FOTO: SEVD A SVENSSON
ORDFRONT
Sara Beischer
Jag ska egentligen inte jobba här Sara Beischer är 28 år och bor i Halmstad. Hon är g ymnasie lärare i svenska och religion. Sedan 2002 har hon i perioder arbetat som vikarierande vård biträde inom äldreomsorgen. Jag ska egentligen inte jobba här är hennes debutroman.
AVLED I MORSE, kvart
över fyra.« De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.
Sara Beischer Jag ska egentligen inte jobba här
Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis f yttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chock en blir total när hon ställs inför död, kroppsvätsk or och stressiga arbetsvillk or. All sin lediga tid ägnar Moa åt att för söka komma in i Stockholms teater värld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan f nnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det.
ISBN 978-91-7037-599-6
Ordfront www.ordfront.se OMSLA G: JENNY FRANKE WIKBERG
Jag ska egentligen inte jobba här_skyddsomslag 2.indd 1
O
Det är en fullständig slump att jag hamnade här. Jag frånsäger mig allt ansvar för min tillfälliga arbetsplats, för det är just vad den är. Tillfällig. Den har inget med mig att göra. Jag gör det jag gör för pengarna. Vilket jobb som helst hade funkat, men Annika Bäcklund var snabbast och anställde mig på stående fot. Vet inte ens om det gjorde mig glad. Blev nog mest snopen över hur lätt det gick att få ett jobb. Jag hade sökt vartenda arbete som gick att söka i hela Storstockholm. Sverige har liksom andra länder bara en huvudstad. Och ska man bli skådespelare är det just i en huvudstad man bör befinna sig. Annika Bäcklund ringde mig en tidig morgon i april och ville att jag skulle komma på anställningsintervju. Vi kom överens om ett datum. Eller Annika Bäcklund gav mig ett datum och jag bokade en tågbiljett.
2011-11-22 23.04
Ordfront Stockholm 2012
Jag ska egentligen inte jobba h채r-inlaga.indd 3
2011-11-22 10.52
Sara Beischer: Jag ska egentligen inte jobba här Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se © Sara Beischer 2012
Citaten av Willam Shakespeare är hämtade ur Som ni vill ha det och En midsommarnattsdröm (översättning Göran O. Eriksson, Ordfront 1984, 1986) samt Romeo och Julia (översättning Carl August Hagberg, Wahlström & Widstrand 1967). Citatet ur dikten »Du får aldrig veta« av Bruno K. Öijer är hämtad ur diktsamlingen Det förlorade ordet (Wahlström & Widstrand 1995).
omslag: Jenny Franke Wikberg
författarporträtt: Sevda Svensson
tryck: ScandBook, Falun 2012 isbn 978-91-7037-599-6
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 4
2011-11-22 10.52
Allra sista scenen, som slutar detta rika skådespel, är andra barndomen, fullkomlig glömska, och utan tänder, syn och smak och allt. william shakespeare Ur Som ni vill ha det
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 5
2011-11-22 10.52
Jag ska egentligen inte jobba h채r-inlaga.indd 6
2011-11-22 10.52
Aprikosa rummet Ett rektangulärt rum. Väggarna är ljust aprikosfärgade. Dörren ut till den långa korridoren står på glänt. Lysrören i taket är tända. Ett fönster står öppet. Man hör bruset från trafiken utanför. Till vänster ett bord i furu. Runt bordet åtta kvinnor, varav en är Moa. Till höger en fåtölj i mörkgrönt skinn med tillhörande fotpall. Ingen sitter i fåtöljen. Moa tycks undra var hon ska fästa blicken. Hon pillar nervöst med någonting i handen. Det är en penna. En nionde kvinna inträder. Nu får Moa ett naturligt ställe att vila ögonen på. Kvinnan suckar djupt innan hon hälsar på de andra runt bordet. Det står en radio på i bakgrunden. Radion spelar en sorgmarsch.
7
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 7
2011-11-22 10.52
Jag ska egentligen inte jobba h채r-inlaga.indd 8
2011-11-22 10.52
»A 4 avled i morse, kvart över fyra.« De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer att dö på morgonen. Vem är A 4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer. »B7 ramlade sent igår kväll. Inga synliga skador, men det krävs lite extra observation på henne idag. Det kanske är dags att sätta bälte i hennes stol. B8 ingenting. C1 gjorde ett stort A vid tvåtiden, så ni kanske ska hoppa över hennes Movicol till frukost. C2 ingenting.« Den tidiga morgonsolen lyser in genom fönstret och förstår inte alls att det är opassande på ett sådant här ställe. Leena med två e förstår det däremot. Hon går fram till fönstret och drar ner persiennerna utan att avbryta rapporten. »Angående A 4 är de anhöriga underrättade. Läkaren kommer för en slutgiltig dödförklaring någon gång under förmiddagen. Kroppen hämtas nog inte förrän imorgon, men fortsätter hettan kan det vara stor risk för lukt. Var noga med att vädra.« Den ordinarie nattjejen är sjuk och man har inte lyckats få in någon vikarie. Leena med två e blev inringd igår kväll. Hon är märkbart trött och avlägger rapporten i en hastighet som im9
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 9
2011-11-22 10.52
ponerar. Det mesta av informationen rinner av mig i samma stund som hon går av sitt pass. Men de andra runt bordet verkar ha ett minne som har sprängt alla fysiska rimlighetsgränser, för när frukosten ska serveras kommer C1:s Movicolpåse garanterat att uteslutas. Det sista Leena med två e säger innan hon går är: »Ingenting på D. Tyst som i graven.« Hon gör ett försök att vara rolig, men även om några av oss förstår det uppskattas inte skämtet. Det mesta som Leena med två e gör eller säger uppskattas inte. Ingenting. Någonting måste ju finnas att säga om en hel kväll och en hel natt. Ingenting innebär en lättnad bland kvinnorna. Men ingenting en längre tid kan medföra någonting mycket snart, men så långt verkar ingen tänka. Även om det föreligger en viss ansträngning bakom det aprikosa färgvalet är inte väggarna så där varma som det var tänkt från början och kaffet är lite för starkt. Och lite för kallt. Och chokladasken på bordet är tom. Men nu har A 4 avlidit och snart kommer det att finnas en ny ask som lockar de bantande kvinnorna att bryta sina nya goda vanor. En chokladask som tack för god vård och omsorg från de anhöriga. Avlida och anhörig är samma typ av ord. De låter distanserade och det är kanske det man är tvungen att vara här. Distanserad. Displayens pipande röda siffror bryter småpratandet runt bordet. En unison suck. En gemensam trötthet. Siffrorna kommer fortsätta att pipa röda och störa våra innersta tankar, ända tills någon av oss larmar av. Röda siffror och högfrekventa ljudvågor bryter inte bara småpratandet runt bordet, de bryter sig dessutom in i våra geggiga morgonhjärnor och rör om. De kommer att vistas där inne ända tills någon av oss reser sig, går in till den person som har orsakat larmet och trycker på den gröna knappen till höger om dörrposten. På det här stället får man inte ha tankarna ifred. Gröna knappar signalerar närvaro. Röda 10
