ISBN 978-91-27-13699-1
Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek Lena Andersson
Författarfoto © Cato Lein
Lena Andersson Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek
Lena Andersson (f. 1970) har tidigare skrivit fyra mycket uppmärksammade romaner, Var det bra så?, Du är alltså svensk?, Duck City och Slutspelat. Hon bor i Stockholm och verkar som skribent och kritiker.
Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran. I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet. Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen – utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.
Omslag Paolo Sangregorio 9 789127 136991
Cover Egenmäktigkt förfarande.indd 1
2013-06-24 12:15
13-38 N&K LenaA, g채llande 29 juni 2
2013-07-01 09.53
Den som … olovligen tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes för egenmäktigt förfarande … Detsamma skall gälla om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes, olovligen rubbar annans besittning eller ock med våld eller hot om våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något. Sveriges Rikes lag 8 kap. 8 §
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 5
2013-07-01 09.53
13-38 N&K LenaA, g채llande 29 juni 6
2013-07-01 09.53
Ester Nilsson hette en människa. Hon var poet och e ssäist med åtta förtätade broschyrer bakom sig vid trettioett. Egensinniga enligt vissa, lekfulla enligt andra, de flesta hade aldrig hört hennes namn. Med förödande exakthet förnam hon verkligheten inifrån sitt medvetande och levde enligt ambitionen att världen var såsom hon upplevde den. Eller rättare sagt att människorna var gjorda sådana att de erfor världen såsom den var om de bara var uppmärksamma och inte ljög för sig själva. Det subjektiva var det objektiva och det objektiva det subjektiva. Så såg i alla fall hennes strävan ut. Hon visste att sökandet efter samma exakthet i språket var en inlåsning men sökte den ändå, eftersom varje annat ideal gjorde det för lätt för intellektets fuskare och smitare; sådana som inte var så nogräknade med hur fenomenen förhöll sig till varandra och representerades av språket. Ändå tvingades hon inse gång på gång att orden förblev ett närmevärde. Likaså tanken, som fastän byggd av syste-
7
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 7
2013-07-01 09.53
matiserade förnimmelser och språk inte var så pålitlig som den utgav sig för. De fruktansvärda glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp, är vad den här berättelsen handlar om. Sedan Ester Nilsson vid arton års ålder insett att livet ytterst gick ut på att förjaga tristessen och i detta syfte och på egen hand upptäckte språket och idéerna, hade hon inte känt någon vantrivsel i livet, knappt ens vanlig nedstämdhet. Hon arbetade stadigt på med avkodningen av världens och människornas beskaffenhet. Studierna i filosofi hade bedrivits vid KTH, och sedan avhandlingen blivit klar, i vilken hon velat föra samman det anglosaxiska med det franska,alltså applicerat den analytiska skolans minimalism och logik på den kontinentala skolans mer storvulna antaganden om livet, hade hon verkat som fri skribent. Från den dag då hon fann språket och idéerna och insåg vad hennes uppgift var avsvor hon sig ett kostsamt liv, åt billigt, var noga med preventivmedlen, reste rationellt, hade aldrig stått i skuld till vare sig banken eller privatpersoner och försatte sig inte i situationer som tvingade bort henne från det hon ville ägna tiden åt, att läsa, tänka, skriva och samtala. I tretton år hade hon levt så, mer än halva tiden i en harmonisk och stillsam relation med en man som både lät
8
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 8
2013-07-01 09.53
henne vara i fred och tillfredsst채llde fysiska och mentala behov. Sedan fick hon ett telefonsamtal.
