kunde ta sig över. Jag var tvungen att hitta på en förklaring som 12

inte var den verkliga förklaringen, vilken var att vi inte var mer immuna mot hemsökelser än någon annan, och det som kom för mig, kanske på grund av allt mitt vankande i huset med min far, var att jag av misstag gått in genom en dörr som jag inte borde ha gått in genom och nu inte kunde ta mig tillbaka till den plats som det aldrig hade varit min avsikt att lämna. I själva verket var det precis tvärtom: jag var kvar, jag hade inte rört mig ur fläcken; för vår del hade ingenting förändrats, vi hade fortfarande samma tak över huvudet, det var bara det att hon låg på kyrkogården.

När jag kom hem från skolan gjorde jag vad jag alltid gjort: jag läste, uppkrupen i fönsterbänken i biblioteket eller raklång på rygg på golvet med fötterna på en stol, i det mörkaste hörnet jag kunde hitta. Huset var fullt med ställen som passade mig som hand i handske när jag ville ligga och läsa, och jag läste samma böcker om och om igen. Barn har lätt för att finna tröst och stöd i det ytterligt välbekanta – ett paraplyställ, ett askfat av glas med cigarrmaggördlar i granna färger klistrade på undersidan, eldtången, vad som helst. Med hjälp av dessa och andra vardagliga föremål – och likaså med hjälp av de bägge stora almarna som skyddade huset för solhettan, och trumpetrankan vid köksdörren, och den vita syrenbusken vid matsalsfönstret, och de bekväma korgmöblerna på verandan och hammocken vars kniik… kniik… var en del av sommarnattens ljud – lyckades jag ta mig från den ena dagen till den andra.

Min far lyckades ta sig från den ena dagen till den andra genom att troget sköta sitt jobb. Han var delstatsagent för ett litet brandstodsbolag och reste kors och tvärs över Illinois, inspekterade risker och gjorde sig bekant med diverse lokalagenter så dom skulle ge fler uppdrag åt hans bolag. På lördagsmornarna slog han sig ner i biblioteket och satte en bock på varje inspektionsformulär när han ögnat igenom det, och när han fått ihop en hög räckte han dem till mig och jag satte mig på golvet och ordnade dem omkring mig i alfabetisk ordning, stad för stad, stolt över att kunna vara till nytta. Han reste tisdag morron, bärande på en tung kappsäck full med tryckta blanketter, och kom hem 13

fredag eftermiddag till ett hushåll sjudande av problem som han inte var van att handskas med. Hans tungsinne var av det slaget som är tålmodigt och utan hopp. Han fortsatte att sova i den säng som han delat med min mor, och försökte uppträda så som hon skulle ha velat att han gjorde, och jag misstänker att han med tiden blev allt mindre säker på vad det egentligen innebar. Han gav bort hennes smycken, och hennes kläder, vilket drabbade mig hårdast, för sen kunde jag inte öppna hennes garderobsdörr och titta på dem.

Jag hörde hur den ena vännen i familjen efter den andra försäkrade honom att tiden läker alla sår, och fastän han sa: »Ja, jag vet« så märkte jag att han inte trodde dem. En gång i veckan drog han upp alla klockorna i huset, först golvuret ute i hallen och sen de andra. Deras minutvisare och timvisare följde pålitligt sin bana runt urtavlan och ljuset utanför vidimerade deras angivel­ ser: det var tid för frukost, det började bli kväll, det var natt och mörkret tryckte mot fönsterrutorna. Det vännerna i huset sa är sant. För somliga. För andra kan klockans visare gå runt i all evighet utan att läka någonting. Jag vet inte hur min far bar sig åt för att förlika sig med sin smärta. Det enda jag vet är att det gick över ett år innan färgen återvände till hans ansikte och han kunde le när någon sa något roligt.

När folk talade om min mor var det alltid i allmänna ordalag – hennes underbara personliga egenskaper, hennes förmåga att sprida glädje bland dem hon hade omkring sig, och så vidare – som inte sa mig något som jag inte redan visste. Det var som om de inte kunde se henne klart för det som hade hänt henne.