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 10
2011-11-22 10.52
knappar alarm. Dubbeltryck på grön knapp akutlarm. Det är dock mycket sällan någon som reagerar på akutlarm. Man antar att det är någon som av misstag kommit åt den gröna knappen två gånger. Eller man önskar det i alla fall. Det är alltid Eva som går. Man hör på långt avstånd när Eva kommer. Det är ett visst kippande i hennes Birkenstocktofflor. Det är en fullständig slump att jag hamnade här. Jag frånsäger mig allt ansvar för min tillfälliga arbetsplats, för det är just vad den är. Tillfällig. Den har inget med mig att göra. Jag gör det jag gör för pengarna. Vilket jobb som helst hade funkat, men Annika Bäcklund var snabbast och anställde mig på stående fot. Vet inte ens om det gjorde mig glad. Blev nog mest snopen över hur lätt det gick att få ett jobb. Jag hade sökt vartenda arbete som gick att söka i hela Storstockholm. Sverige har liksom andra länder bara en huvudstad. Och ska man bli skådespelare är det just i en huvudstad man bör befinna sig. Annika Bäcklund ringde mig en tidig morgon i april och ville att jag skulle komma på anställningsintervju. Vi kom överens om ett datum. Eller Annika Bäcklund gav mig ett datum och jag bokade en tågbiljett. Jag hade förberett mig noggrant på hur jag skulle svara när frågorna kom. Gjort två ordentliga flätor i mitt hennafärgade hår. Flätor signalerar en viss ansvarskänsla. Jag klev in genom entrén till den institutionsliknande tegelbyggnaden med fladderhjärta och handsvett. Tog av första till vänster, precis enligt Annika Bäcklunds anvisningar. Gick in i hissen och tryckte på trean. Hennes dörr stod på glänt och jag såg henne sitta i en snurrfåtölj i skinn. Annika Bäcklund var mycket smalare än vad jag hade föreställt mig. Både äldre och smalare. Hon bad mig inte ens att sätta mig ner. Istället reste hon på sig och tog mig i hand. 11
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 11
2011-11-22 10.52
Sedan sa hon, medan hon lutade sig mot skrivbordet, att det enda som egentligen krävs för det här jobbet är lite sunt bondförnuft. Så skojade hon och tillade: »Det borde du ju ha, eftersom du kommer från landet.« Liljebacken är ett före detta mentalsjukhus. Men det är säkert trettio år sedan nu. Fasaden har antagligen inte förändrats nämnvärt. Det är en stor byggnad i brunt tegel med handikappanpassade ingångar och självöppnande dörrar. Inuti har man renoverat och byggt om. Man har installerat liftsystem och hissar. Byggt rymliga badrum och tapetserat om i ljusa nyanser. Liljebacken består av fyra korridorer med åtta lägenheter och ett frukostrum i varje korridor. På korridorernas väggar hänger trösterika bibelcitat, broderade i korsstygn. På de boendes dörrar hänger namnskyltar. De är handmålade med tuschpennor på färgat papper. Gula, gröna, röda eller blå. Sådana papper som fanns i skolan på mellanstadiet. Det är de gamla som har gjort sina namnskyltar ihop med arbetsterapeuten. Ibland har hon pysselstunder och chokladbingo. I källaren finns ett kylrum för liken. Men det används inte längre eftersom man har blivit snabbare med exporten. Nu låter man de döda ligga kvar i rummen tills de hämtas. Istället används kylrummet som en vanlig kyl, där gigantiska smörkartonger och litervis med vispgrädde förvaras. Men utanför likrummet står fortfarande en bår i rostfritt stål. Det är den de döda rullas ut på. I källaren finns även personalens omklädningsrum, som inte är helt olikt en simhalls med träbänkar, skåp och hänglås. De största skillnaderna är att det står namn på skåpsdörrarna och att det inte luktar klor. Jag tycker inte om att vara i källaren. Allra minst i likrummet. Det är som om tetrapaken vill mig något. På entréplanet ligger köket, matsalen, personalrummet 12
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 12
2011-11-22 10.52
och avdelning A och B. Utanför matsalen finns samlingshallen med en blommig soffgrupp och två fåtöljer. Det blommiga syns knappt eftersom man låtit slå in möblerna med papper. Jag tyckte det hela var mycket besynnerligt när jag först såg det och kunde därför inte låta bli att fråga Eva. Hon verkade inte förstå vad jag menade. »Jaha, pappersdragen«, svarade hon efter en stund. »Om det skulle ske en olycka. De flesta är ju inkontinenta«, förtydligade hon och skrattade. Jag skrattade inte. Jag var bestört. Varför hade ingen underrättat mig om att Liljebacken är ett ställe där människor kissar på sig? Det är ju otäckt med människor som inte kan hålla tätt. Då visste jag ännu ingenting om bajset. På andra våningen ligger avdelning C och D och ett stort gemensamhetsrum med ytterligare en soffgrupp och TV. »Vår ambition är att skapa trivsel och hemkänsla«, säger Annika Bäcklund så fort hon får möjlighet. Det råder inga tvivel om att gemensamhetsrummet försöker att efterlikna ett vardagsrum. Kanske inte ett vardagsrum från början av tvåtusentalet. Utan mer en reproduktion från nittonhundranittiotre. Gardiner i rostbrunt och ljusblått med puff och rysch och volang och hemvirkade dukar på borden. På dukarna står blomsterarrangemang i plast och på väggarna hänger tavlor och lampetter. Alla tavlor ser nästan likadana ut. Det är hit man kommer till slut. Om man får vara med. Plötsligt kommer jag på vem A 4 är. Känner mig lättad över att hon inte längre finns. Hon var den första av Liljebackens vårdtagare som jag träffade. Eller kunder. »Det heter kunder«, säger Annika Bäcklund och ser viktig ut. På personalrummets vägg sitter en stencil med fetstilta bokstäver: Kunden har alltid rätt. Så vi inte glömmer av oss. Det är inte mer än några dagar sedan jag träffade A 4. Ändå 13
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 13
2011-11-22 10.52
