Cornelia Funke
Rรถr inte Mississippi!
Opal
www.opal.se
Översättningen är gjord med finansiellt stöd från Goethe-Insti‑ tut Schweden med medel från det tyska utrikesdepartementet.
Originalets titel: Hände weg von Mississippi © Text och illustrationer: Cornelia Funke, 1997 Originalförlag: Cecilie Dressler Verlag GmbH & Co. KG Översättare: Gunilla Borén Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden, 2009 ISBN: 978‑91-7299-345-7
Cornelia Funke
Rör inte Mississippi! Översättning Gunilla Borén
Opal
I hallen stod två droppande paraplyer och från vardags‑ rummet hördes höga röster. Det lät som Alma och Henri‑ ette, Dollys bästa väninnor. Vad gör de här? tänkte Emma. Det är ju bara tisdag. An‑ nars träffas de alltid hos Dolly på torsdagar för att spela kort. Emma smög fram till dörren och lyssnade, men hon kunde inget höra, för Dolly hade lagt på en operaskiva. Den nya, vita katten kom ut ur köket, strök sig mot Em‑ mas ben och jamade. Emma tog den på armen och gick in i vardagsrummet. Alma och Henriette satt bredvid varandra på soffan och Dolly hällde just upp sherry till dem. ”Nämen, vem har vi där?” trumpetade Henriette. ”Emma lilla, får jag se på dig. Söt ser du ut. Som en liten bakelse.” ”Men en smula blek”, tyckte Alma. ”Tycker ni inte det?”
61
”Struntprat, Alma”, dånade Henriette. ”Det är inte alla som är så grisskära i ansiktet som du.” Alma knep sårat ihop munnen. ”Bry dig inte om de där två”, sa Dolly. ”De har bara lång‑ tråkigt. Det är därför de är här. Lät Proske dig göra kopi‑ orna?” Emma nickade. ”Vet du vad han berättade? Att du var den vassaste bruden i byn.” ”Sa han det?” Dolly skakade på huvudet. ”Jag köper inga skruvmejslar mer hos honom.” ”Vet du vem jag träffade mer?” Emma kliade den vita katten under hakan. ”Vem då?” Dolly hällde upp en konjak åt sig, sjasade ner Tom och Jerry från sin fåtölj och satte sig. ”Alligatorn”, sa Emma. ”Du milde himmel!” Alma spärrade upp ögonen. ”Vem är nu det?” ”Klipperbuschs systerson”, sa Emma. ”Max och Leo har döpt honom till det.” ”Mycket passande, det namnet”, muttrade Dolly. ”Och? Vad skulle han göra hos Proske? Var hans fina bil sönder?” Emma ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Han stod bara där och lät sig beundras av Henrik.”
62
Dolly skakade eftertänksamt på huvudet. ”Jag trodde att han var tillbaka i stan för längesen.” ”Är han inte”, flöjtade Alma. Hon lutade sig fram och sänkte rösten. ”Man säger att han snokar omkring i sin morbrors hus och letar efter nåt. Och att han inte åker till‑ baka till stan eftersom han inte har hittat det än.” ”En sån dumbom.” Dolly tog en djup klunk av sin konjak. ”Klipperbusch skulle aldrig ha gömt sina pengar i huset. Då hade han inte fått nån ränta. Och Klipperbusch älskade sin ränta. Han var glad som en liten pojke över den.” ”Vad tror du, Dolly?” Den tjocka Henriette såg hemlig‑ hetsfull ut. ”Får han gården?” ”Jaså, är det därför ni är här!” utropade Dolly. ”Ni tror att jag vet nåt om Klipperbuschs testamente. Ledsen, men jag kan inte bidra till byskvallret.” ”Är det sant?” Alma lutade sig tillbaka igen. ”Vilken besvikelse!” suckade Henriette. ”Vi trodde …” ”Jag vet vad ni trodde”, avbröt Dolly henne. ”Men jag kan bara säga er att Klipperbusch tyckte bättre om sin systerson än han förtjänar. Och att jag tror att han låter honom ärva allt, eftersom han nu en gång är hans älsklingssysters son.” Alma och Henriette såg på varandra. ”Klipperbuschs hushållerska går omkring med konstiga antydningar”, sa
63