Och oss. Hon tyckte inte om att bli fotograferad och det enda vi hade var ett par amatörfoton och en säger en ateljébild, tagen när hon var lite över tjugo, med håret högt uppsatt på hjässan och ett svart sammetsband om halsen. Hon var bara trettioåtta när hon dog, men hon hade lagt på hullet, som kvinnor på den tiden gärna gjorde. Munnen och de milda bruna ögonen var inte att ta fel på. Resten kände jag inte igen, fast jag ville gärna tro att hon sett ut så där en gång. Min far var inte heller nöjd med 14

bilden, så han lät fotografen som hade tagit den retuschera den så att hon mer såg ut som en mogen kvinna. Resultatet var något som jag var fullkomligt övertygad om att min mor aldrig sett ut som – något vagt och idealiserat, som om hon inte ens skulle kunna minnas vem vi var. Min mor kunde hetsa upp sig ibland och tappa besinningen, men det kunde definitivt inte den här kvinnan, som rycktes bort i förtid efterlämnande en sorgtyngd make och tre moderlösa barn. Det retuscherade fotografiet kom att skymma det ansikte jag mindes, och det föll sig allt svårare för mig att återkalla min mor som hon egentligen var. När jag inte längre hade kvar mer än en allmän föreställning om hur hon såg ut mindes jag fortfarande hennes röst, och den övergav jag inte.

Jag övergav inte heller tanken att om saker och ting fick förbli exakt som de var, om vi aktade oss för att ta ett enda steg i någon riktning från den plats där vi befann oss nu, skulle vi på något sätt komma tillbaka till hur det var innan hon dog. Det stred mot förnuftet, det förstod jag, men alternativet – att när folk dör så är de faktiskt borta för alltid, så jag skulle aldrig träffa henne igen – var mer än jag orkade med just då och en lång tid framöver.

När min far var en gammal man sa han något som förvånade mig: att han nog hade förstått vad min mors död innebar för mig men att han inte haft en aning om vad han skulle göra åt det. Jag tror det skulle ha hjälpt om han helt enkelt sagt detta till mig. Att han inte gjorde det berodde antagligen på att han inte trodde det fanns någonting som vare sig han eller någon annan kunde göra. Eller så trodde han kanske att jag skulle vägra ta emot hans hjälp. Som liten hade jag ibland ont i öronen, och då kunde jag komma till honom och be honom blåsa cigarrök i örat på mig. Han slutade prata och drog mig intill sig, satte nästan läpparna mot örat och andades varm rök i det. Det var ett lika gott botemedel som något annat, och det innebar fysisk närhet.

En kväll vid sängdags – jag minns inte hur gammal jag var, fem eller sex kanske – gav jag min mor en godnattkyss som vanligt och gick sen bort till min far och när jag böjde mig fram mot honom sa han att nu var jag väl ändå för stor för sånt. Det var jag 15

antagligen efter den tidens och platsens måttstock, men jag ville i alla fall kyssa honom godnatt. Hur skulle jag annars uttrycka mina känslor för honom? Det sa han inte, varken då eller senare.

Det var vid detta tillfälle mina känslor för honom plötsligt slog om och blev avvaktande och osäkra.

Längs hela Ninth Street fanns det barn jag kunde leka med, och ibland gjorde jag det också, fast helst lekte jag för mig själv.

