Issuu on Google+

tat i a na de rosnay

colombes granne


colombes granne


Tatiana de Rosnay

Colombes granne Översättning från franska: Emma Leonard

Helsingborg/Stockholm


aV samma FÖrFaTTare: Sarahs nyckel (Bazar 2007, pocket 2011) Bumerang (Sekwa 2009, pocket 2010) Huset du älskade (Sekwa 2011) TATIANA DE ROSNAY, COLOMBES GRANNE Originalets titel: Le voisin Copyright © 2010, Éditions Héloïse d’Ormesson; Éditions Plon, 2000 Translation copyright © 2012 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Emma Leonard Citaten på s. 7 är hämtade från: Jean-Paul Sartre, ”Inför lyckta dörrar”, ur Fem dramer. Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1964. Översättning: Eyvind Johnsson Guillaume Apollinaire, ”Pont Mirabeau” ur Är vi långt från Montmartre? FIB:s lyrikklubb, 1995. Översättning: Gunnar Harding Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Getty Images/Terry Vine Författarporträtt: © Francesca Mantovani/OPALE Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2012 Isbn 978-91-86480-32-5 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3a 118 20 Stockholm colombesgranne@sekwa.se

www.sekwa.se


Till monsieur X, min exgranne, som under ett års tid hindrade mig från att sova och därmed (oavsiktligt) gav mig idén till denna roman.

Till Nicholas, Louis och Charlotte, grannar i mitt hjärta.


Helvetet det är De Andra. Jean-PaUl sarTre ”Inför lyckta dörrar”

Natten kommer, klockan slår gUIllaUme aPollInaIre ”Pont Mirabeau”

Den som på offentlig eller privat plats ger upphov till oväsen som är så långvarigt, frekvent eller omfattande att det anses vara synnerligen skadligt för grannarna eller för hälsan, kan bötfällas. (Utdrag ur förordning av den 18 april 1995)


D e n n e D T y n g D a s ä n g b o T T n e n pressar hennes kropp mot golvet. Hon kan knappt röra sig. Hon ligger platt med hakan mot parkettgolvet och flämtar som en hund med vidöppen mun. När hon hörde ytterdörren gå igen fick hon panik och slog pannan i något, kanske sängkanten. Det börjar värka. Med viss möda, och så långsamt hon kan för att inte höras, försöker hon frigöra ena handen. Det är trångt under sängen. Försiktigt stryker hon handen över pannan. Den är klibbig. Är det blod? Hon ser ingenting. Det är för mörkt. Hon måste ta sig ut därifrån. Men hur? Hur ska hon göra? Frågorna snurrar i huvudet. Varför har han kommit tillbaka nu? Vad gör han hemma? Misstänker han något? Har han gillrat en fälla för henne? Hon försöker andas lugnare, försöker tänka efter. Det kittlar i näsan. Det är lite dammigt under sängen. Inte nysa nu, inte röra sig, inte andas högt eller rycka till. Men paniken växer. När hon blundar ser hon sicksackmönster. Det susar i öronen och hjärtat skenar. Hon känner ett tryck över bröstkorgen. 9


T a TIan a D e rosn ay

Hon får inte luft. Skräcken väller upp, den slukar henne, övermannar henne. Hon ger efter. Det flimrar till, och under ett ögonblick känns det som om hon är på väg att svimma, sedan går det över. Hon pressar händerna hårt mot munnen. Inte gråta, inte skrika, inte ge ett ljud ifrån sig. Hon måste behålla sitt lugn. Men hur ska hon ta sig ut? Hon vill svära, fast hon inte brukar göra det. Hon måste ta sig ut ur rummet. ”Det här jävla skitrummet. Och han, den där förbannade idioten.” Men inga svordomar kan förändra den situation hon befinner sig i. Han ligger verkligen där på sängen, ovanför henne. Det är knappt tjugo centimeter mellan dem. Han andas. Lugnt och regelbundet. Hon föreställer sig hur han ligger med händerna knäppta under huvudet och slutna ögon. En ohygglig tanke slår henne. Han kan säkert höra henne, han kan säkert känna hur hennes hjärta dunkar och bultar. Men han rör sig inte. Har han somnat? Han pressar ner henne med hela sin tyngd. Det är han som har övertaget. Resårmadrassen under hans kropp tynger ner hennes skulderblad, rygg, skinkor och lår. Hon tycker sig kunna känna värmen från hans kropp till och med genom madrassen, hon känner hans hud, hans doft och andedräkt. Det är som om de vore sammanflätade. Hon äcklas av den påtvingade intimiteten. Det är en mardröm. Hon har tagit alldeles för stora risker. Hur kunde hon vara så dum? Hon har låtit sig berusas av den fåniga leken, likt ett barn som leker med tändstickor och fascinerad av den lilla lågan råkar sätta eld på hela huset. 10


