Margaret Drabble Kvarnstenen
Margaret Drabble
KVAR NSTENEN
Översättning av Else Lundgren
Modernista stockholm
M i t t liv har alltid utmärkts av en egendomlig blandning av självförtroende och feghet, formats därav, skulle man nästan kunna säga. Tag till exempel första gången jag försökte tillbringa en natt på hotell med en man. Jag var nitton år då, en lämplig ålder för sådana äventyr, och det behöver väl inte sägas att jag var ogift. Jag är fortfarande ogift, ett faktum av viss betydelse, men mer om det senare. Om jag inte minns fel hette pojken Hamish. Jag minns inte fel. Jag måste verkligen försöka att inte låta så avståndstagande. Självförtroendet, inte fegheten, är i alla fall den sida hos mig själv som jag beundrar. Hamish och jag hade just kommit tillbaka från Cambridge vid slutet av höstterminen. Vi hade kläckt vår plan långt i förväg, och hade båda två meddelat våra föräldrar att terminen slutade en dag senare än vad den i själva verket gjorde, i den trygga förvissningen att de inte skulle vara tillräckligt intresserade för att kontrollera saken och, om de gjorde det, inte tillräckligt initierade för att bedöma uppgiftens värde. Vi kom alltså till London tillsammans på kvällen och tog en taxi från stationen till vårt hotell. Vi hade gått grundligt till verket och till och med beställt rum i förväg, vilket nog inte hade behövts, för hotellet vi hade valt var ett av de stora, billigt eleganta ställena i centrum som speciellt lämpar sig för äventyr som vårt. Jag hade en guldglänsande ring på behörigt finger. Vi hade bestämt oss för att behålla Hamishs riktiga namn som vi tyckte var tillräckligt lite anmärkningsvärt – han hette Andrews – och enklare än att hitta på ett. Vi var båda väl insatta i situationens fallgropar för vi hade båda under en period av livet läst en massa enklare skönlitteratur och vi uppträdde faktiskt med en inte föraktlig säkerhet. Vi kom fram, fick in våra med lämpliga adresslappar försedda resväskor 11
och skulle hämta vår nyckel vid portierdisken. Det var då jag gjorde mitt misstag. Av någon anledning bads jag skriva in mig i resandeboken. Nu vet jag att det inte brukas att fruar skriver in sig och kan bara förmoda att det berodde på hotellets art att man ville ha min namnteckning, eller kanske på att jag stod och såg skyldig ut och väntade att bli ombedd. Hur som helst, när jag fick pennan i min hand skrev jag mitt flicknamn. Rosamund Stacey skrev jag med enorma bokstäver med min runda barnsliga handstil under ett prydligt och oläsligt Hamish Andrews. Jag såg inte ens vad jag hade gjort förrän jag räckte tillbaka boken till flickan vid disken som såg på mitt namn, suckade irriterat och sa: »Vad ska det här betyda?« Hon sa det inte roat eller giftigt eller förebrående, bara trött och argt. Jag ställde till med extra besvär, det var uppenbart, jag hindrade den vanliga proceduren genom att jag hade råkat säga sanningen. Jag hade ämnat ljuga och hon hade väntat att jag skulle ljuga men något djuptliggande freudianskt motiv hade fått mig att glömma det. Medan hon gjorde Hamish uppmärksam på vad jag hade skrivit stod jag där ledsen och ångerfull och förtvivlad. Det hade inte varit min mening att ställa till besvär. Hamish krånglade sig ur det så gott han kunde med några skämtsamma vändningar om vårt nygifta stånd. Hon drog inte ens på munnen utan tog dem för vad de var, och när han hade tystnat tog hon liggaren och sa: »Jag måste gå och fråga.« Sedan försvann hon genom en dörr i bakgrunden av portier logen och lämnade Hamish och mig där vi stod sida vid sida men utan att precis se på varandra. »Jäklar också«, sa jag efter en stund. »Förlåt mig, älskling, det var rena tanklösheten.« »Det spelar nog ingen roll«, sa han. Och det är klart att det inte spelade någon roll. Efter ett par minuter kom flickan tillbaka lika uttryckslös som förut, utan resandeboken, och sa att det gick bra och gav oss nyckeln. Mitt namn står där nog ännu. Att det står där i ett sådant suspekt 12
sammanhang är lika vilseledande och falskt som allt annat i fråga om mig och min situation, för Hamish och jag låg inte ens med varandra fastän vi under minst ett års tid varje dag hade tänkt att vi skulle göra det när som helst. Vi tog in på hotell och vi övernattade i varandras rum i Cambridge, dels för att det var skojigt och dels för att vi trivdes ihop. På den tiden, i den åldern, föreföll sådant både möjligt och tillåtet. Jag tyckte att jag skapade kärleken och kärlekens villkor på mitt eget sätt och i min egen tid. Jag förstod inte hur obönhörligt verkligheten arbetar. Jag insåg inte att ett mönster uppstår innan vi märker det och att det vi tror att vi själva formar blir till ett fängelse som formar oss. I min oskuld och okunnighet byggde jag upp skrankor för mig själv, och när jag blev gammal nog att förstå vad jag hade gjort, var det för sent att göra det ogjort. När Hamish och jag var kära i varandra i ett helt år utan att älska, insåg jag inte att jag hade fastställt mönstret för resten av mitt liv. Man kunde leta upp mängder av skäl för vår avhållsamhet – rädsla, kyskhet, okunnighet, oppositionslust – men faktum kvarstår att det mönster som förbindelsen med Hamish hade skapat skulle komma att upprepas i all oändlighet i allt snabbare takt och med allt mindre djup så att till slut tanken på kärlek dog hos mig nästan samma dag som den föddes. Framgång föder framgång, sägs det, och det är då säkert att misslyckande föder misslyckande. Jag hade framgång i mitt arbete så det var väl att vänta sig för mycket att hoppas på andra framgångar. Jag kommer mycket väl ihåg Hamish, men jag kommer inte längre ihåg några detaljer om hur vi skildes åt. Det blev så, det är allt. Och historien saknar intresse utom som bevis på min brist på både praktisk och känslomässig duglighet. Mina ansträngningar av olika slag har alltid varit misslyckade utom i arbetet. Mitt försök att göra abort till exempel måste vara en nästan klassisk illustration till något: till mig själv om inget annat. När jag upptäckte att jag väntade barn – det var några år efter episoden med Hamish – genomgick jag något utöver de vanliga stadierna av vantro och chock och det av skäl som jag förvisso 13