Den vackraste vårdagen som året gav stannade jag inne och läste Ticktack från Oz. Och när jag tröttnade på att läsa låste jag in mig i ett mörkt rum och lekte med mitt vykortsballoptikon eller med en leksaksteater som jag gjort av skjortinlägg, av papp. Detta bekymrade min far, både ur den synpunkten att jag borde vara ute i friska luften mycket mer och dessutom med tanke på att om jag fortsatte att intressera mig för sånt här, hur i all världen skulle jag kunna försörja mig en gång när jag blev vuxen? Det fanns inget komiskt eller besynnerligt i att han tänkte på det viset. Vi är vad vi är, och han var affärsman, och enligt hans sätt att se kunde man inte vara något bättre. Då och då slog han näven i bordet och bar hand på någon raffinerad fantasiskapelse och så fick jag plocka ihop spillrorna och dra mig undan från honom nånstans för att kunna bli glad igen. Om han talade obehärskat eller som jag tyckte strängt till mig kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, vilket gjorde honom ännu mer irriterad. När han så vände sig bort kände jag det som om han tvådde sina händer över mig. Var jag inte en sådan liten pojke som han ville ha? Det sa han inte heller. Det är svårt nog för vuxna människor att hålla sina känslomässiga reaktioner i någorlunda balans. Barn känner helt enkelt vad de känner, och jag visste att jag inte var min fars ögonsten.

Vi var bägge barn av vår tid. Jag undrar om det här syndromet – myndig affärsmannafader med överkänslig konstnärlig son – existerar längre. Dagens fäder är fulla av förståelse och kysser sina vuxna söner när andan faller på, och vem vet längre vad överkänslig är för något, så mycket som det finns att vara känslig inför.

*

16

När ett tillräckligt antal månader hade rivits bort från almanackan och min mors vänner tyckte att de kunde invitera min far till sina middagsbjudningar igen gjorde dom det. Och han klädde upp sig och gick. De försökte förstås arrangera ett giftermål, och som alla äktenskapsmäklare drevs de av mångahanda motiv. Jag tror knappast han behövde deras hjälp. Han var strax över fyrtio vid den här tiden, och han hade alltid varit en stilig karl, och tyckt om kvinnor, och det skulle ha varit underligt om han inte hade hittat någon som var villig att bli hans älskade. Jag hade inga som helst begrepp om vilka sexuella och känslomässiga behov en man i den åldern har. Han var helt enkelt min far, och jag utgick från att han under resten av sitt liv skulle vara – »trogen min mors minne«, det var så jag hört vuxna människor uttrycka saken.

Han hade sitt umgänge och jag hade mitt. Min klass i skolan bestämde sig för att fira halloween tillsammans och så uppstod frågan var festen skulle äga rum. Jag föreslog hemma hos oss och förslaget antogs. När jag berättade det för min far ruskade han betänksamt på huvudet och frågade vad jag tänkt göra. Jag sa att jag tänkte holka ur en pumpa och sätta ut lite majsstrån i vardagsrummet. Han tyckte inte alls det var en bra idé att ha festen hemma hos oss, det skulle medföra en massa extra arbete för hushållerskan, och nästa gång jag kom på nåt sånt var det bäst jag frågade först. Eftersom jag hade lovat mina klasskamrater fick jag genomföra det hela, under förutsättning att vi höll oss uppe på en tom jungfrukammare och gick upp baktrappan. Min mor fanns inte längre, ingen kunde tala om för honom att nåt sånt var inte att tänka på, och så blev det så. Djupt generad ledde jag lärarinnan och mina klasskamrater genom trevligt upplysta rum som tidigare alltid stått öppna för alla besökare, genom mat­ salen, ut i serveringsrummet och uppför den smala ogästvänliga baktrappan. Det var ingen som verkade tycka det var det minsta konstigt. Jag tror inte det blev mycket till halloweenfest. Det som har stannat i mitt minne under alla dessa år är något som utspelade sig vid tvättkorgen ute i farstun vid baktrappan. Lärarinnan hade utsetts till »offer« och satte sig på en stol och lät sig förses 17

med bindel för ögonen. När vi var hunna så långt drabbades jag av tankar på vad som egentligen kunde anses passande och började tveka. Jag vinkade fram en av flickorna, som tog min plats. När lärarinnan tog av bindeln log hon glatt eftersom en ung pojke – eftersom hon trodde att en ung pojke hade kysst henne.

När min far talade om för mig att han skulle gifta sig gick han så varligt fram som han över huvud taget förmådde. Han väntade sig inte att jag skulle komma med några invändningar, och skulle inte ha vikit från sitt beslut om jag gjort det.