har det hänt en hel del. Jag har fått ett nytt förhållande till tid. Har blivit medveten om att vi alla har ett visst antal hjärtslag i vår kropp. Och för varje slag är vi ett slag närmare döden. Mot min vilja håller jag på att få en nära relation till döden. Och till mitt hjärta. Jag gick bredvid Eva den första dagen för att lära mig rutinerna. Eva påbörjade frukostförberedelserna och hällde upp någon slags plommonblandning i ett glas med sugrör i, från en kanna i frukostrummets kyl. Hon bad mig att gå in med glaset till A 4, medan hon gjorde i ordning de resterande sju frukostarna. Inifrån A 4:s rum hördes skrik. Ända tills jag hörde det skriket litade jag på Annika Bäcklunds människokännedom. Jag litar nämligen på människor som bär kavaj och jag litar i allra högsta grad på människor som tillskriver mig någon form av kvalitet. Men nu förstod jag att jag inte hade något sunt bondförnuft. Jag har heller ingen erfarenhet av slakterier, men jag kan föreställa mig att A 4:s skrik skulle kunna jämföras med en gris som är på väg till slakt. Det är ångesten. Men det var ingenting jag visste någonting om då. Nu däremot har jag förstått att det är så de flesta låter när de ska dö. När jag såg A 4 liggandes i sängen kände jag mig svimfärdig. Jag visste inte att gamla människor kunde vara så äckliga. Hon hade på sig ett tunt nattlinne som var uppklippt i ryggen. Som om misären inte vore tillräcklig. Uppklippta kläder underlättar när man byter om på kroppar som nästintill har stelnat. A 4 var vit och mager och genomskinlig. Man såg precis allt igenom skinnet. Skelett och blodådror och organ. En stark odör av avföring och urin omgav henne. Henne, det kändes konstigt att tänka henne om det som låg i sängen. Men någon gång måste hon ha varit en kvinna, även om det kändes otänkbart. Hon blundade. Jag vet inte om det var för att ögonlocken klibbat fast av allt var som omgav dem, eller om det var av egen 14
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 14
2011-11-22 10.52
vilja. På sina blåa, obefintliga läppar hade hon en vit beläggning och hon skrek för full hals. »Hej«, sa jag lite trevande. »Jag heter Moa och jag ska jobba här i sommar. Egentligen ska jag bli skådespelare, så jag kommer bara vara här i några veckor.« A 4 fortsatte att skrika och stöna omvartannat. Jag har aldrig tyckt om att bli inblandad i andra människors ångestattacker. Har nog med mina egna. Jag satte ner glaset med den bruna sörjan i på sängbordet, bredvid två lappar som var fasttejpade på den slitna bordsytan. På den ena stod det vändschema och på den andra vätskelista. På bordet fanns även ett glas vatten med några stora bomullstops i. Äntligen kom Eva. Hon vinklade upp persiennerna och öppnade ett fönster innan hon gick fram till sängen och klappade det bleka, magra ansiktet på ett sätt som gjorde att A 4:s andning blev en aning lugnare. Jag förstod inte hur Eva förmådde ta i denna skräckinjagande varelse. Det såg inte ens ut som om hon hade något emot det. »Hej vännen, har du ont?« A 4 svarade inte. Hon bara fortsatte att skrika. Ett slags stönskrik. »Vi ska tvätta dig lite grann.« Eva gick ut i badrummet och fyllde en blå plastskål med vatten och Lactasyd. Hämtade tvättlappar, en liten handduk och en ny blöja. Gav mig ett par plasthandskar och satte på sig ett par själv. De var alldeles för stora. Både för mig och Eva. »Trots att vi nästan bara är kvinnor som jobbar här beställer de handskar anpassade för manshänder.« Eva pratade på medan hon drog av täcket från A 4:s kropp. Om handskar och om sommaren. Om värmen som kommit tidigt i år. Hon pratade med A 4 precis som om hon var en vanlig människa. Hon drog upp A 4:s nattlinne och blottlade två höftben. Därefter drog hon ner underbyxorna, som såg ut som 15
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 15
2011-11-22 10.52
små shorts i nät och för första gången i mitt liv såg jag ett nittio ettårigt underliv. Eva tvättade A 4, med varsamma händer, ren från bajs och kiss. Själv stod jag bara med mina alldeles för stora plasthandskar och tittade på. Försökte låtsas vara oberörd. Så försvann blodet från mitt huvud. Fötterna från mina ben. Stanken av bajs och A 4:s skrik. Bara ett brus i öronen och stjärnornas krig i ögonen. Jag vaknade upp i A 4:s soffa med Evas varma hand på min panna och ett glas vatten på soff bordet framför. Jag hämtade snart färg och Eva återgick till sin ursprungliga vårdtagare, utan att vara det minsta förvånad eller bekymrad över att hennes nya kollega helt tappat fattningen. »Sånt som händer«, sa hon bara. »Sånt som händer.« »Aj, aj, aj, oj, oj, oj«, jämrade sig A 4 när Eva hissade upp sängen under hennes huvud och förde sugröret mot hennes mun. »Så ja, så ja«, sa Eva, samtidigt som hon smekte bort lite av det vita, tunna håret från pannan. »Jag vill hem! Jag vill hem!« fortsatte A 4. »Jag förstår«, sa Eva. »Mamma, mamma«, ropade A 4. Då böjde sig Eva ner över sängen och gav henne en puss på kinden, sedan började hon nynna på en vaggvisa. Det var för mycket för mig. Det var inte bara A 4 som var knäpp, Eva verkade också vara det. När Eva sjungit färdigt bad hon mig att ta tag i draglakanet för att få A 4 på sidan. Jag visste inte vad ett draglakan var för något så jag såg antagligen frågande ut. Eva förklarade att jag först och främst måste ställa mig på andra sidan sängen och ta ett stadigt tag om det tyg som ligger tvärs över det vanliga lakanet, det vill säga draglakanet, och sedan fösa det så att A 4 kommer mot henne och på så vis hamnar på sin högra sida. Min intention var att göra precis som Eva förklarade, men det var 16
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 16
2011-11-22 10.52
som om mina armar inte förmådde det. Som om bruset i öron en kom tillbaka av tanken på att ta i något som tillhörde A 4:s säng. Så jag stod bara där, handfallen och blek. Det slutade med att Eva böjde sig över A 4:s magra kropp och vände henne med egen kraft. Därefter tittade hon på klockan och antecknade tiden på vändschemat. Innan vi lämnade A 4, kände Eva på hennes fötter, varpå hon viskade till mig att hon redan hade börjat kallna. »Vadå kallna?« »Schhh!« Eva förde pekfingret mot sin mun.«De flesta kallnar redan innan de dör eftersom hjärtat är så trött.« När vi kom ut i korridoren skakade Eva på huvudet och suckade. »Stackars människa, tänk att det är så det slutar.« »Med kalla fötter?« »Nej, i ett rum på nitton kvadratmeter. Det spelar ingen roll hur mycket Annika Bäcklund predikar om vikten av att kal la de gamlas rum för hem. Liljebacken är en slussningscentral. Varken mer eller mindre. Jag tror inte Annika Bäcklund har hört skriken.« »Nä«, svarade jag, utan att veta vad jag kommenterade, för det enda som fanns i mitt huvud var Evas mun mot A 4:s kind, stanken av bajs och kalla fötter med gigantiska blodådror. Men vid en närmare eftertanke kunde Eva självklart ha en poäng med det hon just hade sagt. Annika Bäcklunds kontor är nämligen placerat på tredje våningen. Hon behöver på så vis inte gå igenom en enda korridor för att komma dit. Det räcker med att gå in genom huvudingången, raka vägen till hissen och därefter trycka på trean. Det är säkert ett strategiskt beslut, för jag tror inte Annika Bäcklund, eller någon annan heller för den delen, skulle kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt om man hörde någon som A 4. A 4 dog hemlös. Alla på Liljebacken ska dö hemlösa.