inte kommer att kunna avhålla mig från att redogöra för. Jag hade ingen att berätta det för och ingen att fråga och fick än en gång ta min tillflykt till vad bekanta hade låtit framskymta om sina erfarenheter och till de kunskapssmulor som jag under åren hade samlat ihop från den enklare litteraturen. Jag hade aldrig någon tanke på att söka läkare. Det var så många år sedan jag sist var sjuk att jag inte ens visste hur man bar sig åt då man sökte läkare, och om jag verkligen kunde förmå mig till det trodde jag att jag skulle få bannor som en skolflicka för mitt tillstånd. Jag var knappast i humör att ta emot förebråelser. Så jag behöll det för mig själv och tänkte att jag skulle försöka ta itu med det på egen hand. Det tog en viss tid innan jag hade samlat tillräckligt kurage. Jag satt en hel dag på British Museums bibliotek, nervös och svettig, och stirrade blint på en uppslagen sida i Samuel Daniel och tänkte på gin. Jag hade ett minne av att jag hade hört något om gin, att det antogs ha någon speciell effekt på livmodern, kinin eller vad det var, och att det ibland gör verkan tillsammans med ett hett bad, så jag sa till mig själv att andra flickor har klarat upp det så varför inte jag. Man kunde ha tur. Jag hade ingen aning om hur mycket gin man skulle hälla i sig men jag hade en otäck känsla av att det behövdes en hel butelj, en tanke som var lika lite lockande för magen som för portmonnän. Det retade mig att ge ut två pund på en flaska gin bara för att må illa. Men jag kunde inte påstå att jag inte hade råd och jämfört med andra metoder var det relativt billigt så jag bläddrade bistert i Daniel och bestämde mig för att försöka. Som jag bläddrade råkade min blick fastna på en metafor som var just den rätta att citera i min avhandling och jag antecknade den. Tur i arbete, otur i kärlek. »Love is of man’s life a thing apart, ’tis woman’s whole existence«, som Byron så felaktigt uttryckte det. På hemvägen gick jag in till Unwins och köpte en flaska gin. När biträdet räckte fram den över disken inslagen i sitt vita silkespapper önskade jag att jag köpt den av någon festligare anledning. När jag gick uppför Marylebone High Street med den och tittade i skyltfönstren kändes det som om det var sista gången jag såg 14
de dyra grönsakerna och chokladkaninerna och de hemtrevliga antikviteterna. Jag skulle inte ha haft något emot att se mamma klänningarna för sista gången. Med tanke på vad som sedan hände var det otur att stadsdelen där jag då bodde fullkomligt myllrade av specialaffärer för mammakläder och boutiquer med babysaker. Jag kunde inte gå gatan fram utan att komma ansikte mot ansikte med välklädda och plattmagade mannekänger som i skyltdockors gestalt stod där förebrående med utstuderad grace och vitt glashår och visade upp något chict och elegant plagg. Den kvällen kom mig anblicken av dem att ta ett fastare grepp om min ginflaska och jag svängde in på min egen gata med beslutsamma steg. Jag bodde då för tiden i en våning som tillhörde mina föräldrar och det kom min ställning att i betänkligt hög grad framstå i felaktig dager. Mina föräldrar var i Afrika på några år. Min far hade tagit en tjänst som professor i nationalekonomi vid ett nytt universitet för att hjälpa dem in på de rätta spåren. Han var själv på de rätta spåren annars hade han inte blivit anmodad. De hade kontrakt på femton år på sin våning och medan de var borta fick jag disponera den och det var snällt av dem, för de kunde ha hyrt ut den och fått massor av pengar. Men de ogillade starkt äganderättsförhållandena och var obenägna att bli inblandade utom som förorättad och lidande part, så de handlade inte av rena snällheten utan åtminstone delvis av egoistisk motvilja mot att ådra sig skuldkänslor. Jag hade det i alla fall bra. Det var en trevlig våning, fyra trappor upp i ett stort hus från början av seklet och med Regent’s Park, Oxford Circus, Marylebone High Street, Harley Street och en massa andra förträffliga ställen inom nära räckhåll. Den enda nackdelen var att folk inte kunde låta bli att anta att eftersom jag bodde där så var jag förmögen. Det var jag också enligt vanliga mänskliga begrepp för jag hade ungefär femhundra pund om året i form av olika stipendier och anslag, men det var naturligtvis inte alls vad de personer som brukade göra sådana antaganden menade med förmögen. Hade de vetat sanningen skulle de tvärtom ha tyckt att jag levde nära svältgrän15