Ett eller två år tidigare, en sommardag när jag spankulerade omkring ute vid Lincolns country club, råkade jag någonstans bakom caddiehuset se något som jag inte begrep. Jag trodde först det var nåt nytt slags djur. Sen ryggade jag tillbaka fylld av fasa.

Det jag hade stått och tittat på var en orm ifärd med att svälja en groda som var för stor och inte ville gå ner. Lika lite kunde jag svälja tanken att en annan kvinna inte bara skulle sitta på min mors plats vid middagsbordet utan också inta hennes plats i min fars hjärta.

En mera tilltagsen pojke skulle ha rymt hemifrån eller råkat i klammeri med polisen, men jag satt kvar därhemma med näsan i en bok så jag skulle slippa tänka på sånt jag inte tyckte om och inte kunde förhindra. Det räckte inte med att jag, eller min storebror och lillebror och jag, slank in genom den där dörren till hur det var förr, när den stunden kom; min mor väntade sig att vi hade min far med oss. Och hur skulle vi kunna ta honom med oss om han var gift med en annan kvinna?

Vi hade flyttat oss från vår fasta position och därigenom för­ suttit vår möjlighet att ta oss tillbaka till hur det var innan hon dog. Jag kunde inte avgöra om känslan av något tungt i mitt bröst hade att göra med vad som skulle kunna hända eller med vad som redan hänt och inte gick att reparera.

Miss Lena Mooses och miss Lucy Sheffields kindergarten låg på andra våningen i ett hus på en gata strax invid stora torget, och den unga kvinna som blev min styvmor gick varje morron 18

klockan nio från hus till hus och samlade ihop barnen. När vi var fulltaliga gick hon ner till stan med oss. Hon måste ha varit lite över tjugo vid den här tiden. Som barn hade hon bott på Ninth Street, men det gjorde hon inte längre. Vid middagstid samma dag som min mor jordfästes kom vi in i matsalen och fann henne där. Jag satte mig vid bordet men kunde inte äta något. Min strupe var hopsnörd efter allt gråtande. Hon kom och ställde sig bakom min stol och talade till mig, och försökte få mig att äta lite av den bakade potatisen på min tallrik. För hennes skull, för att hon var ung och vacker och för att jag alltid tyckt om henne, lyckades jag få ner lite. Smaken av denna bakade potatis har stannat kvar hos mig under hela mitt liv.

I sagorna betraktas styvmoderns ankomst aldrig som annat än en olycka. Detta beror förmodligen inte på det stora antal andra hustrur som varit stygga mot barnen från makens första äktenskap, även om man kan hitta exempel på sådant också, utan på alla sådana barns universella motvilja mot den utomstående.

När fadern gifter om sig sviker han inte bara den döda modern utan också dem, oavsett hur styvmodern är.

Vilka besynnerliga, oväntade ting sköljs inte upp på tidens strand.

Jag har i min ägo ett trasigt fotografialbum fullt med snapshots av min styvmor som ung flicka. Hon var mycket söt, såg rar ut, med pälsmuff och schäferhatt och kjolar som nästan släpade i golvet.

Här finns bilder av henne tillsammans med väninnor, med mor och syster, med en eller flera av hennes fyra bröder, med äldre släktingar på stora trappan till sekelskifteshuset i Boston (tror jag det var). Det finns två bilder, tagna av en yrkesfotograf på orten, från en maskerad – en bild där alla bär mask, en där alla har tagit av masken så man ser vem sjörövaren, clownen, columbinen etc., var. Hälften av dem kände jag när jag växte upp. Och så finns det ytterligare foton av min styvmor: i Washington D. C ., under första världskriget, med en gänglig man i arméns uniform som hon var förälskad i vid den här tiden men inte gifte sig med; och så en bild där hon är tillbaka i Lincoln och står och håller sin 19

systers baby, och så vidare. Vilka vackra kläder. Vilka praktfulla nya bilar. Vilken underbar tid.

