9789186095413

Page 1

Kungens barn

Sonya

Hartnett



Kungens barn

Sonya Hartnett I Üversättning av Helena Ridelberg

Atrium


atriumforlag.se originalets titel: The Children of the King Först utgiven av Penguin Group (Australia), 2012 Published by arrangement with Penguin Books Australia and Ia Atterholm Agency. text © Sonya Hartnett 2012 illustrationer © Mick Wiggins 2012 översättning © Helena Ridelberg 2014 Första svenska utgåvan av Atrium Förlag 2014 omslagsformgivning © Marina Messiha, Penguin Group (Australia) omslagsillustrationer © Mick Wiggins Tryckt av Bulls Graphics AB, Halmstad 2014 isbn 978-91-86095-41-3 Denna bok är tryckt på FSC-märkt papper, för miljöns skull.


Till Frances



T V Å SY N N E R L I G E N V I K T I GA BA R N

Hon hörde det: steg i mörkret. Cecily Lockwood, som nyligen fyllt tolv, låg och bävade i dunklet under sin säng och lyssnade till stegen som närmade sig. Gardinerna i hennes rum var fördragna och bara en strimma av ljus lyckades ta sig in förbi dörren, och förnuftet sa Cecily att hon måste vara så gott som osynlig i mörkret, men hon kände sig inte osynlig. Hennes tänder bet i underläppen. Hennes hjärta sprätte som en forell. Fotstegen hade kommit uppför trappan. Cecily hade hört knarret från varje kliv. Stegen hade kommit smygande genom korridoren och stannat i varje dörröppning. Det 1


k u ngens ba r n

hade blivit tyst när stegen nådde fram till hennes brors rum; Cecily hade föreställt sig hur Jeremy låg hopkrupen under sin säng med hoppande och krängande hjärta. Men nej: Jeremy var för listig för att gömma sig under en säng. Jeremy skulle gömma sig någonstans där han var dold hela natten. Bara Cecily var dum nog att gömma sig under en säng. Nu började stegen igen. De dämpades av mattorna, men de hördes fortfarande. Närmare, närmare –­ sedan en plötslig duns, ett aj. Stegen hade gått rakt in i hallbordet. Cecily kunde inte låta bli att le. Men hallbordet stod precis utanför hennes rum och det blev plötsligt försent att byta gömställe till något bättre. Dörren gled upp och släppte in en svag ljusstråle. Cecily höll andan och kikade fram bakom sängöverkastets fåll. Den som åstadkom stegen bar på ett ljus, ett högt vitt stearinljus från matsalsbordet. Lågan spred ett skälvande orange sken i en cirkel omkring sig. Den lyste upp ansiktet på en man som bar mask – en gasmask. De silverglänsande skyddsglasögonen reflekterade lågan som ett par brinnande pupiller. Filtret under dem rörde sig likt ett fasansfullt tryne. När hon fick syn på monstret skrek Cecily nästan rakt ut. Nästan. Mannen stannade mitt i rummet. Skenet från ljuset nuddade vid gunghästen, klädhängaren, hyllan med porslinsdjur. Det maskerade huvudet vändes långsamt mot fönstret. Mannen flåsade inte, men masken fick hans andning att låta som brinnande papper. Han nådde fram till fönstret med bara ett kliv. Han höll ljuset åt sidan och trevade bland 2


t vå s y n n e r l i g e n v i k t i g a b a r n

gardinerna. Cecily såg på under sängen medan hennes hjärta gjorde märken i golvet. När mannen inte hittade henne bland tygvåderna vände han sig om och begrundade mörkret på nytt. Hon behövde inte höra honom säga: Jag vet att du är härinne. Med tre kliv var han framme vid garderoben. Han ryckte upp dörren med en flott trollkarlsgest. Cecily gallskrek nästan. Hon var inte i garderoben, men det kändes som om hon var det. Och nu visste mannen att hon inte var i garderoben. Han vände sig försiktigt om, på tå. Handen som höll i ljuset var fläckig av vitt stearin. Ett disigt eldsken flimrade över ena väggen. Lågorna som var mannens ögon riktades mot sängen. Han hade ingen röst, men Cecily hörde honom säga: Kom fram där underifrån. Hon kunde inte längre hålla tillbaka spänningen: hon pep till. Inkräktaren kastade sig omedelbart ned på golvet och vek undan täcket. Det förrädiska stearinljuset riktade sina strålar mot flickans förskräckta ansikte. Mannen sträckte ut en lång arm, en hand prickig av stearin. Handen slöts kring Cecilys handled likt en snara. Det var dags att börja skrika, och Cecily skrek. ”Mord!” gastade hon. ”Kidnappning! Hjälp!” Hon kämpade, försökte få tag om sängfjädrarna, men handen drog fram henne under sängen lätt som en hundvalp ur ett avloppsrör. Intrasslad i sin morgonrock krängde hon som en ål och kastade sig i 3