9
13-38 N&K LenaA, g채llande 29 juni 9
2013-07-01 09.53
13-38 N&K LenaA, g채llande 29 juni 10
2013-07-01 09.53
Samtalet kom i början av juni. Mannen på andra sidan frågade om hon ville hålla ett föredrag sista helgen i oktober om konstnären Hugo Rask. Han arbetade med rörliga bilder och text i en kombination som ansågs både storslagen och säregen. Därtill var han uppskattad för sitt moraliska patos i en ytlig samtid. Där andra talade om sig själva talade han om ansvar och solidaritet, brukade anhängarna säga. Trettio minuters anförande, den vanliga betalningen. Ester var vid Sankt Eriksplan när telefonsamtalet kom. Det var sen eftermiddag och solen glödde intensivt och lågt och stack henne i ögonen. När hon kom hem berättade hon stolt om uppdraget för mannen hon levde samman med, vars namn var Per. Hugo Rask var en konstnär de båda hade betraktat med förhöjd uppmärksamhet. Sommaren gick och en bit av hösten. Ester Nilssons liv pågick som vanligt. Några veckor innan det var dags började hon närstudera Hugo Rasks verk och läste texterna om honom och det han själv skrivit. ”Den konstnär som
11
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 11
2013-07-01 09.53
inte förhåller sig till samhället och människans utsatthet i den grymma existensen ska inte kalla sig konstnär”, var en av de saker han sagt som ofta citerades. Esters föredrag ägde rum en lördag. Söndagen före satte hon sig och började skriva. Hon måste börja i tid, det visstehon, för att komma bakom det kollektiva språket, standardtankarna som stelnat till allmänna fraser. Ester Nilsson avsåg att skriva ett fantastiskt anförande. Hugo Rask skulle häpna när han hörde henne. Varje konstnär och i synnerhet upplysningsmän som han var mottagliga för kraften i formuleringarna och deras erotiska potential. För varje dag som hon skrev på föredraget växte känslan av släktskap med föremålet. Känslan gick från respekt söndag till vördnad tisdag och framåt torsdagen en molande längtan, på fredagen en tung saknad. Det visade sig att en människa kan sakna någon hon aldrig har mött annat än i fantasin. Det var inte honom som sin skapelse hon älskade, och skapat honom hade hon inte, han fanns henne förutan. Men orden, som var hennes, omslöt nu och smekte hans verk, som var han.
12
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 12
2013-07-01 09.53
Seminariet om Hugo Rasks liv och verk hitintills började klockan ett på lördagen. Förutom hon själv skulle en konstkritiker tala, därpå en panel om ”konstnärens samhällsansvar”. Gruppen hade stämt träff en kvart före utsatt tid. Det var ännu ljummet i luften och Ester bar en grå tunn rock vars tyg föll vackert längs benen som om den varit dyr, och det hade den, men var inköpt på rean. Hon hade lagt den över stolsryggen bredvid sin. När Hugo Rask kom in i rummet valde han att dra ut just den stolen för att sitta på fastän andra var lediga. Men först tog han hennes rock med fingrarna och flyttade den till fönstersmygen. Fingrarna som slöt om tyget och rörelsen med vilken han flyttade plagget var det mest sensuella hon bevittnat i fråga om att röra vid ett ting. I rörelsens mjukhet fanns en abso lut vänlighet, en fulländad varsamhet fysiskt gestaltad. Om man rörde vid ting och tyg på detta sätt bar man på en enastående ömhet och känslighet, tänkte Ester Nilsson.
13
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 13
2013-07-01 09.53
Under föredraget satt han intensivt uppmärksam på första bänk. Koncentrationen i rummet var stark hos de hundrafemtio betalande. Efteråt gick han fram till Ester med strålande ansikte och tackade genom att ta båda hennes händer i sina och pussa hennes kinder. – Aldrig har någon utomstående förstått mig så på djupet och med sådan precision. Det susade och brusade i henne och hon klarade dåligt att följa med i inslagen som följde. Allt hon tänkte på var den tacksamhet hon sett i hans ansikte. När programmet var slut klockan fem höll hon sig nära honom och försökte att se ut på ett annat sätt än hon kände sig. Konstnärens son var där, en ung man med skägg, virkad mössa och ett direkt och spontant sätt. Han berömde hennes föredrag och sa att de borde gå och dricka ett glas alla tre. Det var det enda i världen och bortom den som Ester Nilsson ville göra. Om hon fått gå och dricka öl med Hugo Rask denna kväll vore hennes liv fullkomligt. Men hon måste hem. Hennes bror var på besök från utlandet och de hade middag med honom och fadern. Brodern kom en gång per år så hon kunde inte avstyra det. – En annan gång kanske, sa Hugo. – När som helst, sa Ester dovt för att dölja sin sinnesrörelse.
14
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 14
2013-07-01 09.53
– Du kan komma förbi ateljén någon dag och hämta de där dvd:erna du saknade. – Jag hör av mig om det, sa Ester ännu dovare. – Det var verkligen fint det du framförde i dag. Jag är rörd. – Tack. Det var bara sanningen. – Sanningen, sa han. Det är den vi söker både du och jag. Inte sant? – Så är det nog, sa hon.