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 17
2011-11-22 10.52
A4 är den första döda människa som jag ser. Det uppstår ett visst ljud när jag drar kniven genom den bruna, breda tejpen som försluter kartongerna med blöjpaket. Som skrapet av bestick mot tallrikar i porslin. Förutom knivljudet är det tyst i källaren. Jag hade gjort vad som helst för att ha någon att prata med. Blöjleveransen kom igår och Leena med två e har tydligt förklarat hur jag ska stapla paketen på varandra i prydliga hög ar. Jag har ställt förrådsdörren på vid gavel så att jag har uppsikt över de stora ytorna här nere. Har tänt varenda lysrör som går att tända på hela källarplanet. Till och med de i omklädningsrummet, eftersom jag inte tycker om det mörker som annars skulle sippra ut genom dörrspringan. Jag tycker det är obehagligt med dörrspringor och mörker. Sover alltid med lampan tänd. »Jaså, det är här du är!« Jag rycker till. Eller jag hoppar högt. Tror till och med att jag skriker något. Det är Eva som kommer nerför källartrappan. »Förlåt, skrämde jag dig?« »Nej, då. Inte alls.« »Jag har letat efter dig, tänkte att du skulle få se något vackert.« Jag följer utan vidare eftertanke med Eva, glad över att slippa 18
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 18
2011-11-22 10.52
källaren om så bara för en stund. Vi fortsätter in på avdelning
A . Vi går under tystnad, Eva ett par meter framför mig. Det är
något högtidligt med hennes hållning. Något viktigt i hennes steg. Det luktar brunsås och stekt lök från köket och bajs från soporna i städskrubben och boningsvax från golven. Det blandar sig med tvättmedelsdoften från Evas kläder. Eva tittar förväntansfullt på mig när hon låser upp till A 4:s rum. Då förstår jag vad hon vill visa. Alldeles för sent förstår jag det. Eva tar tag i min hand och för mig mot sängen. Det finns ett motstånd i mina steg. Ett motstånd som Eva inte verkar känna. Det är samma säng och samma kropp som bara för några dagar sedan. Men istället för det tunna, uppklippta nattlinnet har A 4 på sig en blommig klänning och det vita håret är välkammat. »Hon sa att hon ville ha den här klänningen«, säger Eva och gör en gest med armen mot A 4:s kropp. Trots att jag borde vara lugnare till sinnes när A 4:s skrik har tystnat, vet jag faktiskt inte vad som är värst, skriken eller tystnaden som följer. »Förresten, det kan jag säga nu med en gång.« Eva rättar till klänningen på A 4:s kropp. Drar ner det blommiga tyget över de knotiga knäna och lägger guldberlocken tillrätta i A 4:s djupa halsgrop, innan hon fortsätter. »När du ska göra i ordning någon som har dött är det viktigt att ta på en stor blöja, för de tömmer ut en hel del vätska efter att de somnat in. Men det är klart, du är ju aldrig själv, vi är alltid två.« Det står en ros och ett ljus i en mässingsstake på nattduksbordet. Vändschemat och vätskelistan är borttagna, kvar är bara den slitna bordsytan. A 4 ler. Alla rynkor har slätats ut och hon ser yngre ut. Det vitgeggiga är borta från hennes läppar, likaså varet runt ögonen. Jag tycker att det är hög tid för oss att gå, men Eva verkar 19
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 19
2011-11-22 10.52
inte alls ha bråttom. Hon klappar istället A 4:s magra arm och tittar på henne med något moderligt i blicken. Det hela är bisarrt, men jag kan inte låta bli att undra hur A 4 känns. Hur kall man verkligen blir. »Tänk att hon har gått nu, vad skönt för henne«, säger Eva. Det är så de säger här, hon har gått nu. I rapporterna heter det avlida, men informellt kallar man det gått. Det finns en hel del termer, fackspråk och förkortningar på Liljebacken, och jag förstår inte ens hälften av allt som sägs. Har precis lärt mig att USKA är detsamma som undersköterska. Och att det bara är några få av alla här som är undersköterskor. De flesta är som jag, outbildade vårdbiträden. Mer eller mindre erfarna av palliativ vård. Fönstret står på glänt i A 4:s rum, och trots sommarvärmen känns det kallt av draget utanför. Kallt och stilla. Eva förklarar att man alltid öppnar ett fönster när någon har gått. Själar vill ha frid. Och själar får inte frid på Liljebacken. De måste ut i den friska luften.