I början och slutet av albumet, inklistrade där det måste ha varit några tomma sidor över, eftersom det bryter kronologin, finns ett dussintal bilder av min far. Med undantag för en bild där han står med ett knippe fiskar utbredda vid sidan om sig på en sten har han alltid människor omkring sig. Han har en golfklubba i handen. Eller så röker han pipa. Eller så är han klädd i baddräkt och har ena armen om midjan på min styvmor och den andra om en kvinna jag inte känner igen. Och när jag nu tittar på dessa bleknade amatörfoton ser jag, ser barnet som lever kvar i mig med ett styng i hjärtat att – jag är gammal nog att vara far till mannen på bilden, och han har varit död i nästan tjugo år, och ändå plågar det mig att han var glad och lycklig. Varför? På något vis var hans lycka vid denna tid (och för all framtid, tycks det) ett hot mot mig. Det var inte en sådan lycka som barn kan känna sig delaktiga av, men varför skulle det plåga mig nu? Det kan jag inte för mitt liv begripa.

Om jag hade kommit på nåt överjordiskt knep och verkligen lyckats få tillbaka min mor från kyrkogården och om vi fortsatt att leva som vi gjorde innan skulle vi snart ha befunnit oss på en ö i föränderlighetens flod, för nu var det 1921, och kvinnorna hade börjat klippa håret kort och klä sig i kjolar som slutade ovanför knäna och dricka gin ur silverpluntor i allas åsyn. Emellanåt var det nån som drack för mycket och fick hjälpas hem. Skvaller­ byttorna hade fått en hel del att ruska på huvet åt. I ljuset av vad som sedan följde ter sig tjugotalet som en ganska förtjusande och sorglös tid. Vad goda seder och ett belevat sätt beträffar var det början till slutet. När min mor tog en ridtur med min far på söndagsmornarna red hon i damsadel (tänk er bara!) och kom ut ur huset och skred nedför stora trappan i en byxkjol som sop­ ade cementen nedanför. Jag försöker föreställa mig henne med bobbat hår och knäkorta kjolar och det går inte alls.

20

Det var fortfarande möjligt att tänka som min far gjorde, att nuet överträffade det förflutna i alla avseenden, och att framtiden säkert skulle bli ännu bättre. Han ansåg också att man borde följa med sin tid. När rusdrycksförbudet kom förkunnade han att han var redo att lyda den nya lagen och sluta dricka – därmed avsåg han ett glas öl eller ett spetsglas bourbon, i manligt sällskap. När det sen visade sig att inga andra tänkte göra som han började han tillverka egen gin och köpa rävgiftswhiskey av en langare vid namn Coonhound Johnny, precis som hans bekanta gjorde.

Vid ett tillfälle tog han rentav till i överkant. Varje fredags­ eftermiddag gick jag på dansskola och föste ett antal flickor framför mig över golvet i syfte att lära mig one-step, foxtrot och vals.

De höll sig på armlängds avstånd, raka som eldgafflar i ryggen, avmätta och otillgängliga. Danslärarinnan var ung och pigg och strax över en och femtio lång, vilket innebar att hon var i min längd även om hon hade skor med mycket höga klackar. Det gavs också lektioner för vuxna på torsdagskvällarna, i vilka min far och styvmor deltog innan de var gifta. En kväll dansade de, kind mot kind, en ny dans som de hade övat in på tu man hand.

Den kallades toddle, och alla slutade dansa och ställde sig att titta på dem, och lärarinnan, högröd i ansiktet, bad dem lämna dansgolvet.

Det är typiskt för min far att fastän han blev arg på henne och själv aldrig kom tillbaka så lät han mig gå kvar i barnklassen.

Nästa fredag eftermiddag höll danslärarinnan mig kvar när de andra pojkarna och flickorna hade gått. Hon hade fått ett bekymmer på halsen, fast hon lyckades inte riktigt klämma fram med vad det var. Anade hon att jag halvt om halvt stod på hennes sida och var tämligen ensam om det? Hon hade handlat alldeles rätt, utan att snegla på att de bägge inblandade personerna var av god familj och hon själv frånskild, med två små barn att försörja, och dessutom inte från stan. Det är till och med möjligt att hon inte hade reda på vem som var och inte var av god familj. Jag kände medlidande med henne, eftersom hon grät. Och jag kände mig illojal mot min far där jag stod och lyssnade på allt hemskt 21

hon hade att säga om honom. Och generad över att han blivit centrum i en skandal.