Vid middagen med sambon, brodern och fadern var Ester tung av längtan bort. Klangen i rösten berättade vad hon kände, liksom glansen i ögonen. Hon märkte det men kunde inte ändra på klangen och glansen. Hon ville bara tala om Hugo Rask och hans konst och vad som sagts under dagen. Vid ett tillfälle avfärdade hon och gjorde narr av konstnären på ett onaturligt hårt och samtidigt innerligt vis. Det berättade också allt för den uppmärksamme. Men ingen av de andra vid bordet var särskilt uppmärksamma. Hon kände sig mycket ensam och förbi av trötthet. På några timmar, eller sedan i söndags när hon började skriva fram Hugo Rask i sig, eller som följden av ett långt sönderfall, hade Ester blivit en främling för sin man. Hela hon var en enda stor brist. Hon tänkte att det skulle bli en vänskap och en val-
15
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 15
2013-07-01 09.53
frändskap. Konstnären skulle lära känna henne och Per och komma hem till dem på middagar. De skulle diskutera de stora frågorna och utveckla varandra genom samtal. Inget skulle förändras, bara berikas. Endast stegvis kan realiteter införlivas. På annat sätt går det inte. Hon befann sig i andra steget.
16
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 16
2013-07-01 09.53
Det hade gått ett par veckor när hon gick till honom en väl vald kväll. Under de veckorna hade hon inte tänkt på något annat. Att han bett henne komma förbi ateljén för att få de tidiga verken betydde att hon hade rätt att söka upp honom. För att inte verka angelängen väntade hon så länge hon stod ut. En medarbetare till Hugo Rask öppnade dörren i fläckiga arbetskläder. Ester gav honom en omständlig förklaring till varför hon var där. Hon redovisade det som ingen undrade över för att dölja det som ingen såg. När medarbetaren till slut fått klarhet i hennes enkla ärende sa han att hon skulle vänta i dörren så hämtade han dvd:erna. Han tog några snabba steg inåt rummet. Ester hade svävat av längtan efter ett nytt möte och skulle inte klara besvikelsen i att det uteblev av så här triviala orsaker. – Jag skulle tala med honom också, sa hon med för hög röst och stickande hud. Det finns stunder då sinnesnärvaron avgör framtiden, ögonblick av tyngd som efteråt är förbi och allt är för sent.
17
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 17
2013-07-01 09.53
Hon måste våga och hon måste göra det exakt nu. Det hängde på ett par sekunder. Medarbetaren tvekade. Som del i assistentstaben hade han till uppgift att skydda sin chef och idol. Troligen hoppades han själv bli konstnär en dag och hade sökt sig till den store för att se och lära. Han bad henne vänta och försvann inåt lokalerna och uppför en trappa. När han kom tillbaka såg han mindre ut. Ester fick kliva in. På övervåningen satt Hugo Rask med en kamrat vid namn Dragan Dragovic´, känd för att vara den person som Hugo Rask dryftade världens tillstånd med, som påverkade Rasks tänkande och var hans överjag – fast tvärtom så att sådant Hugo eventuellt inte borde ha sagt och tänkt kom ut ocensurerat. Allt vad de två, Dragan och Hugo, dryftade var världsomspännande och hörde evigheten till. Det lilla och det vardagliga var inte deras giv. Inte heller var det Ester Nilssons. Hugo reste sig och hela ansiktet sken upp när han såg henne. Han omfamnade henne vällustigt och bad henne slå sig ner. Dragan satt kvar med det ena smala benet över det andra och sträckte ut handen till hälsning, men inte längre än att hon fick gå honom till mötes. Han bar hålmönstrade skor i svart skinn och kisade mot röken som steg från cigaretten, vilket gav honom ett överlägset och samtidigt indifferent ansiktsuttryck.