Det blir min uppgift att flyttstäda A 4:s rum. Vet inte om flyttstäda är ett bra ordval. Men kanske låter det bättre än dödstäda. Ingen verkar särskilt ledsen över att A 4 är borta, även om Eva ska gå på begravningen. Jag undrar hur många begravningar det blir för Eva på ett år. Rummet är mycket fulare och slitnare när det varken finns möbler eller tavlor. Vissa väggpartier saknar tapet och plastmattan är på flera ställen förstörd av alla tunga hjälpmedel. Dörrarna och dess karmar har märken efter upprepade felkörningar. Det krävs precision när man ska rulla en rullstol genom en dörröppning, hur handikappanpassad den än är. Listerna är täckta av ett tjockt lager damm och jag vet inte när toalett en rengjordes senast. Förutom en liten bit hård Palmolive-tvål, 20
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 20
2011-11-22 10.52
som ligger intorkad på handfatet, finns ingenting kvar som har tillhört A 4. Eva säger att man knappt hinner få ut de avlidna eller desinfektera sängarna innan det flyttar in någon ny. Det är så lång kö hit. Jag går ut till städskrubben och hämtar diskhandskar, desinfektionssprit, Vim och såpa, men vet inte var jag ska börja. Tar till slut på mig diskhandskarna. De är gula och för stora, precis som plasthandskarna. Går fram och tillbaka i dödrummet. Slänger Palmolive-tvålen i en svart sopsäck och plötsligt slår det mig att nästa som flyttar in antagligen också kommer att sluta här. Det måste vara jättemånga som genom åren har dött i detta rum. Märkena i golvet kommer inte bara från A 4:s rullstol. Inte heller de i dörrkarmarna. Det är fler som har satt sina spår här. Som ett inristat namn i trädets bark. Eller ett I was here påskafton 98, skrivet med spritpenna på en bortglömd lekplats. Jag ser dem allihop. De kommer från ingenstans. Det är ett tiotal vita, genomskinliga kroppar med ögon som rinner. Kroppar som luktar urin och ruttet. De kommer närmare. De hånskrattar åt mig. A 4 skrattar högst och hon är alldeles blå och vitgeggig och naken. Jag springer ut från rummet med hjärtat på väg upp genom munnen. Rakt in i Leena med två e, som luktar hemrullad cigarett och bohem. »Vad fan håller du på med?« Hon knuffar undan mig så att jag nästan flyger in i väggen. »Inget. Jag ska bara ut och röka«, svarar jag medan jag slänger en blick bakåt för att försäkra mig om att de inte har hunnit ikapp. »Men du röker väl inte?« »Jo!« ljuger jag utan att veta varför. »Du verkar helt skärrad, ser ut som du sett ett spöke.« Om det bara hade varit ett. Leena med två e skakar på huvu 21
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 21
2011-11-22 10.52
det och tillägger: »Moa, glöm inte ta av dig diskhandskarna innan du tänder ciggen.« Sedan försvinner hon. Fråga mig inte vart. In i något rum antagligen. Jag står kvar en stund innan jag tar mod till mig och går in till A 4:s forna hem. Och vålnaderna. Sedan städar jag med en sjuhelsikes effektivitet samtidigt som jag sjunger. Jag sjunger alla sånger jag kan för att skingra det osaliga. Sjunger tills jag blir alldeles hes och matt. Döingarna verkar inte gilla det, för det känns som om de så sakteliga försvinner. Det flyttar in en ny A 4. Hon övertar inte bara rummet, bok staven och siffran utan även den säng där den gamla A 4:n dog och många gånger den gamla A 4:ns egentliga namn, eftersom det tar en stund för oss som jobbar att programmera om hjärnan. Den nya A 4:n gör inte så mycket väsen av sig. Hon äter mest chokladpraliner och stirrar med tom blick på en tavla, som hon låtit hänga upp på väggen ovanför soffan. Hon möblerar rummet nästan precis som den gamla A 4:n. Det går inte att möblera på så många fler sätt.
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 22
2011-11-22 10.52
det kommer en sjuksköterska till Liljebacken ibland. Hon kör en vit kommunbil och det finns ett rum på andra våningen dit hon brukar gå. I rummet finns ett skrivbord och plåtskåp med lås och i skåpen finns pärmar och tung medicin. Jag sitter vid skrivbordet som är belamrat med blodtrycksapparater, tomma katetrar och gula post-it-lappar med anteckningar på, samt några halvfulla Läkerolaskar. Sjuksköterskan tar fram en tom dosett och en rulle med APO -doser, skjuter ner glasögonen på näsan och tittar på mig ovanför bågarna, som är av plast och ganska fula. Hon tar ett par Läkerolpastiller ur en av askarna och stoppar dem i munnen, så förklarar hon skillnaden mellan de två doseringssätten, vilket egentligen bara är att dosetten är en plastlåda som sjuksköterskan fyller på en gång i veckan, medan APO-doserna är små påsar som doseras centralt. Jag frågar aldrig vad som menas med centralt. Hon stoppar in ena fingret i munnen och rengör tänderna från pastillrester, sedan fortsätter hon att prata om orala lösningar och vikten av att placera resor ibletter under tungan. »Resori-tabletter ...«, undrar jag. »Resoribletter«, rättar hon. »Alltså Nitromex eller nitroglycerin.« Hon stoppar in ytterligare några pastiller i munnen och ger mig ett papper med rubriken Delegationsbeslut SOSFS 1997:14. 23
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 23
2011-11-22 10.52
Under rubriken följer mitt personnummer, min yrkesbefattning samt ett långt stycke text, i ett mycket litet typsnitt, som jag inte läser. Som jag aldrig kommer att läsa. Därefter ber hon mig att skriva min signatur under Uppgiftsmottagare. Sedan är det klart. Jag ska precis gå ut genom dörren när jag hör henne be mig att vänta. »Det är lika bra jag delegerar suppar, vagitorier och syrgasmask med en gång. Det blir så bökigt annars eftersom Leena är den enda med delegering ikväll.« Leena med två e har noga gått igenom pensionärernas kvällsrutiner. Vilka tider jag bör gå in till vem. Vilka tider de ska få sina mediciner. Vilka man kan sätta på pyjamas redan efter middagen, utan att få några protester. Vilka som dricker te till kvällsfikan och vilka som dricker kaffe. Vilka som har sockerbitar i kaffet och vilka som har suketter. Enligt Leena med två e har det blivit dags för C7:s medicin. C7 har ett riktigt namn också. Gullan. Det är i alla fall vad som står på namnskylten som hänger på hennes dörr. Gullan har valt att göra sin namnskylt av ett blått pappersark. Det ser ut som att bokstäverna darrar. Som om det vore ett litet barn som har skrivit dem. Ett barn som har försökt sig på gammaldags skrivstil. Hon har klistrat på ett bokmärke också, föreställande en tjock ängel, som sitter på ett moln och dinglar med benen. Lukten av gammal människa slår emot mig. En beige vårkappa på en galge i hallen. Ett par mörkblå Eccoskor på skohyllan. På hatthyllan, ett skohorn och ett paraply samt en plommonlila basker. För övrigt ingenting annat som påminner om att någon faktiskt bor här. Ingen hallmatta. Inget nyckelskåp. Inga tavlor. Bara väggar tapetserade med spräckliga Boråstapeter från början av nittiotalet. »Hallå«, säger jag, utan att få något svar. 24
