John Douglas Andersson
Ormmänniskan
GML Förlag
Š John Douglas Andersson 2015 Tryckt hos GML Print on Demand, Stockholm 2015 ISBN 978-91-88173-19-5
Vi föredrar döden framför ett liv på kniven, vi är skrämda leenden, vi föredrar döden framför skrikarnas blå vinter, vi kanske bara är ett våldsamt självmord någon lämnat kvar i snön, vi föredrar döden framför att långsamt behöva kvävas av våra dåraktiga skratt, vi finns där vid ledans slut, vi föredrar döden framför att tvinga ut vår lilla smärta hungrigare, hungrigare är vi mitt i den, inbillar oss att allt annat svälter, vi föredrar döden framför gudsförtröstarnas hårda böner, vi äter frukten vi själva aldrig skulle plocka, förstår inte att den ruttnar, vi föredrar döden framför att ensamt våga skaka oss ut, vi gör samma existens odödlig, vi föredrar döden framför livet men väljer ändå att födas.
7
Detta att vi är gestalter, inte en men många, är detsamma som dödsdriftens två ögon – att ta både ljus och mörker från skuggorna, var du är, är jag för att ge dig en smak av fuktig jord, duggregnet och nära genomtränger det som någonstans balanserar eggen och det mest bräckliga, död, död som vässats likt avarterna, en annan art svalt, så valt ut ränkmännen bland män till ett skuggspel för de aldrig dömda, detta att vi är gestalter, inte en men många, är detsamma som havandets två kvinnor – att ge både natt och dag nya avkommor, var du är, är jag för att få dig att lyssna till rösterna, skallen från de galna hundarna, här att skydda under månen där varje ny skugga börjar, slutar att söka sin ledsagare: är det inte bara jag som vaknar och vill skrika ditt namn, ditt namn!
8
Följer de där ögonen dit du kallats naken är din huds svartfågel vackert sårbar, märkt som ökenblomman jag länge saknat – kommer du springande rakt in i mig som stormen vansinnet förlusten också törstar, inget annat! än en dödsängel för livet som upphäver något annat, går en djupare flodfåra längs ryggen där du måste drunkna, måste förlora dig! tar munnen nära genom bröstet och tämjer den höga svarta vågen jag rest dricker hon vattnet ingen annan vågat dricka, och dricker det! är hon mer än bara fulländad, och hennes död jag nu dansar, bekransar för att bli en del av hennes jordmörka kropp, vilar där gamarnas mjölk på tungan som dessa osaliga andar börjat lapa i sig, hör dem gå om natten! följ dem ut, men inte utan att bära vår spegelmask, och vänd de nu föräldralösa barnen bort från våra ansikten – de bär inga kors, inga knivar till sin räddning, är inte mer än ett avkönat brännmärke på någras pannor
9
som bränner, bränner, bränner inte längre ut passionen de ännu vilsna genomlevt, är inne i varandra som inne i puppan förbittringens fjärilar, napalmtunga, brända av allt som tagits ut över dem, allt tyst bundet går som dagväktarna före och visar väg, går här för att dela med sig av vad de sett, nu blundar för genom sitt självbedrägeri! en mandala fingrad i sand, eklipsens dok som hålls där i våra egendomliga ceremonier för heligt – heligt ilskna åt oss de efterlevande kan skratta, kan slåss om varandra som inför parningen men ingen av dem kan förlåta oss, låta bekännelserna mildra fallet bort i den allra ljummaste glömskan.
10
Som den här ormkjolen klär henne är hon skinnet jag förlorar mig i, ett opium för varje nytt sår som öppnas, ömsar hon sina egna tatueringar för att bära mina, men svarar inte och njuter, varför hon flyger, vem hon än är blir hon kallad förräderska, hörs där mellan de två klipporna – sorgen ekar ut en ensam dröm förmörkad! följer hon mig till de dödas strand, och genompiskade mot havet och saltet ser vi med ögonen utstungna, avlas vi med kropparna stympade, är utan vingar, utan namn att falla i, händelser som ger demonerna skäl att frusta, frustar för att aldrig mer glömmas, aldrig mer drivas ut för våra tungor att komma närmare, är påfågelfjärilens budskap äntligen äktat, är hon försynen jag piskar mig med, flyter upp och andas gyttja i den hänsynslösa jakten.
11
Drömmer alienerad, drömmer fler än en skugga förnärmad tar hon ormen till sig, känn tungan! bit tungan! låter jag henne passera genom mig, hon är luft, hon är precis som i drömmen, bara luft och ihåliga träd och sårar, ser mig själv stå där med grånad hårpiska, sandmålningarna täcker mig helt och jag förstår varför hon är så vacker att hon skrämmer mig, det är bara att vänta – sådan är drömmen, tills hon fäst sin kyss på himlen, sedan springa och dansande träd och läker, väcker till liv den förmåga som drunknat i varje våg jag slagit undan, klättrar upp över ryggen tatuerad och seende förvildad och mördar med min egen blick inkörd i nacken.
12
Hör vindsångaren locka henne med sig och vener som hettar till, som skakande löper ut i groteska bilder, liknar också dessa de klivstenar man måste resa innan uppåtstigandet kan börja – gudaränker vi smider på båda sidor om tiden, är också rummet uppdelat mellan oss, misstar precisionen för att vara en skendöd, faller under tyngden då dimväggen stannar upp och låter oss bli i livet, stumma, instruerar årstiderna att inte återvända, möter jag dem i henne, instängda, unkna, svarar jag för hennes fingrar, men känner dem inte, inte annat än som törnen virade runt mitt huvud och vädjande, hämtar jag tid i andra rum än maktens, alla de ratade helgon hon bjudit ut och konspirationen att födas mitt i förfallet, mitt emellan oss där lagren av bitterhet kommit att grusas, kommer här venusmönstret att ristas in.
13