En av de saker min mor älskade hos min far var att han var musikbegåvad. I hopp om att denna läggning skulle ha gått i arv ordnade hon så att min äldre bror fick ta pianolektioner hos en nunna som undervisade i musik i Katolska skolan. När jag var sex följde jag med honom hem till nunnorna, för att få min första musiklektion. Syster Mary Anise visade var jag skulle lägga händerna på klaviaturen och jag tittade upp på hennes tänder, som var förfärligt sneda, och brast i gråt. Hon sa åt min bror att han fick komma tillbaks med mig när jag fyllt sju – då hon hunnit skaffa sig löständer som inte var sneda och jag kunde titta på henne med bevarat sinneslugn. Jag var inte musikalisk och jag tyckte inte om att öva. Vad jag däremot tyckte om var tonsättarnas levnadsbeskrivningar, som portionerades ut åt mig en i sänder i form av lösa blad med tryckt text som måste vikas och tråcklas samman i ryggen, och ett perforerat ark med illustrationer som skulle klistras in på därför avsedda platser.

I den första av dessa böcker läste jag att Johann Sebastian Bachs elaka storebror var avundsjuk på att han var så begåvad och inte lät honom få tillgång till de noter han ville ha, så han fick stiga upp mitt i natten och kopiera dem i månljuset, med den påföljden att han förstörde synen. Jag kom att bli mycket fäst vid den unge hunsade Johann Sebastian Bach, och sedermera också vid Händel och hans Water Music, och Haydn och Mozart och Beethoven och Schubert och Schumann och Mendelssohn och Wagners operor och klassisk musik i största allmänhet. Det förbättrade inte mitt eget pianospel. »Sänk en halv ton«, ropade min mor från rummet intill, när jag övade hemma. »Ess, inte e.« Varpå jag reste mig från pianostolen och gick ut och tittade på klockan i stora hallen.

Min far hade en liten victrola stående ovanpå pianinot i vardagsrummet och efter middagen när han spelat igenom en ny skiva två eller tre gånger och listat ut ackorden satte han sig vid 22

pianot och drog igenom hela melodin, som han nu behärskade till fullo. Han spelade ragtime och låtar från den tidens sångspel.

Han hade ett underbart anslag och folk lyssnade på honom med förtjusning. En dag satte han sig med mig vid pianot och försökte lära mig spela efter gehör. Jag begrep inte ett ord.

Han fann inget nöje i att höra mig stappla mig igenom »Vallpojkens bön«, och dessutom ville han att jag skulle gilla samma sorts musik som han, så när jag var tolv flyttade han mig, utan att fråga vad jag själv tyckte, från syster Mary Anise och Bach och Händel och Haydn och ordnade så att jag fick ta lektioner hos en ung fru som spelade orgel i katolska kyrkan och var bästa väninna med min styvmor. Det stycke hon gav mig att spela, på min fars inrådan, var »I min blommiga blå krinolin«. Jag gillade henne men jag kom att djupt ogilla denna fåniga låt som jag fick spela vecka efter vecka: den och inget annat. Jag gjorde inte heller några framsteg. Jag hade mutat in ett litet område där jag kunde sätta mig upp mot min far utan att vara uttalat olydig.

Eftersom han måste vänta på att sorgetiden skulle gå ut, vilket på den tiden alltid tog tre år, eller däromkring, annars kunde folk börja prata, väntade han och min styvmor. Hon var i Kalifornien en tid och när jag gick hem från mina pianolektioner fick jag ta med mig ett digert kuvert som hade kommit med posten inuti ett annat kuvert adresserat till min pianolärarinna. Ingen förklarade för mig att det var för att hushållerskan inte skulle kunna ånga upp kuvertet och läsa brevet inuti; i stället uppträdde dom som om det var den mest naturliga sak i världen att en tolvårig pojke bar hem kärleksbrev åt sin far.