Alma. ”Att testamentet har en hake, att Klipperbusch har gjort ett särskilt tillägg som han hade jätteroligt åt.” ”Vad då för en hake?” frågade Emma oroligt. Den vita katten hoppade ner från hennes knä och smög bort till un‑ dulatburen. Dolly sjasade undan den. ”Äsch, inget annat än skvaller. Ser ni vad ni har ställt till med ert prat? Ni gör barnet all‑ deles ifrån sig.” ”Varför då?” Henriette och Alma såg överraskat på Emma. ”För att jag har köpt Klipperbuschs häst till henne, för tusan!” Dolly hällde upp en kopp kaffe till åt sig. ”Gans‑ mann ville lämna den till slakt. Det har ni säkert också re‑ dan hört, om jag känner er rätt.” Henriette teg, men Alma spärrade förvånat upp ögo‑ nen. ”Nej!” ropade hon. ”Har du köpt den?” ”Ja, det har jag.” Dolly nickade. ”Dina skvallerkällor är verkligen inte uppdaterade, Alma, om du inte har hört det.” ”Tja, på hennes ålderdomshem får man inte reda på nånting alls.” Henriette rättade till knytblusen över sina omfångsrika bröst. ”Man måste ständigt hålla henne infor‑ merad om vad som händer.” Henriette hade öppnat en liten 64
gårdsbutik på sin svärsons bondgård. Hela byn handlade hos henne. Hon visste alltid vad som var på gång. ”Du store tid, två hästar, Dolly!” Alma suckade. ”Börjar du inte gå till överdrift?” ”Hästen är Emmas”, sa Dolly. ”Och dessutom angår det inte dig, Alma. Jag gnäller ju inte heller över dina balkong‑ trädgårdstomtar.” Den vita katten hoppade upp på armstödet till Dollys fåtölj, stirrade på bordet och slickade sig om nosen. ”Alltså, drick upp er sherry, ni två”, sa Dolly. ”Och sen kastar jag ut er. Jag har nämligen annat att göra än att prata om snacksaliga hushållerskor.” Alma och Henriette tog lydigt sina glas. I samma ögon‑ blick tog den vita katten ett skutt och landade mellan kaffe kopparna. Alma utstötte ett gällt skrik. ”Ta bort katten från bordet, Dolly!” skrek hon. ”Åh, åh, ta bort den!” Emma satte handen för munnen för att inte börja gap‑ skratta. ”Se till att du inte får hjärtslag, Alma”, sa Dolly. ”Den lilla är alldeles ny här, den kan inte alla spelregler än. Bort, lilla vita, ner med dig. Mjölkkannan är inte till dig.” Den tjocka Henriette höll på att kvävas av skratt. ”Åh, 65
Dolly!” frustade hon. ”Man måste verkligen säga, hos dig händer det alltid nåt.” ”Just det”, sa Dolly. ”Alma, lugna dig nu, va? Det var ju ingenting.” ”Åh, alla de där djuren gör mig helt vansinnig!” stönade Alma. ”Usch, nu flög det en undulat i håret på mig.” ”Den är redan borta”, sa Dolly. ”Fåglarna måste ju få fly‑ ga ibland.” Alma ordnade hektiskt till sitt permanentade hår. Emma reste sig och tittade ut. ”Jag går ut en stund till hästarna igen, okej? Och sedan sätter jag upp lapparna hos bagaren och på kyrkan.” Dolly nickade. ”Ge Henriette några också. Hela byn träf‑ fas i hennes affär.” ”Gode Gud, släpper du ut barnet i det här vädret?” Alma såg förskräckt på Emma. ”Ska hon dra döden på sig?” ”Alma, hon är inte gjord av socker!” suckade Dolly. Men då var Emma redan ute.
66
Fem dagar senare kom Alligatorn. Dolly och Emma var just då i den stora hagen och fyllde på nytt dricksvatten i ett gammalt badkar som Dolly hade slängt ut flera år tidigare. Mississippi och Aldo stod i bästa samförstånd bredvid varandra och tittade på. Sedan tre da‑ gar var de tillsammans i hagen och de trivdes med det. Inte ens Ragge skällde när Albert Gansmann öppnade Dollys grind. Alligatorn kastade bara en näve hundkex på gården och genast följde tre svansviftande nya vänner ho‑ nom över Dollys tomt. Så Emma och Dolly märkte nykomlingen först när han lutade sig över staketet till hagen. ”Hallå, fru Blumentritt”, sa han. När Emma fick syn på honom tappade hon nästan hin‑ ken i förskräckelsen. Det besöket kunde inte ha nåt gott med sig.