co lo m be s gr a nn e

Hur länge ska hon behöva ligga kvar? Hur blir det med barnen? Och Stéphane? Pojkarna kommer snart hem. Eftersom hon inte är hemma kommer de att gå till grannen på tredje våningen eller till studenterna på andra våningen. Men när de börjar bli hungriga framåt kvällen kommer de att bli oroliga. Undra vart mamma har tagit vägen. De kommer att ringa sin pappa på kontoret. Hon kan redan föreställa sig alltihop, hur Stéphane kommer hem i ilfart, förbryllad och orolig. Var kan hon hålla hus? Så här dags är hon alltid hemma och arbetar eller lagar mat. Och nu börjar det bli sent. Tänk om de såg henne nu; ett offer för sin egen tanklöshet, fastklämd under en säng med blodig panna, med den där mannen som vältrar sig ovanför. De skulle skämmas. Hon skäms också. Tyst börjar hon gråta. Tårarna rinner ner för kinderna och blandas med blodet från såret. Smaken av salt och sött svider på tungan. Hon har aldrig varit så rädd förut. Om han förstår att hon är där kommer han att hämnas för allt hon har gjort. Och hans hämnd kommer att bli gruvlig.


1

”Uthyres: Fin, ljus, nyrenoverad 4:a, 120 m2. Hyra: 9 000 franc plus avgifter. Visning i dag kl. 13.30, Avenue de La Jostellerie 27, 4:e vån. rakt fram.” Colombe kommer för sent. Det är redan trettio personer före henne. Hon får finna sig i att köa ute i trapphuset. En gång i kvarten rör kön på sig och hon får kliva upp ett trappsteg. För att fördriva tiden läser hon förstrött ett manus som hon precis har fått. En ung, alldeles för hårt sminkad tjej fnittrar i mobiltelefonen, utan att ta notis om sin omgivning. En kvinna i femtioårsåldern berättar om sina krämpor för en uttråkad men artig herre. Colombe är rastlös och manuset är tråkigt. Med en suck stoppar hon ner det i väskan. Det enda hon kan göra är att vänta och genomlida de två samtalen i trapphuset om tonårstjejens kärlekstriumfer och klimakteriets våndor. Colombe gäspar. Hon sätter sig på ett trappsteg och drar in sina långa ben. Hyresvärden är petig och vill, precis som alla hyresvärdar, naturligtvis inte ha repor i parketten eller fläckar på väggarna. 12


co lo m be s gr a nn e

Men hans oro omfattar mer än rent materiella bekymmer. Hans förhoppning är att hitta en förtroendeingivande hyresgäst till den ljusa fyrarummaren, någon som till fullo passar in på den beskrivning han har gjort till sitt motto: ”en ordentlig människa”. Följaktligen granskar han skeptiskt den långa raden av lägenhetsspekulanter för att se om någon kan tänkas leva upp till hans höga krav. När turen äntligen kommer till Colombe upptäcker hon att han tycks vänligt inställd till henne. Hon märker också att han har skickat iväg den melankoliske herrn och den pratglada damen. Är hon den hyresgäst han söker? Antagligen, eftersom han visar henne lägenheten två gånger. Han betraktar henne med ett förnöjt leende. Vad är det han ser hos henne? Colombe ler inombords. Hon vet mycket väl vad det är han ser: en ung kvinna i trettioårsåldern med ett välvårdat yttre. Vänlig och väluppfostrad. Helt enkelt ”en ordentlig människa”. När hyresvärden frågar henne om hon har barn blir hon tvungen att berätta om sina elvaåriga tvillingsöner. Om han är så rädd om sin lägenhet vill han säkert inte ha barn där. Parketten! Väggarna! Adjö Avenue de La Jostellerie … – Ni ser ung ut för att ha barn i den åldern, påpekar han och tycks inte alls missnöjd över att hon har barn. Colombe känner hoppet vakna på nytt. Hon rycker på axlarna och ler. – Ja, vad ska jag säga, jag började tidigt. Han verkar gilla henne. Han tycker att hon är rolig och 13