k u ngens ba r n

mannens famn. ”Kidnappning, polis, hjälp!” vrålade hon. Hon hamrade på hans bröst, stearinljuset tippade, mannen sa: ”Aj!” igen. Cecily var bara tolv, men hon var inte någon mes. ”Polis!” tjöt hon. ”Monster! Mord i mörkret!” Mannen drog av sig masken. I kolmörkret såg Cecily hans glittrande ögon. ”Jag hittade dig!” ropade han. ”Nu är det ute med dig, flicka lilla! Har du en sista önskan?” Och så slog han armarna om henne och omfamnade henne som ett lejon. ”Men du ska ju kidnappa mig, pappa, lek ordentligt!” Trots det slutade hon att slingra sig och kramade om honom våldsamt. ”Har du hittat Jem?” ”Nej.” Hennes pappa kravlade sig upp på fötter och drog också upp sin dotter. ”Jeremy vinner igen.” Jeremy brukade alltid vinna – det var tröttsamt. Å andra sidan blev Cecily alltid glad åt att bli hittad. Den här kurragömmaleken i mörkret var spännande, men också lite otäck. ”Jem!” ropade hon. ”Du kan komma fram nu! Han har hittat mig!” I uppståndelsen när hon hittades hade det blivit en glipa mellan gardinerna, och hennes pappa gick bort för att dra för dem. Han dröjde kvar en stund vid glasrutan och såg ned på gatan. Cecily ställde sig intill honom och tittade hon också. Deras hus stod i en vackert böjd rad av identiskt lika, pampiga hus, alla med pelare vid ytterdörren och en svängd trappa som ledde ned till trottoaren. Alla hus hade spetsiga järnstaket och rader av vita skjutfönster. Alla grindar var stängda, alla dörrar noggrant tillbommade, alla fönster 4


t vå s y n n e r l i g e n v i k t i g a b a r n

förtejpade och mörklagda. Ingen lampa lyste upp trottoaren, inga bilar färdades på vägen. Varenda gata i London låg tyst och var endast upplyst av stearinljus och månens välvilja. Cecily visste att förbudet mot starkt ljus var något bra, avsett att göra staden säker … men det skrämde henne. Mörkläggningens innebörd skrämde henne. Hela hennes tillvaro gömde sig i mörker, men inte för att den lekte barnlekar. Hennes pappa drog noga för gardinerna. Han såg ned på sin dotter, fäste en vilsekommen lock bakom hennes öra. ”Följ med ned, Cecildockan”, sa han. ”Det är något jag vill berätta för er.” Barnet vände upp ansiktet mot honom – ett blåögt, aningen knubbigt och ganska alldagligt ansikte som hennes pappa hyllat som vackert från det ögonblick hon föddes. I ansiktet fanns en rynka i pannan. ”Någonting bra, pappa?” ”Berättar jag någonsin något som inte är bra, dockan min?” ”Nej”, erkände hon. Jeremy stod vid trappans översta steg, smal och trumpen i pyjamas och morgonrock. ”Var gömde du dig?” frågade Cecily, men hennes bror avslöjade aldrig sådana heliga hemligheter och som svar höjde han bara överlägset på hakan. Det där förstod inte Cecily, och hon sa: ”Vad är det för mening med att leka kurragömma om man inte kan bli letad?” Jeremy sa: ”Var inte dum, Cecily. Det är inte meningen att man ska bli hittad. Och du behöver inte skrika som en galning när du blir det. Du skämmer ut dig. Och det finns inget som heter letad.” 5