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 24
2011-11-22 10.52
TV:n står på och volymen är hög. »Hallå«, fortsätter jag. Jag låser upp medicinskåpet som sitter på väggen bredvid hatthyllan. I varje hall finns ett medicinskåp. Och i varje me dicinskåp ett dokument med de mediciner som vårdtagaren står på, samt en lista på doseringssätt och tider. På den sistnämnda listan finns även utrymme för signaturer. Som ett slags tecken på att medicinen har delats ut. Klockan är sex och jag letar upp den aktuella medicintiden. Där står det: Vagifem. Jag hittar förpackningen och tar ut innehållet. Det är en plastmojäng, som enligt bipackssedeln ska föras upp i slidan. Mojängen är laddad med en vaginaltablett som ska motverka torra slemhinnor. För en sekund tänker jag låsa in underlivsmedicinen igen och gå ut. Gullan verkar uppen barligen inte ha hört mig. Men hon är en av dem som jag ansvarar för ikväll och jag kan inte under några omständigheter gå ut till Leena med två e och föreslå ett byte. Gullan ser ut precis så som man föreställer sig att en tant ska se ut. Vitt, kortklippt hår med papiljottlockar och beige byxor med pressveck. Det är jag tacksam för. Är inte upplagd för fler överraskningar. »Hej, jag heter Moa och jag ska jobba här i sommar«, säger jag och tänker att underliv är det naturligaste som finns. »Hej«, svarar Gullan och sänker volymen. Hon hostar och rosslar och skakar i hela sin kropp. Hennes dubbelhaka dallrar. På den växer långa vita hårstrån. På överläppen också. Hon sträcker fram sin hand och presenterar sig som Gurli Bergström. »Men alla säger Gullan«, tillägger hon. »Hjärtligt välkommen förresten. Jag hoppas verkligen du ska trivas.« Hon pratar mycket långsamt och försiktigt eftersom hon under årens lopp har fått ett antal proppar i hjärnan, vilka har försämrat talförmågan. 25
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 25
2011-11-22 10.52
»Tack«, svarar jag och harklar mig. »Jag är här för att ge dig det där som du … det där som du brukar få.« Mitt ansikte blossar och bultar av allt blod. Gullan tittar frågande på mig. Hon har gammelögon. Likaväl som ett ansikte kan se gammalt ut med fåror och rynkor, kan ögon se gamla ut. Alla som bor på Liljebacken verkar ha gammelögon. Det är som om de har en hinna över sig. En extra hornhinna. Som att de har tappat färg och som att ögonvitorna inte längre är riktigt vita. Vissa gammelögon har till och med gulnat. Det är otäckt. Jag undrar om den gula färgen har något med förfluten tid att göra, som gulnade pappersark eller gulnade fingrar. »Är det kaffe?« Gullan tar fram en näsduk ur ena byxfickan och snyter sig. Dubbelhakan dallrar igen. Den verkar dallra så fort hon rör på sig. »Nej, jag ska ge dig en vagi …« Plötsligt glömmer jag bort vad det heter. Vagi, vaginal, vagi … Gullan säger ingenting. Kanske försöker hon, men det verkar ta en stund från det att hon startar talprocessen tills orden väl kommer ut i rummet. »Du ska få din vaginamedicin«, får jag till sist fram. »Då får du hjälpa mig av med byxorna.« Jag knäpper med trevande händer upp om den stora magen, som fullständigt väller ut när den blir befriad från gylf och knapp. Den är större än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Jag ser ingen tillstymmelse till navel och skinnet är alldeles rynkigt. Som om hon hade legat länge i vatten. Jag drar fumligt av de beige byxorna. Säger inte ett ord när jag fortsätter med underbyxorna, som är av samma modell som A 4:s. Det har bildats ett rött märke efter resåren i hennes midja, som inte är en midja utan bara fett. Nu kvarstår endast Gullan och hennes underliv. Trots att min sexuella erfarenhet inte är stor och trots att jag inte har fött några barn förstår jag att hon på 26
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 26
2011-11-22 10.52
något sätt måste ligga ner för att jag ska komma åt. Jag hinner inte be henne om det förrän hon själv har lagt sig till rätta på sängen. Ett försök till att samla ihop mig: Framför mig en tant i rosa clipsörhängen, ljusrosa blus, ett vitt pärlhalsband, bruna stödstrumpor och fårskinnstofflor och däremellan ingenting. Bara ett nästintill hårlöst kön. Man tappar visst håret överallt när man blir gammal. Jag tar plastpinnen och för upp den mellan Gullans ben. Hon ojar sig. Vet inte om jag överhuvudtaget är inne i rätt hål. Det är så mycket hud och veck och fett och rumpa att det är omöjligt att veta. Gullan kvider. Får för mig att jag är inne i urinröret. Det borde liksom inte göra så ont när man är så gammal. Jag trycker av tabletten och drar ut plastbehållaren varpå jag frågar: »Var det skönt?« Rummet gungar. Ryggen kallsvettig. Jag har varit inne i en annan människas slida. Harklar mig. Försöker släta över det. »Var jag bra?« Gullan skrattar så den tjocka magen hoppar. Upp och ner över underlivet. Som en deg. Hon skrattar och hostar och rosslar. Hennes löständer är alldeles för stora. Det uppstår något slags glapp mellan gom och lösgom. Hon skrattar och hostar och rosslar så att löständerna nästan ramlar ut. »Var det första gången?« frågar Gullan, och lägger av ytterligare en skrattsalva. Jag ler osäkert men tycker inte alls att det är roligt. Det är avskyvärt. Och ingenting annat. Tio minuter senare är jag inne i Urbans rum. Han sover med öppen mun. Från mungipan rinner saliv ner på den orakade hakan. Över sängen, Jesus på korset. Och i bokhyllan ett antal biblar och psalmböcker. Urban har varit präst. Kanske är han det fortfarande. Kanske är det sådant som inte försvinner. Det finns mycket möbler, i något mörkt träslag, i Urbans rum. 27
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 27
2011-11-22 10.52