sen och skulle ha slutat att göra kommentarer om mina skors utomordentligt höga ålder. Från mina föräldrar fick jag ingenting utöver den hyresfria bostaden fastän de kunde ha haft råd. De trodde på självständighet. De hade så grundligt trummat i mig begreppet oberoende att jag trodde beroende var en dödssynd. Den emanciperade kvinnan, det var jag det, där jag med gin flaskan under armen öppnade min egen dörr med min egen nyckel. I ensamheten i våningen började jag bli rädd på allvar. Det kändes som om det var något våldsamt och skrämmande som jag var i begrepp att göra, nästan lika våldsamt och skrämmande som den handling som hade gjort det här nödvändigt och nu hade jag dessutom inget sällskap. Nu var jag alldeles ensam. På sätt och vis var det bra. Det var åtminstone ingen som kunde se mig. Jag ställde flaskan på köksbänken tillsammans med de andra flaskorna som nästan alla var tomma så när som på en bottenskyla och såg på klockan. Hon var halv sju. Jag tyckte inte jag kunde börja redan klockan halv sju men det var liksom inget att vänta på. Att sätta sig och arbeta ett par timmar var inte att tänka på. Och jag borde nog inte äta något fastän jag var rätt hungrig. Så jag gick fram och tillbaka i korridoren en stund och tänkte just gå in i sovrummet och klä av mig när det ringde på dörren. Jag ryckte till förskräckt som om jag hade ertappats med något brottsligt och samtidigt kände jag lättnad över uppskovet – vad som helst var bättre än det som jag planerade, och de som stod utanför dörren var verkligen kolossalt mycket bättre. Så snart jag fick syn på dem insåg jag hur verkligt förtjust jag var att träffa dem och fylld av vänlighet och välvilja bad jag dem stiga in. »Du var väl inte på väg ut, Rosamund?« sa Dick och gick ut i köket och satte sig på bordet. »Man vet aldrig när det gäller dig. Du lever ett så hemlighetsfullt liv. Vi tänkte fråga om du vill gå med och se den nya Fellini. Men du har väl sett den för veckor sedan.« »Det var en vacker tanke«, sa jag. »Har du sett den?« frågade Lydia. »Om du har så säg inte 16
ett ljud för jag tror att jag vill tycka om den och om du inte tyckte om den så kan inte jag. Eller om du tyckte om den vad det beträffar. Så fäll inga omdömen är du snäll.« »Jag har inte sett den«, sa jag. »Var går den?« »På Cameo-Poly på Regent Street.« »Nej«, sa jag. »Dit kan jag inte gå. Jag går inte Regent Street längre.« »Varför i hela friden?« »Jag bara gör det inte, det är allt«, sa jag. Det var dessutom sant och det gav mig en viss tillfredsställelse att säga det, fastän de inte visste anledningen och, om de hade gjort det, inte hade varit intresserade. »Nya avslöjanden om ditt hemliga liv«, sa Dick. »Följer du verkligen inte med?« »Nej, jag kan faktiskt inte. Jag måste klara av en del arbete i kväll.« »Har du träffat Mike på sista tiden?« kom det snabbt från Dick som ständigt närde en omotiverad och oförklarlig rädsla för att jag skulle avleverera en föreläsning om den elisabetanska sonetten. »Det är veckor sedan sist«, sa jag. Alex som dittills stått tyst och brutit bitar av en limpa bröd som han hade med sig, yttrade sig plötsligt: »Kan vi inte gå ut allesammans och ta en drink?« Jag var väluppfostrad. Utan ett ögonblicks tvekan sa jag: »Nej, stanna här i stället och ta en drink.« Och eftersom Dick, Lydia och Alex samtliga ingick i den kategori som överskattade mina tillgångar, så tackade de ja med detsamma. Så fort orden hade kommit över mina läppar insåg jag att de hela tiden hade siktat in sig på min ginflaska. De hade antagligen följt efter mig från affären. Jag hällde upp var sitt glas åt dem och tyckte sedan att det inte fanns någon anledning varför jag själv skulle avstå och hällde upp åt mig själv också. Sedan gick vi in i vardagsrummet och satt och pratade. Dick berättade om ett paket som han hade försökt skicka tidigare på dagen och hur de först hade sagt på 17
posten att det var för tungt och sedan att det var fel inslaget och så hade de passat på att stänga medan han knöt om snöret på ett nytt sätt. Vi frågade vad det var i paketet och han sa att det var byggklossar som han skulle skicka i födelsedagspresent till sin systerson. Sedan berättade Lydia att när hon skulle skicka in sin första roman till sin förste förläggare så hade hon lämnat fram paketet på posten och sagt med sin artigt försynta medelklassröst: »Kan jag få rekommendera det här?« och väntat sig svaret »Ja visst, naturligtvis«. Men postexpeditören hade sagt nej helt enkelt. Detta hade så småningom också visat sig vara en fråga om snöre och lack men hon hade tagit det som ett slags profetisk taxering av paketets värde och hade blivit så skakad av det oväntade avslaget att hon hade tagit det med sig hem igen och låtit det ligga i en låda i tre månader till. »När jag äntligen skickade av det«, sa hon, »var brevet inuti alltså tre månader gammalt så när de så småningom kom sig för att läsa det var det sex månader gammalt, och när jag ringde upp efter tre månader och sa att de hade haft det i sex månader så trodde de mig. Om ni förstår vad jag menar.« Det gjorde vi inte, men vi skrattade och drack mer gin och berättade fler historier som nu rörde sig om olika bekantas författarbedrifter. Det visade sig vara ett givande ämne, för vi hade alla fyra något slags litterära aspirationer fastän Lydia var den enda som uppfattade sig som skapande konstnär. Jag själv var helt icke-skapande och ägnade mitt liv åt ett grundligt och tidsödande insamlande av vissa data om femtonhundratalets poesi, ett arbete som trollband mig, men som allmänt ansågs fruktlöst. Men jag tillskrevs också ett gott kritiskt förstånd i andra sammanhang och skrev då och då recensioner och fick ständigt och jämt läsa mina vänners pjäser och dikter och romaner och brev. Dick hade till exempel tagit mig till förtrogen i fråga om ett par dittills opublicerade och enligt min mening opublicerbara arbeten. Det ena var en roman med stor charm och talang i enskilda avsnitt men underhaltig i intrig och, vad värre var, tidsschema: jag har inte själv mycket sinne för romanintriger 18