67
Dolly tänkte väl detsamma. Hon granskade misstänk‑ samt den oväntade gästen. ”Nämen, vilken överraskning”, sa hon och torkade av sina våta händer på byxbenen. ”Vad har fört er hit? Jag trodde att ni ville snabbt tillbaka till stan.” ”Det ville jag också”, svarade Albert Gansmann. ”Men det var en sak kvar att ordna. Min morbror lämnade rätt mycket oreda efter sig. Dessutom ställer min bil till med bekymmer. Jag var tvungen att ta den till Proske för ett par dar sen. Men han har inte fått reservdelarna än. Den bil‑ modellen är ju inte så vanlig i de här trakterna.” Där var det igen, krokodilleendet. Han sköt Ragges vädrande nos åt sidan och såg sig om. ”En fin tomt har ni. Den kunde man göra nåt av.” Mississippi och Aldo stod i skogsbrynet och betade. Mellan dem sträckte getterna på sina halsar för att äta blad från grenarna. ”Jag gör redan nåt av den, som ni ser”, sa Dolly. ”Men kom nu till saken. Vad har fört er hit?” Gansmann viftade undan en fluga från sin kostym och betraktade intresserat sina manschettknappar. ”Det kan verka konstigt för er. Jag är här för att köpa tillbaka Mississippi.” Emmas hjärta började klappa som ett litet vilt djur. ”Jaså?” sa Dolly. ”Varför det då?” 68
”Åh, ni förstår”, Albert Gansmann satte en blankputsad sko mot staketet på hagen. Emma hade helst velat spotta på den. ”Jag har verkligen gjort ett dumt misstag. Jag menar, jag är helt enkelt skyldig min avlidne morbror att ta hand om stoet. Han var så fäst vid Mississippi, han ville säkert inte se att hon kom i främmande händer.” Dolly sa ingenting på en stund. Hon såg bara på Gans‑ mann med ett litet, litet leende. ”Mississippi har det bra”, sa hon till slut. ”Det kan ni gärna få övertyga er om och jag tror att det var det viktigaste för er morbror.” ”Ja, jag betvivlar inte att ni behandlar henne bra. Men det är inte det det handlar om nu.” Alligatorn såg på sina skospetsar som om där som genom ett under fanns nåt att upptäcka. ”Och vad handlar det då om?” frågade Dolly. ”Ni vill väl inte på fullt allvar säga mig att ert samvete gnager. Klipperbusch var inte ens säker på att ni hade nåt.” Gansmann såg fortfarande på sina skor. När han lyfte på huvudet log han. ”Bra, jag förstår. Ni vill förhandla. Det skulle jag också göra.” Han tittade på klockan. ”Jag bjuder tre hundra euro. Det är väl en bra affär, eller?” Emma såg oroligt bort mot Dolly. Men hon skrattade bara. Gapskrattade. ”Det stämmer, det vore verkligen en bra affär”, sa hon, ”men jag kan inte sälja tillbaka hästen till er.” Hon lade ar‑ 69
men om axlarna på Emma. ”För den tillhör nämligen mitt barnbarn. Om ni vill ha Mississippi, så måste ni ju förhand‑ la med henne.” Alligatorn knep ihop ögonen. Han harklade sig. När han talade igen lät han lite otålig på rösten. ”Då så. Du heter Emma, inte sant?” Emma såg fientligt på honom. ”Emma, säljer du hästen till mig? Jag ger dig trehundra‑ femtio euro. En massa pengar för en liten flicka.” Emma ryckte på axlarna. ”Det kvittar. Jag säljer inte Mis‑ sissippi.” ”Det är ju löjligt, urlöjligt!” Albert Gansmann for med tungan över tänderna och tittade bort mot Mississippi. När han såg på Emma igen hade han sitt krokodilleende på läpparna. Men en ganska blek version av det. ”Tänk nu efter en gång till”, sa han. ”Du ser ju inte dum ut. För de pengarna kan du köpa dig en annan, mycket finare häst! En som du kan skryta med för dina väninnor. Titta bara en gång till på stoet.” ”Jag tycker hon är fin”, sa Emma. Nån frustade bakom henne. Mississippi stack nyfiket fram huvudet över Emmas axel och nafsade på hennes trö‑ ja. Emma klappade henne ömt på mulen. ”Ser ni? Jag tycker om henne och hon tycker om mig. 70
Hon är inte alls besvärlig. Bara lite vild ibland och nafsar gärna på tröjor. Men annars …” Nu kom Aldo också. Han gick fram till staketet. Albert Gansmann drog snabbt bort foten från staketrib‑ ban och tog ett steg bakåt. ”Men det är min häst!” vrålade han. ”Och jag vill ha den tillbaka.” ”Varför det?” vrålade Emma tillbaka. Så högt, att Missis‑ sippi förskräckt lyfte på huvudet. ”Ni tycker ju inte ens om henne!” Alligatorn kom inte på nåt bra svar på det. Han vände sig om, gick några steg och snubblade i vredesmod nästan över sina fina skor – och kom tillbaka igen. ”Jag lägger ett sista bud”, sa han. ”Fem hundra euro.” Han såg på Dolly. ”Berätta för ert tjockskalliga barnbarn hur mycket pengar det är.” Men Dolly skakade bara på huvudet. ”Jag lägger mig inte i det. Det är Emmas angelägenhet.” Albert Gansmann såg på Emma. Med den mörkaste blick som nån någonsin sett på henne förut. Den gjorde henne alldeles kall. ”Alltså, hur blir det?” Emma besvarade hans blick. Så mörkt hon kunde. ”Jag kommer aldrig att sälja Mississippi till er”, sa hon.
