Mร NNEN MED ROSA TRIANGEL Heinz Heger Med ett fรถrord av Jonas Gardell ATLAS
Översättningen av denna bok är gjord med stöd från Österrikes kulturministerium. männen med rosa triangel © MERLIN VERLAG Andreas Meyer VerlagsGmbH & Co KG, 1972 Översättning: Anna Lindberg Originalets titel: Die Männer mit dem rosa Winkel Förord: Jonas Gardell Efterord: Kurt Krickler, översättning av Anna Lindberg Grafisk form: Kajsa Bergström Tryck: xxxxxx, 2013 ISBN: 978-91-7389-438-8
Bokförlaget Atlas är en del av Arenagruppen. www.bokforlagetatlas.se
jonas gardell 7 FÜrord heinz heger 15 Männen med rosa triangel kurt krickler 177 Efterord 5
Jonas Gardell: Förord
det var enda gången pappa kom och hälsade på mig och min syster efter skilsmässan. Jag var sjutton kanske, min syster var femton. Pappas besök blev helt misslyckat. Jag och min syster väntade väl på att pappa skulle säga nåt. Nåt om hur ledsen han var att över att det blivit som det blivit, med skilsmässan och oss barn och allt. Men han sa ingenting. Jo, en sak sa han. I ytterdörren när han skulle gå, vände sig pappa om och petade på ett märke på min jeansjacka. »Det är den rosa triangeln«, mumlade jag och kunde av nån anledning inte se pappa i ögonen, »det var den förord
7
rosa triangeln som homosexuella tvingades bära i koncentrationslägren.« Då sa min pappa: »Så du ska skryta med skiten också?« I det ögonblicket kunde min syster inte hålla sig längre så hon ropade: »Pappa!« Men jag, jag sa ingenting. Och pappa sa: »Ja, tro för fan inte att jag finner nån anledning att applådera nåt så satans misslyckat!« Och sen gick han. Kära vänner, I vår livstid har allt förändrats, och det är svårt att ens minnas hur det faktiskt var. När jag och Mark var unga var homosexualitet fortfarande stämplat som sjukdom och i skolan fick vi läsa om oss själva i ett kort stycke som handlade om sexuella avvikelser och avarter. Sedan dess har mycket hänt. Samma år som Mark och jag förlovade oss – 1986 – framlades krav på att särskilda aids-samhällen skulle upprättas dit alla hiv-positiva skulle tvingas, det fanns förslag om att tatuera alla hiv-positiva i armhålan. När vi förlovade oss erkände samhället inte på något sätt att homosexuella kunde leva ihop. Vid varje kontakt med myndigheterna måste man som homo uppge att man var ogift och ensamstående, även om man levt ihop med sin älskade i decennier. Så kom sambolagstiftningen 1987 – och vi kunde gifta oss första gången – om än juridiskt ogiltigt. 8
förord
Därefter kom partnerskapsregistreringen och Mark och jag fick gifta oss igen, denna gång som »registrerade partners«. Och för bara ett par år sedan erkändes äntligen samkönade äktenskap, så lagom till vår 25-årsdag var det dags för mig och Mark att gifta oss igen, för tredje gången. Man kan säga att lagstiftningen under våra liv hela tiden sprungit efter och justerat sig och nu äntligen hunnit i kapp verkligheten. Frihet, mina vänner, är inget man får till skänks. Frihet är något man erövrar. Vi har varit med om att förändra samhället, om att skapa historia, och vi har rätt att vara stolta. Men kära vänner, vi har inte rätt att slå oss till ro. I västra Europa har vi haft några år av framåtrörelse nu. Homosexuella har genom sin frigörelsekamp (så hette det faktiskt när jag var ung) i många länder tillkämpat sig en relativ frihet, åtnjuter en relativ respekt och relativ tolerans. Det är som om ett allt större område i Europa, inte minst i Skandinavien, har kunnat räknas som befriat land. Vi lever skyddade, i alla fall i de största städerna, kan träffas fritt på klubbar och barer, upprätta communitys via internet, det är tillåtet att skildra oss och våra liv som något positivt i böcker, på teatern och på film, vi kan flytta ihop, bilda familj, åtminstone officiellt diskrimineras vi inte på arbetsmarknaden, våldet mot oss har möjligen minskat, och till skillnad mot för bara några år sedan är förord
9
det i Sverige inte längre en förmildrande omständighet för förövaren att hans offer är bög. Det är lätt att vaggas till ro. Tro att så som det är nu har det alltid varit och skall det alltid vara. Att frihet, väl den är vunnen, är något beständigt. Att tolerans, väl den har visats, är något som går på djupet och verkligen genomsyrar flertalet. Samtidigt hårdnar förtrycket mot homosexuella i stora delar av världen. I många muslimska och afrikanska länder, men också mycket närmre oss, i delar av Europa som vi verkligen trodde var på väg mot befrielse efter murens fall, men som nu snarare är på väg tillbaka mot ett förtryck som man trodde hörde det tidiga 1900-talet till. Prideparader förbjuds av myndigheterna, och om de genomförs attackeras deltagarna av en uppretad pöbel som kastar stenar, flaskor och avföring. Homoaktivister misshandlas och dödas bara några mil från den svenska gränsen. Det bejublade tal som kronprinsessan Victoria höll på Gaygalan i februari skulle faktiskt kunnat rendera henne fängelsestraff i Ryssland efter att duman med förkrossande majoritet röstat igenom ett förbud mot alla former av »gaypropaganda«. Det är inte bara homosexualiteten i sig som förbjuds, utan också själva den politiska kampen. Människans rätt att få försöka förändra sina livsvillkor. Och i Sverige har vi i riksdagen 2013 ett parti vars partisek10