men jag gillar att få händelserna i tidsföljd. Hans personer hade ingen kontakt alls med tiden. Det var omöjligt att avgöra om en händelse föregick eller följde efter en annan och om en viss scen varade i timmar eller i dagar och om den ägde rum timmar, dagar eller till och med år senare än den föregående – eller rentav före den, det framgick inte alls. Jag påpekade detta för Dick och han blev förvånad och oroad, för han förstod inte vad jag menade vilket tyder på att felet var organiskt och inte tekniskt. Han försörjde sig på något slags skriverier för ett TV-bolag men engagerade sig inte hundraprocentigt i sitt arbete. Alex däremot var lika engagerad som jag. Han var anställd på en reklambyrå som copywriter och gick helt upp i sitt arbete. I själ och hjärta var han en rätt allvarlig och puritansk ung man, och jag tror att det roade honom att leva i en sådan syndig varm atmosfär, full av skämt och humbug, och prostituera sin begåvning. Han hade fin näsa för vad som slog och envisades ständigt med att läsa upp sina mera lyckade slagord ur olika tidskrifter och tidningar. Han skrev vers på lediga stunder och sålde faktiskt ett par dikter någon gång med år emellan. Lydia var den enda som hade gjort sig ett namn. Hon hade gett ut några romaner, men hade nu drällt omkring i London en tid och klagat över att hon inte hade mer att säga. Ingen tyckte synd om henne, av lättförståeliga skäl: hon var bara tjugosex år så hon kunde ta det lugnt. I detta sitt tillstånd anammade hon med förtjusning allt vi hade att säga om hur löjliga andras senaste böcker var, och vi lyckades i all välmening föra fram åtskilliga. »Förresten«, sa Dick efter att med medlidsamt förakt ha avfärdat Joe Hurts senaste, »så är det inte bra att kläcka ur sig en bok vartenda år som han gör. Mekaniserat, det är vad det är.« »Lite mer mekanisering skulle då inte skada dig«, sa jag glatt. Jag hade ett nytt stort glas gin i handen. Lydia hade dittills välvilligt upptagit våra inlindade försök till tröst men nu bröt hon plötsligt ut i högljudd klagan. »Jag bryr mig inte om vad ni säger«, sa hon. »Det är bättre att skriva dåliga böcker än inga böcker, det är det faktiskt. Att 19
ingenting skriva – det är ingenting, bara ingenting. Det är underbart att få fram en om året. Jag tycker Joe Hurt är underbar. Jag beundrar det, jag beundrar sådant.« »Du har inte läst det«, sa Dick. »Det är inte huvudsaken«, sa Lydia. »Det är själva prestationen som är huvudsaken.« »Varför skriver du i så fall inte en dålig bok?« frågade jag. »Jag slår vad om att du kan skriva en dålig bok om du vill. Eller hur?« »Inte om jag visste att den var dålig medan jag skrev. Det vore alldeles omöjligt. Då skulle jag aldrig få den färdig.« »Vilken romantisk syn på den litterära skapelseakten«, sa Dick. »Tala för dig själv«, sa Lydia ilsket. »Se till att få ditt eget publi cerat så kan du börja kalla mig romantisk sedan. Vill du vara så snäll och räcka mig ginet, Rosie?« »Om jag får säga min mening«, sa Alex som nu hade satt i sig halva limpan, »så visste Joe Hurt mycket väl hur dålig boken var medan han skrev den. Varenda sida i den stinker av medveten dålighet. Tycker inte du det också, Rosie?« »Jag har inte läst den«, sa jag. »Men ni vet vad Joe brukar säga. Ingen har någonsin skrivit ett mästerverk före trettiofem, säger Joe. Så jag har sex år att ge på, säger Joe.« »Är du fortfarande tillsammans med Joe, Rosie?« »Vi träffas då och då. Låt bli att säga Rosie, var har du fått det ifrån?« »Lydia. Hon kallade dig Rosie alldeles nyss.« »Hon gillar att korta av folk. Det får henne att trivas. Inte sant, Lyd?« Det skrattade vi högljutt åt och jag sträckte mig efter ginflas kan och upptäckte till min fasa att hälften var urdrucken, mer än hälften. Minnet av vad jag aldrig helt hade glömt ansatte mig häftigt, och jag såg på klockan och sa att det var väl dags nu att de gick och såg sin Fellinifilm. Det var inte lätt att få i väg dem, de bredde pratlystet ut sig i mina föräldrars djupa och otroligt bekväma gamla fåtöljer och verkade fångade som djur i den sköna centralvärmen, de slog ut med armarna och sa att de ville 20
hellre stanna och prata, och jag hoppades nästan att de skulle göra det och hade kanske till och med själv sjunkit djupare ner i stolen som alltid redo att vara korttänkt och ta den lättaste vägen, om inte Alex hade slagits av en tanke. Jag förstod vad det var så fort jag såg att han satte sig upp och såg bekymrad och generad ut. Han trodde att jag hade blivit sårad av vad de hade sagt om Hurt, vilket jag mycket väl kunde ha blivit men absolut inte var. Men genast när jag såg denna misstanke speglas i hans ansikte visste jag att de skulle komma att gå: och gick gjorde de, lika samvetsömma i fråga om mänskliga relationer som de var samvetslösa när det gällde gin. Jag höll dem kvar med prat i fem minuter vid ytterdörren och mönstrade dem i tur och ordning: den vackre Dick med sina hårlänkar, Alex med sitt spadformiga huvud och sina sluttande storkaxlar och den bleka, retliga, nagelbitande, nervöst blinkande, sköna Lydia Reynolds i sin smutsiga regnrock. Jag funderade på att be en av dem stanna och dela min prövostund, och det slog mig efteråt att de säkert skulle ha blivit förtjusta om jag hade bett dem. De skulle ivrigt ha tackat ja vid utsikten till en sådan sjaskig, chockerande, yrkesmässigt givande afton. Men mina tankar var fördunklade i min nöd och jag kunde inte se det på det viset och lät dem gå och se Fellini