Att livet är så besynnerligt beror ofta nog på att folk inte har något val, men i det här fallet tror jag att det var en fråga om bekvämlighet också: jag menar, min far kunde ju ha hyrt en box på postkontoret. Kanske avskräcktes han av det faktum att om folk såg honom gå in och ut på posten och hämta brev i en box skulle man mycket snart ha gissat anledningen. Så på det stora hela hade inte han heller något val, varken ifråga om det här 23

eller om att sälja huset, som var så fullt med saker som påminde om min mor. Omkring två eller tre veckor efter det han utbjudit det till försäljning köptes det av en man som hade fått nog av lantbruk och ville bo i stan. En dag när jag var i skolan kom flyttkarlarna och så hamnade de möbler som min far inte hade lyckats sälja eller skänka bort i ett mycket mindre hus som han hyrt på en gata utan stenläggning längst ute i stans utkanter.

Jag gick direkt från skolan hem till det nya huset. Trots att jag som vuxen ofta har stått ute på gatan och tittat på det gamla huset har jag aldrig varit inne i det sen den dagen, då en mängd föremål som jag minns och skulle vilja återförenas med försvann spårlöst: viktorianska soffor och stolar av valnöt där mina fingrar förstrött hade strukit över varenda knopp och räffla, mahognybord, nötta orientaliska mattor, förgyllda speglar, tavlor, stora klossiga böcker fulla med fotografier som jag kunde utantill. Om de inte hade försvunnit vid det här tillfället skulle de ha försvunnit nån annan gång, eftersom livet, som Ortega y Gasset säger på något ställe, ju i sig självt och för evigt är ett skeppsbrott.

Huset vi hyrt hade ingen trädgård att tala om, trappan på framsidan började tre meter från trottoaren, och vårt hus och grannhuset var identiskt lika. Det som bet mig på nätterna så jag vaknade visade sig vara vägglöss, som gömde sig under ett löst hörn i tapeten, och insektsutrotaren kom och tog hand om dem.

Min far tänkte antagligen som så att eftersom vi ändå inte skulle bo kvar där spelade det inte så stor roll hur huset var. Eller så fanns det kanske inte, just då, något bättre att tillgå. Jag brukade stå ute på gatan och jämföra de bägge identiskt lika husen, detalj för detalj, på samma sätt som man jämför de återkommande mönstren i en tapet i hopp om att hitta någon liten avvikelse. Det var inte precis så att jag saknade det gamla huset, snarare utplånade jag det fullständigt ur minnet. Det hade alltså gått utför för oss här i världen och det verkade inte vara mycket annat att göra än att försöka klara av det så gott man kunde. Ninth Street gjorde intryck av att ha legat där sedan tidernas begynnelse. Många generationer barn hade vuxit upp där, hade låtit sina cyklar ligga 24

kvar på gatan där folk kunde snubbla över dem, hade byggt kojor, klättrat i träd, lekt ett-tre-fem på sommarkvällarna. Grusgatan som vi nu bodde på hade inget förflutet och ingen framtid utan bara ett grådaskigt nu i vilket det var svårt att komma på nånting att göra.

En kväll i oktober kom min far och Grace McGrath arm i arm nerför trappan i hennes systers hus och vigdes på trappavsatsen av den katolske prästen, som inte kunde viga dem i kyrkan eftersom min far var protestant. Jag var den ende av de närvarande som var under trettio. Min äldre bror var långt borta, på college, min yngre bror låg och sov i sin spjälsäng. Nu var ögonblicket inne att glömma den där dörren som jag gått in genom utan att tänka mig för, och tomrummet som jag ibland kunde slå broar över i drömmen, och hur det var förr när min mor levde. I stället klamrade jag mig fast vid det hårdare än nånsin, på samma gång som jag vare sig jag ville eller inte drogs in i min fars nya tillvaro.

25

3 Det nya huset S m å s t ä d e r n a i centrala Illinois kom nästan alla till tack vare järnvägarnas ankomst under årtiondet före inbördeskriget.