18
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 18
2013-07-01 09.53
– Du är poet? sa han. – Ja. – Översatt? – Ja. Inte så mycket. Det är inget mått på – – Vad vill du med din poesi? – Få andra att se det jag har sett. Dragan sa inget mer. Om han var nöjd eller missnöjd med svaret gick inte att avgöra, men Ester bedömde att svaret var bättre än han väntat sig och att han inte gillade detta. – Det var fantastiskt det du gjorde förra lördagen, sa Hugo. Han framstod som fladdrig bredvid Dragans misslynta orörlighet. – Vad gjorde jag? sa Ester. – Ditt föredrag om mig. Hon kände dånet av sina pulsslag och såg på Hugo där han satt, stor och lång, fylld av mat, dryck och levda år. Hon älskade allt hon såg så att det värkte i innandömet. – Jag var i Leksand i helgen, sa han. Ester väntade på fortsättningen. – Jag har ett hus där. Vid Siljan. Det var något besynnerligt med utsagan, som om även han redovisade det som ingen undrade över för att dölja det som ingen såg, och Dragan höjde mycket riktigt på ena ögonbrynet. Ester tänkte att han talade om Leksand
19
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 19
2013-07-01 09.53
och sitt hus för att han utan dröjsmål ville presentera sig i hela sin gestalt för henne. Hon satte sig på en pinnstol men tog inte av sig dunjackan. Den hade hon köpt igår när första köldknäppen kom. Byxorna var också nya, ett par mörkblå av manchester; jackan hade matchande blå manchesterdetaljer på axlarna. Bara när alla signalsubstanser i hjärnan gick på högvarv kunde hon samla ihop sig till klädinköp. Det var annars en alltför meningslös sysselsättning som bara tog tid från uppdraget hon gett sig själv att dechiffrera verkligheten och hitta språkets mest sannfärdiga åskådliggörande av den. En dag skulle hon förstå hur allt hängde ihop. Tills vidare kom den i bitar och fragment. Hugo Rask nickade uppskattande mot jackan och sa att den var fin, inte så bullig som andra dunjackor. Hon knäppte upp den för att inte bli varm men tänkte att om hon tog av sig den helt vore det som att bjuda in sig själv att stanna och eftersom det var precis vad hon ville – bli kvar för alltid – kunde hon inte ta av sig jackan. Att det normala vore att ta av sig en tjock dunjacka inom hus också om man bara skulle sitta en kort stund förmådde hon för tillfället inte urskilja. Att härma normalitet är det svåraste. Den äger en bekymmerslöshet som inte låter sig imiteras. Överdrifterna syns och blir till fånigheter. Men försöken att skyla känslor har den fördelen att betraktaren inte vet säkert. Livet ställt på sin spets är en orientering
20
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 20
2013-07-01 09.53
efter skammen och äran, och när ångesten kommer finns lättnaden i att man inte lämnat efter sig säkra spår. Man kan alltid förneka. Att man behållit en jacka på, att man verkat fumlig och nervös är inte bevis såsom yttranden är bevis. Som mest kan det bli indicium. Ester Nilsson som i vanliga fall förkastade skammen och äran därför att de båda gjorde människan till slav under andras omdömen satt där nu och funderade på hur mycket eller lite hon skulle ta av sig jackan för att det inte skulle märkas hur hon älskade. De talade om Hugo, hans verk, hans ställning, hans prestationer. Lite grann frågade han om henne men hon förde snabbt tillbaka samtalet till honom och nämnde en bildsekvens han gjort av människor i regn vid en busshållplats och som återkommit genom åren. Varför detta motiv och varför återkommande? Hugo reste sig, sträckte armarna uppåt, gick några steg och rev bort en lapp från väggen. Hon såg hans kropp bakifrån och ville rusa upp och hålla om den. – Därför att det är vackert, sa han, knölade ihop lappen och kastade den i en papperskorg. Hon blev mjuk i alla leder av att se dessa kroppsrörelser och av den sinnlighet som måste finnas hos var och en som ser att människor i regn kan vara vackert. Hade hon inte i hela sitt liv sökt just det? Men hon måste hem till en väntande man som av rädsla
21
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 21
2013-07-01 09.53
för svaret slutat fråga var hon varit och varför hon slutat prata med honom.
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 22
2013-07-01 09.53
En eftermiddag träffade Ester en vän på ett kafé. De drack kaffe och åt muffins och talade om det som hände i deras liv. Ester tyckte mycket om sin vän, de hade känt varandra länge. När de talat en stund tittade vännen undrande på Ester och sa: – Är du kär i Hugo Rask? Du rodnar så fort hans namn kommer på tal. Faktum är att ditt ansikte är rött hela tiden. Ester grep om servetten. – Men jag ska inte lämna Per. Vännen gick från undrande till häpen. – Har det varit på tal? – Nej. Vännen gick från häpen till medlidsam visshet. – Vi har fått en djup kontakt och ska bli vänner, sa Ester. Vännen log roat. Men Ester trodde på det hon sa. Hon insåg inte att hon passerat en gräns. Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.
23
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 23
2013-07-01 09.53
– Du är väldigt röd i ansiktet, sa vännen. Ester förde upp händerna mot kinderna, mest för att täcka dem, men också för att kyla dem. – Det är varmt här, sa hon.