71
”Inte ens för hundra miljoner euro. Det kan ni vara säker på.” Alligatorn stirrade på henne ett ögonblick till. Sedan vände han sig om utan ett ord, sparkade till en tom hink som stod i gräset, och travade därifrån. ”Vi ska tala mer om det här!” röt han innan han satte sig i sin bil. Han for därifrån med vrålande motor. ”Kom”, sa Dolly till Emma. ”Det är på tiden att vi blir färdiga med arbetet.” De hällde några hinkar till med friskt vatten i badkaret, gav Aldo och Mississippi lite vitlök att tugga på så att flu‑ gorna skulle lämna dem ifred och begav sig tigande på väg tillbaka till huset. ”Emma.” Dolly suckade. ”Alltihop luktar bråk. Det är sä‑ kert inte dåligt samvete som fått Gansmann att komma hit. Kanske är det verkligen nåt med Klipperbuschs testamente. Om jag bara visste vad.” Emma såg oroligt på sin mormor. ”Men jag kunde ju inte lämna tillbaka Mississippi till honom.” ”Naturligtvis inte!” sa Dolly. ”Mississippi tillhör dig och därmed basta. Nej, du gjorde alldeles rätt. Men bråk kom‑ mer det att bli. Det slår jag vad om. Vet du vad? Nu kokar jag mig en kopp kaffe och dig en kopp varm choklad och 72
sen sätter vi oss en stund under valnötsträdet och tänker över saken. Är du med på det?” De satt inte många minuter vid bordet förrän Elisabeth Dockenfuss lutade sig över grinden. ”Vad ville Klipper‑ buschs systerson?” Dolly suckade. ”Elisabeth, jag längtade just efter dig”, sa hon. ”Måste du inte sopa din trädgårdsgång?” ”Säg det då.” Elisabeth Dockenfuss lyfte upp en rutten äppelskrutt och kastade den med fingertopparna i Dollys soptunna. ”Vad ville han?” Dolly suckade. Ingenting hjälpte. Ingenting gick att dölja för Elisabeth. ”Köpa tillbaka hästen”, sa hon. ”Det ville han. Nöjd?” ”Köpa tillbaka hästen?” Elisabeth Dockenfuss såg för‑ vånat först på Dolly och sedan på Emma. ”Vad ska det be‑ tyda? Han kunde ju inte tåla stoet.” ”Ja, det undrar vi också, förstår du”, sa Dolly. ”Men vi har inte kommit på nåt svar. Har du nån idé kanske?” ”Han ville ju lämna den till slaktaren”, sa Elisabeth. ”Kan‑ ske vill han det fortfarande. Den har nämligen bitit honom en gång. Det vet jag alldeles säkert, för Klipperbusch har själv berättat det för mig. Innan han dog naturligtvis.” 73
Dolly skakade på huvudet. ”Skulle han tycka det var värt fem hundra euro?” ”Fem hundra euro? Du milde himmel!” Elisabeth Dock‑ enfuss bleknade. ”Ville han ge dig fem hundra euro? Hela ditt zoo är inte värt så mycket.” ”Just det.” Dolly kliade sig eftertänksamt i pannan. ”Jag kan helt enkelt inte fatta det”, mumlade hon. ”Kom, Emma, vi gör i ordning nånting att äta åt oss.” ”Åh, Dolly, innan jag glömmer det”, ropade Elisabeth Dockenfuss efter dem, ”dina hundrackor bökade omkring i mina rosenrabatter igår igen. Om jag kommer på de där två en gång till gör jag grillkorv av dem.” ”Varför det? Du borde vara glad!” ropade Dolly tillbaka över axeln. ”Nu slipper du åtminstone att gräva om dem igen, Elisabeth.” Emma och Dolly kunde inte höra vad hon svarade. De hade redan stängt dörren efter sig.
74
Emma är överlycklig: mormor Dolly har gett henne en häst! Inte för att det saknades djur i och kring Dollys hus, men när den gamle Klip perbusch gick bort ville hans systerson sälja Mississippi till slaktaren. Det är ju inte klokt, tyckte Dolly och köpte hästen. Men sedan kommer systersonen, den där vidrige typen, och vill ha tillbaka den ärvda hästen till varje pris. Trots att han inte alls gillar hästar. En dag ligger ett utpressningsbrev i brev lådan, och Dollys hundar försvinner – vad är det egentligen som händer?
ISBN: 978-91-7299-345-7
Opal