k u ngens ba r n

Cecily bet sig i kinden. ”Pappa ska berätta något för oss”, skröt hon, men det hjälpte inte helt och hållet mot lusten hon kände att knuffa sin bror nedför trappan. En vacker dag, det var hon säker på, skulle Jeremy vara glad för att han hade en syster. Den dagen var inte här än. Deras mamma satt i salongen. Det var inte någon kall kväll, men en rejäl brasa vävde sin berättelse bakom gallret. Det var nödvändigt att elda för att lågorna skulle lysa upp rummet och göra det hemtrevligt. Det hade varit en chock för många, och alldeles bestämt för fru Heloise Lockwood, när de upptäckte att mörkläggningen gjorde siden och sammet och silver och brokad lika torftigt som plåt och tjära. ”Pappa kidnappade mig.” Cecily damp ned vid sin mammas fötter. ”Jag hörde det. Jag är säker på att gubben i månen också hörde.” ”Hon leker inte som man ska.” Jeremy vecklade ihop sig i en fåtölj där han utstrålade surhet. ”Hon leker aldrig som man ska. Hon gömmer sig på helt uppenbara ställen. Hon blir alltid hittad på fem minuter.” Cecily rullade över på rygg och blinkade fridsamt mot taket. Hon hade för länge sedan lärt sig att om hon tog åt sig av sin brors klagomål skulle hon komma att plågas varje minut av sitt liv. ”Cecily, du krossar mina fötter”, sa hennes mamma, så hon flyttade sig klumpigt åt sidan. Deras pappa hällde upp konjak, och när han räckte över ett glas till sin hustru fångade vätskan ljuset och Cecily såg hur det virvlade 6


t vå s y n n e r l i g e n v i k t i g a b a r n

rött, som om den rördes om av djävulens finger. Hon frågade: ”Vad var det pappa skulle berätta för oss?” Hennes pappa såg på henne väldigt högt uppifrån. Han satte sig inte, så Cecily förstod att vad det än var han hade att berätta så var det något allvarligt. Hon rätade på sig. ”Barn”, sa han, ”ni vet ju varför London är mörklagt, eller hur?” Frågan var kränkande i sin enkelhet, och Jeremy rynkade pannan. ”Om det skulle bli ett flyganfall”, svarade Cecily tillmötesgående. ”Om det kommer flygplan om natten letar de efter ljus från staden. Det blir svårt för dem att se staden om alla lampor är släckta. Men det har inte varit något flyganfall”, sa hon – och tillade sedan, osäker på vad ett flyganfall egentligen var: ”Eller hur, pappa?” ”Inte än, dockan min. Men vi är säkra på att det kommer. Kriget är väldigt nära nu.” Det visste Cecily, även om hon bara hade en vag uppfattning om det också. I flera veckor hade hon hört talas om att Frankrike skulle falla, och även om det lät osannolikt – hur kunde ett land som satt hårt fast i jordklotet falla omkull eller falla av? – så kände hon på sig att vad det än betydde och hur det än kunde hända, så var det ruskigt. ”Jag tycker synd om stackars Frankrike”, suckade hon. Hon hade varit där flera gånger och kommit hem med fina souvenirer, så hon tog landets tragedi personligt. ”Kriget kommer att bli svårt för Frankrike”, instämde hennes pappa. ”Det kommer att bli svårt för oss också. Det 7


k u ngens ba r n

är redan mycket svårt, och det kommer alldeles säkert att bli värre.” ”Humphrey”, sa Heloise. ”Det finns ingen anledning att låtsas som något annat, älskling. Det här kriget har redan visat sig vara genomruttet, och det finns inget godtagbart slut i sikte. Tusentals har dött, och tusentals fler måste göra det om vi ska segra. Och för tillfället är en seger inte given. För tillfället verkar det alltmer osannolikt. Frankrike har fallit, och logiskt sett måste vi falla härnäst.” Till och med Jeremy, som njöt av den sortens prat, stirrade tyst framför sig. Mannen som stod i det fladdrande skenet från elden framstod mindre som deras dyrkade pappa än som något slags kärv budbärare uppsänd från Hades. ”Men det gör vi inte.” Jeremy lät bestämd. ”Vi kommer inte att falla.” ”Vi ska göra vårt bästa. Men vi slåss mot en stark och beslutsam fiende.” ”Vi är starka. Vi är beslutsamma.” ”En mus kan vara stark och beslutsam. Men inte lika beslutsam som en katt.” Jeremy sa: ”Vi är inga möss.” Cecily sneglade på sin mamma, vars ansikte var stelt som en marmormadonnas. Flyganfall och soldater, strider och död, katter, möss: hon önskade att det fanns en hand att hålla i. ”Pappa” sa hon, ”kommer vi att dö?” Hennes pappa vände blicken mot henne, med ögon som hade samma blå nyans som hennes men som hos honom 8