T a TIan a D e rosn ay

charmerande. När hon dessutom berättar att hon har en deltidstjänst på ett förlag och att hennes man arbetar på ett litet IT-företag är han övertygad om att han funnit den perfekta hyresgästen. – Hur var förnamnet? frågar han henne och tar fram en nyvässad penna. – Colombe. Han antecknar. – Colombe Barou. Hyresvärden skriver ner hennes adress och telefonnummer, tar uppgifter om bank och annat nödvändigt. – Kom förbi med er man i kväll. Så får han se er nya lägenhet. Colombe blir överraskad. – Men, det är ju fortfarande många som väntar i trappan. Hyresvärden ler mot henne. – Kanske det. Men det är er jag har valt. Så kom tillbaka med er familj i kväll. Vi ses då. Colombe får bråttom. Inombords jublar hon men hon vågar inte se någon av de hoppfulla spekulanterna i ögonen när hon går ner för trapporna. Tänk att de här trapporna, den här ledstången, den här ingången och det här huset hädanefter kommer att vara deras hem. Väl ute på gatan tar hon ett litet danssteg, precis som Gene Kelly i Singin’ in the Rain när han hoppar jämfota i vattenpölarna. Gatan är visserligen snustorr, men Colombe rör sig graciöst, precis som det anstår en före detta balettdansös som växt lite för snabbt. 14


co lo m be s gr a nn e

Ännu en som har fallit för bilden av den blida modern. Vänlig. Lugn. Ganska intetsägande. En del kvinnor utnyttjar sitt utseende för att få som de vill. Andra använder sin intelligens. Colombe, däremot, har alltid spelat på sin förmåga att göra sig osynlig: hon anpassar sig som en kameleont överallt, och kan smälta in utan att väcka vare sig rädsla eller misstro. Som liten var hon tystlåten och eftertänksam, och lyssnade hellre på de vuxnas samtal än lekte med de andra barnen. Colombe är lång och smal, närmare en och åttio, men hon kutar en aning med ryggen som om hon skäms över sin längd, trots att man sällan lägger märke till den eftersom hon gör sitt yttersta för att inte synas. För övrigt är det inte så värst mycket man lägger märke till hos Colombe, utom kanske hennes guldbruna ögon och regelbundna drag. Folk brukar se rakt igenom henne. Det finns liksom ingenting att fästa blicken på. Och hon själv gör inget för att dra till sig uppmärksamhet. Man lägger inte märke till att hon är söt, att hon har tjockt, glänsande hår och fyllig mun. Man lägger inte märke till skrattgroparna när hon ler eller hennes gräddvita, lena hy. Allt ligger dolt någonstans inom henne, det finns ingenting som utmärker henne. Colombe är en kvinna som lever i skymundan och sällan får utbrott. Hon är alltid beredd att hjälpa andra och alla drömmer om att ha henne till granne. ”En ordentlig människa.” ✦

15


T a TIan a D e rosn ay

Tvillingarna väntar på sin mor utanför skolan. Colombe brukar tänka att det är märkligt att de har legat tillsammans i hennes mage under sju månader, eftersom de här tvåäggstvillingarna inte ser ut som bröder, än mindre som tvillingar. Balthazar är lång, gänglig och blek precis som Colombe. Oscar är fadern Stéphane upp i dagen med sina korta ben och olivfärgade hud. Balthazar är tystlåten medan Oscar pratar för mycket. De bråkar ofta. Balthazar biter ihop men är inte sen att slåss och sparkas. Den pratsamme Oscar svarar med grova förolämpningar. Det slutar alltid illa. Ibland tappar Colombe tålamodet. Men till skillnad från Stéphane lyckas hon behärska sig, och hon går emellan, tröstar och kramar om dem. Colombe får syn på sina pojkar och vinkar till dem. Balthazar är huvudet längre än sin bror. Det är alltid han som ser henne först. – Jag har hittat en lägenhet, berättar hon. Stor upphetsning. Frågorna haglar. Oscar skriker ut två frågor i sekunden. Balthazar småskuttar på stället och utstöter små glädjetjut. – Var ligger den? Får jag ett eget rum? Är den stor? Ligger den långt bort? Har pappa sett den? När flyttar vi? Kan vi åka dit nu? Snälla! – Vi får vänta lite, säger Colombe som har svårt att göra sig hörd. Till klockan sex. Oscar knotar som vanligt. Balthazar rycker sävligt på axlarna, som han brukar. Colombe tycker om Balthazars tystlåtenhet och tröttnar aldrig på Oscars tjattrande. På hemvägen 16