utan mig. När de hade gått vankade jag tillbaka till vardagsrummet och satte mig på mattan framför den öppna spisen och tittade igen på innehållet i min ginflaska. Det var inte mycket kvar. Inte tillräckligt trodde jag. Inte tillräckligt hoppades jag. Jag kände mig redan lite konstig. Jag var yr i huvudet och lätt men onaturligt upprymd. Det piggar alltid upp mig att dricka. Det kändes nästan som om jag skulle kunna skrinlägga hela mitt projekt och gå och lägga mig i stället eller steka lite bacon och ägg eller höra på radio, men jag visste att jag måste genomföra det efter att väl ha bestämt mig för det och oavsett om det gjorde verkan eller inte. Det blev säkert mycket obehagligt och jag kunde inte låta mig själv slippa. Jag tog alltså med mig flaskan till mitt sovrum, klädde av mig och satte på mig morgonrocken. På väg till badrummet snubblade jag 21
över dammsugarslangen – dammsugaren hade stått hela veckan i tamburen – och fick inte tag i handtaget på badrumsdörren vid första försöket. Jag kom ihåg att jag inte hade ätit något sedan lunch. Men det var när jag försökte fylla badkaret som arten av mitt tillstånd gick upp för mig. Allt varmvatten i våningen kom via en gasapparat i badrummet, man kunde få det att rinna skållhet om man lyckades släppa på exakt lämplig mängd vatten. Det förelåg ett synnerligen intimt förhållande mellan volymen vatten som rann ur kranen och gaslågans styrka: för mycket vatten och temperaturen sjönk till halvljum, för lite och gaslågan slocknade och badvattnet blev iskallt. Detta var svårt nog att reglera under de lyckligaste omständigheter och den här kvällen kunde jag inte alls få det att fungera. Jag satt på en pall och lät vattnet rinna och prövade det med ett finger och försökte igen. Till sist trodde jag att jag hade fått det riktigt, så jag satte i proppen, och medan jag väntade drack jag ur resten av flaskan. Det smakade så direkt otäckt outspätt att det kändes som om själva urdrickandet var något slags botgöring för att jag handlade så omoraliskt. Det hade en omedelbar effekt: jag kände mig med ens så berusad att jag var på vippen att falla ner i badkaret med morgonrocken på. Men jag lyckades ställa mig upp och släppa den på golvet. Sedan kröp jag ner i vattnet. Jag steg upp igen med detsamma för vattnet var iskallt. Jag hade felat i riktning mot för liten vattenvolym och allt hade slocknat utom evighetslågan. Jag stod där besegrad och hackade tänder och stirrade på varmvattenkranen. Kanske att denna chock kunde ha samma verkan på mitt system som det heta badet tänkte jag. Min onaturliga upprymdhet ökade allt eftersom det befängda i situationen klarnade för mig. Jag lyckades få på mig morgonrocken igen och vacklade sedan tillbaka genom korridoren till mitt sovrum och sjönk ner på sängen. Jag mådde så illa när jag satt att jag reste mig igen och beslöt att försöka promenera bort det. Därför gick jag fram och tillbaka i korridoren och genom alla rummen och tillbaka igen om och om och om igen och stötte mot väggarna på vägen. Medan jag gick 22
funderade jag på hur det vore att ha ett barn och tyckte i mitt totalt berusade tillstånd att det kanske inte vore så dumt med ett barn, hur oöverkomligt och omöjligt det än verkade. Min syster hade barn, rara barn, och verkade att tycka om dem. Goda vänner hade barn. Det fanns ingen anledning varför inte jag skulle ha barn, det vore lika gott åt mig, tänkte jag, först och främst för att jag fötts till kvinna. Jag kunde väl ändå inte påstå att jag inte var kvinna, hur mycket jag än ansträngde mig för att slippa ta konsekvenserna av det? Skulle inte jag betala lika väl som alla andra fick betala? Jag försökte känna mig bitter över det hela vilket jag brukade göra när jag var nykter, på sista tiden mer än bitter, faktiskt nästan i självmordstankar, men jag kunde inte. Ginet gjorde mig glad och förhoppningsfull och jag funderade på att ringa upp George och berätta det. Det kändes möjligt att göra det då. Jag hade inte hans nummer annars hade jag kanske ringt. Och så blev jag åter fångad i en fälla genom att inte genast falla för frestelsen, för när jag väl en gång hade kämpat tillbaka impulsen att ringa till George fanns det ingen anledning att jag någonsin skulle nå det stadiet att jag inte längre stod ut med min tystnad. Hade jag haft större självkännedom då, hade jag ringt och tagit reda på hans nummer och berättat det för honom på stående fot. Men jag gjorde det inte. Och det var kanske bäst så. Bäst för honom menar jag. Jag talade aldrig om för någon att George var far till mitt barn. Mina bekanta hade blivit mycket förvånade om jag hade sagt det, för han var en så tillfällig företeelse i mitt liv att ingen ens visste att jag kände honom. De skulle ha frågat mig om jag var säker på saken. Och säker var jag åtminstone. Fakta i målet var idiotsäkra när det gällde Georges faderskap, ty han var den ende karl jag någonsin hade legat med och det bara en gång. Hela historien var från början till slut ytterst tillfällig, bland det mest olustiga och upprörande under alla dessa olustiga månader var att det hela var så skriande osannolikt. Jag hade verkligen knappast mig själv att skylla. Ingen i den situationen kunde ha sig själv att 23