förord
reterare jämställt homosexualitet med tidelag, d.v.s. sex med djur, och en annan företrädare för samma parti kritiserade kronprinsessans närvaro vid Gaygalan med motiveringen att det »inte anstår en blivande svensk statschef, att ägna sig åt vad jag kallar ett försumbart särintresse«. Gång på gång måste vi påminna oss om att det inte finns en mänsklig rättighet eller frihet som givits oss utan politisk kamp och personligt mod, och det finns inte en rättighet eller frihet som vi kommer att få behålla om vi inte ständigt är beredda att upprätthålla den kampen och uppbåda det modet. Romanen och tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar om aids-utbrottet på 80-talet har det sista året berört och upprört mängder av människor i Sverige. Många är det som sagt »vi visste inget«, och man har sörjt och gråtit med de homosexuella männens öde för ett kvarts sekel sedan. En ung journalist frågade om han som är ung i dag bör känna skuld. Skuld för att hans generation inte behöver genomlida vad vi gjorde. Nej, naturligtvis har den unge journalisten inte skuld – MEN om vi inte lär oss av historien, om vi glömmer lidandet, om vi inte tar reda på vad som händer runt omkring oss nu, i dag, i såväl Sverige som i världen utanför, DÅ har vi skuld! För då kommer allt det som hände att kunna hända igen. förord
11
Så min vän, lär dig din historia! Ta del av de vittnesmål som finns. Lär dig om männen med den rosa triangeln – och glöm aldrig! De homosexuella räknas ofta bland de grupper som kallas »de glömda offren för Förintelsen«. Trots att det övervåld man utsattes för av nazisterna överträffade snart sagt alla andra grymheter Tredje riket gjorde sig skyldigt till. Det finns berättelser om fångar med rosa triangel som dödat för att komma över en gul judestjärna. Och till skillnad från andra grupper som utsattes för Förintelsen upphörde inte förföljelserna mot männen med den rosa triangeln i och med de allierades seger mot nazisterna. Tvärtom fortsatte den. Upprätthölls. Först av de allierades styrkor, sedan av nationer som Tyskland, Polen och Sovjetunionen. Många homosexuella fördes helt enkelt över av de allierade från koncentrationslägren till vanliga fängelser. Den lagparagraf som Tredje riket utnyttjat för att döma homosexuella behölls ända in på 70-talet och åberopades till exempel av det demokratiska Västtyskland för att förvägra homosexuella som genomlidit koncentrationslägren full pension, de hade ju varit rättmätigt dömda för kriminella handlingar, alltså kunde åren i koncentrationslägren inte räknas som pensionsgrundande! 12
förord
Den här tunna lilla boken kommer att skaka dig i grunden. Och du kommer att förstå att du, liksom jag när jag var ung, också måste bära den rosa triangeln. På ditt bröst och i ditt hjärta. Och aldrig, aldrig glömma! Stockholm i mars 2013
förord
13
heinz heger är en pseudonym för Josef Kohout (1915-1994). Efter krigsslutet vågade få homosexuella koncentrationslägerfångar berätta om vad de varit med om. Männen med rosa triangel utkom på tyska år 1972, och var då den första publicerade vittnesskildringen av en homosexuell fånge. Av rädsla för repressalier valde Kohout att inte skriva under sitt eget namn. jonas gardell har skrivit ett förord till den svenska utgåvan. 2012 fick romantrilogin och tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar ett enormt genomslag. Gardell skrev där historien om de unga bögar som var Aidsepidemins bortglömda första offer. kurt krickler är österrikisk gayaktivist. I sitt specialskrivna efterord ger han en bakgrund till vem Josef Kohout var, och berättar om homosexuella överlevandes kamp för att få upprättelse.
MÄNNEN MED ROSA TRIANGEL 1939 grips den 22-årige österrikaren Josef av Gestapo. Han är homosexuell och har haft en förbjuden relation med sonen till en uppburen nazist. I koncentrationslägret Sachsenhausen tvingas han bära den rosa triangel som märker ut homosexuella fångar. Den placerar honom allra lägst i lägerhierarkin, lovligt byte för såväl medfångar som kommendanter. Men den rosa triangeln kan också bli en biljett till överlevnad. Genom att bli älskare åt en kapo kan Josef få extra matransoner och skydd – men om affären upptäcks blir han misshandlad till döds. Männen med rosa triangel är en unik skildring av de fasor som mötte homosexuella i Hitlers dödsläger, skriven av en som själv överlevde. Det är en lika skrämmande som rörande berättelse om rätten att leva som den man är, under ett av de mörkaste kapitlen i människans historia.
MÄNNEN MED ROSA TRIANGEL Heinz Heger
9 789173 894388
MÄNNEN MED ROSA TRIANGEL Heinz Heger Med ett förord av Jonas Gardell ATLAS