Jag har alltid haft intrycket att Lincoln på något vis skiljer sig från de andra, men kanske beror det bara på att det var där jag själv bodde. Lincoln är centralort i Logan County och har två kolgruvor, bägge tömda och nedlagda. Stan har aldrig haft några fabriker av betydelse, och har den kringliggande jordbruksbygden att tacka för sin relativa välmåga. År 1921 hade raderna av skuggande träd som kantade gatorna överallt i bostadskvarteren hunnit nå full höjd vilket gjorde att stan gav intryck av att vara äldre än den i själva verket var. Det var inte lätt att säga när husen var byggda, eftersom deras ålder så ofta maskerades av senare tillbyggnader, och följaktligen framstod de som tidlösa och som en lika oskiljaktig del av människorna som bodde i dem som deras röster eller deras namn eller deras sätt att kamma sig.

Min far tyckte att de flesta gamla saker bara var till besvär, och i synnerhet gamla hus där det var högt i taket och där alla rum hade oregelbunden form och många dörrar in till andra rum, vilket erbjöd tilltalande perspektiv som det krävdes mängder med kol för att värma upp under de bistra Illinoisvintrarna.

I avsikt att slippa allt detta genom att bygga själv köpte han en dubbeltomt i Park Place, ett område som lagts ut så nyligen att träden bara var en och en halv meter höga och måste stöttas mot nordanvinden. Alla hus som redan fanns där utom två låg på gatans högra sida, med utsikt över en kohage som jag tror är obebyggd än i dag. Hustomterna var smala och det var mycket tätare mellan husen än i den gamla delen av stan, men det fanns två imposanta grindstolpar av tegel där gatan började och en remsa gräs i mitten, och det var fashionabelt att bo där. I dagens 26

Lincoln är det fashionabelt att bo ute på landet, med majsfält på alla sidor.

Min far och styvmor hade sett ett hus med stuckfasad i Bloom­ington som föll dem i smaken, så de lät en arkitekt kopiera exteriören och sen knåpade de alla tre med planlösningen tills den såg ut som de ville. De visade mig på ritningarna var mitt rum skulle ligga. Snart hade man gjutit cementgrunden och fått upp stommen så man såg hur stora rummen skulle bli och vilken form de skulle få. Jag brukade gå dit efter skolan och se på när snickarna hamrade: pang, pang, pang, kapang, kapang, kapang, kapang… Kanske gissade de att jag bara väntade på att de skulle plocka ihop sina verktyg och gå hem så jag kunde klättra omkring på byggnadsställningarna men de sa aldrig att jag inte fick, eller ägnade mig nån uppmärksamhet över huvud taget. Och jag hade den behagliga känslan, där jag gick från rum till rum genom att gå genom väggen i stället för dörren, eller tittade upp och såg den blå himlen genom taksparrarna, att jag kommit på ett sätt att ta mig förbi saker och ting som de egentligen var.

När jag går omkring på Museum of Modern Art och hamnar vid Alberto Giacomettis lilla skulptur med titeln »Palatset klockan fyra på morgonen« stannar jag alltid och tittar på den – dels därför att den påminner om min fars hus innan det var klart, dels därför att den är så vacker. Den är knappt en meter hög och så känd att jag förmodligen inte behöver beskriva den. Men hur som helst är den gjord av trä, och har inga riktiga väggar, bara tunna vertikala stöd och liggande balkar. Där finns en antydan till en klassisk fronton och ett torn. I ett rum högst uppe i palat­set flyger det omkring en egendomlig varelse med ett huvud som ser ut som en skiftnyckel. En fågel? En korsning mellan en balett­ dansör och en flygödla? Under den, i ett slags fristående garderob, ryggraden från något djur. Till vänster, mot en bakgrund av tre gråvita parallellogram, något som skulle kunna vara en ståtlig kvinnogestalt eller en av de viktigare pjäserna i ett schackspel.

Och, ungefär där en basketbollring skulle ha suttit, en vertikal, urholkad spatelformad figur med en boll framför sig.

27