skylla mindre än jag. Det skrivs sådana trösterika historier om kvinnor som inte kan bli gravida under åratal. Men det finns förstås den andra sortens historier också, som jag alltid har tagit med en nypa salt på grund av deras bistra och hotfulla atmosfär av vedergällning, deras association med eldröda bokstäver och deras allmänna inställning på öga för öga och tand för tand och deras intresserade sysslande med detaljerna i syndafallet. Nu för tiden vill man gärna betrakta dessa amsagor såsom hämmade psykens feberaktiga fantasier, och det är synnerligen svårt att övertyga folk om att det över huvud taget går att bli gravid vid första försöket, fast när man tänker på saken vore det konstigt om det inte gick. Jag vet i alla fall att det är möjligt för det har hänt mig, precis som i bästa sortens moraliserande berättelse för unga kvinnor, och oturligt nog fanns det mycket hos mig som bara var alltför villigt att ta det som en straffdom. Det var underligt, men jag tog det aldrig som en straffdom för den enda kvällen med George, utan snarare för alla de kyska kvällarna med Hamish och hans efterträdare. Jag var skyldig till ett brott, det erkände jag, men det var ett skinande nytt nittonhundratalsbrott, inte det gamla goda klassiska brottet köttets lustar. Mitt brott var min misstänksamhet, min ängslan, min paniska fasa för själva begreppet sexualitet. Jag tyckte om män och hade under årens lopp haft en hel del förälskelser men jag var dödsförskräckt för det sexuella, och ju mer jag lät bli att göra det och ju mer jag läste och hörde om att jag borde göra det, desto räddare blev jag. Det måste ha varit själva den fysiska akten som skrämde mig för jag brydde mig inte om de sociala följderna – mitt namn i hotelliggare, att bli diskuterad på bjudningar – eller de känslomässiga revolutioner som jag föreställde mig skulle följa i spåren. Det var själva gärningen som jag varken kunde göra eller tänka mig. Jag kunde gå till en viss gräns men inte längre. Jag har försökt finna alla möjliga förklaringar till detta egendomliga drag hos mig – min familjs hurtfriska, osentimentala attityd, min isolering som barn på grund av intellektuell överlägsenhet, min snålt egoistiska motvilja mot att bli tvingad – men ingen av 24
dessa inbillade orsaker kunde på något vis motivera att verkan kvarstod så hårdnackat. Att vara så dygdigt ovillig gjorde mig naturligtvis mycket olycklig, likadant som det gör flickorna i damtidningarnas insändarspalter, för liksom de trivdes jag med att vara förälskad och att bli kysst godnatt i porten och liksom de avskydde jag att vara ensam. Men jag tyngdes av den extra belastningen att jag inte kunde gilla mitt eget uppförande. Som barn av min tid insåg jag att jag var på villovägar. Jag bar den eldröda bokstaven på bröstet – mot slutet tydligt nog – men K-et betydde inte Kättja, det betydde Kyskhet. Till sist trodde jag faktiskt att det var därför jag hade fått det, mitt straff, för att jag hade lekt med känslor och tvekat och bävat så länge. Om jag hade rusat i väg tanklöst, het och förälskad, när jag var arton, som andra flickor gör, hade jag säkert klarat mig. Men eftersom jag var viktoriansk i själ och hjärta fick jag det viktorianska straffet. Det var min smala lycka att jag kunde hålla de mest genanta detaljerna hemliga. Ingen fick någonsin reda på exakt hur egendomligt mitt privata liv var och det var nog ingen, inte ens de män jag duperade, som var redo att tro att jag var oskuld. Utom Hamish förstås, som visste, eftersom han var den förste. Men också Hamish trodde säkert att jag så småningom hade ändrat mig liksom han hade gjort. Han är gift nu och har två barn. Jag förstod emellertid snart att jag inte kunde få allt. Om jag ville gå min egen väg fick jag betala för det. Jag försökte räkna ut vad det var som var mest nödvändigt för mig att få från andra, och så småningom kom jag efter en del dystra erfarenheter fram till att det enda jag inte klarade mig utan var sällskap. Efter många misslyckade försök lyckades jag konstruera ett utomordentligt system som jag tyckte i sig förenade hederlighet mot andra och största möjliga fördelar för mig själv. Mitt system fungerade i ungefär ett år och medan det varade var det alldeles förträffligt. Jag ser tillbaka på den tiden som på en fjärran romantisk idyll. Det tillgick på följande sätt. Jag hade sällskap med två samtidigt, dels med Joe Hurt och dels med Roger Henderson, och Joe trodde att jag låg med Roger och 25
Roger trodde att jag låg med Joe. På så vis lyckades jag från var och en av dem få precis så mycket uppmärksamhet som jag ville ha, en hand kring min någon gång på bio till exempel, utan att behöva utsätta mig för det korsriddaraktiga nit att förföra mig som de – om de hade känt till rätta förhållandet – som ärans män hade ansett sig skyldiga att utveckla för att inviga mig i livets sanna glädjeämnen. Det var ju uppenbart att ingen av dem var allvarligt intresserad av mig för då hade de inte nöjt sig med arrangemanget. Allt vad jag behövde avstå från var kärlek och intresse. Och det kunde jag klara mig utan. Jag antar att både Joe och Roger låg med andra flickor. Det ryktades att Joe hade en fru någonstans och vad Roger beträffar tror jag, när jag nu tänker på saken, att han höll isär sina sociala och sina sexuella förehavanden. Roger var på många sätt en ganska otrevlig typ, han representerade allt som mina föräldrar hade uppfostrat mig att förakta och fördöma. Han var en förmögen, konservativ jurist av god familj, som skapt för en karriär där personliga företräden vägde tyngre än kunnighet. Han hade många drag som mina föräldrar ansåg vulgära men som förvisso inte var det annat än om man helt misstolkade ordet. Han talade till exempel mycket högt i offentliga lokaler och var ohövlig mot restaurangpersonal som lät honom vänta och mot folk som anmärkte på hans sätt att parkera. Han var inte obegåvad och hade en speciell förmåga – som otvivelaktigt hängde ihop med hans yrke – att kunna plocka ut huvudtankarna i en bok eller en pjäs utan att läsa hela boken eller lyssna särskilt noga på pjäsen. Han hade en grovhet i omdömet som tilltalade mig, för den vittnade inte om okunnighet utan bara om otålighet och respektlöshet. Han tyckte om mig och delvis var det nog för att jag var väluppfostrad och pratsam och bekväm att gå ut med, men mest för att jag för honom representerade en lösaktig och bohemisk litterär miljö som appellerade till hans ambition att vilja lära känna världen. Han tillfredsställde naturligtvis själv precis samma ambition hos mig, att det bara fanns sådana människor som han fascinerade mig. Han trivdes med tanken att jag låg med Joe Hurt, det gjorde 26