co lo m be s gr a nn e

håller hon dem båda i handen. De är fortfarande hennes små pojkar. Men inte länge till. Snart är de tonåringar, med alla bekymmer det innebär. Balthazar kommer inte längre att vilja krypa upp i hennes knä. Oscar kommer hellre att gå ut med sina kompisar än stanna hemma med sin mor. De kommer inte längre vilja att hon kallar dem ”Balthoscar”, det där lustiga smeknamnet som deras far hittade på. De kommer snabbt, alldeles för snabbt, att bli män. Hamna i målbrottet och få skäggväxt. På Avenue de La Jostellerie väntar hyresvärden på dem. Han bjuder pojkarna på Coca-Cola och Colombe tackar ja till ett glas kir. Hon smuttar på drinken och ställer sedan ifrån sig glaset på ett litet bord. – Var är er man? undrar hyresvärden. – På affärsresa. Han reser mycket, svarar Colombe. – Ni kommer att få det bra här, fortsätter hyresvärden lugnt. Det är ovanligt att en lägenhet som vetter mot en innergård på ena sidan är så ljus. Jag är övertygad om att er man kommer att bli riktigt nöjd. – Ja, säger hon tyst. Hon betraktar drömmande rummet. Det här får bli vardagsrum … Sofforna här … Hennes skrivbord där … Det behövs nya gardiner till fönstret … Och persienner … Kelimmattan framför öppna spisen … Pojkarna springer skrattande fram och tillbaka i lägenheten. Ljudet av deras fötter ekar i de tomma rummen. Colombe försöker få dem att lugna sig. – Låt dem springa. Det finns inga andra barn i huset. 17


T a TIan a D e rosn ay

Det livar upp lite. Damen nedanför hör dåligt. Och mannen på femte våningen är nästan aldrig hemma på dagarna. Ni behöver inte vara orolig. Balthazar drar sin mor i ärmen. – Mamma, säger han allvarligt, Oscar och jag vill ha samma rum. Vad ska vi göra? Oscar står i ett hörn och tjurar. – Vilket rum är det? undrar Colombe. De visar henne det stora rummet med två fönster mot trädgården. – Det här rummet ska ingen av er ha, förklarar hon. – Va! Vem ska ha det då? frågar Oscar. Colombe ler. – Det ska jag och pappa ha. – Det gör ni rätt i, säger hyresvärden. Det är det vackraste rummet i hela lägenheten. Det lugnaste också. – Det är orättvist, knorrar Oscar. – Det är det inte alls, menar Balthazar. Mammor brukar ha det finaste rummet. – Fjäskis! Colombe anar det annalkande bråket lika säkert som en meteorolog förutser regnväder. Hon lägger en lugnande hand på Oscars axel. Pojken vet mycket väl vad gesten innebär. Han suckar ljudligt och tittar ner på sina fötter. – Det är dags att åka hem nu, säger hon. Senare på kvällen försöker hon nå Stéphane på mobilen. Han hörs dåligt. 18


co lo m be s gr a nn e

– Jag har hittat en lägenhet, berättar hon. En fyra bakom Cobert-parken, och hyran är inte särskilt hög. Tvillingarna behöver inte ens byta skola … Hallå? Stéphane? I stället för ett svar hör hon ett konstigt knastrande. Hon lyckas urskilja några enstaka stavelser, men sedan brusar och knastrar det igen. – Hallå? Hallå! skriker hon. I andra änden hörs ingenting. Hon lägger på och slår Stéphanes nummer en gång till. Telefonsvararen går igång. ”Hej, ni har kommit till Stéphane Barous telefon, jag kan inte svara just nu, men lämna gärna ett meddelande efter tonen.” – Älskling, det är jag. Du är nog i en tunnel eller på tåget. Jag har hittat en lägenhet. Jag önskar att du vore här och kunde se den. ✦