De flesta möbler på Liljebacken är mörka. På väggarna hänger fotografier i olika ramar. Människor som ler mot mig. »Urban«, jag ruskar hans axel. »Urban, du ska få din medicin.« Jag presenterar mig inte. Har tröttnat på att säga: »Hej, jag heter Moa och jag ska jobba här i sommar.« Dessutom vet jag inte om det tjänar någonting till. De har antagligen glömt mig så fort jag går därifrån. Urban tittar på mig med sömndrucken blick. Han har inga ögonfransar. Det ser inte klokt ut. Han tittar på mig uppifrån och ner. Flinar. Hans blick stannar någonstans mellan min hals och mage. Flinet övergår i något som jag förmodar ska likna ett skratt. »Flickor som du är till för att knullas.« Först tror jag att jag hört fel. Jag trodde kanske inte gubbar i den åldern sa sådant. Trodde inte ens att de tänkte på att knulla. Särskilt inte före detta präster. Han upprepar: »Flickor som du ska knullas.« Jag låtsas inte höra. Istället går jag ut till medicinskåpet i hallen. När jag ser vad som står på medicinlistan svartnar det framför ögonen. I huvudet. Under fötterna. Två Alvedonsuppar. Rakt upp i analen. Jag överväger vilket som är värst: Tantfittor eller gubbrövhål? Vet inte vad jag kommer fram till. Känner bara att jag vill gråta. Jag hanterar hans kropp som om den bara vore ett stycke kött. Drar av honom byxorna med ovana, ilskna händer. Drar och sliter, som om kläderna tillhörde ett djur. Pungen är så lång att jag betvivlar att det verkligen är en pung. Och för ett ögonblick tror jag att han bara har en pung och ingenting mer, för jag ser ingen tillstymmelse till snopp. Men det har han så klart. En mycket liten, förkrympt sak. »Snopp«, säger han. »Snopp. Snopp. Snopp.« Jag ber honom att vända sig på sidan. Är mycket kort i tonen. 28
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 28
2011-11-22 10.52
Men min röst är tunn. Den skulle kunna gå sönder. Urban har en hängig rumpa. Den ser ledsen ut och har en blålila ton. Jag särar på hans skinkor och möts av stora hemorrojdklasar. Pung och hemorrojder blir ett. Jag stoppar in supparna med den trubbiga sidan först. Det är långt ifrån lätt. Stolpillrena vill smälta i mina händer och Urbans hål är svårtillgängligt på grund av de anala åderbråcken. Efter supparna tvättar jag Urbans kön med ljummet vatten, sätter sedan på nattblöjan som är av Up and go-modell. »Tvätta mer«, mumlar Urban samtidigt som jag känner hur hårt det blir i handen. Därefter brer jag leverpastejsmörgåsar i frukostrummet, som om ingenting hade hänt. Jag lägger på inlagd gurka. Brygger kaffe och kokar tevatten. Dukar fram porslin och tar fram orange och bruna plastbrickor till dem som vill ha kvällsmaten serverad på rummet. Urban är en av dem. Jag tar mod till mig och letar upp Leena med två e. Går igenom avdelning D:s långa korridor. Lysrörsbelysning och Älska din nästa så som dig själv i korsstygn på väggen. Jag går med bestämda steg för lite självaktning har jag trots allt. Längst bort, vid balkongdörren hittar jag henne. Hon stänger till den och drar ner persiennerna. Klockan är sju och utanför samlas ungdomar i gäng för att grilla och spela brännboll. »Leena ...« Jag vågar inte möta hennes blick. Tittar istället på några intorkade fläckar i den bruna plastmattan. »Jag tycker Urban är obehaglig, jag vill inte gå in till honom ensam.« Fortfarande ögonen i den bruna plastmattan. »Men du har väl Urban ikväll?« »Ja, men han är så oberäknelig. Tänkte om du kanske vill följa med mig när han ska få sin kvällsmat.« 29
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 29
2011-11-22 10.52
Jag låter som ett vädjande barn. Jag hör det själv. »Han är inte farlig. Han fattar inte vad han säger.« Leena med två e låter nästan vänlig. Jag ställer brickan på det mobila sängbordet och rullar det mot Urbans säng. Böjer mig över honom för att sätta på honom en haklapp. Fipplar med knapparna bak i hans nacke. Ett stadigt tag om mina överarmar och jag rycker till. Försöker att frigöra mig. »Släpp!« Urban säger ingenting. Han bara sliter i mina armar och jag tappar fotfästet. Jag har inte en chans. Hans händer gör ont. De drar ner mig i sängen. Jag använder all min styrka för att ta mig loss ur hans grepp, men det är som om hans sista livskraft har samlats i hans armar och händer. Jag stretar och kämpar för att komma upp från hans äckliga lakan. Sträva, valkiga händer under min bussarong. Urban flinar. Väser knulla och fitta omvart annat. Och någonstans i den långa korridoren utanför finns Leena med två e. Jag vågar inte ropa på henne. Slutligen lyckas jag krångla mig ur hans grepp. Boxar till honom i magen och skriker: »Släpp mig din jävla gubbe!« Jag kommer upp ur sängen. »Heliga Jungfru, den vansinnige förföljer mig. Vad har jag gjort, gode Gud?« Urban skriker och vrider sin otympliga kropp i de sunkiga lakanen. Jag springer så fort jag kan mot hallen och dörren. Urban fortsätter att skrika: »Jag är rädd. Åh, jag tror jag dör. Åh, jag arma människa. Vad kommer att hända, gode Gud!« Jag bara springer. Från prästen som tillkallar all tänkbar hjälp. Han tillber ängeln Gabriel och Jungfru Maria. Han ropar på Jesus och däremellan gastar han: »Knulla, knulla för bövelen, för rövelen.«
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 30
2011-11-22 10.52
jag har ett eget hem på sjutton kvadratmeter. Möblerna är inte mina men ljusstakarna på bordet är det. Och gardinerna och kaktusen i fönstret och terrakottakrukan som kaktusen står i. Jag har satt upp saker på väggarna också, en anslagstavla med dikter av Kristina Lugn och lite foton på mig själv. Jag hyr en studentlägenhet i andra hand på Lappkärrsberget. Med kök och hall i ett. Det finns en Ica-butik i huset bredvid där man kan hyra videofilmer. Och en pizzeria med billiga pizzor och en godisaffär. Inte alls långt ifrån där jag bor ligger Naturhistoriska museet och Cosmonova. Det är promenadavstånd till Stadion och GIH-badet och det tar fyrtio minuter i rask takt till Humlegården. Lika lång tid som det tar att åka kommunalt till Liljebacken. Och är man väl på Östermalm kan man lika gärna promenera till Hötorget också. Och då är man i stort sett på Drottninggatan och mitt inne i stan. Det är min första lediga lördag och jag vaknar klockan sju. Jag hade kunnat ligga kvar men det finns inte tid. Jag har väntat i tolv år. På någonting annat än söndersparkade skåp och mögliga lokaler med renoveringsbehov. På någonting annat än gympasalar som stinker av flera generationers svett och förödmjukelse. Och jag har förberett mig. Det finns en uppgjord plan för sådant som ska uträttas. Jag äter ett par smörgåsar och dricker ett glas mjölk på stående fot. Knyter en sjal runt håret och tar på mig mina gympaskor. 31
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 31
2011-11-22 10.52