Lidelsen rasade i henne. Förbränningsmotorerna gick på alla cylindrar. Hon levde på luft. Hon åt inte och behövde ingen näring. Hon drack inte och kände ingen törst. För varje dag hängde byxorna lösare. Hennes kött brann och hon kunde inte sova. Hon hade börjat lägga mobilen i nattduksbordets låda och i förälskelsens hänsynslösa självupptagenhet begrep hon inte att mannen bredvid låg vaken i tyst raseri. Förtvivlan var ett för stort ord, ty han var en sluten person även för sig själv, men inte många nummer för stort. Om det tidigare varit underförstått att Per och Ester trivdes i varandras sällskap och alltid var tillsammans, var det nu underförstått att Ester inte kom hem på kvällarna förrän hon måste. Hela deras förhållande hade varit underförstått, varför även dess upplösning skedde utan kommentarer. Hugos sms brukade komma på natten när medarbetarna och Dragan gått hem och han jobbade vidare för sig själv. Varje kväll vid midnatt skickade han något vänskapligt som hon läste i samma stund. I bädden intill låg en människa som inte fanns.
24
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 24
2013-07-01 09.53
Hans ateljé låg på Kommendörsgatan i ett av gatans få oansenliga hus. På kvällarna gick hon runt hans kvarter. Hon hoppades få en skymt, att någon som stod i kontakt med honom, eller rent av han själv, skulle komma ut ur porten. Och en kväll hände det. På väg hem från ett bio besök tog hon omvägen förbi hans ställe för att på nytt börja gå runt hans kvarter. I detsamma såg hon honom på andra sida gatan, gående på trottoaren. I rask fart stegade han på åt motsatt håll. Hon vände och följde efter på avstånd. Han svängde runt ett par gathörn och gick in på ICA Esplanad på Karlavägen. Ester väntade utanför. Efter tre och en halv minut kom han ut och gick samma väg tillbaka med en liten påse i handen. Hon höll sig tjugo meter bakom. När de närmade sig hans port gick hon ikapp, la handen på hans axel och sa: – Vilket sammanträffande. Han uttryckte ingen förvåning, rörde vid hennes arm och sa: – Följ med upp. Vi står och pratar lite efter jobbet några medarbetare och jag. – Tror du att de andra vill det? – Jag vill det. Kom med. En grupp om fem personer stod i arbetsplatsens kök med glasen fulla av rödvin och armbågarna på bardisken. Han tog fram det han köpt, kex, vindruvor och en grönmögelost som han vecklade ut ur plastförpackningen.
25
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 25
2013-07-01 09.53
En av medarbetarna tittade snett på Ester, en yngre kvinna med burrigt hår och uppseendeväckande glasögon, men det var antagligen en felavläsning, för Ester begrep inte vad skälet skulle vara. De åt och drack och sa att osten var god. Hugo förklarade att smakkombinationerna i bröd, ost och vindruva hade tagit århundranden att utveckla. Bara med så långa tidsperspektiv kunde man få dem evolutionärt anpassade till smaklökarna. Han förundrades över allt som fick ta tid. Det hade Ester noterat tidigt och även analyserat i sitt föredrag. Upplöst i både kött och känsla över att få stå bredvid honom tänkte hon nu på osten, hur den vunnit i konkurrensen med andra ystningar och på mögelsvamparna som sållats bort i striden om att bli omtyckt av mänsklighetens smaklökar. Hon älskade att han reflekterade över sådana stora allvarliga ting. Det enda hon inte var nöjd med var att han alltid hade folk omkring sig. Det sa något om honom som hon var vagt skeptisk till. Hon hade föredragit att han vore en solitär med en längtande spricka i sig som hon kunde få fylla.
Innan man förstår vart känslan ska leda en talar man med alla och envar om den älskade. Plötsligt upphör det. Då är isen redan tunn och hal. Man inser att varje ord riskerar att avslöja förälskelsen. Att låtsas oberörd är lika svårt som att spela normal, och i grunden samma sak.
26
13-38 N&K LenaA, gällande 29 juni 26
2013-07-01 09.53
13-38 N&K LenaA, g채llande 29 juni 27
2013-07-01 09.53
ISBN 978-91-27-13699-1
Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek Lena Andersson
Författarfoto © Cato Lein
Lena Andersson Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek
Lena Andersson (f. 1970) har tidigare skrivit fyra mycket uppmärksammade romaner, Var det bra så?, Du är alltså svensk?, Duck City och Slutspelat. Hon bor i Stockholm och verkar som skribent och kritiker.
Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran. I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet. Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen – utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.
Omslag Paolo Sangregorio 9 789127 136991
Cover Egenmäktigkt förfarande.indd 1
2013-06-24 12:15