Claire granskar lägenheten med kännarmin. – Vilket kap. Colombe ler lättad mot sin syster. – Jag visste att du skulle gilla den. – Har Stéphane sett den? – Inte än. Han kommer hem på torsdag. Claire lutar sig mot dörrposten. Hon plockar upp en cigarett ur väskan. Colombe avskyr när folk röker hemma hos henne. Men hon säger ingenting. Hon tycker inte om att anmärka på andra, inte ens på sin syster. 19


T a TIan a D e rosn ay

Claire är kortare än Colombe och alltid klädd i svart. Hon ser intelligent ut och har genomträngande blick. Hon arbetar på en reklambyrå och är singel. – Kommer inte Stéphane att tycka att den är lite för …? mumlar Claire och tänder cigaretten. – För vad då? Claire går runt i det tomma vardagsrummet. De höga klackarna ekar mot den lackade parketten. – För konventionell. Colombe himlar irriterat med ögonen. Varför måste Claire alltid provocera henne? – Den är fin, fortsätter Claire och slår teatraliskt ut med handen, den är stor, tyst och ljus. Men den är inte särskilt originell. Colombe slår upp fönstret för att vädra ut röklukten. Hon står kvar med ryggen åt sin syster och armarna i kors. – Jag är inte heller särskilt originell, muttrar hon. Claire börjar skratta. Colombe kan inte låta bli att le. Men hon vänder sig inte om. – Du har fortfarande inte berättat hur du lyckades få lägenheten, säger Claire. Du kan knappast ha varit den enda spekulanten. Colombe gnuggar ena hörnet av det dammiga fönstret med tröjärmen. – Jag tror att det var femtio personer till på visningen, säger hon med spelad blygsamhet. – Och det var du som fick den, säger Claire. Åh, jag vet 20


co lo m be s gr a nn e

nog hur du gjorde. Du spelade ”propra damen”, eller hur? Det funkar alltid. Colombe vänder sig om till slut och ser på sin dammiga tröjärm. – Visst, det funkar alltid. Hon ler mot systern men blicken är sorgsen. ✦

Colombes dagar är minutiöst inrutade. Ordet sovmorgon finns inte i hennes värld. Väckarklockan ringer alltid halv sju. Hon duschar, gör i ordning frukost och sedan väcker hon pojkarna. Balthazar är morgonpigg, precis som hon. Oscar däremot behöver gott och väl en halvtimme på sig för att vakna. Precis som sin far. När Stéphane är hemma stiger han alltid upp för sent och brukar rusa hemifrån med raklödder på kinden och frukostmackan i handen. Colombe följer tvillingarna till skolan eftersom hon tycker att det är för farligt för dem att gå över Boulevard LassuderieDuchène på egen hand. Därefter fortsätter hon till bokförlaget Étain vid Place Zénith. Hon arbetar som spökskrivare, en irriterande titel, men det finns inget annat som beskriver hennes yrke. För det mesta handlar det om att skriva kändisars självbiografier eller romaner som måste redigeras om helt och hållet. Under de fem år hon har skrivit böcker har hennes namn aldrig stått på omslaget. Ibland när Colombe sitter vid sitt skrivbord händer det att 21


T a TIan a D e rosn ay

tankarna vandrar iväg och hon får något drömskt i blicken. Hon fantiserar om att få se sitt namn på ett bokomslag: Colombe Barou. Nej, inte ”Colombe Barou”. Det går inte. Det är inget författarnamn. Hon får använda sitt flicknamn i stället, ”Chamarel”. Det använder hon aldrig annars. Trots att det var det första hon lärde sig skriva. Colombe Chamarel. Författare. Hon rycker till när telefonen ringer. Det är en kollega som vill veta hur det går med det senaste korrekturet. Hur långt har hon kommit? Colombe svarar kort och lägger på. Hon rynkar pannan. De har alltid så bråttom på förlaget. De är vänliga, men alltid jäktade. Och hon fogar sig, lämnar alltid in manus i god tid. Det vet hennes förläggare, Régis Lefranc. Ibland utnyttjar han det. Han stressar henne, stör hennes arbetsrytm. Han kan utan anledning tidigarelägga en deadline. Det irriterar henne. Men som vanligt beklagar hon sig inte. Varför har hon så svårt att säga nej? Varför är hon så dålig på att värdera sitt arbete? Hennes lön är låg. Tanken på att be Régis om en löneförhöjning gör henne skräckslagen. Hon skulle aldrig våga. Om hon ändå vore mer som Claire. Claire är en fighter, hon är fräck och tuff. Hon kan fatta beslut. Hon är en sådan man lyssnar på. Respekterar. En del är nog till och med lite rädda för henne. Colombe är hennes raka motsats. En sådan som blir hunsad. Som låter sig utnyttjas. Hon är så snäll Colombe, så rar, alltid glad, alltid redo att slå knut på sig själv för andras skull. Pålitlig och väluppfostrad, ställer alltid upp. Egentligen är hon för snäll. Eller snarare mesig. 22