t vå s y n n e r l i g e n v i k t i g a b a r n

hade skärpts av åratal av överväganden och beslut. För ett ögonblick tycktes dessa ögon se hans dotter inte som ett barn utan som en uppgift. Sedan sa han: ”Nej, Cecildockan, ni kommer inte att dö. Ni ska åka på ferie.” Cecily spärrade upp ögonen, hon såg den härliga havskusten framför sig, men hennes bror sa skarpt: ”Ska vi evakueras?” ”Det blir bäst så, min son.” ”Nej, det blir det inte. Varför blir det det?” ”Det vet du mycket väl …” Pojken rätade på sig där han satt. ”Andra människor stannar.” ”Det är redan bestämt, Jeremy.” ”Men skolan då? Jag kan inte åka ifrån skolan …” ”Jeremy”, sa deras mamma, ”tjafsa inte är du snäll. Jag vill inte ha er här där det är farligt.” Deras pappa talade. ”Jag har redan haft er hos mig längre än jag borde. Mina kolleger skickade iväg sina familjer för flera veckor sedan. Men jag har tvekat: jag vill inte vara utan er. Jag hade hoppats att allt skulle utvecklas på ett sätt så att ni skulle kunna stanna. Olyckligtvis har situationen förvärrats. Hotet som hänger över oss är alldeles verkligt, mina barn. Jag kan inte tillåta mig att själviskt utsätta er för fara. Jag skulle inte stå ut med mig själv om jag orsakade er lidande.” Jeremy och Cecily visste att den älskade rösten, varm och mjuk som päls, dolde en vilja av järn; diskussionen var över 9


k u ngens ba r n

och det visste Jeremy, men han ville ändå inte ge sig. ”Men mor då? Om det är farligt för oss att vara här, är det farligt för mor också.” ”Jag följer med er.” ”Men far då?” ”Er far stannar i London.” Jeremys blonda huvud vändes mot hans far. ”Låt mig också få stanna. Jag är inte rädd.” ”Det handlar inte om att vara rädd”, svarade hans pappa. ”Jag vet att du är modig. Men det är inte tryggt, och jag vill att ni ska vara i säkerhet.” Pojken stirrade. ”Jag är inte något barn.” ”Tjafsa inte, är du snäll”, suckade Heloise. ”Du är mitt barn”, sa Humphrey Lockwood. ”Ett synnerligen viktigt barn.” Jeremy sparkade på stolen. ”Men jag vill stanna här! Jag vill hjälpa till! Jag kan hjälpa till, far, jag är duktig, jag är stark …” ”Vi åker i morgon med niotåget …” ”I morgon!” ”… så gå upp och bestäm vad ni vill ta med er. Vi kan komma att bli borta ett bra tag …” ”Hur länge? Hela kriget?” ”Sluta skrik, är du snäll, Jeremy. Ibland tror jag att du är värre än din syster.” Jeremy knep ihop munnen. Hans ögon, som var stiligt mörkbruna som hans mammas, kastade en flyktig blick över 10


t vå s y n n e r l i g e n v i k t i g a b a r n

de platser i rummet som låg i skugga. När han talade hörde Cecily hur han uppfylldes av bitterhet. ”Det är inte rättvist, far. Far är vår far, en synnerligen viktig far. Borde inte far också vara i säkerhet?” ”Det är min plikt att stanna.” ”Men inte min?” ”Du är fjorton år, Jeremy. Din plikt är att leva för att bli äldre.” Jeremy vände bort blicken. I öppna spisen brast ett brinnande vedträ så att hela eldstaden överöstes av gnistor. Cecily frågade tyst: ”Vart ska vi åka, pappa?” Hennes far vände sig bort från sonen som liknade eldens glimmande gnistor, till dottern som var lika ordinär som en prästkrage. Tacksamt talade han om för henne: ”Ni ska åka till Heron Hall.”

11


k u ngens ba r n

Tre barn evakueras till ett gammalt gods på landet, undan flyganfallen i London. När de hittar två pojkar som gömmer sig i en uråldrig slottsruin på godsets ägor börjar det förgångna och framtiden smälta samman och ett förunderligt äventyr tar sin början.

Sonya Hartnett är en av Australiens mest uppmärksammade författare och har genom åren tilldelats många priser, däribland det prestigefyllda ALMA-priset år 2008.

atriumforlag.se

288