mig bohemisk i hans ögon. Han hade slätt ansikte och eleganta kostymer, hans hud var som ett barns, ren och välmående och varm med en sval inre värme. Konstigt nog trivdes Joe också med tanken att jag låg med Roger, fastän han avskydde honom och ofta i mitt sällskap överhöljde honom med våldsamma och vältaliga floder av invektiv. Joe var raka motsatsen till Roger, åtminstone i fråga om hudkvalitet; där Roger var slät var Joe ohyggligt gropig och ärrig och härjad som efter kopporna. Joe såg förfärlig ut, han var en och åttiofem lång och gick kutryggig vilket från början säkert berott på blyghet men nu var en demonstration av nonchalans och hätskhet. Han var farligt tilldragande, vid första påseende tyckte man att han var den fulaste människa man någonsin skådat, men innan man visste ordet av fann man sig i full färd med att med nästan smärtsam beundran granska hans skönhet ur alla dess vinklar. Som pojke hade han säkert varit ful med en överväldigande fulhet helt utan försonande drag, och han hade kvar många aggressiva försvarsmekanismer från den perioden. Men vid den tiden då jag träffade honom hade han säkert i åratal varit medveten om hur tilldragande han var och hade nu en attityd av trotsig förtjusning över sina egna framgångar. Efter att i åratal ha varit utstött tog han det inte som Roger som en medfödd rättig het och en självklar utgångspunkt att vara accepterad överallt utan som en utmaning som skulle mötas. Hans fru var amerikanska och han sades ha plockat upp henne när han ett par år låg vid ett amerikanskt universitet men hon sågs aldrig till. Han skrev romaner och sedan han kommit tillbaka till England hade han övergivit planerna på en akademisk karriär och sysslade nu med film och bearbetningar och dylikt, allt under det att han skrev ihop sin roman om året. Hans böcker var överväldigande läsbara men jag hade en känsla av att han hela tiden balanserade på randen av den stora konsten. Han kunde skriva verkligt bra och han påstod att han en dag skulle börja göra det, men ju mer effektiv och läsvärd han blev, desto spydigare blev hans vänner och profeterade och siade om hans undergång. Jag visste inte 27
själv vad jag skulle tro, för hans goda och dåliga sidor verkade att komplettera varandra. Han var naturligt produktiv liksom jag var naturligt kysk. Eller är det onaturligt jag menar? Han tog mig i alla fall på allvar när jag fällde (inte allvarligt menade) yttranden som »Henry James var mycket produktiv« eller »Shakespeare skrev fler skådespel än någon av sina samtida«, så hans ambitioner måtte ha varit vittfamnande nog. Det var på något vis rörande att man måste trösta honom för varje succé han gjorde. Det var tydligt att Roger och han inte kände varandra särskilt väl, de hade en del gemensamma bekanta, som mig, och träffades någon gång på bjudningar av mera blandad karaktär. De ansåg båda att den andre hade världsvisdom av ett slag som han själv saknade, och i enlighet därmed både föraktade och beundrade de varandra. Och det gjorde de rätt i båda två. Joe var nog mer än Roger den typ av människa som jag kunde förväntas tycka om. Vi hade många gemensamma intressen och trivdes med att diskutera böcker och filmer och folk och attityder. Liksom Roger tyckte han det var bekvämt att ha en flicka i reserv och jag tyckte det var bekvämt att vara den som utgjorde reserven. Det var ett utmärkt system. Det var på George som hela detta ömtåliga och onaturliga system strandade. Den käre underbare George, den snälle och sirlige och anspråkslöse George. När jag tänker på George tillåter jag mig till och med nu en viss ömhet fastän det är definitivt för sent. Jag var i sällskap med Joe när jag först träffade George. Han var hallåman och jag träffade honom av en slump i BBC:s cafeteria. Jag var där för att sällskapa med Joe som skulle intervjuas om sitt författarskap. Joe kände inte George, men en vän till Joe som satt vid vårt bord kände honom och presenterade oss. Vid första påseende var George rätt oansenlig och till sitt sätt var han oaggressiv och rent av försynt, något som var en sällsynt egenskap i min bekantskapskrets, men han var stillsamt vänlig och uppmärksam vilket gjorde honom mycket vinnande. Han hade ett magert dekorativt ansikte, en behaglig BBC-röst och lätt feminin klädsel och då och då förställde han sin vanliga röst 28