co lo m be s gr a nn e

Just det, mesig. Men varför? För att det är enklare att tiga, slå ner blicken och le. Enklare att inte kräva något, käbbla emot, sticka ut, gnälla eller klaga. Om man är tyst och mesig märks man mindre. Colombe stryker sig tankfullt över näsryggen. Tänk om hon en dag skulle sluta vara osynlig? Och slå näven i bordet? Hon sluter ögonen. Ser sig själv på Régis kontor. Med allvarlig röst och uppfordrande tonfall. Rak i ryggen, full av auktoritet. ”Régis, jag vill ha löneförhöjning. Jag har förtjänat det. Det vet du.” Hon är stadig som en klippa, övertygande. Régis min, häpen och beundrande. Colombe slår upp ögonen igen och suckar. Bilden av den stadiga klippan vittrar snabbt sönder. Nej, hon är fortfarande densamma, fortfarande en mes. Hon har alldeles för mycket att göra den här morgonen för att drömma sig bort. Hon återgår till arbetet, tar itu med högen av korrektur. Hon granskar vartenda ord på jakt efter tryckfel. Den röda tuschpennan ritar gåtfulla tecken på det vita arket. Hon är snart klar. Ännu en bok som ska ges ut i någon annans namn. Colombe stryker långsamt handen över försättsbladet. Gesten uttrycker både sorgsenhet och äganderätt. Hon vet vad som väntar när boken väl är publicerad. Hon kommer att känna ett styng i hjärtat när hon får se den ute i bokhandeln, det gör hon alltid. Det händer att boken blir en bästsäljare. Då dyker ”författaren” upp i tv och intervjuas i olika tidskrifter, vältrar sig i sina framgångar. Medan Colombe lider i det tysta. 23


T a TIan a D e rosn ay

Klockan ett samlar Colombe ihop sina saker, lägger manuset och en diskett i en mapp tillsammans och går hem. Hon slänger i sig lite mat och fortsätter arbeta till klockan halv fem. Colombe arbetar bättre vid datorn i hemmets lugna vrå än på förlaget. Här blir hon inte störd. Hon kan arbeta utan avbrott. Då och då ringer Stéphane eller Claire. De pratar i fem minuter, sedan fortsätter hon med sin text igen. Tystnaden omsluter henne. Här har hon inga problem att koncentrera sig. Inte som på förlaget där telefonerna ringer oavbrutet och de andra pratar högt. Colombe trivs hemma. Både med att arbeta där och med matlagningen och städningen. Hon sköter allt själv, strukturerat och välplanerat. Vid tretiden unnar hon sig en paus och gör en kopp te i köket. En timme till, sedan måste hon hämta pojkarna i skolan. Hon dricker långsamt, njuter av det bergamottdoftande Earl Grey-teet. Just det, hon måste ju köpa lite Nesquik till Oscar. Och hon får inte glömma att gå förbi kemtvätten och hämta Stéphanes kostym. Hon kan inte låta bli att le lite. En riktig hemmafru brukar Claire kalla henne. Faktum är att hon har rätt. Det är just vad hon är. En hemmafru. Arbeta heltid på förlaget? Uteslutet. Hur skulle hon då hinna ta hand om pojkarna och Stéphane? Och skulle hon orka med att vara på kontoret en hel dag? Och tvingas stå ut med oväsen, stress och Régis krav? Och hur skulle hon kunna skriva sin roman om hon hade ett heltidsjobb? Hon hör den där lilla rösten som 24