Promenerar över ängen, förbi Frescati och ner mot tunnelbanan. En man rastar sin hund, annars ser jag inte till en människa. Jag går fort och med så lätta steg att jag inte längre vet om jag går eller om jag faktiskt studsar fram. När jag passerar spärrarna ler jag mot spärrvakten. Han ler inte tillbaka. Tittar inte ens på mig. Han är djupt försjunken i en bok. Jag tar rulltrappan ner i underjorden. Det är en viss lukt på tunnelbaneperrongen. En lukt som jag tycker om. Jag väntar på linje fjorton mot Fruängen. Det är åtta minuters väntetid men det gör mig ingenting. I Gamla stan hoppar jag av, går upp till Stora Nygatan och uppför Kåkbrinken. Kommer fram till Stortorget och Storkyrkan, där Chokladkoppen och Kaffekoppen ligger. Jag tittar in genom fönstret till Chokladkoppen. Fortsätter till Kaffekoppen. Det ser trevligt ut på båda ställena. Kan inte bestämma mig. Jag har lånat några dramer på Stadsbiblioteket. Hur många gånger har jag inte drömt om att sitta på ett café i Stockholm och läsa pjäser? Och stryka under repliker. Nu är jag här. Jag och framtiden och möjligheterna. Det är som om jag har hunnit ikapp mina egna dagdrömmar. Slutligen väljer jag Kaffekoppen. Det är en mycket högre ljudvolym där inne än vad jag hade föreställt mig. Och mycket fler människor. Alla verkar ha kommit dit i sällskap med någon annan. Jag beställer kaffe och en av de största kanelbullar jag någonsin har sett. En kille i min ålder jobbar och en tjej med gröna ögon. Jag har alltid velat ha gröna ögon. Killen har piercing i ögonbrynet och halvlångt hår. Han är söt på något sätt. Det finns bara ett ledigt bord. Det är så litet att det knappt får plats med två. Jag sätter mig ner. Betraktar den unga cafépersonalen. Det verkar roligt att jobba på café. Tjejen skrattar så fort killen öppnar munnen. Han är för långt borta för att jag 32
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 32
2011-11-22 10.52
ska höra vad han säger. Jag försöker ändå få ögonkontakt med honom, men han tittar åt fel håll. Jag hittar ett par repliker att stryka under. Använder blyerts. Använder alltid blyerts så att man kan ändra om det blir fel. Den piercade killen tar emot en beställning. Han har festivalarmband runt handleden. Jag skulle kunna bli kär i honom. En kvinna som beställer ost- och broccolipaj frågar helt ogenerat vad det egentligen är för skillnad mellan kaffe latte och café au lait. Rynkar på näsan och verkar uppriktigt nyfiken på svaret. Hon är så där pinsam som bara vissa medelålders kvinnor kan vara. Kvinnan gör sig verkligen förtjänt av några rader i min anteckningsbok. Jag har en bok där jag skriver ner särskilda betraktelser. Det kommer naturligt. Kvinnan har en uppklippt, lockig frisyr med en hel del hårspray i och ser ut att heta Monica. Monica med c. Hon pratar en mycket säregen dialekt. Borås. Hon måste vara från Borås. Kanske strax utanför. Hon använder sig av både rullande och skorrande r. Hon blandar hej vilt. Jag försöker att lagra dialekten i mitt huvud. Prata in den tyst för mig själv. Henne ska jag imitera någon gång. I någon föreställning. Så tacksamt. Och hennes hållning. Den där klassiska medelålders hållningen. Höften fram, överkroppen bak, som om kroppen vore alldeles för tung att hålla upp. Det diskreta underbettet och pikétröjan nerstoppad i stretchjeansen som sitter lite för högt i midjan och som gör att rumpan blir lite längre än vad den i själva verket är. Jag har svårt att inte hänga upp mig på rumpor. Det är något som har kommit nu. Jag har antagligen bara på ett par veckor sett fler rumpor än vad många gör under ett helt liv. Jag skriver så fort att jag får kramp i pekfingret. Beskriver Monicas lite för långa rumpa. Beskriver hela Monica så gott jag kan. Jag skriver så koncentrerat att jag inte lägger märke till mannen som står snett bakom henne. Hennes man. Hans. 33
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 33
2011-11-22 10.52
Han måste heta Hans. Hans och Monica. Hans har uppnäsa och Dressman-jeans och beställer precis samma som sin fru. Jag skriver aldrig upp Hans i min bok. Inte för att han på något sätt är ointressant, snarare för att han är man och för att jag främst fokuserar på kvinnor. Hans finns dock med i en parantes efter Monicas personporträtt. (M. Kommer i sällskap med en medelålders herre, antagligen hennes make. Maken ser ut att heta Hans och bär Dressman-jeans). Jag tänker att jag inte kommer att gå härifrån idag. Det gör jag naturligtvis eftersom även Stockholms caféer har en stängningstid, men jag sitter kvar tills det bara är jag och den piercade killen kvar. Föreställer mig att han också är nyinflyttad. Kanske första veckan på jobbet. Han kanske inte ska jobba här egentligen. Han kanske sysslar med teater. Han kanske skulle kunna älska mig. När jag druckit så många koppar kaffe att jag mår illa försöker jag lite trevande få ögonkontakt med honom igen. »Jag är liksom lite nyinflyttad här.« »Jaha!« »Känner inte så många och så.« »Nähä!« Han tittar på mig med tycka-synd-om-ögon, samtidigt som han plockar bort min kaffekopp. Jag ser det som ett tecken. Ett tydligt tecken på att jag har suttit här tillräckligt länge. Känner att gråten är på väg. Från ingenstans. Som en överraskning. Jag sväljer ner den. Sväljer ända tills den kommer ner till magsäcken. Den blandar sig med kaffet och bullen och snart ska jag skita ut den. Blir riktigt upplyft av tanken på att skita ut min gråt. Jag strövar planlöst omkring i en stad full av turister och försöker förstå att det här är mina drömmars stad.
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 34
2011-11-22 10.52
jag lär mig tidigt konsten att dela upp mig i två. Min kropp arbetar men det som är jag är långt härifrån. Vita bomullslinnen. Mintgröna joggingdresser. Rutiga pyjamasbyxor och nattlinnen i nylon läggs i korgar märkta med en bokstav och en siffra. C7 :s kläder i C7 :s låda. Det går per automatik. Alla kläder är namnmärkta. Det är de anhörigas uppgift att göra när deras mamma eller pappa eller syster flyttar in på Liljebacken. Det händer ändå att det blir fel ibland, att den nya A 4:n hittar Gullans blus i sin garderob och att Urbans strumpor läggs i Gullans byrålåda. Utanför tvättstugefönstret regnar det. Det fullkomligt vräker ner. Jag studerar det mönster som regndropparna bildar på fönsterrutan. Det ser ut som vägar. Smala vägar. Som tårkanaler. »Moa, var du hos Gullan igår kväll?« Roy kommer in och sätter händerna i midjan och blinkar frenetiskt med sina färgade ögonfransar. Roy har ring i örat, Acnejeans och munkjacka. Och när han sträcker på sig bildas det en glipa mellan byxlinningen och tröjmudden, som för att man ska se hur brun han faktiskt är. Roy är sextiofyra år och bög. Han är den första bög som jag pratar med. Han är nog den första bög som jag träffar överhuvudtaget, om man inte räknar med dem som gick i dansklassen på estetiska programmet förstås. Men de sa aldrig att de var bögar. De gick bara runt i sina trikåer och låtsades som ingenting. 35
Jag ska egentligen inte jobba här-inlaga.indd 35
2011-11-22 10.52