för att komma med tvetydiga små skämt. Inte någon farlig och skrämmande person kunde det tyckas och knappast ägnad att väcka stora passioner. Han kom till exempel helt i skymundan för Joe Hurt, som satt där och bet på sina gula fingrar med deras stora buktiga trasiga gula naglar och ilsket snodde benen kring bordets stålrörsben, medan han med hög och oartikulerad röst lade ut texten om hur tråkiga experimentromaner är. Det var inte en flicka i rummet som inte tittade på honom, mjukt och skamset. Han hade alltid den verkan i alla sällskap. George lyssnade till Joe med en viss respekt fastän han som jag har sagt kom med en del skämt och lustiga avsideskommentarer. Jag fick ett bestämt intryck av att han blev förtjust i Joe. Alla blev förtjusta i Joe, även de som dolde det genom att racka ner på honom desto häftigare. Efter detta första möte stötte jag ihop med George då och då, en gång i veckan i genomsnitt kanske. Ibland på gatan för jag bodde ju nära BBC-huset och våra vägar korsades ständigt på Upper Regent Street eller Wigmore Street. Ibland sågs vi på en pub där han tycktes vara stamkund och dit Joe och jag en tid ofta gick. Det var en trevlig pub så en kväll tog jag med Roger dit. En gång träffades vi, George och jag, till vår ömsesidiga förvåning på en bjudning. Jag tyckte alltid det var roligt att träffa honom därför att han alltid verkade glad att se mig och sa sådana förtjusande saker. »Du är mycket vacker i kväll, Rosamunda«, sa han till exempel när jag kom in på The Bear and Baculus, eller »Har du gjort några framsteg med Astrofel och Stella i dag?« Han verkade att vara egendomligt hemmstadd med skalderna. Jag kunde inte placera honom i fråga om bakgrund och uppfostran vilket naturligtvis gjorde mig nyfiken. Hans språk var helt utan dialekt och när det halkade ur BBC-tonfallen föll det inte tillbaka i sitt ursprungliga tillstånd utan in i de campa vändningar som allmänt odlades. Lustigt nog var det hans hår som kom en att tro att han kanske inte var så genomkultiverad som han annars verkade. Det låg inte slätt som på andra. Sett från sidan stod det upp på ett egendomligt vis vilket i somliga belysningar kom honom att se cynisk och förfallen ut. Jag tyckte om hans hår. Jag 29
tyckte om honom hel och hållen och efter ett par veckor hände det att jag övertalade Joe och Roger att gå med till hans pub bara för att få chansen att prata några minuter med honom. Växlingen mellan Joe och Roger roade honom mycket och han trodde tydligen det värsta, en slutsats som tillfredsställde min stolthet. Ibland gav han ifrån sig små förstulna förebrående kluckanden och det roade mig. Jag fann behag i bilden av min egen inbillade syndighet som den återspeglades i hans ögon, för han betraktade det som han trodde sig se med vänligt och roat överseende, exakt den reaktion jag skulle ha önskat från honom om det han sett hade varit sant. En ödesmättad sommarkväll övertalade jag Joe att gå med till puben. Det hade varit en misslyckad kväll, vi var invecklade i ett fruktlöst gräl om en pundsedel som vi hade lånat ut eller inte lånat ut veckan före till en tråkig tillfällig bekantskap. Jag var mycket förargad på Joe för jag har gott minne, och jag kom väl ihåg tillfället i fråga. När vi kom till puben förbättrades mitt humör inte av att George inte kom. Tidpunkten då han brukade dyka upp var förbi och jag blev mer och mer irriterad och till slut blev Joe rasande och gick sin väg. Jag satt bistert kvar i fem minuter och låtsades dricka upp och sedan reste jag mig för att gå. Jag trivs inte ensam på en pub. I dörren stötte jag ihop med George. »Kära hjärtanes då«, sa han, »är du alldeles ensam i kväll?« »Gick nyss«, sa jag. »Joe gick nyss.« »Jag vet«, sa han. »Jag mötte honom på Portland Place. Ta en drink med mig.« »Jag skulle just gå«, sa jag. »Men stanna en stund.« »All right«, sa jag. Så George hämtade en ny drink åt mig. När han kom tillbaka från baren med den, log han och sa med mild ironi: »Allt du behöver göra är ju att ringa till Roger. Vad du är förståndig som har organiserat ditt liv så väl.« »Jag är inte värst förtjust i Roger«, sa jag och skrattade. »Och det är visst inte du heller?« 30
»Nej, jag måste erkänna att jag föredrar Joe. För min del«, sa George. Och han skrattade också. »Emellertid«, sa jag, »så har Roger rest på semester.« »Verkligen? Egendomligt det här att folk fortsätter att resa bort på sommaren, eller hur? Jag slutade med det när jag var sjutton.« »Hur gammal är du nu?« »Tjugunio.« »Som Joe.« »Jaså, Joe har gått ifrån dig. Vad hade du bråkat med honom om?« »Å, diverse saker«, sa jag och berättade för honom om pundsedeln. Vi fortsatte att prata i en halvtimme, och sedan kom jag att tänka på att han kanske hade annat att göra än att sitta och prata med mig, att han inte hade kommit till puben för att träffa mig och kanske hade andra planer för kvällen och att han antag ligen stannade så länge hos mig för att han tyckte det var synd om mig att bli lämnad ensam. Jag misstänkte att han var en person som lätt hemföll åt medlidandets och deltagandets veka känslor. När dessa misstankar föll mig in, tyckte jag genast att så måste det vara, så jag såg på klockan och sa: »Store tid, är det så sent. Jag måste verkligen gå.« »Å nej, inte ännu«, sa han. »Låt mig hämta ett glas till åt dig.« »Nej, faktiskt«, sa jag, »jag måste gå, jag har en del arbete som måste vara klart i morgon.« Och jag tog min väska och min scarf och började fiska efter skorna som jag hade blivit av med under soffan. »Jag följer dig hem«, sa han. »Var inte fånig«, sa jag med skärpa. »Jag bor bara runt hörnet.« »Såja, såja«, sa han lugnande. »Jag vet var du bor. Jag menade inte att förolämpa dig. Jag vet att du är helt i stånd till att gå hem ensam. Men låt mig följa dig.« »Varför?« sa jag och lirkade skorna på fötterna. »Har du inte lust att stanna och prata med alla dina vänner?« sa jag och avfärdade med en handrörelse lokalen. 31