co lo m be s gr a nn e

hon avskyr och som bara hon kan höra: Men lilla gumman, du har ju inte ens påbörjat din roman. Du har inte skrivit ett ord. Det är patetiskt. Tyst med dig, säger hon till rösten. Hon ställer ner koppen i diskhon och sätter in mjölken i kylen. När hon sitter framför datorn igen börjar tankarna vandra. Har hon gjort rätt val? Känner hon sig verkligen tillfreds med sitt liv? Men hennes tvivel skingras snabbt. Hon har vigt all sin tid åt familjen de senaste tolv åren, så hon måste ju trivas med det. Allt hon gör och tänker återspeglar hennes omsorg om familjen. Balthazar. Oscar. Stéphane. Hon vet allt om deras intressen, vanor och egenheter, vet vad de fruktar och älskar. Sig själv däremot glömmer hon bort. ✦

Colombe ligger i sängen och tittar på tv. Hon har vant sig vid att sova ensam. Stéphane reser bort i tjänsten flera gånger i månaden. Det händer att han är borta en hel vecka i sträck. Hon skulle kunna passa på att träffa sina vänner eller gå på bio. Men Colombe är hemkär och stannar hellre hemma med pojkarna. Ibland bjuder hon över sin syster på middag. Den enda hon träffar är Claire. Colombe zappar mellan kanalerna. Hon har sina stora, runda glasögon på sig som får henne att se ut som en uggla. Hon har dem aldrig när Stéphane är hemma eftersom han tycker att de är fula. Det är viktigt för henne vad han tycker. 25


T a TIan a D e rosn ay

Han gillar inte ovårdad klädsel som joggingbyxor och sweatshirts. Så hon brukar klä sig i långa, raka kjolar, enkla toppar och loafers. Stéphane tycker att Colombe passar bäst i uppsatt hår. Och enligt honom behöver hon inte heller sminka sig. Bilderna fladdrar förbi på tv:n. Underhållningsprogram, deckare, långtråkiga program om politik. Varför ser hon inte någon gammal Hitchcock-film, till exempel Fönstret åt gården? Den har allt: Grace Kellys förtrollande elegans, James Stewarts medryckande voyeurism, den skumme mannen mittemot och hans makabra förehavanden. För att inte tala om blondinen på andra våningen som gymnastiserar i bikini. Eller den unge brudgummen som är utmattad efter bröllopsnatten, och den gamla ungmön på bottenvåningen som förgäves väntar på den stora kärleken. Colombe är väl bekant med karaktärerna men tröttnar aldrig på dem. En rödhårig sångerska viskar i mikrofonen att hon vill ”förbli kvinna”. Colombe tittar på henne utan att se henne. Varför kan inte Stéphane vara hemma oftare? Han skulle kunna ta hand om pojkarna mer. De är i en ålder då de behöver en fars auktoritet, någon som kan ”hålla dem i schack”. Varför tänker Stéphane bara på sitt jobb? Läxorna och skolan intresserar honom inte alls. Det faller på hennes lott. I stället är han den som drar in pengar. Han är familjens överhuvud. Och eftersom det går bra för honom och de har det gott ställt säger hon ingenting. Hon förebrår honom aldrig. Vad skulle hon väl förresten kunna förebrå sin snälle man, förutom att han är borta så mycket? Visst, hon hade gärna velat träffa honom mer. 26


co lo m be s gr a nn e

Men om sanningen ska fram uppskattar hon sina perioder av frihet lika mycket som värmen från Stéphanes kropp. Colombe slår av teven. Den rödhåriga sångerskan försvinner mitt i en mening. Hon lägger tillbaka de tjocka glasögonen på nattduksbordet, ovanpå en historisk roman som hon inte orkat läsa ut. Har män egentligen någon aning om hur mycket arbete det innebär att vara mor? Hon kanske skulle strejka? Frugan sätter sig på tvären. Colombe skrattar där hon ligger i sin säng. Nej, det är inte hennes stil. Hur skulle Stéphane, Balthazar och Oscar klara av att organisera och planera sina dagar utan henne? Hon är oumbärlig även om hennes arbete sker i det fördolda; hon tar hand om alla små detaljer, det otacksamma slitet, de dagliga rutinerna, allt det som utgör själva stommen i deras dagliga liv. Colombe går sällan och lägger sig sent. Klockan är knappt tio. Hon blundar och ser ljuset och lugnet i den nya lägenheten framför sig. Sovrummet som vetter mot trädgården, och det stora vardagsrummet där hon ska sitta och arbeta. Hon kommer inte att sakna deras lilla trerummare. Ett nytt hem. En ny adress. Ett nytt liv. Framtiden förefaller ljusare. Colombe ler. Hon vet inte om det än, hon anar ingenting, men det här är en av de sista gångerna hon får njuta av en hel natts sömn. ✦

27


T a TIan a D e rosn ay

Stéphane står i det tomma vardagsrummet med armarna om Colombe. – Coco, det är perfekt. Här kommer vi att leva som kungligheter. Hon tar hans hand. – Kom och titta på sovrummet. Lägenheten är stor och ljus. Solen lyser upp de vita väggarna. – Här kommer vi att sova gott, viskar Colombe till honom. Och här kommer vi att älska. Hon kysser honom. – Det var länge sedan, viskar hon. Alldeles för länge sedan. Hon börjar smeka honom. Stéphane sluter ögonen och hon känner att han slappnar av. – Du är alltid ute och reser, fortsätter Colombe och får in sina fingrar innanför hans bälte. Och när du kommer hem är du alltid trött. – Inte i dag, säger Stéphane mjukt. I dag känner jag mig i väldigt fin form. – Aha! Sovrummet tycks ha god inverkan på dig … Stéphanes andning blir allt häftigare när Colombes rörelser blir bestämdare. Hennes tröja åker av, följt av Stéphanes skjorta, en kjol, ett par strumpbyxor. – Men, Coco, viskar han. Hon lyssnar inte utan knäpper snabbt upp hans byxor. – Det finns ju inga gardiner. 28


co lo m be s gr a nn e

– Än sen då? säger hon och skrattar. Hon drar ivrigt i kalsongerna. Hon kysser hans ansikte, hals och bröst. Hårbandet kring hennes långa glänsande lockar lossnar. Hennes mjölkvita hud och gyllenbruna hår skimrar som pärlemor i morgonsolen. Stéphane låter behåbanden glida ner över hennes bleka axlar. Han får problem med att knäppa upp behån. Så Colombe lossar själv det trilskande spännet. – Någon kan ju se oss, flämtar Stéphane. Grannarna! Behån åker av. Stéphane smeker hennes bröst. Han är tyst nu. Blicken har blivit dimmig. – Våra grannar ska få se vad ett par som har älskat varandra i tolv år gör, säger hon.


TATIANA DE ROSNAY

colombes granne ”Det enda som existerar är oljudet. Det är omöjligt att fly. Omöjligt att ignorera.”

© Fr a n cesca M a n tova n i / O pa l e

En make som ofta är frånvarande. Ett yrke som inte låter henne förverkliga sig själv. En färglös vardag. Colombe Barou är en alldaglig kvinna. Hur skulle hon kunna föreställa sig vad som väntar henne i den vackra lägenheten där hon nyss har flyttat in? En okänd man på våningen ovanför har förklarat krig mot henne. Det är bara taket mellan henne och hennes värsta fiende. Vilket pris är hon beredd att betala för att få tillbaka sömnen och sinnes­ron? Med ett obevekligt scenario bygger Tatiana de Rosnay upp en stark psykologisk spänning. Genom att förlägga faran vid vår dörr väcker hon våra innersta fasor. Tatiana de Rosnay är franskengelska född i Paris. Sedan debuten 1992 har hon skrivit elva romaner, bland annat bästsäljarna Sarahs nyckel (Bazar 2007) och Bumerang (Sekwa 2010). Colombes granne utkom första gången i Frankrike 2000. Översättning från franska: Emma Leonard

”I det kusliga kammarspelet ’Colombes granne’ är fienden helt nära, precis bakom dörren; ett andlöst tempo, ett ledigt och fängslande språk och ett förbluffande slut gör denna roman till en häpnadsväckande thriller.” Bl ogge n ” Le m a s que et l a P l ume” ”Spänningen håller i sig ända till slutet. Det gör tvivlet, bävan och nöjet också.”
 LE P OIN T

ISBN 978-91-86480-30-1

www.sekwa.se


9789186480325